bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Ett PS till inlägget om Rimligheten, lite meta, och lite skola

with 8 comments

Hannah har i kommentarerna haft viss kritik mot mitt förra inlägg. Dels att jag skrev:

det hävdas att feminism handlar om att se hela bilden, extremt gynocentriska feminister anklagas för att gå patriarkatets ärenden, och patriarkal könsmaktsordning anses bevisas av mansdiskriminering

Vilket jag skrev, utifrån att i det inlägg jag länkade på hennes egen blogg, ha läst saker som:

DET FAKTUM ATT DET INTE ENS I FEMINISTISKA FORUM GÅR ATT TALA OM MÄN SOM BLIR VÅLDTAGNA, AV BÅDE ANDRA MÄN OCH AV KVINNOR, BEVISAR I SIG SJÄLVT HELA KÖNSMAKTSORDNINGEN.

Och:

Ni upprätthåller patriarkatet genom att göra såhär. Så om du som feminist inte vill upprätthålla det jävla patriarkatet: sluta genast tro att du gör jämställdheten en tjänst genom att förringa mäns erfarenheter av att bli utsatta för samma jävla patriarkala strukturer.

Hannah hävdar dock att jag inte förstår hennes text eftersom inlägget är riktat till ”unga feminister av den radikala skolan som har i mitt tycke jävligt skev uppfattning om det mesta som handlar om feminism”:

När jag skriver på det viset är det för att jag rent retoriskt anammar den syn på könsmaktsordning som dessa har, och till och med i den varianten innebär en sådan attityd gentemot män som utsatts för övergrepp enbart ett bekräftande av sagda ordning.

Sedan att det inte är mitt perspektiv – tja, vet du, det blir helt enkelt för tråkigt om jag ska behöva gå in och positionera mig själv i förhållande till precis allt som jag skriver om hela tiden. Ibland bestämmer jag att budskapet, riktat mot den specifika målgruppen, blir alldeles för luddigt om jag ska gå in med små parenteser och ”fast så tycker ju inte jag” och så vidare i all evighet.

Man får tala med folk på folks språk om man ska göra sig det minsta förstådd. Detta inlägget var tydligtvis inte riktat mot dig, så det är fullt förståeligt att du inte förstår det. Men du kan ju ha det i åtanke en annan gång – vem den tilltänkta målgruppen kan tänkas vara, och varför en människa skriver som hen gör i just detta inlägg.

Då har jag misstolkat det hon skrev, och det blir måhända oklart om man kan kalla henne för feminist. Men Hanna har länge beblandat sig med en ism som mer eller mindre har påståendet att män är överordnade som en grundsats, flera av hennes medskribenter hävdar det kategoriskt på sajten hon grundat, utan att det verkar vara någon kontrovers – och med den bakgrunden så skriver hon att könsmaktsordningen är bevisad och att vi har patriarkat. Är det en misstolkning tycker jag den är rimlig, och att skribenten har del i ”skulden” för missförståndet.

Annat hon skriver, och hennes bloggroll med idel feminister, en del extrema, gör att det antagligen ändå är rimligt att kalla henne feminist – hennes kritik mot begreppet ”könsmaktsordningen” verkar huvudsakligen handla om att hon föredrar ordet ”genussystemet”, med liknande betydelse.

Också: kul att du säger att inlägget handlar om rimligheten men när du ”recenserar” mig så är det med ett helt orimligt inlägg jag skrev på OWC när jag var arg. Kan du inte recensera tex det jag skrev om rapporteringen gällande det här om män och våld istället?

Det blev kanske lite udda att det inte kom med något av det hon skrivit på Rimligheten, men det fanns ingen tanke i det, jag har kommenterat vissa av de inlägg jag reagerat på. (Hennes senaste inlägg, ”Falsk omtanke maskerar våldtäktskulturen”, skulle ha kommit med).

Inlägget hon hänvisar till antar jag är ”Kön och våld – att rapportera eller reproducera våldsamma stereotyper”. Det inlägget skulle passa som illustration till denna mening:

De tar också den bry-sig-om-män variant som är hyfsat vanlig bland feminister: att kritisera könsroller även för män.

Det är inte fråga om någon undanskymd mening, utan är den andra punkten som tas upp: först en kort sammanfattning, sedan att de bryr sig om män som drabbas av t.ex. klassklyftor (med exempel), sedan ovanstående, men med ett annat exempel. Det hade måhända varit snällare att ta Hannahs inlägg som exempel, eftersom det jag tog var ett som jag hade invändningar mot – men det är väl naturligt att man fokuserar på de inlägg man vill diskutera?

Från Hannahs inlägg:

Genom att enbart lyfta upp männens siffror, och helt ignorera att nämna kvinnorna i både rubrik och ingress, visar man var intresset ligger, vad som är nyheten här. Men vad nyheten BLIR är ett reproducerande av ett av genussystemets (eller könsmaktsordningen som det oftast kallas utanför akademien) tre grundprinciper – isärhållandet av det manliga och det kvinnliga. Istället för att fokusera på att ojämställda attityder påverkar ALLA i en negativ och våldsam riktning, väljer man att åter en gång koppla ihop män med våld och hålla kvinnor helt utanför – det manliga mot det kvinnliga.

Vad innebär det?

Tja, helt kortfattat; att våld knyts ännu hårdare till den manliga normen, blir en del av ”manligheten”.

GÖTT! Utropar de patriarkala traditionerna unisont och tvinnar sina mustascher.

Ett annat bra tips, om man nu faktiskt vill låta bli att dela upp män och kvinnor mer än nödvändigt och således förankra skadliga stereotyper, är att låta bli att illustrera artiklar som inte specifikt handlar om ”mäns våld mot kvinnor” med bilder på män som är våldsamma eller hotfulla mot just kvinnor

Gott att det invänds mot att förövarrollen knyts så hårt till män, mot ensidigheten i diskursen.

Men jag har visst ett par saker att invända här också. Det är inte den manliga normen – hur samhället anser att en man bör bete sig – som förskjuts, den normen kvarstår – han skall inte använda våld i aggression, och inte använda våld mot kvinnor överhuvudtaget. Det som förskjuts är bilden av mannen i den allmänna diskursen. Mannen porträtteras som dålig och ond.

Och det är inte de ”patriarkala traditionerna” som hurrar över det – de hurrar när mannen ses som förnuftigare, rättvisare, stabilare, smartare, ärligare – saker som skulle motivera att anförtro män mer makt – men de hurrar inte när han ses som dålig och ond. De som hurrar är de som vill nedvärdera mannen, och enligt protokollen från patriarkatets senaste mustaschtvinnarmöte i det hemliga vulkankomplexet, så var det inte en enda delegat som röstade för att nedvärdering av män skall vara en prioriterad verksamhet under 2015. De röstade istället för en uppvärdering av mannen. [källa behövs]

(Hannah tänker måhända att de ”patriarkala traditionerna” vill att kvinnor skall ses som hotade, så att männen skall kunna vara kvinnornas beskyddare; men det förutsätter att män i allmänhet ses som goda, att de får statusen som kvinnornas beskyddare. Enligt könsnormerna åligger det fortfarande mannen att offra sig för kvinnornas säkerhet, men männen får inte statusen som kvinnornas beskyddare – det är istället den feministiska rörelsen som gör anspråk på den statusen. Det är en politiskt viktig status: vi lever i en kvinnobeskyddarkultur, där kvinnors säkerhet värderas högt, och de som kan göra anspråk på rollen som kvinnornas beskyddare, kan göra anspråk på makt. För att säkerställa kvarhållandet av den makten, skulle den feministiska rörelsen behöva framställa män som hot mot kvinnor, och kvinnor som offer. Det är en anmärkningsvärd tillfällighet att den feministiska rörelsen med sådan kontinuerlig intensitet har ägnat sig åt just det. Som jämställdist motsätter jag mig kvinnobeskyddarkulturen; jag vill att mäns liv och säkerhet skall värderas lika högt av samhället som kvinnors liv och säkerhet.)

(Och jag får väl bortse från att ”könsmaktsordningen” dyker upp som synonym till något som implicit sägs existera, eftersom jag annars skulle riskera att misstolka det.)

Hon är förstås också kritisk mot Rimligheten-inlägget som helhet.

Den kritiken är i generiska termer, snarare än specifika sakfrågor.

Man skriver alltid med någon i åtanke (hälsar mediavetaren). Och ni är inte en av våra, så det är faktiskt helt okey om ni väljer att fortsätta att försöka hitta smuts på oss. All uppmärksamhet är inte bra uppmärksamhet, men jag inbillar mig ändå att era läsare kan tänka själva och göra sig en helt egen uppfattning om en jävligt rimlig blogg, så tack för reklamen.

Men du kan ju fråga dig själv vad inlägg som detta gör för gott egentligen, i jämställdhetens namn.

Jag undrar om det rentav kan vara så att inlägget http://www.onewaycommunication.co/8-mars-hej-igen-feminism/, där hon återgår till att kalla sig feminist, delvis är en reaktion på mitt inlägg? Att hon är så kritisk?

Jag uppfattar det som att hon, och många andra feminister, vill ha diskussion med personer med tillräckligt liknande världsbild. När personer har för olika världsbild, blir det ifrågasättanden och debatt, som feminister betackar sig för – de ger svar på tal, som består i att påtala den egna världsbilden, men förhåller sig sällan till motpartens argument. Det var ämnet för två tidigare inlägg:

https://bittergubben.wordpress.com/2013/10/01/polarisering-debatt-och-diskussion/

https://bittergubben.wordpress.com/2013/11/02/polarisering-debatt-och-diskussion-nar-olika-varldsbilder-mots/

Jag undrar om Hannah uppfattar mitt inlägg om Rimligheten, och jämställdisters argumenterande i allmänhet, på samma sätt? Att vi ger svar på tal, som består i att påtala den egna världsbilden, men inte förhåller sig till feminismens argument? Jag skulle hävda att det finns en påtaglig strävan att bemöta feminismens argument, men det är med utvärdering utifrån min världsbild; om man istället utvärderar utifrån en feministisk världsbild ser det tvärtom ut?

Csaba Bene Perlenberg har lyft feminismkritiska åsikter i skolfrågan, http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2650571-csaba-bene-perlenberg-de-forlorade-pojkarna; han bemöts av Ida Östensson m.fl. http://www.svt.se/opinion/article2750560.svt; som bemöts av Annelie Sjöberg och Joakim Ramstedt, http://www.svt.se/opinion/article2763027.svt; som bemöts av Charlotte Vainio, https://charlottehitochdit.wordpress.com/2015/03/18/skilj-pa-mansroll-och-mansnorm/.

När jag läser Östensson och Vainio, hävdar de sina feministiska världsbilder – utan att överraska, det är vanliga feministiska åsikter. Och jag uppfattar deras argument som föga mer än att Perlenberg och Sjöberg/Ramstedt har fel, eftersom de hävdar saker som är inkompatibla med feministiska teorier – en form av argument som är vatten värt för mig, eftersom jag inte tror på teorierna ifråga.

När jag läser Perlenberg och Sjöberg/Ramstedt, så nickar jag instämmande till de mesta, även om formuleringar och argument inte alltid är de starkaste, så håller jag med; men för någon som tror på de feministiska teorierna framstår deras argument som nonsens?

Det är i så fall viktigt att man har en verklighetsförankrad världsbild när man ska utvärdera om argument är meningsfulla eller inte. Och det är åtminstone någon sida som slirar en del i det avseendet. De båda sidorna hävdar sin respektive bild, utan att övertyga de på andra sidan.

I Vainios värld gäller mansnorm i skolan, det är mannen som är norm – men i min värld är flickan norm i skolan, skolan anpassas till flickors behov, och argument som utgår från att skolan har mannen som norm faller platt för mig. Flickor stimuleras mer av sociala uppmaningar från läraren, är mer inriktade på samarbete, killar stimuleras mer av tävling, är mer inriktade på prestation och har större behov av struktur; skolan ger sociala uppmaningar, och socialt godkännande till de som lyder, men inte tävling, den ger icke-utmanande uppgifter där det bara är att utföra dem, men fokuserar sällan på utmaningar och prestationer; de som skulle ha behövt struktur lämnas att glida omkring. Flickanpassning, men inte pojkanpassning, det är vad jag ser; men enligt Vainio är det mansnorm som råder, och ”forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem”. De båda sidorna hävdar sin respektive bild, utan att övertyga de på andra sidan.

Att det råder antiplugg-kultur bland pojkar är något jag köper, frågan är varför? Feminister hävdar att det är maskulinitetsnormerna som driver det, att mansrollen leder till antipluggkultur. Antifeminister hävdar istället, att det är skolans flickanpassning utan pojkhänsyn – skolans antipojk-kultur – som får många pojkar att vantrivas, vända skolan ryggen, och etablera antiplugg-normer. De båda sidorna hävdar sin respektive bild, utan att övertyga de på andra sidan.

Individanpassning, istället för att titta på grupper? Ett vanligt svar från feminister som bemöter antifeministisk kritik mot skolan, även om det inte direkt dykt upp i dessa replikväxlingar. Det är ju bra med individanpassning, men det förändrar inte innehållet i kritiken utan gör bara formuleringarna otympligare: skolans undervisning skall anpassas, med lika mycket hänsyn till behoven hos de individer som är pojkar, som till behoven hos de individer som är flickor. Om man, när man bestämmer över hur pedagogiken skall vara, bryr sig mer om effekten på flickorna – förlåt, effekterna på de individer som är flickor – då har man diskriminerat pojkarna – förlåt, de individer som är pojkaktiga. De båda sidorna et.c.

Det räcker med att ena sidan förhåller sig till bara sin egen världsbild, för att meningsfull debatt skall omöjliggöras. Med de inläggslängder som det normalt blir i massmedier, går det inte för någon sida att göra så mycket mer, och resultatet är bara en kamp om vem som lyckas bäst i att föra ut sin världsbild till flest läsare, övertyga störst del av allmänheten.

Det verkar inte som om debatten kommer att bli något bättre än så?

Tillägg: Erik bloggar också om skoldebatten http://genusdebatten.se/annelie-sjoberg-och-joakim-ramstedt-pa-svt-opinion-inhumant-att-forskjuta-skolans-problem-till-mansrollen/

Advertisements

Written by bittergubben

18 mars, 2015 den 22:56

8 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Om antipluggkultur, se denna: http://vimeo.com/67116720

    invaderace

    19 mars, 2015 at 12:16

    • Ann-Sofie Nyström, skolforskare vid Uppsala universitet, pratar om pojkars skolprestationer.

      Bra vad det gäller att nyansera och gå in mer i detaljer på hur antipluggkultur kan se ut; men jag köper inte hennes argument för att det skulle vara fel att prata om antipluggkultur.

      Min slutsats är att [begreppet] antipluggkultur inte hjälper till att förklara de här mönstren vi ser och att det snarare kan bli ett hinder i jämställdhetsarbetet.

      När man säger att det finns antipluggkultur, säger man inte att alla är likadana och har samma kultur, det är ett fånigt motargument. Att man inte skall få prata om problem inom en grupp, därför att enkelspåriga då kan få för sig att döma/värdera utifrån grupptillhörighet, det protesterar jag mot; om man inte får prata om problemen, hur skall man då kunna begripa dem och förbättra situationen?
      Det som inte är ok är när någon strävar efter att smutskasta en grupp, ljuger och förvränger för att svartmåla gruppen – eller börjar döma/värdera individer utifrån grupptillhörighet.

      bittergubben

      19 mars, 2015 at 14:27

    • Nyströms avhandling finns här.

      Det finns anledning att fråga sig om de unga naturvetarmännens gemenskap kunde karaktäriseras som strukturerad av en ”antipluggkultur”? Det finns flera skäl för ett jakande svar: dels var de maskulinitetskonstruktioner som värderades högt disassocierade med ett disciplinerat och omfattande skolarbete dels talade flera av de praktiker som präglade deras samvaro för det. Ändå är jag ambivalent. Antipluggkultur har vanligen associerats med ”bråkiga” elever med arbetarklassbakgrund eller utländsk bakgrund. Den har ofta analyserats som ungas orientering bort från utbildningens kunskapsmål. Den innebörd som ”kulturen” givits har därmed i hög utsträckning sammanfallit med vad som inom den utbildningssociologiska forskningen benämnts motkultur (jfr Trondman 2001; Willis 1977; Nordberg & Saar 2008).

      Vem vill inte framstå som självsäker och avslappnad i motsats till ängslig, begåvad och inte enbart disciplinerad, rolig istället för tråkig, eller uppfattas som socialt kompetent och strategisk snarare än handfallen eller naiv? Den tystnad som eleverna i klass NV1a mötte sina lärare med under lektionstid tolkades exempelvis inte som en motståndsstrategi, utan snarare som relaterad till elevernas ovilja att framstå som dumma inför varandra.

      Istället beskrev både de unga männen och unga kvinnorna sin tystnad, sin ickerespons, som ett hinder för att framstå som ”idealelever”, socialt resursrika och att vara ”sig själva”. I de fall som vissa av de unga männen kunde sägas utmana maktrelationen handlade det snarare om att ”spela skolans spel” för att med en så begränsad insats som möjligt få så stor utdelning som möjligt.

      Nyström argumenterar alltså för att även tjejerna känner ett motsvarande socialt tryck, men att killarna dessutom reagerar mot en strukturell ‘underförväntning’ angående deras engagemang (det hon kallar ”motkultur”). Dvs ”antipluggkultur” finns som tendens även hos kvinnor, men dagens skola arbetar aktivt på att sporra tjejerna, och till synes aktivt på att få killarna att tappa sugen.

      Killar har för all del sina mönster, men den stora skillnaden torde vara att när killar uppvisar sina mönster, uteblir åtgärderna för att hjälpa dem ur dem – problemet tillskrivs mansnormen. När tjejerna t.ex. inte vill verka för ”manliga”, och inte tar för sig tillräckligt, skylls det på att killar tar för sig för mycket, och man tillskriver problemet mansnormen. Tjejerna kompenseras betygsmässigt för svagheter som inte upplevs vara deras ansvar, och miljön anpassas till deras styrkor. Killarna straffas betygsmässigt för svagheter som anses vara deras ansvar.

      The Economist skrev för övrigt nyligen om pojkars antipluggkultur. När de slutat skylla problemet på mansrollen, nämner de följande:

      Some countries provide an environment in which boys can do better. In Latin America the gender gap in reading is relatively small, with boys in Chile, Colombia, Mexico and Peru trailing girls less than they do elsewhere. Awkwardly, however, this nearly always comes with a wider gender gap in maths, in favour of boys. The reverse is true, too: Iceland, Norway and Sweden, which have got girls up to parity with boys in maths, struggle with uncomfortably wide gender gaps in reading. Since 2003, the last occasion when the OECD did a big study, boys in a few countries have caught up in reading and girls in several others have significantly narrowed the gap in maths. No country has managed both.

      Alltså, om man hjälper pojkar med deras läs- och skrivsvårigheter får det de ‘oönskade’ resultatet att de presterar klart bättre än flickorna i t.ex. matte. Så kan vi ju inte ha det! Bättre då att skylla på manligheten och låta det vara.

      Ulf T

      19 mars, 2015 at 15:31

  2. […] jämställdhet till ett kön inte två. Mer om ohederligheten i argumenteringen hittar du på Bittergubbens blogg.Frågan är om den ens hjälper tjejer så länge man ser dem som ”offer” som måste […]

  3. Ett helt inlägg om mig alltså. Jag får väl förklara mig smickrad, dock att inget i min första kritik handlade om ifall jag kallade mig feminist eller ej, eftersom den metadebatten är long beyond me.

    Men låt mig haka fast i något annat, ge en liten backflash till den gången det fanns antifeminister att tala med (dvs enbart Pelle Billing). Det som gjorde att jag från första början insåg att här hade vi något att snacka om. Det var den här passagen:

    ”Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.”

    Mannen som norm döljer mannen som man.
    Ingen har sagt det snyggare varken innan eller efter. Ingen har som PB kunnat prata om ”könsrollssamhället” på ett sätt som attraherar både inbitna antifeminister och lika inbitna feminister.

    Han hade en poäng. Ett syfte. Något större än att bara ”kritisera feminism”. Ingen av er som håller på nu har det. Ni bara håller på.

    2011. Det var då jag trodde att det skulle hända. Men jag har gett upp nu.

    http://www.onewaycommunication.co/hannah/

    onewaycommunication

    27 mars, 2015 at 00:09

    • Uppfattat. Hej då!

      Chandler: You know that thing, when you and I talk to each other about things?
      Joey: Yeah.
      Chandler: Let’s not do that any more.
      -Friends, The One With Two Parts.

      Kristian

      27 mars, 2015 at 13:06

    • Kan du inte se något syfte eller poäng, vare sig i det jag skriver, eller i det andra nutida feminismkritiker skriver, utan bara kan se syften och poänger hos de som har ungefär samma åsikter som du – då omöjliggörs inte bara meningsfull debatt, utan även diskussion.

      bittergubben

      28 mars, 2015 at 10:50

    • Mannen som norm döljer mannen som man.
      Ingen har sagt det snyggare varken innan eller efter.

      Enda problemet är att det inte stämmer.

      Enda avseendet i vilken mannen är norm är att män i princip startar från noll, medan det kvinnliga ges ett positivt värde (ett skyddsvärde) redan från början. Mäns uppväxt präglas rätt mycket av insikten att ingen egentligen bryr sig om deras oro eller känsla av utsatthet; de förväntas hitta lösningar själva. Att man tenderar att lita mer på män i ansvarsfulla poster är mer i linje med hur man litar mer på den som tagit sig fram av egen kraft, än på den som blivit tilldelad ett statusjobb för att farsan äger företaget.

      Allt blir helt enkelt mycket mer begripligt om man i stället för ”mannen som norm” talar om ”mannen som det neutrala”. Män som inte lyckas blir osynliga, män som lyckas får status, men det är i deras prestationer värdet ligger – inte i deras könstillhörighet. ”Mannen som man” döljs inte av ”mannen som norm”, utan av att ”mannen som man” är ointressant – tillskrivs inget värde i sig.

      Ulf T

      29 mars, 2015 at 00:22


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: