bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for maj 2011

Därför är kvinnoyrken lågavlönade

with 2 comments

Män bryr sig mer än kvinnor om lönen.

Mer än så behövs inte för att förklara att kvinnoyrken har lägre löner. Sedan bestäms priset av tillgång och efterfrågan. Många feminister argumenterar utifrån någon form av rättviseperspektiv, där lönerna skall bestämmas utifrån någon form av saklig värdering av det som yrkesutövarna utför, beaktat olika faktorer som utbildning. Utbildning spelar roll men bara för att det påverkar tillgång och efterfrågan. Utbildning höjer förhoppningsvis den anställdes produktivitet, vilket höjer det pris arbetsgivaren är villig att betala. Och mer utbildning kräver ju en uppoffring så tillgången på personer som är villiga att utbilda sig till yrket vid en given lönenivå minskar. Så yrken där man behöver mer utbildning tenderar att ha högre lön.

Ponera att ett yrke är så pass tråkigt/tungt/farligt/vadsomhelst att det inte är tillräckligt många som vill arbeta inom yrket. Tillgång och efterfrågan driver upp lönerna för att attrahera den personal som behövs. Vilka är det som svarar på det incitamentet? Jo, de som bryr sig mest om lönenivån. Männen.

Ponera att ett yrke har väldigt stor skillnad i produktivitet mellan högpresterare och lågpresterare. Arbetsgivarna är då villiga att betala extra för att få de bästa medarbetarna. Vilka är det som svarar på det incitamentet? Jo, de som bryr sig mest om lönenivån. Männen.

Ponera istället att ett yrke är sådant att många människor vill arbeta inom yrket, och det är ganska låg skillnad i produktivitet mellan olika personer. Då räcker det att man betalar tillräckligt höga löner för att attrahera tillräckligt med personal. Vilka är det som undviker de låga lönerna? Männen. Kvar blir kvinnorna, och vi har ett kvinnoyrke med låga löner.

Så om antagandet ”Män bryr sig mer än kvinnor om lönen.” är signifikant för hur folk beter sig på arbetsmarknaden, följer strukturen med lågavlönade kvinnoyrken och högavlönade mansyrken.

Göra karriär på deltid?

En annan faktor är att många kvinnor väljer att jobba deltid. Det är i och för sig relaterat till att bry sig mindre om sin inkomst, annars skulle man ju inte kompromissa ner arbetstiden till deltid, men det har ett ytterligare pris för inte alla yrken lämpar sig som deltidsyrke. Yrken där produkten av arbetet är ungefär linjärt i arbetstiden funkar bra för deltid.

Men i många yrken måste man lägga en stor del av arbetstiden på att hänga med i vad som händer, hur projekten, teknologin, personalen, företagets processer, underleverantörer, klienter och så vidare utvecklas. Hur bra du fungerar som beslutsfattare kan vara en fråga om hur väl du hänger med i utvecklingen av alla de relevanta frågor som du behöver hänga med i för att göra de beslut som det ingår i ditt arbete att göra. Så förhoppningsvis blir dina beslut bättre när du arbetar mer. Det kan också ta tid att underhåller relationerna med de du behöver interagera med. Men samtidigt är det också så, att du hinner med att hantera fler fall, fatta fler beslut ju längre tid du arbetar. Fler och bättre beslut. Och då blir inte värdet av ditt arbete linjärt i nerlagd tid. Måhända det rentav blir kvadratiskt, eller skalar ännu mer.

Ju kraftigare ett yrke skalar, desto mer är arbetsgivare beredda att betala för att attrahera de personer som har viljan och kapaciteten att arbeta mycket. Den effekten är frånvarande i yrken som lämpar sig för deltid.

Det talas om att karriärvägar är ”mansanpassade” och att de skall kvinnoanpassas så att folk skall kunna göra karriär med måttliga arbetstider, tider som kan kombineras med småbarn. Men ibland är inte kompetens något man föds med eller något man lärde sig på universitetet för 10 år sedan, utan något som handlar om att hänga med i en ständigt föränderlig situation, som man löpande måste lägga ner ansträngning på för att hänga med i. Mycket ansträngning. Det kostar att ligga på topp. Det är inte något deltidsjobb.

Biologism?

En feminist kanske invänder något om att ovanstående skulle vara biologism, att det bara är samhällets normer som gör att folk beter sig så. Vilket är absurt, eftersom ovanstående inte på något sätt säger någonting om orsakerna till varför män bryr sig mer än kvinnor om lönen, och att kvinnor är mer benägna att arbeta deltid, utan bara konstaterar att det är så. Resonemanget påverkas inte av i vilken grad beteendet är biologiskt drivet eller kulturellt. Det enda som spelar roll i ovanstående är hur stor skillnaden i beteende är, inte vad som orsakar den. Att påstå att orsaken till beteendeskillnaden är samhällets normer är alltså inte någon invändning mot resonemangen ovan.

Men låt oss anta att det är så, och att vi skall utplåna denna könsskillnad. En viktig drivande faktor bakom mäns statusjakt är att många män bryr sig om vad kvinnors värdering av dem, och många kvinnor värderar män, i stor utsträckning, utifrån hur bra ekonomi de har. Så feminister, antingen får ni övertala männen att fullständigt sluta bry sig om vad kvinnor vill ha, eller också så får ni övertyga kvinnorna om att utförsäkrade snubbar är riktiga kap. Lycka till med det. Eller också kan ni ju övertyga männen att sluta värdera kvinnor utifrån deras skönhet, och istället börja värdera kvinnor efter deras inkomst. Lycka till med det. När det gäller att få män att sluta reagera på kvinnors fägring, då är jag biologist!

Annonser

Written by bittergubben

27 maj, 2011 at 19:48

Publicerat i Uncategorized

Gammal bok: The Fraud of Feminism

with 2 comments

En antifeministisk bok från 1913 (!) som visar att även på den tiden, när feminister de facto hade påtagliga och legitima klagomål, som rösträtt och att kvinnor inte tillåts inom många yrken, var de inte ute efter någon riktig jämställdhet, i synnerhet inte vad gäller brott och straff.

Boken finns på nätet (copyrighten har gått ut): http://en.wikisource.org/wiki/The_Fraud_of_Feminism. (Jag antar att de har moderniserat språket, för det är inga problem att läsa den.)

Det är en del i boken som inte åldrats särskilt väl, och en del som är misogynt i mina ögon, t.ex. diskussionen om hysteri. Men det är besvärande hur stora likheter det är med den nutida feminismens likgiltighet inför kvinnor som begår brott, eller dess bristande intellektuella hederlighet. Samtidigt som feministerna argumenterar för lika rättigheter, pressar de fram en alltmer priviligierad status i förhållande till lagen, där kvinnor får mycket mildare straff än män eller rent av blir frikända p.g.a. sitt kön. Även om de inte argumenterar att det skall vara så, blir det ändå resultatet av att feministerna i nästan alla lägen sympatiserar med kvinnan.

Modern Feminism has two distinct sides to it: (1) an articulate political and economic side embracing demands for so-called rights; and (2) a sentimental side which insists in an accentuation of the privileges and immunities which have grown up, not articulately or as the result of definite demands, but as the consequence of sentimental pleading in particular cases. In this way, however, a public opinion became established, finding expression in a sex favouritism in the law and even still more in its administration, in favour of women as against men.“

We have further pointed out that there is another side in Modern Feminism which in a vague way claims for women immunity from criminal law and special privileges on the ground of sex in civil law. The basis of this side of Feminism is a sentimentalism– i.e. an unequally distributed sentiment in favour of women, traditional and acquired. It is seldom even attempted to base this sentimental claim for women on argument at all. The utmost attempts in this direction amount to vague references to physical weakness, and to the claim for special consideration deriving from the old theory of the mental and moral weakness of the female sex, so strenuously combated as out of date, when the first side of Modern Feminism is being contended for. The more or less inchoate assumptions of the second or sentimental side of the modern ”Woman’s Movement” amounts practically, as already stated, to a claim for women to be allowed to commit crimes without incurring the penalties imposed by the law for similar crimes when committed by men. It should be noted that in practice the most strenuous advocates of the positive and articulate side of Feminism are also the sincerest upholders of the unsubstantial and inarticulate assumptions of the sentimental side of the same creed. This is noticeable whenever a woman is found guilty of a particularly atrocious crime. It is somewhat rare for women to be convicted of such crimes at all, since the influence of sentimental Feminism with judges and juries is sufficient to procure an acquittal, no matter how conclusive the evidence to the contrary. Even if women are found guilty it is usual for a virtually nominal sentence to be passed. Should, however, a woman by any chance be convicted of a heinous crime, such as murder or maiming, under specially aggravated circumstances, and a sentence be passed such as would be unanimously sanctioned by public opinion in the case of a man, then we find the whole Feminist world up in arms. The out- cry is led by self-styled upholders of equality between the sexes, the apostles of the positive side of Feminism, who bien entendu [of course] claim the eradication of sex boundaries in political and social life on the ground of women being of equal capacity with men, but who, when moral responsibility is in question, conveniently fall back on a sentiment, the only conceivable ground for which is to be found in the time-honoured theory of the mental and moral weakness of the female sex.”

Likhet inför lagen? Boken ger många exempel på hur lagen, både i dess bokstav och i dess tillämpning, diskriminerade mot män till förmån för kvinnor. T.ex: En fästmö strular med en annan man och slänger svavelsyra på sin fästman, när han då avbryter förlovningen så tilldöms han att betala £100 i skadestånd till henne!

The following cases will serve as illustrative examples:–From The News of the World, 9th May 1909: A nurse in Belfast sued her lost swain for breach of promise. She obtained £100 damages although it was admitted by her counsel that she had thrown vitriol over the defendant, thereby injuring him, and the defendant had not prosecuted her! Also it was admitted that she had been ”carrying on” with another man. From The Morning Leader of 8th July 1905 I have taken the following extraordinary facts as to the varied punishment awarded in cases of vitriol- throwing: That of a woman who threw vitriol over a sergeant at Aldershot, and was sentenced to six months’ imprisonment without hard labour while a man who threw it over a woman at Ports- mouth was tried and convicted at the Hants Assizes, on 7th July 1905, and sentenced by Mr Justice Bigham to twelve years’ penal servitude! As regards the first case it will be observed that, (notwithstanding a crime, which in the case of a man was described by the judge as ”cowardly and vile” and meriting twelve years’ penal servitude) the woman was rewarded by damages for £100, to be obtained from the very victim whom she had done her best to maim for life (besides being unfaithful to him) and who had generously abstained from prosecuting. ”

Sådan avsaknad av respekt reserverar domstolarna för män, kvinnor är inte offer för så absurda domslut. (Man kan ju idag i och för sig undra om det kan ha varit fråga om plötslig spädbarnsdöd, alltså om det var något vållande överhuvudtaget, men vid den tiden trodde man att sådana dödsfall berodde på att en vuxen legat på barnet, och domstolen ansåg i det här fallet att det var bevisat att det var kvinnan som gjort det).

“… a Feminist friend of mine who, challenged by me, sought (for long in vain) to find a case in the courts in which a man was unduly favoured at the expense of a woman. At last he succeeded in lighting upon the following from somewhere in Scotland: A man and woman who had been drinking went home to bed, and the woman caused the death of her baby by ”overlaying it.” Both the man and the woman were brought before the court on the charge of manslaughter, for causing the death, by culpable negligence, of the infant. In accordance with the evidence, the woman who had overlaid the baby was convicted and sentenced to six months’ imprisonment, and naturally the man, who had not done so, was released. Now, in the judgment of my Feminist friend, in other matters sane enough, the fact that the man who had not committed any offence was let off, while his female companion, who had, was punished, showed the bias of the court in favour of the man!! Surely this is a noteworthy illustration, glaring as it is, of how all judgment is completely overbalanced and destroyed in otherwise judicial minds–of how such minds are completely hypnotised by the adoption of the Feminist dogma. “

Written by bittergubben

20 maj, 2011 at 21:32

Publicerat i Uncategorized

Feminister, för att döma en handling, byt kön!

with one comment

Feminister gör ofta väldigt märkliga analyser av relationen mellan könen. Och byter man plats på könen så gör feministen en helt annan analys! D.v.s. feminister bedömer utifrån kön, inte utifrån handlingar.

Om person A slår sin partner B, är det ok eller hemskt? För feminister beror det på kön. Om A är en man och B en kvinna, då är det ett hemskt brott. Mannen är ett fruktansvärt monster som kvinnan behöver skyddas från. Och det behövs inga bevis, det räcker men påståendet att mannen slagit sin kvinnliga partner. Om däremot A är en kvinna och B en man, ja då hände det antagligen inte. Om det bevisligen är så att kvinnan slog sin manliga partner, ja då måste det ju ha varit i självförsvar. Och om det bevisligen är så att kvinnan har slagit helt oprovocerat, ja, då är det ändå henne det är synd om – tänk så dåligt hon måste må för hon skall drivas till ett sådant beteende, tänk vilka hemskheter hon måste ha varit utsatt för.

Feminister rationaliserar ofta den här sortens asymmetrier med kollektivistiska analyser. När en man slår så skulle det vara hemskare med motiveringen att det skulle vara vanligare att män slår. Och om en kvinna slår är inte det så upprörande, eftersom det skulle vara så att kvinnor sällan slår sin partner. D.v.s. istället för att döma utifrån handlingen, så skall man döma utifrån kollektivets beteende. Om en individ som utför en dålig handling räknas till ett godtyckligt definierat kollektiv som ofta utför sådana handlingar, skall då den individen dömas hårdare än en annan individ, som utför en exakt likadan handling, bara för att den andra individen räknas till ett annat godtyckligt definierat kollektiv som sällan utför sådana handlingar?

Nej, en individ skall inte dömas utifrån sitt kön eller vilket kollektiv som betraktaren vill räkna individen till. En individ skall dömas utifrån vederbörandes handlingar.

Den feministiska analysen blir ännu märkligare när man betraktar att det är lika (o)vanligt att en kvinna slår sin manliga partner som det är att en man slår sin kvinnliga partner. Feministerna blandar alltså grova sakfel med sin kollektivistiska analys.

En del feminister håller på och pushar för ett ytterligare expanderat våldtäktsbegrepp, där sex skall räknas som våldtäkt om det inte finns uttryckligt medgivande. Men byter man kön så är nog inte samma feminister lika övertygade längre. Betrakta nedanstående ”våldtäkt” som Juggen ”drabbades” av:

”Jag minns t.ex. tydligt när jag som 20-åring hade kommit hem till min dåvarande flickvän som hade haft en s.k. tjejmiddag med några väninnor. Jag gick in i hennes sovrum för att inte störa och lade mig för att sova. Jag väcktes så småningom av att hon hade klätt av sig och försökte få min penis erigerad. Hon luktade vin och var märkbart berusad, dessutom förvånade hennes beteende mig eftersom hon inte brukade ta initiativ till sex, åtminstone inte när hon var nykter. Tydligen hade vinet gjort sitt. Hon satte sig på mig och höll på tills hon var klar med sitt, medan jag betraktade eländet under tiden. När hon var klar sade jag att jag gärna ville fortsätta sova och vände mig om.”

Är kvinnan i den historien att betrakta som ett hemskt monster som borde låsas in i fängelse i flera år för att skydda stackars män från hennes hemska övergrep? Löjligt. Men det är vad många feminister hävdar, om man skall ta dem på allvar och göra det könsneutralt.

Written by bittergubben

17 maj, 2011 at 09:57

Publicerat i Uncategorized

Feminismen och empatin

with 3 comments

Om du som läser detta är feminist, har jag inte mycket hopp om att du skall ta intryck av det som jag skriver om feminismen, men kanske att du kommer att ta intryck av det jag skriver om empatin? Kanske kommer du lägga märke till de mönster jag beskriver hos någon annan grupp, som rasister, sionister eller varför inte rentav hos en del antifeminister? Kommer du dithän kommer du antagligen någon gång, motvilligt, att börja lägga märke till dessa mönster även hos feminismen.

Empatin är subjektiv

Empati beskrivs ofta i svartvitt. En förmåga som man antigen har eller inte har, en förmåga att känna vad andra människor känner. Men det du känner är i själva verket bara vad ditt undermedvetna gissar att den andra personen känner. Och hur starkt du känner det är inte heller det objektivt, utan säger snarare något om dig själv. Det finns kombinationer av egenskaper/beteenden/omständigheter som du har stark empati mot – i objektiv mening orimligt stark – och andra kombinationer av egenskaper/beteenden/omständigheter där du har svag empatisk respons – i objektiv mening orimligt svag. Det är sant för i princip alla människor.

Analys av en konflikt där ens subjektiva empati främjar en part

Det är svårt att vara saklig i sin analys när ens empati främjar en part. Det finns dock vissa tecken att leta efter, vissa mönster för hur den subjektiva empatin förvrider analysen.

Analytiska fel 1: Prioritering

Vi börjar med den minst allvarliga, prioritering. Man prioriterar de frågor som gynnar den part man har empati för. Frågor som skulle gynna den andra parten ignoreras. Om man inte gör anspråk på att göra en heltäckande analys är det här inget fel alls. Den finns massor med problem här i världen, man kan inte kräva att någon skall försöka lösa dem alla för att få tillstånd att angripa ett av dem. Naturligtvis är det OK att ta en liten delmängd av världens problem och börja där. Men om man gör anspråk på att göra en heltäckande analys så är en så skev prioritering något allvarligt. Om man t.ex. gör anspråk på att göra en analys av relationen mellan könen, måste man betrakta båda könen.

Analytiska fel 2: Rationalisering av känslomässigt drivna beteenden

Utan empati kan det vara svårt att förstå varför någon utför ett känslomässigt drivet beteende. Utan empatin förnimmer man ju inte den andra partens känslor. Har man självinsikt om sin subjektiva empati, kan man ju kompensera, och förstå att personen har känslor som driver beteendet. Men saknar man både empati och självinsikt, hur skall man då förklara beteendet? Jo, man kan anta att personen har sådana preferenser att beteendet blir rationellt.

Analytiska fel 3: Rationalisering i termer av den främjade partens känslor

Scenario: A utför en handling mot B. Detta får B att må dåligt. Det är för det mesta bättre att förklara As agerande i termer av As känslor och preferenser. Att A skulle utföra handlingen i syfte att få B att må dåligt, är nästan bara relevant om det finns ett tydligt eller uttalat hämndmotiv. Men har man en orimligt stark empati mot B så blir det väldigt frestande att förklara As agerande i termer av Bs känslor.

Ett exempel, partnersmisshandel. Detta beteende är i allmänhet självdestruktivt och känslomässigt drivet. Oavsett kön på den som misshandlar och på den som blir misshandlad. Men i fallet att en man misshandlar en kvinnlig partner, vill många feminister rationalisera mannens agerande i termer av kvinnans känslor.

Analytiska fel 4: Individ vs kollektiv

Med empati ser man individens vilja, drömmar, hopp, känslor och så vidare. Sådana kvaliteter gör att individen inte kan reduceras till kollektivmedlem. En grupp individer består av individer, alla unika, och detta syns för en empatisk person som betraktar ett ”kollektiv” av individer. Utan empati kan dock en grupp individer reduceras till en grå massa, ett kollektiv, där individerna i någon mån definieras utifrån sin kollektiva tillhörighet.

Ser man gruppen med individer som ett kollektiv, ser man vilken enorm makt kollektivet har, t.ex. över samhällets normer. Med deras koordinerade handlingar kan de ju göra i princip vad som helst! Ser man istället individen ser man den enskilda individens marginella makt att påverka, en individ kan inte diktera samhällets normer utan får ofta se dem som utifrån givna, som dikterade av resten av samhället.

Analytiska fel 5: Analysen förändras när rollerna byts

Om man bedömer handlingen snarare än irrelevanta egenskaper som kön och etnicitet, skulle man bedöma handlingen på samma sätt om man bytt plats på parterna.

Analytiska fel 6: Analysen förändras om man går från abstrakt individ till bekant individ

När du i analysen hanterar en okänd person, får dina fördomar om den gruppen fritt spelrum. Ju mindre du känner till, desto mer detaljer lämnas åt dina fördomar. När du sedan går till en riktig individ, en som du personligen känner, finns det mindre utrymme för dina fördomar. Det känns heller längre rätt med att reducera honom till kollektivmedlem, när det är någon du känner tillräckligt väl för att ha empati mot vederbörande. Så t.ex: – Alla män är potentiella våldtäktsmän! – Även din son/bror/pojkvän/pappa? – Nej, han är ju normal …

Om analysen var saklig och korrekt skulle den gälla både ”abstrakta” individer och konkreta individer.

Analytiska fel 7: Osakligt fördelaktiga tolkningar av om någon är aktiv eller reaktiv

Med stark empati mot någon som utför en destruktiv handling, så förklaras handlingen som reaktiv. Vederbörande blev grovt provocerad av någonting externt (vanligtvis utfört av någon som betraktaren har svag empati mot). Den destruktiva handlingen var bara en reaktion, utföraren ville ju egentligen inte göra någon sådan handling.

Utan empati mot någon som utför en destruktiv handling, så ignorerar betraktaren även de mest uppenbara provokationer, och förklarar istället handlingen med utförarens interna vilja. Vederbörande antas aktivt vilja utföra den sortens handling och skulle försökt utföra handlingen oavsett vilka omständigheterna varit.

Med stark empati mot någon som utför en god handling, så förklaras beteendet internt. Det är en god människa/grupp som aktivt vill göra goda saker, på eget initiativ. Även om handlingen bara förekommer vid kraftiga påtryckningar.

Utan empati mot någon som utför en god handling, ses den ofta som framtvingad av omgivningen, eller som ett försök att vinna gentjänster.

Det kan ju vara svårt att avgöra om en handling bäst beskrivs som internt driven eller externt provocerad, det intressanta här är om betraktaren gör osakliga skillnader i sådana tolkningar beroende på vem som utfört handlingen.

Moraliskt förkastligt 1: Kollektiv skuld

Kollektiv skuld skulle kunna sättas under ”Individ vs kollektiv”, men jag anser att det är kvalitativt värre. All analys som involverar kollektiv skuld är inte bara sakligt fel, utan även moraliskt förkastlig.

De handlingar som en del av individerna har utför blir associerade med kollektivet – måhända det är svårt att avgöra vilka individer det var som utförde handlingarna. Kollektivet får skulden för handlingarna. Och den skulden fördelas på kollektivmedlemarna. Har man istället empati, så ser man individen. Och man kan inte se varför en individ skall dömas för handlingar som han inte har något med att göra, bara för att han har samma kön som den som gjorde handlingen.

Moraliskt förkastligt 2: Avhumanisering

Om någon går så långt som till avhumanisering av stora grupper människor, enbart utifrån kön, etnicitet och andra medfödda egenskaper, är detta en tydlig demonstration på avsaknad av empati. ”Män är djur”. Kollektiv skuld och avhumanisering är två grundpelare i propagandan inför varje folkmord.

Written by bittergubben

14 maj, 2011 at 17:12

Publicerat i Uncategorized

Könskvotera mera, men i kvinnoyrken

with one comment

Enkönade yrken/arbetsplatser riskerar att bli chauvinistiska.

Dels är folk i allmänhet lite chauvinistiska, det är lättare att relatera till dem som är som man själv. Men det sker även ett visst urval. En person med god empati mot motsatta könet kanske inte trivs där det könet inte är representerat, utan vederbörande söker sig vidare till en blandad arbetsplats. På samma sätt, en person som är väldigt chauvinistisk kanske inte trivs på en mixad arbetsplats, utan söker sig vidare, tills vederbörande hittar en arbetsplats där det egna könet dominerar och chauvinism är mer accepterat.

I många yrken spelar det inte så stor roll. Om t.ex. en lagerarbetare är manschauvinist eller en veterinär är en kvinnochauvinist, vad skulle det spela för roll? Det blir ju ett arbetsmiljöproblem för personer av motsatt kön, men känsliga personer kan ju undvika sådana yrken/arbetsplatser. Och det måste finnas rum i samhället även för chauvinister, oavsett kön, de är människor de också.

Men det finns yrken där chauvinism skulle vara ett stort problem. Yrken där man har makt över individer, och där man måste förstå/bedöma/värdera dem. Betrakta en psykolog, som behandlar personer av motsatt kön. Psykolog var tidigare ett mansdominerat yrke, vilket feminister med rätta klagade över – det är inte bra om psykologkåren bara har kompetens att relatera till ena könet. Men det vore lika illa med en kvinnochauvinistisk psykologkår som med en manschauvinistisk.

Höga chefer tillsätter poster på lägre nivåer, och personer har en tendens att anställa personer som liknar de själva. Om höga chefer var en enkönad grupp (som det tidigare har varit) skulle vi alltså riskera att tillsättningar görs på ett chauvinistiskt sätt. Jag anser därmed att det kan finnas skäl att överväga kvotering, men med 25% kvinnor i styrelserna så är det redan en ganska mixad grupp.

Eftersom kvinnoyrken mycket oftare handlar om att arbeta med människor blir kvinnochauvinismen ett mycket större kvalitetsproblem än manschauvinismen. Om t.ex. dagispersonalen är chauvinistisk, så påverkar det kvalitén på dagiset. Dagispersonalen måste ju kunna relatera till alla barnen, oavsett barnets kön. Och om dagisfröknarna bara intresserar sig för att sina sociala relationer med flickorna men struntar i pojkarnas sociala utveckling, så är det en allvarlig diskriminering. Grundskola, om undervisningen helt anpassas till ena könets behov, av kvinnliga lärarinnor som kan relatera till flickorna men inte till pojkarna och deras behov. Är det acceptabelt? Eller betrakta genusvetenskapen. Hur bra är en enkönad, chauvinistisk genusvetenskap? Socialsekreterare som utreder om mamman eller pappan skall få vårdnaden – en kvinnochauvinistisk utredning kommer antagligen fram till att mamma är bäst, oavsett föräldrarnas relativa lämplighet.

I viss mån kan man komma runt problemen. Ponera ett dagis där dagisfröknarna prioriterar social interaktion med flickor över social interaktion med pojkar. På ett sådant dagis skulle man kunna ha en del av tiden könssegregerad, med lika hög personaltäthet vid respektive grupp. Dagisfröknarna har då inte möjlighet att välja social interaktion med en flicka över social interaktion med en pojke, och kan därmed inte utföra den diskrimineringen. Och när dagisfröknarna har etablerat närmare relationer med pojkarna påverkar det antagligen deras agerande även när man har mixade barngrupper. Men det skulle ändå återstå t.ex. frånvaron av manliga förebilder på dagiset.

Det bästa vore om båda könen var representerade inom sådana yrken som kräver god empati mot båda könen. Jag tror att könskvotering, som kräver att säg minst 30% av yrkeskåren består av minoritetskönet, vore motiverat inom t.ex. genusvetenskap, psykolog, dagisfröken, skollärare och socialsekreterare. (Enskilda arbetsplatser kan avvika, de kommer ändå att bedömas enligt de normer som utvecklas av yrkeskåren som helhet).

Written by bittergubben

13 maj, 2011 at 11:14

Publicerat i Uncategorized

Vad har en feminist för kompetens att göra jämförelser mellan könen?

with one comment

Feminister brukade tysta manliga invändningar med att påstå, att en man inte kan veta hur det är att vara kvinna och därför inte har någon rätt att ha någon åsikt i genusfrågor. ”Vad vet du om hur det är att vara kvinna?”.

För att göra jämförelser mellan könen bör man någorlunda likvärdigt vara bekant med båda könens perspektiv. Man kan alltså begära att en man som uttalar sig i genusfrågor bör ha satt sig in i relevanta kvinnoperspektiv.

I mäns liv finns rikligt med kvinno perspektiv. Under uppväxten är mamma mest närvarande, dagispersonalen är kvinnor, i skolan är de flesta lärarinnor kvinnor, vilket gör att kvinnoperspektiv är mycket närvarande under pojkars uppväxt. För män som intresserar sig för genusfrågor finns enorm tillgång till kvinnoperspektiv. Kvinnor berättar om sina känslor och syn på relationer – privat, i tidningar, i radio, i TV, i böcker. En man som är intresserad av genusfrågor kan alltså antas vara ganska bekant med kvinnoperspektivet. Så frågan, ”Vad vet du om hur det är att vara kvinna?”, har ett legitimt svar.

Men vad hände om vi ställer motsvarande fråga till en feminist? För att hon med legitimitet skall kunna göra jämförelser mellan könen så borde man väl även kunna begära att hon är bekant med relevanta mansperspektiv?

Och där blir det lite svårare. Måhända pappa var frånvarande – för att han är upptagen med att jobba hela tiden, för att mamman förhindrar honom från att umgås med barnen, eller för att han inte varit intresserad. Måhända ingen manlig personal på dagis. Om det är någon manlig lärare i skolan är det sannolikt att han accepterat de kvinnliga normer som gäller i en kvinnodominerad skola. Män berättar sällan offentligen om sina känslor. Privat så pratar män om sina känslor, men bara med de kvinnor som vill lyssna. Det finns väldigt många kvinnor som är empatiska mot män, som är intresserade av deras känslor och perspektiv. Men om en kvinna inte har ett sådant intresse blir hennes tillgång till mansperspektiv mycket begränsad. Detta i kombination med den enorma dominansen av kvinnoperspektiv i den allmänna diskursen gör det berättigat att fråga feministen, vad vet du om hur det är att vara man?

I den mån någon inte vet någonting om det andra könets perspektiv, vilken legitimt har vederbörande att uttala sig i genusfrågor? Är det legitimt att sådana personer betalas av skattemedel för att bedriva ”forskning” om genus?

Written by bittergubben

12 maj, 2011 at 08:02

Publicerat i Uncategorized

Vilket kön är diskriminerat i dagens Sverige?

with 6 comments

Vad är diskriminering?

Könsdiskriminering innebär att folk blir bedömda/bemötta inte utifrån sina handlingar och relevanta egenskaper, utan utifrån kön.

I fråga om personliga preferenser är det inte meningsfullt att prata om diskriminering, eftersom ett kriterium är relevant om du tycker att det är relevant. Om du t.ex. föredrar en partner av samma hudfärg som dig själv, snarare än en partner av en annan hudfärg, så är det ett relevant kriterium för ditt partnerval. Det är alltså inte diskriminering att ta hänsyn till hudfärg, kön, religion etc. när du väljer partner.

Man kan få dramatiskt olika utfall för könen, utan någon könsdiskriminering, om könen uppför sig olika. I den mån en större andel av männen sitter i fängelse för att män gör fler och grövre brott, så är inte det diskriminering. I den mån kvinnor har lägre lön för att de på olika sätt satsar mindre på karriären, så är inte det diskriminering.

Omvänt så kan könsdiskriminering föreligga, även om det aggregerade utfallet för respektive kön är rättvist. Ett exempel, priset på klippning. En person med längre hår och som bryr sig mycket om sin frisyr, tar längre tid för frisören. Det är relevanta kriterier för prissättning. Det finns stark korrelation mellan kön och dessa relevanta kriterier, herrar har ofta kort hår, enkla frisyrer och vill bara att det skall se vårdat ut. Många frisörer föredrar därmed den enkla prissättningen att ha ett pris för herrar, ett annat för damer. Det är könsdiskriminering, även om respektive kön, I kollektiv, aggregerad mening, skulle få de priser som de förtjänar.

Vilket kön är diskriminerat i dagens Sverige?

Dagis! Personalen är nästan bara kvinnor och de få män som är där ät det i allmänhet på kvinnornas villkor – kvinnorna sätter normerna. Dagisfröknarna kan relatera till dagisflickorna, eftersom de alla en gång varit dagisflickor. Flickan är norm. Fröknarna relaterar till och bryr sig om flickorna och deras perspektiv, flickorna skall stöttas och uppmuntras i att utvecklas och ta för sig. Pojkarnas perspektiv står inte högt i kurs. Det där med tävlingsinstinkt är någonting fult, de skall skolas om till flickornas mer samförståndsinriktade inställning. Och man skall se till att pojkarna inte är så aktiva som de skulle vilja vara, för det skulle ju vara i vägen för ambitionen att lära flickorna att ta för sig.

Skolundervisning! Under lång tid har det pushats för att undervisningen i skolan skall anpassas till flickorna, att de skall få möjlighet att nå sin potential. Det låter ju bra. Problemen är när det görs på bekostnad av pojkarna, eller rent av bara går ut på att sabba för pojkarna, så att flickorna skall få ett bättre relativt resultat. Ex 1: Belöna arbetsinsats på meningslösa uppgifter snarare än prestation på svåra uppgifter. Ex 2: Pojkar har i allmänhet sämre finmotorik än flickor (klättra i träd ger övning i grovmotorik, att t.ex. byta klänningar på små dockor ger övning i finmotorik), vilket resulterar i att flickorna lättare lär sig en vettig handstil. Genom att handstilsundervisningen för pojkarna anpassas till hur mycket sådan undervisning som flickorna behöver, får man resultatet att många pojkar inte lär sig någon vettig handstil. Sedan kan man ju ge pojkarna dåliga betyg på inlämningsuppgifter för att de skriver så dåligt. Ex 3: Litteraturen i klassrummet kan anpassas till vad flickor tycker om att läsa (t.ex. relationer och känslor), utan hänsyn till vad pojkar vill läsa (t.ex. fakta och aktion). Ex 4: Eliminering av tävlingsmoment (tävlingar brukar motivera pojkar, flickor tenderar att föredra social uppmuntran – en jämställd skola skulle ha både och). Hur många av dessa antipojkstrategier används vid din eller dina söners skola?

Pojkar stökigare i skolan? Om det är så att pojkar är stökigare i skolan, så är det en skillnad i beteende, inte i behandling. Frågan är, hur bemöter skolan en stökig elev, beror det på kön? Om skolan har en väldigt hög tolerans för pojkars stökande, inte gör några tillsägelser, men säger till på skarpen så fort en flicka gör något, skulle det vara diskriminering. Jag misstänker dock att skolan ger lika många – eller rent av fler och kraftigare – tillsägelser till stökiga pojkar än till likvärdigt stökiga flickor.

Skolbetyg? Flickor får 2-6% högre meritvärde än pojkar med motsvarande resultat på prov. Det finns de som hävdar att detta är betygsdiskriminering till förmån för flickorna. Jag misstänker att det snarare är så att flickorna får en flit och fjäskbonus i betygen, för att de gjort sina läxor var dag och håller med lärarinnan om sådant som hon vill att eleverna skall hålla med om. Jag anser att betygen skall spegla prestation, inte hur villig man är att fjäska för läraren. Och om någon är flitig, borde ju det ändå synas i provresultaten, så varför ge en bonus för det? Måhända är det även så att flickorna ägnar sig mer åt q-seeking, d.v.s. att studera lärarinnans inställning till ämnet och hennes provgivning snarare än att fokusera på ämnet. Det förbättrar resultatet när man tar hennes prov, men utan att man egentligen blivit bättre i ämnet. [uppdaterad 15/06 2011]

Beviskrav! Det krävs mer bevis för att en kvinna skall bli fälld än för att döma en man.

Strafflängd! En kvinna som döms får i allmänhet mildare straff än vad en man skulle få för samma brott.

Vårdnad! En vårdnadstvist skall i första hand avgöras av vad som är bäst för barnet, men även beakta vad som är bäst för föräldrarna. Så som det ser ut idag är det dock skit samma hur det går för pappan, medan hur det går för mamman verkar betraktas som nästan viktigare än vad som är bäst för barnet – mamma och barn betraktas som samhörande, medan pappan betraktas som ett bihang. Om pappan vägrar lämna över barnet när det är mammans tur, då ses det som kidnappning och är direkt en polissak, men om mamma gör samma grej, så ses det som helt ok eftersom barnet ändå är hos mamma. Det kan ta flera år innan myndigheterna gör något, och ser till att pappan får några övervakade besök.

Idrottstävlingar! Det talas ofta om herridrott och damidrott. Och att kvinnor skulle vara diskriminerade, eftersom det är mindre prispengar i damidrotten. Men det normala är, att det finns en öppen kategori där det bara handlar om vem som är den bästa idrottaren. Där alla kan delta, ung som gammal, man som kvinna, lättviktare eller tungviktare. Utan diskriminering. Må bäste idrottare vinna. Visst, man säger normalt må bästa man vinna, men det är ju i princip alltid så att den bästa idrottaren ”råkar” vara en man. Det är i den kategorin man hittar de största prispengarna. Sedan finns det flera olika diskriminerande kategorier, som junioridrott och senioridrott, där man diskriminerar baserat på ålder, olika viktklasser, där man diskriminerar baserat på vikt, handikappidrott, där man kräver att deltagare skall ha vissa handikap. Och så finns det damidrotten, där man diskriminerar baserat på kön. Istället för att säga ”Må bästa idrottare vinna” så säger man ”Må bästa idrottare hålla sig härifrån och låta en kvinna vinna istället”. I dessa diskriminerande klasser är prispengarna lägre. Men de som vinner de prispengarna är i allmänhet halvdana idrottare, som inte skulle ha en chans mot de riktiga idrottarna. Annika Sörenstam är inte känd på grund av sina talanger som golfare – hon skulle antagligen inte ens kvalificera att spela som proffs, om hon skulle försöka göra det baserat på golftalang. Men tack vara att hon har tillgång till den diskriminerande damidrottens prispengar, är hon rik och berömd. Manliga golfare som spelar på samma nivå är nästan helt okända, det finns för många. De vinner aldrig några stora tävlingar, därför att de där är tvungna att tävla mot de riktiga proffsen – som Sörenstam slipper tävla mot. Likvärdiga prestationer, men kvinnan blir rik och berömd, medan mannen hankar sig fram och är okänd. Snacka om diskriminering.

Karriär? Lön? Skillnaden i lön beror inte på diskriminering. Män satsar mer på sin karriär, eftersom kvinnor i betydande utsträckning värderar män baserat på deras inkomst och yrkesstatus. Kvinnor väljer att studera något de är intresserade av, att jobba med något de bryr sig om och tycker är givande, att jobba deltid, att ha kortare pendlingsavstånd, att ha flexiblare arbetstider, att vara föräldraledig etc. Kvinnor är mer benägna att välja bort chefsjobb.

Pensionsförsäkring? Eftersom kvinnor förväntas leva längre så får de en lägre utbetalning per månad. Förväntad återstående livslängd är ett relevant kriterium för utbetalningarnas storlek, så om kön är relevant för att förutsäga återstående livslängd så är det ett relevant kriterium. Måhända skulle det vara möjligt att beakta andra medicinska tester och undersökningar av livsstilsval, sådana att kön inte längre skulle vara relevant för förutsägelsen. Frågan är om livslängd är direkt beroende av kön (så att det är en relevant faktor) eller om kön bara är korrelerat med sådana faktorer som val av en sund livsstil (så att det är diskriminering att beakta kön). I vilket fall så blir det aggregerade utfallet för könen ändå rättvist.

Våldtäkter? Vid ”riktiga” våldtäkter är förövaren nästan alltid en man, men en skillnad i beteende utgör inte diskriminering. Skall vi prata om diskriminering skall det vara en skillnad i samhällets bemötande av våldtäktsförövare/offer baserat på kön. Och det är det. Feminismen har drivit igenom breddningar av våldtäktsbegreppet, så att det inkluderar handlingar där det inte är ovanligt att kvinnor är förövare, t.ex. sexuella handlingar med en sovande partner, eller en 16-åring som har sex med en 14-åring. Men samhället är tämligen likgiltigt inför en sådan ”våldtäkt” när den begåtts av en kvinna mot en man. Även om samhällets diskriminering i samband med våldtäkter är riktad mot män, så är det självklart så att kvinnor drabbas av våldtäkter, och vid de ”riktiga” våldtäkterna är förövaren nästan alltid en man. Men den här texten handlar om diskriminering, skall vi även titta på vilket kön som drabbas av oacceptabla handlingar begångna av det motsatta könet, skulle vi även få beakta sådant som falska våldtäktsanmälningar eller faderskapsbedrägerier, där en kvinna lurar en man att finansiera och uppfostra ett barn som hon skaffat med en annan man.

Partnervåld? Det är ungefär lika vanligt att en kvinna slår sin manliga partner som tvärtom. Kvinnorna får mer skador, eftersom männen är fysiskt starkare. Även om vi skull acceptera den feministiska diskursen, där enbart männens våld räknas och kvinnornas våld ignoreras, så skulle det vara en skillnad i beteende mellan könen, inte en diskriminering. Skall vi prata om diskriminering får vi istället titta på samhällets bemötande av partnervåld.

Samhällets bemötande av partnervåld! Snacka om diskriminering. Om en kvinna ringer polisen och anklagar sin partner för misshandel, då kommer polisen och arresterar honom, tar det hela seriöst även om det inte finns några som helst bevis. Men om en man ringer polisen kan han mycket väl bli tillsagd att han får klara det själv. Men han får inte använda någon som helst form av våld för att värja sig mot kvinnans angrepp. Det vore ju partnermisshandel och grund för att arrestera honom. Samhället satsar massvis med pengar på kvinnojourer och dylikt för att skydda kvinnor som blir slagna av sin manliga partner. Men inget på att skydda de män som blir slagna av sin kvinnliga partner. De får inte ens använda självförsvar.

Sammanfattning

Det finns massvis med diskriminering som drabbar svenska pojkar och svenska män. Men på vilka sätt är svenska kvinnor diskriminerade? Varför skall vi män acceptera all denna mansdiskriminering?

Written by bittergubben

10 maj, 2011 at 16:06

Publicerat i Uncategorized

Tagged with