Kommentar till Hannahs inlägg om skillnaden mellan feminister och antifeminister

Bloggen onewaycommunication har ett inlägg om skillnader mellan feminister och feminismkritiker, och varför de inte kommer överens. Eller kanske snarare, varför de tycker att feminismkritiker inte förstår feminism, i synnerhet om man ser till punkt 3 och 4. Punkterna är skrivna av någon annan, Hannah återger dem med gillande. http://www.onewaycommunication.co/?p=27082

”1. Antifeminister har oftast en klassisk liberal syn på rättvisa medan feminister har en typisk socialistisk, dvs antifeministerna anser att individens personliga frihet är det viktigaste medan feminister anser att det viktigaste är att förändra samhället så att samhället och den stora majoriteten kan främjas långsiktigt (detta gäller oftast även för antifeminister som ligger till vänster samt högerfeminister, lustigt nog). Därför blir det svårt att komma överens i frågor som de angående kvotering och delad föräldraförsäkring.”

Ok. I Sverige finns en korrelation mellan feminism och vänster (och som konsekvens feminismkritiker åt höger). Även om det inte är någon grundläggande faktor inom feminism att vara vänster, utan bara är en korrelation, så är ju det just vad inlägget handlar om – vad som är typiska skillnader mellan feminister och deras kritiker.

”2. Synen på kunskap och vetenskap är olika, antifeminister har ofta en naturvetenskaplig och positivistisk syn på kunskap (det jag förnimmer med mina sinnen är sant), de ser mycket på orsak och verkan medan feminister har en vetenskapssyn som grundar sig i samhällsvetenskapen och sociologin, som ser på omgivningen och på strukturer snarare än bara på individer/företeelser och deras egenskaper. Att se strukturella problem blir svårt om man tycker att alla socialvetenskaper är ”rent flum”.”

Som om man inte inom naturvetenskapen skulle ägna sig åt strukturer och abstraktioner. Det är många komplexa fenomen som studeras inom många olika discipliner.

Jag upplever att många feminister använder ordet strukturer som avseendes någonting som existerar oberoende av de komponenter som utgör strukturen, att man kan beskylla strukturer utan att göra klart vad detta innebär för de delar som strukturen består av, eller ens försöker beskriva – och ännu mindre att påvisa – de underliggande delar som bygger upp strukturen. När feminister har sådana magiska strukturer, där ordet struktur blir ett magiskt ord för att slippa klargöra vad man pratar om, är det många antifeminister som reagerar – och gör det alltför ofta med ett överdrivet brett fördömmande av att prata om strukturer.

Men den verkliga skillnaden är vilka kriterier man använder för att avgöra vilka svar som är korrekta. En hypotes skall vara falsifierbar, och bara accepteras som troligtvis sann i den mån den har klarat sig i tester mot andra hypoteser, annars ägnar man sig inte åt vetenskap.

Hannah: ”Grejen med positivism är att den inte är speciellt lämpad för att hantera vetenskap och kunskapsproduktion kring samhälleliga fenomen. Den är nämligen tämligen värdelös på att ställa frågan ”Varför?”.”

Problemet att hitta rätt frågor finns inom alla vetenskaper. Inom seriösa vetenskaper är det ofta det viktigaste problemet, har man väl hittat den rätta frågan är resten ”bara” metodiskt arbete med att utvärdera svaren. Det är just där skillnaden ligger, inom vetenskapen kan man bara acceptera svar som är falsifierbara och som motstår testning, man kan bara förkasta de hypoteser som falsifieras. Om man istället mer eller mindre struntar i om svaren är sakligt korrekta, om de är i överensstämmelse med verkligheten, och istället utvärderar svar utifrån om de passar in i ens politiska ideologi, då blir det pseudovetenskap. Skillnaden ligger inte i förmågan att ställa frågor, utan i hur man anser att svaren skall utvärderas, utifrån en vetenskaplig positivism som söker att komma så nära sanningen som man förmår, eller utifrån en politisk korrekthet?

Skillnaden går inte mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap, utan mellan vetenskap och pseudovetenskap. Det går alldeles utmärkt att ha ett vetenskapligt förhållningssätt även inom samhällsvetenskapen, om man vill det, men en del väljer ideologi över vetenskap. Skillnaden är att folk är mer ideologiska om hur samhället skall vara organiserat, än de är om hur man skall beskriva hur t.ex. ett myrsamhälle är organiserat. Naturvetare sätts alltså inte alls i samma utsträckning i en situation där de blir tvungna att välja mellan vetenskap och ideologi, så problemet blir mycket vanligare inom samhällsvetenskaper.

”3. Dagens feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika och att samhälleliga skillnader mellan kvinnor och män inte uppkommit naturligt utan beror på orättvisor. Ser man till frågor om ekonomi, makt och materiell status blir det uppenbart vilken grupp som förlorar på det (generellt), detta implicerar dock att män har roffat åt sig en position de inte har rätt till och det är ju inte kul att höra som man, oavsett om man själv har en hög position själv eller ej. Dessutom är vi alla fostrade i de traditionella könsrollerna (mer eller mindre) och för många är detta en viktig del i deras identitet, att då komma och påstå att denna viktiga del av ens jag inte är naturlig (som de kanske ansett) och dessutom att den kan vara problematisk blir som en personlig förolämpning, därför blir det nog viktigt för vissa att försvara detta med näbbar och klor.”

Jag uppfattar det som ett rätt kraftigt understatement att säga ”feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika”, den går mycket längre än så. Närhelst det blir en kraftig könsskillnad på något område, så hävdas genast att detta beror på struuuktuuurer, och att det är ett allvarligt problem. Alltså implicit att könen biologiskt skulle vara så lika, att det inte inom någon signifikant domän skulle kunna få genomslag i signifikant olika könsfördelning. Och detta presenteras som vetenskap. Här blir jag provocerad. Man har bara belägg för att socialisering är en viktig faktor (naturligtvis är det så), och utifrån det så hävdar man det som etablerat att biologin är mer eller mindre irrelevant, utan några belägg för det, och trots att det finns omfattande bevis för att biologin spelar signifikant roll. Ursäktar ni om jag säger att många feminister verkar ha svårigheter med att förstå biologiska strukturer? https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet/

När författaren hävdar att det är uppenbart vilket kön som förlorar, tar vederbörande feministperspektivet. Ställer man frågan, ”Vilket kön har sämre utfall, om vi utvärderar det utifrån de aspekter där kvinnor har sämre utfall?”, gissa vilket svar man får då? Feminismens prioritering här, att tycka att vilket kön som är privilegierat och vilket som förlorar, skall avgöras utifrån ett sådant urval av frågor, istället för att se till helheten, är något som inte delas av antifeminister, som tycker att även de aspekter där män har sämre utfall bör beaktas.

Det är inte ovanligt inom feminismen med explicit skuldbeläggande av männen, det är dock sällan man hör feminister protestera mot det – förutom just när en antifeminist klagar över det, då sägs det att nej, nej, inom feminismen finns inget skuldbeläggande av män, det är bara några få extremfeminister som gör så. Märkligt att dessa några få har kunnat ha så stort genomslag inom den feminism som hörs och störs, och påverkar samhället …

”4. Missförståndet om att ”feminister skyller allt på männen”, finns säkert fler missförstånd men detta är nog det vanligaste. Ett exempel är när man säger att ”pojkar kommer efter i skolan för att det finns en antipluggkultur” och the antifeminists läser det som ”det är pojkarnas eget fel” medan det vi egentligen menar ”Det är det vuxnas/samhällets fel som uppfostrat pojkar till att vara macho och inte bry sig om skolan”. Ett annat exempel är ordet ”patriarkat” som många antifeminister missförstår som att det skulle betyda ”alla män”. Eller när man pratar om ”det är män som står för xx% av alla xx” tolkar det som att ALLA män står för så många procent av vad det nu är.”

För att ta ett mer specifikt exempel om pojkarna i skolan, pojkar är mer tävlingsinriktade. Skolan använder sig oftast inte av det för att motivera pojkarna, utan betonar bara social uppmuntran, och undviker tävlingar. Hur skall man förhålla sig till det? Jag säger att det är skolan det är fel på, den skall vara utformad för att fungera för så många elever som möjligt, att den ignorerar de elever som är tävlingsinriktade är inte acceptabelt. Feminister svarar istället att det är fel på pojkarnas kultur, på deras maskulinitet. Alltså, i det här specifika fallet, att det är fel att vara tävlingsinriktad. För mig är detta klockrent att skylla på pojkarna. Men feministen här tycker alltså att det är samhällets fel som uppfostrat pojkar att vara tävlingsinriktade? Men även om man lägger skulden för att pojkarna är sådana utanför pojkarna, säger man ändå att felet är att pojkarna är som de är, att inkompatibeliteten mellan pojkarna och skolan skall åtgärdas genom att ändra på pojkarna, felet ligger i pojkarnas sätt att vara, även om inte skulden för att de är så skulle göra det. Jag undrar, hur långt behöver pojkarnas misslyckanden i skolan gå innan den här typen accepterar att det är något fel på feministernas lilla skolexperiment? Nej föresten, det är ju inget experiment, vid ett experiment har man ställt upp hypoteser, och man betraktar utfallet för att utvärdera hypoteserna. Här har man ju istället postulat, att pojkarna biologiskt är likadana som flickorna, så att en flickanpassad skola egentligen skulle fungera bra för pojkar också, och så bryr man sig inte om resultaten. Det är inget experiment. https://bittergubben.wordpress.com/2011/06/15/antipojkskolan/

Och var det nu så att feminismen bara tyckte att flickor och pojkar är mer lika än olika, så att man ändå är medveten om att det finns skillnader, då borde man väl rimligen tycka att skolan borde ta hänsyn till skillnaderna, ta hänsyn också till pojkars behov? Tar man positionen att skolan inte behöver pojkanpassas, att om vi har en flickanpassad skola så passar det för pojkarna också, för de är ju likadana egentligen, då säger man ju att pojkar och flickor är så lika att skillnaderna är försumbara, inte bara att skillnaderna är mindre än likheterna.

Så missbrukat som ordet patriarkat är inom feminismen, kan feminister knappast beklaga sig över om antifeminister missbrukar ordet, eller antar att en feminist missbrukat det: https://bittergubben.wordpress.com/2012/04/13/filmen-the-duchess-patriarkat-och-sa-kallade-patriarkat/

Och det där med kollektivistisk analys är ett problem inom feminismen, det är inte ovanligt att feminister dömer utifrån kollektiv tillhörighet, som t.ex. att säga att, om en man blir slagen av sin kvinnliga partner, så är det mindre allvarligt än om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, med motiveringen att det senare skulle vara vanligare. https://bittergubben.wordpress.com/2011/08/08/om-feminismens-kollektiva-analys/

Hannah: ”För det kan väl inte vara så att alla inblandade är så fruktansvärt korkade att vi helt enkelt inte har den intellektuella kapaciteten att förstå? Det måste väl handla om bristande förmåga att förklara så motståndarna kan koppla?”

Den springande punkten är inte kapaciteten att förstå, inte heller dugliga förklaringar, för bland så många försök måste någon ha fått till det. Den springande punkten är viljan. Viljan att förstå. Om någon inte vill förstå, spelar det ingen roll vilken kapacitet vederbörande har, eller hur bra förklaringar som presenteras. Notera att den som verkligen vill förstå, inte bara tro, värderar vetenskap högre än pseudovetenskap. Den som istället väljer pseudovetenskap, vill inte förstå eller veta, utan vill tro, tycka och känna. Hur skall man kunna övertyga någon, som inte baserar sin åsikt på sakliga argument, utan på vad vederbörande vill tro? Där blir sakliga argument irrelevanta, man skulle vara tvungen att få den andre att vilja något annat, vilket inte är så lätt. Om det är fråga om en feminist som blir mor till en son, eller en manschauvinist som blir far till en dotter, så kanske det kommer att ändra vad det är som de vill tro på, så att de blir mottagliga för argument, men vad hjälper det att argumentera i sak mot någon som inte bryr sig om sakliga argument?

Visst finns det också många antifeminister som inte är intresserade av att förstå vad motparten menar, som bara kategoriskt tar avstånd. Men jag vill hävda, att bland dem som vill förstå, som vill begripa verkligheten och är villiga att lyssna på argument som avslöjar någonting om verkligheten, jag vill hävda att bland dem har den moderna feminismen inte särskilt hög status.