bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘Hanna Gustafsson

Nick Ross, partnervåld och våldtäkt: Kapitel 12 från boken CRIME

with 2 comments

Via ett nonsensinlägg hos genusfolket, som jag återkommer till längre ner, kommer jag till ett på nätet publicerat kapitel ur Nick Ross bok ”Crime”. Boken handlar om brott, och hur man skall minimera brott. Kapitlet handlar om partnervåld, våldtäkt, prostitution och trafficking. Lite raljerande, men ändå läsvärt. https://www.bitebackpublishing.com/posts/nick-ross-chapter-twelve-from-crime-on-sex-crimes

A liberal American lawyer, together with a feminist sociologist, trawled through Old Bailey records from the eighteenth and nineteenth centuries. They reported that for the first 100 years or so almost half the defendants were female, three or four times the proportion we see now. Nor were theirs just stereotypical ‘women’s crimes’ like prostitution, infanticide or witchcraft, but often involved substantial theft and violence including multiple murders. The authors described modern failure to acknowledge female crime as ‘a monumental blunder’. Certainly a lot of women went to jail. In 1900 almost a fifth of all prisoners were female, compared to one-twentieth today. Several historians concur and a similar pattern emerges in other countries too. It seems that conviction of women declined for about a hundred years from the 1850s to the 1950s, and then began to grow again, especially among the young.”

Jag skulle misstänka att det är delvis en fråga om välstånd. Är det så fattigt att många har svårt att överleva som ärliga, kommer kvinnor begå brott för att överleva likaväl som män. Men när välståndet är sådant, att man har det materiellt ok även som fattig och hederlig, har det större genomslag hos kvinnor, män befinner sig fortfarande i den situationen att de behöver välstånd för att attrahera en partner. Men delvis också en fråga om att feminismen drev fram att samhället bryr sig mer om kvinnor, gav dem en större trygghet än männen, så att de inte hade samma behov av att stjäla för att överleva. Ökningen av kvinnors brottslighet skulle då kunna vara ett resultat av ökande jämställdhet, som trots feministiska protester lett till ifrågasättande av kvinnornas särskilt skyddade status?

In 1989 the Canadian Journal of Behavioural Science published the results of a survey that was celebrated as a classic expose of the problem of ‘battered wives’. It was taken up as proof of typical male perfidy, and a parliamentary report made almost 500 recommendations to change attitudes in the police and other agencies. But two years later the Journal acknowledged a different side to the story: the data had been re-analysed and appeared to have been censored. While 10.8 per cent of the men surveyed had pushed, grabbed or thrown objects at their spouses, 12.4 per cent of women had done so too; and though 2.5 per cent of men used serious violence, so did 4.7 per cent of women. Marilyn Kwong, who exposed the expurgation, examined eight other studies too, and found the pattern was universal.”

Hans källa är: Marilyn J. Kwong and Kim Bartholomew, Simon Fraser University, Donald G. Dutton, University of British Columbia, Gender differences in patterns of relationship violence in Alberta, Canadian Journal of Behavioural Science, 1999, 31:3, 150–60 / http://www.sfu.ca/psyc/faculty/bartholomew/violencepub_files/gendiff.pdf

KwongPartnervåld

Till skillnad från feministiska rapporter påtalar den rent av det uppenbara om samhällets sexistiska värdering av våld mellan könen: “While the importance of eliminating violence against women is obvious, the need to stop women’s violence against men may be less evident. Our society seems to harbor an implicit acceptance of women’s violence as relatively harmless, even amusing. For example, the popular media frequently shows women hitting men with little consequence.”

I vilket fall är det här med att partnervåldet utövas av båda könen ingen nyhet, det har varit känt länge. Det som är nytt är att feministerna inte längre lyckas tysta ner det lika effektivt, deras propagandalögner har börjat ifrågasättas allt mer.

Åter till Ross: “Eventually more and more testimony emerged to challenge the feminist agenda but it failed to resonate with mainstream criminology or with the media. As early as the 1980s, large-scale US research began to endorse Erin Pizzey’s view: women often initiated violence and could give as bad as they got. In Britain a big Home Office survey in 1995 found that 4.2 percent of men said they had been physically assaulted or injured by their partner within the last year – precisely the same figure as for women. A subsequent trawl through over eighty studies, mostly from America, came up with a similar verdict: there was little difference between men’s and women’s perpetration rates. Even so the terms ‘domestic violence’ and ‘wife battering’ continued to be used interchangeably. Again and again successive BCS and other surveys showed how strikingly the prevailing view was incomplete, yet still none of this made much impact on popular or political consciousness.”

Det som gör genusfolkets Hanna Gustafsson upprörd: Ross tycker att det finns något sådant som riskbeteenden, även vid våldtäkt. Det blir ju en fråga om en avvägning mellan hur stor riskreduktionen är, och hur stor olägenhet det är att undvika riskbeteendet. Om man utsätter sig för en stor risk som skulle kunna undvikas med liten olägenhet, som t.ex. lämnar bilen olåst i en vecka istället för att låsa den, är det vårdslöst. Om istället riskreduktionen är liten i förhållande till olägenheten med att undvika riskbeteendet, skulle det inte vara vårdslöst, men någon som vill vara extra säker och alltså prioriterar säkerhet väldigt högt kanske ändå väljer att undvika riskbeteendet. Om någon vill hävda att olägenheten med att undvika ett visst beteende är orimligt stor, så är det ok, men att bli rabiat över att frågan ens diskuteras är det inte.

Observera att Ross inte egentligen säger var de gränserna går, det han huvudsakligen säger är att det borde gå att diskutera frågan. “In any other crime we take account of provocation and contributory factors. Even in murder. Why not with sex? Even to raise the question tempts claims of sexism. But a key theme of this book is that we can aggravate crime by tempting fate and curb it by playing safe. We have come to acknowledge it is foolish to leave laptops on the back seat of the car. We would laugh at a bank that stored sacks of cash by the front door. We would be aghast if an airport badly skimped on its security. No amount of incitement can excuse rape, or any other crime, but it is inane to confuse explanation with justification, let alone vindication.” (min fetstil)

En sak som får feminister att gå i taket är att han gör paralleller till egendomsbrott. Principen om riskminimering är tydligen ok när det gäller egendomsbrott, men förkastlig när det gäller våldsbrott mot person? Märkligt. Låt oss då istället ställa frågan, huruvida man kan diskutera om Olof Palme och Anna Lindh borde haft personbeskydd? Frågan om huruvida den minskade risken för mord på sådana personer är värd olägenheten med livvakter, den frågan anser jag är helt legitim att ställa. Självklart skall människor ha rätt att strosa i offentligheten utan att bli mördade, men att ändå säga att sådana extremt mediala politiker ändå borde ha personbeskydd är inte att säga att det skulle vara ok att mörda dem när de inte har det.

Men enligt det sätt som Gustafsson använder ordet våldtäktskultur, så skulle ett påstående om att Palme och Lindh borde ha haft livvakt vara att aktivt delta i en mordkultur. Enligt hennes logik är det som att hävda att det var ok att mörda dem, och att det är farligt nära att hävda att alla icke-politiker är galningar som inte är kapabla att kontrolera sina mördarinstinkter när de ser en medial politiker utan livvakter. Nivån på Gustafssons argumentation är milt sagt deprimerande.

Tänk dig att du har en laptop. Du vill inte att den ska bli stulen, så du skulle inte lämna den synlig på sätet när du går ifrån din bil, eller hur? Du gömmer den för att inte tjuvar ska se den och lockas att ta den. Alternativt lämnar du den aldrig utan någon som har uppsikt över den. Tänk dig nu att laptopen egentligen är en kvinnas könsorgan. Och att du just jämfört att skydda det mot ofrivillig penetration med att gömma en laptop under sätet så den inte blir stulen. Grattis. Du har nu aktivt deltagit i våldtäktskultur.”

Det är så jäkla sorgligt att se Ross i sin text försöka förklara att ”det gamla mantrat” att ”alla män är våldtäktsmän” är en myt (är det dock verkligen ett mantra om ingen faktiskt säger det?). För om man som Ross anser att hur kvinnor klär sig och beter sig ökar våldtäktsrisken och att kvinnor ska ta ansvar på samma sätt som man ska gömma värdesakerna från tjuvar, så är man farligt nära just den tanken om alla män som potentiella våldtäktsmän. Istället för den mer enkla förklaringen att män är män, våldtäktsmän är våldtäktsmän och att det är deras – inte kvinnors – beteende som avgör vilken kategori de tillhör.”

Och tanken att man skall dölja/skydda värdeföremål är farligt nära tanken att alla människor är tjuvar? Hederliga är hederliga, tjuvar är tjuvar, och det är deras beteende – inte bilägarnas – som avgör risken att en laptop blir stulen? Så man kan lika gärna lämna laptopen framme? Nej, det räcker med att man tror att det finns de som är tjuvar, som skulle vara intresserade av att stjäla, så blir det rimligt att vara försiktig med sina värdesaker. Visst, det är inte kvinnans agerande som avgör om mannen är en potentiell våldtäktsman, lika lite som bilägarens agerande bestämer vilken vandel förbipasserande har, men det påverkar antagligen risken att drabbas.

Och om nu feminister inte tolererar att vi jämför personbrott med egendomsbrott, åter till Palme och Lindh. Tanken att mediala politiker bör ha personbeskydd – eller att man ens tycker att frågan kan diskuteras, att det är en avvägningsfråga mellan riskreduktion och olägenhet – det är farligt nära tanken att alla icke-politiker är potentiella mördare? Icke-mördare är icke-mördare, potentiella mördare är potentiella mördare, och det är deras beteende – inte politikerna – som avgör i vilken kategori de är, visst, men följer det av det att en politikers val att ha personskydd inte kan påverka risken att bli mördad?

Att hävda att de som är potentiella våldtäktsförövare skulle ha någon form av preferens, t.ex. att de i relativt stor utsträckning angriper kvinnor i fertil ålder, eller kvinnor som klätt sig i avsikt att maximera den visuella stimulans av mäns sexualitet, eller kvinnor som ser osäkra och rädda ut, eller är kraftigt berusade, att påstå att potentiella våldtäktsförövare i genomsnitt har dylika preferenser, det innebär inte att säga att alla män är våldtäktsförövare eller att de skulle vara oförmögna att välja att avstå att våldta någon som uppfyller preferensen. Gustafsson logik verkar vara, att påståenden om att män som har egenskap A, även i betydande utsträckning har preferens B, att sådana påståenden innebär att alla män har egenskap A, eller att preferens B måste vara absolut. Det riktigt komiska här är att många feminister skulle hålla med om existensen av tre av de fyra föreslagna preferenserna, men blir så rabiata av påståenden om en av de fyra, att de tar till argument som implicerar att inga sådana preferenser kan existera, eller att det skulle vara urskiljningslöst manshat att hävda någon av dem.

Lyssna nu: Män är inte djur. De kan fatta beslut. De har inte en inre, potentiella våldtäktsmän som vaknar så fort en tjej dricker för mycket, klär sig utmanande eller tuppar av nakna i deras säng. Forskning visar att myten om ”provocerande kläder” är just en myt. Att varna tjejer för att visa upp sin kropp eller sin sexualitet baserat på att de ”provocerar” män, är så dumt att man ibland tror att könsrollsfundamentalister lagt nån idiotiframkallande substans i dricksvattnet.”

Hon länkar till ”Understanding the Predatory Nature of Sexual Violence”, av David Lisak, Ph.D, http://www.middlebury.edu/media/view/240951/original/PredatoryNature.pdf, en text som alltså enligt Gustafsson skall visa att det inte finns något samband mellan kvinnoklädsel och våldtäktsrisk, men jag hittar ingenting om den frågan i Lisaks text. I avsaknad av riktiga argument väljer Gustafsson att höja rösten och ta till raljerande språkbruk. I den frågan har jag inte heller någon studie att hänvisa till, jag kan bara säga vad jag uppfattar som troligt. Men det finns en oerhört stark vilja hos väldigt många feminister att hävda att sambandet inte finns, och genusvetenskapen har stora resurser i feminismens tjänst, för att göra studier som styrker sådant som feminister vill hävda – om det inte fanns något samband, då borde väl den kombinationen av vilja och resurser räcka för att dokumentera det? Men istället hänvisas till sådant som inte har med saken att göra; trots alla tvärsäkra feminister som kategoriskt hävdar att det är bevisat att sambandet inte finns, är det ingen som hänvisar till några empiriska data som faktiskt belägger det. Varför? Min tolkning är att sambandet existerar, och är så starkt att de feministiska genusvetarna inte lyckats ordna en studie, som förmår att både studera frågan och förneka sambandet. Är det någon läsare som kan hänvisa till någon relevant studie?

Nog för att Ross också skriver en del märkliga saker, t.ex. “The real issue is that hardly any rapes ever get before a jury in the first place. Is that such a bad thing? The implicit assumption is that any woman who chooses not to pursue a claim is being let down by the state or is acting irrationally. But could it be that she is right? What if she feels partly responsible for what happened? What if she realises there is no evidence other than her word against his? What if her life is bound up with that of her assailant? What if she feels humiliated as well as violated?

Naturligtvis är det dåligt när det är en väldigt liten andel av en allvarlig brottstyp klaras upp. Att det i stor utsträckning finns legitima skäl till det, i form av svårigheten att bevisa vad som hände, innebär inte att det upphör att vara något dåligt. Och vilket relevans skulle det i det sammanhanget kunna ha om hon även känner sig förödmjukad av brottet? Tämligen märklig frågeställning.

Annonser

Written by bittergubben

11 juni, 2013 at 14:40

Att kritisera kraven på att utplåna genusen

leave a comment »

Via ekvalist hamnar jag hos genusfolket, med inlägget ”Öppet brev till politiker, krönikörer och bloggare som sysslar med skrämselpropaganda”: http://ekvalist.blogspot.com/2013/05/konet-ar-inte-bara-en-social.html

Genusfolkets Hanna Gustafsson beskriver kritiken som att ”feminister ”vill utplåna könen” och införa ett ”könlöst samhälle”, och hävdar istället att ”Det feminismen vill utplåna stavas The Gender Binary. … The Gender Binary en strikt antingen/eller syn på vad människor kan vara. Det förnekar möjligheten att man kan födas som ett visst kön men identifiera sig som ett annat, eller att man kan identifiera sig som ”man” men ha ”feminina” uttryck, osv”.

Det som jag uppfattar som den egentliga diskussionen rör huruvida det är ok med statistiska skillnader mellan könen, hur de är och hur de statistiskt sett förväntas vara, där det t.ex. är vanligare att flickor gillar rosa och vanligare att pojkar gillar blått, att flickor är mer konsensusinriktade och att pojkar är mer tävlingsinriktade. Att acceptera sådana statistiska skillnader innebär inte att påstå att alla människor är på det mest typiska viset, eller normativt att individer bör vara det; att inte acceptera dem, och kräva att könen skall vara och förväntas vara likadana, är att vilja utplåna statistiska skillnader mellan könen, och utplåna dito förväntningar.

Utgår man från feministisk terminologi är det inte att utplåna könen, utan att utplåna genusen, inte att införa ett könlöst samhälle utan ett genuslöst samhälle. Är det att krönikörerna inte använder feministisk terminologi när de beskriver dylika feministiska ambitioner som besvärar Gustafsson?

Gustafsson implicerar att feminismen bara motsätter sig en könsbaserad ”strikt antingen/eller syn på vad människor kan vara”, och alltså inte har någonting emot förekomsten av statistiska skillnader mellan könen? Visst, det är inte alla feminister som vill ”utplåna genusen”, men inom dagens svenska feminism är det ändå en rätt påtaglig strömning. Eller är det någonting som Gustafsson förnekar, och hävdar att feminismen bara motsätter sig rent dikotomiska uppdelningar, men inte motsätter sig statistiska skillnader mellan könen?

I så fall är det en märklig illustration till inlägget, med rosa blöjpaket för flickor och blått blöjpaket till pojkar. Det är väl menat som någonting Gustafsson motsätter sig? Men det är inte något uttalande om hur människor måste vara, utan en anpassning till vad som är vanligast. Det diagram de har med, där de ”visar” att nästan alla människor är ”people getting screwed over by cultural assumptions about gender”, leder också tanken till att Gustafsson motsätter sig oerhört mycket mer än bara en strikt antingen/eller syn på vad människor kan vara. Hon motsätter sig blöjpaketsfärgerna, och massvis med sådana saker.

I själva verket har det binära systemet mycket mer problem med de som inte passar in i det än vice versa. Människor har mördats, misshandlats, våldtagits, förlöjligats och fått sin existens fullständigt ignorerad i alla sammanhang man kan komma på, enbart på grund av att de inte passar in i det binära könssystemet. Det är inte dem som politiker behöver varna allmänheten för. Det är de som försvarar könssystemet som historiskt sett har försökt utplåna de som inte passar in i det. Det är också där det allra minsta steg utanför ramarna genast skapar ramaskri, långt utöver vad som skulle kunna anses proportionerligt.”

Man kan ju vara snäll och läsa det som att hon bara pratar om ”könssystemet” i den avgränsade betydelsen ”strikt antingen/eller syn på vad människor kan vara”, men för mig känns det som att ”könssystemet” även är avsett att inkluderar de där blöjpaketsfärgerna, och alla de andra av feminismen förhatliga statistiska skillnaderna mellan könen. I så fall, om man inte tycker att det är hemskt att det är vanligare att flickor tycker om rosa och att pojkar tycker om blått, att det inte är hemskt att det rent statistiskt förhåller sig så, då är man medlem i homofobkollektivet som går runt och slår ner transsexuella?

Written by bittergubben

6 maj, 2013 at 09:48

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Är ”backlashen” snart över, eller växer motståndet?

leave a comment »

Genusfolkets Hanna Gustafsson beskriver 00-talet som det ”förlorade jävla årtiondet”, p.g.a. att kritiken mot feminismen blev starkare, men kommer fram till att ”backlashen snart är över”. ”Under mitten av 00-talet hamnade vi som alla vet återigen i en feministisk backlash, en vi först nu börjar se slutet på.” http://www.genusfolket.se/samhalle/feminismen-och-00-talet/

Jag tror kritiken kommer fortsätta. När feminister tidigare pratat om backlash, har det varit att det funnits personer med icke-feministiska åsikter, och att det inte varit inne att vara feminist. Men det vi ser nu är att det är många som är emot feminismen. Alltså inte bara tycker att feminismen ägnar sig åt fånigheter, och skrattar åt det, utan tycker att feminismen är skadlig, och kan tänkas beakta hur partierna står i frågan när det är dags att rösta. Om det tidigare var, säg, 10% av rösterna som söker sig till feministiska partier, och 0.5% som söker sig till feminismkritiska partier (och övriga röstar med andra överväganden), blir det naturligt att de flesta politiker kallade sig feminister. Det fanns röster att tjäna på det, men knappt några att förlora. Men om det blir fler som är emot feminismen, så att de siffrorna närmar sig varandra, blir det inte alls självklart längre.

Gustafsson: ”Vi såg en ny glansperiod för ordet ”humanism”. Som i meningen ”jag är inte feminist utan humanist, för jag tycker det är viktigt med jämställdhet mellan kvinnor och män.” (För feminism kämpar ju, som vi alla vet, för jämställdhet mellan kvinnor och jättebläckfiskar.)

Feminismen bryr sig mer om kvinnor än om män, mer om kvinnoperspektiv än om mansperspektiv. Alltså, feminism står för att män och kvinnor skall vara jämställda, men ur ett perspektiv som (nästan) bara bryr sig om kvinnorna, (nästan) bara tittar på de aspekter där kvinnornas utfall är eller kan vinklas som sämre. Det blir ett väldigt märkligt jämställdhetsbegrepp. Kritikerna tycker att riktig jämställdhet skall bry sig om båda könen, värdera båda könens perspektiv och situation, och kritikerna blir fler.

Jag tror rent av att vi kan komma att se lite tillbakagång under 10-talet, alltså inte bara motstånd, utan lite återställare.

Måhända feminismkritiken i ännu större grad tar steget från bloggar till media, vilket skulle vara ett enormt bakslag för de ”Svelandsfeminister” som tidigare lyckats så väl med att hålla sådant borta från etablerade medier. Corren har haft flera kritiska ledare, och numera händer det emellanåt att man ser feminismkritiska texter i olika media.

Måhända det blir rumsrent att kräva att skolan skall bry sig om pojkars behov, så att skolan börjar pojkanpassas lite grand och i förlängningen att pojkarna får bättre studieresultat. Alltså att de senaste decenniernas feministiska landvinning i att flickanpassa skolan utan hänsyn till pojkar, för att maximera flickornas relativa resultat, att de landvinningarna börjar naggas i kanten. Och att feminismens förklaring, att pojkarnas resultat beror på destruktiva maskuliniteter, så att det är pojkarna som skall förändras snarare än skolan, att den förklaringen tappar i legitimitet.

Måhända män i barnomsorgen? Här finns ju även många feminister som tycker att det vore en förbättring, vilket ökar sannolikheten för att något sker, men det vore ändå en återställare: Fördrivandet av männen från barnomsorgen drevs av feminister, det var en feministisk seger, och en viktig sådan.

Måhända den helt öppna mansdiskrimineringen i lagen börjar åtgärdas? Feminister hymlar med ögonen och säger att det är ju patriarkatets fel att män diskrimineras, inte feminismens. I ett patriarkat är det pappan som har vårdnaden om barnen, i Sverige är det istället mamman som kan dra till med ”gör som jag säger annars får du inte träffa dina barn igen”. Det är inte en patriarkal vårdnadsreglering, utan en matriarkal. Och den upprätthålls och försvaras av feminister, som implicit hävdar att pappor i vårdnadstvister skall betraktas som förövare, genom att alltid utgå från mammans version. Feminister må vilja att papporna skall ta mer av ansvar och skyldigheter när det gäller barnen, men när en feminist uttalar sig om pappornas rättigheter är det avfärdande, förlöjligande, och hävdande att feminismen ändå är ”för” det, de kräver ju att papporna skall ”ta ansvar”, som om det inte fanns någon skillnad på ansvar/skyldigheter å ena sidan, och rättigheter å den andra.

Fast å andra sidan finns väldigt många övertygade och engagerade feminister, som tycker att kvinnochauvinism är jämställdhet så till den grad, att de uppfattar röster som Maria Svelands och Pelle Billings som jämställd feminism respektive kvinnohatande manschauvinism. Så kanske Gustafsson har rätt? Den allmänna diskursens ensidighet kanske kommer bli ännu värre?

Written by bittergubben

15 mars, 2013 at 16:41

Hanna Gustafsson förklarar sin feministiska vrede mot Pär Ström

with 3 comments

Genusfolkets Hanna Gustafsson gör i tre delar en genomgång av varför de är så arga på Pär Ström. Hon gör ingen skillnad på Ström och jämställdism, utan tycker att allt som Ström skriver är jämställdism, men även om Ström myntat begreppet och är överlägset mest känd, så lever det ändå lite sitt eget liv, med ett antal olika bloggare som kallar sig jämställdister, eller som skulle kunna kallas jämställdistsympatisörer.

Precis som med feminismen så varierar definitionerna på begreppet något, här är min version: Jämställdism innebär för det första att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, för det andra att det finns statistiska biologiska skillnader mellan könen, t.ex. i preferenser, och att det kan leda till helt legitima skillnader i utfall utan att detta behöver vara något problem, för det tredje, att feminismen inte står för sådan jämställdhet, utan vill att för de områden där kvinnor får sämre utfall, skall det vidtas olika åtgärder till förmån för kvinnor. De två senare punkterna brukar inte ingå i definitioner av jämställdism, men jag anser att de ställningstagandena mer eller mindre ingår i att kalla sig jämställdist. I någon mån är andra punkten bara ett förtydligande av i vilken betydelse som jämställdister använder begreppen ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”lika spelregler”. (Utöver kontrasten mot ”lika utfall”, så finns även kontrast mot ”lika möjligheter”, som bara kan kombineras med lika spelregler om man antingen väljer att förneka att det skulle finnas skillnader i förmågor, eller också gör spelreglerna sådana att förmåga inte spelar någon roll).

Att Gustafsson anser att alla Ströms ställningstaganden ingår i jämställdism kan man leva med, det är bara att läsa ”Pär Ström” närhelst hon skriver ”jämställdism”. Men även om det blir fel att döma en grupp utifrån en enda individ, eller de mest högljudda individerna, kan man ändå göra meningsfulla påståenden om en rörelse utifrån dess ledare – oavsett om det är valda representanter eller det bara en fråga om popularitet. På samma sätt som det säger någonting om vad som är rumsrent och accepterat inom kvinnojourerna och deras rörelse när deras tidning och ledare hävdar att män är djur – i betydelsen att kvinnor är människor och män är lägre stående varelser – så säger det någonting om vad som är rumsrent och accepterat inom jämställdismen när dess populäraste representant hävdar någonting.

Det är ett par saker där jag håller med henne. Dels att en rörelse inte bara kan dömas utifrån vad den säger sig stå för, utan man kan även titta närmare på den och se vad den egentligen står för, och döma utifrån det. Den principen brukar feminister annars vara avvisande till när det gäller feminismen, då skall den bara dömas utifrån att den säger sig stå för jämställdhet, inte utifrån den gynocentriska skevhet som den faktiskt står för.

Dels att det som förgrymmar feministerna inte är så mycket att han vill ha lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor – även om man kan notera att det finns nog så många feminister som motsätter sig även den grundprincipen – utan snarare de många detaljerna, som t.ex. att påtala falska våldtäktsanmälningar som ett problem, att kvinnor inte är lönediskriminerade i någon signifikant mening, att det existerar biologiska skillnader, eller hur samhället dömer partnervåld inte utifrån handlingen utan utifrån könen på de inblandade.

Men hennes poäng är inte bara att det skulle vara detaljerna i Ströms verk som feministerna upprörs över, snarare än hans grundprincip om lika rättigheter och skyldigheter, utan att denna upprördhet är legitim – att Ström skulle säga felaktiga, stötande och inkonsekventa saker i en sådan omfattning att det motiverar vreden mot honom. Hon försöker lite grand göra sken av att serien skulle ha som syfte att sammanfatta vad jämställdismen står för. Men läser man texten så är det uppenbarligen inte fråga om några deskriptiva ambitioner, alla punkter är polemiska. Hade det varit en fråga om sammanfattning så hade det väl åtminstone varit någonting i allt det som Ström säger som hon hade hållit med om, istället för att samtliga punkter varit polemiska? Och hans aversion mot kvoteringar skulle säkerligen nämnts. Jag tror att hennes ambition är att sammanfatta varför hon tycker Ström förtjänar vreden han utsätts för, snarare än att sammanfatta vad Ström står för.

Hon gör märkliga tolkningar av det Ström skriver, så att det blir vare sig vad han skrivit eller menat, hon tycker det är inkonsekvent när han på olika frågor kommer fram till olika slutsatser, som om alla situationer alltid skulle vara likadana, håller honom ansvarig för annat som är skrivet av parter som han citerar – alltså annat än det han citerar, och för att han hänvisar till tidningsartiklar och därmed inte håller högre tillförlitlighet än dessa tidningsartiklar. Hon intresserar sig mer för att leta osmidiga formuleringar än för vad som är Ströms egentliga poänger.

Hon har inte så mycket förklarat sin vrede mot Ström, som hon har illustrerat den.

Hennes texter är så polemiska, att när Andreas Nurbo efter del 1 med egna ord sammanfattar de av Ströms ståndpunkter hon tagit avstånd från, och undrar vad som hon tycker är fel med dem, verkar hon inte känna igen sitt eget urval av punkter, utan verkar uppfatta Nurbos sammanfattning som ett ”manifest”: ”Jag ska i några inlägg sammanfatta vad Jämställdismen står för i några kärnfrågor, för att se OM nyckeln till den skarpa kritik som Pär Ström så ofta får och som han själv och många andra verkar så undrande inför ligger där. Då kan man inte läsa något manifest ”Det Här Tycker Vi”, utan då måste man läsa vad de faktiskt säger, och sammanfatta det.”

Jag tror att det som verkligen är det som skaver, är att han säger emot saker som hon tror på, sådant som hon vill tro på. När man tror på något, kan det vara väldigt irriterande när någon kommer och argumenterar för ett alternativ, och hävdar att det man tror på är fel. I synnerhet om det är någonting som man verkligen vill tro på, eller rent av behöver tro på.

Jag får väl även påtala att jag inte heller tror på Ströms tolkning av varför han får så mycket kritik: ”De är rädda nu! De är rädda för sanningen och rättvisan. De är rädda för könsneutral lagstiftning. De är rädda för att bli av med sina privilegier.” Jag tror inte att feministerna är rädda, åtminstone är det inte särskilt vanligt, de är snarare irriterade. De är inte rädda för sanningen, eftersom de ”vet” att det som de tror på, det som de väljer att tro på, är sant. De har lagt ner mycket ansträngning på sina kartor, och blir irriterade när Ström påtalar hur grovt deras kartor avviker från terrängen. De ”vet” att Ström måste ha fel när han påstår sådant, eftersom de ”vet” att deras kartor stämmer.

Feministerna ”vet” att de har rätt, men har svårt att komma med vettiga argument, så det blir mest personangrepp, t.ex. om hans utseende, och halmgubbar, där man systematiskt missrepresenterar vad han sagt och står för, eller ogenomtänkta argument som kanske låter bra men inte håller för granskning. I det perspektivet har Gustafsson skrivit en relativt rumsren text, men bara relativt. I absoluta termer är den inte mycket att hurra för. Det verkar skrivet mest för de egna leden, i någon mån för de som inte är insatta i debatten, men inte för att övertyga någon som är bekant med det Ström hävdar, och delar hans syn på jämställdhet, att vi ska ha lika rättigheter och skyldigheter.

Ström skriver förstås också en del för de egna leden, det gör väl alla. Han har t.ex. använt uttryck som ”feministisk talibanstat”, ”feminismens Saudiarabien”, ett tag kallade han alla feminister för antijämställdister (samtidigt som han inte accepterade att kallas antifeminist …), eller hävdar att Sverige har ett samhällsklimat som är ”starkt präglas av feminism och manshat”, och det är inte formuleringar som är ämnade att övertyga de som är i motståndarlägret.

Ett stycke också om att Ström i så stor utsträckning utgår från tidningsartiklar, vilket ju är något som han ofta får kritik för. I det samhällsklimat som Ström började sitt bloggande, var det inga mediainstitutioner som skulle vara villiga att associera sig med seriös kritik av feminismen. Det var bara möjligt att utföra sådan kritik utanför systemet, på gräsrotsnivå eller som bloggare. För att få en blogg att växa sig så stor som Genusnytt, när bloggen inte har stöd från existerande institutioner eller nätverk, krävs dagliga inlägg med länkar till färska tidningsartiklar under flera års tid, för att dra trafik. Det är delvis därför som Ström har lyckats växa sig så stor att de etablerade medierna inte längre kan fullständigt ignorera honom och de frågor han för fram. När Ström har fokuserat på tidningsarticklar snarare än studier, så är det en fråga om att det är vad systemet har krävt. Om det var tillåtet på universiteten att vara kritisk mot feminismen, så att man kunde göra karriär på det, och medierna uppmärksammar feministkritiska böcker, så det blir försäljningsvolymer, skulle det också bli mer akademiska skrifter och böcker. Alltså, samhället har varit sådant, att det bara har gått att bli välkänd feministkritiker genom fokus på tidningsartiklar, varpå den mest kände feministkritikern har tidningsartikelfokus – en konsekvens av systemet, vill jag hävda – så används det tidningsartikelfokuset som motargument. Det har börjat röra på sig nu, man ser allt oftare kritik av feminismen framföras i media, och jag tror att det i viss mån är Ströms förtjänst.

Del 1, våldtäkt: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen/

Hon börjar med att med citationsteckensarkasm ta avstånd från att Ström hävdar att dödligt partnervåld inte drivs av något generiskt samhällshat mot det drabbade könet, utan är ett dysfunktionellt beteende utfört av mer eller mindre psykiskt sjuka individer. Hon visar inte på något sätt att det skulle vara fel av Ström. Han instämmer inte i den feministiska analysen, med rätta, och hon svarar med ett stillsamt förlöjligande. Hur skall detta övertyga jämställdister om att hennes vrede skulle vara legitim? För mig är det tvärtom.

Ström vill ha könsneutrala lagar (och tillämpning därav), och eftersom lagens och rättsväsendets hantering av våldtäkter är väldigt sexistiskt (i betydelsen dömande utifrån kön), så är det ett återkommande tema. Tar man det ett steg längre, så är det för att feminismen så hårt och framgångsrikt drivit att vi skall ha så sexistisk hantering av frågan, och automatiskt betrakta anklagade män som skyldiga, som gjort att den blir så intressant för de som vill att lagen skall vara könsneutral. När feminister kräver att kvinnans version inte skall utsättas för någon kritisk granskning, så kräver de implicit att män skall kunna fällas utan att anklagelserna mot dem har utsatts för någon kritisk granskning, vilket är fullständigt rättsvidrigt.

Feminismens breddning av våldtäktsbegreppet tar sig ibland komiska proportioner, ibland hävdas rent av att det skulle vara våldtäkt bara för att ena parten inte ville – alltså, om en part accepterade och gick med på det, utan tvång, men egentligen inte kände för det, skall det vara våldtäkt. Ännu så länge är vi inte där (?), men breddningen av våldtäktsbegreppet som redan genomförts är tillräckliga för få många att tycka att det blir väldigt diskutabelt.

Betrakta fallet Assange. Nog för att det finns en del påståenden i det så kallade förhörsprotokollet som får Assange att framstå som tämligen osympatisk, men inte som våldtäktsförövare. Hon vaknar av att han tränger in i henne, och bestämmer sig för att låta honom fortsätta. Hon har i vaket tillstånd, utan någon drogpåverkan eller tvång valt att det är ok för honom att fortsätta. Om handlingen inte är värre än att det är ok att han fortsätter, är det då tillräckligt allvarligt för det enorma rättsmaskineri som dragits igång, skulle det vara tillräckligt allvarligt för två års fängelse? När det enligt hennes egen värdering inte ens är tillräckligt allvarligt för att hon ska bry sig om att göra sig besväret att säga åt honom att sluta?

Men sådana protester tycket alltså Gustafsson är stötande? Och hon verkar tycka, att sådana protester mot någon del av expansionen av våldtäktsbegreppet automatiskt innebär att man motsätter sig alla former av expansion av våldtäktsbegreppet, t.ex. utförande av samlag med en person som sover eller är medvetslös, som tidigare var sexuellt utnyttjande istället. Jag ser inte riktigt nödvändigheten i att kalla det våldtäkt istället för sexuellt utnyttjande, men ok, det är ett tillräckligt grovt sexuellt övergrepp, och det räcker att ha en flexibel tolkning av begreppet tvång, utan att man fullständigt behöver våldföra sig på språket. Och jag har inte märkt att Ström skulle protestera mot sådana fall.

Måste det vara förövaren som penetrerar för att det skall vara våldtäkt? Vid ett normalt samlag så omsluter kvinnans könsorgan mannens könsorgan. Feministisk statistik brukar inte räkna sådant omslutande som våldtäkt, även om det sker med tvång, mot en sovande partner, mot en berusad partner som dagen efter ångrar att vederbörande hade sex, eller vilka kriterier man i undersökningen har för ”våldtäkt”. Mannen har blivit omsluten, inte penetrerad, och därför räknas det inte, men om en man under motsvarande omständigheter haft samlag med en kvinna, då räknas det, eftersom han penetrerat. Därigenom undviker de att breda våldtäktsbegrepp resulterar i kvinnor blir tämligen välrepresenterade som våldtäktsförövare. Det här är något som Ström protesterar mot. Tvångssamlag skall räknas, oavsett om det är den penetrerande parten eller den omslutande parten som använt tvång. Men utifrån att Ström är positiv till nedanstående citat gör Gustafsson tolkningen att: ”En kvinna skulle med andra ord bara kunna dömas för våldtäkt av en man om hon penetrerade honom. I alla fall i Jämställdismens värld.”

En vanlig tidningsvecka finns en notis om polisanmälan om våldtäkt, en notis om åtal för våldtäkt, som inte alltid följs upp av att domen redovisas. Beskrivningarna av händelseförloppet är sällan detaljerade, det vore snaskigt och integritetskränkande.

Alltså gör läsaren sin bild. Står det våldtäkt är det våldtäkt; någon har blivit penetrerad vaginalt, analt eller oralt. Med våld eller allvarligt hot om våld. Ordet är entydigt. Lagstiftningen säger annat. Enligt sexualbrottslagen kan frivilliga samlag klassas som våldtäkt om ena parten inte fyllt 15 år och den andra är åtminstone ett par tre år äldre. Grovt tafsande, som när en vuxen tränare smekte en 9-årings kön i fem, tio minuter, bedöms som våldtäkt.

Inget fel i att den som begår övergrepp mot barn får höga straff, i paritet med våldtäkt mot vuxna. Men det hade gått att göra utan att begå våld på språket. Man hade kunnat skärpa straffsatserna för övergrepp på och utnyttjande av barn.”

Jag tycker att hennes tolkning är långtgående och orimlig. Gustafsson väljer ut en del av citatet och tycker att det är just den formuleringen som Ström håller med om, när huvudpoängen är att våldtäktsbegreppet förvrängts. Dessutom innebär inte citatet nödvändigtvis att bara den penetrerande parten kan vara förövaren, det kan även vara den penetrerande parten som utsatts för tvång. Att dra slutsatsen att någon tycker någonting, för att vederbörande gillat ett längre citat där en del kan tolkas på det viset, trots att det inte alls passar in med vederbörandes diskurs i övrigt, är inte rimligt. Det enda som kan sägas är att vederbörande inte är tillräckligt driven i just den frågan för att automatiskt reagera på ett påstående som kan tolkas på det viset. Ström hävdar tillräckligt mycket saker, för att om han nu var så förtjänt av vrede som Gustafsson tycker, borde hon kunna påvisa saker som han faktiskt har hävdat, snarare än göra diskutabla tolkningar. Ström: ”“Tafsande” kan klassas som våldtäkt. Frivilligt sex mellan minderåriga klassas som våldtäkt. Men … det ÄR ju inte våldtäkt säger Medelsvensson förvirrat. Sådana medvetna förvrängningar av ord hotar på sikt tilltron till rättssystemet. Därmed menar jag inte att de aktuella beteendena ska vara tillåtna. Men man ska kalla saker för sina rätta namn.”

Falska våldtäktsanmälningar är ett annat problem. Det finns studier som indikerar att det är 40-50% av anmälningarna som är falska, även om de på olika sätt är diskutabla, och antagligen räknar många riktiga våldtäkter som falska. Polisen kan t.ex. klassificera en anmälan som falsk för att anmälaren dragit tillbaka anmälan, även om tillbakadragandet kan ha andra orsaker, som att anmälaren inte ville gå igenom den psykiska påfrestning som rättsprocessen skulle innebära. Men de har antagligen även många falskanmälningar som inte identifieras, grundproblemet är att det oundvikligen är en stor del av fallen där man inte kan bevisa om anmälan är falsk eller sann. http://www.theforensicexaminer.com/archive/spring09/15/

Andra studier, där man har hårdare krav för att säkerställa att de anmälningar som klassificeras som falska faktiskt är det, får lägre siffror:

Among the seven studies that attempted some degree of scrutiny of police classifications and/or applied a definition of false reporting at least similar to that of the IACP, the rate of false reporting, given the many sources of potential variation in findings, is relatively consistent:

• 2.1% (Heenan & Murray, 2006)

• 2.5% (Kelly et al., 2005)

• 3.0% (McCahill et al., 1979)

• 5.9% (the present study)

• 6.8% (Lonsway & Archambault, 2008)

• 8.3% (Grace et al., 1992)

• 10.3% (Clark & Lewis, 1977)

• 10.9% (Harris & Grace, 1999)

It is notable that in general the greater the scrutiny applied to police classifications, the lower the rate of false reporting detected. Cumulatively, these findings contradict the still widely promulgated stereotype that false rape allegations are a common occurrence.” Lisak et al., doi: 10.1177/1077801210387747 Violence Against Women December 2010 vol. 16 no. 12 1318-1334 http://vaw.sagepub.com/content/16/12/1318.full.pdf+html

Och det är något som feminister ofta tar som sanning, och hävdar att det bara är 2% falskanmälningar (varför tar de lägsta siffran?), alltså att resterande 98% skulle vara sanna. Det är en logik som är lika korkad som att hävda, att om bara 5% av anmälningarna leder till fällande dom (får väl ta lägsta siffran här också?), så måste resterande 95% vara falskanmälningar. Bland de icke bevisade fallen finns både falska och sanna anmälningar.

Det man behöver göra är att jämföra, med en given krävd bevisnivå, hur stor andel är bevisligen falska och hur många är bevisligen sanna. För de fall där man inte kan bevisa, är det en rimlig första approximation, att proportionerna falska/sanna anmälningar antagligen är i samma storleksordning som bland de bevisade fallen. Ett antagande som jag har svårt att se hur man skulle kunna förbättra. Jämför vi 2% med 5% får vi 28% falskanmälningar.

Varvid några uppenbara invändningar är, att hur vet vi att kraven för respektive klassificering är likvärdiga, och att det finns fall där det bevisligen varit en våldtäkt men man får ingen dom för att förövaren inte kan identifieras eller inte kan hittas. Och åt andra hållet, att fler falskanmälningar antagligen skulle gå att bevisa om rättsväsendet var lika intresserat av att försöka bevisa åt det hållet – rättsväsendet är ju rätt så fokuserat på de fall där man hoppas kunna bevisa korrektheten i anklagelserna, och nå en fällande dom.

Så vi har ingen tillförlitlig siffra för totalen, men feministiska påståenden om 2% är löjeväckande.

Men om man diskuterar falskanmälda, felaktigt dömda, och feminismens ensidiga syn om att våldtäktsanklagade män skall betraktas som skyldiga, då förtjänar man att drabbas av feministernas vrede?

Jan Guillou apropå boken ”Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige”: ”Problemet är politiskt/journalistiskt. När det gäller den här typen av justitiemord är nämligen den svenska journalistkåren uppdelad i två läger. Minoriteten, som jag tillhör, upprörs mer över att oskyldiga döms än att skyldiga går fria. Majoriteten upprörs mer över att inte alla misstänkta åker fast än att en och annan döms oskyldigt. Till synes upprörande frikännanden är mer i tidens journalistiska anda än justitiemord. Därför är de tio män frilansjournalisten Thérèse Juel berättade om inte bara felaktigt dömda. De är också dömda att nonchaleras. Det är en dyster bild, jag vet. Dessutom är detta antidemokrati. Den fria pressen skall inte stå på statsmaktens/åklagarens sida, utan på den enskildes när statsmakten begår övergrepp. Det är en idé från den franska revolutionen. Nu förhärskande idé om att journalister skall sätta fast folk är, om än aldrig så fint feministisk, från den ryska revolutionen.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article7930419.ab

Jag instämmer i Guillous resonemang, men skulle vilja tillägga att det även verkar vara en könsfråga. En felaktigt dömd kvinna har större chans att få sympatier, kvinnor kan rentav få sympatier när de är skyldiga.

Gustafsson hävdar också att Ström var en av de första stora bloggarna att hänga ut en av de kvinnor som anklagat Assange. Och det är ju onekligen diskutabelt att hänga ut folk sådär. Men samtidigt är det väl lite av en fjärt mot en kuling, om man jämför med den feministiska och massmediala internationella klappjakten på Assange? När sedan det så kallade förundersökningsprotokollet läkte ut, blir det ännu mer rimligt – de två kvinnorna verkar vilja hämnas på honom för sex som de frivilligen haft med honom, som de gått med på att ha med honom – och man gör tillsammans med den feministiska åklagaren sitt bästa för att sabotera hans liv. Då tycker jag det är helt rätt att de får smaka på lite av sin egen medicin, och också blir uthängda. Den situation som feministerna har uppnått i USA, att kvinnor som anmäler har sin identitet skyddad, de blir inte uthängda, men den anklagade mannen hängs ut, tycker jag är rätt stötande.

Del 2, Könsrollerna: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen-del-2/

I min erfarenhet är det väldigt påtagligt att feminismen strävar efter att måla upp en världsbild där kvinnor är relativt goda, bra och diskriminerade/drabbade, medan män är relativt onda, dåliga och priviligierade. De anekdoter, den statistik, de frågor, etc., som bekräftar den bilden är välkomna inom feminismen, och återberättas, ges en vikt de egentligen inte förtjänar, medan de som motsäger den bilden ignoreras, hånas eller förnekas, i den mån det är möjligt. Likadant inom genusvetenskapen.

När den mest påtagliga betygsskillnaden mellan pojkar och flickor var att flickorna dominerade svenska och pojkarna matematik, såg feministerna mycket allvarligt på flickornas situation i matematik. Det var ett allvarligt problem som det var nödvändigt att åtgärda, men pojkarnas situation i svenskan var en ickefråga. När det nu har gått dithän att pojkar har sämre betyg än flickor i alla ämnen utom idrott, kan en feminist på fullt allvar välja att bara se att flickor har sämre betyg i idrott, och fråga hur vi skall komma till rätta med det problemet. Trots att skolorna har flickornas behov som rättesnöre, kan en feminist sammanfatta läget i skolan med att pojkarna oftare är högljudda på lektionerna – av alla de variabler man kan tänka sig att titta på, så bryr hon sig bara om den statistik som bekräftar den bild som hon vill se, den bild hon vill måla upp. Och det behöver inte ens vara sant, det kan räcka med att någon hävdar det, andra tycker det låter bra och sprider det vidare. Män äger 99% av kapitalet, det är bara 2% av våldtäktsanmälningarna som är falskanmälningar, partnervåld består nästan uteslutande av mäns våld mot kvinnor, etc.

Den här typen av beteenden finns naturligtvis även inom andra grupper, som t.ex. bland antifeministiska bloggare. Vissa typer av påståenden premieras, de ges större betydelse än de egentligen skulle förtjäna och de accepteras utan kritisk granskning. Även om jag även skulle vilja hävda att beteendet är mer påtagligt bland framstående feminister än bland framstående feministkritiker, så är min huvudpoäng här vilka typer av påståenden som premieras inom feminismen – de påståenden som framställer kvinnor som relativt goda, bra och diskriminerade/drabbade, och män som relativt onda, dåliga och priviligierade.

I strävan att framställa kvinnor som relativt goda och bra, och män som relativt onda och dåliga, blir det naturligt att tillskriva kvinnor goda egenskaper, och att tillskriva godhet till kvinnliga egenskaper. Vise versa med män, de tillskrivs dåliga egenskaper, och manliga egenskaper framställs som dåliga. I den mån en könsskillnad i egenskaper är sådan, att det kvinnliga beteendet är problematiskt och det manliga bättre, t.ex. så att skillnaden leder till bättre utfall för män, kan det förnekas att egenskapen på något sätt skulle vara kvinnlig/manlig, skillnaden är bara en konsekvens av patriarkalt förtryck och socialisering, som skall åtgärdas. (Många feminister hävdar förvisso att alla sådana skillnader i egenskaper är socialiserade, men oavsett hur skillnaderna förklaras, så kvarstår hävdandet av goda kvinnliga egenskaper och dåliga manliga egenskaper).

På samma sätt, för att framställa kvinnor som relativt drabbade/diskriminerade och män som relativt priviligierade, fokuserar man på de områden och den statistik som indikerar bättre utfall för män än för kvinnor, och framställer skillnader mellan könens situation som varandes till mäns fördel och kvinnors nackdel.

Ett fånigt exempel: I franskan har man en titel för herrar, monsieur, och två titlar för damer beroende på om de är gifta eller inte, madame och mademoiselle. Det här protesterar feminister mot, det är på något vis kränkande mot kvinnorna att de skall särskiljas på det viset om de är gifta eller inte. Men hur är någondera av dessa situationer att betrakta som priviligierad jämfört med den andra? Om det hade varit tvärtom, att männen haft två titlar och kvinnorna bara en, då hade feministerna säkert ändå klagat, men istället hävdat att det var att bara tilldelas en titel som var den nedvärderande situationen.

Lite mer påtagliga exempel, vi får höra att kvinnor är lönediskriminerade, trots att löneskillnaderna beror på val som kvinnor gör för att de inte prioriterar lönen lika högt, utan väljer att prioritera andra värden istället – vilket yrke de känner för att arbeta i, deltid, kortare pendlingsavstånd etc. Vi får höra att kvinnor dubbelarbetar, att männen inte skulle ha ökat sin andel av hushållsarbetet lika mycket som kvinnorna öket sitt förvärvsarbete, men lägger man ihop betalt och obetalt arbete så jobbar män och kvinnor lika mycket. Situationen för hemmafruar beskrivs som någon form av livegenskap, där kvinnorna skulle ha varit fastkedjade vis spisen. Kvinnorna beskrivs som drabbade.

Alltså, kvinnliga egenskaper beskrivs som bra, manliga som dåliga, men kvinnornas situation beskrivs som dålig, männens situation som priviligierad. Den enda situation där feminismen på riktigt vänder udden mot kvinnor är mot de som väljer den traditionella rollen, föredrar den, de kan angripas hårt. När den feministiska analysen hävdar mannens situation som priviligierad, kvinnans situation som ett offerskap, så blir det ju märkligt när kvinnor som kan välja fritt, kanske rent av haft en karriär på gång, istället väljer att vara den relativt hemmavarande partnern.

Gustafsson: ”en kritik Jämställdismen ofta riktar mot feminismen är att den ständigt attackerar män och manlighet, men aldrig kvinnor och kvinnlighet … Det kan låta lite lustigt för om det är något feminismen anklagats för under historien så är det att den, iallafall enligt många antifeminister, attackerar och nedvärderar traditionell kvinnlighet, hemmafruar och till och med mammarollen.”

Varför låter det lustigt att påtala att feminismen är negativ mot män, manlighet, och kvinnors situation, när den är det? Den är positiv till mödrar, och mammans kärlek till sina barn, men negativ till ”kvinnofällan” som moderskapet innebär.

Gustafsson: ”Det inkonsekventa med Ströms analys av hur feminismen bemöter män respektive kvinnor på olika sätt, är dock att han själv tycks göra det han kritiserar delar av feminismen för.”

Hon ger sedan exempel på denna påstådda inkonsekvens. Till att börja med tycker Gustafsson, att om man hävdat att en grupp antagligen underrapporterar någonting, så kan man inte spekulera om att någon annan grupp skulle överrapportera samma sak, för det skulle vara inkonsekvent. (Att pojkar skulle underrapportera om de mår dåligt kombinerat med spekulation om att flickor skulle överrapportera). Därefter att om man föreslår att en överrepresentation kan ha legitima orsaker (Att män oftare får arbetssjukdom godkänd av försäkringskassan) så kan man inte hävda att en annan överrepresentation skulle vara resultat av diskriminering (Att kvinnor oftare kan få sjukskrivning än män när de har samma diagnoser), för det skulle vara inkonsekvent. Det är inte utan att jag kommer att tänka på ordspråket “a foolish consistency is the hobgoblin of little minds”. Naturligtvis kan man komma fram till olika svar på olika frågor, alla situationer är inte likadana. För att det skall vara inkonsekvent måste situationerna i alla relevanta avseenden vara likvärdiga, men ändå tolkas helt olika utifrån irrelevanta grunder. (En vanlig form av inkonsekvens är att vara mycket mer accepterande mot argument som stödjer den egna positionen, statistik accepteras utan att ens ha någon källa, och samtidigt vara extremt kritisk när det gället motbevis, då krävs att motbeviset klargör allt bortom inte bara rimliga tvivel, utan bortom hypotetiska tvivel.)

Hon gör också en poäng av att Ström utgått från en tidningsartickel baserad på en diskutabel ”studie” av ett företag som ville göra PR för sig själva. Det är onekligen så att man måste vara skeptisk även till det man läser i tidningen, men det är inte orimligt att en bloggare skriver inlägg baserade på tidningsartiklar, så länge som det är i god tro.

Gustafsson tycker att Ström är inkonsekvent i hur han bemöter feministisk analys av könsroller. Å ena sidan feminister som klagar över att det finns förväntningar på kvinnor, att förväntningarna innebär tvång och att detta är ett hemskt förtryck som samhället måste åtgärda, Ström svarar vill man så kan man ändå. Å andra sidan feminister som skuldbelägger män för att de inte ”tar ansvar” för hem och barn, utan istället låter kvinnan ta ut större delen av föräldraledigheten, d.v.s. männen agerar i enlighet med könsroller, och i enlighet med hur deras kvinnor begär av dem att de skall agera, och Ström svarar att det är ett absurt att skuldbelägga männen för att de gör som kvinnorna vill.

Men hon tycker det är inkonsekvent att Ström skriver ”det kan ju inte vara så förtvivlat svårt att strunta i förväntningarna, om man nu är en karriärsugen kvinna”, eftersom hon trots att Ström konstaterar att det finns könsroller för män har ”svårt att hitta någonstans där Pär Ström säger till män att sluta gnälla över förväntningar och könsorättvisor och börja “ta ansvar för sin egen position i hemmet”.”

Men hur är det inkonsekvent att konstatera att könsroller existerar och att hävda att de inte är tvingande? Tycker Gustafsson att alla som erkänner könsrollers existens oundvikligen också måste kräva deras avskaffande? Då skulle man ju förstå hur hon kan uppfatta det som inkonsekvent, om Ström skulle vilja avskaffa könsrollerna för kvinnorna genom att kvinnorna åläggs att helt enkelt ignorera dessa, men sedan inte lägga motsvarande ansvar på männen. Men Ström har inte krävt att könsrollerna skall avskaffas. Hans konstaterande att könsrollerna inte är tvingande är inte en politisk strategi för att avskaffa könsroller, bara en beskrivning av sakernas tillstånd.

Om Ström hävdat att mäns sociala könsroller är tvingande, att samhället måste ingripa så att männen inte gör de val som de förväntas att göra, då hade det varit inkonsekvent med hans konstaterande att könsrollerna inte är tvingande för kvinnor. Både män och kvinnor kan välja att avvika från sina respektive könsroller. Om Ström hävdat att det inte existerar några könsroller för kvinnor, inte finns några sociala förväntningar på hur de bör göra, då hade det varit inkonsekvent med hans konstaterande att det finns könsroller för män. Det sociala trycket existerar för båda könen.

Vad jag förstår är Ströms inställning att könsroller existerar, men inte är tvingande, att det finns både för och nackdelar med båda, samt att det finns både biologiska och kulturella orsaker bakom könsrollerna. Det är åtminstone min inställning, och jag ser inte hur det skulle vara inkonsekvent.

Det pappafrågor som jämställdister ”gnäller” över är först och främst den riktiga diskrimineringen, att de inte får träffa sina barn, när mamman tar barnen för sig gör samhället ingenting, kanske utreder lite om mannen verkligen pushar på, men om en pappa agerar på motsvarande sätt och tar barnen, då är det omedelbart kidnappning och polissak. När en ogift pappa har accepterat faderskapet, har han bara ansvar, det är upp till kvinnan om hon vill ha ensam vårdnad eller om hon vill låta pappan få vara delaktig. Problemet här är inte vilka förväntningar som finns på hur parterna skall bete sig, utan riktig diskriminering. Det här är inte en mjuka sociala könsroller och förväntningar, som man kan välja att strunta i, utan tvingande juridik som genomdrivs av rättsvårdande myndigheter.

Feminismen har kommit så långt med att eliminera diskriminering mot kvinnor, att den numera, för att kunna framställa kvinnorna som offerkönet, är tvungen att framställa omgivningens förväntningar som ett övergrepp som är likvärdigt med riktig diskriminering. När man läser feministiska skriverier i dagsläget verkar det ofta som att författaren genuint inte förstår skillnaden, inte uppfattar riktig diskriminering som någonting allvarligare.

Samhället ser mäns liv som mindre värda än kvinnors. Det är mer acceptabelt att riskera mäns liv än kvinnors. När västländer som USA har både män och kvinnor i sin militär är det inte frågan om att skicka kvinnliga soldater till frontlinjen, de stannar i trygga baser långt från striderna, det är bara män som man skickar till frontlinjen. Ström citerar en bok om djuphavsdykarna bakom det norska oljevälståndet:

Dykning på djupt vatten byggde på principer som tagits fram redan på 1800-talet. Med hjälp av så kallade dyktabeller ansåg man sig kunna göra uppstigningar från stora djup utan att skada människan. […]

Inom varje bolag experimenterades det dock ytterligare med såväl tabeller som andningsgaser, allt i syfte att pressa tiderna för dykningen. […]  I vissa firmor, som franska Comex, satsades miljoner på att utveckla tekniker för att pressa den mänskliga förmågan till ännu snabbare och djupare dyk än tidigare. Trots Comex forskningsarbete och en stark uppbackning från franska staten var det även för det franska dykbolaget genom den praktiska tillämpningen av forskningsrönen som man till slut lärde sig vad som fungerade. Det vill säga genom olyckorna som dykarna drabbades av i samband med att nya metoder testades.”

På det viset skulle man inte få experimentera med kvinnoliv. Experimenten utförs på män. Så togs till exempel medicin fram genom experiment på män, eftersom kvinnor är mer skyddsvärda, deras liv får man inte riskera. (Vilket ledde till att kvinnor fick medicin som inte forskats fram på kvinnor och inte var anpassad till dem, vilket feminister har hävdat som en diskriminering av kvinnor. Att mannens biologi var norm inom medicinen skulle ha varit fråga om att männen sågs som mer värda – snarare än att det var en negativ bieffekt av att kvinnorna priviligierade status, att de sågs som för viktiga för att det skulle vara acceptabelt att experimentera med dem. (Det var/är även tekniskt lättare att forska på personer som inte har menstruationscykler.))

Det här att samhället värderar mäns liv lägre än kvinnors, tycker Gustafsson är jämförbart med att samhället tillåter kvinnor att välja lågavlönade yrken? Jag förstår överhuvudtaget inte hennes poäng. Vad skulle hon tycka vore en konsekvent analys här? Om en kvinna väljer ett låglöneyrke, så är det hennes val, och om en man ”väljer” att vara av ett kön som värderas lägre så är det hans val? Det håller inte.

Det är förvisso så att män i större utsträckning väljer farliga yrken, det är legitima val, och är huvudorsaken till att män är enormt överrepresenterade vad gäller dödsolyckor i arbetet. Och en av orsakerna till att män tjänar mer pengar, det blir högre lön i yrken med hög risk för attrahera kompetent folk trots risken. Men det som besvärar en jämställdist här är inte den manliga överrepresentationen som sådan. Problemen är att samhället värderar mäns liv och hälsa lägre än kvinnors liv och hälsa, att män mer eller mindre betraktas som förbrukningsvara, och att feministiska media ständigt påtalar alla områden där kvinnor på något sätt har sämre utfall, men avkönar frågan när det är män som drabbas. Det är inte män som dör på arbetsplatserna, utan ”anställda”, ”arbetare”, eller något annat okönat. Man betonar ständigt kön när kvinnor drabbas, men döljer det när män drabbas.

Feminister har i flera decennier kämpat för att skolan skall flickanpassas, utan hänsyn till pojkar. Detta har resulterat i att pojkar utveklar antipluggkultur, som ett svar på skolornas antipojkkultur, och att kvinnor kommit att dominera på högre utbildningar. Gustafsson verkar tro att om man förklarar en överrepresentation på ett sätt, så borde man i konsekvensens namn förklara alla överrepresentationer på samma sätt. Fel. Vissa skillnader är resultatet av fria val, skillnader i förmågor, eller preferenser, vilket är legitimt. Andra av diskriminering, vilket inte är legitimt. (Det kan ju vara blandning också förstås, men i den utsträckning det är för att samhället diskriminerar är det inte legitimt). Svårigheten är ju att avgöra vad som orsakats av fria val och vad som orsakats av diskriminering, men om bevisen stödjer olika slutsatser i olika frågor är det inte på något sätt inkonsekvent att dra olika slutsatser.

I flera städer i USA tjänar unga, barnlösa, heltidsarbetande kvinnor mer än motsvarande män, mycket på grund av kvinnornas högre utbildning (här i Sverige har vi lägre utbildningspremie, så jag antar det har lägre effekt här?). Att sedan kvinnorna, trots sin högre utbildning och därmed högre inkomstmöjligheter, ofta väljer att prioritera bl.a. att vara hemma med barnen över karriären (åtminstone relativt männen), det tycker Gustafsson att Ström borde presentera som ett jämställdhetsproblem. Att han borde se det som ett resultat av diskriminering snarare än fria val. Oklart hur hon anser att diskrimineringen går till, men hon använder citationsteckensarkasm mot alternativet att det skulle vara fria val.

Del 3, Papparollen och biologiska skillnader: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen-del-3-papparollen/

Gustafsson: ”I Jämställdismen anses mäns och kvinnors olika gener och olika biologiska förutsättningar ligga bakom, bland annat, att män gör större personliga uppoffringar (familj, fritid) för att nå de högsta positionerna i samhället än kvinnor, att män av naturen är skapade att vara mer ”pushiga” än kvinnor, att kvinnor ”skyr risker”.”

Jämställdismen konstaterar att det finns biologiskt drivna statistiska skillnader mellan könen. Det borde egentligen bemötas med en gäspning, det är så uppenbart. Men det finns antibiologister, som inte accepterar att biologin har någon signifikant betydelse, utan hävdar att det nästan bara är socialisering som påverkar, att biologin är försumbar. Se t.ex. Hjernevask, där en mängd absurda argument görs för att förneka biologins roll: https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/ (Jag verkar för övrigt ha blivit blockerad på feministbloggen http://charlottehitochdit.wordpress.com efter det inlägget).

Gustafsson: ”Samtidigt har Jämställdismen en syn på biologiska skillnader mellan könen som inte alla pappor nödvändigtvis skulle känna sig bekväma med, till exempel att män av genetiska skäl offrar familjen för karriären.”

Vad är det papporna inte skulle känna sig bekväma med? Att det finns en statistisk skillnad mellan könen, i hur stor andel av respektive kön det är som satsar på karriären? Att det skulle ligga biologiska orsaker bakom den statistiska skillnaden? Varför skulle de bry sig om en sådan statistisk skillnad, varför skulle de bry sig om huruvida dess orsak har en biologisk komponent eller är enbart kulturell? Det som spelar roll för pappan är vilka rättigheter han har att leva sitt liv; att de regler som samhället sätter upp inte diskriminerar honom, utan värderar båda könen lika, bryr sig lika mycket om deras respektive möjligheter att förverkliga sig, lika mycket om deras respektives väl och ve. Något som idag inte är fallet, samhället diskriminerar till förmån för modern.

De som inte kan acceptera biologiska förklaringar, antibiologisterna, drivs av att de vill kunna eliminera statistiska skillnader mellan könen, och då skulle biologiska skillnader vara ett hinder, eftersom det är mer tabu att manipulera gener och hormoner än att manipulera kulturen. (Det är klart, det existerar väl pappor som är antibiologister, vilket, även om det knappast har så mycket att göra med att de är pappor, faktiskt uppfyller hennes påstående).

Observera att en statistisk skillnad, sådan att mammor är mer intresserade av barnen än papporna, inte behöver innebära att motiverade mödrar är bättre som vårdnadshavare än motiverade fäder. Å ena sidan, bland de föräldrar som är ointresserade så dominerar fäderna, men dessa ställer inte till så mycket problem, eftersom de helt enkelt överlåter omhändertagandet om barnen till den andra föräldern, och förutsatt att en förälder är motiverad så är situationen ok, även om den inte är ideal. Dessa ointresserade föräldrar är det rimligt att ignorera och istället jämföra intresserade mödrar och intresserade fäder, det är ju mellan dessa det blir vårdnadstvister. I den andra änden av spektrumet, de som är extremt intresserade, dominerar mödrarna. Och det behöver inte alls vara någonting bra, det finns mödrar som mer eller mindre definierar sig själva utifrån sin modersroll, och barnet blir då en statist som tvingas anpassa sig till att vara en accessoar för modern, och barnet kan hållas tillbaka i sin utveckling för att passa till den modersroll mamman vill ha. Det är ju naturligtvis en liten och extrem grupp där det går så långt, men poängen är att mer intresserad inte behöver vara bättre. Lagom är bäst.

Är det vettigt att Europarådet definierar ordet ”gender” som ”the socially constructed roles, behaviours, activities and attributes that a given society considers appropriate for women and men”?

På svenska har vi motsvarande ord genus, som betyder ”ett socialt konstruerat klassifikationssystem som delar in människor i två kategorier, kvinnor och män, och som förknippar dessa kategorier med olika uppsättningar beteendemässiga, kulturella, psykologiska och sociala egenskaper och handlingsmönster” eller ”den sociala process som tillskriver såväl människor och institutioner kollektiva maskulina och feminina könsegenskaper.” (enligt Nationella sekretariatet för genusforskning, http://genus.gu.se/meromgenus/ordlista/)

Om pojkar är mer tävlingsinriktade och flickor mer konsensusinriktade, är det en del av genus? Många skulle anta det, men det stämmer inte med dessa definitioner. Det är bara förväntan om en sådan skillnad, tillskrivandet av sådana egenskaper till könen, som är en del av genus så som det definieras ovan, själva den faktiska skillnaden ingår inte. Det gäller inte bara uppfattningen om det sociala, utan även om kroppen – uppfattningen att en muskulös kropp är manlig, är genus, men den faktiska könsskillnaden i muskelmassa är det inte, faktiska skillnader i träningsbeteende är det inte heller. Sett på det här viset, blir påståendet att genus är socialt konstruerat en tautologi, eftersom bara sociala konstruktioner inkluderas i begreppet. Observera även att begreppet inte säger någonting om huruvida det sociala konstruerandet har tagit hänsyn till eller rent av drivits av biologiska realiteter.

Men ofta används ordet i betydligt bredare betydelser. Wikipedia om genusperspektiv: ”Kön är den biologiska skillnaden mellan kvinnor och män. Genus är den sociala skillnaden mellan kvinnor och män.” Ikaros om genus: ”Här skiljer man på begreppen kön och genus, där kön motsvarar det biologiska könet medan genus står för det sociala.” (http://www.fbf.fi/ikaros/arkiv/2007-5/IKA507_p16b.pdf) Wikipedia igen: ”Genusperspektiv används inom samhällsvetenskaplig forskning (även inom andra sektioner) för att studera skillnader mellan kvinnor och män.”, sådana meningar blir besynnerliga om genus inte innehåller faktiska skillnader mellan kvinnor och män, utan bara perceptionen av sådana skillnader, tillskrivandet av sådana skillnader till könen.

Med den här expansionen av begreppet, som inkluderar sociala skillnader som att pojkar är mer tävlingsinriktade och flickor mer konsensusinriktade, gör att det i allmänhet inte går att prata om genus som en social konstruktion. Och hur ofta i debatten används ordet genus i den akademiska betydelsen, är det inte snarare på ett bredare vis som ordet används?

Eller vad sägs om samma konvention från Europarådet som den tidigare nämnda definitionen av gender kom ifrån. Där används ordet gender ett antal gånger, t.ex.: “Recognising the structural nature of violence against women as gender-based violence”. Om man där läser gender som kön, blir det bara feministisk osaklighet. Men om gender är “the socially constructed roles, behaviours, activities and attributes that a given society considers appropriate for women and men”, då betyder det förstnämnda citatet att våldet mot kvinnorna drivs av socialt konstruerade roller, att det inte är biologi eller kriminalitet, utan drivet av vad samhället tycker är lämpliga roller för kvinnor och män. De definierar “gender-based violence against women” som “violence that is directed against a woman because she is a woman or that affects women disproportionately”. Här har tydligen gender slutat att bara handla om uppfattningar om könen, utan innehåller statistiska skillnader i utsatthet. Så t.ex. en våldtäkt av en kvinna, där förövaren är man och heterosexuell, skall räknas som genusbaserat våld. Sådant våld skulle alltså vara drivet av perceptionen av kön, hur samhället tycker att könen skall vara, av socialt konstruerade roller, inte av biologiska skillnader. Om man skall kombinera deras påstående om att genus enbart är socialt konstruerade roller, med att våld som disproportionellt drabbar kvinnor är genusbaserat våld, är man mer eller mindre tvungen att utgå från att alla statistiska våldsskillnader drivs av socialt konstruerade roller, alltså att det inte finns biologiska drivna könsskillnader angående våld.

Ström talar om det totala förnekandet av biologins roll som en masspsykos. Jag säger inte emot.

När politiska organisationer och andra i debatten deklarerar att genus är en social konstruktion, uppfattas det som, och är för det mesta antagligen avsett som, ett politiskt ställningstagande för att personlighetsskillnader mellan könen är socialt konstruerade, att biologi inte orsakar personlighetsskillnader mellan könen. Alltså ett antibiologistiskt ställningstagande. Europarådskonventionen ifråga hävdar t.ex. att länderna skall ta nödvändiga steg för att ändra hur könen beter sig för att utrota sedvänjor och traditioner som baseras på stereotypa könsroller. Inkluderar det stereotyper som att pojkar är mer tävlingsinriktad och att flickor är mer konsensusinriktade? “Parties shall take the necessary measures to promote changes in the social and cultural patterns of behaviour of women and men with a view to eradicating prejudices, customs, traditions and all other practices which are based on the idea of the inferiority of women or on stereotyped roles for women and men.” http://conventions.coe.int/Treaty/EN/Treaties/Html/210.htm

Gustafsson gör en poäng av att Ström använder en tidningsartikel som källa – något hon själv gör när hon strax därefter diskuterar en studie om parkeringsbeteenden – och hon vänder sig särskilt mot att Ström citerar tidningsartikelns citat av en person vid FRC. Gustafsson: ”FRC är en högerkristen grupp som bland annat vill införa ”intelligent design” som ett alternativ till evolutionsläran och göra homosexualitet olagligt”. Jag undrar om Gustafsson vill mena att Ström skulle stå för sådana åsikter, som jag aldrig sett till på hans blogg, eller om hon bara gör det för att använda sig av härskartekniken ”Guilt by association”?

Gustafsson diskuterar en studie om parkeringsskicklighet, och en studie om parkeringsbeteenden. Ström om den första studien: ”Forskarna har studerat mäns och kvinnors respektive skicklighet i bilparkering. 65 personer ombads att parkera en Audi A6 på en vanlig parkeringsplats, och forskarna mätte både tiden det tog och hur bra resultatet blev. De kvinnliga bilförarna tog längre tid på sig, i genomsnitt 20 sekunder längre. Dessutom åstadkom kvinnorna i genomsnitt ett sämre resultat.” Det ska dessutom ha varit feminister som gjorde studien? http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1237236/Men-ARE-better-women-parking-Feminist-scientists-proves-sexist-motorists-known-along.html

Alltså, kvinnor försiktigare, män tekniskt skickligare (de åstadkommer ju ett bättre resultat på kortare tid).

Den andra studien är helt annorlunda utförd. Istället för en specifik väldefinierad uppgift, har man observerat vanliga förare som parkerar sina bilar på vanliga parkeringsplatser. De konstaterar att kvinnor är försiktigare: de kör långsammare, väljer lättare parkeringsplatser, tar mer tid på sig och väljer oftare att köra fram och tillbaks i parkeringsrutan en extra gång för att justera sin position. ”the study noticed men also love to ‘pose park’ when accompanied by a female passenger by opting to squeeze into a small space when a bigger one is available”. I den första studien hamnade männen mer mitt i parkeringsrutan, i den andra studien slutade kvinnorna mer mitt i, alltså ett bättre slutresultat. Jag ser dock ingenting om att män inte skulle vara tekniskt skickligare – när studien kommer fram till att kvinnor är ”bättre” på att parkera, handlar det om attityder, inte om teknisk skicklighet, något som studien inte berör. (I metroartikeln och aktivarums inlägg står att ”Män var skickligare på att köra rakt in i parkeringsfickor”, men vad jag förstår så säger studien egentligen att kvinnor backade in oftare än män, och männen oftare körde framåt in i parkeringsrutan – alltså studien uttalar sig om frekvens för dessa beteenden, inte relaterad skicklighet. Har inte hittat själva studien, bara tidningsartiklar och pressreleasen: http://www.ncp.co.uk/documents/pressrelease/ncp-parking-survey.pdf).

Gustafsson hävdar att den andra studien är en upprepning av den första, vilket är helt fel, och verkar hävda att den andra vederlagt den förstas resultat, trots att den bekräftar kvinnors större försiktighet och inte motsäger att män skulle vara tekniskt skickligare. Gustafsson: ”Studien gjordes dock senare om med 2500 personer och kom då fram till ett helt annat resultat”.

Olof Andersson skriver i en kommentar: ”Metro-artikeln är ju för övrigt bara löjlig, ungefär lika löjligt som att referera till Metro när det handlar om vetenskap. Att män är bättre på spatiellt tänkande har varit ett genomgående mönster i hundratals studier. Att en studie som inte har särskilt mycket med spatiellt tänkande att göra skulle motbevisa ”myten” att män är bättre på det…. Cheery-picking?

Vilket Gustafsson bemöter med: ”Var det så oklart att anledningen att ta med metro-studien inte hade med resultatet att göra?

Och jag undrar, tog hon med den utan att bry sig om huruvida den utgjorde någon vederläggning av det Ström hävdat, såsom hon presenterade det? Utan att bry sig om vad som stämmer? Tycker hon att det är ok att påstå precis vad som helts som man känner för, även om man inte tror på det? Inga krav på god tro och intellektuell hederlighet? I så fall är det inte cherry-picking, utan något ännu grövre.

Gustafsson: ”Det verkar i Jämställdismen finnas en lätthet att acceptera studier som kommer fram till skillnader mellan könen, gärna biologiskt betingade och inte socialt betingade sådana, medan mycket få av alla studier som visar på att könsskillnader är kopplade till kulturella orsaker och förväntningar inte väcker samma intresse. Cherry-picking är förstås en sjuka många lider av, även feminister.”

Om Ström och andra signifikanta anti-antibiologister hade hävdat att det inte finns några socialiseringseffekter, så hade vi kunnat jämföra. Men debatten står mellan å ena sidan antibiologister som hävdar att biologi är marginellt, att det bara är socialisering som är viktigt, och å andra sidan forskare och anti-antibiologister som hävdar att både biologi och socialisering är viktigt. De studier som har relevans i sådan konflikt är de som påvisar biologiska effekter, eller påvisar frånvaro därav. Vilken betydelse har studier som påvisar existensen av socialiseringseffekter när det inte är deras existens som utgör skiljelinjen mellan lägren? En del antibiologister hävdar även att det inte finns så stora personlighetsskillnader mellan könen, i det läget blir ju även studier som påvisar existensen av påtagliga personlighetsskillnader relevanta, även om de är sådana att de inte kan avgöra om biologi eller kultur drivit skillnaderna.

Ström har hänvisat till Annica Dahlströms bok ”Könet sitter i hjärnan”, där hon redogör för biokemiska processer, som hormoner, som leder till skillnader mellan könens hjärnor. Men hon har även gjort en del normativa påståenden som går längre än att konstatera statistiska skillnader mellan könen, t.ex.: ”de flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn”, ”Mamman bör inte lämna ifrån sig barnen under de tre första åren”. Detta har resulterat i ”pappadrev” mot henne. http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab http://www.aftonbladet.se/wendela/article14255666.ab

Ström är alltså gillande när det är fråga om hennes påståenden om biokemi, hormoner och diverse statistiska skillnader, men hennes normativa och fördömmande uttalanden av fäder uppskattar han inte. Av någon orsak är Gustafsson är starkt kritisk mot detta. Antingen skall man som feminister fördömma att Dahlströms hävdar existensen av biologiska skillnader, eller också skall man stå till svars för hela paketet? Hon kritiserar Ström för att han i ett bokkapitel där det handlar om biologiska skillnaders existens inte tar upp och tar avstånd från Dahlströms syn på fäder, utan istället håller sig till ämnet för sin bok. Precis som när Ström skriver en bok om formell mansdiskriminering och får kritik för att den inte istället handlar om informell diskriminering av kvinnor. Är det fel att välja ett ämne och avhandla det, sedan vid ett annat tillfälle rikta in sig på ett annat ämne?

Ström föreslår att: ”kvinnor har större behov av att vara med sina barn, och lider mer än män när de är borta från barnen” Varpå Gustafsson gör kommentaren: ”Kan kvinnor ha större behov av att vara med sina barn än män? Det är en märklig fråga från någon som driver papparättsfrågor, iallafall eftersom han inte kommenterar sin teori mer än just så. Lider inte män av att vara borta från sina barn?”

För det första att det skulle vara märkligt från någon som driver papparättsfrågor. Ström är ingenjör. Han värderar saklig korrekthet, alltså att man skall försöka vara med verkligheten överensstämmande i sina sakpåståenden och tolkningar. Inte politisk korrekthet, alltså att man avgör ett påståendes korrekthet utifrån om det är användbart i retorik för den egna sidans dogmer. Inom feminismen finns en hel del politisk korrekthet, och hon blir därför överaskad över att någon som är för att pappor skall ha samma rättigheter som mammor skulle föreslå att mammor har ett större behov av att vara med sina barn. Egentligen finns ingen som helst motsättning, men den politiskt korrekte skulle antagligen ändå övervägt att förhålla sig till sakpåståendet utifrån om det var retoriskt användbart.

För det andra, när hon skriver ”Lider inte män av att vara borta från sina barn?”, så visar hon antingen upp en grundläggande oförmåga att begripa statistik, eller så är det bara en fråga om retorik från hennes sida. Det är lite som om någon sagt ”Män är längre än kvinnor”, och hon invänt ”Har inte kvinnor någon längd?”. Det kan inte vara seriöst menat. Det är tragikomiskt att feministisk diskussion så ofta hamnar på den nivån. Hon accepterar inte påståendet att ”kvinnor har större behov av att vara med sina barn, och lider mer än män när de är borta från barnen”, men har inget egentligt motargument.

Gustafsson klagar över att kvinnor får ett hack i karriären när de skaffar barn, men om en kvinna vill satsa på karriären har hon samma möjligheter som män att försörja en relativt hemmavarande partner. Det är inte något elakt patriarkat som hindrar henne, det är hennes val. För det mest väljer kvinnan att bli ihop med en man med relativt hög inkomst, och låta honom stå för en stor del av försörjningen. Skulle hon vilja annorlunda finns goda möjligheter, men kvinnor brukar välja bort att vara den som försörjer en relativt hemmavarande partner. Kvinnorna har relativt sett både möjligheten och preferensen för att bli försörjda, skall det vara någon form av förtryck det eller? https://bittergubben.wordpress.com/2012/04/29/kvinnor-har-samma-mojligheter-att-kombinera-karriar-och-familj/

Jag skrev innan att Gustafsson text var relativt rumsren, men jag ser mig tvungen att betona ordet relativt när hon avslutar hela texten med: ”Den Jämställdistiska uppfattningen är alltså att vi inte pratar tillräckligt mycket om att småbarnspappor är mer präglade att ge sig ut i djungeln och slå ihjäl en buffel än vårda sina egna barn.” Detta är inte skrivet för att övertyga någon som inte delar hennes syn, och det är inte skrivet för att reda ut vilka värderingar jämställdismen står för, utan för ryggdunkar från de egna leden. En dålig tolkning (Ström jämför egentligen pappornas preferenser med mammornas preferenser) av en dålig formulering, hans poäng lämnas orörd. Det utmanar överhuvudtaget inte hans egentliga poäng, och kan därmed inte utmana någon som håller med honom om hans egentliga poäng: Det finns skillnader mellan män och kvinnor, kvinnorna är relativt mer inriktade på omhändertagande än männen, männen är relativt mer inriktade på försörjning än kvinnorna. Det finns nästan säkerligen underliggande biologiska orsaker till det. Skillnaden leder till att kvinnorna gör en relativt stor del av vården av småbarn, och männen en relativt stor del av försörjningen. Det försörjningsansvar männen därmed tar på sig är lika mycket värt som det ansvar kvinnor tar på sig för att vårda småbarn.

Ytterligare Länkar

Aktivarum har 4 inlägg som också bemöter Gustafsson kritik av jämställdismen:

http://aktivarum.wordpress.com/2012/09/22/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-1-lagstiftning-och-sexbrott/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/09/23/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-2-manlighet-och-kvinnlighet/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/10/06/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-3-medfott-eller-socialt-konstruerat/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/10/07/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-4-omvand-radikalfeminism/

Written by bittergubben

31 oktober, 2012 at 21:18