Erik Wedin i P1 debatt – hur mycket ojämställdhet tål Sverige?

Vid en debatt i P1 medverkade jämställdisten Erik Wedin: http://genusdebatten.se/p1debatt-hur-mycket-ojamstalldhet-tal-sverige-mina-intryck-fran-forsta-parkett/

Tyvärr får jag dock säga, att även om jag huvudsakligen håller med Wedin, var hans svar sådana, att om jag inte från början gjort det, skulle han inte övertygat mig om något. Antagligen lite bristande medievana. Jag skulle själv inte alls trivas i den situationen, skulle känt mig pressad och sagt saker som gav förvirrat intryck, hackigt, och varit svårt att följa. Wedin skulle behövt lite övning innan – någon intervjuar, kritiskt, med inspelning, och man tittar sedan igenom det, och slipar svaren till vanliga frågor. Så att det blir flyt och sammanhang i svaren.

Programmet var ett samtal, där var och en fick presentera sin syn, och det är nog det man skall börja med. En överblick av hur man själv ser på jämställdheten. I takt med att frågorna kommer upp blir man mer specifik: ”Andelen kvinnor i styrelserna är redan vad man kan förvänta sig, om man tar hänsyn till tiden det tar mellan examen och avancemang till styrelse, och den kvinnoandel som det då var vid relevanta utbildningar”. Först när det blir debatt, och ett sådant påstående blir ifrågasatt, går man till mer detaljerade argument, såsom andel kvinnor vid olika utbildningar på 70 och 80-talet. Wedin kändes mer inställd på en redan existerande debatt, och gick rakt på sådana detaljargument, innan de hade en kontext i det aktuella samtalet.

Några i genusdebattens kommentarsfält har kritiserat Pascalidou, att hon skulle varit elak eller pressat Wedin, i synnerhet vid frågan om odemokratisk statsfeminism. Jag håller inte alls med. Wedins resonemang var något besvärliga att följa. Om folket tycker om det varför är det odemokratiskt? Pascalidous roll är då att ställa frågor som förhoppningsvis leder till klargörande av det som är oklart. Det är inte elakt av henne, utan hennes jobb.

Nedan mina svar på en några av frågorna som dök upp, även om jag inte direkt lyckas med att vara kortfattad. Idealet i en debatt vore ”soundbites” som ändå tydligt förmedlar vad man menar i en fråga.

Vad är jämställdism? En fråga man kan förvänta sig, som man bör ha ett begripligt svar på, ett svar som på ett kompakt sätt ger en bra sammanfattning av vad jämställdismen står för och hur den förhåller sig till feminismen. Wedin säger kort att jämställdismen inte vill ha en tävling i lidande, utan ett ”annat perspektiv”, och kritiserar fokuset på ”elände”. För den oinsatte ger inte det någon bra överblick över vad jämställdism är, det har så lite kött på benen att det knappast går att förhålla sig till. Wedin går snabbt vidare till att rabbla procent för olika utbildningar, vilket hade blivit ett bra svar på en helt annan fråga, men inte på den som ställdes.

Jämställdism är att rättigheter, skyldigheter och värde skall vara oberoende av kön. Det finns statistiska skillnader mellan könen, t.ex. så är kvinnor mer intresserade av sociala relationer och män mer av teknik, och det är inte någonting att bli upprörd över. Skillnader i utfall som inte orsakas av diskriminering är inte i sig upprörande. Jämställdismen anser att feminismen bryr sig mer om kvinnor och deras situation, än om män och mäns situation, och att jämställdhetsdebatten borde bry sig lika mycket om män och kvinnor. Att feminism och ”maskulism” ägnar sig åt könstävlan i lidande för att få fördelar och förbättringar för det egna könet, men att det är dåliga inställningar till jämställdhet, båda könen skall värderas.

[En vanlig typ av följdfråga/invändning är: ”Så vi SKA ha könsskillnader och könsroller, män SKA vara si, kvinnor SKA vara så?”, det bör man också ha ett svar på.]: Jämställdism innebär INTE att vara för skillnader, det är ett missförstånd många feminister verkar göra. Jämställdism innebär att man tycker att skillnaderna som sådana, inte är något problem. Om de orsakas av diskriminering, så är diskrimineringen ett problem. Alltså, vi säger inte att en kvinna har någon moralisk skyldighet att vara intresserad av sociala relationer och ointresserad av teknik och sport, men vi konstaterar att sådana statistiska skillnader mellan könen existerar, och tycker det är fel att försöka pressa in folk i en ”unisexkönsroll”, så som många feminister verkar vilja göra. Feminismen står för att människor skall få vara sig själva, men bara så länge de är sig själva på ett sådant sätt att det inte blir några statistiska skillnader mellan könen.

När feminismen t.ex. driver igenom sänkta krav för brandmän, för att fler kvinnor skall kunna rekryteras, så är inte jämställdismens alternativ att säga att kvinnor inte får bli brandmän, nej, jämställdismen säger att man skall rekrytera de bäst lämpade, de som bäst klarar de utmaningar som yrket bjuder på – oavsett deras kön. De som är kvinnor som kvalificerar, är välkomna, men man ska inte sänka kraven så att man tar in folk som inte klarar av att t.ex. forcera säkerhetsdörrar.

Witt-Brattström om att män ”underlåter” att göra lika mycket hushållsarbete, och tar ut mindre av föräldraledigheten: Som jämställdist tycker jag det är OK att män och kvinnor inte är likadana, att de gör lite olika prioriteringar. Diskriminering vore ett problem, men att vi är olika är inte i sig någonting att bli upprörd över. Kvinnor väljer i allmänhet partners som är några år äldre, lite bättre etablerade på arbetsmarknaden, och har lite högre lön. Detta har konsekvenser för vem som gör mest hushållsarbete. Tycker du att det är fel att kvinnor gör sådana val, att de inte borde få göra det? Och om du accepterar deras partnerval, varför blir du upprörd över valets konsekvenser? Och mammorna vill ofta stanna hemma med barnen, tycker du det är fel av dem att vilja det? Att man borde hindra dem? (Wedins hänvisning till studier bryter flödet i hans svar, bättre att bara konstatera slutsatsen, och i den händelse att dessa påståenden ifrågasätts hänvisar man till studierna. Hänvisningarna är bra i text, men för det mesta inte i ett samtal).

Varför är statsfeminismen odemokratisk? Det är inte (stats)feminismen som sådan som är odemokratisk. Wedins vinkling blir till slut att den är odemokratiskt för att den har fel i sak, vilket blir en märklig inställning till vad demokratisk/odemokratisk innebär. Att någonting är demokratiskt innebär att folket i fri demokratisk ordning fått debattera och därpå röstat fram beslutet, oberoende av om beslutet är vettigt eller inte.

Det är det skeva debattklimat, inom vilken dagens feminism drivs igenom som är odemokratiskt. Debatten består av feminister som debatterar med mer extrema feminister; alternativa röster mobbas, och påtryckningar görs mot de institutioner som ger dem en plattform, så att deras röster inte skall få höras. Det är p.g.a. detta som kritiken mot feminismen i så stor utsträckning drivs i bloggar och kommentarsfält; det är bara där som feministerna inte förmår att tysta motståndarna. Bloggar ger dock inte samma genomslag som institutioners plattformar, de räcker inte för att helheten skall kvalificera som demokratisk.

Ett exempel att hänvisa till just nu är Marika Formgren, journalist och f.d. ledarskribent, vars kritik mot feminismen ledde till att arbetsgivaren Corren reagerade: “Men jag känner personer som varken är politiker eller journalister och som har tappat kunder eller börjat få nej på jobbansökningar efter att de stuckit ut hakan i den offentliga debatten. Jag har själv kallats in till en chef och fått veta att jag har ”skrivförbud vad gäller integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjefrågor”, eftersom jag inte ”ligger i den liberala mittfåran”. När åsikter som avviker från den statliga normbildningen leder till att ens försörjningsmöjligheter hotas har man två val: att anpassa sig eller protestera mot en kastrerad tankefrihet.“, http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2016#.Uwo_bvl5Pkp

Ett annat bra exempel är mediehanteringen av partnervåldet. Det är rätt jämnt fördelat mellan könen, i synnerhet om man tittar på breda våldsmått som feminister och genusvetare använder när de skattar kvinnors utsatthet för partnervåld. Men detta får man inte säga i media, där får man bara diskutera mäns våld mot kvinnor; genusvetare strävar efter att sprida de siffror som ger mest vinklat intryck, journalister strävar efter att sprida de siffror som ger mest skevt intryck. Våld åt andra hållet måste förnekas eller tonas ned, annars går en mäktig genuslobby till motangrepp. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

När Gunilla Krantz publicerade motsvarande studier för Sverige, och konstaterade att det var stor likhet mellan könen i utsatthet för partnervåld, blev hon utsatt för påtryckningar från bland annat nationella sekretariatet för genusforskning, tills hon valde att ta avstånd från att sprida resultaten. https://bittergubben.wordpress.com/2013/10/27/gunilla-krantz-backar-om-partnervaldet/

Anna Lindeborg dekonstruerar jämställdismen, men inte sina egna stereotyper

Anna Lindeborgs masteruppsats i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet har åtminstone en kul titel: ”Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet”. http://hdl.handle.net/2077/33753

Jag börjar med att försöka säga några positiva saker. I kapitel 2 gör hon en bra hantering av begreppet antifeminism, och beskriver rimligt hur det finns olika syn på begreppet inom ”rörelsen”. En sak jag skulle vilja tillägga är att utöver de olika betydelser som tillskrivs begreppet, finns också skillnad i förhållande till feminismen; i synnerhet Pelle Billing (och Certatio) är inte riktigt antifeminister även med min användning av ordet – de är bara kritiska mot stora delar av feminismen, inte feminismen som sådan, och tycker att det finns bra feminism. Vilket måhända beror på att man tillskriver ordet feminism olika betydelse …

Erik på Genusdebatten är kritisk till att hon använder ordet feminismkritisk istället för jämställdism; jag delar inte den kritiken utan tycker båda orden är rimliga. Jämställdismen ÄR kritisk mot modern svensk feminism, det är inget att hymla om.

Hon citerar mycket av det som hon tolkar, så det går att förhålla sig till hennes tolkningar. Ofta när feminister skriver om jämställdister, är det märkliga påståenden som man inte känner igen och undrar vad fanken de har lyckats tolka på det viset. Här får man alltså reda på vad fanken det är hon lyckats tolka på det viset, även om jag ofta undrar hur fanken hon lyckats. Och som läsaren antagligen märkte har jag fått slut på positiva saker att säga.

Lindeborgs egna åsikter liknar Emma Åhmans, åtminstone i mina ögon, men Lindeborgs når inte upp till Åhmans (relativa) respektfullhet i behandlingen av ”de andras” åsikter, som gjorde Åhmans uppsats dräglig. https://bittergubben.wordpress.com/2013/07/20/jag-ar-alltmer-positiv-till-emma-ahmans-uppsats-om-jamstalldister/

Det är så mycket dumheter i hennes rapport, att det blir ohanterligt att bemöta allt; jag fokuserar på områden där jag citeras.

Positivism och extrempositivism

”Genom en post-strukturalistisk förståelse av världen grundar sig min epistemologiska utgångspunkt i en kritik av den traditionella positivistiska synen på kunskap som något absolut. En positivistisk kunskapssyn grundar sig på idén om det rationella forskarsubjektet som kan fastställa säker och absolut kunskap.”

För denna beskrivning av positivism hänvisar hon till Torsten Thurén. Ulf T: ”I Kap 3 skriver han iofs ungefär det som Lindeborg refererar, men innan dess skriver han: ”Men observera att positivism inte är detsamma som jag beskrivit som det jag kallar dogmatism, och hermeneutik är inte samma sak som kunskapsrelativism. De moderna forskare som bygger på positivism, är i allmänhet väl medvetna om problemen med att uppnå säker kunskap.” http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38522 (se även http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38502)

Bortsett från en del frågor inom naturvetenskapen, där man möjligen kan ha en så stor tilltro att man betraktar kunskapen som troligtvis varandes en helt korrekt bild av verkligheten, finns det någon – överhuvudtaget någon – som tar en sådan inställning till vetenskap i allmänhet, att de slutsatser som forskare drar skall ses som absoluta sanningar?

Den position som Lindeborg kallar positivism är någonting som inom samhällsfrågor vore extremt, absurt, märkligt. Har den, såsom Lindeborg beskriver den, några utövare där? Eller är det bara en genusvetenskaplig karikatyr, som man använder som kontrast för att få genusvetenskapens kunskapssyn att framstå som vettig? Det Lindeborg benämner positivism kommer jag att benämna extrempositivism; när hon skriver positivism bör man läsa extrempositivism. Jag misstänker att den i stort sett bara existerar som en genusvetenskaplig karikatyr.

”Den här uppsatsen skriver in sig i den numera etablerade genusvetenskapliga traditionen att se forskningen som ett kritiskt självreflexivt projekt. Det handlar om att problematisera och dekonstruera vetenskapen, och visa på dess rörlighet och dess instabilitet. Detta genom en kritik av positivismens rationella forskarsubjekt, och dess övertygelse om sann, absolut och objektiv kunskap.”

Denna etablerade feministiska/genusvetenskapliga traditionen att ifrågasätta de karikatyrer man skapar av motparterna? För det är det som hon gör …

Jämställdism som extrempositivistisk

”Rörelsen artikulerar genomgående en positivistisk kunskapsdiskurs. Kunskap är en sanning som går att finna utan människors upplevelser av den. Diskursen om den neutrala, objektiva forskaren är stark. Detta är det enda sättet att uppnå sann kunskap om hur det verkligen är. Det mångtydiga elementet kunskap fixeras här som neutral sanning.”

”I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning.”

”Billing och Bittergubben talar om sin syn på kunskap som något absolut, något man kan finna som en sanning därute. Detta kan man finna förutsättningslöst och fritt.”

Hur kan hon komma fram till att jämställdismen är positivistisk, i den bemärkelse som hon använder ordet?

Verkligheten existerar. Den har de egenskaper den har. Vetenskapens roll är att försöka utröna och modellera detta, med så hög korrekthet som möjligt. Om man har olika hypoteser för hur verkligheten kan vara beskaffad, testar man dessa, ser vilken som stämmer bäst överens med observationer. En del teorier klarar sig, även efter att de blivit utförligt testade, och man kan ha en hög tilltro till att de säger någonting meningsfullt om av verkligheten. Vetenskapens sökande kräver att de som deltar strävar efter neutralitet och objektivitet. Det är ideal, och i ju större utsträckning de uppfylls, desto högre grad av korrekthet kan vetenskapen uppnå. Vetenskapen har förmått att producera en kunskapsmängd, som är oerhört mycket större, och har mycket högre grad av korrekthet, än vad som hade varit möjligt att bygga upp utan vetenskapens ideal. En kunskapsmängd som dramatiskt förbättrat människans livsvillkor.

Hur får Lindeborg detta till extrempositivism? Anser hon, att om man anser att verkligheten existerar bortom våra uppfattningar om den, så anser man att det som forskare kommer fram till är absoluta sanningar, och att om man anser att neutralitet och objektivitet är ideal som är viktiga för vetenskapen, så anser man att forskare magiskt alltid är helt neutrala och objektiva?

Vetenskapen, med dess ideal som neutralitet och objektivitet, dess strävan efter att på ett så korrekt sätt som möjligt beskriva verkligheten, uppnår en högre grad av omfång och korrekthet än vad åsikter och ideologiska postulat någonsin kan göra. En enorm och högkvalitativ kunskapsmassa som ingen individ någonsin skulle kunnat skapa själv, och som det inte hade varit möjligt för människor att bygga upp utan vetenskapens ideal om neutralitet och objektivitet.

I hennes värld verkar det finnas en dikotomi mellan å ena sidan kunskapsrelativism, där det bara existerar åsikter och diskurser, där dessa är lika mycket värda, lika legitima i sina anspråk på att beskriva världen, och å andra sidan, tron på vetenskapen som bara varandes absoluta sanningar. När vi förkastar den första positionen, och hävdar vetenskap som varandes bättre än bara åsikter, antar hon därmed att vi står för den andra. Som att där inte skulle finnas några mellanting. Det här är någonting som säger något om Lindeborg, inte om jämställdismen eller vetenskapen. Det är Lindeborg som står för en väldigt onyanserad bild av vad man kan anse att vetenskap är. Det hon ser som alternativet till hennes egen vetenskapssyn, är en karikatyr, en extremposition, en arketyp. Delar man inte hennes syn på vetenskap, då utgår hon från att man står för karikatyren, istället för att sätta sig in i vad motparten anser. Den vetenskapssyn som jag har ingår uppenbarligen inte i hennes begreppsvärld, och hon verkar inte vilja ta till sig några fler sätt att betrakta vetenskapen än de som hon lärt sig inom den så kallade genusvetenskapen.

Existerar verkligheten, och skall vi försöka förstå den?

Lindeborg: ”Litteraturvetaren Nina Björk skriver i sin bok Under det rosa täcket (1996) att ”Vi bär alltid på en kulturell ryggsäck, som talar om för oss vad vi ska se och hur vi ska värdera det vi ser”. Bittergubben lyfter detta citat och menar att Björks kunskapssyn är anti-intellektuell.”

Hon citerar mig: ”Det finns en verklighet därute, och den kan studeras, den kan undersökas. Att det kan vara svårt, att man kan göra fel, att man kan vara blind för sådant man inte tittar efter, och att värderingar är en helt annan fråga, sådant ursäktar inte att skita i naturen, att förkasta den kunskap som producerats, och istället bara hitta på att saker och ting är så som man av politiska skäl känner för att de skall vara.”

Det kan förefalla en märklig reaktion på det citatet, men hon har klippt ner det citat jag reagerar på. Det inleds egentligen med: ”Naturen står inte att finna bortom våra uppfattningar om den”. Varför valde Lindeborg att klippa bort det? Tycker hon att det är en uppfattning så normal och rimlig att hon inte förstår att det var en central del av vad jag reagerade på? Eller tycker hon att det är fel, så att det är därför hon väljer att inte ta med det?

Hennes kommentar till citatet: ”Bittergubben lyfter svårigheten för forskaren att vara neutral, men landar ändå i att det finns en absolut, sann verklighet därute. Om man inte hittar den handlar det om att ”det kan vara svårt, och att man kan göra fel”.”

Tycker Linderborg att det finns en motsättning mellan att anse, å ena sidan att neutralitet är ett besvärligt ideal att sträva efter, och att vetenskapen mycket väl kan ha fel, och å andra sidan att anse att verkligheten existerar? I så fall, hur? Vari består motsättningen? Jag begriper inte det.

Eller tycker Linderborg att positionen att verkligheten existerar, oundvikligen implicerar att forskare som strävar efter att beskriva den – och tycker att de kan dra slutsatser om den – oundvikligen har funnit absoluta sanningar? I så fall är det ju intressant huruvida Linderborg själv anser att verkligheten inte existerar, bortom våra uppfattningar om den?

”Ett vanligt missförstånd av diskursteorin är föreställningen om diskursen som något frikopplat från materialitet. Faktumet att alla objekt upprättas inom en diskursiv praktik, har ingenting att göra med frågan ifall det finns en värld utanför tanken. Att objekt som exempelvis bord och datorer existerar förnekas absolut inte här. Däremot motsätter sig diskursteoretikerna att objekten skulle kunna konstituera sig själva som objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor.”

Alltså, hon förnekar absolut inte att verkligheten existerar (?), men verkar ändå tycka att det är märkligt att jag hävdar att den existerar. Huh? Jag läser ovan som att ”[verkliga] objekt kan inte konstituera sig själva som [diskursiva] objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor”. Om vi bortser från absurditeten i att tillskriva objekten en egen agens i att konstituera diskursen, skulle jag uttrycka det som att vår nuvarande förståelse av världen begränsas av vår nuvarande förståelse av världen. Alltså en tautologi som jag inte motsätter mig.

Skillnaden mellan oss är då att jag anser att forskare skall sträva efter att förstå verkligheten, sträva efter så hög korrekthet som möjligt, inte bara fritt fantisera om den utan hänsyn till grad av överensstämmelse med verkligheten. Baserat på den skillnaden tycker hon att jag är extrempositivist?

När hon absolut inte förnekar verklighetens existens, implicerar inte det att hon tycker att det som forskare hävdar alltid är absolut sant; men när jag hävdar att verkligheten existerar, och att forskare skall sträva efter att förstå den, så betyder det att jag är en extrempositivist? WTF?

Är det viktigast att vara akademisk forskare, eller att sträva efter korrekthet?

Verkligheten existerar. Man skall sträva efter att ens verklighetsbeskrivning är så korrekt som möjligt, stäva efter att den med så hög sannolikhet som möjligt är kompatibel med verkligheten. Inom vetenskapskulturen är idealen som neutralitet och objektivitet viktiga, men det betyder inte att man behöver vara en akademisk forskare för att sträva efter en så korrekt verklighetsbild som möjligt.

Men Lindeborg ser en konflikt här: ”I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning. Det är den objektiva, neutrala forskaren som kan finna kunskap. Rörelsen menar att jämställdhetspolitiken inte bygger på kunskap då den bygger på den ideologiskt präglade genusvetenskapen. Den andra kunskapsdiskursen skapas genom att fixera kunskap som situerad. Aktörerna inom rörelsen situerar sig själva som personer och skaffar sig kunskap om verkligheten genom denna position. De använder den situerade kunskapen när de argumenterar för sina politiska idéer och när de dementerar feminismens bild av samhället och verkligheten.” / ”Här visar sig en diskursiv kamp mellan hur kunskap ska manifesteras och fixeras. … det finns två konkurrerande, motsägelsefulla kunskapsdiskurser inom rörelsen …”

Konflikten bygger på vetenskapssynskarikatyren, där forskare är absolut objektiva och producerar absoluta sanningar; med den som bakgrund blir det problem när folk betraktar egna erfarenheter. Med en mer korrekt beskrivning av rörelsens kunskapssyn blir det inte konflikt. Det handlar om ideal som eftersträvas i riktig vetenskap, och som man kan eftersträva som enskild individ, även om man då knappast når upp till samma nivå som inom vetenskapen. Dessa ideal rycker genusvetenskapen på axlarna åt, rynkar på näsan åt dem, och i Lindeborgs fall, tycker att de som värderar dessa ideal kan avfärdas som någon form av extremister, som tror att forskningsresultat är absolut sanna och att individer inte kan bedriva meningsfull tankeverksamhet?

”Det är fler än Kvinnaochantifeminist som manifesterar den kunskap de själva utgår ifrån, genom att situera den i sig själva. Bittergubben skriver: ”Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt.” / ”Här skriver Bittergubben om kunskap, vilket återkommer i många av bloggarnas resonemang kring kön och könsskillnader, med utgångspunkten i ”jag tror att”. Uttalanden likt detta konstruerar en kunskapsdiskurs, bortom kopplingen till den sanna verkligheten till förmån för en individs trosuppfattningar. Fler exempel kan hittas i talet om samhället då många resonemang börjar med ”jag upplever att…” för att sedan presentera en bild av verkligheten och dra långtgående slutsatser utifrån denna egna upplevelse av verkligheten.” (min fetstil)

Verkligheten existerar oberoende av vad jag tror om den. Oavsett om jag har rätt eller fel, så är verkligheten som den är; huruvida småpojkar under evolutionär tid var begeistrade av mammutar, det var som det var, jag kan bara spekulera om det och mina spekulationer påverkar inte hur det faktiskt var.

Anser hon att det finns någon form av motsättning mellan att tro att verkligheten existerar och att spekulera om hur den är beskaffad? Lindeborg verkar uppfatta det som inkonsekvent av mig när jag skriver ”jag tror att”, när hon jämför det med den vetenskapssynskarikatyr som hon anser tillämplig för mig? Det blir ännu värre i hennes analys av det Ninni skriver. Problemet ligger i att vetenskapssynskarikatyren som hon tillämpar, inte är tillämplig, men Lindeborg verkar föredra att förstå jämställdismen genom hennes egna stereotyper – alltså att inte förstå den.

Lindeborg tycker man inte kan vara neutral, att alla oundvikligen färgas av sina åsikter och värderingar; ja, men man kan ha neutralitet som ideal, värdera objektivitet och neutralitet, sträva efter det. Det verkar vara där vi finner klyftan i kunskapssyn mellan jämställdismen och Lindeborg; jämställdismen ser det som viktiga ideal, Lindberg ser det som något som implicerar extrempositivism och naivitet.

Frihet och biologiska könsskillnader

Hon anser att det finns någon form av motsägelse mellan att vara liberal – att människor om möjligt skall få välja sina egna liv utan onödiga statliga diktat – och att tro på att det finns biologiska könsskillnader. Men vari består motsägelsen? Skall en individs val inte betraktas som fritt för att vederbörande tar hänsyn till sina egna preferenser?

Motsägelsen verkar bestå i att hon använder etiketten liberal för det ena, etiketten konservativ för det andra, och då tycker att det måste vara inkompatibelt. Att det skulle vara någonting problematiskt med hennes etiketterande verkar hon inte reflektera över, eller med det som hon associerar etiketterna till?

Om fri vilja inte kan kombineras med tro på att biologi spelar roll för könskillnad i biologi, vad spelar då skillnadens könsberoende för roll för inkompatibeliteten? Om biologin var sådan att det inte förelåg någon biologiskt driven könsskillnad, men ändå i variationen i personlighet mellan individer, så att en del var t.ex. introverta och andra mer extroverta, och det fanns en biologisk komponent i det, skulle det vara inkompatibelt med att vara liberal? För den enskilde individen skulle det inte vara någon skillnad; det finns en biologisk komponent i personligheten, står det i motsats till fri vilja? Enligt Lindeborg?

Antagligen inte. Antagligen associerar hon tro på att ingen biologisk könsskillnad i personlighet föreligger med att vara för frihet, att människor skall få vara som de vill; och associerar att tro på att biologiskt drivna könsskillnader finns med åsikten att människor har någon form av moralisk skyldighet med att agera i enlighet med vad som är vanligt inom könet. Med sådana associationer kan jag förstå konflikten, med det är så fall hennes associationer, hon kan inte hålla jämställdismen ansvarig för dem. Tvärtom, det skulle placera henne i den inskränkta konservativa roll hon påtvingar andra; hon använder sina stereotyper så stenhårt att hon inte kan acceptera när andra inte passar in i dem, och istället för att då konstatera att hennes stereotyper inte funkar lägger hon skulden på de som inte passar in och tycker att dessa är inkonsekventa.

En bög som inte är fjollig? Så inkonsekvent! Han borde bestämma sig om han ska vara bög, och då måste han vara fjollig, vill han fortsätta vara icke-fjollig borde han vara hetero! Det är ungefär på den nivån jag uppfattar Lindeborgs kritik om att de som är för frihet inte får acceptera att det finns könsskillnader; och att de som anser att forskningen skall sträva efter saklighet och korrekthet måste tycka att forskarnas slutsatser är absoluta sanningar; jag förstår inte hur hon annars får det till konflikt?

”Det tydligaste exemplet på en diskursiv kamp är den som pågår när rörelsen talar om kön. Å ena sidan sägs individen vara fri i liberal bemärkelse, men när den tillskrivs ett kön framträder en konservativ diskurs där könen begränsas och styrs av sina biologiska förutsättningar.”

Om en människa har ”biologiska förutsättningar” som ”begränsar” – t.ex. om någon har anlag för introversion – så är vederbörande inte fri? Huruvida denna biologiska förutsättning är relaterad till kön eller inte, det kan inte jag se hur det påverkar hur ”begränsande” den är, och kan alltså inte påverka huruvida erkännandet av den biologiska förutsättningen är kompatibelt med att vara liberal. Jag menar, om en man har anlag för introversion, så påverkas ju inte graden av begränsning för honom av om personer av annat kön har samma anlag lika ofta eller inte, han har ändå de biologiska förutsättningar som han har. Alltså, för att vara liberal måste man förneka personlighetens alla beroenden på biologi. Om jag förstår Lindeborg rätt. Eller är erkännande av biologiska förutsättningar för människors personligheter bara inkompatibelt med liberalism om dessa biologiska förutsättningar är relaterade till könskromosomerna?

Ett till fultolkat citat

Linderborg (i mittenstycket citerar hon mig): ”Genom dekonstruktionen av rörelsens syn på kön har man kunnat se att det inte är varken önskvärt eller möjligt att jämföra män och kvinnors olika roller i samhället. Bittergubben skriver explicit om att det är helt irrelevant att ställa sig frågan ”varför ser det ut som det gör?”

Män bryr sig mer än kvinnor om lönen. Mer än så behövs inte för att förklara att kvinnoyrken har lägre löner. […] En feminist kanske invänder något om att ovanstående skulle vara biologism, att det bara är samhällets normer som gör att folk beter sig så. Vilket är absurt, eftersom ovanstående inte på något sätt säger någonting om orsakerna till varför män bryr sig mer än kvinnor om lönen, och att kvinnor är mer benägna att arbeta deltid, utan bara konstaterar att det är så. Resonemanget påverkas inte av i vilken grad beteendet är biologiskt drivet eller kulturellt. Det enda som spelar roll i ovanstående är hur stor skillnaden i beteende är, inte vad som orsakar den.

Det enda som spelar roll för rörelsen är således konstaterandet att män och kvinnor är olika och inte vad som orsakar det.” (fetstil motsvarar hennes kursivering)

Jag hävdar inte att det i allmänhet är irrelevant vad som är orsaken till könsskillnaderna, bara att det är irrelevant för huruvida just det föregående resonemanget är korrekt, en sådan invändning skulle bara vara att byta ämne. Resonemang om hur skillnad i hur mycket könen bryr sig om lönen påverkar lönestrukturen, är inte med i citatet, förståligt eftersom det är för långt för det, men varför låtsas att något jag säger specifikt om ett specifikt resonemang skulle vara allmängiltigt?

Ett annat exempel på samma tema: ponera att flickor utan ansträngning kan höra vad läraren säger vid en viss volym, men att pojkarna behöver lite högre volym, annars behöver de anstränga sig för att lyssna. Jag säger att lärarna har att anpassa sig till de elever de har; här är det irrelevant om skillnaden är biologisk eller hur pojkarna socialiserats. När någon säger, att om pojkarna socialiserats annorlunda skulle de inte behöva den högre volymen, alltså kan vi skita i det faktiska behovet hos de elever som skolan faktiskt har – något som feminister har en ovana att implicit säga – då ser jag rött. Bortsett från att det är en märkligt att tro att här inte kan finnas några bakomliggande biologiska faktorer, så är det i frågan irrelevant i vilken mån det är biologiskt eller socialiserat; lärarna skall ändå anpassa undervisningen med hänsyn till de faktiska behoven hos de elever de faktiskt har. Det betyder inte att jag anser att det i alla sammanhang är irrelevant vad som är orsak till könsskillnader.

Vad är jämställdister kapabla att artikulera?

”Förståelsen att samhället är uppbyggt kring dessa rationella, fria individer gör att andra möjliga förklaringar kring orättvisor och diskriminering blir omöjliga att artikulera.”

Att jämställdismen omöjligen skulle kunna artikulera sig om orättvisor och diskriminering?! Huh?! Mycket av diskussionen handlar ju just om synen på när en skillnad i utfall beror på orättvisa och diskriminering, eller följer av relevanta skillnader i beteende. Att jämställdismen inte tycker att det måste vara diskriminering och orättvisa bara för att könen har olika utfall på ett område, det tolkar hon som en oförmåga att diskutera orättvisor och diskriminering? Att vi inte delar en åsikt betyder inte en oförmåga att artikulera den; vi håller bara inte med om den.

Hon gör massvis med uttalanden av den naturen, att eftersom vi har den och den åsikten, eller av henne anses ha (en del av dem är riktigt märkliga), så är vi oförmögna att artikulera oss om ditten eller datten.

”När rörelsen talar om kön, vad är det då som etableras som en nod som ger kön betydelse? Vilka andra moment inom diskurs en är det som sätts samman i kedjan för att ge kön mening? Vilken fixering av betydelse skapas genom artikulering inom just denna specifika diskurs och vilka betydelser blir då omöjliga att artikulera?”

”Då talet om könens olika roller i samhället skrivs fram genom att hänvisa till individens upplevelse av livskvalitet, kan några andra förklaringar för hur det är att vara kvinna eller man i samhället inte artikuleras. En övergripande samhällsstrukturs potentiella påverkan blir omöjlig att manifestera inom diskursen.”

”Jag har nu visat på diskursens skapande av ett vi och ett de. Oavsett epitet antifeminist eller ej, blir den gemensamma politiska identiteten rörelsen samlas kring ett vi mot feministerna. Att artikulera förkastandet av feminismen som helhet gör att alla feministiska betydelsetillskrivningar blir omöjliga.”

”Här blir det tydligt att de som avviker från rörelsens ontologiska antagande, att samhället består av fria individer med fri vilja bortom strukturer och normer, inte ryms inom diskursen. Att artikulera betydelser i relation till en övergripande struktur görs omöjligt.”

”I talet om att kvinnor och män värderas utifrån olika former av diskurser, att man aldrig kan säga vad som är ”bättre” eller ”sämre” på något mer övergripande plan, manifesteras en diskurs där den feministiska förståelsen av samhället och könens livssituationer omöjliggörs. Att tala om gruppers över och underordning i samhället generellt, görs omöjligt.”

”Feminism fixeras genom artikuleringar som verklighetsfrånvänd, konfliktsökande och omoralisk. I dekonstruktionen av feminism framträder det än mer omöjligt att inom denna diskurs artikulera feministiska förståelser av världen, samhället och människors i det. Alla politisk artikulation som görs i termer av feminism eller någon variant av den, görs omöjliga.”

”Förutom att artikulera könsmaktsordningen som en fantasi görs den inom denna diskurs obegriplig av två huvudsakliga anledningar. Den första är att rörelsen förstår kvinnor och män som fundamentalt olika, med sina olika för och nackdelar. Den andra är att det inte går att jämföra män och kvinnor som grupp. Genom dessa två grundantaganden i diskursen om kön görs könsmaktsordningen omöjlig som beskrivning av hur samhället ser ut.”

”Könen kan heller aldrig jämföras så att lyfta analysen av könens olika livssituationer från individnivå till en samhällsnivå görs omöjligt.”

Alltså, delar man inte Lindeborgs åsikt i en fråga, så innebär det att man är inkapabel att artikulera den. Det kan inte vara så att man är kapabel att artikulera olika förklaringar, men efter att ha beaktat de argument som framförs av debattörer i frågan kommer fram till att det är det ena alternativet som är den rimliga slutsatsen; nej, man har en åsikt och det innebär en oförmåga att artikulera andra förklaringar. Denna avsaknad av tro på det mänskliga förnuftet är antihumanistisk.

Ytterligare inlägg om rapporten:

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-1/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-2/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/

http://bashflak.wordpress.com/2013/08/28/bloggen-citeras-i-magisteruppsats/

http://toklandet.wordpress.com/2013/08/29/begripligt-eller-obegripligt/

Miniinlägg: Svensson, feminismen och jämställdismen

Genomsnittssvensson har mer respekt för män, och bryr sig mer om kvinnor. Feminismen står för att både samhälle och individer skall ha minst lika mycket respekt för kvinnor, och bry sig extremt mycket mer om kvinnor. Jämställdismen står för att samhället skall respektera och bry sig om människor oberoende av deras kön, och att individer skall ha rätt till sina egna preferenser.

Vad vill jämställdisterna?

Mariel på genusdebatten frågar, och ger sitt förslag till svar på, vad jämställdismen vill. http://genusdebatten.se/vad-vill-jamstalldisterna-utkast-2-2/

Precis som med feminismen så varierar definitionerna på begreppet något, här är min version på vad Jämställdism innebär:

… att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, att samhället lika mycket skall bry sig om, och anpassa sig till, både män och kvinnor.

… att det finns statistiska biologiska skillnader mellan könen, t.ex. i preferenser, och att det kan leda till helt legitima skillnader i utfall utan att detta behöver vara något problem.

… att feminismen inte står för sådan jämställdhet, utan vill att samhället skall anpassa sig mer till kvinnor än till män, bry sig mer om kvinnor än om män, och att det inom de områden där kvinnor får sämre utfall, skall vidtas olika åtgärder till förmån för kvinnor.

De två senare punkterna brukar inte ingå i definitioner av jämställdism, men jag anser att dylika ställningstagandena mer eller mindre ingår i att kalla sig jämställdist. I någon mån är andra punkten bara ett förtydligande av i vilken betydelse som jämställdister använder begreppen ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”lika spelregler”. (Utöver kontrasten mot ”lika utfall”, så finns även kontrast mot ”lika möjligheter”, som visserligen är oberoende av preferenser, men ändå bara kan kombineras med lika spelregler om man antingen väljer att förneka att det skulle finnas skillnader i förmågor, eller också gör spelreglerna sådana att förmåga inte spelar någon roll).

I Mariels version står att ”Jämställdismen vill att alla individer ska … ha samma värde, medborgerliga rättigheter och skyldigheter”. Men det är en formulering som går alldeles för långt. Det handlar just om att det inte skall vara beroende av kön – de flesta jämställdister skulle även inkludera andra kategorier som man föds in i, som etnicitet och sexuell läggning, även om det inte i sig är med i begreppet jämställdism – men att hävda ”alla individer”, skulle innebära att småbarn skall ha samma myndighet som vuxna, att dömda kriminella skall ha samma frihet som laglydiga medborgare.

”… jämställdhetsdebatten ska inkludera både kvinno- och mansfrågor”: Jag har lite svårt med den uppdelningen; det som kallas mans respektive kvinnofrågor är frågor där det ena könet av någon orsak anses förfördelat, men i allmänhet involverar dessa frågor båda könen, relationen mellan könen. Och feminismen diskuterar mansfrågor, men gör detta ur ett kvinnochauvinistiskt perspektiv. Det som behövs är att jämställdhetsdebatten inkluderar båda kvinno- och mansperspektiv, att den värderar och bryr sig om båda könen.

”… könen ska betraktas positivt i samhället”: Jag kan tänka mig att en del feminister läser det som att uppdelningen i kvinnligt och manligt skall ses som någonting positivt, och främjas. Den jämställdistiska positionen är snarare neutralitet, det är vare sig något som skall främjas eller bekämpas – människor skall vara fria i sina preferenser, oavsett om dessa är könsstereotypa eller könsöverskridande. Jag antar att Mariel menar att det skall vara en positiv människosyn, och att den positiviteten skall vara oberoende av kön?

Jonas Bsson tar med en fråga av John Nilsson: ”Vad vill du och ditt parti göra åt den ojämställdhet som råder i arbetslivet, där dödsolycksfallen bland män varit konstant tio gånger fler än dödsolycksfallen för kvinnor sedan 1950-talet (även om de absoluta talen glädjande nog sjunkit från ca 400/år till ca 50/år)?” http://genusdebatten.se/gastinlagg-vad-vill-vi-fraga-partierna/

För mig är detta inte ett jämställdistiskt perspektiv. Att män i större utsträckning accepterar riskfyllda yrken, i större utsträckning lockas av den lönemässiga riskpremie som det innebär, är inte i sig något problem. Och jag har inte sett att skillnaden i dödsfall i arbetsolyckor skulle drivas av diskriminering, eller sett någon hävda att det skulle vara så. Snarare är det fria val och könsskillnader i preferenser som driver. Inte heller är det så att det varit en försummad fråga, medan kvinnofrågor fått allt ljus; frågan om arbetsolyckor har inte försummats av samhället – facken/arbetarrörelsen/myndigheter intresserar sig för sådant – så rimliga åtgärder mot risker för dödsfall på arbetsplatsen utförs i allmänhet. Även om det inte fått samhällets uppmärksamhet som mansfråga har det fått uppmärksamhet som en arbetsmiljöfråga, och inte blivit försummat annat än i den feministiska diskursens jämförelser mellan könen.

Om någon kräver att kvinnor skall ha samma inkomst som män, blir det en bra retorisk motfråga, men frågan i sig, som den är ställd, är inte jämställdistisk. Också om någon vill ha ett ensidigt fokus på kvinnofrågor, som att fler kvinnor misshandlas till döds av sin partner, 16 kvinnor mot 4 män i genomsnitt per år, så är det en relevant kontrast med dödsfall via arbetsplatsolyckor och självmord; det visar att fokuseringen på kvinnor som misshandlas till döds inte drivs av storleken på problemet, utan just av att det är en kvinnofråga; så statistiken är relevant i debatten, men så som frågan är ställd här uppfattar jag det som ett fokus på utfall som inte är jämställdistiskt.

Flera andra av Bssons frågor är däremot jämställdismkompatibla, eftersom de fokuserar på sådant där samhället värderar och behandlar människor utifrån kön, där samhället anpassar sig mer till ena könets behov än till det andras.

– ”Vad ska ert parti göra åt betygsdiskrimineringen av pojkar i skolan?”

– ”Vill ni öppna mansjourer?”

– ”Hur tänker ni stödja män vars före detta partners saboterar umgänget med deras barn?”

– ”Vad tänker ni göra åt att vanligaste dödsorsaken bland män, 15–44, är självmord?”.

Vissa av dessa må likna frågan om dödsfall i arbetsolyckor, eftersom de handlar om utfall. Skillnaden består i om skillnaden drivs av legitima skillnader eller diskriminering. I den mån skillnaden i självmord beror på biologiskt drivna skillnader i benägenhet att begå självmord, behöver inte könsskillnaden som sådan vara ett problem för en jämställdist. Men i den mån skillnaden drivs av att samhället inte värderar könen lika, utan bryr sig mer om kvinnor och hur de mår, och bryr sig mindre om män och hur de mår, så är det ett problem – och jag hävdar att en sådan skillnad finns.

Man kan ju göra det ännu mer explicit, men formuleringarna blir inte lika slagkraftiga när man jämför behandlingen av könen som när man bara tar ena könets utfall. Även om det blir mer relevant, blir det också mer som åhöraren kan tänkas invända mot. T.ex. ”Vad tänker ni göra åt att samhället är kallare och hårdare mot män än mot kvinnor, vilket bl.a. har genomslag i självmordsstatistiken?”, och ”Hur ser ert parti på att kvinnopositiva kvinnojourer får mycket mer stöd än manspositiva mansjourer?”.

Jag är alltmer positiv till Emma Åhmans uppsats om jämställdister

Även om jag fortfarande tycker att Åhmans beskrivning av jämställdismen ofta blir lite krystad och lite missvisande, har diskussionen under Susanna Varis första inlägg gjort mig mer positivt inställd. Eric har en stor fet poäng i nedanstående kommentar, som jag tar mig friheten att citera i sin helhet:

”Jag blev så intresserad av alla recensionerna så jag läste faktiskt hela uppsatsen. Jag tyckte den var riktigt bra. Men det beror nog på att jag halvt undermedvetet tolkar det uttalat feministiska perspektivet som ironi.

Författaren skriver många stycken av ungefär följande karaktär:

”Många jämställdister kritiserar feminister för att dom hackar på män utan att ha på fötterna. Dom menar att man ska ha belägg för vad man säger, speciellt om detta är något kontroversiellt. Men att ljuga ihop illvilliga utsagor är ju feminismens själva poäng, som McBullshit och Crap säger (1969:226ff). Jämställdismen kan alltså sägas vara en reaktionär rörelse.”

De intervjuade jämställdisterna säger överlag sånt som dom allra flesta håller med om (ha belägg för vad du säger, undvik fördomar baserade på någons grupptillhörighet etc). Feminismen framstår däremot som verklighetsfrämmande och direkt osympatisk. Om uppsatsförfattaren inte själv inser detta så undrar man faktiskt vilken parallell verklighet hon lever i. Men kanske är både hennes lärare/handledare och personliga vänner också feminister?” http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/emma-ahman-undersoker/#comment-12998

En utmärks sammanfattning av det Åhman skriver. Hon är tillräckligt ärlig för att det någotsånär skall framgå vad stötestenarna är, och för att feminismens syn på dessa skall framgå; det är inget Breivikkletande eller påståenden om att feminismen ”bara” handlar om jämställdhet.

Anders Senior spekulerar rentav att kanske uppsatsen ”kan ses som ett försiktigt försök av en icke troende (som vistas mitt ibland de troende) att påvisa bristerna i resonemanget för de troende.”

En intressant tanke. Inte för att jag tror att det är så, antagligen är hon helt enkelt en feminist, men kanske?

Två ytterligare inlägg om uppsatsen; Erik sammanfattar reaktionerna: http://aktivarum.wordpress.com/2013/07/18/statsvetares-uppsats-om-jamstalldism-skapar-ringar-pa-vattnet/ och Susanna Varis andra blogginlägg: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/fler-reflektioner-kring-emma-ahmans-uppsats/

Emma Åhmans C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism”

Ekvalist har bloggat om att Åhman har släppt sin C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism” – En intervjustudie av jämställdistiska bloggares politiska engagemang” http://ekvalist.blogspot.se/2013/07/bloggen-foremal-for-kandidatuppsats.html (med länk till uppsatsen)

Ulf T, Erik och Bashflak har också bloggat: http://genusdebatten.se/om-sanning-och-konsekvens-ur-intervjun-for-emma-ahmans-uppsats/, http://genusdebatten.se/statsvetenskap-att-tolka-jamstalldisters-engagemang/, http://bashflak.wordpress.com/2013/07/16/statsvetenskaplig-intervju-resultatet/

Observera att påståendet som inleder uppsatsens titel är ett citat. Hon hävdar det alltså inte, utan citerar någon av intervjupersonerna, som hävdat det. Att döma av annat hon skriver i uppsatsen så håller hon inte med, utan tycker mer eller mindre att feminism är jämställdhet. Det är ändå ett utmärkt titelval, eftersom det är en position som nog alla jämställdister håller med om. Kontrasten är stor till titeln som hennes handledare Malin Holm valde till sin rapport, något som även Holm insett olämpligheten med: ”Män som hatar kvinnor – online” https://bittergubben.wordpress.com/2013/04/18/ecpg-malin-holm-granskar-jamstalldismrorelsen/

En feministisk rapport

Hennes perspektiv är feministiskt, och hon gör inga försök att dölja det. När hon beskriver vad feminister hävdat görs det ofta med instämmande, se t.ex. citatet nedan där andra meningen inleds med ordet ”som”, hon talar alltså om för läsaren att det som Edley och Wetherell skrivit är korrekt; hon inte bara sammanfattar utan tar ställning. Som kontrast hävdar hon på flera ställen att jämställdister ”upplever” det ena och det andra. Med ”delar av feminismen framställs” antyder hon att det bara är ett framställande, inte ett sakförhållande som backas upp med mångfald av exempel och starka argument, och när hon därefter kallar de feministiska åtgärder som jämställdismen motsätter sig för ”jämställdhetspolitiska åtgärder” gör åtminstone jag läsningen att hon tycker feminism står för jämställdhet.

”Inom jämställdismen formuleras jämställdhet som ett självklart mål, samtidigt som i alla fall delar av feminismen framställs sträva efter något annat. Som Edley och Wetherell skriver blir det möjligt för den som intar denna position att så att säga både äta jämställdhetskakan och ha den kvar (Edley och Wetherell 2001:451). Med detta menas att det går att säga sig vara för jämställdhet och stämma in i vissa feministiska ståndpunkter, men samtidigt motsätta sig jämställdhetspolitiska åtgärder med motiveringen att de ”går för långt” eller inte är rimliga.” (min fetstil)

Mycket av uppsatsen har den stilen; hon tar ställning för feminismen, och förhåller sig mer eller mindre avståndstagande till jämställdismen.

Vetenskapen och objektiviteten

Vetenskapen strävar efter att vara så objektiv som möjligt, att bygga upp en så korrekt och saklig kunskapsmassa som möjligt. Naturligtvis blir det inte någon perfekt objektivitet, man kan lättare se faktorer som man bryr sig om och intresserar sig för, och sådant som man vill se, men idealet kvarstår. Om en kritiker påvisar en faktor som missats i modellerna, och kan påvisa dess betydelse, kan påvisa att modeller som saknar den är sämre på att förutsäga verkligheten, så åtgärdas bristen, vetenskapen går framåt. Inom humaniora är det ofta besvärligare att vara objektiv, men idealet skall likväl vara där; får man det demonstrerat att en modell inte stämmer med verkligheten är det modellen som skall förkastas eller revideras, snarare än att man ignorerar verkligheten.

Feminismen och genusvetenskapen har i stor utsträckning förkastat idealet, inte bara påtalat hur man inte alltid når upp till det, utan säger att man inte behöver sträva efter det, att allas ”sanningar” är lika mycket värda. Att det inte finns någon objektiv sanning att sträva efter. Det är genusvetenskapens förkastande av objektivitetsidealet som väcker anstöt.

Åhman framställer det nästan som att det är påtalandet av brister i vetenskapens objektivitet som vi kritiserar, men emellanåt framgår även att hon även tar avstånd från att ha objektivitet som ett ideal.

”I ljuset av detta kan den jämställdistiska kritiken av genusvetenskaplig teori förstås som en reaktion på den kritik som feministiska forskare riktat mot den traditionella vetenskapen. Där jämställdismens vetenskapsideal ser objektivitet som ett centralt värde är det just denna som kritiseras ur ett feministiskt perspektiv för att dölja på vilka grunder den vilar. Ur detta perspektiv kan alltså även det jämställdistiska sättet att se på vetenskap kritiseras för att dölja maktförhållanden och ignorera genussystemets inbyggda ojämlikheter.” (min fetstil)

”Uppsatsen har också visat hur rörelsens starka kritik mot genusvetenskapen kommer ur ett vetenskapsideal där god vetenskap definieras som objektiv, neutral och apolitisk, vilket kritiserats från feministiskt håll för att bygga på en manlig överordning och därmed dölja sina politiska konsekvenser under en apolitisk dimridå. Genusvetenskapen ifrågasätts för just det som är dess syfte – att problematisera maktstrukturer relaterade till olika socialt konstruerade grupper i samhället, att positionera sig politiskt och därmed vara öppen med sina utgångspunkter till skillnad från en vetenskapstradition som anses dölja sin egen androcentrism bakom redan från börjat manligt könade värden som objektivitet och rationalitet.”

Alltså, objektivitet och rationalitet är manligt könade, och därmed dåliga, därmed är det också fel med vetenskap som strävar efter så hög objektivitet som möjligt. Fritt fram för subjektivitet och känslor! Men då är det inte längre vetenskap, utan någonting annat, det är tyckande och ideologiproduktion. Vetenskapen strävar efter saklig korrekthet, utan sådan strävan, så är det inte vetenskap. Det Åhman förespråkar är inte att vetenskapen skall kompletteras med nya perspektiv, som lägger märke till vissa faktorer som tidigare försummats i modellerna, nej, hon förespråkar att vetenskapen som sådan skall avskaffas, och ersättas med akademiskt tyckande.

Individ kontra kollektiv

Man kan betrakta statistik för olika kollektiv, som för män och kvinnor. Det kan t.ex. användas för att dokumentera om vissa grupper blir diskriminerade, något som kan vara svårt att belägga utifrån enskilda fall, det kan finnas många olika orsaker till varför ett enskilt beslut fattats. Sådan statistik kan vara nödvändig för att förstå samhället, men man skall förstå att kollektivet som sådant inte är en verklig part, utan bara ett statistiskt aggregat av de individer som utgör kollektivet.

Att döma och värdera individer utifrån kollektiv tillhörighet, det är inte acceptabelt. Det är moraliskt förkastligt. Alla människor har samma människovärde, oavsett vilket kön eller vilken ras/etnicitet de föds till, bara genom sina egna omoraliska handlingar kan en persons människovärde sänkas; hur andra i ”samma” etniska kollektiv har betett sig är inte en relevant faktor. En människa är inte rik eller överordnad bara för att vederbörande har samma kön som de flesta på VD-poster, och skall inte bestraffas för det.

Åhman är åtminstone ärlig om att feminismen står för ett sådant sorterande av människor utifrån kön. ”Eduards beskriver hur feminismen ifrågasätter hur det kan vara möjligt att se kön som en irrelevant kategori, vilket jämställdismen gör i sina anspråk på en könsneutral lagstiftning, eftersom hänsyn inte tas exempelvis till vilka det är som i första hand begår brott i nära relationer. Feminismen vill lyfta upp kön som en politisk dimension, och utmanar på så sätt det demokratiska idealet om likaberättigade individer. Det är helt enkelt inte möjligt att förhålla sig neutral till kön när samhället genomsyras av ett genussystem och vi således lever i en könsimpregnerad kultur …”

Det blir ännu mer stötande när man kräver olika behandling av personer utifrån deras tillskrivna kollektiva tillhörighet, baserat på skillnader mellan kollektiven som man inte objektivt belägger. Man påstår att våld i nära relationer består av mäns våld mot kvinnor och barn, att kvinnliga förövare är försumbara, men detta är sakligt fel. Med de breda våldsmått som feminister brukar använda för att frekvensskatta mäns våld mot kvinnor, är det lika vanligt med kvinnors våld mot män, och det är vanligare att mamman slår barnen än att pappan gör det. Ändå skall det vara omfattande satsningar på kvinnor, eftersom de påstås vara särskilt utsatta – trots att de i själva verket bara är särskilt värderade av samhället, det finns normer som säger att det är särskilt viktigt att skydda kvinnor. Hur kan det vara möjligt att inte se det som diskriminerande?

”Feministiska krav på särlagstiftning, med kvinnofridskränkning som ett exempel som redan drivits igenom, utmanar alltså den demokratiska ordningens syn på individer kontra grupper i samhället. Jag menar att jämställdismens förespråkande av ”könsneutral” lagstiftning och därmed motstånd mot ett brott som kvinnofridskränkning kan förstås som en konflikt mellan just denna syn på män och kvinnor som grupper eller individer. Bara utifrån en definition av män och kvinnor som individer, visserligen påverkade av ett socialt sammanhang men i första hand autonoma subjekt med en fri vilja, blir det möjligt att se exempelvis kvinnofridslagstiftningen eller olika satsningar på kvinnor som diskriminerande.”

Nyliberalism?

”Sammantaget har uppsatsen visat att jämställdismen kan placeras i en nyliberal kontext, där individens rättigheter och möjligheter står i centrum. Inom nyliberalismen ses individen som rationell och det bästa anses vara om denne lämnas att ta sina egna beslut utan att staten lägger sig i. Jag menar att det är i detta sammanhang jämställdismen ska placeras, samtidigt som den bör förstås som en motrörelse mot feminismen.” (min fetstil)

Här halkar hon omkring ordentligt. Jämställdister motsätter sig att människor döms utifrån kollektiv tillhörighet, detta innebär inte att man tycker att samhället inte skall bry sig om sina medborgare, men det låter som att den associationen finns för henne.

Missbruksvård? Välfungerande skola och sjukvård? Ska samhället lägga resurser på att bereda plats för de svaga, de psyksjuka, de handikappade? Det låter bra. Om män relativt sett är tävlingsmänniskor, medan kvinnor mer fokuserar på konsensus, skall vi då spendera samhällets resurser på att socialisera om och tvinga in dessa människor i roller som inte passar dem? Roller där deras respektive styrkor inte kommer till sin rätt? Nej tack. Ska samhället använda sina resurser för att genom diskriminering privilegiera det ena könet, och behandla individer av det andra könet sämre, baserat på påstådda skillnader hos könskollektiven (skillnader som man inte ens ids förhålla sig objektiv till)? Nej tack.

I Sverige finn en korrelation mellan feminism och vänster, så man skulle kunna förvänta sig en korrelation mellan feminismkritik och höger. Det är möjligt att en sådan korrelation finns (en del skulle med styrka hävda det vad gäller extremhöger, men mycket av det som benämns extremhöger, som SD, är i själva verket till vänster). Hon skriver själv: ”Nästan alla intervjupersoner berättar att de även innan sitt nuvarande engagemang varit intresserade av och arbetat för jämställdhet, och då ofta också kallat sig feminister. Flera har i samband med ett vänsterpolitiskt engagemang instämt i den feministiska samhällsanalysen, men har av olika anledningar kommit att ändra uppfattning.”

Det skulle snarare antyda vänstervärderingar, att vilja att samhället bryr sig mer om människorna? Det som förändrats är ju att de inte längre ser feminismen som en positiv kraft, inte att de skulle slutat bry sig om andra människor. Därmed inte sagt att jämställdismen skulle vara vänster, jag hävdar snarare att den inte direkt kan placeras på höger-vänster skalan. Finns det en korrelation är den påtagligt svagare än korrelationen mellan feminism och vänster i Sverige.

Varför jämställdism?

Ofta är hennes beskrivning av jämställdismen rätt krystad, men det är också ofta som den är rimlig. Här t.ex. ett stycke om varför folk engagerar sig i jämställdismen, något som i stor utsträckning är uppsatsens syfta att utröna: ”I denna bild av samhället har feminismen fått för stort inflytande, mansfrågor tas inte på allvar och personliga upplevelser har bidragit till ett ifrågasättande av feminismen. De stora bloggarna inom rörelsen har så erbjudit en gemenskap eller lett till insikter om mansfrågor och det problematiska med feminismen. Deras engagemang har också i många fall kommit ur en upplevelse av att feminismen är ute på fel väg, har gått för långt eller driver frågor som antingen är oviktiga eller som missgynnar män. De jämställdistiska åsikterna formuleras alltså ur ett sammanhang där man inte instämmer i den feministiska samhällsanalysen.”

Till feminister som dissar Pär Ström och jämställdismen

Nedan först några motargument mot kritiken mot feminismen, som dyker upp emellanåt. Sedan några exempel på avhoppade feminister, som beskriver när de tänkte om.

Varför kritisera feminismen, när det finns olika feminismer?

Det finns många olika skolor inom feminismen. Många är vänster, men många är höger eller däremellan, det finns de som förnekar biologins roll, och de som erkänner den, de som är extremt sexnegativa, de som är sexpositiva eller däremellan. I varje enskild fråga finns det olika åsikter inom feminismen. Och även om man belägger att en del anhängare av feminismen har en tokig åsikt, så kan ju inte andra anhängare av feminismen hållas ansvariga för det.

Auuus: ”Ska jag vara helt ärlig förstår jag dock inte behovet av att kritisera “feminismen”, just för att det är ett så luddigt begrepp. Det är lite som att kritisera “kristna”, “liberalister” eller någon liknande stor grupp, väldigt svårt då det finns mängder av inriktningar. Istället tycker jag att en borde kritisera förslagen och åsikterna i sig, inte vad folk kallar sig =) ” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6303

Men det finns ändå någonting gemensamt, något som förenar feministerna, som gör deras ställningstaganden feministiska; annars hade vi inte kallat dem för feminister och deras ställningstaganden feministiska. Den gemensamma nämnaren är deras ensidiga fokus på kvinnoperspektiv, och det är detta jag kritiserar. Inte bara de enskilda åsikterna, utan de underliggande värderingarna. Hur relationen mellan könen skall fungera skall inte avgöras utifrån bara det ena könets perspektiv, båda könens perspektiv skall beaktas och värderas, och det är detta feminismen inte gör. Må vara att avgränsningen blir luddig, men det finns ändå en sådan gemensam nämnare i feminismen. Ju mer ensidigt en part fokuserar på kvinnoperspektiv, desto mer är alla överens om att det är feministiskt, och när alla är överens om att någonting är feministiskt, så finns där ett kraftigt fokus på kvinnoperspektiv. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

En snällare beskrivning av vad som är det enande faktorn för feminismen: ”Feminismen utgår från att kvinnor i allmänhet har en sämre ställning än män. Den situationen tycker feminismen behöver ändras. En person som håller med om detta kallas feminist.”

Hur det förhåller sig i samhället är en empirisk fråga. Ska man uttala sig om vilket kön som i allmänhet har sämre ställning, om det nu är någon signifikant skillnad åt något håll, måste man ta en helhetsbild, och jämföra äpplen med päron. Jämföra fördelaktiga utfall för män med helt andra fördelaktiga utfall för kvinnor. När feminismen kommer fram till att det är synd om kvinnorna, att kvinnor är underordnade, att kvinnor diskrimineras och män privilegieras, görs inte detta, utan man ser bara till fördelaktiga utfall för män. Man tar bara hänsyn till sådant i samhället som bekräftar bilden av män som relativt onda, dåliga och privilegierade, och kvinnor som relativt goda, bra och diskriminerade. Det är en analys som förtjänar kritik.

Det finns antagligen en del som hävdar att den gemensamma nämnaren för feminismen är att vara för jämställdhet, att vara för könens lika värde. Hur kan då även extremistiskt manshat, som t.ex. Solanas SCUM-manifest, kvalificera som feministiskt? Att säga att Solanas arbetade för könens lika värde är absurt. Den gemensamma nämnaren måste vara någonting annat. Visst, Solanas är ett extremfall, men det finns många andra exempel på feminister och feminism som står i skarp konflikt med jämställdhet, så det kan inte vara den gemensamma nämnaren.

Men antifeministerna är ju lika selektiva?

Ett defensivt argument man hör ibland, är att feministkritiker som Pär Ström också bara pratar om en del av verkligheten, man fokuserar på mansfrågor utan att bry sig om kvinnofrågor, och därigenom är precis lika selektiva som feminismen.

Men den invändningen är inte relevant när man kritiserar feminismen för att vara partisk och selektiv. Feminismen hävdar att samhället är ojämställt, alltså att det värderar män högre än kvinnor. För att avgöra om det är sant, skulle de behöva jämföra sådant i samhället som gynnar män med sådant som gynnar kvinnor, men någon sådan jämförelse görs inte, man bara beaktar sådant som gynnar män och missgynnar kvinnor. Som kontrast, när man kritiserar feminismen för att vara selektiv och för att ha en preferens för kvinnor, skulle man behöva jämföra när feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad, och när den tar ställning för kvinnor på mäns bekostnad. Pär Ström klagade högljutt över hur feminismen tar ställningen för kvinnor på mäns bekostnad, när den värderar kvinnoperspektiv utan att bry sig om mansperspektiv, och gav massvis med exempel. Skall han anklagas för att vara selektiv i den bedömningen av feminismen, då får man komma med motsvarande störtflod av exempel där feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad. Var finns de exemplen? Feminismen pratar om samhället som ett manssamhälle, men hoppar över mycket relevanta aspekter av samhället. När man angriper feminismen för dess partiskhet, vilken del av feminismen är det då man hoppar över att ta med?

Den som vill försvara feminismen mot kritiken, skulle antingen behöva visa att exemplen på feminismens gynnande av kvinnor på mäns bekostnad är felaktiga, eller att den lika ofta ägnar sig åt att försöka gynna män på kvinnors bekostnad. Att exemplen där den värderar kvinnoperspektiv, men inte ser mansperspektiv, antingen tillbakavisas, eller kompletterar med av Ström överhoppade exempel där feminismen värderar mansperspektiv, men inte ser kvinnoperspektiv.

Alternativet är att erkänna att feminismen inte är någon legitim grund för jämställdhetsarbete.

Man kan inte säga, ok, feminismen är selektiv, den bryr sig nästan bara om kvinnor, men kritikerna är också selektiva, de bryr sig nästan bara om män, och ändå dra slutsatsen att feminismen är en legitim grund för jämställdhetsarbete. Även om man skulle hålla med om att kritiken också skulle vara chauvinistisk, något jag inte håller med om för jämställdismen, men även om man tycker det, och således att inte heller kritikerna skulle ha en legitim grund för jämställdhetsarbetet, så innebär ju inte det att den kvinnochauvinistiska feminismen skulle vara någon legitim grund för jämställdhet.

Ström har hela tiden varit tydlig med att han ägnar sig åt den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan. Det vill säga, han gör anspråk på att diskutera det som varit frånvarande i den feminsitiska diskurs som dominerat i debatten.

Och det finns en fundamental skillnad mellan att bara diskutera en delmängd av frågorna, och att bara värdera en delmängd av de som påverkas. Att fokusera på t.ex. ätstörningar eller någon annan delmängd av problemen är ok, men när man i sin analys utgår från att man inte behöver bry sig om konsekvenserna för det andra könet, att man kan göra jämförelser mellan könen där man bara beaktar det ena könets situation, eftersom det andra könet ändå är privilegierat enligt ens könsmaktsordningsteorier – som man ”bevisat” med en väldigt selektiv betraktelse av samhället – då är det inte en legitim analys. Som när feminister beskriver hat och hot som något som huvudsakligen drabbar kvinnor. T.ex. uppdrag granskning som bara tog med hot mot kvinnor, eller SvDs undersökning av hot mot kvinnliga riksdagledamöter. Sådant kan ju vara intressant, men kan inte användas för jämförelser mellan könen, skall man jämföra könens situation måste man beakta båda könens situation. Och i sådana jämförelser visar det sig att både män och kvinnor drabbas av hat och hot i liknande omfattning.

Men feminismen har inte som mål att diskriminera män!

Auuus skrev: ”Ström får kritik från feminister då han säger att det är feministers FEL att män diskrimineras, trots att vi inte alls vill diskriminera män. Tvärtom är större delen av all diskriminering män utsätts för ett resultat av könsnormerna, alltså samma sak som är den huvudsakliga orsaken till diskrimineringen kvinnor utsätts för också. Det är hemskt att män utestängs från sfärer som rör t ex barn och missgynnas grovt där. Men det är inte feministernas fel. Det ligger helt enkelt inte i vårt intresse att driva något sådant. Tvärtom.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6272

För mig är det som att säga att elefanten i porslinsaffären inte vill krossa porslin, att det inte ligger i dess intresse. Även om den inte bryr sig om porslinet, har den ändå krossat det. Feminismen har i decennier fullständigt dominerat genusdebatten inom akademi, media och politik, och drivit igenom fråga efter fråga. Även om mansdiskriminering skulle vara en sidoeffekt snarare än det som mainstreamfeministerna bryr sig om, förtar inte det deras roll i att driva igenom mansdiskriminering. När man hanterar frågor som rör relationen mellan könen, bör man beakta och värdera båda könens perspektiv. Det gör inte feminismen, den bryr sig knappt om konsekvenserna för männen. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

Feminismen har verkligen drivit fram mansdiskriminering, betrakta t.ex. partnervåldet och hur feminister har kämpat i akademi, media och politik för att kvinnors partnervåld mot män inte skall beaktas, vilket har satt spår i lagarna. Det är fullt rimligt att feminismen kritiseras för dylikt. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Jag skulle hävda att Ström kritiserar feminismen inte i första hand för samhällets mansdiskriminering, utan för feminismens mansdiskriminering. Feminismen är inte bara likgiltig och ointresserad av mansdiskriminering och mansfrågor, den gör ett aktivt val att sådant som drabbar män är mindre viktigt än sådant som drabbar kvinnor. Om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, är det ett hemskt och vidrigt samhällsproblem, men att det är ungefär lika vanligt med partnervåld åt andra hållet, det är det kvinnohat att diskutera; om ett barn blir slaget av pappa är det hemskt, men om ett barn blir slaget av mamma, något som är vanligare, så är det dumt och onödigt att prata om det; om en kvinna utsätts för näthat är det ett allvarligt samhällsproblem, men när män utsätts för näthat i samma omfattning som kvinnor är det något som man inte skall prata om, för det tar uppmärksamhet från det som ”är viktigt”, alltså näthatet mot kvinnor. För den som är för jämställdhet är det helt rimligt att kritisera feminismen för dess sexistiska värdering av frågorna.

Men feminismen försöker ju ändra även de könsroller som drabbar män!

Johanna: ”Jag förvånas fortfarande över hur han inte kan se att de “mansförtryck” han ser hänger ihop med det genussystem som feminismen i alla år – på olika sätt och med olika teoretiska utgångspunkter – försökt att förändra och genusvetenskapen ständigt granskar. Ett genussystem som traditionellt sätt delat upp hem och barn som kvinnliga domäner ger inte mycket utrymme för mannens längtan efter sina barn. Vill vi verkligen ha det så? Nej. Vad tänker Pär Ström göra åt det – förutom att skuldbelägga feminismen?” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6271

Feminismen försöker åtgärda de könsroller som på något sätt anses stå i vägen för kvinnor. Den svenska feminismen betonas att kvinnor skall arbeta, därmed blir mansrollens fokus på försörjning något som hindrar kvinnor, och något som feminismen försöker åtgärda.

Men det finns många könsnormer som feminismen inte bekämpar, utan bejakar, och rent av har ett symbiotiskt förhållande med. Betrakta det här med att samhället ser allvarligare på våld mot kvinnor än på våld mot män. Hela partnervåldsdebatten bygger på den principen, och feministerna har kämpat för att förstärka den, vi skall bry oss om kvinnor som utsätts för partnervåld, men när män utsätts för partnervåld är det någonting fånigt. Det är sällan någon feminist protesterar mot dylikt.

Feminismen strävar ofta efter att framställa fäder som potentiella förövare, medan synen på mödrar ska vara fortsatt positiv (förutsatt att de lämnar barnen på dagis och satsar på karriären). Vi får titt som tätt höra hur hemskt det är om de barn som blir slagna av pappa, eller ser pappa slå mamma. Men vi får inte höra feminister berätta om hur hemskt det är för barnen som blir slagna av mamma, trots att det är vanligare att barn blir slagna av den biologiska mamman än av den biologiska pappan. Och vi får inte höra om hur hemskt det är för barnen när mamma slår pappa, trots att det är ungefär lika vanligt som tvärtom, åtminstone om man använder de breda mått som feminister i allmänhet använder när de skattar hur vanligt det är med partnervåld mot kvinnor.

Omsorgen om hur män drabbas av könsroller är begränsad till när den kan användas som argument för att motivera de slutsatser man kommit fram till i en analys som drivs av omsorg om kvinnor. Hade man faktiskt brytt sig om männen skulle analysen sett annorlunda ut. Och man hade tagit mansdiskriminering före könsnormer.

Men fixar vi könsrollerna så kommer lagen och diskrimineringen att följa efter!

Bergström: ”Likhet inför lagen kommer att fixas när åsikterna kring könsrollerna ändras; lagen ser ut som den gör pga de åsikter de som skapade lagen hade. Ändra åsikterna, och lagen ändras. Så ja, för MIG personligen är “osynliga” strukturer och könsmaktsordningar viktigare. De påverkar fler, de påverkar mer negativt, och de påverkar också lagarna. Därmed inte sagt att ojämlikhet inför lagen inte är ett problem. Bara, i mina ögon, inte ett lika stort.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6260

För det första, hur skall den feministiska rörelsen komma tillrätta med mansdiskriminering i vårdnadsärenden, när den aktivt arbetar för att framställa fäder som potentiella förövare? Hur skall feminismen komma tillrätta med diskriminering som drivs av könsnormer som feminismen arbetar för?

För det andra, även om nu feminismen hade varit emot de värderingar som ligger bakom mansdiskrimineringen i vårdnadsärenden, varför inte direkt gå på diskrimineringen? Den är lättare mål att angripa. Skall föräldrarna ha lika rätt till barnbidraget? Enkelt, bara en omröstning i riksdagen så är det klart. Hur skall samhället reagera när en vårdnadshavare vägrar låta den andra vårdnadshavaren träffa barnen? Säga att ni får komma överens om det där själva, om mamman vägrar pappan umgänge, och omedelbart göra polissak av ärendet om pappan vägrar låta mamman träffa barnen? Återigen, riksdagen kan justera lagarna, markera att myndigheternas nuvarande praxis inte duger. Men när feminister uttalar sig i dylika frågor, är det oftast inte för att ta avstånd från diskrimineringen, utan för att fördömma de som engagerar sig som ”papparättshaverister”.

När kvinnor diskriminerades på arbetsmarknaden, och männen ansvarade för försörjningen, skrek då feminister att dessa lata kvinnor måste börja ta lite ansvar för familjens försörjning? Eller angrep man just diskrimineringen, krävde att lagar och förordningar som t.ex. höll kvinnor ute ifrån universiteten skulle tas bort? Men när det istället är män som diskrimineras, och mammorna som hålls ansvariga för barnen, då väljer feminismen att rycka på axlarna åt diskrimineringen, och istället skräna om oansvariga män som måste börja ta ansvar. Trots att det bland sammanboende är så att männen i genomsnitt arbetar något mer än kvinnorna.

Marika Formgren

”Jag var tio när jag föll för feminismen, och sedan höll vi ihop i åtminstone 15 år. Men det tog slut. … Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. … [Nutidsfeministernas] offerkoftor sitter så tajt att de bara får ur sig självömkan och att allt är ”nånannans” (männens) fel. De socialkonstruktivistiska genusglasögonen är så fastvuxna att de vägrar tänka tanken att det kan finnas biologiskt grundade könsskillnader. Men samtidigt som de förnekar könens existens kräver de mansdiskriminerande ”positiv särbehandling” av kvinnor. Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing. … framförallt kommer jag att sakna den intellektuellt hederliga feminism som stod för en uppriktig vilja till jämställdhet. Jag är för jämställdhet, därför slutade jag att vara feminist.” http://www.corren.se/asikter/ledare/funderingar-fran-en-fore-detta-feminist-5957368-artikel.aspx

Darja Samad

Hon är kanske inte direkt ex-feminist, hon skriver t.ex. att: ”Självklart finns en stor styrka i den praktiska feminismen som konkret och aktivt jobbar för jämlikhet”, och implicit att feminismen behövs, men hon uppfattar ändå att något är fundamentalt fel med feminismens verklighetsbeskrivning.

”Hösten 2008 började jag sakta att sprätta upp sömmarna på mitt feministiska engagemang. Motståndet fanns där, men sen uppenbarade sig sanningen. Inte ful, inte skrämmande, utan befriande. Feminismen var ett uttryck för en osäkerhet jag bar inom mig. Osäkerheten jag kände handlade om att hamna utanför, att inte bli inkluderad, att andra skulle se ner på mig. Jag använde feminismen som ett bevis för att verkligheten förhöll sig så; att tjejer blir exkluderade, diskriminerade och ses på som en andra klassens medborgare. Varje text som jag lade händerna på befäste och stärkte mina känslor. Samtidigt var det ett medel för att bekämpa ojämlikheten. Jag skrek högt så fort någon nämnde ordet ”skillnad” och ”kön” i samma mening. Det var bara det att det var dödfött. Sällan eller aldrig ändrade någon sin åsikt efter mina pläderingar och jag kände mig förorättad. Såhär i efterhand förstår jag att den jag ville övertyga egentligen var mig själv, därav hysterin. Vissheten behöver ingen försvarare. … Att komma till den insikten tog tid för mig, fröet såddes på en kurs i personlig utveckling där jag konfronterades med en stor grupp människor som triggade fram dessa osäkerhetskänslor och med hjälp av en klok vän som ifrågasatte mina föreställningar och förgivettaganden. Hade det inte varit för dessa faktorer skulle jag antagligen vara i färd med att ta min kandidatexamen i genusvetenskap, ett program som jag hoppade av strax efter att jag gått kursen. … Förr skrämde skillnaderna mig, för jag hade anammat tesen i de feministiska texterna som påstår att kvinnan anses vara sämre. Och när någon gjorde skillnad på mig och en man kände jag mig ytterst kränkt och blev hysterisk inombords. Idag lägger jag inte in någon värdering i skillnaderna, inget är bättre eller sämre än det andra. … Jag trodde ju länge att feminismen var kampen för lika rätt för kvinnor, men det visade sig att händelser från min bakgrund spökade. … Jag uppmanar alla feminister att öppna locket därinne och jobba med sig själva. Kanske kan en annan sorts feminism skapas som inte är så infekterad, utan handlingskraftig och med lite självdistans. Kanske behövs inte feminismen alls i en värld där vi alla jobbat med oss själva, där vi tar ansvar för vad vi själva gör och känner.” http://www.sourze.se/Feminism_%E2%80%93_os%C3%A4kerhetens_alibi_10703103.asp

Deborah Méndez Wilson

Billing: ”Vad händer egentligen om man tar till sig en förenklad syn på könsfrågor? Vad händer med ens världsbild om man tror att könsmaktsordningen är bästa sättet att förstå världen? Det är naivt att tro att man kan bära på en världsbild där män ensidigt och mer eller mindre godtyckligt förtrycker kvinnor, utan att detta ska ge några biverkningar. Jag menar alltså att det inte bara är män som kan fara illa av berättelsen om den ensidiga könsmaktsordningen, utan även de kvinnor som tar till sig denna lära.”

Billing citerar amerikanska journalisten och bloggaren Deborah Méndez Wilson: “Then, my son, my little man arrived and upset the delicate balance of my girl-centered life. Without warning, life hurled a screaming curveball at me, and tucked neatly and surreptitiously in the seams of that bewildering bender was a Y chromosome, a sucker punch I never saw coming. I had brought a man into the world, and his foray into my life seized up my psycho-political engine, forcing me to overhaul my views on men in unexpected ways. At a visceral level, I began to see men as more than just “the opposite sex.” For the first time in my life, I began to see males as multidimensional human beings. Once I became the mother of a son, it became impossible for me to dismiss the male point of view imperviously. It became impossible for me to lump all men together in an amorphous mass of masculinity. It became impossible for me to see men as the enemy (if they ever were to begin with). Having a son made me want to be a better woman” http://www.pellebilling.se/2012/10/en-snedvriden-syn-pa-jamstalldhet-ger-biverkningar/

Hennes syn på könen kommer från en rätt omfattande feministisk litteratur, och resultatet var alltså avsaknad av empati mot män. I samma inlägg som Billing citerade från skriver hon om sin bakgrund: “As a teenage feminist in the 1970s, it had been easy to dismiss men as “the others.” The second wave of the women’s movement was in full force, and American girls were developing a healthy skepticism toward the male-dominated status quo. We were consumed by the ideas of Simone de Beauvoir, Betty Friedan, Gloria Steinem, Angela Davis, Germaine Greer, Kate Millett and other mid-century intellectuals who picked up where Margaret Fuller, Susan B. Anthony, the suffragists, Mother Jones, Virginia Woolf and others left off.” http://open.salon.com/blog/escritora98/2012/05/07/post-boy_feminism

Kimhza Bremer – feminismkritisk bloggare

”Feminism var självklart något bra, jag menar, jämställdhet (och jämlikhet), var ju begrepp som betydde något, som gjorde oss till Goda Människor. Första gången jag hamnade i dissonans med de feministiska doktrinerna var på ett universitet i Stockholm. … Utmärkta sökande, med utmärkta meriter, sorterades bort eftersom de tillhörde fel sort. Det var alltid vita, unga män som valdes bort, särskilt om man ur ansökningen kunde utläsa att pojken inte hade ett queerperspektiv eller råkade komma från ett mer välbärgat område. Unga kvinnor bedömdes inte på samma sätt. Ett annat kriterium som gjorde att chanserna för att bli antagen ökade var om dokumentationen avslöjade en feministisk, politisk motivation till studierna. Några utslängda referenser till Solanas eller en föreställd könsmaktsordning föll alltid i god jord och dessa (oftast), unga kvinnor lyftes omedelbart fram, helt oavsett meriter eller kvalifikationer. När jag sedan förstod att samma synsätt och metod applicerades på de lärare som sökte anställning, började en obehaglig känsla växa i mig.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/01/15/mina-feministiska-vanner/

Ex-feministen Ninni och moralpanikerna

”I slutet av förra seklet var jag själv en övertygad feminist. Av flera olika orsaker så började jag att ta några stapplande steg bakåt från denna ”nutidsfeminismens-tavla”. Och det var inte utan ett sting av sorg jag upptäckte att motivet på tavlan inte alls höll måttet.” http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/15/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4a-ii5/

”Ett grundfundament för hela nutidsfeminismen skapades, menar jag, av radikalfeminismen och könskriget, och under tidigt 90-talet då unga arga feministiskt orienterade kvinnliga krönikörer anställdes av media. Där lades grunden för det skyldiga könet – mannen och det lidande könet – kvinnan. Detta grundfundament underhålls kontinuerligt av en serie av underliggande moralpaniker som alla syftar till att bibehålla demoniseringen av mannen och offergörandet av kvinnan (eller/och barnet). Vi har bland dessa underliggande moralpaniker tex. pedofildebatten, pornografidebatten, prostitutionsdebatten, ”mäns våld mot kvinnor”, löneskillnader, hemmafrudebatten, ”objektifiering av kvinnan”, ”kvinnor hindras i karriären”, ”olika vård för könen” osv.” http://genusdebatten.se/varfor-jamstalldismen-ar-battre-an-feminismen-moralpanik/

”Feminismens grund/ideologi bygger på en rad axiom. Dessa axiom grundar sig på ”kunskap” införskaffad av moralpaniker … När man ser sig omkring i sin omvärld med denna ”kunskap” i bakhuvudet kommer man att betrakta samhället med glasögon som är mer eller mindre färgade av dessa moralpaniker. Då tolkar man sin omvärld utifrån ”sin kunskap” och tolkar då in en falsk bekräftelse i det man ser.”

”Bland aktionsgrupper i ”moralpanikfeminismen” återfinns en mängd individer som jag brukar omtala som ”goda feminister” …, som tror på sin sak och vill skapa en bättre värld. Tror attan att man blir förbannad när det kommer såna där ”jämställdistsvin” och klagar på ens goda gärningar för att dom inte begriper bättre eller är mansgrisar som gnäller för kvinnor också får makt. När man i samhället upplever att debatter blir så heta att det fräser om det, när det kastas epitet till höger och vänster istället för att använda sakargument, när ”[k]roppen reagerar först, ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare” …, då är det troligt att man står i en moralpanik och går på lögnerna. Och då är det dax att gräva för samhällets bästa, det gör man bara genom att gå till källor och ifrågasätta sin egen sanning.”

Umeå Universitet: Filippa Norbergs C-uppsats om Pär Ström

Via ett utmärkt inlägg om Schymans retorik hittar jag till en uppsats som ”analyserar” Pär Ströms jämställdism. http://enstillaundran.wordpress.com/2013/04/14/schymans-dubbelmoral/

””Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund” – en diskursiv analys av begreppet jämställdism” (titeln börjar med ett citat), av Filippa Norberg, Genusvetenskap: Makt och Kön C, Höstterminen 2012, Umeå Universitet, centrum för genusstudier, http://www.ucgs.umu.se/digitalAssets/116/116121_c-uppsats-ht12-filippa-norberg.pdf

Texterna hon utgår från är böckerna ”Mansförtryck och kvinnovälde” http://www.dnv.se/indexmansfortryck.asp och ”Sex feministiska myter” http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/17/min-bok-sex-feministiska-myter-slappt/

I korthet: Det är så mycket snömos i uppsatsen att den bör förses med lavinvarning. Hon tar det Ström skrivit, packeterar det i feministisk diskursanalys, gör lite nidbild av det, och säger att det är felaktigt och problematiskt för att det inte är feministiskt. Typ, ”Han tycker ju inte som jag …!”. Och hon gör detta utan att egentligen förhålla sig till hans argument i sakfrågan, utan politiserar att han säger det, och hur detta inte tjänar de politiska syften hon anser man skall tjäna.

”Jag har medvetet valt att inte ringa in begreppet feminism, av flera skäl. Eftersom att begreppet i sig är mångbottnat och syftar till många olika saker, har jag ansett att det känns överflödigt att endast förklara en feministisk diskurs eller feministisk ideologisk förgrening att kontrastera gentemot jämställdism. Jag ser en poäng i att inte lägga större vikt vid denna term, för att på så vis åskådliggöra det faktum att den jämställdistiska diskursen till synes förhåller sig till feminism som vore det ett enhetligt fenomen, och ett allmängiltigt begrepp. Jag menar att det är problematiskt att feminism i min empiri benämns som vore det en enda ideologi utan förgreningar, eller tillika: att det vore en enda rörelse. Hädanefter i uppsatsen kommer jag att benämna feminism inom citationstecken, för att förtydliga denna brist i den jämställdistiska argumentationen.”

Även om feminismen inte är en sammanhållen ideologi, är inte ordet feminism betydelselöst. Det finns någonting som förenar, något som är gemensamt för den mångfald som ryms inom feminismen, något som skiljer det som är feministiskt från det som är icke-feministiskt, eller rent av antifeministiskt: att analysen bryr sig mer om kvinnor än om män, att den är kvinnoistisk.

Och när man skriver att feminister tycker ditten, och feminismen står för datten, så pratar man ju bara om feministiska struuuktuuurer … Och Norberg tror väl på existensen av strukturer?

”Precis som poststrukturalism är queerteori kritisk mot hävdandet av objektiva sanningar. Det är problematiskt i sig att tala om objektiva sanningar, när sanning i sig alltid är färgat av en historiekontext, forskaren bakom sanningen, men även av syftet med forskningen.”

Verkligheten existerar. Den är som den är. Att det är besvärligt att utröna hur den är beskaffad, att man kan göra fel, vilseledas av sina fördomar, eller sakna relevant information, förtar inte att den underliggande verkligheten likväl finns. Inom vetenskapen strävar man efter att få sin förståelse av verkligheten att med så hög sannolikhet som möjligt vara en så god approximation av verkligheten som möjligt. Inom genusvetenskapen ägnar man sig åt snömos och att mer eller mindre förneka verklighetens objektiva existens, för att motivera varför man inte försöker förstå den.

Hon citerar Ström när han hävdar vissa korrelationer och skriver: ”Denna information kan illustreras genom de två ekvivalenskedjorna nedan.

Man = Rationell = Abstrakt tänkande = Tävlingsinriktad = Karriär

Kvinna = Känsla = Verbal kommunikation = Omhändertagande = Deltid/Omsorg”

Att påståenden om korrelation kallas för ekvivalens-XXX, är lika förvirrande för den som skriver det som för den som läser. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och syftet med den här sortens övningar är inte att bringa klarhet, utan att fördunkla.

”Om man tittar på ovan nämnda ekvivalenskedjor får man en ganska klar bild av hur Ström ser på könen.  … Här tillämpas en isärhållande strategi.”

Alltså, syftet är inte att begripa och beskriva verkligheten, att Ström tror att verkligheten är beskaffad på det viset, nej, nej. Syftet är isärhållande. Som man känner sig själv känner man andra, jag tror nog att Norbergs syn på Ström säger en hel del om Norberg: hon anser att verklighetsbeskrivningen skall avgöras av vilka politiska syften man vill tjäna. Ström är, liksom mig själv och flera andra jämställdister, en ingenjör. Man vill begripa världen, sådan som den faktiskt är, komma så nära det som man kan; det är något som jag misstänker att Norberg har svårt att relatera till.

Om man bygger en bro, och bron rasar, så kan man inte komma och hävda att om vi inte pratar om broraset så inträffade det inte; bron byggdes i verkligheten, och den föll ihop i verkligheten, oavsett om vi pratar om det eller inte. Om man designar en växellåda till en bilmodell, och den slits snabbt och går sönder, kan inte ingenjören avfärda kritiken med en diskursanalys av kundernas klagomål; vilket politiskt syfte kunderna har med sina klagomål över att bilarna inte fungerar; produkten existerar i verkligheten, när växellådorna går sönder, så går de sönder i verkligheten. För en ingenjör blir felaktiga uppfattningar om verkligheten till risk för felaktiga och kostsamma beslut. Inom riktig vetenskap strävar man också efter överensstämmelse med verkligheten. Men Norberg är i en annan sorts domän, där man inte bryr sig om huruvida teorierna stämmer överrens med verkligheten, bara idéerna sprids och tjänar sina ideologiska syften. För att göra det lättare att sprida idéer som inte stämmer överens med verkligheten, hävdar man att det är meningslöst att prata om någon objektiv verklighet, att det bara finns uppfattningar om hur verkligheten är, subjektiva sanningar men ingen objektiv sanning.

”Ett annat exempel på Ströms tankegång gällande konsekvenserna som uppstår ur könens påstådda olikheter är: ”När män är extrema åt båda håll avseende intelligens (fler snillen, men också fler trögtänkta) är det kanske inte så konstigt att de dominerar kretsen av nobelpristagare.”. Jag tolkar detta påstående som att Ström i sin diskurs om kön legitimerar det faktum att det av 861 Nobelpris i historien är 44 st. som tilldelats kvinnor. Legitimerar genom att påstå, att högre intelligens är mer vanligt förekommande hos människor av manskön än vad det är hos människor av kvinnokön. Tilläggas bör, är att jag anser det vara problematiskt i sig att tala om ”intelligens” på ett objektivt plan. Begreppet finns ju blott för att vi talar om det, och nämner det som vore det mätbart.”

Enligt samma logik så finns ju nobelprisen, och begreppet om könsskillnaden i hur många som får nobelpris, ”blott för att vi talar om dem”, så vad är då problemet? Sluta gnälla om den könsskillnaden så finns den ju inte! Problemet löst! Eller skulle könsskillnaden i nobelpris ändå existera? Då skulle väl även könsskillnaden i intelligens också existera, även om vi inte pratade om den? Anser sig Norberg ha en magisk rättighet att bestämma vad som existerar och inte existerar, oberoende av hur verkligheten är beskaffad? Hon verkar anse att det är en objektiv könsskillnad i hur många av respektive kön som fått nobelpriset, hon anger ju siffror på det, varför skulle hon då vifta undan studier på skillnader i intelligens som studerandes någonting som bara existerar i den mån vi pratar om det?

”Det som sker i detta sammanhang är att diskursen inte ifrågasätter en diskriminerande och exkluderande struktur, som förhindrar kvinnor från att ta del av t.ex. Nobelpriset som inrättning – som statusmarkerande etablissemang.”

Nobelpriset har en väldigt lång fördröjning, så diskriminering i utbildningsväsendet även för 40 år sedan kan ha genomslag i dagens nobelpris, det är inte någonting som Ström förnekar. Men på vilket sätt är det diskriminering idag? Skall vi diskriminera pojkar i dagens skola för att kompensera eller?

En mycket enkel lösning är ju att sluta prata om det, då skulle ju i vilket fall enligt Norbergs synsätt inte någon diskriminerande struktur existera, oavsett hur verkligheten är beskaffad.

”Jag vill hävda att detta synsätt på människor som ”kloka” eller ”dumma” blir en gradering och en värdering i sig. Begreppet ”intelligens” finns och värderas högt, för att vi i vår kultur har gett fenomenet en sammankoppling med social status och begreppet kulturellt kapital, vilket i vår kultur ses som eftersträvansvärt.”

Så samhället skulle lika gärna kunna värdera dumhet högt istället? Ja, det är väl genusvetenskapen ett exempel på.

Norberg återkommer flera gånger till att Ströms diskussioner är heteronormativa: ”Parallellt med att alla som står utanför [heteronormen] inte tas med i beräkningen. Det finns många poänger med att, när man talar om normen på detta vis – också berättar att det är just en norm, dvs. att man tydliggör att man talar om heterosexuella, tvåsamma kärnfamiljskonstellationer. För att på så vis göra en markering att informationen inte kan ses som allmängiltig eller objektiv. Denna avsaknad gör sig väldigt tydlig i min empiri.”

Den feministiska rörelsen målar upp en bild av relationen mellan män och kvinnor, gör massvis med påståenden om hur de förhåller sig till varandra. Ström håller inte med, påtalar detta, och backar upp sina påståenden med statistik om män och kvinnor. Tycker Norberg att han istället skulle använt statistisk om HBTQ personer? Hur skulle sådan statistik vara relevant i den kontext som Ströms debatterande ägt rum? Om en feminist hävdar att kvinnor är lönediskriminerade, då är det väl relevant med lönestatistik för män och kvinnor, men hur skulle HBTQ statistik användas för att utvärdera påståenden om att kvinnor är lönediskriminerade relativt män?

Hon citerar att Ström konstaterar att gener spelar roll och skriver: ”Detta innehåll, med stöd av de citat jag nämnt, kan ekvivaleras på detta vis:

Kön = Dikotomisk uppdelning = Genetiska skillnader = Olika samhällsfunktion = Oföränderligt

När man tittar på ekvivalenskedjan ovan tydliggörs Ströms essentialistiska grund ytterligare. Essentialism kan antas vara en motsatt idéinriktning till konstruktivism. Ett essentialistiskt synsätt inbegriper en syn på att olika företeelser kan hitta sin förklaring i objektens natur; dvs. talar man om kön så innebär ett essentialistiskt synsätt att man ser på manliga och kvinnliga egenskaper som något naturgivet, och inte kulturellt betingat. Det sociala könet, eller genus, anses med andra ord ha sin grund i genetik. Enligt detta tankesätt kan man alltså klargöra att de skillnader som sägs finnas mellan kvinnor och män är ofrånkomliga.”

Antingen ser man kön som enbart en social konstruktion, där biologin är fullständigt irrelevant, eller också, om man påtalar att biologiska skillnader finns och har betydelse, då har man enligt Norberg slagit fast att den sociala miljön inte har någon betydelse. Antingen det ena eller det andra. Absurt. Det blir komiskt att Norberg kallar Ströms synsätt för dikotomiskt (alltså en fullständig uppdelning i två icke överlappande delar), dels för att Ström inte på något sätt förnekar existensen av HBTQ personer (de blir bara inte så relevanta för hans kritik av feminismens beskrivning av kvinnor och män), och dels för att hon själv har ett dikotomiskt synsätt när det är fullständigt absurt att ha det; att konstatera att biologin spelar roll betyder inte ett förnekande av miljöns betydelse: https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet/

När feminister hävdar att kvinnor dubbelarbetar, och klagar över männens lathet, svarar Ström: ”Om man lägger samman hemarbete och förvärvsarbete framgår det att män i genomsnitt utför en total daglig arbetsinsats på åtta timmar och 16 minuter. Motsvarande för kvinnor är sju timmar och 57 minuter.”

Jag tycker att det är relevant, men Norberg tycker det är oklart vad tid är och att det hela bara är ett retoriskt knep: ”Vad som inte ges utrymme i denna argumentation, är en frågeställning om varför denna statistik ser ut som den gör. Vad säger siffror egentligen om strukturer och maktfördelningar? Vad betyder tid, angivet och mätt i siffror? Jag vill hävda att statistiken i detta sammanhang, och i alla Ströms jämställdistiska diskurser, är ett retoriskt knep för att bevisa den ”objektiva sanningen”. Det som dock inte tas upp i diskussionen är att kvinnor generellt sett jobbar deltid i betydligt högre utsträckning än vad män gör. Detta gör att statistiken som visas i citatet just ovanför inte blir så häpnadsväckande i sig. Tolkar man den statistiken ordagrant blir det införstått att män arbetar mer, totalt sett, än vad kvinnor gör. Jag menar dock att detta blir missvisande; då det inte bör vara rimligt att jämföra kvinnor och mäns totala arbetsinsats när kvinnor i större utsträckning hindras från att ta del av heltidstjänster på arbetsmarknaden och istället får nöja sig med deltidstjänster.”

Alltså, kvinnornas något lägre totala arbetstid är kvinnoförtryck! Då är det ju goda nyheter att i den senare tidsanvändningsundersökningen, arbetade kvinnorna totalt en liten aning mer än männen, så de är lite mindre förtryckta? Och det är ju inte så att kvinnor väljer deltidsarbeten i relativt hög grad, nej, de blir utan egen agens tilldelade sådana arbeten, tvingade till det.

Hur det än är med deltidsarbetena, hur skulle det försvara den tes som Ström argumenterar emot, att kvinnor dubbelarbetar, underförstått att män enkelarbetar? Nordberg bryr sig inte om att försvara den tesen, är det så att hon indirekt erkänner argumentets relevans i det syfte Ström använder det?

Ström tror att mängden hushållsarbete man utför beror på vilken inställning man har till hushållsarbete. Norberg: ”Det märks återkommande i min empiri, att det individuella valet värderas högt, parallellt med att all form av kollektivism anses vara bedrövlig. Jag menar dock att detta blir ett synnerligen avsmalnat förhållningssätt till omvärlden; ”det egna fria valet” skulle egentligen kunna legitimera vad som helst. Såväl prostitution, en snedfördelad föräldraledighet, hemlöshet etc. Därför vill jag understryka, att ”det fria valet” bör ifrågasättas som underbyggande av argumentationer, ty det räcker inte tillräckligt långt. Framförallt blir det ett tillvägagångssätt för att nyttja en sopa-under-mattan-mentalitet, där strukturen hamnar i det fördolda och endast statistik och praktiska faktum tas i beräkning.”

Hmm, vi kan ju inte tillåta att hur mycket hushållsarbete personer utför påverkas av vilken inställning de har till hushållsarbete. Varför skulle folks viljor få påverka någonting så viktigt? Om folk skall få vara sig själva måste ju genusvetare tala om för dem hur de skall vara, så att folk lever som genusvetarna vill, det är ju då människor är fria; annars har människorna blivit tvingade av strukturer.

Och så kommer feminismens magiska strukturer. Riktiga strukturer åskådliggörs med relevant statistik; statistik påvisar strukturerna, kan användas för att utvärdera hur relevanta olika samband är. Men dessa feministiska strukturer hamnar i det fördolda när man belyser frågan med statistik och praktiska faktum? Det finns ord för sådant, t.ex. kan det kallas för myter.

Hanna Gustafsson förklarar sin feministiska vrede mot Pär Ström

Genusfolkets Hanna Gustafsson gör i tre delar en genomgång av varför de är så arga på Pär Ström. Hon gör ingen skillnad på Ström och jämställdism, utan tycker att allt som Ström skriver är jämställdism, men även om Ström myntat begreppet och är överlägset mest känd, så lever det ändå lite sitt eget liv, med ett antal olika bloggare som kallar sig jämställdister, eller som skulle kunna kallas jämställdistsympatisörer.

Precis som med feminismen så varierar definitionerna på begreppet något, här är min version: Jämställdism innebär för det första att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, för det andra att det finns statistiska biologiska skillnader mellan könen, t.ex. i preferenser, och att det kan leda till helt legitima skillnader i utfall utan att detta behöver vara något problem, för det tredje, att feminismen inte står för sådan jämställdhet, utan vill att för de områden där kvinnor får sämre utfall, skall det vidtas olika åtgärder till förmån för kvinnor. De två senare punkterna brukar inte ingå i definitioner av jämställdism, men jag anser att de ställningstagandena mer eller mindre ingår i att kalla sig jämställdist. I någon mån är andra punkten bara ett förtydligande av i vilken betydelse som jämställdister använder begreppen ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”lika spelregler”. (Utöver kontrasten mot ”lika utfall”, så finns även kontrast mot ”lika möjligheter”, som bara kan kombineras med lika spelregler om man antingen väljer att förneka att det skulle finnas skillnader i förmågor, eller också gör spelreglerna sådana att förmåga inte spelar någon roll).

Att Gustafsson anser att alla Ströms ställningstaganden ingår i jämställdism kan man leva med, det är bara att läsa ”Pär Ström” närhelst hon skriver ”jämställdism”. Men även om det blir fel att döma en grupp utifrån en enda individ, eller de mest högljudda individerna, kan man ändå göra meningsfulla påståenden om en rörelse utifrån dess ledare – oavsett om det är valda representanter eller det bara en fråga om popularitet. På samma sätt som det säger någonting om vad som är rumsrent och accepterat inom kvinnojourerna och deras rörelse när deras tidning och ledare hävdar att män är djur – i betydelsen att kvinnor är människor och män är lägre stående varelser – så säger det någonting om vad som är rumsrent och accepterat inom jämställdismen när dess populäraste representant hävdar någonting.

Det är ett par saker där jag håller med henne. Dels att en rörelse inte bara kan dömas utifrån vad den säger sig stå för, utan man kan även titta närmare på den och se vad den egentligen står för, och döma utifrån det. Den principen brukar feminister annars vara avvisande till när det gäller feminismen, då skall den bara dömas utifrån att den säger sig stå för jämställdhet, inte utifrån den gynocentriska skevhet som den faktiskt står för.

Dels att det som förgrymmar feministerna inte är så mycket att han vill ha lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor – även om man kan notera att det finns nog så många feminister som motsätter sig även den grundprincipen – utan snarare de många detaljerna, som t.ex. att påtala falska våldtäktsanmälningar som ett problem, att kvinnor inte är lönediskriminerade i någon signifikant mening, att det existerar biologiska skillnader, eller hur samhället dömer partnervåld inte utifrån handlingen utan utifrån könen på de inblandade.

Men hennes poäng är inte bara att det skulle vara detaljerna i Ströms verk som feministerna upprörs över, snarare än hans grundprincip om lika rättigheter och skyldigheter, utan att denna upprördhet är legitim – att Ström skulle säga felaktiga, stötande och inkonsekventa saker i en sådan omfattning att det motiverar vreden mot honom. Hon försöker lite grand göra sken av att serien skulle ha som syfte att sammanfatta vad jämställdismen står för. Men läser man texten så är det uppenbarligen inte fråga om några deskriptiva ambitioner, alla punkter är polemiska. Hade det varit en fråga om sammanfattning så hade det väl åtminstone varit någonting i allt det som Ström säger som hon hade hållit med om, istället för att samtliga punkter varit polemiska? Och hans aversion mot kvoteringar skulle säkerligen nämnts. Jag tror att hennes ambition är att sammanfatta varför hon tycker Ström förtjänar vreden han utsätts för, snarare än att sammanfatta vad Ström står för.

Hon gör märkliga tolkningar av det Ström skriver, så att det blir vare sig vad han skrivit eller menat, hon tycker det är inkonsekvent när han på olika frågor kommer fram till olika slutsatser, som om alla situationer alltid skulle vara likadana, håller honom ansvarig för annat som är skrivet av parter som han citerar – alltså annat än det han citerar, och för att han hänvisar till tidningsartiklar och därmed inte håller högre tillförlitlighet än dessa tidningsartiklar. Hon intresserar sig mer för att leta osmidiga formuleringar än för vad som är Ströms egentliga poänger.

Hon har inte så mycket förklarat sin vrede mot Ström, som hon har illustrerat den.

Hennes texter är så polemiska, att när Andreas Nurbo efter del 1 med egna ord sammanfattar de av Ströms ståndpunkter hon tagit avstånd från, och undrar vad som hon tycker är fel med dem, verkar hon inte känna igen sitt eget urval av punkter, utan verkar uppfatta Nurbos sammanfattning som ett ”manifest”: ”Jag ska i några inlägg sammanfatta vad Jämställdismen står för i några kärnfrågor, för att se OM nyckeln till den skarpa kritik som Pär Ström så ofta får och som han själv och många andra verkar så undrande inför ligger där. Då kan man inte läsa något manifest ”Det Här Tycker Vi”, utan då måste man läsa vad de faktiskt säger, och sammanfatta det.”

Jag tror att det som verkligen är det som skaver, är att han säger emot saker som hon tror på, sådant som hon vill tro på. När man tror på något, kan det vara väldigt irriterande när någon kommer och argumenterar för ett alternativ, och hävdar att det man tror på är fel. I synnerhet om det är någonting som man verkligen vill tro på, eller rent av behöver tro på.

Jag får väl även påtala att jag inte heller tror på Ströms tolkning av varför han får så mycket kritik: ”De är rädda nu! De är rädda för sanningen och rättvisan. De är rädda för könsneutral lagstiftning. De är rädda för att bli av med sina privilegier.” Jag tror inte att feministerna är rädda, åtminstone är det inte särskilt vanligt, de är snarare irriterade. De är inte rädda för sanningen, eftersom de ”vet” att det som de tror på, det som de väljer att tro på, är sant. De har lagt ner mycket ansträngning på sina kartor, och blir irriterade när Ström påtalar hur grovt deras kartor avviker från terrängen. De ”vet” att Ström måste ha fel när han påstår sådant, eftersom de ”vet” att deras kartor stämmer.

Feministerna ”vet” att de har rätt, men har svårt att komma med vettiga argument, så det blir mest personangrepp, t.ex. om hans utseende, och halmgubbar, där man systematiskt missrepresenterar vad han sagt och står för, eller ogenomtänkta argument som kanske låter bra men inte håller för granskning. I det perspektivet har Gustafsson skrivit en relativt rumsren text, men bara relativt. I absoluta termer är den inte mycket att hurra för. Det verkar skrivet mest för de egna leden, i någon mån för de som inte är insatta i debatten, men inte för att övertyga någon som är bekant med det Ström hävdar, och delar hans syn på jämställdhet, att vi ska ha lika rättigheter och skyldigheter.

Ström skriver förstås också en del för de egna leden, det gör väl alla. Han har t.ex. använt uttryck som ”feministisk talibanstat”, ”feminismens Saudiarabien”, ett tag kallade han alla feminister för antijämställdister (samtidigt som han inte accepterade att kallas antifeminist …), eller hävdar att Sverige har ett samhällsklimat som är ”starkt präglas av feminism och manshat”, och det är inte formuleringar som är ämnade att övertyga de som är i motståndarlägret.

Ett stycke också om att Ström i så stor utsträckning utgår från tidningsartiklar, vilket ju är något som han ofta får kritik för. I det samhällsklimat som Ström började sitt bloggande, var det inga mediainstitutioner som skulle vara villiga att associera sig med seriös kritik av feminismen. Det var bara möjligt att utföra sådan kritik utanför systemet, på gräsrotsnivå eller som bloggare. För att få en blogg att växa sig så stor som Genusnytt, när bloggen inte har stöd från existerande institutioner eller nätverk, krävs dagliga inlägg med länkar till färska tidningsartiklar under flera års tid, för att dra trafik. Det är delvis därför som Ström har lyckats växa sig så stor att de etablerade medierna inte längre kan fullständigt ignorera honom och de frågor han för fram. När Ström har fokuserat på tidningsarticklar snarare än studier, så är det en fråga om att det är vad systemet har krävt. Om det var tillåtet på universiteten att vara kritisk mot feminismen, så att man kunde göra karriär på det, och medierna uppmärksammar feministkritiska böcker, så det blir försäljningsvolymer, skulle det också bli mer akademiska skrifter och böcker. Alltså, samhället har varit sådant, att det bara har gått att bli välkänd feministkritiker genom fokus på tidningsartiklar, varpå den mest kände feministkritikern har tidningsartikelfokus – en konsekvens av systemet, vill jag hävda – så används det tidningsartikelfokuset som motargument. Det har börjat röra på sig nu, man ser allt oftare kritik av feminismen framföras i media, och jag tror att det i viss mån är Ströms förtjänst.

Del 1, våldtäkt: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen/

Hon börjar med att med citationsteckensarkasm ta avstånd från att Ström hävdar att dödligt partnervåld inte drivs av något generiskt samhällshat mot det drabbade könet, utan är ett dysfunktionellt beteende utfört av mer eller mindre psykiskt sjuka individer. Hon visar inte på något sätt att det skulle vara fel av Ström. Han instämmer inte i den feministiska analysen, med rätta, och hon svarar med ett stillsamt förlöjligande. Hur skall detta övertyga jämställdister om att hennes vrede skulle vara legitim? För mig är det tvärtom.

Ström vill ha könsneutrala lagar (och tillämpning därav), och eftersom lagens och rättsväsendets hantering av våldtäkter är väldigt sexistiskt (i betydelsen dömande utifrån kön), så är det ett återkommande tema. Tar man det ett steg längre, så är det för att feminismen så hårt och framgångsrikt drivit att vi skall ha så sexistisk hantering av frågan, och automatiskt betrakta anklagade män som skyldiga, som gjort att den blir så intressant för de som vill att lagen skall vara könsneutral. När feminister kräver att kvinnans version inte skall utsättas för någon kritisk granskning, så kräver de implicit att män skall kunna fällas utan att anklagelserna mot dem har utsatts för någon kritisk granskning, vilket är fullständigt rättsvidrigt.

Feminismens breddning av våldtäktsbegreppet tar sig ibland komiska proportioner, ibland hävdas rent av att det skulle vara våldtäkt bara för att ena parten inte ville – alltså, om en part accepterade och gick med på det, utan tvång, men egentligen inte kände för det, skall det vara våldtäkt. Ännu så länge är vi inte där (?), men breddningen av våldtäktsbegreppet som redan genomförts är tillräckliga för få många att tycka att det blir väldigt diskutabelt.

Betrakta fallet Assange. Nog för att det finns en del påståenden i det så kallade förhörsprotokollet som får Assange att framstå som tämligen osympatisk, men inte som våldtäktsförövare. Hon vaknar av att han tränger in i henne, och bestämmer sig för att låta honom fortsätta. Hon har i vaket tillstånd, utan någon drogpåverkan eller tvång valt att det är ok för honom att fortsätta. Om handlingen inte är värre än att det är ok att han fortsätter, är det då tillräckligt allvarligt för det enorma rättsmaskineri som dragits igång, skulle det vara tillräckligt allvarligt för två års fängelse? När det enligt hennes egen värdering inte ens är tillräckligt allvarligt för att hon ska bry sig om att göra sig besväret att säga åt honom att sluta?

Men sådana protester tycket alltså Gustafsson är stötande? Och hon verkar tycka, att sådana protester mot någon del av expansionen av våldtäktsbegreppet automatiskt innebär att man motsätter sig alla former av expansion av våldtäktsbegreppet, t.ex. utförande av samlag med en person som sover eller är medvetslös, som tidigare var sexuellt utnyttjande istället. Jag ser inte riktigt nödvändigheten i att kalla det våldtäkt istället för sexuellt utnyttjande, men ok, det är ett tillräckligt grovt sexuellt övergrepp, och det räcker att ha en flexibel tolkning av begreppet tvång, utan att man fullständigt behöver våldföra sig på språket. Och jag har inte märkt att Ström skulle protestera mot sådana fall.

Måste det vara förövaren som penetrerar för att det skall vara våldtäkt? Vid ett normalt samlag så omsluter kvinnans könsorgan mannens könsorgan. Feministisk statistik brukar inte räkna sådant omslutande som våldtäkt, även om det sker med tvång, mot en sovande partner, mot en berusad partner som dagen efter ångrar att vederbörande hade sex, eller vilka kriterier man i undersökningen har för ”våldtäkt”. Mannen har blivit omsluten, inte penetrerad, och därför räknas det inte, men om en man under motsvarande omständigheter haft samlag med en kvinna, då räknas det, eftersom han penetrerat. Därigenom undviker de att breda våldtäktsbegrepp resulterar i kvinnor blir tämligen välrepresenterade som våldtäktsförövare. Det här är något som Ström protesterar mot. Tvångssamlag skall räknas, oavsett om det är den penetrerande parten eller den omslutande parten som använt tvång. Men utifrån att Ström är positiv till nedanstående citat gör Gustafsson tolkningen att: ”En kvinna skulle med andra ord bara kunna dömas för våldtäkt av en man om hon penetrerade honom. I alla fall i Jämställdismens värld.”

“En vanlig tidningsvecka finns en notis om polisanmälan om våldtäkt, en notis om åtal för våldtäkt, som inte alltid följs upp av att domen redovisas. Beskrivningarna av händelseförloppet är sällan detaljerade, det vore snaskigt och integritetskränkande.

Alltså gör läsaren sin bild. Står det våldtäkt är det våldtäkt; någon har blivit penetrerad vaginalt, analt eller oralt. Med våld eller allvarligt hot om våld. Ordet är entydigt. Lagstiftningen säger annat. Enligt sexualbrottslagen kan frivilliga samlag klassas som våldtäkt om ena parten inte fyllt 15 år och den andra är åtminstone ett par tre år äldre. Grovt tafsande, som när en vuxen tränare smekte en 9-årings kön i fem, tio minuter, bedöms som våldtäkt.

Inget fel i att den som begår övergrepp mot barn får höga straff, i paritet med våldtäkt mot vuxna. Men det hade gått att göra utan att begå våld på språket. Man hade kunnat skärpa straffsatserna för övergrepp på och utnyttjande av barn.”

Jag tycker att hennes tolkning är långtgående och orimlig. Gustafsson väljer ut en del av citatet och tycker att det är just den formuleringen som Ström håller med om, när huvudpoängen är att våldtäktsbegreppet förvrängts. Dessutom innebär inte citatet nödvändigtvis att bara den penetrerande parten kan vara förövaren, det kan även vara den penetrerande parten som utsatts för tvång. Att dra slutsatsen att någon tycker någonting, för att vederbörande gillat ett längre citat där en del kan tolkas på det viset, trots att det inte alls passar in med vederbörandes diskurs i övrigt, är inte rimligt. Det enda som kan sägas är att vederbörande inte är tillräckligt driven i just den frågan för att automatiskt reagera på ett påstående som kan tolkas på det viset. Ström hävdar tillräckligt mycket saker, för att om han nu var så förtjänt av vrede som Gustafsson tycker, borde hon kunna påvisa saker som han faktiskt har hävdat, snarare än göra diskutabla tolkningar. Ström: ”“Tafsande” kan klassas som våldtäkt. Frivilligt sex mellan minderåriga klassas som våldtäkt. Men … det ÄR ju inte våldtäkt säger Medelsvensson förvirrat. Sådana medvetna förvrängningar av ord hotar på sikt tilltron till rättssystemet. Därmed menar jag inte att de aktuella beteendena ska vara tillåtna. Men man ska kalla saker för sina rätta namn.”

Falska våldtäktsanmälningar är ett annat problem. Det finns studier som indikerar att det är 40-50% av anmälningarna som är falska, även om de på olika sätt är diskutabla, och antagligen räknar många riktiga våldtäkter som falska. Polisen kan t.ex. klassificera en anmälan som falsk för att anmälaren dragit tillbaka anmälan, även om tillbakadragandet kan ha andra orsaker, som att anmälaren inte ville gå igenom den psykiska påfrestning som rättsprocessen skulle innebära. Men de har antagligen även många falskanmälningar som inte identifieras, grundproblemet är att det oundvikligen är en stor del av fallen där man inte kan bevisa om anmälan är falsk eller sann. http://www.theforensicexaminer.com/archive/spring09/15/

Andra studier, där man har hårdare krav för att säkerställa att de anmälningar som klassificeras som falska faktiskt är det, får lägre siffror:

“Among the seven studies that attempted some degree of scrutiny of police classifications and/or applied a definition of false reporting at least similar to that of the IACP, the rate of false reporting, given the many sources of potential variation in findings, is relatively consistent:

• 2.1% (Heenan & Murray, 2006)

• 2.5% (Kelly et al., 2005)

• 3.0% (McCahill et al., 1979)

• 5.9% (the present study)

• 6.8% (Lonsway & Archambault, 2008)

• 8.3% (Grace et al., 1992)

• 10.3% (Clark & Lewis, 1977)

• 10.9% (Harris & Grace, 1999)

It is notable that in general the greater the scrutiny applied to police classifications, the lower the rate of false reporting detected. Cumulatively, these findings contradict the still widely promulgated stereotype that false rape allegations are a common occurrence.” Lisak et al., doi: 10.1177/1077801210387747 Violence Against Women December 2010 vol. 16 no. 12 1318-1334 http://vaw.sagepub.com/content/16/12/1318.full.pdf+html

Och det är något som feminister ofta tar som sanning, och hävdar att det bara är 2% falskanmälningar (varför tar de lägsta siffran?), alltså att resterande 98% skulle vara sanna. Det är en logik som är lika korkad som att hävda, att om bara 5% av anmälningarna leder till fällande dom (får väl ta lägsta siffran här också?), så måste resterande 95% vara falskanmälningar. Bland de icke bevisade fallen finns både falska och sanna anmälningar.

Det man behöver göra är att jämföra, med en given krävd bevisnivå, hur stor andel är bevisligen falska och hur många är bevisligen sanna. För de fall där man inte kan bevisa, är det en rimlig första approximation, att proportionerna falska/sanna anmälningar antagligen är i samma storleksordning som bland de bevisade fallen. Ett antagande som jag har svårt att se hur man skulle kunna förbättra. Jämför vi 2% med 5% får vi 28% falskanmälningar.

Varvid några uppenbara invändningar är, att hur vet vi att kraven för respektive klassificering är likvärdiga, och att det finns fall där det bevisligen varit en våldtäkt men man får ingen dom för att förövaren inte kan identifieras eller inte kan hittas. Och åt andra hållet, att fler falskanmälningar antagligen skulle gå att bevisa om rättsväsendet var lika intresserat av att försöka bevisa åt det hållet – rättsväsendet är ju rätt så fokuserat på de fall där man hoppas kunna bevisa korrektheten i anklagelserna, och nå en fällande dom.

Så vi har ingen tillförlitlig siffra för totalen, men feministiska påståenden om 2% är löjeväckande.

Men om man diskuterar falskanmälda, felaktigt dömda, och feminismens ensidiga syn om att våldtäktsanklagade män skall betraktas som skyldiga, då förtjänar man att drabbas av feministernas vrede?

Jan Guillou apropå boken ”Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige”: ”Problemet är politiskt/journalistiskt. När det gäller den här typen av justitiemord är nämligen den svenska journalistkåren uppdelad i två läger. Minoriteten, som jag tillhör, upprörs mer över att oskyldiga döms än att skyldiga går fria. Majoriteten upprörs mer över att inte alla misstänkta åker fast än att en och annan döms oskyldigt. Till synes upprörande frikännanden är mer i tidens journalistiska anda än justitiemord. Därför är de tio män frilansjournalisten Thérèse Juel berättade om inte bara felaktigt dömda. De är också dömda att nonchaleras. Det är en dyster bild, jag vet. Dessutom är detta antidemokrati. Den fria pressen skall inte stå på statsmaktens/åklagarens sida, utan på den enskildes när statsmakten begår övergrepp. Det är en idé från den franska revolutionen. Nu förhärskande idé om att journalister skall sätta fast folk är, om än aldrig så fint feministisk, från den ryska revolutionen.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article7930419.ab

Jag instämmer i Guillous resonemang, men skulle vilja tillägga att det även verkar vara en könsfråga. En felaktigt dömd kvinna har större chans att få sympatier, kvinnor kan rentav få sympatier när de är skyldiga.

Gustafsson hävdar också att Ström var en av de första stora bloggarna att hänga ut en av de kvinnor som anklagat Assange. Och det är ju onekligen diskutabelt att hänga ut folk sådär. Men samtidigt är det väl lite av en fjärt mot en kuling, om man jämför med den feministiska och massmediala internationella klappjakten på Assange? När sedan det så kallade förundersökningsprotokollet läkte ut, blir det ännu mer rimligt – de två kvinnorna verkar vilja hämnas på honom för sex som de frivilligen haft med honom, som de gått med på att ha med honom – och man gör tillsammans med den feministiska åklagaren sitt bästa för att sabotera hans liv. Då tycker jag det är helt rätt att de får smaka på lite av sin egen medicin, och också blir uthängda. Den situation som feministerna har uppnått i USA, att kvinnor som anmäler har sin identitet skyddad, de blir inte uthängda, men den anklagade mannen hängs ut, tycker jag är rätt stötande.

Del 2, Könsrollerna: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen-del-2/

I min erfarenhet är det väldigt påtagligt att feminismen strävar efter att måla upp en världsbild där kvinnor är relativt goda, bra och diskriminerade/drabbade, medan män är relativt onda, dåliga och priviligierade. De anekdoter, den statistik, de frågor, etc., som bekräftar den bilden är välkomna inom feminismen, och återberättas, ges en vikt de egentligen inte förtjänar, medan de som motsäger den bilden ignoreras, hånas eller förnekas, i den mån det är möjligt. Likadant inom genusvetenskapen.

När den mest påtagliga betygsskillnaden mellan pojkar och flickor var att flickorna dominerade svenska och pojkarna matematik, såg feministerna mycket allvarligt på flickornas situation i matematik. Det var ett allvarligt problem som det var nödvändigt att åtgärda, men pojkarnas situation i svenskan var en ickefråga. När det nu har gått dithän att pojkar har sämre betyg än flickor i alla ämnen utom idrott, kan en feminist på fullt allvar välja att bara se att flickor har sämre betyg i idrott, och fråga hur vi skall komma till rätta med det problemet. Trots att skolorna har flickornas behov som rättesnöre, kan en feminist sammanfatta läget i skolan med att pojkarna oftare är högljudda på lektionerna – av alla de variabler man kan tänka sig att titta på, så bryr hon sig bara om den statistik som bekräftar den bild som hon vill se, den bild hon vill måla upp. Och det behöver inte ens vara sant, det kan räcka med att någon hävdar det, andra tycker det låter bra och sprider det vidare. Män äger 99% av kapitalet, det är bara 2% av våldtäktsanmälningarna som är falskanmälningar, partnervåld består nästan uteslutande av mäns våld mot kvinnor, etc.

Den här typen av beteenden finns naturligtvis även inom andra grupper, som t.ex. bland antifeministiska bloggare. Vissa typer av påståenden premieras, de ges större betydelse än de egentligen skulle förtjäna och de accepteras utan kritisk granskning. Även om jag även skulle vilja hävda att beteendet är mer påtagligt bland framstående feminister än bland framstående feministkritiker, så är min huvudpoäng här vilka typer av påståenden som premieras inom feminismen – de påståenden som framställer kvinnor som relativt goda, bra och diskriminerade/drabbade, och män som relativt onda, dåliga och priviligierade.

I strävan att framställa kvinnor som relativt goda och bra, och män som relativt onda och dåliga, blir det naturligt att tillskriva kvinnor goda egenskaper, och att tillskriva godhet till kvinnliga egenskaper. Vise versa med män, de tillskrivs dåliga egenskaper, och manliga egenskaper framställs som dåliga. I den mån en könsskillnad i egenskaper är sådan, att det kvinnliga beteendet är problematiskt och det manliga bättre, t.ex. så att skillnaden leder till bättre utfall för män, kan det förnekas att egenskapen på något sätt skulle vara kvinnlig/manlig, skillnaden är bara en konsekvens av patriarkalt förtryck och socialisering, som skall åtgärdas. (Många feminister hävdar förvisso att alla sådana skillnader i egenskaper är socialiserade, men oavsett hur skillnaderna förklaras, så kvarstår hävdandet av goda kvinnliga egenskaper och dåliga manliga egenskaper).

På samma sätt, för att framställa kvinnor som relativt drabbade/diskriminerade och män som relativt priviligierade, fokuserar man på de områden och den statistik som indikerar bättre utfall för män än för kvinnor, och framställer skillnader mellan könens situation som varandes till mäns fördel och kvinnors nackdel.

Ett fånigt exempel: I franskan har man en titel för herrar, monsieur, och två titlar för damer beroende på om de är gifta eller inte, madame och mademoiselle. Det här protesterar feminister mot, det är på något vis kränkande mot kvinnorna att de skall särskiljas på det viset om de är gifta eller inte. Men hur är någondera av dessa situationer att betrakta som priviligierad jämfört med den andra? Om det hade varit tvärtom, att männen haft två titlar och kvinnorna bara en, då hade feministerna säkert ändå klagat, men istället hävdat att det var att bara tilldelas en titel som var den nedvärderande situationen.

Lite mer påtagliga exempel, vi får höra att kvinnor är lönediskriminerade, trots att löneskillnaderna beror på val som kvinnor gör för att de inte prioriterar lönen lika högt, utan väljer att prioritera andra värden istället – vilket yrke de känner för att arbeta i, deltid, kortare pendlingsavstånd etc. Vi får höra att kvinnor dubbelarbetar, att männen inte skulle ha ökat sin andel av hushållsarbetet lika mycket som kvinnorna öket sitt förvärvsarbete, men lägger man ihop betalt och obetalt arbete så jobbar män och kvinnor lika mycket. Situationen för hemmafruar beskrivs som någon form av livegenskap, där kvinnorna skulle ha varit fastkedjade vis spisen. Kvinnorna beskrivs som drabbade.

Alltså, kvinnliga egenskaper beskrivs som bra, manliga som dåliga, men kvinnornas situation beskrivs som dålig, männens situation som priviligierad. Den enda situation där feminismen på riktigt vänder udden mot kvinnor är mot de som väljer den traditionella rollen, föredrar den, de kan angripas hårt. När den feministiska analysen hävdar mannens situation som priviligierad, kvinnans situation som ett offerskap, så blir det ju märkligt när kvinnor som kan välja fritt, kanske rent av haft en karriär på gång, istället väljer att vara den relativt hemmavarande partnern.

Gustafsson: ”en kritik Jämställdismen ofta riktar mot feminismen är att den ständigt attackerar män och manlighet, men aldrig kvinnor och kvinnlighet … Det kan låta lite lustigt för om det är något feminismen anklagats för under historien så är det att den, iallafall enligt många antifeminister, attackerar och nedvärderar traditionell kvinnlighet, hemmafruar och till och med mammarollen.”

Varför låter det lustigt att påtala att feminismen är negativ mot män, manlighet, och kvinnors situation, när den är det? Den är positiv till mödrar, och mammans kärlek till sina barn, men negativ till ”kvinnofällan” som moderskapet innebär.

Gustafsson: ”Det inkonsekventa med Ströms analys av hur feminismen bemöter män respektive kvinnor på olika sätt, är dock att han själv tycks göra det han kritiserar delar av feminismen för.”

Hon ger sedan exempel på denna påstådda inkonsekvens. Till att börja med tycker Gustafsson, att om man hävdat att en grupp antagligen underrapporterar någonting, så kan man inte spekulera om att någon annan grupp skulle överrapportera samma sak, för det skulle vara inkonsekvent. (Att pojkar skulle underrapportera om de mår dåligt kombinerat med spekulation om att flickor skulle överrapportera). Därefter att om man föreslår att en överrepresentation kan ha legitima orsaker (Att män oftare får arbetssjukdom godkänd av försäkringskassan) så kan man inte hävda att en annan överrepresentation skulle vara resultat av diskriminering (Att kvinnor oftare kan få sjukskrivning än män när de har samma diagnoser), för det skulle vara inkonsekvent. Det är inte utan att jag kommer att tänka på ordspråket “a foolish consistency is the hobgoblin of little minds”. Naturligtvis kan man komma fram till olika svar på olika frågor, alla situationer är inte likadana. För att det skall vara inkonsekvent måste situationerna i alla relevanta avseenden vara likvärdiga, men ändå tolkas helt olika utifrån irrelevanta grunder. (En vanlig form av inkonsekvens är att vara mycket mer accepterande mot argument som stödjer den egna positionen, statistik accepteras utan att ens ha någon källa, och samtidigt vara extremt kritisk när det gället motbevis, då krävs att motbeviset klargör allt bortom inte bara rimliga tvivel, utan bortom hypotetiska tvivel.)

Hon gör också en poäng av att Ström utgått från en tidningsartickel baserad på en diskutabel ”studie” av ett företag som ville göra PR för sig själva. Det är onekligen så att man måste vara skeptisk även till det man läser i tidningen, men det är inte orimligt att en bloggare skriver inlägg baserade på tidningsartiklar, så länge som det är i god tro.

Gustafsson tycker att Ström är inkonsekvent i hur han bemöter feministisk analys av könsroller. Å ena sidan feminister som klagar över att det finns förväntningar på kvinnor, att förväntningarna innebär tvång och att detta är ett hemskt förtryck som samhället måste åtgärda, Ström svarar vill man så kan man ändå. Å andra sidan feminister som skuldbelägger män för att de inte ”tar ansvar” för hem och barn, utan istället låter kvinnan ta ut större delen av föräldraledigheten, d.v.s. männen agerar i enlighet med könsroller, och i enlighet med hur deras kvinnor begär av dem att de skall agera, och Ström svarar att det är ett absurt att skuldbelägga männen för att de gör som kvinnorna vill.

Men hon tycker det är inkonsekvent att Ström skriver ”det kan ju inte vara så förtvivlat svårt att strunta i förväntningarna, om man nu är en karriärsugen kvinna”, eftersom hon trots att Ström konstaterar att det finns könsroller för män har ”svårt att hitta någonstans där Pär Ström säger till män att sluta gnälla över förväntningar och könsorättvisor och börja “ta ansvar för sin egen position i hemmet”.”

Men hur är det inkonsekvent att konstatera att könsroller existerar och att hävda att de inte är tvingande? Tycker Gustafsson att alla som erkänner könsrollers existens oundvikligen också måste kräva deras avskaffande? Då skulle man ju förstå hur hon kan uppfatta det som inkonsekvent, om Ström skulle vilja avskaffa könsrollerna för kvinnorna genom att kvinnorna åläggs att helt enkelt ignorera dessa, men sedan inte lägga motsvarande ansvar på männen. Men Ström har inte krävt att könsrollerna skall avskaffas. Hans konstaterande att könsrollerna inte är tvingande är inte en politisk strategi för att avskaffa könsroller, bara en beskrivning av sakernas tillstånd.

Om Ström hävdat att mäns sociala könsroller är tvingande, att samhället måste ingripa så att männen inte gör de val som de förväntas att göra, då hade det varit inkonsekvent med hans konstaterande att könsrollerna inte är tvingande för kvinnor. Både män och kvinnor kan välja att avvika från sina respektive könsroller. Om Ström hävdat att det inte existerar några könsroller för kvinnor, inte finns några sociala förväntningar på hur de bör göra, då hade det varit inkonsekvent med hans konstaterande att det finns könsroller för män. Det sociala trycket existerar för båda könen.

Vad jag förstår är Ströms inställning att könsroller existerar, men inte är tvingande, att det finns både för och nackdelar med båda, samt att det finns både biologiska och kulturella orsaker bakom könsrollerna. Det är åtminstone min inställning, och jag ser inte hur det skulle vara inkonsekvent.

Det pappafrågor som jämställdister ”gnäller” över är först och främst den riktiga diskrimineringen, att de inte får träffa sina barn, när mamman tar barnen för sig gör samhället ingenting, kanske utreder lite om mannen verkligen pushar på, men om en pappa agerar på motsvarande sätt och tar barnen, då är det omedelbart kidnappning och polissak. När en ogift pappa har accepterat faderskapet, har han bara ansvar, det är upp till kvinnan om hon vill ha ensam vårdnad eller om hon vill låta pappan få vara delaktig. Problemet här är inte vilka förväntningar som finns på hur parterna skall bete sig, utan riktig diskriminering. Det här är inte en mjuka sociala könsroller och förväntningar, som man kan välja att strunta i, utan tvingande juridik som genomdrivs av rättsvårdande myndigheter.

Feminismen har kommit så långt med att eliminera diskriminering mot kvinnor, att den numera, för att kunna framställa kvinnorna som offerkönet, är tvungen att framställa omgivningens förväntningar som ett övergrepp som är likvärdigt med riktig diskriminering. När man läser feministiska skriverier i dagsläget verkar det ofta som att författaren genuint inte förstår skillnaden, inte uppfattar riktig diskriminering som någonting allvarligare.

Samhället ser mäns liv som mindre värda än kvinnors. Det är mer acceptabelt att riskera mäns liv än kvinnors. När västländer som USA har både män och kvinnor i sin militär är det inte frågan om att skicka kvinnliga soldater till frontlinjen, de stannar i trygga baser långt från striderna, det är bara män som man skickar till frontlinjen. Ström citerar en bok om djuphavsdykarna bakom det norska oljevälståndet:

”Dykning på djupt vatten byggde på principer som tagits fram redan på 1800-talet. Med hjälp av så kallade dyktabeller ansåg man sig kunna göra uppstigningar från stora djup utan att skada människan. […]

Inom varje bolag experimenterades det dock ytterligare med såväl tabeller som andningsgaser, allt i syfte att pressa tiderna för dykningen. […]  I vissa firmor, som franska Comex, satsades miljoner på att utveckla tekniker för att pressa den mänskliga förmågan till ännu snabbare och djupare dyk än tidigare. Trots Comex forskningsarbete och en stark uppbackning från franska staten var det även för det franska dykbolaget genom den praktiska tillämpningen av forskningsrönen som man till slut lärde sig vad som fungerade. Det vill säga genom olyckorna som dykarna drabbades av i samband med att nya metoder testades.”

På det viset skulle man inte få experimentera med kvinnoliv. Experimenten utförs på män. Så togs till exempel medicin fram genom experiment på män, eftersom kvinnor är mer skyddsvärda, deras liv får man inte riskera. (Vilket ledde till att kvinnor fick medicin som inte forskats fram på kvinnor och inte var anpassad till dem, vilket feminister har hävdat som en diskriminering av kvinnor. Att mannens biologi var norm inom medicinen skulle ha varit fråga om att männen sågs som mer värda – snarare än att det var en negativ bieffekt av att kvinnorna priviligierade status, att de sågs som för viktiga för att det skulle vara acceptabelt att experimentera med dem. (Det var/är även tekniskt lättare att forska på personer som inte har menstruationscykler.))

Det här att samhället värderar mäns liv lägre än kvinnors, tycker Gustafsson är jämförbart med att samhället tillåter kvinnor att välja lågavlönade yrken? Jag förstår överhuvudtaget inte hennes poäng. Vad skulle hon tycka vore en konsekvent analys här? Om en kvinna väljer ett låglöneyrke, så är det hennes val, och om en man ”väljer” att vara av ett kön som värderas lägre så är det hans val? Det håller inte.

Det är förvisso så att män i större utsträckning väljer farliga yrken, det är legitima val, och är huvudorsaken till att män är enormt överrepresenterade vad gäller dödsolyckor i arbetet. Och en av orsakerna till att män tjänar mer pengar, det blir högre lön i yrken med hög risk för attrahera kompetent folk trots risken. Men det som besvärar en jämställdist här är inte den manliga överrepresentationen som sådan. Problemen är att samhället värderar mäns liv och hälsa lägre än kvinnors liv och hälsa, att män mer eller mindre betraktas som förbrukningsvara, och att feministiska media ständigt påtalar alla områden där kvinnor på något sätt har sämre utfall, men avkönar frågan när det är män som drabbas. Det är inte män som dör på arbetsplatserna, utan ”anställda”, ”arbetare”, eller något annat okönat. Man betonar ständigt kön när kvinnor drabbas, men döljer det när män drabbas.

Feminister har i flera decennier kämpat för att skolan skall flickanpassas, utan hänsyn till pojkar. Detta har resulterat i att pojkar utveklar antipluggkultur, som ett svar på skolornas antipojkkultur, och att kvinnor kommit att dominera på högre utbildningar. Gustafsson verkar tro att om man förklarar en överrepresentation på ett sätt, så borde man i konsekvensens namn förklara alla överrepresentationer på samma sätt. Fel. Vissa skillnader är resultatet av fria val, skillnader i förmågor, eller preferenser, vilket är legitimt. Andra av diskriminering, vilket inte är legitimt. (Det kan ju vara blandning också förstås, men i den utsträckning det är för att samhället diskriminerar är det inte legitimt). Svårigheten är ju att avgöra vad som orsakats av fria val och vad som orsakats av diskriminering, men om bevisen stödjer olika slutsatser i olika frågor är det inte på något sätt inkonsekvent att dra olika slutsatser.

I flera städer i USA tjänar unga, barnlösa, heltidsarbetande kvinnor mer än motsvarande män, mycket på grund av kvinnornas högre utbildning (här i Sverige har vi lägre utbildningspremie, så jag antar det har lägre effekt här?). Att sedan kvinnorna, trots sin högre utbildning och därmed högre inkomstmöjligheter, ofta väljer att prioritera bl.a. att vara hemma med barnen över karriären (åtminstone relativt männen), det tycker Gustafsson att Ström borde presentera som ett jämställdhetsproblem. Att han borde se det som ett resultat av diskriminering snarare än fria val. Oklart hur hon anser att diskrimineringen går till, men hon använder citationsteckensarkasm mot alternativet att det skulle vara fria val.

Del 3, Papparollen och biologiska skillnader: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen-del-3-papparollen/

Gustafsson: ”I Jämställdismen anses mäns och kvinnors olika gener och olika biologiska förutsättningar ligga bakom, bland annat, att män gör större personliga uppoffringar (familj, fritid) för att nå de högsta positionerna i samhället än kvinnor, att män av naturen är skapade att vara mer ”pushiga” än kvinnor, att kvinnor ”skyr risker”.”

Jämställdismen konstaterar att det finns biologiskt drivna statistiska skillnader mellan könen. Det borde egentligen bemötas med en gäspning, det är så uppenbart. Men det finns antibiologister, som inte accepterar att biologin har någon signifikant betydelse, utan hävdar att det nästan bara är socialisering som påverkar, att biologin är försumbar. Se t.ex. Hjernevask, där en mängd absurda argument görs för att förneka biologins roll: https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/ (Jag verkar för övrigt ha blivit blockerad på feministbloggen http://charlottehitochdit.wordpress.com efter det inlägget).

Gustafsson: ”Samtidigt har Jämställdismen en syn på biologiska skillnader mellan könen som inte alla pappor nödvändigtvis skulle känna sig bekväma med, till exempel att män av genetiska skäl offrar familjen för karriären.”

Vad är det papporna inte skulle känna sig bekväma med? Att det finns en statistisk skillnad mellan könen, i hur stor andel av respektive kön det är som satsar på karriären? Att det skulle ligga biologiska orsaker bakom den statistiska skillnaden? Varför skulle de bry sig om en sådan statistisk skillnad, varför skulle de bry sig om huruvida dess orsak har en biologisk komponent eller är enbart kulturell? Det som spelar roll för pappan är vilka rättigheter han har att leva sitt liv; att de regler som samhället sätter upp inte diskriminerar honom, utan värderar båda könen lika, bryr sig lika mycket om deras respektive möjligheter att förverkliga sig, lika mycket om deras respektives väl och ve. Något som idag inte är fallet, samhället diskriminerar till förmån för modern.

De som inte kan acceptera biologiska förklaringar, antibiologisterna, drivs av att de vill kunna eliminera statistiska skillnader mellan könen, och då skulle biologiska skillnader vara ett hinder, eftersom det är mer tabu att manipulera gener och hormoner än att manipulera kulturen. (Det är klart, det existerar väl pappor som är antibiologister, vilket, även om det knappast har så mycket att göra med att de är pappor, faktiskt uppfyller hennes påstående).

Observera att en statistisk skillnad, sådan att mammor är mer intresserade av barnen än papporna, inte behöver innebära att motiverade mödrar är bättre som vårdnadshavare än motiverade fäder. Å ena sidan, bland de föräldrar som är ointresserade så dominerar fäderna, men dessa ställer inte till så mycket problem, eftersom de helt enkelt överlåter omhändertagandet om barnen till den andra föräldern, och förutsatt att en förälder är motiverad så är situationen ok, även om den inte är ideal. Dessa ointresserade föräldrar är det rimligt att ignorera och istället jämföra intresserade mödrar och intresserade fäder, det är ju mellan dessa det blir vårdnadstvister. I den andra änden av spektrumet, de som är extremt intresserade, dominerar mödrarna. Och det behöver inte alls vara någonting bra, det finns mödrar som mer eller mindre definierar sig själva utifrån sin modersroll, och barnet blir då en statist som tvingas anpassa sig till att vara en accessoar för modern, och barnet kan hållas tillbaka i sin utveckling för att passa till den modersroll mamman vill ha. Det är ju naturligtvis en liten och extrem grupp där det går så långt, men poängen är att mer intresserad inte behöver vara bättre. Lagom är bäst.

Är det vettigt att Europarådet definierar ordet ”gender” som ”the socially constructed roles, behaviours, activities and attributes that a given society considers appropriate for women and men”?

På svenska har vi motsvarande ord genus, som betyder ”ett socialt konstruerat klassifikationssystem som delar in människor i två kategorier, kvinnor och män, och som förknippar dessa kategorier med olika uppsättningar beteendemässiga, kulturella, psykologiska och sociala egenskaper och handlingsmönster” eller ”den sociala process som tillskriver såväl människor och institutioner kollektiva maskulina och feminina könsegenskaper.” (enligt Nationella sekretariatet för genusforskning, http://genus.gu.se/meromgenus/ordlista/)

Om pojkar är mer tävlingsinriktade och flickor mer konsensusinriktade, är det en del av genus? Många skulle anta det, men det stämmer inte med dessa definitioner. Det är bara förväntan om en sådan skillnad, tillskrivandet av sådana egenskaper till könen, som är en del av genus så som det definieras ovan, själva den faktiska skillnaden ingår inte. Det gäller inte bara uppfattningen om det sociala, utan även om kroppen – uppfattningen att en muskulös kropp är manlig, är genus, men den faktiska könsskillnaden i muskelmassa är det inte, faktiska skillnader i träningsbeteende är det inte heller. Sett på det här viset, blir påståendet att genus är socialt konstruerat en tautologi, eftersom bara sociala konstruktioner inkluderas i begreppet. Observera även att begreppet inte säger någonting om huruvida det sociala konstruerandet har tagit hänsyn till eller rent av drivits av biologiska realiteter.

Men ofta används ordet i betydligt bredare betydelser. Wikipedia om genusperspektiv: ”Kön är den biologiska skillnaden mellan kvinnor och män. Genus är den sociala skillnaden mellan kvinnor och män.” Ikaros om genus: ”Här skiljer man på begreppen kön och genus, där kön motsvarar det biologiska könet medan genus står för det sociala.” (http://www.fbf.fi/ikaros/arkiv/2007-5/IKA507_p16b.pdf) Wikipedia igen: ”Genusperspektiv används inom samhällsvetenskaplig forskning (även inom andra sektioner) för att studera skillnader mellan kvinnor och män.”, sådana meningar blir besynnerliga om genus inte innehåller faktiska skillnader mellan kvinnor och män, utan bara perceptionen av sådana skillnader, tillskrivandet av sådana skillnader till könen.

Med den här expansionen av begreppet, som inkluderar sociala skillnader som att pojkar är mer tävlingsinriktade och flickor mer konsensusinriktade, gör att det i allmänhet inte går att prata om genus som en social konstruktion. Och hur ofta i debatten används ordet genus i den akademiska betydelsen, är det inte snarare på ett bredare vis som ordet används?

Eller vad sägs om samma konvention från Europarådet som den tidigare nämnda definitionen av gender kom ifrån. Där används ordet gender ett antal gånger, t.ex.: “Recognising the structural nature of violence against women as gender-based violence”. Om man där läser gender som kön, blir det bara feministisk osaklighet. Men om gender är “the socially constructed roles, behaviours, activities and attributes that a given society considers appropriate for women and men”, då betyder det förstnämnda citatet att våldet mot kvinnorna drivs av socialt konstruerade roller, att det inte är biologi eller kriminalitet, utan drivet av vad samhället tycker är lämpliga roller för kvinnor och män. De definierar “gender-based violence against women” som “violence that is directed against a woman because she is a woman or that affects women disproportionately”. Här har tydligen gender slutat att bara handla om uppfattningar om könen, utan innehåller statistiska skillnader i utsatthet. Så t.ex. en våldtäkt av en kvinna, där förövaren är man och heterosexuell, skall räknas som genusbaserat våld. Sådant våld skulle alltså vara drivet av perceptionen av kön, hur samhället tycker att könen skall vara, av socialt konstruerade roller, inte av biologiska skillnader. Om man skall kombinera deras påstående om att genus enbart är socialt konstruerade roller, med att våld som disproportionellt drabbar kvinnor är genusbaserat våld, är man mer eller mindre tvungen att utgå från att alla statistiska våldsskillnader drivs av socialt konstruerade roller, alltså att det inte finns biologiska drivna könsskillnader angående våld.

Ström talar om det totala förnekandet av biologins roll som en masspsykos. Jag säger inte emot.

När politiska organisationer och andra i debatten deklarerar att genus är en social konstruktion, uppfattas det som, och är för det mesta antagligen avsett som, ett politiskt ställningstagande för att personlighetsskillnader mellan könen är socialt konstruerade, att biologi inte orsakar personlighetsskillnader mellan könen. Alltså ett antibiologistiskt ställningstagande. Europarådskonventionen ifråga hävdar t.ex. att länderna skall ta nödvändiga steg för att ändra hur könen beter sig för att utrota sedvänjor och traditioner som baseras på stereotypa könsroller. Inkluderar det stereotyper som att pojkar är mer tävlingsinriktad och att flickor är mer konsensusinriktade? “Parties shall take the necessary measures to promote changes in the social and cultural patterns of behaviour of women and men with a view to eradicating prejudices, customs, traditions and all other practices which are based on the idea of the inferiority of women or on stereotyped roles for women and men.” http://conventions.coe.int/Treaty/EN/Treaties/Html/210.htm

Gustafsson gör en poäng av att Ström använder en tidningsartikel som källa – något hon själv gör när hon strax därefter diskuterar en studie om parkeringsbeteenden – och hon vänder sig särskilt mot att Ström citerar tidningsartikelns citat av en person vid FRC. Gustafsson: ”FRC är en högerkristen grupp som bland annat vill införa ”intelligent design” som ett alternativ till evolutionsläran och göra homosexualitet olagligt”. Jag undrar om Gustafsson vill mena att Ström skulle stå för sådana åsikter, som jag aldrig sett till på hans blogg, eller om hon bara gör det för att använda sig av härskartekniken ”Guilt by association”?

Gustafsson diskuterar en studie om parkeringsskicklighet, och en studie om parkeringsbeteenden. Ström om den första studien: ”Forskarna har studerat mäns och kvinnors respektive skicklighet i bilparkering. 65 personer ombads att parkera en Audi A6 på en vanlig parkeringsplats, och forskarna mätte både tiden det tog och hur bra resultatet blev. De kvinnliga bilförarna tog längre tid på sig, i genomsnitt 20 sekunder längre. Dessutom åstadkom kvinnorna i genomsnitt ett sämre resultat.” Det ska dessutom ha varit feminister som gjorde studien? http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1237236/Men-ARE-better-women-parking-Feminist-scientists-proves-sexist-motorists-known-along.html

Alltså, kvinnor försiktigare, män tekniskt skickligare (de åstadkommer ju ett bättre resultat på kortare tid).

Den andra studien är helt annorlunda utförd. Istället för en specifik väldefinierad uppgift, har man observerat vanliga förare som parkerar sina bilar på vanliga parkeringsplatser. De konstaterar att kvinnor är försiktigare: de kör långsammare, väljer lättare parkeringsplatser, tar mer tid på sig och väljer oftare att köra fram och tillbaks i parkeringsrutan en extra gång för att justera sin position. ”the study noticed men also love to ‘pose park’ when accompanied by a female passenger by opting to squeeze into a small space when a bigger one is available”. I den första studien hamnade männen mer mitt i parkeringsrutan, i den andra studien slutade kvinnorna mer mitt i, alltså ett bättre slutresultat. Jag ser dock ingenting om att män inte skulle vara tekniskt skickligare – när studien kommer fram till att kvinnor är ”bättre” på att parkera, handlar det om attityder, inte om teknisk skicklighet, något som studien inte berör. (I metroartikeln och aktivarums inlägg står att ”Män var skickligare på att köra rakt in i parkeringsfickor”, men vad jag förstår så säger studien egentligen att kvinnor backade in oftare än män, och männen oftare körde framåt in i parkeringsrutan – alltså studien uttalar sig om frekvens för dessa beteenden, inte relaterad skicklighet. Har inte hittat själva studien, bara tidningsartiklar och pressreleasen: http://www.ncp.co.uk/documents/pressrelease/ncp-parking-survey.pdf).

Gustafsson hävdar att den andra studien är en upprepning av den första, vilket är helt fel, och verkar hävda att den andra vederlagt den förstas resultat, trots att den bekräftar kvinnors större försiktighet och inte motsäger att män skulle vara tekniskt skickligare. Gustafsson: ”Studien gjordes dock senare om med 2500 personer och kom då fram till ett helt annat resultat”.

Olof Andersson skriver i en kommentar: ”Metro-artikeln är ju för övrigt bara löjlig, ungefär lika löjligt som att referera till Metro när det handlar om vetenskap. Att män är bättre på spatiellt tänkande har varit ett genomgående mönster i hundratals studier. Att en studie som inte har särskilt mycket med spatiellt tänkande att göra skulle motbevisa ”myten” att män är bättre på det…. Cheery-picking?”

Vilket Gustafsson bemöter med: ”Var det så oklart att anledningen att ta med metro-studien inte hade med resultatet att göra?”

Och jag undrar, tog hon med den utan att bry sig om huruvida den utgjorde någon vederläggning av det Ström hävdat, såsom hon presenterade det? Utan att bry sig om vad som stämmer? Tycker hon att det är ok att påstå precis vad som helts som man känner för, även om man inte tror på det? Inga krav på god tro och intellektuell hederlighet? I så fall är det inte cherry-picking, utan något ännu grövre.

Gustafsson: ”Det verkar i Jämställdismen finnas en lätthet att acceptera studier som kommer fram till skillnader mellan könen, gärna biologiskt betingade och inte socialt betingade sådana, medan mycket få av alla studier som visar på att könsskillnader är kopplade till kulturella orsaker och förväntningar inte väcker samma intresse. Cherry-picking är förstås en sjuka många lider av, även feminister.”

Om Ström och andra signifikanta anti-antibiologister hade hävdat att det inte finns några socialiseringseffekter, så hade vi kunnat jämföra. Men debatten står mellan å ena sidan antibiologister som hävdar att biologi är marginellt, att det bara är socialisering som är viktigt, och å andra sidan forskare och anti-antibiologister som hävdar att både biologi och socialisering är viktigt. De studier som har relevans i sådan konflikt är de som påvisar biologiska effekter, eller påvisar frånvaro därav. Vilken betydelse har studier som påvisar existensen av socialiseringseffekter när det inte är deras existens som utgör skiljelinjen mellan lägren? En del antibiologister hävdar även att det inte finns så stora personlighetsskillnader mellan könen, i det läget blir ju även studier som påvisar existensen av påtagliga personlighetsskillnader relevanta, även om de är sådana att de inte kan avgöra om biologi eller kultur drivit skillnaderna.

Ström har hänvisat till Annica Dahlströms bok ”Könet sitter i hjärnan”, där hon redogör för biokemiska processer, som hormoner, som leder till skillnader mellan könens hjärnor. Men hon har även gjort en del normativa påståenden som går längre än att konstatera statistiska skillnader mellan könen, t.ex.: ”de flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn”, ”Mamman bör inte lämna ifrån sig barnen under de tre första åren”. Detta har resulterat i ”pappadrev” mot henne. http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab http://www.aftonbladet.se/wendela/article14255666.ab

Ström är alltså gillande när det är fråga om hennes påståenden om biokemi, hormoner och diverse statistiska skillnader, men hennes normativa och fördömmande uttalanden av fäder uppskattar han inte. Av någon orsak är Gustafsson är starkt kritisk mot detta. Antingen skall man som feminister fördömma att Dahlströms hävdar existensen av biologiska skillnader, eller också skall man stå till svars för hela paketet? Hon kritiserar Ström för att han i ett bokkapitel där det handlar om biologiska skillnaders existens inte tar upp och tar avstånd från Dahlströms syn på fäder, utan istället håller sig till ämnet för sin bok. Precis som när Ström skriver en bok om formell mansdiskriminering och får kritik för att den inte istället handlar om informell diskriminering av kvinnor. Är det fel att välja ett ämne och avhandla det, sedan vid ett annat tillfälle rikta in sig på ett annat ämne?

Ström föreslår att: ”kvinnor har större behov av att vara med sina barn, och lider mer än män när de är borta från barnen” Varpå Gustafsson gör kommentaren: ”Kan kvinnor ha större behov av att vara med sina barn än män? Det är en märklig fråga från någon som driver papparättsfrågor, iallafall eftersom han inte kommenterar sin teori mer än just så. Lider inte män av att vara borta från sina barn?”

För det första att det skulle vara märkligt från någon som driver papparättsfrågor. Ström är ingenjör. Han värderar saklig korrekthet, alltså att man skall försöka vara med verkligheten överensstämmande i sina sakpåståenden och tolkningar. Inte politisk korrekthet, alltså att man avgör ett påståendes korrekthet utifrån om det är användbart i retorik för den egna sidans dogmer. Inom feminismen finns en hel del politisk korrekthet, och hon blir därför överaskad över att någon som är för att pappor skall ha samma rättigheter som mammor skulle föreslå att mammor har ett större behov av att vara med sina barn. Egentligen finns ingen som helst motsättning, men den politiskt korrekte skulle antagligen ändå övervägt att förhålla sig till sakpåståendet utifrån om det var retoriskt användbart.

För det andra, när hon skriver ”Lider inte män av att vara borta från sina barn?”, så visar hon antingen upp en grundläggande oförmåga att begripa statistik, eller så är det bara en fråga om retorik från hennes sida. Det är lite som om någon sagt ”Män är längre än kvinnor”, och hon invänt ”Har inte kvinnor någon längd?”. Det kan inte vara seriöst menat. Det är tragikomiskt att feministisk diskussion så ofta hamnar på den nivån. Hon accepterar inte påståendet att ”kvinnor har större behov av att vara med sina barn, och lider mer än män när de är borta från barnen”, men har inget egentligt motargument.

Gustafsson klagar över att kvinnor får ett hack i karriären när de skaffar barn, men om en kvinna vill satsa på karriären har hon samma möjligheter som män att försörja en relativt hemmavarande partner. Det är inte något elakt patriarkat som hindrar henne, det är hennes val. För det mest väljer kvinnan att bli ihop med en man med relativt hög inkomst, och låta honom stå för en stor del av försörjningen. Skulle hon vilja annorlunda finns goda möjligheter, men kvinnor brukar välja bort att vara den som försörjer en relativt hemmavarande partner. Kvinnorna har relativt sett både möjligheten och preferensen för att bli försörjda, skall det vara någon form av förtryck det eller? https://bittergubben.wordpress.com/2012/04/29/kvinnor-har-samma-mojligheter-att-kombinera-karriar-och-familj/

Jag skrev innan att Gustafsson text var relativt rumsren, men jag ser mig tvungen att betona ordet relativt när hon avslutar hela texten med: ”Den Jämställdistiska uppfattningen är alltså att vi inte pratar tillräckligt mycket om att småbarnspappor är mer präglade att ge sig ut i djungeln och slå ihjäl en buffel än vårda sina egna barn.” Detta är inte skrivet för att övertyga någon som inte delar hennes syn, och det är inte skrivet för att reda ut vilka värderingar jämställdismen står för, utan för ryggdunkar från de egna leden. En dålig tolkning (Ström jämför egentligen pappornas preferenser med mammornas preferenser) av en dålig formulering, hans poäng lämnas orörd. Det utmanar överhuvudtaget inte hans egentliga poäng, och kan därmed inte utmana någon som håller med honom om hans egentliga poäng: Det finns skillnader mellan män och kvinnor, kvinnorna är relativt mer inriktade på omhändertagande än männen, männen är relativt mer inriktade på försörjning än kvinnorna. Det finns nästan säkerligen underliggande biologiska orsaker till det. Skillnaden leder till att kvinnorna gör en relativt stor del av vården av småbarn, och männen en relativt stor del av försörjningen. Det försörjningsansvar männen därmed tar på sig är lika mycket värt som det ansvar kvinnor tar på sig för att vårda småbarn.

Ytterligare Länkar

Aktivarum har 4 inlägg som också bemöter Gustafsson kritik av jämställdismen:

http://aktivarum.wordpress.com/2012/09/22/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-1-lagstiftning-och-sexbrott/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/09/23/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-2-manlighet-och-kvinnlighet/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/10/06/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-3-medfott-eller-socialt-konstruerat/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/10/07/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-4-omvand-radikalfeminism/

En jämställdists Jämställdhetslabyrint

Pelle Billing har haft en gästblogg där Kristian Stålne presenterat en jämställdhetslabyrint, som ger en version av hur olika ismer i jämställdhetsdebatten förhåller sig till varandra. http://www.pellebilling.se/2012/08/jamstalldhetslabyrinten-en-komplexare-karta-over-jamstalldhetsdebatten/

Här gör jag min version. Jag bryr mig inte om indelningen av den moderna feminismen i olika varianter, utan tar feminismen som ett paket.

Tabellen är ordnat utifrån hur stor relativ vikt man ger till mäns respektive kvinnors perspektiv. Ju längre åt vänster, desto mer värderar man män och mansperspektiv, men skiter i kvinnoperspektiv, och visse versa åt höger, så som indikeras i första raden. Jag har sedan stoppat in ett antal ismer utifrån vilket spektra de upptar på den här skalan. De i sammanhanget vanligast förekommande är i fetstil. I sista raden några exempel på vad som kan sägas.

Man behöver inte vara med i en ism bara för att man är i samma kolumn, och man kan vara med i en ism utan att vara med i alla de kolumner som går ihop med den ismen, och de flesta kommer inte instämma i exempelpåståendena i sin kolumn. Men om man är med i en ism, så är man i en av de kolumner som hör till ismen.

Bryr sig bara om männen, skiter i kvinnorna	Bryr sig mer om mansperspektiv än om kvinnoperspektiv	Kvinnor och män, och deras respektive perspektiv, bör värderas lika högt	Bryr sig mer om kvinnoperspektiv än om mansperspektiv	Bryr sig bara om kvinnorna, skiter i männen
Manschauvinism Maskulinism		Jämställdism Humanism Antichauvinism	Feminism Kvinnochauvinism
Antifeminism			”Måttlig” feminism	Extrem feminism
Extrem manschauvinism	”Måttlig” manschauvinism	Anti–manschauvinism
I princip alla våldtäktsanmälningar är falskanmälningar. Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven.	Prostitution bör vara lagligt, det är orimligt att staten lägger sig i sådana privata frågor. Män är starkare, smartare och ärligare, kvinnor, hmm, har högre verbalt flöde.	Lika spelregler. Samma rättigheter, skyldigheter och människovärde. Män och kvinnor har olika styrkor och preferenser, men man kan inte säga att ena könet är bättre än det andra.	Fler riktade kvinnosatsningar för ökad jämställdhet. Pojkar misslyckas i skolan för att de är omogna och har destruktiva maskuliniteter.	Män är djur. I princip alla män som anklagas för våldtäkt eller partnersmisshandel är skyldiga. Alla män har en kollektiv skuld för mäns våld mot kvinnor.

Många feminister skulle antagligen hävda att mittenkolumnen, den lika värderingen av kvinnor och män, borde rymmas inom feminism och inte inkluderas i antifeminism. Men många antifeminister baserar sin ståndpunkt just på att de anser att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, och tar utifrån det avstånd från feminismen. Och feminister reagerar då i allmänhet med att kalla dessa för antifeminister, eller rent av kvinnohatare. Hur många feminister är det som hävdar att t.ex. Pär Ström skulle vara feminist?

Må vara att det fanns en tid, med vad som idag kallas urfeminism, då feminismen även inkluderade jämställdheten, inte bara kvinnochauvinism, men i dagens Sverige är det inte fallet.

Extra komiskt blir det när feminister hävdar att feminism handlar om jämställdhet. Feminismen har ingen avgränsning till höger i diagrammet, det finns ingen grad av manshat eller kvinnochauvinism som är för extrem för att passa in under feminismen. Om man implicit hävdar att extrem kvinnochauvinism är en extrem form av jämställdhetsförespråkande, då har man verkligen perverterat sitt språk. Ju mer kvinnochauvinistiskt någonting är, desto mer ensidigt det värderar kvinnoperspektiv och skiter i mansperspektiv, desto mer överens är folk om att det är feministiskt.

Någon skulle kanske vilja tillämpa motsvarande resonemang på antifeminism, att man inte kan röra sig för långt åt vänster i tabellen för att upphöra att vara antifeminist. Och det stämmer ju. Det är inte bara jämställdister/antichauvinister som är emot feminismen, utan även manschauvinister/maskulinister.

För att en ism skall kunna göra anspråk på att vara för jämställdhet, och hävda att den anser att båda könens perspektiv skall ha samma värde i analysen, måste den avgränsa sig både mot manschauvinism/maskulinism och mot kvinnochauvinism/feminism. Det blir ju besvärligt med var respektive gräns dras, var man tycker att mitten är. Men har en ism överhuvudtaget inget begrepp för sådant som korsar gränsen åt ena hållet, då kan en sådan ism inte definieras i termer om att vara för jämställdhet.

Manschauvinism och feminism är motpoler, inte komplement

Ibland hävdar någon feminist att det är ok att feminismen bara beaktar kvinnoperspektiv, eftersom den hanterar kvinnofrågar, och att män själva får ta hand om mansfrågorna. Men det funkar inte så. Nästan alla så kallade kvinno- och mansfrågor rör i själva verket båda könen, relationen mellan könen. Att frågan tillskrivs ett kön är för att det könet i någon mening anses få sämre utfall på det området, det innebär inte att frågan bara berör det könet. Och skall vi på ett vettigt sätt analysera en fråga som rör relationen mellan könen, som involverar båda könen, så måste båda könens perspektiv beaktas. Här gör feminismen ett magplask med sin likgiltighet/fientlighet inför mansperspektiv, som gör den oförmögen att göra meningsfull analys av några köns- och genusfrågor överhuvudtaget. Även om trasiga klockor visar rätt tid två gånger om dagen, är de inte så användbara för att ta reda på vad klockan är.

En jämställdhetspolitik, där hälften av frågorna behandlas utifrån ett ensidigt kvinnoperspektiv, och andra hälften utifrån ett ensidigt mansperspektiv, skulle inte bli vettig.

En vettig jämställdhetspolitik baseras på analys som betraktar båda könens perspektiv.