Charlotte Vainio och den ovetenskapliga genusvetenskapen

Jag kritiserar ofta genusvetenskapen, och har även läst en hel del negativt om den. Det som kritiseras är i första hand kunskapssynen, där man å ena sidan kan hävda att någonting är sant för att det passar med ideologin och de politiska syften man vill tjäna, och detta utan att kollegorna reagerar, och å andra sidan kan få skit om man hävdar något som är väl underbyggt, men som inte passar ideologin.

Men Vainio har en helt annan bild av kritiken: ”… att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt. […] Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. […] man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/11/07/genusvetenskapens-vetenskaplighet-och-motstandet-mot-forskning-om-kvinnor/

Huh? Vad?

Om det är sant har jag tydligen väldigt dålig koll på kritiken mot genusvetenskapen, för det där var jag inte bekant med.

Det bedrivs seriös forskning om och av kvinnor. Jag har inte sett någon hävda något annat. Problemet med den oseriösa genusvetenskapen är inte att den fokuserar på kvinnofrågor, utan att den gör det ideologiskt snarare än vetenskapligt. För att illustrera vad kritiken handlar om, låt oss jämföra med ett annat exempel på samma ovetenskaplighet, nämligen kreationismen.

Bondensson: ”På flera punkter kunde nämligen de övriga experterna på ett övertygande sätt argumentera för, genom hänvisningar till studier och genomförda experiment, att det faktiskt föreligger bevisade biologiska skillnader mellan män och kvinnor, t.ex. våldsbenägenhet, spatial förmåga och kommunikationsförmåga. Lars Jalmert underkände dock alla sådana resonemang, och påstod istället att några sådana biologiska skillnader mellan män och kvinnor icke existerar. Jaha ja, men sättet på vilket han argumenterade fångade dock mitt intresse. Han hänvisade nämligen inte själv till några studier eller till några genomförda experiment, d.v.s. sådant man normalt sett förknippar med vetenskap. Istället viftade han bort de övrigas argumentation genom att lägga fram hypoteser kring vad som kan gå fel i [de] typer av studier och experiment som de övriga lutade sig mot, och upprepade sedan sin fasta övertygelse om att några biologiska skillnader inte existerar.

Lars Jalmerts sätt att resonera påminner mig väldigt mycket om när jag hängde på talk.origins och fick höra kreationister debattera mot biologer. Kreationisterna, som alltså är en grupp individer som påstår att det inte finns några vetenskapliga belägg för evolutionsläran och istället hänvisar till Bibelns skapelseberättelse, hade naturligtvis aldrig några egna data till stöd för sin hypotes om Adam och Eva. Istället kom de med ändlösa spekulationer kring vad som till äventyrs kunde gått fel vid än det ena, än det andra experimentet som biologerna genomfört. Dock, precis som Lars Jalmert, utan att någonsin kontrollera om det som de påstod kan gå fel verkligen gått fel, eller ännu bättre hänvisa till egna försök som bevisar att de andra forskarna gjort ett misstag.

Lars Jalmert är en fiende till sanningen, precis som kreationisterna.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=2

Ytterligare ett exempel kan ju vara förnekandet att människans utsläpp påverkar klimatet. Må så vara att det inom media kan förekomma ”klimatalarmism”, men inom vetenskapen finns en konsensus att temperaturen har stigit, att den kommer att fortsätta stiga, och att av människan orsakade utsläpp är huvudorsak. Men det finns de som förnekar detta, som kommer med allehanda krystade förklaringar till varför vetenskapen skulle vara fel, och att det bara är påhitt alltihop. Det spelar ingen roll hur ofta, hur sakligt, och hur grundligt deras argument vederläggs, de fortsätter ändå. Jag har intrycket att det är rätt så hög andel män bland dessa? Och att det i bakgrunden finns kapitalstarka intressen som inte vill ha regleringar av utsläpp, och betalar think-tanks för att producera och sprida argument och ”information”.

Det är två grupper som ligger rätt så långt ifrån feminismens värderingar. Men när det gäller synen på vetenskap sitter genusvetarna, kreationisterna och ”AGW-skeptikerna” i samma båt. Det är ok att hävda som sant det som tjänar de politiska och ideologiska syften som man strävar efter, trots att det inte stöds av – eller rent av motbevisas av – empirin.

Måhända Vainio kommer invända att eftersom genusvetarna är akademiker, vid universiteten, så skall de ha auktoritet, medan kreationisterna och ”AGW-skeptikerna” inte har status vid lärosätena, och därför skall ses som suspekta. Men det handlar inte om vem som säger det, utan vad som sägs, det är – eller snarare det skall vara – argumenten som räknas. Visst, en professor inom en vetenskaplig kultur, skulle förvisso ha en hög auktoritet, men det är en konsekvens av att sådana professorer normalt sett bara hävdar sådan de har saklig grund för, och kan leverera bra argumenten som stödjer deras slutsatser. Det är alltså argumenten och sakligheten hos de inom disciplinen som ger auktoritet till titlarna. Men akademiker inom en disciplin, där man inte har en sådan kultur, där det istället tolereras att de verksamma frekvent producerar ideologiskt trams, deras titlar får ingen sådan status.

Bashflak: ”Charlotte skriver: ”Ditt sista stycke läser jag som att du tänker dig att vardagliga betraktelser av samspelet mellan könen skapar kompetens för att diskutera genusvetenskap. Jag drar nytta av gravitationen varje dag, men jag är ändå jävligt försiktig med att mästra fysiker.”

För det är där skiljelinjen mellan disciplinerna går. Genusvetenskapen sitter i sin kammare och fabulerar teorier som går stick i stäv med vad gemene man kan betrakta empiriskt i sin egen vardag. Betänk nedanstående scenario:

Charlotte observerar gravitationen varje dag, och kommer till slutsatsen att föremål i regel faller nedåt mot jordens yta. Då kommer en fysikprofessor och hävdar att föremål rör sig uppåt, bort från jordens yta. Charlotte tänker WTF, bullshit! Fysikern frågar då om Charlotte läst fysik på universitetsnivå?

– Eeeh, nej.

– Haha, hur vågar du ifrågasätta en fysikprofessor i ämnet fysik, flicka lilla?

Men om Charlotte har skinn på näsan, så kräver hon att professorn redovisar hur han kommit till sin slutsats, och då kryper det motvilligt fram att han avser specialfallet när han släpper en korkbit från havets botten så att den flyter upp till vattenytan.

Just så fungerar en hel del av genusvetarämnet.” (citat som ursprungligen markerades med kursiv stil har istället citationstecken) http://bashflak.wordpress.com/2013/09/07/auktoritetstro-ii/

Om fysikprofessorer i allmänhet betedde sig så, och deras kollegor accepterade det, skulle deras titlar få samma status som genusvetarnas. Trots att de studerar fysiken och naturlagarna, inte kvinnor och könsroller; det som spelar roll är inte vilket ämne de ägnar sig åt, utan hur vetenskapliga disciplinerna är.

Vainio: ”Det viktiga och det fina med vetenskap är att den är självsanerande. Det finns freaks överallt men de sorteras automatiskt bort i något skede när de inte får gehör för sina resultat inom forskarsamfundet.”

Inom riktig vetenskap sorteras de bort, ja. Men de blir inte bortsorterade bara för att man kallar det för vetenskap. Kreationisterna gör anspråk på att de ägnar sig åt vetenskap. Innebär det att kreationismen är en självsanerande rörelse, där osakligheter sorteras bort? Eller är det så att teser får gehör eller inte, bland andra kreationister, inte utifrån hur sakliga de teserna är, utan i hur hög grad de passar kreationismens agenda? I den mån utsortering och gehör inte utgår från saklighet, utan baseras på ideologisk lämplighet, så är det inte vetenskap, även om utövarna vill kalla det för vetenskap.

Frågan är, har man i första hand en vetenskaplig kultur, som sorterar bort osakligheter och ideologiskt svammel, eller accepterar man sådana osakligheter som gynnar vissa ideologiska agendor?

Inom genusvetenskapen saknas vetenskapskulturen, vetenskapens normer. Där har det varit så normkritiskt att man gjort sig av med dylikt ”patriarkalt” bagage. Visst är det möjligt för enskilda genusvetare att göra seriös forskning ändå, men det är hopplöst att som utomstående veta vilka de är, när det inte finns någon intern kultur som upprätthåller kvalitén, och tar avstånd från de som ägnar sig åt ideologiskt svammel. Hur skall man som utomstående kunna lita på att en rapport är seriöst gjord, när det inte finns interna krav?

Ninni var t.ex. positiv till Vainios masteruppsats: http://genusdebatten.se/charlottes-masteruppsats/

Det är mycket möjligt att den är helt seriös och respektabel. Men hur skall man som utomstående kunna vara säker? Det är omöjligt att läsa alla källor till alla rapporter man är intresserad av; ibland kan det vara vettigt att ta en delmängd av källorna och kolla upp dem, men ofta är det inte praktiskt. Det krävs att personer man kan lita på har konstaterat att det stämmer, att rapporten är bra. Det är det som vetenskap handlar om. Att det finns en kultur, med krav på saklighet, krav på strävan efter korrekthet. Det som godkänns från den kulturen, som varandes bra, kan man antagligen lita på, det håller en högre klass än vad man som individ skulle ha någon möjlighet att komma upp till.

Den rikliga förekomsten av osakligheter som godkänns inom genusvetenskapen visar att det inte finns en sådan kultur. Nej, jag hävdar inte att alla genusvetare tror på alla osakligheterna, som att biologi skulle vara irrelevant för könsskillnaderna, men det finns en acceptans inom kulturen; de som gör sådan påståenden är rumsrena och accepterade. Det kanske finns en vetenskaplig kultur vid vissa genusvetenskapliga institutioner, men då borde man märkt att de som grupp tar avstånd från övrig genusvetenskap. När det inte finns en sådan vetenskaplig kultur som ger tyngd och legitimitet åt rapporterna är man som utomstående tvungen att betrakta dem som debattartiklar. Det blir ju frustrerande för någon som lagt ner flera år av seriösa efterforskningar om deras verk på sin höjd betraktas som en välskriven debattartikel, men vad skall man som utomstående göra? Tro på en potpurri av texter, som påstår lite vad som helst?

Vill Vainio, och andra genusvetare, ändra på den här situationen, går det inte att låtsas som att de oseriösa kollegorna inte finns eller inte spelar någon roll. Det är genusvetenskapens tolerans för osakligheter som gör den till en pseudovetenskap.

”Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, …”

När en genusvetare publicerar ovetenskapligt trams, så ”pissar” hon på sina kollegor, när dessa kollegor inte protesterar, ”pissar” de på sig själva (åtminstone i den mån de bryr sig om hur hög status det är att vara genusvetare). Om Vainio vill förhindra att alla dessa kattungar håller på och gråter, borde hon ta och kräva räfst och rättning bland sina kollegor.

Hjernevask må vara uttjatat, med det är en utmärkt illustration, och debatten efter ett utmärkt exempel på hur genusvetare inte kritiserar kollegorna utan istället kritiserar kritiken. Kan någon komma med motexempel, där genusvetare som har en dylik kunskapssyn får kritik från sina kollegor, som ställer krav på vetenskaplighet? Och då utan att detta drivits av externa påtryckningar?

När en genusvetare väljer att förlöjliga omnämnanden av Hjernevask, så ”pissar” hon på sin disciplin. Hon säger att den underliggande ovetenskapligheten som påvisas i Hjernevask inte är någon skandal, men att det är stötande att den kritiseras. En seriös forskare skulle, i den mån ämnet kommer upp, ta avstånd till ovetenskapligheten – och om möjligt göra klart att det inom vederbörandes egen institution minsann inte går till på det viset. Om Vainio t.ex. hävdade att det bland genushistoriker finns en seriös kunskapssyn, och ett avståndstagande från den avsaknad av vetenskaplighet som accepteras inom en del andra discipliner av genusvetenskapen, så skulle jag inte kunna avfärda det, jag har ingen koll på genushistoria som disciplin. Men istället kritiserar hon att genusvetenskapen kritiseras överhuvudtaget, vilket inte indikerar att genushistoriker skulle hålla högre standard än genusvetare i allmänhet.

Exemplet må som sagt vara uttjatat, men det är likväl relevant, för genusvetenskapen har inte gått vidare. Den har inte gjort räfst och rättning, den har inte proklamerat att de där oseriösa tiderna har de lagt bakom sig, den har inte proklamerat att den numera anammat vetenskapens normer. Så länge som den inte gör det, utan istället tar avstånd från legitim kritik, finns ingen orsak att tro att situationen har förbättrats, och i den meningen är Hjernevask alltjämt aktuellt.

Även om det skulle vara så att genusvetarna, utifrån yttre tryck och häcklanden, skulle övergivit positionen att biologin är irrelevant, kvarstår den ovetenskaplighet och kunskapssyn utifrån vilken genusvetenskapen en gång anammade positionen. När skall genusvetare börja ta avstånd från ideologisk kunskapsproduktion inom sin disciplin?

Och nej, det är inte bara Hjernevask och Könskriget, de är bara de som haft överlägset störst genomslag. Det finns gott om exempel på genusvetenskap som inte håller måttet.

Som för att visa upp genusvetenskapens nödvändighet och förträfflighet, ger Vainio exemplet Agnes Wold. Men är Wold en genusvetare? ”professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora vid Sahlgrenska akademin, institutionen för biomedicin […] Wold är specialiserad på tarmens normala bakterieflora och dess interaktion med immunsystemet. Tillsammans med sin forskargrupp studerar hon särskilt om allergier och inflammatorisk tarmsjukdom kan bero på förändrad tarmflora.” http://sv.wikipedia.org/wiki/Agnes_Wold

Vainio besväras dock inte av konstateranden om Wolds titlar: ”Och det är en viktig påpekan om Agnes Wold! Undrade när någon skulle slå ner mot henne som ideologiskt driven, precis som mot Gunilla Krantz.” Det är i första hand Nationella Sekteriatet för Genusideologi som det slagits ner på. Krantz har kritiserats för att hon vikt sig för deras påtryckningar (och andras); jag har inte sett att hennes forskning kritiserats.

Även om Wold hade varit en genusvetare, har inte det någon relevans gentemot kritiken. Frågan är inte huruvida det kan finnas seriösa genusvetare, som har åstadkommit något av värde, och som drar välgrundade slutsatser; nej, frågan är om det finns oseriösa genusvetare, som producerar ideologiskt trams, men vars arbete ändå accepteras och respekteras kollegorna.

Könsdimorfism: Victoria Dyring väljer genusideologi över vetenskap

Vetenskapens Värld hävdar med programmet ”Därför är kvinnor kortare än män” en märklig tes: att kvinnor är kortare än män orsakas av matdiskriminering. http://www.svt.se/vetenskapens-varld/se-program/del-24-13

Programmets är så flummigt, att jag inte ens är klar över vad deras tes egentligen är?

Tolkning 1: De hävdar att mänskliga gener kodar för samma längd för män och kvinnor (eller att kvinnor skulle vara längre), och att orsaken till att kvinnor blir kortare är att kvinnor som individer blir matdiskriminerade – genom historien och i alla kulturer.

Tolkning 2: De hävdar att kvinnor under evolutionär tid utsattes för sådan matdiskriminering, att det därför blev en överlevnadsfördel för kvinnor att vara mindre, därför så kodar de mänskliga generna olika längd för män och kvinnor.

Det känns märkligt att de är så ospecifika att man inte vet vad det är de drar som slutsats. De tar upp sin lösning i samband med att de tittar på olika evolutionära förklaringar till att varför längden skiljer, vilket antyder att de menar att det är matdiskriminering under evolutionär tid. Men de hävdar också att åtgärdande av sådan diskriminering skulle kunna göra att kvinnor växer ikapp; alltså att längdskillnaden är kulturellt driven, och inte genetiskt driven.

”Enligt flera antropologer skulle det kunna vara årtusenden av särbehandling som ligger bakom storleksskillnaden mellan män och kvinnor. Det skulle också kunna innebära att det på sikt finns förutsättningar för kvinnor att växa ikapp, och kanske till och med bli längre än männen.” http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/darfor-ar-kvinnor-kortare-an-man

Dessa båda tolkningar finns dessutom i två olika varianter; om det är matdiskriminering av flickor relativt pojkar, eller matdiskriminering av kvinnor relativt män. De diskuterar både matdiskriminering av unga flickor och av vuxna kvinnor, utan att riktigt klargöra vilken av dem som var relevant, eller om de hävdar att båda skulle vara relevanta för deras hypotes. Det spelar roll för vilka skillnader i tillväxt som man borde förvänta sig, när man även beaktar ålder.

Effektivaste sågningen hittills levererades av programmet ”Medierna” i P1. De kontaktade flera av forskarna som intervjuades i filmen, och fick svar från ungefär en tredjedel. Dessa har inte sett det färdiga resultatet, trots löften från de franska producenterna, och de är tydligt avvisande till filmens tes. ”När filmen påstår att det är kultur, alltså kvinnornas tillgång till mat som orsakat storleksskillnaderna, så menar forskarna istället att det är natur. De där skillnaderna har skapats långt innan mänsklig kultur. Så såg det ut hos förmänniskor, så ser det ut hos de andra stora aporna, som orangutanger, gorillor, och de två arterna schimpanser”. Birgitta Tullberg: ”Storleksskillnaden har minskat, i linjen som leder fram till vår art idag”. De är också kritiska till att tala om forskarstrid, eftersom forskarna är enigt kritiska. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2795&grupp=9346&artikel=5672576

Här följer en något längre genomgång av programmets teser.

Låt oss börja med gener och evolution

”Kan förklaringen vara att det finns en lång-gen för män och en kort-gen för kvinnor?”

Frågan borde antagligen snarare vara, kan det vara så att generna som påverkar längden kodar för ett beroende på något annat könat, såsom könshormoner?

”Forskare formulerade en hypotes om en mutation som bara inträffade hos män. Mutationen gav större kroppsstorlek, och sen gick den i arv till mannens söner men inte till döttrarna. Om storleken var till fördel för fortplantningen så spreds den och gjorde så att män i allmänhet växte ifrån kvinnor.”

Det är som sagt mycket mer troligt att mutationen är i de normala, könsgemensamma generna, och kodar för ett könsberoende, t.ex. ett beroende på könshormon, än att det är kodat direkt på y-kromosomen, som är den enda kromomen som är unik för män.

Poängen med sexuell fortplantning är att man blandar anlagen. Om olika individer i populationen har bra mutationer i olika anlag, så kan dessa blandas. Efter tillräckligt många generationer så kommer alla de bra anlagen vara rikligt förekommande i populationen, många individer kommer ha ärvt alla de bra anlagen. Detta gäller även om anlagen sitter på olika varianter av samma kromosom. När två sådana varianter av samma kromosom hamnar i en individ, mixas kromosomerna i det kromosomparet, så att båda anlagen kan hamna på samma kromosom, så att senare individer kan ärva alla de bra egenskaperna.

Detta gäller dock inte för y-kromosomen; den ärvs direkt från far till son, utan att kunna mixas med andra y-kromosomer. Den paras aldrig med någon annan y-kromosom, utan bara med x-kromosomen. Om det finns flera bra mutationer på olika anlag i olika y-kromosomer, skulle inte dessa kunna blandas; de olika varianterna av y-kromosomen konkurrerar med varandra, och kan inte uppta bra anlag från konkurrerande y-kromosomer. Det är p.g.a. denna evolutionära ineffektivitet som y-kromosomen är så kort, det är bättre att ha anlagen på andra kromosomer.

Deras illustration börjar med att visa upp män och kvinnor som lika långa, en mutation gör att vissa av de manliga avkommorna blir längre, varefter det naturliga urvalet av någon orsak gynnar de längre männen så att det till slut bara är långa män. Denna illustration är ren lögn. Enligt fossila fynd så har männen hela tiden varit längre bland våra anfäder, ju längre tillbaks man går desto större skillnader ser man. Skillnaden har existerat sedan förkulturell tid, och blivit mindre.

”Hos skogsödlan är honorna alltid större än hanarna, men hos exempelvis sköldpaddor påverkas dimorfismen av miljöfaktorer. Under vissa omständigheter blir honorna störst men under motsatta betingelser blir hanarna större. Dimorfism är alltså inte nödvändigtvis konstant. Hos människan kan samma processer förekomma så jag anser inte att längdskillnaden mellan könen är konstant. Så män skulle kunna bli mindre än kvinnor, i likhet med ödlorna. Det är ingen konstig tanke för en evolutionsbiolog.”

Hur könsdimorfismen ser ut, och om den beror på miljöfaktorer eller inte, bestäms av generna. En art kan ha gener som säger att ena könet växer sig större under alla omständigheter, en annan art har gener som gör att könen reagerar olika på olika omständigheter. Det kan rent av vara så, att inom en arts population finns olika gener, som kodar för olika sådana beroenden; så att en del av individerna har en dimorfism, en annan del har en annan dimorfism; om någon av dessa varianter ger överlevnadsfördel kommer evolutionen att efter ett stort antal generationer göra den vanligare.

Detta betyder inte att människor har gener som påtagligt gör att längdens beroende på miljöfaktorer skiljer mellan könen. Frågan blir, vad kodar mänskliga gener för? De gener vi har, de har vi, om vi nu inte vill börja med genmanipulation i genusvetenskapens namn. Att dimorfismen skulle uppvisa ett sådant beteende, även om det inte finns inkodat i generna, det vore en mycket konstig tanke. Antingen är det inkodat eller inte. Har man inte observerat något sådant miljöberoende för längdskillnaden, har vi antagligen inget sådant beroende, åtminstone inget med uppenbar miljöfaktor och påtaglig effekt. Den tanke som inte skulle vara konstig för en evolutionsbiolog, är att vi under andra evolutionära omständigheter, hade kunnat ha gener som kodade att storleksförhållandet var ett annat, eller att dimorfismen berodde på miljöfaktorer.

Det verkar som att de bakom programmet inte förstår dylikt.

Här tillkommer epigenetiken. Beroende på miljöfaktorer aktiveras eller avaktiveras olika gener, och en del av dessa av/aktiveringar kan gå i arv till barnen, eller rent av till barnbarnen.

“In the Överkalix study, Marcus Pembrey and colleagues observed that the paternal (but not maternal) grandsons of Swedish men who were exposed during preadolescence to famine in the 19th century were less likely to die of cardiovascular disease. If food was plentiful, then diabetes mortality in the grandchildren increased, suggesting that this was a transgenerational epigenetic inheritance. The opposite effect was observed for females—the paternal (but not maternal) granddaughters of women who experienced famine while in the womb (and therefore while their eggs were being formed) lived shorter lives on average.” / “The estimation of percentage of human genes subject to parental imprinting is approximately 1-2%” källa: Wikipedia

Måhända kan tidigare generations svält påverka längd?

“Moreover, the children of the women who were pregnant during the [Dutch] famine were smaller, as expected. However, surprisingly, when these children grew up and had children those children were also smaller than average. These data suggested that the famine experienced by the mothers caused some kind of epigenetic changes that were passed down to the next generation.” Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Dutch_famine_of_1944#Scientific_legacy

Programmet har aldrig formulerat någon epigenetisk hypotes, och det vore väldigt långsökt att det skulle spela någon signifikant roll, så jag kommer inte beakta sådana möjligheter under resten av inlägget.

Varför är män längre än kvinnor, eller varför är kvinnor kortare än män?

”Många människor har frågat sig vad könsdimorfism beror på. De flesta har ställt en fråga, som faktiskt är en sexistisk fråga, utan att inse det. Frågan de ställt är ”Varför är hanar större än honor”? Kvinnor betraktas som en stillastående jämförelsepunkt. Och det naturliga urvalet har av någon anledning gjort männen större. Men istället för att fråga varför män är större än kvinnor kan vi fråga varför kvinnor är mindre än män”

Det finns ingen skillnad på frågorna, de är ekvivalenta. Varför är 3 större än 2, varför är 2 mindre än 3? Ekvivalent.

Om ena alternativet är mer specifikt/avvikande/diskussionsämne och det andra mer generellt/normalt/referenspunkt, bör man normalt ta det specifika/avvikande/diskussionsämnet först, t.ex., varför är ek vattentåligare än andra träslag? Varför är kenyaner bättre långdistanslöpare än andra etniska grupper? Men här finns inga sådana faktorer, frågorna är likvärdiga. Om hannar och honor betraktas som två likvärdiga jämförelsepunkter, ingendera evolutionärt statisk, och de jämförs med varandra, så finns inga sådana grunder; frågorna är ekvivalenta, de är lika bra. Ingendera är sexistisk.

Men i programmet hävdas att ena frågan är sexistisk. Jag svarar att det som antagligen är sexistiska är att säga att någondera fråga är sexistisk; det implicerar att det är det ena könet som man bör intressera sig för, och att man bör betrakta det andra som referenspunkt.

Något måste tillföras för att man skall kunna säga att ena frågan är bättre än den andra. Om man t.ex. tror att de evolutionära krafter som har betydelse för kvinnors längd, är relativt oberoende av männens längd, medan de evolutionära krafter som avgjort männens längd är relativt beroende av kvinnors längd, skulle det vara motiverat att välja den första frågan över den andra (och vice versa).

Programmet anser att det inte bara är en skillnad mellan kvinnor och män, utan även mellan kvinnor och hur kvinnor borde ha varit. Då kan man ju förstå att de vill ha frågan på ett format där kvinnornas längd avviker från en referenspunkt, men skall man få med förhållandet till vilken längd kvinnor ”borde” ha haft blir man tvungen att välja en annan fråga.

Erik: ”Det är inte en sexistisk fråga. Anledningen att kvinnor ofta betraktas som en mer stillastående jämförelsepunkt än mannen (inget av könen står stilla) är att kvinnor har sammansättningen XX medan män har sammansättningen XY.” http://genusdebatten.se/svt-vetenskapens-varld-darfor-ar-kvinnor-kortare-an-man-del-1/

Jag håller ju med om att frågan inte är sexistisk, men om man skall tolka resten som att Erik anser att det är rätt fråga, att den är bättre än den andra, så håller jag inte med. Det påtalas ofta att män i många avseenden har större spridning än kvinnor, men det gäller spridning för individer i en population, jag har inte hört det hävdas för evolutionär förändringshastighet. Även om så skulle vara fallet, att ena könet anpassar sig snabbare medan det andra är mer stillastående, hur skulle det motivera att göra skillnad på frågorna? Antagligen har evolutionen haft tillräcklig tid för att anpassa båda könens längd, även om det ena skulle anpassats snabbare än det andra. Att vi har XX och XY är ingen orsak att föredra den ena av de två ekvivalenta relativa frågor.

Vad påverkar hur långa vi blir?

Vi vet att det finns en genetisk komponent, längd är ärftligt, även om vi inte är klara över vilka generna är eller hur det fungerar.

En andra faktor är miljö. Bra mat ger mer längd, både att den skall vara tillräcklig mängd och tillräckligt allsidig. Vid svält och sjukdom kan tillväxten reduceras eller tillfälligt stängas av.

Kön spelar roll. Män blir längre än kvinnor.

“Mature height can be predicted on the basis of midparental height. The adjusted midparental height (target height) is calculated by adding 13 cm (the difference between the 50th percentiles for adult men and women) to the mother’s height (for boys) or subtracting 13 cm from the father’s height (for girls) and then taking the mean of the height of the same-sex parent and the adjusted height of the opposite-sex parent. Adding 8.5 cm above and below the midparent target height will approximate the target height range of the 3rd to 97th percentile for the anticipated adult height for that child adjusted for his or her midparental stature” (Det säger i och för sig inget om huruvida det är genetiskt eller socialt arv). / “Worldwide, the single most common cause of growth retardation is poverty-related malnutrition. In the United States, nutritional growth retardation (also known as nutritional dwarfism) and delayed pubertal development among suburban upper-middle- and upper-class adolescents more often result from self-induced restriction of nutrient (energy) intake.” http://ajcn.nutrition.org/content/72/2/521s.full

”Vårt genetiska arv samverkar alltså med yttre omständigheter för att bestämma hur långa vi blir som vuxna. Kroppslängden är alltså ett resultat av både gener och miljö.”

Om man beaktar att kön bestäms av generna, så kan man hoppa över att specifikt nämna kön.

”Barn som lever i ett hälsosamt tempo och som inte tvingas till hårt arbete, har större potential att växa sig stora. Så när historikerna studerar folks storlek så får de ledtrådar om levnadsförhållandena i olika grupper under olika tider. … Man kan se att tjänstemän var längre än arbetare. … I England är skillnaderna som allra störst i början av 1800-talet. I tonåren var en aristokrat hela 15 centimeter längre än någon ur arbetarklassen. Där har vi den igen, skillnaden på 15 centimeter. Storleken är alltså en indikator på samhällsklass, levnadsförhållanden, kost och hälsa.”

Ja. Och kön. De hoppar över att nämna det, måhända för att användandet av längd som indikator på de andra faktorer, skall kunna indikera att män har en privilegierade levnadsförhållanden? Alltså, som om kvinnor och män i dagens Sverige – likväl som i andra kulturer och tidsperioder – har skillnader i levnadsstandar som motsvarar skillnaden mellan aristokrater och arbetarklass i England i början av 1800-talet. Lite väl orimligt.

”Pojkar och flickor växer på ungefär samma sätt. Flickorna börjar växa tidigare men växer mindre under puberteten. Pojkarna har mer tid att växa före puberteten och växer mer under den. Den kronologiska skillnaden och tillväxtperiodens omfattning ligger till grund för längdskillnaderna mellan män och kvinnor.”

Det här är någonting så relevant att det förtjänar ett diagram.

Bildtext: “Average velocity and distance curves of growth in height for healthy girls (dashed lines) and boys (solid lines), showing the postnatal stages of human growth. In the velocity curves, note the spurts in growth rate at mid-childhood and adolescence for both girls and boys. The post-natal stages: I, infancy; C, childhood; J, juvenile; A, adolescence; and M, mature adult. In traditional human societies, weaning of infants from any breastfeeding occurs at an average age of 30 months, with a range of 6–60 or more months (Dettwyler 1995; Sellen, chapter 5, this volume). The figure is based on original material from Bogin (1999a).” Källa: “Modern Human Life History – The Evolution of Human Childhood and Fertility” av Barry Bogin, http://grammar.ucsd.edu/courses/hdp1/Readings/BOGIN_SAR.pdf

Vi kan ju börja med att konstatera att de prepubertala flickorna växer ju lika bra som de prepubertala pojkarna. Det kan alltså inte vara så att längdskillnaderna orsakas av att flickor som individer utsätts för så mycket mer svält än pojkar, att de som individer blir kortare p.g.a. sådan svält; det skulle synas i deras prepubertala tillväxt. Det blir extra löjligt i 12-års åldern när flickorna rent av växer ifrån pojkarna.

Den därpå följande tillväxtskillnaden är extrem. Om den skulle orsakas av att svältande kvinnor växer långsammare, skulle detta förutsätta åt flickor just i åldern 13-18 år påtvingas en extrem svält relativ pojkarna.

Detta är orimligt. Det enda rimliga är att generna kodar för könsskillnad i tillväxt under puberteten.

Vi kan säga en sak till utifrån likheten i prepubertal tillväxt. Det var inte svält av prepubertala flickor under evolutionär tid som orsakat det; en sådan skillnad skulle måhända ökat de relativa överlevnadschanserna för flickor som prepubertalt hade kortare kroppar än pojkarna, men en sådan skillnad observeras ju inte, det är först i puberteten som pojkarna drar ifrån. Detta innebär att deras påståenden om utbredd matdiskriminering av flickor i bästa fall är irrelevanta.

Den enda tolkning av programmets huvudtes, att matdiskriminering orsakat längdskillnaden, som överlever diagramet ovan, är att det är matdiskriminering av kvinnor under evolutionär tid.

Finns denna könsskillnad även i fossil?

“Frågan är, om man hittar två olika fossiler på samma plats, och de är ganska lika, är det då en stor hane och en liten hona? Eller tillhör de två olika arter? Arkeologerna bestämde att Lucy var hona, eftersom hon var så liten. På samma plats hittade man stora exemplar, och de kallades för hanar. Det som är säkert är att det finns små exemplar och stora exemplar. Frågan är hur vi kan veta att de små är honor och de stora är hanar. Faktum är att hos vissa primater är honorna större än hanarna. Jag tror att man drog en förhastad slutsats. Eftersom hon var liten, så antogs hon vara en hona. Det blir ett cirkelresonemang, så det hela är en öppen fråga. Jag vet inte vad som är rätt. Det är möjligt att honorna är mindre än hanarna, men det kan även röra sig om två olika arter. Och det finns inget vetenskapligt sätt att bli helt säker.”

”Vissa forskare har alltså ansett det vara så självklart att män är större än kvinnor, att Lucy direkt förklarades vara en kvinna, enbart p.g.a. storleken. Vår uppfattning om storleksskillnaden är tydligen så cementerad att den till och med påverkar vetenskapliga analyser.”

Men det normala är att kön för hominidfossiler i första hand avgörs utifrån bäckenet, så även för Lucy: “Johanson assessed it as female, based on the one complete pelvic bone and sacrum, which indicated the width of the pelvic opening.” / “Scientific historian Londa Schiebinger questions the claim that Johanson’s team made concerning Lucy’s gender, citing that they wrote ”the pelvic opening in hominids has to be proportionately larger in females than in males to allow for the birth ….” Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Lucy_%28Australopithecus%29

“In humans, gender can often be determined by noting skeletal differences of the pelvis, or hip region.  These differences are due to modifications needed for a broad birth canal in females.” http://anthro.palomar.edu/time/time_1.htm

Alltså, de individer som har ett bäcken anpassat för barnafödande, antas vara honor, de som inte har det, antas vara hanar. Det observeras också ett antal andra egenskaper som också skiljer, såsom längd och kranium; hittar man fossil där man inte hittar bäckenet, kan sådana faktorer användas, förutsatt att man känner igen arten och från andra sådana fossil vet vilka dessa andra kännetecken är; men det primära är bäckenet.

Och det här att det är honorna som föder barn, det kan vi väl ändå konstatera som en biologisk realitet, det är inte en social konstruktion.

När man har väldigt få fossil, och dessa är partiella, blir det spekulativt. Men har man många fossil, som liknar varandra, och där det då är två varianter, en variant med breda bäcken för barnafödande, en variant med smala bäcken, blir det orimligt att det skulle kunna vara två olika arter. Varför skulle man ha en mångfald av barnafödande individer från den ena arten, och en mångfald av icke-barnafödande individer från den andra, men inga från de andra två art/kön-kombinationerna? Här blir enda rimliga tolkningen att det är hanar och honor av samma art.

Jonte: ”[Programmet var] fullt med lögner, som att vi könsbestämt fossil av våra förfäder efter kroppslängd och därför antagit att män varit större än kvinnor när sanningen är att fossilen har könsbestämts främst efter bredden på bäckenet vilket måste vara bredare hos kvinnor pga födsel. Och de individer hos exempelvis Homo Erectus som hade bredare bäcken (dvs kvinnor) var också kortare än de med smalare bäcken (dvs männen) och den skillnaden i könsdimorfism har minskat genom evolutionen snarare än ökat. Könsdimorfismen i storlek hos Homo Erectus var ca 25% större än [hos] Homo Sapiens. Det räcker för att motbevisa hela hypotesen. Hela våran fossila historia visar att kvinnor inte behöver vara lika långa som män för att ha bredare bäcken och den visar också att män alltid varit längre än kvinnor och att skillnaden minskat snarare än ökat. Sinnessjukt lågt bottennapp av SVT.” http://genusdebatten.se/svt-vetenskapens-varld-darfor-ar-kvinnor-kortare-an-man-del-1/#comment-46207

Om Homo Erectus: “The sexual dimorphism between males and females was slightly greater than seen in H. sapiens, with males being about 25% larger than females, but less than that of the earlier Australopithecus genus.” http://en.wikipedia.org/wiki/Homo_erectus

Neandertalare hade ungefär samma könsskillnad i längd som moderna människor: “Males stood 164–168 cm (65–66 in) and females about 152–156 cm (60–61 in) tall.” http://en.wikipedia.org/wiki/Neanderthal

”Using hindlimb joint size of specimens of relatively certain taxonomy and assuming these measures were more like those of modern humans than of apes, the male and female averages are as follows: Australopithecus afarensis, 45 and 29 kg; A. africanus, 41 and 30 kg; A. robustus, 40 and 32 kg; A. boisei, 49 and 34 kg; H. habilis, 52 and 32 kg. These values appear to be consistent with the range of size variation seen in the entire postcranial samples that can be assigned to species.” http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/ajpa.1330870404/abstract

Vad är det för faktorer under evolutionär tid som orsakat skillnaden?

De egenskaper, vars bärare har fler framgångsrika barn, de egenskaperna blir vanligare. Att kvinnor är kortare än män, betyder alltså att under evolutionär tid, har ”optimal” längd för män varit större än för kvinnor. Vad är orsaken till skillnaden?

I vissa avseenden är det en fördel att vara större, t.ex. har man bättre chanser att vinna en strid, och man kan se längre bort.

I vissa avseenden är det en fördel att vara mindre, t.ex. uppfattas man inte som hotande, lägre belastning på hjärta, blodkärl, och leder, och vid svält klarar man sig på mindre föda. ”Men det finns nackdelar. Är man stor, behöver man mer mat, och är det ont om föda, är risken större att man svälter. Så vid svår svält, hos arter där hanarna är påtagligt större än honorna, löper hanarna mycket högre risk att svälta ihjäl än honorna. Så hanarna betalar ett pris för skillnaden i storlek.”

Att män blir större än kvinnor, skulle innebära att det finns könsskillnader för hur lämpligt det är att ha olika längd. Vilka sådana fördelsskillnader är det som drivit fram skillnaden i längd?

Var männen större för att det gav dem fördel i strid?

”Efter Darwin har männens ökade storlek ofta förklarats med att de största och starkaste har segrat och överlevt. Men skiljer sig inte män från brunstiga kronhjortshannar? Är det bara styrkan som avgör?”

Frågorna är oseriösa och skruvade; dylikt handlar inte om forskning utan polemik. Ingen har hävdat att det bara är styrkan som avgör, eller att den spelar lika stor roll för män som för kronhjortshannar; frågan är om styrkans påverkan på hur framgångsrikt man reproducerar sig, om den påverkan är större för män än för kvinnor. Är den det borde män bli starkare än kvinnor. Istället för att förhålla sig till en position, att det finns en könsskillnad i vilken betydelse styrkan har, så gör man en karikatyr av den position, låtsas att alternativet är extremen att det bara är styrkan som avgör – syftet är antagligen att förlöjliga altenativet.

”Skillnaderna hänger samman med fortplantningen. Hos polygama arter, där en hane parar sig med flera honor, är hanarna större än honorna. Och det finns andra arter där hanar och honor är lika stora. Hos monogama arter, som gibbonapor, där djuren vanligen bildar par för livet, leder det naturliga urvalet inte till att hanar blir större än honor, så hanar och honor är ungefär lika stora. Så hos alla monogama däggdjur är hanar och honor nästan alltid lika stora. Mänskliga hanar och honor är ju inte lika stora. Män är något större än kvinnor, vilket kan vara ett tecken på att vi en gång varit huvudsakligen polygama. Enskilda män har alltså parat sig med flera kvinnor.”

Människan hamnar mitt emellan. Studier av generna säger att under evolutionär tid förde 80% av kvinnorna sitt arv vidare, men bara 40% av männen.

[* Tillägg: Studier av gener indikerar att bland våra förfäder under evolutionär tid, alltså bland de som framgångsrikt fört sina gener vidare, var det dubbelt så många som var kvinnor som var män. Vilket skulle innebära att om 80% av kvinnorna förde sitt arv vidare, var det bara 40% av männen. “… our results indicate that the [non-recombining portion of the Y chromosome (NRY)] tends to have an approximately twofold smaller [effective population size] and TMRCA than [mitochondrial DNA (mtDNA)] within human populations. There is no indication from our data that this difference is caused by different forms or intensities of natural selection acting on mtDNA and the NRY. Instead, we favor a hypothesis whereby sex-specific demographic processes act to reduce the male breeding population size. … Shen at al. (2000) observed an approximately 5:1 ratio of autosomal to NRY variability in their global survey of nucleotide variation. This observation differs significantly from neutral expectations based on a one-to-one breeding ratio but is extremely close to the expected results given a breeding ratio of two females per male”, ”Genetic Evidence for Unequal Effective Population Sizes of Human Females and Males” http://mbe.oxfordjournals.org/content/21/11/2047.full; Hammer at al, istället utgående ifrån X-kromosomen: ”… we estimate the range of the breeding sex ratio to be 2.4–8.7”, ”Sex-biased evolutionary forces shape genomic patterns of human diversity” http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2538571/; ”Our updated estimates are at the low end of the estimates obtained by Hammer et al., which ranged from 1.8 to 14,2 and thus do not strongly support the results and conclusions discussed by these authors.”, “Response to Lohmueller et al.” http://www.cell.com/AJHG/retrieve/pii/S0002929710002612 Slut på tillägg *]

Det är alltså långt ifrån den grad av polygami som finns hos djurarter där en hanne har en hel flock av honor, men det är inte heller monogamt; framgångsrika hannar har betydligt fler avkommor än de som inte lyckas. Skillnaden mellan att vara exceptionell och att vara en halvmesyr var under evolutionär tid mycket större för männen än det var för kvinnorna. Om tagande av en risk innebar en större chans att bli exceptionell istället för en halvmesyr, är det alltså mycket mer troligt att det skulle varit korrekt för männen att ta risken, än att det skulle varit värt det för kvinnorna. Männen gör fler riskabla saker, som t.ex. att växa sig större. Effekten är större för mer polygama arter, där en hane har en hel flock med honor, och där blir också storleksskillnaden mellan könen större.

Som jämförelse har kronhjorten större dimorfism än människor: ”Honan (hinden) är betydligt mindre. Kroppsvikten är ungefär 45 till 50 % av hannens kroppsvikt” http://sv.wikipedia.org/wiki/Kronhjort

Programmet förkastar dock denna förklaring på ett ögonbrynshöjande sätt:

”Betyder det här att vi människor har mer likheter med hjortar än med gibbonapor? Männens större kroppstorlek är ett tecken på polygami. Men precis som kronhjortshannarna skulle i så fall männen ha behövt någon form av kroppsligt vapen att slåss med.

När primathanar slåss om honorna gynnar selektionen utvecklingen av ”vapen”. Det här är en mandrillhanes tänder [käkavgjutning med kaxiga hörntänder visas upp]. Det har bland de längsta huggtänderna av alla däggdjur. Hos människoapor … Det här är en vuxen orangutanghanes garnityr. Det har också väldigt stora tänder. Hanarna hotar varandra och bits, och det är hemska tänder. Dvärgchimpanser, där hanarna inte slåss särskilt mycket har hanarna mycket mindre tänder. Tändernas storlek beror på hur mycket man slåss. Människor har inga stora hörntänder, män och kvinnor har lika stora tänder. Männens huggtänder försvann alltså, troligen för att de slutade slåss för att få para sig. Så vi har mist vapnen för att kunna slåss om honor men skillnaderna i storlek mellan män och kvinnor kvarstår. Någonting gör alltså fortfarande att män och kvinnor är olika stora. Skillnaden i storlek kanske inte har något med konkurrens att göra. Det hänger kanske samman med det vi ser på tänderna.

Den fysiska styrkan var alltså inte den evolutionära kraft som gjorde att kroppsstorleken ökade.” (min fetstil)

En av människan mest utmärkande egenskaper är vår stora, ömtåliga hjärna. En rejäl smäll mot skallen och man blir dessorienterad eller förlorar rent av medvetandet. När vi slogs så gjorde vi antagligen det med nävarna, eller med tillhyggen som påkar, stenar, spjut, och flintyxor. Att istället angripa med käkarna först innebär att skallen är exponerad, och motståndaren kan slå till. Tänder kan vara ett bra vapen mellan stryktåliga apor som inte använder tillhyggen, men för människor handlar det istället om överkroppstyrka. Och män har mycket större överkroppsstyrka än kvinnor; skillnaden är större än för benstyrkan eller skillnaden i kroppsstorlek. Mig veterligen tolkas skillnaden i överkroppsstyrka mycket som just en anpassning för att kunna slåss.

I programmet illustreras argumentet med ett slagsmål, där männen inte bits, utan använder nävar och batong. En utmärkt illustration av hur misslyckat deras argument är; vad skulle män som slåss med nävar och tillhyggen ha för evolutionär nytta av stora tänder?

Men de drar kategoriskt slutsatsen att det inte var fysisk kamp mellan männen som var den relevanta evolutionära faktorn, bara för att tänderna var anpassade till att äta istället för att slåss. Vetenskapligt?

Ninni: ”Den självklara frågan; ”Kan tänderna ha ersatts av ”annat vapen” och därför har behovet av dessa tänder fallit?” ställs inte. Och det mycket långsökta svaret som tog mig flera sekunder att komma på var ”vi går på två extremiteter varvid två blir fria och vi har en mer avancerad hjärna”. Med dessa två ”små detaljer” så har man vapen som konkurrerar ut behovet av tänder eller horn och man kan beväpna sig med tillhygge.”

Jonas Martinsson: ”Eftersom jag är intresserad av människans evolution sparade jag en artikel från Science Daily om en studie där det påvisades att långa män har en klar fördel i strider som utkämpas med knytnävarna (och det är inte direkt ovanligt att även dagens män strider mot varandra med knytnävarna som vapen…). I studien kom man fram till att slag som riktas nedåt utvecklar betydligt mer kraft än slag som riktas horisontellt eller uppåt. Så precis som andra aphannar har Homo sapiens hannarna vapen, dock inte tänder utan händer, och det finns en direkt korrelation mellan dessa vapens effektivitet och kroppslängd. Denna studie publicerades av David R. Carrier. (”The Advantage of Standing Up to Fight and the Evolution of Habitual Bipedalism in Hominins.” PLoS ONE, 2011; 6 (5).)” https://www.facebook.com/vetenskapensvarld/posts/248063602010283

Sexuellt urval – föredrar kvinnor långa män?

”Men det finns en annan sorts urval. Om man väljer en livspartner så måste man välja noga. Kan det vara så att kvinnor helt enkelt har föredragit långa män? Darwin noterade att inom många arter är det honorna som väljer partner. Hanarna får konkurrera om honorna, och de visar upp sina starka färger, och avger sitt ljudligaste läte, och visar upp sin imponerande storlek.

Hos många arter föredrar honorna större hanar. En hane som är större än genomsnittet efterlämnar fler avkommor så den sexuella selektionen gynnar en sådan hane. Det kan få skillnaden i storlek mellan honor och hanar att öka.”

När längd är beroende på tillgång till föda och god hälsa, blir längd en indikator på vilken tillgång till föda som männen har haft, och deras hälsa. De som har varit mer kapabla att ordna med föda kommer antagligen också vara mer kapabla att ordna föda, de har relevanta förmågor och kunskaper. Längden blir alltså en indikator på flera viktiga faktorer. Det sexuella urvalet torde alltså vara en bidragande faktor till männens större längd.

Det finns goda grunder att tro att kvinnor föredrar långa män. Även i programmet konstateras detta, man beskriver en studie som visade att långa män hade fler partners. Erik på Genusdebatten ger fler exempel i del 2 och 3 av sin kritik av programmet. http://genusdebatten.se/varfor-ar-man-langre-an-kvinnor-forskningen-som-vetenskapens-varld-missade/

De konstaterar att man inte kan vara riktigt säker på varför, men konstaterar likväl att skillnaden är där: ”Därför är det svårare att sätta fingret på varför kvinnor föredrar långa män och vilka följder det får för kvinnan. Långa män är kanske genetiskt överlägsna. De kan ha en fördel gentemot andra män i konkurrensen om föda, vilket gynnar kvinnan genom minskad barnadödlighet. Långa män kanske kan skydda kvinnan och hennes avkomma bättre.”

Första gången jag såg programmet kändes de lite som att de menade, att om vi inte riktigt kan säga varför kvinnor föredrar långa män, så kan vi förkasta den faktorn som förklaring. De vore ett patetiskt argument, men de hävdar inte det argumentet. De accepterar att skillnaden existerar. De har inte presenterat något argument mot den här faktorn överhuvudtaget, utan tvärtom konstaterat att kvinnor har den här preferensen. Vilket rimligen innebär att de accepterar kvinnors partnerspreferens som en faktor bakom att männen är längre.

Men därefter förkastar de även detta alternativ, utan att försöka komma med något argument alls. Åtminstone avstår de ännu från att vara kategoriska: ”Men det kan ju inte bara vara männens längd som får kvinnor intresserade. Det som är sant för fåglar behöver ju inte vara sant för människor. Men om det inte är det sexuella urvalet …”

Alltså, ingen har hävdat att kvinnorna bara beaktar längden, det är bara halmgubbe att ta det som argument. Frågan är om det beaktas, och det finns som sagt goda grunder att tro att kvinnor beaktar det. Programmet förkastar sexuellt urval helt utan argument.

Arbetsfördelning – långa män bättra anpassade till jakt?

”Men om det inte är det sexuella urvalet, så måste det vara det naturliga urvalet. Det kan ju vara så att männen blev större för att det var de som utförde den fysiskt krävande jakten.”

Det är oklart för mig hur storleken skulle ha varit en viktig faktor vid jakt, där argumenterar jag inte med dem. I en del avseenden skulle det varit en fördel, som när man kastar en projektil eller skall utdela ett dödande slag mot ett bytesdjur, även om dessa saker handlar mer om överkroppsstyrka än om längd. Och det finns också nackdelar. Larsson: ”är storlek verkligen en sådan fördel? Människan jagar med hjärnan och uthållighet. Att vara stor är ingen fördel i dessa fall. Storleken gör det svårare att smyga på ett byte, och storlek kräver mycket mer energi om man ska springa och jaga” http://flyingmartin.blogspot.se/2013/10/naturliga-urvalet-gor-kvinnor-storre-man.html

Men när de utifrån att kvinnor verkar ha arbetat ungefär lika hårt som männen, drar de inte den slutsatsen, att det inte var arbetsfördelningen som orsakade könsskillnaderna, utan de vänder på slutsatsen:

”Tanken att arbetsfördelningen har biologisk grund är bara en ovanligt seglivad myt. Kvinnor är varken svaga eller ömtåliga. Men i det patriarkala samhället har männens arbete alltid hyllats och kvinnornas arbete har betraktats som mindre värt.”

Den här vändningen ger de inga argument för att motivera. Det är en feministisk tes som bara slängs fram, som om den följde av det som sagts. Att säga att arbetsuppgifterna inte utgjort den evolutionära faktor som drivit fram en viss dimorfism, innebär inte att det inte finns biologiska skillnader bakom valet av arbetsfördelning. Överkroppsstyrka var relevant vid många typer av jakt. Och männen var mer riskbenägna, kvinnorna ovilliga att acceptera risk. Männens jakt innehöll ofta mer passivitet, men också mer risker, t.ex. är hotade och skadade djur både oberäkneliga och farliga. Även om kvinnornas arbetsuppgifter var jobbiga, så hade de låg risk. Har för mig att när det gäller jakt på smådjur med fällor, där det varken behövs överkroppstyrka eller är någon risk, så är det inte ovanligt att kvinnorna sköter det. (Barnafödande var en högriskaktivitet, men det har inte gått att välja vilket kön som skall ägna sig åt det).

Och om vi använder orden svaga och ömtåliga i betydelserna muskelstyrka och förmåga att stå pall i ett slagsmål, som alltså var den skillnad vi skulle förvänta oss om männen behövde vara kapabla att slåss med varandra, så jo, då är kvinnor svaga och ömtåliga.

”Problemet är att ingen av [de traditionella] modellerna som har försökt förklara männens ökande kroppslängd fungerar särskilt bra för vår art.”

Jag tycker inte alls att de har stöd för det påståendet. De har bestämt sig att de etablerade förklaringarna är fel, och åstadkommit tämligen krystade motargument. De vill verkligen komma fram till att dessa förklaringar är fel. De är inte intresserade av att värdera konkurrerande alternativ mot varandra, se vad som passar bäst. De har sin favorithypotes, att evolutionen borde ha lett till att kvinnor blivit längre, som de accepterar utan granskning, utan att jämföra hur den passar data, medan de andra alternativen använder krystade och direkt felaktiga argument. Och de förväntar sig att tittarna skall acceptera detta.

Och ökande kroppslängd? Evolutionärt sett har dimorfismen inte ökat, utan snarare minskat.

De tycker evolutionen borde gjort kvinnorna längre

De börjar sedan argumentera för att honorna borde vara större. Det första argumentet är löjeväckande:

”Valar vandrar. De äter upp sig i de kalla vattnen i Norra Ishavet och lever på reserverna när de ger di, och då är det en fördel att vara stor. Vissa valar äter ingenting medan ungarna växer till sig i varmare vatten. Att ge di bränner oerhört mycket energi. …

Då är det alltså en fördel att vara stor om man är om man är däggdjurshona och har diande ungar. Borde inte det i så fall vara giltigt för oss primater?”

De hävdar att mäns konkurrens passar dåligt som förklaring för vår art, trots att det passar utmärkt, men tar till en förklaring som utgår från arter där honan inte äter under diperioden? Hur väl passar det på vår art? Hur vanligt är det att en ammande mamma inte äter någonting på ett halvår? Kan det bli mer irrelevant?

Deras andra argument är bättre. Relativt andra arter, så är en människobäbis hjärna, och därmed skalle, stor i förhållande till moderns bäcken. Dessutom är detta bäcken ganska smalt för att vara anpassat till att gå upprätt. Detta leder till en relativt hög andel komplikationer vid födslar, i synnerhet om modern är liten. Ju större kvinna, desto större bäcken, och därmed desto bättre möjlighet att föda bäbisar med stora hjärnor.

Om vi uppfattar argumentet som att kvinnor skulle tjäna på att vara längre än vad de är, för att då kunna ha bredare bäcken än vad de har – alltså, inte relativt män – så är det rimligt. Där finns en motsättning: “Modern humans are to a large extent characterized by bipedal locomotion and large brains. Because the pelvis is vital to both locomotion and childbirth, natural selection has been confronted by two conflicting demands: a wide birth canal and locomotion efficiency, a conflict referred to as the ”obstetrical dilemma”. The female pelvis has evolved to its maximum width for childbirth — a wider pelvis would make women unable to walk. In contrast, human male pelves are not constrained by the need to give birth and therefore are optimized for bipedal locomotion.” http://en.wikipedia.org/wiki/Human_pelvis

Men de går längre än så. De hävdar, att eftersom det finns ett argument för kvinnor att bli längre (än de är), så innebär detta att kvinnor borde bli längre än män. Och det följer inte.

Och är problemet allvarligt, eller blir välnärda kvinnor tillräckligt stora för att föda?

”På 1700-talet, var död i barnsäng mycket vanligt, en fjärdedel av alla kvinnor som dog för 50 års ålder, gjorde det p.g.a. något som hade med graviditeten att göra.”

I vilken utsträckning berodde det på kombination av ökande befolkningstäthet och dålig hygien? I vilken utsträckning berodde det på ensidig och otillräcklig kost?

Den relevanta frågan är, givet samma förutsättningar i näringstillgång och hygien, hur stor är skillnaden i risk mellan en genetiskt relativt kort kvinna och en genetiskt relativt lång kvinna?

”I länder där undernäring är vanligt innebär förlossningen stora risker för kvinnor som är under en och femtio.”

Den här korrelationen tror jag är just det, en korrelation. De som svälter blir mindre, både i längd och bäcken; komplikationerna orsakas inte i första hand av deras korthet, snarare är kortheten en uppenbar indikator på den underliggande svälten som orsakade att kroppen i övrigt blev dåligt lämpad för barnafödande.

Det handlar inte så mycket om kvinnans längd som om bäckenets storlek och form. “Since the 1950s malnutrition is thought to be one of the chief factors affecting pelvic shape in the Third World even though there are at least some genetic component to variation in pelvic morphology.

Nowadays obstetric suitability of the female pelvis is assessed by ultrasound. The dimensions of the head of the fetus and of the birth canal are accurately measured and compared, and the feasibility of labor can be predicted.” http://en.wikipedia.org/wiki/Human_pelvis

Jag tror att det är så att en normalväxt kvinna har så få korthetsrelaterade komplikationer att det knappast skulle vara någon signifikant överlevnadsfördel att vara längre; kvinnorna blir redan tillräckligt långa för barnafödande, hur skulle ytterligare längd ge signifikant fördel? Programmet har ett svar här; det skulle möjliggöra för fostret att stanna längre i mammans mage, vilket skulle vara en ”bättre” miljö för bäbisen hjärna att utvecklas. Jag är inte övertygad. När fostret är tillräckligt utvecklat för att leva utanför modern, tillhandahåller barnets kropp en bra miljö för hjärnan. Frågan är, vilket som är bäst, att ha bäbishjärnkuvösen inne i magen, så att man ständigt bär på den, och inte har någon möjlighet vare sig till fysiskt arbete, ”alloparenting”, eller ytterligare graviditet. Eller att bäbisen är fristående, så att mamman kan arbeta, och genom tjänster och gentjänster låta andra i gruppen sköta bäbisen, så kallad alloparenting? Det här med att modern inte är bunden till barnet, utan man har ett socialt samspel där mamman kan anförtro den hjälplösa bäbisen till betrodda andra, tror en del är en av de tidigare ”mänskliga” sakerna i vår evolutionära historia. (se http://en.wikipedia.org/wiki/Alloparenting och Sarah Blaffer Hrdys ”Mothers and Others – The Evolutionary Origins of Mutual Understanding”)

Och man måste ju också beakta de faktorer som skulle göra det fördelaktigt för kvinnor att vara korta. Är man lång och muskulös, går det år mer energi, kvinnorna behöver istället den energin till graviditeter och amning. Så istället för att växa sig långa och muskulösa, är de mer benägna att bilda fettreserver. “The basal metabolic rate is about 6 percent higher in adolescent males than females and increases to about 10 percent higher after puberty. Females tend to convert more food into fat, while men convert more into muscle and expendable circulating energy reserves. Aggregated data of absolute strength indicates that women have 40-60% the upper body strength of men, and 70-75% the lower body strength.” http://en.wikipedia.org/wiki/Sexual_dimorphism

Och det är fördelaktigt för kvinnor att mogna tidigare: man kommer tidigare igång med barnafödandet. Det leder dels till att man kan hinna med fler barn under sin livstid, och det innebär också att fler generationer ättlingar hinner börja reproducera sig. När även de kvinnliga ättlingarna mognar tidigt och hinner med fler barn blir det ränta-på-ränta effekt. Det är evolutionärt fördelaktigt att vara fertil. Hur mycket avkomma hannen får har inte samma beroende av tidig mognad, hans reproduktion bestäms av tillgång till honor, inte av tid; hans tid upptas inte av graviditet och amning.

Och som sagt, kvinnors evolution betonar riskminimering; att vara en medelmåtta är bara något sämre än att vara otrolig. Att växa sig stor, innebär t.ex. att utsätta sig för en större sårbarhet för svält, och större belastning på hjärta, kärl, leder, etc. För män är det i större grad värt risken, men är det värt det för kvinnor?

Men de kommer fram till, på kategoriskt vis, att det vore evolutionärt fördelaktigt för kvinnor att växa sig längre, trots att de inte ens brytt sig om att försöka väga fördelarna mot nackdelarna.

Efter misshandlad naturvetenskap följer genusideologi

”Men i början av 2000-talet dök det upp en ny generation forskare. Deras specialitet var att undersöka om det som betraktats som naturliga skillnader mellan män och kvinnor egentligen bara är sociala konstruktioner. Den nya genusvetenskapen har blivit en vitamininjektion för många andra universitetsämnen.

Det naturliga selektionstrycket som har lett till en ökning av medellängden hos människan hänger enligt paleoantropologerna samman med obstetrik. Det var alltså ett högre selektionstryck på kvinnor att bli större, vilket skulle innebära att kvinnor borde vara lika stora eller större än män. … En sådan värld skulle ha växt fram om vi hade följt en modell med optimal selektion. Om det naturliga urvalet hade varit optimalt.

Kvinnorna borde alltså ha blivit större. Den gamla kända bilden av människans utveckling skulle ha illustrerats av en kvinna, inte av en man. Men varför blev inte kvinnorna större för att underlätta barnafödandet?”

Den politiska korrekthetens intolerans beskrivs som vitamininjektion. Man hävdar kategoriskt att kvinnorna borde ha blivit lika stora som eller rent av större än männen. Baserat på att det finns EN fördel för kvinnor med att vara större än de är, där samma fördel inte finns för män.

Förkulturell matdiskriminering som evolutionär orsak

” … hur är det när det inte råder brist på föda? Primatologerna har iakttagit ett speciellt beteende hos våra närmaste släktingar. De båda könen konkurrerar om födan och om hanen är större än honan får han mer mat. Till och med bland gorillor, som har föda i överflöd, har vi sett hanar gå fram till honor, putta bort dem och ta deras mat. Bland schimpanser är konkurrensen stenhård om kött. De älskar kött! … Hanarna brukar döda bytet. Men om en hona dödar ett byte, tar hanen det. Honorna är inte starka nog att ta köttet från hanen. Så för honorna innebär det en nackdel att hanarna är i närheten. Djungelns lag råder bland schimpanserna. Om hanarna tar alla de bästa matbitarna, så är det inte så konstigt om honorna är mindre. Ändå är det de som diar ungarna. De får äta insekter, knoppar och skott, för att tillfredsställa sitt proteinbehov.”

Som Erik konstaterar blir det ett cirkelresonemang: ”Argumentet här skall föreställa att större hanar kan ta mat av honorna. Men man påstår ju att det var genom att ta mat av honorna som hanarna blev större. Inser han inte att detta är ett cirkelresonemang? Hanarna blir större genom att först vara större.”

En rimligare beskrivning är att individer som är större, starkare, och mer riskbenägna, tar mat ifrån de individer som är mindre, svagare, och försiktigare. Att ta mat från någon innebär risk för konflikt, så de som vill undvika konflikt viker sig.

Genusvetare vill se det i termer av kön; och visst finns det en korrelation, hanarna är större än honorna, de är starkare, och de är mer riskbenägna; men det är knappast könet som sådant som är det viktiga. En dominant hane tar antagligen mat även från svagare hanar, och om det är överlapp mellan könen, så att en del honor är större, starkare, och mer dominanta än en del hanar, så kommer antagligen sådana honor ta mat ifrån sådana hanar. Men genusvetare vill specifikt betrakta uppdelningen utifrån kön, och beskriva det som om det var könskollektiv.

Det vi ser här är en förstärkande effekt. De som är större får en matmässig fördel av det, utöver de andra fördelarna med att vara stor. De andra fördelarna med att vara stor, som skulle motivera en ökning, förstärks alltså, så att en ännu större skillnad blir evolutionärt motiverad.

Och denna förstärkningsmekanism är förkulturell, den är inte en social konstruktion, utan en av de miljömässiga konsekvenserna av de andra individernas biologi. Det är verkligen inte frikopplat från artens biologi.

Matdiskriminering av prepubertala flickor som evolutionär orsak

De räknar upp ett antal kulturer där män får mer mat generellt, eller specifikt mer kött, än kvinnor, och pojkar får mer än flickor. Vi börjar med matdiskriminering av flickor.

Om en stam i Burkina Faso: ”… de ammade de små pojkarna [omedelbart] och de små flickorna fick vänta. … När jag frågade, svarade de: Man måste ge pojkar att dricka med en gång, för de har röda kroppar. Får de inte genast mat blir de så arga att de mår dåligt. De små flickorna fick vänta – och här är förklaringen sociologisk, inte fysiologisk – därför att en kvinna aldrig blir tillfredställd så det är lika bra att hon får lära sig att känna frustration från början.”

För det första, att detta amningsbeteende skulle varit det typiska under evolutionär tid, förefaller väldigt osannolikt, och de ger inga argument för att styrka det.

För det andra, om det var matdiskriminering av prepubertala flickor som var orsaken, borde vi se en skillnad i tillväxt mellan könen före puberteten, med då är de lika långa. Eftersom skillnaden uppstår först vid puberteten blir det absurt att förklara det med förpubertal diskriminering under evolutionär tid.

För det tredje, skulle jag här ha förtroende för evolutionen. Det skulle finnas stammar med olika grad av diskriminering, och att flickor diskrimineras i andra stammar skulle inte vara någon orsak för kvinnor att bli korta i de stammar där de får normalt med mat. Alltså generna skulle säga, bli så här lång om mattillgången är bra; om det är sämre med mat bli kortare. Alltså precis så som vi kan observera. Med sådana gener skulle kvinnorna nå sin optimala längd i de stammar där de får bra mat, och ha en till lokala miljöfaktorer anpassad lägre längd i stammar där de får mindre mat. Om vissa hade korta-kvinnor gener, och andra miljöanpassad-längd gener, så skulle de senare ha en evolutionär fördel när man lever med en god födotillgång. (Notera att jag här pratar om matdiskriminering av icke färdigväxta individer; de kan anpassa sin tillväxt till en biologiskt påtaglig miljöfaktor som födotillgång; om det istället är en osäkrare födotillgång som vuxen så blir det svårare, kroppen har inte tillgång till information om vad födotillgången kommer vara i framtiden när den som barn avgör hur den ska växa.)

För det fjärde, även om själva förklaringen som de ger för sitt beteende är socialt konstruerad, kanske det ändå finns biologiska faktorer som gör att kulturer som premierar pojkarna under evolutionär tid klarat sig bättre än kulturer som behandlat dem lika. Pojkbäbisar är på många sätt mer känsliga, de har t.ex. större risk för hjärnskador än flickbäbisar. En avsiktligt dålig behandling av flickorna kan ju naturligtvis inte motiveras utifrån sådana faktorer, men måhända de är tillräckliga för att en stam som premierar pojkarna klarar sig bättre än andra stammar.

En studie av barn som delvis fått bröstmjölksersättning: “IQ was most clearly related to white matter and hence [Total Brain Volume] in males, and [percentage of diet that was real breast milk] was linked to IQ and to neural volumes only in males. These findings concur with a large body of animal evidence; Smart (19) for example, examining the effect of early malnutrition on later learning and behavior in 165 animal studies, reported dominant effects in males. A growing literature in humans describes gender differences in brain development and structure (20,21) and in relationships between brain structure and cognition (22,23). We emphasise that males and females did not differ in mean IQ values but rather in the relationships between IQ and both diet and neural volumes. [Percentage of diet that was real breast milk] accounted for around 25% of the variance in IQ in boys but only 5% in girls. It is interesting to note the recent report by Kesler and colleagues (24) that measures of [white matter volume] differ between preterm males and females.” Källa: “Impact of breast milk on IQ, brain size and white matter development” http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2939272/

Med dagens materiella välstånd blir dylikt något vi kan unna oss att avstå från; feminism och jämställdism är i någon mening lyxideologier, som utgår från en sådan grad av välstånd att man inte behöver kompromissa, utan fritt kan formulera sina ideal.

Matdiskriminering av kvinnor i modern tid som orsak

“FNs livsmedels och jordbruksorganisation har börjat undersöka matdiskrimineringen. I dagens värld löper kvinnorna dubbelt så stor risk att drabbas av undernäring, och risken att dö är dubbelt så stor för flickor som för pojkar. Kvinnor lider oftare brist på köttprotein, vilket leder till mindre kroppstorlek, trängre bäcken och blodbrist. Därmed ökar risken för svåra förlossningar.”

”Det handlar inte längre om konkurrens om födan mellan män och kvinnor utan om ett socialt system där vissa åsidosätts. Kvinnor får inte äta kött och har inte tillgång till olika proteiner, så det handlar om en påtvingad brist som varar hela kvinnans liv. Och det här systemet lever vidare i generationer. Det blir en social struktur som är mycket mer systematisk än hos djuren. Hos dem finns inga sociala regler som säger att honor inte får äta vissa typer av föda. Det handlar inte om konkurrens utan om ojämlikhet.”

I vissa länder är det så, men är det verkligen generiskt så? “Globally, girls are less likely to attend school, have secure jobs, or hold public office. But by most measures, they have an advantage in one area: malnutrition. Malnutrition rates for all children under five years of age in developing countries declined from 26 percent in 2000 to 23 percent in 2010. But measured across broad income and regional groups, girls either have lower prevalence rates or are on par with the boys. How is malnutrition measured? For the World Bank, it’s the percentage of children under five who’s weight or height is more than two standard deviations below the corresponding median of the NCHS/WHO international reference population.” http://data.worldbank.org/news/child-malnutrition-how-did-boys-and-girls-fare-last-decade

Åtminstone, det finns länder där det inte är så. Om dagens näringstillgång vore den relevanta faktorn för att kvinnor blir kortare, skulle alltså effekten inte ses i de länder där kvinnor en likvärdig tillgång till mat.

Marcus: ”Unicefs rapporter säger att kvinnor i fattigare länder (speciellt Indien och Bangladesh) har mer ojämlik tillgång till mat och näring än kvinnor i rika länder (t.ex. USA eller Japan), medan de länder med minst problem gällande orättvist fördelad näringsbrist mellan könen är de länder som är rika och mer jämställda (Skandinavien och Holland).

De genomförda längdmätningar som har skett på människor från olika länder säger att de länder med störst skillnad i ratio (och rena centimeter) mellan vuxna kvinnor och män är i Sverige, Norge, Holland, Finland, Uruguay, USA och England. De med minst skillnad mellan könen är [Azerbajdzjan], Nigeria, Kamerun och Indien.

Nu är visserligen ratioskillnaderna bara några procent eller några centimeter, men borde det inte vara tvärtom om modellen i dokumentären stämmer?” http://www.onewaycommunication.co/?p=27921#comment-19681

Och hela den här frågan, matfördelningen i nutid, är irrelevant för frågan om mattillgång under evolutionär tid. De diskuterar någonting som de som feminister tycker om att diskutera, trots att det inte har någon relevans för frågan de påstår sig diskutera.

Kulturellt driven matdiskriminering av kvinnor som evolutionär orsak

Men hur var det då med matdiskriminering under sen evolutionär tid, när vi börjat ha någon form av kultur? Det säger de inget om, och jag vet inget om det heller.

Om det var så under sen evolutionär tid, när kultur börjat utvecklas, att vuxna kvinnor av kulturella skäl fick mindre mat, så till den grad och så vanligt förekommande, att korta kvinnor hade evolutionär fördel av det, skulle ju det kunna bidra till längdskillnaden.

För det första så existerade längdskillnaden innan vi utvecklade kultur. Och dimorfismen har inte ökat. Om det har tillkommit en kulturell matdiskriminering som verkat ökande på längdskillnaden, har den alltså inte mer än kompenserat för andra faktorer som minskat i betydelse, ospecificerat vilka de faktorerna skulle vara eller varför de minskat.

För det andra, så har de inte demonstrerat något som helst belägg för sådan kulturellt driven diskriminering under evolutionär tid. Det går att uppskatta på fossila tänder i vilken utsträckning de tuggat kött eller grönsaker, men dylikt diskuteras inte. Har googlat lite, men inte hittat något om könsfördelningen för köttkonsumtionen. Men hade det funnits data på att männens diet inkluderade kött, medan kvinnornas inte gjorde det, skulle vi säkert fått höra om det.

“Paleoanthropologists have utilized several methodological approaches to examine consumptive behavior across the hominin lineage including stable isotopic analyses (Lee-Thorp et al. 2003), trace element analyses (Burton 1996; Burton and Wright 1995), faunal bone assemblages with morphological (Blumenschine and Pobiner 2007; Dominguez-Rodrigo 1997; Marean and Kim 1998; Monahan 1996) or distributional modification (Bunn 1991; Dominquez-Rodrigo and Pickering 2003), as well as dental functional morphology (Ungar 2004), and macro – and microwear of the teeth (Lalueza et al. 1996; Mahoney 2006; Ungar 1998). Despite research efforts over the last several decades, anthropologists today are only marginally closer to understanding who was eating how much and when. And while the consumption of animal flesh has received most attention, reconstructing the relative and absolute contribution of plant source foods to the ancestral hominin dietary niche remains a significant challenge.” http://www.bryceacarlson.com/files/h2m5/Bryce%20Carlson%20dissertation.pdf

“Dental alterations show how the teeth were used:

horizontal scratches = vegetable

long vertical scratches = meat

both = both

Chemical composition of bones is also useful.

Carbone 13 ratio allows us to spot exclusive carnivores (Some Neanderthals of France and Belgium)

Strontium Sr/ Ca calcium ratio: hight = plants, lower = herbivores, very low = carnivore

Nitrogen 15 trace milk and diaries in diet,

We can even know girls are more likely to move than boys: a girl incisor teeth (grown around 7 years old) contain the mineral of the river she lived by when she was a child, while her molars and wisdom have the minerals of her boyfriend’s river. Most boys stay at the same place, in the same clan (with Mom?).

This is true for all hominids, human and nonhuman apes.” http://answers.yahoo.com/question/index?qid=20121106094039AAxRxEj(utan källhänvisningar)

Alltså, pratar vi om kulturellt driven matdiskriminering av kvinnor, under evolutionär tid, som en faktor påverkande könens längd, som kompenserat för andra förändringar som skulle ha minskat skillnaden, så vore det en hypotes jag inte ser att man direkt kan förkasta, men som inte heller har något bevis. Det är spekulation.

Men när de drar kategoriska slutsatser om att det var matdiskriminering som orsakade längdskillnaden, inte biologiska omständigheter, är det dock slutsatser som man kategoriskt kan förkasta.

Men Vetenskapens Värld drar iväg ännu längre bort från vetenskapen i sin genusideologiska tripp:

”Utan att tänka på det ger vi våra pojkar mer mat än flickorna, och på så vis kan storleksskillnaden mellan kvinnor och män bestå. Betyder det här att alla mänskliga kulturer diskriminerar kvinnor?

Det finns inget samhälle som är helt jämlikt. Det är en intellektuell vurpa att vi inte har sett det här förrän nu. Det är otroligt.

Skillnaden i kroppsstorlek verkade vara huggen i sten. Men det visade sig vara en historia om makt som är så genomgripande att vi inte ens lägger märke till den. Skillnaden i storlek mellan kvinnor och män beror på en orättvisa som vi har levt med i flera tusen år. Och den här orättvisan råder fortfarande, trots att den inte går att motivera, eller rättfärdiga.”

Alltså, om diskrimineringen slutar så kommer inte längdskillnaden att bestå. Kvinnor och män kommer bli lika långa. Eller så kommer kvinnorna att bli längre än männen. Om vi bara slutar matdiskriminera dem. Så det är alltså inte ens en genetiskt kodad dimorfism.

Och detta sker i ALLA samhällen. ALLA. Inte i bara 99%, då hade ju inte effekten bestått i de resterande 1% av samhällena.

Hur tänkte Dyring när hon hävdade att det här kanske var det mest troliga?

Uppföljning från Vetenskapens Värld

När Vetenskapens Värld sände sitt nästföljande program, den 7de oktober, hade de så här mycket att säga om föregående program: ”Förra veckans film, om varför kvinnor är kortare än män, mötte kritik från andra forskare. Läs om hur diskussionerna går på vetenskapens web.” http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/svt-vetenskap-darfor-visade-vi-filmen

Inte någon ursäkt, och de vidhåller implicit att filmen var framställd av forskare. Inte ideologer. Inte så att ideologer fick kritik från forskare, utan det var forskare som fick kritik från ANDRA forskare, det är hur jag uppfattar ordet ”andra” i deras uttalande.

På webben ger de en liten ursäkt: ”… vi gjorde ett misstag i att inte presentera den som en kontroversiell film som utmanar de rådande föreställningarna. Vi hade kunnat vara tydligare med att detta är dessa forskares förklaring – inte en slutgiltig sanning. … vi kan självkritiskt konstatera i efterhand är att vi borde gjort en bättre inramning. Där fler röster skulle ha kommit till tals, inte bara i en webbartikel efteråt utan i programmet.”

Det hade ju onkeligen varit en påtaglig förbättring, men de fortsätter att kalla detta för forskning. Det ses som en kontrovers mellan forskare, inte mellan ideologer och forskare.

Naturligtvis kan Vetenskapens Värld visa kontroversiell forskning, men det skall vara forskning. De defekta argument och osakligheter som används i filmen gör att den inte kvalificerar.

”Resultaten som filmen utmynnar i har inte publicerats vetenskapligt – men som ett ”preliminärt resultat” i en av världens mest välrenommerade tidskrifter Nature.”

Artikeln de hänvisar till skiljer sig på många sätt från programmet. Den diskuterar könens relativa storlek (smaller) istället för längd; förkastar inte de etablerade förklaringarna; och drar inte någon slutsats om att det är matdiskriminering som orsakat storlekskillnaden. De hävdar, att kvinnor blivit matdiskriminerade, att kvinnor också skulle ha fördel av att vara större, och de föreslår, som en hypotes, att matdiskriminering kan vara en bidragande faktor till att kvinnor blivit mindre. http://precedings.nature.com/documents/1832/version/1

Filmen innehåller en stor mängd felaktiga påståenden, löjeväckande logik, och ogrundade slutsatser, som inte kan tillskrivas artikeln i Nature. Och jag vågar påstå, att Nature säkerligen inte skulle ha publicerat en artikel som höll en så vämjelig kvalité som filmen som visades av Vetenskapens Värld; det är något som Vetenskapens Värld får stå för själva. Inte gömma sig bakom Nature.

Det är ändå en hel del i artikeln som jag är synnerligen skeptisk till.

“Actually, it has been shown that larger females are also favoured by natural selection. This is particularly relevant for women because their probability of dying when giving birth is then reduced.”

Visst finns det fördelar även för kvinnor med att vara större, men det innebär inte att det naturliga urvalet gynnade större kvinnor. Är de fördelarna tillräckliga för att överväga nackdelarna med ytterligare storlek?

“The cost of being big would be higher in women simply because, under gender hierarchical regimes found in all cultures, men are allocated the best food.” (min fetstil)

Nog för att det är många kulturer som ger män den finare maten, men att alla kulturer är könsmaktsordningar som matdiskriminerar kvinnor?

Men vad de huvudsakligen gör, är att diskutera en hypotes, att matdiskriminering skulle varit en evolutionär omständighet som bidrog till kvinnors mindre storlek. Jag skulle svara antagligen inte, men det är inte fel att formulera hypotesen. Filmen som Vetenskapens Värld visade, gick oerhört mycket längre. Den slog utan bevis fast att längdskillnaden var framdriven av matdiskriminering, de förkastade alternativa förklaringar på löjeväckande grunder, och hävdar att längdskillnaden skulle försvinna om  matdiskrimineringen upphörde. Och då är det inte fråga om en hypotes, som man kan få publicerad i Nature, utan dynga som Nature inte skulle publicera. Ideologisk dynga som Vetenskapens Värld tyckte var vetenskaplig; även om de i efterhand konstaterar att den är kontroversiell, kallar de den likväl för vetenskap.

Några ytterligare röster och kommentarer                                        

Enligt svt.se, så får programmet hård kritik av svenska forskare. Evolutionsbiolog Staffan Ulfstrand, professor emeritus vid Uppsala universitet, kallar programmets teorier för trams. Patrik Lindenfors, docent i ekologi vid Stockholms universitet, har studerat just skillnaden i storlek mellan könen hos människoapor och säger: ”Det där är så dumt så man inte tror det är sant”. http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/trams-enligt-svensk-evolutionsbiolog

Är kvinnorna i Sverige på väg att växa ikapp? ”Män har i genomsnitt blivit 2 centimeter längre sedan början av 1980-talet. Medel-längden i åldrarna 16–84 år är 179,4 centimeter. För kvinnor är medellängden 165,5 centimeter. Ökningen sedan 1980-talets början är i genomsnitt drygt 1 centimeter.” http://www.scb.se/Pages/PressRelease____149797.aspx

Genushistorikern Charlotte Vainio om filmen: ”jag måste säga att jag är jätteimponerad över att de sände ett sådant program och över hur de lät ifrågasättandet av vad som betraktats som fakta få stå i fokus. Det är för just de här sakerna som genusvetenskapen behövs. Som med Lucy, som förutsattes vara en kvinna för att hon var liten och därför bekräftar att kvinnor alltid varit mindre än män i ett klassiskt cirkelresonemang.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/10/09/langdskillnader-och-ifragasattandet-av-dogmer/

Kan man med bra argument visa att etablerade sanningar är falska, så är det guld värt. Men att med lögner och dessinformation låtsas att en sämre förklaring skulle vara bättre, det är bara oärligt och antivetenskapligt. Men för en genusvetare som Vainio har alltså ifrågasättande av etablerade icke-feministiska sanningar ett sådant egenvärde, att det är positivt även om dessa ifrågasättanden bygger på ren dessinformation, som i detta fall. Det är till den typen av attityd man behöver gå för att försvara genusvetenskapens kunskapssyn. Vainio illustrerar i detta fall utmärkt just den kunskapssyn som jag kritiserar genusvetenskapen för.

I kommentarerna till toklandet visar Jonte ett antal tweets från sådana som gått på lögnerna från Vetenskapens Värld: ”Vi kan inte ens skratta åt USA:s kreationister längre. Dom må vara hur blåsta som helst men inte fan skulle någon av USA:s rikstäckande stora rikstäckande tv-kanaler (CBS, ABC, NBC) få för sig att hävda att kreationismen är sann helt oemotsagt som SVT gjort med den här teorin.”. Toklandet har gjort ett inlägg av tweetsen: http://toklandet.wordpress.com/2013/10/03/genustwitter-om-vetenskapens-varld/

Feministfestivalen levererar biofobiska tweets om P1-programmet ”Mediernas” inslag: http://toklandet.wordpress.com/2013/10/12/olika-verkligheter/#comment-8528

Genusvetenskapens kunskapssyn; Genushistorikern Charlotte hävdar NAGVALT

Dick Harrison beklagar sig över kunskapsföraktet, och den allt sämre bildningen bland unga, som istället för kunskaper lär sig att ”ifrågasätta”. http://www.magma.fi/dick-harrison/vad-kan-ungdomarna-istaellet

Personligen skulle jag vara benägen att delvis koppla ihop det med feminismen, som ibland verkar hävda att kunskap är någon sorts patriarkal härskarteknik, och att eleverna inte skall sägas åt när de har ”fel” eftersom det är kränkande för eleven. Att skolan skall fokusera på mående, snarare än inlärning.

Som en parantes för att illustrera den kopplingen mellan genus och kunskapsförakt, betrakta t.ex. Moira von Wright, professor i pedagogik och rektor vid Södertörns högskola. I rapporten ”Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i fysikläromedel?” från 1998 så skrev hon enligt nedan. http://www.skolverket.se/publikationer?id=590

”Genom att beskriva tidigare epokers kunskap som ”tro” och dagens naturvetenskapliga kunskap som ”vetande” tar man ställning till förmån för det man kallar den naturvetenskapliga världsbilden och ger den tolkningsföreträde. De flesta texter har tagit det som en central uppgift att påbjuda en naturvetenskaplig världsbild för eleverna, dvs. en världsbild som kännetecknas av en starkt tilltro till vetenskapens möjligheter att lösa problem och som präglas av ett särskilt förhållande till naturen, där människan uppfattas som naturens herre. Texterna kännetecknas av de drag som man brukar förknippa med den naturvetenskapliga världsbilden; kausalitetstro, mekanism och determinism.”

”En viktig följemening av detta blir att vetenskapen är objektiv och neutral. Av detta följer att även den fysikaliska kunskapen är objektiv och neutral. Implicit betyder det att alla som seriöst och på ett metodiskt riktigt sätt undersöker fenomenen kommer fram till samma svar och ”uppfattar det lika”. Vetenskapen står då inte endast för den rätta kunskapen, utan även för den rätta metoden till kunskap.”

Wright citerar en fysikbok: ”Regnbågen är sagoomspunnen i många kulturer. Där regnbågen börjar, eller slutar om du så vill, finns enligt folktron en gömd skatt. Vi vet att våra försök att nå denna plats är dömda att misslyckas. Regnbågen är omöjlig att nå fram till. Redan Aristoteles (384-322 f Kr) insåg att regnbågen syntes i en viss riktning och inte fanns på en viss plats.”

Och kommenterar: ”Efter denna inledning kommer man småningom fram till att beskriva vad regnbågen ”egentligen” är. Vad blir då följemeningen av det sagda? Att folk tror att det finns en skatt, men ”vi” vet att det är dömt att misslyckas. Ty ”vi” vet ju att regnbågen inte har en början eller ett slut…. Men vem är ”vi”? Är ”vi” fysikerna, naturvetarna: vi som kan, vi som vet, medan ”folk” tror? Den underton i texten som avfärdar folktron som löjligt skrock tolkar berättelsen konkret. Men är det rimligt att jämställa en sägenomspunnen berättelse med beskrivningen av ett fysikaliskt fenomen på detta sätt? Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början. När jag ser regnbågen står jag mitt i den: jag är i centrum och skatten är en gest, en symbolisk möjlighet som regnbågen ger mig. När textförfattarna uttalar sig förringande om regnbågen, och endast godkänner ett ”objektivt vetande” om den, förringar man inte bara sagan och tusenårig levnadsvisdom, utan även en annan form av vetande, nämligen förvåningen som kunskapsrelation.”

”Det traditionella naturvetenskapliga tänkesättets och den naturvetenskapliga kunskapens överhöghet och tolkningsföreträde är emellertid inte självklar och evig. Kanske kan man rentav ompröva fysikens plats som grundläggande vetenskap och som ideal för andra vetenskaper? Harding (1998) ifrågasätter inte fysiken som vetenskap, men hon ifrågasätter dess plats högst i vetenskapernas hierarki, och föreslår att man vänder upp och ner på den hierarki över vetenskaperna som Wienkretsen slagit fast. Hon motiverar detta med att fysiken i sig är en tveksam modell för att begripa sig på fysik, och menar att de vetenskaper som är mest kritiska och kontextsökande bland human- och samhällsvetenskaperna (social sciences) kan erbjuda de bästa modellerna för vetenskapliga undersökningar, även för fysiken. Detta eftersom effekterna av naturvetenskapen också utgör en del av naturvetenskapen. På så sätt är naturvetenskapen grundad i samhällsvetenskapen och allt som en naturvetare gör eller tänker blir en del av den sociala världen.”

”Vad innebär det för jämställdheten att fysikböckerna framhåller det som centralt att förmedla en mekanistisk och deterministisk världsbild till eleverna och betona dess företräde? Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden – och ändå är just detta vad de flesta läroböcker i fysik gör, och därmed bidrar de till upprätthållandet av den asymmetriska och hierarkiska relationen mellan manligt och kvinnligt inom naturvetenskapen. Då fysiken okritiskt framställs som den enda sanningen intar den en scientistisk position och utövar därigenom symbolisk (negativ) makt över elevernas kunskapsprocess (Sundgren 1996).”

”De forskare som jag har hänvisat till antyder dock att denna situation skulle förändras om man förändrade läroplanen till att inkludera en förståelse av naturvetenskapen som en social process. Om vi godtar argumentet att naturvetenskapen är en del av vår kultur innebär det att vi också har skäl att ompröva naturvetenskapens roll i skolan. En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort. Det, i sin tur, förutsätter ett genomgripande nytänkande kring kursplanen i fysik. Evelyn Fox Keller (1985, s.3) har frågat: How much of the nature of science is bound up with the idea of masculinity, and what would it mean for science if it were otherwise? Det är sannolikt att en jämställd läroplan skulle uppfattas som en utmaning eller en provokation för många lärare och för många i det naturvetenskapliga samfundet som gärna vill se sin egen kunskap behandlad i skolan. Kanske kan vi inledningsvis börja med att ställa frågan om hur man kunde få flickor mer intresserade av naturvetenskapliga karriärer, på ett annat sätt. Exempelvis genom att vända på den allmänt förekommande frågan om hur vi skall få flickor intresserade av fysik, till att fråga: Hur skall vi få fysiken intresserad av genus och kvinnliga perspektiv?”

Hennes kunskapssyn kritiserar av flera, t.ex. docent Sindra Peterson Årsköld: ”Wow. Jag vet inte vilket som är värst: att kvinnan åter klassas som oförmögen till logisk tankeverksamhet, eller att fysikböcker borde rensas från kunskapsinnehåll – kan det vara för att förhindra ett orättvist försprång för de logiskt kapabla? Som kvinna, fysiker och kemist blir jag förolämpad och upprörd över dessa idéer. Varför angriper man naturvetenskapen, vars oföränderliga kärna står över genus och som dessutom är nyckeln till den rikedom som gör att vi överhuvud taget kan sitta här och spekulera, mätta och friska? Och varför blanda in hypoteser om vår sexualitet i praktiskt jämställdhetsarbete, som ska syfta till lika villkor på arbetsplatsen och inget annat? Huruvida det är arv eller miljö som ger oss våra genusidentiteter är irrelevant i sammanhanget. Som feminist blir jag snarare rädd. Om förtroendet för jämställdhetsarbetet urholkas kommer vi att se en fruktansvärd back-lash, och dyrt vunnen mark kommer att förloras. Därför måste vi omgående hitta tillbaka till huvudspåret: Män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Samma lön för samma insatser. Vi no-nonsense-feminister måste förmedla detta tydligt till makthavarna.” http://www.kilu.lu.se/fileadmin/kilu/Newsletter/1104_Sindra_Peterson_AArskoeld_i_Kemivaerlden_Biotech.pdf (Som Rutger Stjernström påpekar borde Årsköld sluta kalla sig feminist: http://stadatyttre.blogspot.se/2011/04/tank-pa-vad-du-sager-sa-att-du-sager.html)

Tanja Bergkvist sågar friskt: http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/01/28/von-wright-och-tekoppen/

Även Sören Holst och Olle Häggström är starkt kritiska: ”Inom den akademiska världen är det lyckligtvis tillåtet att ha fel. Och att ändra sig när man blir varse sina misstag. Måhända har von Wright ändrat uppfattning sedan hon skrev rapporten. I så fall borde hon deklarera detta innan hon eventuellt tillträder posten som rektor på Södertörns högskola. Annars uppstår en märklig situation, med en uttalat vetenskapsfientlig rektor för ett svenskt lärosäte.” http://www.newsmill.se/node/16294

Wright svarar dock med att försvara rapporten: ”Rapporten är på många sätt överspelad då den analyserar läromedel som delvis är mer än femton år gamla. Sedan dess har det hänt en hel del på såväl didaktikens som jämställdhetens och genusforskningens område. Med detta sagt vill jag ändå understryka att det i rapporten inte finns något som är vetenskapsfientligt i allmänhet eller fysikfientligt i synnerhet. … Mitt vetenskapsområde är pedagogik och jag studerade läroböcker och hur fysiken presenteras för eleverna i skolan. Rapporten är didaktisk, det vill säga den handlar om elevers lärande och hur skolans läromedel framställer skolkunskap. … Ett auktoritärt förhållningssätt riskerar istället att skrämma bort många elever. Rapporten handlade överhuvudtaget inte om en analys av den vetenskapliga disciplinen fysik. Trots detta hävdar artikelförfattarna att jag skulle vilja ändra på själva ämnet fysik.” http://www.newsmill.se/node/17919

Alltså, hon säger att hon inte är fientlig till vetenskap, bara mot att man undervisar barnen i vetenskap på ett sätt som utgår från den kunskap som vetenskapen har etablerat. Vilket är full tillräcklig kunskapsfientlighet för att ge det som exempel på den kunskapsfientlighet och ”obildningens apologeter” som Harrison pratar om.

Måhända läsaren invänder att det bara är en person, och att man inte kan döma en disciplin baserat på en person; men förutom att det finns många fler med liknande inställning, beakta hur disciplinen reagerar? Tar de avstånd, eller är hennes kunskapssyn accepterad och rumsren bland hennes kollegor? Svar: hon blir professor utnämns till rektor. Baserat på dylikt kan man säga något om kulturen, om kunskapssynen, och vad man kan förvänta sig av disciplinen.

Hmm, det blev en lång parantes.

Genushistorikern Charlotte har ett inlägg som tar sin utgångspunkt i Harrisons kritik av kunskapsfientligheten.

Det är en del av det som står om kunskapsfientligheten som jag håller med om, t.ex. att en bidragande faktor är att alla gymnasieelever skall vara teoretiker – det vore bättre om praktiska linjer på gymnasiet var ett alternativ för de som inte känner för det teoretiska. Man skulle istället kunna kräva att högskolor måste kunna tillhandahålla ett basår för de som behöver läsa in teori – då skulle en praktisk tvåårig gymnasieutbildning kunna betraktas som de första två åren i en treårig utbildning som ger högskolebehörighet.

Men hon tar en helt annan illustration av kunskapsfientlighet: Ett inlägg där Erik kritiserar genusvetaren Anna Lindeborgs analys av jämställdismen. http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/ (där finns pingback till hennes inlägg) Mitt inlägg om Lindeborgs uppsats: https://bittergubben.wordpress.com/2013/09/01/anna-lindeborg-dekonstruerar-jamstalldismen-men-inte-sina-egna-stereotyper/

Hon försvarar Lindeborgs laborerande med ord med att det är det man skall göra vid diskursanalys. Men det diskursanalysen skall laborera med är den text som analyseras, dess ord; att på det i akademiska sammanhang alltför vanliga viset istället dölja det man säger i fikonspråk och tillkrånglat språkbruk, det är inte syftet. Och det verkliga problemet är ju att så mycket av det som hon hävdar är fel, och då blir det inte bättre av att man lindar in det i fikonspråk …

Jag håller med om kritiken av Eriks användning av ordet teori. Den betydelse han tillmäter ordet teori, skulle jag snarare benämna ”vetenskapligt etablerad teori”. Även om en teori blivit falsifierad, förkastad, och dumpad på vetenskapshistoriens sophög, eller aldrig blivit testad, så är det likväl en teori, men Erik verkar anse att ordet bara kan användas för de teorier som utförligt testats och klarat sig. När en teori som är otestad, eller rent av falsifierad femtielva gånger, ändå är en väletablerad genusvetenskaplig teori, så är inte problemet att de använder ordet teori, utan att den blir accepterad trots att den inte har styrkts av testning. Och det är ju likväl det som Erik klagar över, även om han då gör det med andra ord än mig.

Charlottes syn är tämligen annorlunda (i mittenstycket citerar hon Erik): ”Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

    ”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika.”

Nog kan man säga att vetenskapens teorier beordrar – de utgör tvångströjor av etablerade sanningar; skall man bryta dem, och alltså bryta mot den inom disciplinen etablerade bilden för hur världen fungerar, bör man ha belägg för varför det skulle vara motiverat att ersätta den tidigare teorin men en ny, modifierad teori; eller åtminstone att den etablerade teorin inte ordentligt testats i det avseende som man bryter mot den, och då presentera sitt alternativ som en hypotes. Om sedan genusvetare kan ta sig friheten att använda vilken feministisk teori som helst som de känner för att använda, så att det där inte handlar om att beordra, så är ju det förvisso en annan fråga.

Riktig vetenskapen har en kultur, som ställer krav på de som forskar. Den kräver att de skall sträva efter saklighet. Har något falsifierats, så kan man inte bara strunta i det, och låtsas som att teorin inte behöver korrigeras. Någon som bryter mot detta tappar sin status bland sina kollegor, lärosäten som inte har en sådan inställning förlorar sitt anseende i vetenskapliga sammanhang. Om kollegorna inte har en sådan attityd, så saknas den vetenskapliga kulturen; deras attityd är kulturen, och utan den kulturen är det inte vetenskap.

Detta att inte all genusvetenskap som utgår från att könen är biologiskt lika, visst är det sant. Men problemet är ju att genusvetarna kan ta sig friheten att välja att utgå från det, att där inte finns någon vetenskaplig kultur som kräver saklighet. Kollegorna ser inte ner på den som skiter i sakligheten. Kollegorna väljer istället att kritisera kritiken. Även i den mån någon erkänner att en del genusvetare helt osakligt håller fast vid falsifierade påståenden, eller hävdar saker som de inte har något stöd för, så kommer ändå fortsättningen: Not All GenusVetare Are Like That.

Det är inte alla genusvetare som hävdar att könen bara är en social konstruktion. Men det finns ändå de som gör det. Och var är de genusvetare som avfärdar dessa ovetenskapliga genusvetare som ovetenskapliga? Det jag hör är istället försvar av genusvetenskapen. Charlotte är ännu en av dessa genusvetare, som hellre försvarar genusvetenskapen mot kritik, än kritiserar de genusvetare som antingen själva är ovetenskapliga eller ser mellan fingrarna med kollegors osaklighet. Det verkar nästan som att All GenusVetare Are Like That.

Genusvetare studerar inte biologi

Hur kan den omständighet, att genusvetare inte studerar biologi, vara en legitim grund till att många av dem titt som tätt och med kategorisk bestämdhet gör felaktiga påståenden som förnekar biologins roll? Charlotte hävdar det att det är en bra förklaring, och i hennes därpå följande inlägg så lägger hon ut texten, men det blir inte bättre för det.

Hon baserar sig där på att evolutionspsykologin inte är så falsifierbar, och visst, den funkar mest som en hypotesgenerator. Men dess grundprinciper är mer eller mindre oundvikliga konsekvenser av evolutionsteorin, alternativet är den absurda hypotesen att biokemins lagar upphör att gälla för de DNA-sekvenser som rör den mänskliga hjärnan; det finns inget som vederlägger dess grundprinciper. Och det finns gott om andra belägg för biologins betydelse; t.ex. hur de preferenser som anses könade påverkas av hormoner; varför skall bara evolutionspsykologin beaktas när man bedömer vilka bevis som finns för biologiska könsskillnader?

Det finns inom genusvetenskapen/feminismen en strömning att vilja förklara hela könsskillnaden med socialisering, att förneka att biologin har någon signifikant betydelse för könsskillnader. Denna ideologi hamnar i konflikt med vetenskap och de som värderar vetenskap. Detta, att göra kategoriska uttalanden om biologins roll, utan grund, och trots bevis för att biologin är en viktig faktor i könsskillnader, är fullständigt ovetenskapligt, det visar på en kunskapssyn med ett enormt kunskapsförakt. Att kollegorna accepterar det visar att genusvetenskapen saknar en vetenskaplig kultur, att genusvetenskapen inte är en vetenskap.

Om det hade varit så, att det fanns en massa biologer som hävdade att socialisering inte spelar någon som helst roll för vilken personlighet vi får, så hade det varit lika korkat, men det är inte vad biologerna hävdar. De utesluter inte att den del av den individuella variationen som de inte kan förklara, kan förklaras med sociala/kulturella faktorer, men det är just så som antibiologistiska genusvetare beter sig – de konstaterar att det sociala/kulturella spelar roll, och hävdar att därmed spelar inte biologin någon roll.

”Man kan inte ställa biologers och genusvetares resultat mot varandra för de studerar inte samma sak. Biologer som studerar skillnader mellan könen gör det utgående från biologi – de studerar kön. Genusvetare gör det utifrån social kontext – de studerar genus. Dessutom är det i princip bara på antifeministiska bloggar som det råder en stor konflikt mellan biologi och genus.”

Alltså, vi behöver inte bli upprörda över när genusvetare gör kategoriska uttalanden om att biologi är irrelevant för könsskillnader; eftersom de gör detta UTAN ATT HA STUDERAT FRÅGAN! Stön. Varför gör de då sådana uttalanden, och varför är det accepterat bland andra genusvetare, som t.ex. Charlotte själv, som väljer att kritisera kritiken mot ovetenskapligheten, men tittar bort från kollegornas avsaknad av vetenskaplighet?

Och visst, det är väl främst på antifeministiska bloggar som konflikten ”råder”; inom genusvetenskapen själv råder antagligen inte mycket till konflikt i frågan, där är det tillåtet att förneka biologins roll, och göra andra godtyckliga påhitt, oavsett hur grovt de strider mot vad som är känt om värden – bara inte påhitten strider mot ideologin, då blir det konflikt.

Anna Lindeborg dekonstruerar jämställdismen, men inte sina egna stereotyper

Anna Lindeborgs masteruppsats i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet har åtminstone en kul titel: ”Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet”. http://hdl.handle.net/2077/33753

Jag börjar med att försöka säga några positiva saker. I kapitel 2 gör hon en bra hantering av begreppet antifeminism, och beskriver rimligt hur det finns olika syn på begreppet inom ”rörelsen”. En sak jag skulle vilja tillägga är att utöver de olika betydelser som tillskrivs begreppet, finns också skillnad i förhållande till feminismen; i synnerhet Pelle Billing (och Certatio) är inte riktigt antifeminister även med min användning av ordet – de är bara kritiska mot stora delar av feminismen, inte feminismen som sådan, och tycker att det finns bra feminism. Vilket måhända beror på att man tillskriver ordet feminism olika betydelse …

Erik på Genusdebatten är kritisk till att hon använder ordet feminismkritisk istället för jämställdism; jag delar inte den kritiken utan tycker båda orden är rimliga. Jämställdismen ÄR kritisk mot modern svensk feminism, det är inget att hymla om.

Hon citerar mycket av det som hon tolkar, så det går att förhålla sig till hennes tolkningar. Ofta när feminister skriver om jämställdister, är det märkliga påståenden som man inte känner igen och undrar vad fanken de har lyckats tolka på det viset. Här får man alltså reda på vad fanken det är hon lyckats tolka på det viset, även om jag ofta undrar hur fanken hon lyckats. Och som läsaren antagligen märkte har jag fått slut på positiva saker att säga.

Lindeborgs egna åsikter liknar Emma Åhmans, åtminstone i mina ögon, men Lindeborgs når inte upp till Åhmans (relativa) respektfullhet i behandlingen av ”de andras” åsikter, som gjorde Åhmans uppsats dräglig. https://bittergubben.wordpress.com/2013/07/20/jag-ar-alltmer-positiv-till-emma-ahmans-uppsats-om-jamstalldister/

Det är så mycket dumheter i hennes rapport, att det blir ohanterligt att bemöta allt; jag fokuserar på områden där jag citeras.

Positivism och extrempositivism

”Genom en post-strukturalistisk förståelse av världen grundar sig min epistemologiska utgångspunkt i en kritik av den traditionella positivistiska synen på kunskap som något absolut. En positivistisk kunskapssyn grundar sig på idén om det rationella forskarsubjektet som kan fastställa säker och absolut kunskap.”

För denna beskrivning av positivism hänvisar hon till Torsten Thurén. Ulf T: ”I Kap 3 skriver han iofs ungefär det som Lindeborg refererar, men innan dess skriver han: ”Men observera att positivism inte är detsamma som jag beskrivit som det jag kallar dogmatism, och hermeneutik är inte samma sak som kunskapsrelativism. De moderna forskare som bygger på positivism, är i allmänhet väl medvetna om problemen med att uppnå säker kunskap.” http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38522 (se även http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38502)

Bortsett från en del frågor inom naturvetenskapen, där man möjligen kan ha en så stor tilltro att man betraktar kunskapen som troligtvis varandes en helt korrekt bild av verkligheten, finns det någon – överhuvudtaget någon – som tar en sådan inställning till vetenskap i allmänhet, att de slutsatser som forskare drar skall ses som absoluta sanningar?

Den position som Lindeborg kallar positivism är någonting som inom samhällsfrågor vore extremt, absurt, märkligt. Har den, såsom Lindeborg beskriver den, några utövare där? Eller är det bara en genusvetenskaplig karikatyr, som man använder som kontrast för att få genusvetenskapens kunskapssyn att framstå som vettig? Det Lindeborg benämner positivism kommer jag att benämna extrempositivism; när hon skriver positivism bör man läsa extrempositivism. Jag misstänker att den i stort sett bara existerar som en genusvetenskaplig karikatyr.

”Den här uppsatsen skriver in sig i den numera etablerade genusvetenskapliga traditionen att se forskningen som ett kritiskt självreflexivt projekt. Det handlar om att problematisera och dekonstruera vetenskapen, och visa på dess rörlighet och dess instabilitet. Detta genom en kritik av positivismens rationella forskarsubjekt, och dess övertygelse om sann, absolut och objektiv kunskap.”

Denna etablerade feministiska/genusvetenskapliga traditionen att ifrågasätta de karikatyrer man skapar av motparterna? För det är det som hon gör …

Jämställdism som extrempositivistisk

”Rörelsen artikulerar genomgående en positivistisk kunskapsdiskurs. Kunskap är en sanning som går att finna utan människors upplevelser av den. Diskursen om den neutrala, objektiva forskaren är stark. Detta är det enda sättet att uppnå sann kunskap om hur det verkligen är. Det mångtydiga elementet kunskap fixeras här som neutral sanning.”

”I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning.”

”Billing och Bittergubben talar om sin syn på kunskap som något absolut, något man kan finna som en sanning därute. Detta kan man finna förutsättningslöst och fritt.”

Hur kan hon komma fram till att jämställdismen är positivistisk, i den bemärkelse som hon använder ordet?

Verkligheten existerar. Den har de egenskaper den har. Vetenskapens roll är att försöka utröna och modellera detta, med så hög korrekthet som möjligt. Om man har olika hypoteser för hur verkligheten kan vara beskaffad, testar man dessa, ser vilken som stämmer bäst överens med observationer. En del teorier klarar sig, även efter att de blivit utförligt testade, och man kan ha en hög tilltro till att de säger någonting meningsfullt om av verkligheten. Vetenskapens sökande kräver att de som deltar strävar efter neutralitet och objektivitet. Det är ideal, och i ju större utsträckning de uppfylls, desto högre grad av korrekthet kan vetenskapen uppnå. Vetenskapen har förmått att producera en kunskapsmängd, som är oerhört mycket större, och har mycket högre grad av korrekthet, än vad som hade varit möjligt att bygga upp utan vetenskapens ideal. En kunskapsmängd som dramatiskt förbättrat människans livsvillkor.

Hur får Lindeborg detta till extrempositivism? Anser hon, att om man anser att verkligheten existerar bortom våra uppfattningar om den, så anser man att det som forskare kommer fram till är absoluta sanningar, och att om man anser att neutralitet och objektivitet är ideal som är viktiga för vetenskapen, så anser man att forskare magiskt alltid är helt neutrala och objektiva?

Vetenskapen, med dess ideal som neutralitet och objektivitet, dess strävan efter att på ett så korrekt sätt som möjligt beskriva verkligheten, uppnår en högre grad av omfång och korrekthet än vad åsikter och ideologiska postulat någonsin kan göra. En enorm och högkvalitativ kunskapsmassa som ingen individ någonsin skulle kunnat skapa själv, och som det inte hade varit möjligt för människor att bygga upp utan vetenskapens ideal om neutralitet och objektivitet.

I hennes värld verkar det finnas en dikotomi mellan å ena sidan kunskapsrelativism, där det bara existerar åsikter och diskurser, där dessa är lika mycket värda, lika legitima i sina anspråk på att beskriva världen, och å andra sidan, tron på vetenskapen som bara varandes absoluta sanningar. När vi förkastar den första positionen, och hävdar vetenskap som varandes bättre än bara åsikter, antar hon därmed att vi står för den andra. Som att där inte skulle finnas några mellanting. Det här är någonting som säger något om Lindeborg, inte om jämställdismen eller vetenskapen. Det är Lindeborg som står för en väldigt onyanserad bild av vad man kan anse att vetenskap är. Det hon ser som alternativet till hennes egen vetenskapssyn, är en karikatyr, en extremposition, en arketyp. Delar man inte hennes syn på vetenskap, då utgår hon från att man står för karikatyren, istället för att sätta sig in i vad motparten anser. Den vetenskapssyn som jag har ingår uppenbarligen inte i hennes begreppsvärld, och hon verkar inte vilja ta till sig några fler sätt att betrakta vetenskapen än de som hon lärt sig inom den så kallade genusvetenskapen.

Existerar verkligheten, och skall vi försöka förstå den?

Lindeborg: ”Litteraturvetaren Nina Björk skriver i sin bok Under det rosa täcket (1996) att ”Vi bär alltid på en kulturell ryggsäck, som talar om för oss vad vi ska se och hur vi ska värdera det vi ser”. Bittergubben lyfter detta citat och menar att Björks kunskapssyn är anti-intellektuell.”

Hon citerar mig: ”Det finns en verklighet därute, och den kan studeras, den kan undersökas. Att det kan vara svårt, att man kan göra fel, att man kan vara blind för sådant man inte tittar efter, och att värderingar är en helt annan fråga, sådant ursäktar inte att skita i naturen, att förkasta den kunskap som producerats, och istället bara hitta på att saker och ting är så som man av politiska skäl känner för att de skall vara.”

Det kan förefalla en märklig reaktion på det citatet, men hon har klippt ner det citat jag reagerar på. Det inleds egentligen med: ”Naturen står inte att finna bortom våra uppfattningar om den”. Varför valde Lindeborg att klippa bort det? Tycker hon att det är en uppfattning så normal och rimlig att hon inte förstår att det var en central del av vad jag reagerade på? Eller tycker hon att det är fel, så att det är därför hon väljer att inte ta med det?

Hennes kommentar till citatet: ”Bittergubben lyfter svårigheten för forskaren att vara neutral, men landar ändå i att det finns en absolut, sann verklighet därute. Om man inte hittar den handlar det om att ”det kan vara svårt, och att man kan göra fel”.”

Tycker Linderborg att det finns en motsättning mellan att anse, å ena sidan att neutralitet är ett besvärligt ideal att sträva efter, och att vetenskapen mycket väl kan ha fel, och å andra sidan att anse att verkligheten existerar? I så fall, hur? Vari består motsättningen? Jag begriper inte det.

Eller tycker Linderborg att positionen att verkligheten existerar, oundvikligen implicerar att forskare som strävar efter att beskriva den – och tycker att de kan dra slutsatser om den – oundvikligen har funnit absoluta sanningar? I så fall är det ju intressant huruvida Linderborg själv anser att verkligheten inte existerar, bortom våra uppfattningar om den?

”Ett vanligt missförstånd av diskursteorin är föreställningen om diskursen som något frikopplat från materialitet. Faktumet att alla objekt upprättas inom en diskursiv praktik, har ingenting att göra med frågan ifall det finns en värld utanför tanken. Att objekt som exempelvis bord och datorer existerar förnekas absolut inte här. Däremot motsätter sig diskursteoretikerna att objekten skulle kunna konstituera sig själva som objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor.”

Alltså, hon förnekar absolut inte att verkligheten existerar (?), men verkar ändå tycka att det är märkligt att jag hävdar att den existerar. Huh? Jag läser ovan som att ”[verkliga] objekt kan inte konstituera sig själva som [diskursiva] objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor”. Om vi bortser från absurditeten i att tillskriva objekten en egen agens i att konstituera diskursen, skulle jag uttrycka det som att vår nuvarande förståelse av världen begränsas av vår nuvarande förståelse av världen. Alltså en tautologi som jag inte motsätter mig.

Skillnaden mellan oss är då att jag anser att forskare skall sträva efter att förstå verkligheten, sträva efter så hög korrekthet som möjligt, inte bara fritt fantisera om den utan hänsyn till grad av överensstämmelse med verkligheten. Baserat på den skillnaden tycker hon att jag är extrempositivist?

När hon absolut inte förnekar verklighetens existens, implicerar inte det att hon tycker att det som forskare hävdar alltid är absolut sant; men när jag hävdar att verkligheten existerar, och att forskare skall sträva efter att förstå den, så betyder det att jag är en extrempositivist? WTF?

Är det viktigast att vara akademisk forskare, eller att sträva efter korrekthet?

Verkligheten existerar. Man skall sträva efter att ens verklighetsbeskrivning är så korrekt som möjligt, stäva efter att den med så hög sannolikhet som möjligt är kompatibel med verkligheten. Inom vetenskapskulturen är idealen som neutralitet och objektivitet viktiga, men det betyder inte att man behöver vara en akademisk forskare för att sträva efter en så korrekt verklighetsbild som möjligt.

Men Lindeborg ser en konflikt här: ”I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning. Det är den objektiva, neutrala forskaren som kan finna kunskap. Rörelsen menar att jämställdhetspolitiken inte bygger på kunskap då den bygger på den ideologiskt präglade genusvetenskapen. Den andra kunskapsdiskursen skapas genom att fixera kunskap som situerad. Aktörerna inom rörelsen situerar sig själva som personer och skaffar sig kunskap om verkligheten genom denna position. De använder den situerade kunskapen när de argumenterar för sina politiska idéer och när de dementerar feminismens bild av samhället och verkligheten.” / ”Här visar sig en diskursiv kamp mellan hur kunskap ska manifesteras och fixeras. … det finns två konkurrerande, motsägelsefulla kunskapsdiskurser inom rörelsen …”

Konflikten bygger på vetenskapssynskarikatyren, där forskare är absolut objektiva och producerar absoluta sanningar; med den som bakgrund blir det problem när folk betraktar egna erfarenheter. Med en mer korrekt beskrivning av rörelsens kunskapssyn blir det inte konflikt. Det handlar om ideal som eftersträvas i riktig vetenskap, och som man kan eftersträva som enskild individ, även om man då knappast når upp till samma nivå som inom vetenskapen. Dessa ideal rycker genusvetenskapen på axlarna åt, rynkar på näsan åt dem, och i Lindeborgs fall, tycker att de som värderar dessa ideal kan avfärdas som någon form av extremister, som tror att forskningsresultat är absolut sanna och att individer inte kan bedriva meningsfull tankeverksamhet?

”Det är fler än Kvinnaochantifeminist som manifesterar den kunskap de själva utgår ifrån, genom att situera den i sig själva. Bittergubben skriver: ”Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt.” / ”Här skriver Bittergubben om kunskap, vilket återkommer i många av bloggarnas resonemang kring kön och könsskillnader, med utgångspunkten i ”jag tror att”. Uttalanden likt detta konstruerar en kunskapsdiskurs, bortom kopplingen till den sanna verkligheten till förmån för en individs trosuppfattningar. Fler exempel kan hittas i talet om samhället då många resonemang börjar med ”jag upplever att…” för att sedan presentera en bild av verkligheten och dra långtgående slutsatser utifrån denna egna upplevelse av verkligheten.” (min fetstil)

Verkligheten existerar oberoende av vad jag tror om den. Oavsett om jag har rätt eller fel, så är verkligheten som den är; huruvida småpojkar under evolutionär tid var begeistrade av mammutar, det var som det var, jag kan bara spekulera om det och mina spekulationer påverkar inte hur det faktiskt var.

Anser hon att det finns någon form av motsättning mellan att tro att verkligheten existerar och att spekulera om hur den är beskaffad? Lindeborg verkar uppfatta det som inkonsekvent av mig när jag skriver ”jag tror att”, när hon jämför det med den vetenskapssynskarikatyr som hon anser tillämplig för mig? Det blir ännu värre i hennes analys av det Ninni skriver. Problemet ligger i att vetenskapssynskarikatyren som hon tillämpar, inte är tillämplig, men Lindeborg verkar föredra att förstå jämställdismen genom hennes egna stereotyper – alltså att inte förstå den.

Lindeborg tycker man inte kan vara neutral, att alla oundvikligen färgas av sina åsikter och värderingar; ja, men man kan ha neutralitet som ideal, värdera objektivitet och neutralitet, sträva efter det. Det verkar vara där vi finner klyftan i kunskapssyn mellan jämställdismen och Lindeborg; jämställdismen ser det som viktiga ideal, Lindberg ser det som något som implicerar extrempositivism och naivitet.

Frihet och biologiska könsskillnader

Hon anser att det finns någon form av motsägelse mellan att vara liberal – att människor om möjligt skall få välja sina egna liv utan onödiga statliga diktat – och att tro på att det finns biologiska könsskillnader. Men vari består motsägelsen? Skall en individs val inte betraktas som fritt för att vederbörande tar hänsyn till sina egna preferenser?

Motsägelsen verkar bestå i att hon använder etiketten liberal för det ena, etiketten konservativ för det andra, och då tycker att det måste vara inkompatibelt. Att det skulle vara någonting problematiskt med hennes etiketterande verkar hon inte reflektera över, eller med det som hon associerar etiketterna till?

Om fri vilja inte kan kombineras med tro på att biologi spelar roll för könskillnad i biologi, vad spelar då skillnadens könsberoende för roll för inkompatibeliteten? Om biologin var sådan att det inte förelåg någon biologiskt driven könsskillnad, men ändå i variationen i personlighet mellan individer, så att en del var t.ex. introverta och andra mer extroverta, och det fanns en biologisk komponent i det, skulle det vara inkompatibelt med att vara liberal? För den enskilde individen skulle det inte vara någon skillnad; det finns en biologisk komponent i personligheten, står det i motsats till fri vilja? Enligt Lindeborg?

Antagligen inte. Antagligen associerar hon tro på att ingen biologisk könsskillnad i personlighet föreligger med att vara för frihet, att människor skall få vara som de vill; och associerar att tro på att biologiskt drivna könsskillnader finns med åsikten att människor har någon form av moralisk skyldighet med att agera i enlighet med vad som är vanligt inom könet. Med sådana associationer kan jag förstå konflikten, med det är så fall hennes associationer, hon kan inte hålla jämställdismen ansvarig för dem. Tvärtom, det skulle placera henne i den inskränkta konservativa roll hon påtvingar andra; hon använder sina stereotyper så stenhårt att hon inte kan acceptera när andra inte passar in i dem, och istället för att då konstatera att hennes stereotyper inte funkar lägger hon skulden på de som inte passar in och tycker att dessa är inkonsekventa.

En bög som inte är fjollig? Så inkonsekvent! Han borde bestämma sig om han ska vara bög, och då måste han vara fjollig, vill han fortsätta vara icke-fjollig borde han vara hetero! Det är ungefär på den nivån jag uppfattar Lindeborgs kritik om att de som är för frihet inte får acceptera att det finns könsskillnader; och att de som anser att forskningen skall sträva efter saklighet och korrekthet måste tycka att forskarnas slutsatser är absoluta sanningar; jag förstår inte hur hon annars får det till konflikt?

”Det tydligaste exemplet på en diskursiv kamp är den som pågår när rörelsen talar om kön. Å ena sidan sägs individen vara fri i liberal bemärkelse, men när den tillskrivs ett kön framträder en konservativ diskurs där könen begränsas och styrs av sina biologiska förutsättningar.”

Om en människa har ”biologiska förutsättningar” som ”begränsar” – t.ex. om någon har anlag för introversion – så är vederbörande inte fri? Huruvida denna biologiska förutsättning är relaterad till kön eller inte, det kan inte jag se hur det påverkar hur ”begränsande” den är, och kan alltså inte påverka huruvida erkännandet av den biologiska förutsättningen är kompatibelt med att vara liberal. Jag menar, om en man har anlag för introversion, så påverkas ju inte graden av begränsning för honom av om personer av annat kön har samma anlag lika ofta eller inte, han har ändå de biologiska förutsättningar som han har. Alltså, för att vara liberal måste man förneka personlighetens alla beroenden på biologi. Om jag förstår Lindeborg rätt. Eller är erkännande av biologiska förutsättningar för människors personligheter bara inkompatibelt med liberalism om dessa biologiska förutsättningar är relaterade till könskromosomerna?

Ett till fultolkat citat

Linderborg (i mittenstycket citerar hon mig): ”Genom dekonstruktionen av rörelsens syn på kön har man kunnat se att det inte är varken önskvärt eller möjligt att jämföra män och kvinnors olika roller i samhället. Bittergubben skriver explicit om att det är helt irrelevant att ställa sig frågan ”varför ser det ut som det gör?”

Män bryr sig mer än kvinnor om lönen. Mer än så behövs inte för att förklara att kvinnoyrken har lägre löner. […] En feminist kanske invänder något om att ovanstående skulle vara biologism, att det bara är samhällets normer som gör att folk beter sig så. Vilket är absurt, eftersom ovanstående inte på något sätt säger någonting om orsakerna till varför män bryr sig mer än kvinnor om lönen, och att kvinnor är mer benägna att arbeta deltid, utan bara konstaterar att det är så. Resonemanget påverkas inte av i vilken grad beteendet är biologiskt drivet eller kulturellt. Det enda som spelar roll i ovanstående är hur stor skillnaden i beteende är, inte vad som orsakar den.

Det enda som spelar roll för rörelsen är således konstaterandet att män och kvinnor är olika och inte vad som orsakar det.” (fetstil motsvarar hennes kursivering)

Jag hävdar inte att det i allmänhet är irrelevant vad som är orsaken till könsskillnaderna, bara att det är irrelevant för huruvida just det föregående resonemanget är korrekt, en sådan invändning skulle bara vara att byta ämne. Resonemang om hur skillnad i hur mycket könen bryr sig om lönen påverkar lönestrukturen, är inte med i citatet, förståligt eftersom det är för långt för det, men varför låtsas att något jag säger specifikt om ett specifikt resonemang skulle vara allmängiltigt?

Ett annat exempel på samma tema: ponera att flickor utan ansträngning kan höra vad läraren säger vid en viss volym, men att pojkarna behöver lite högre volym, annars behöver de anstränga sig för att lyssna. Jag säger att lärarna har att anpassa sig till de elever de har; här är det irrelevant om skillnaden är biologisk eller hur pojkarna socialiserats. När någon säger, att om pojkarna socialiserats annorlunda skulle de inte behöva den högre volymen, alltså kan vi skita i det faktiska behovet hos de elever som skolan faktiskt har – något som feminister har en ovana att implicit säga – då ser jag rött. Bortsett från att det är en märkligt att tro att här inte kan finnas några bakomliggande biologiska faktorer, så är det i frågan irrelevant i vilken mån det är biologiskt eller socialiserat; lärarna skall ändå anpassa undervisningen med hänsyn till de faktiska behoven hos de elever de faktiskt har. Det betyder inte att jag anser att det i alla sammanhang är irrelevant vad som är orsak till könsskillnader.

Vad är jämställdister kapabla att artikulera?

”Förståelsen att samhället är uppbyggt kring dessa rationella, fria individer gör att andra möjliga förklaringar kring orättvisor och diskriminering blir omöjliga att artikulera.”

Att jämställdismen omöjligen skulle kunna artikulera sig om orättvisor och diskriminering?! Huh?! Mycket av diskussionen handlar ju just om synen på när en skillnad i utfall beror på orättvisa och diskriminering, eller följer av relevanta skillnader i beteende. Att jämställdismen inte tycker att det måste vara diskriminering och orättvisa bara för att könen har olika utfall på ett område, det tolkar hon som en oförmåga att diskutera orättvisor och diskriminering? Att vi inte delar en åsikt betyder inte en oförmåga att artikulera den; vi håller bara inte med om den.

Hon gör massvis med uttalanden av den naturen, att eftersom vi har den och den åsikten, eller av henne anses ha (en del av dem är riktigt märkliga), så är vi oförmögna att artikulera oss om ditten eller datten.

”När rörelsen talar om kön, vad är det då som etableras som en nod som ger kön betydelse? Vilka andra moment inom diskurs en är det som sätts samman i kedjan för att ge kön mening? Vilken fixering av betydelse skapas genom artikulering inom just denna specifika diskurs och vilka betydelser blir då omöjliga att artikulera?”

”Då talet om könens olika roller i samhället skrivs fram genom att hänvisa till individens upplevelse av livskvalitet, kan några andra förklaringar för hur det är att vara kvinna eller man i samhället inte artikuleras. En övergripande samhällsstrukturs potentiella påverkan blir omöjlig att manifestera inom diskursen.”

”Jag har nu visat på diskursens skapande av ett vi och ett de. Oavsett epitet antifeminist eller ej, blir den gemensamma politiska identiteten rörelsen samlas kring ett vi mot feministerna. Att artikulera förkastandet av feminismen som helhet gör att alla feministiska betydelsetillskrivningar blir omöjliga.”

”Här blir det tydligt att de som avviker från rörelsens ontologiska antagande, att samhället består av fria individer med fri vilja bortom strukturer och normer, inte ryms inom diskursen. Att artikulera betydelser i relation till en övergripande struktur görs omöjligt.”

”I talet om att kvinnor och män värderas utifrån olika former av diskurser, att man aldrig kan säga vad som är ”bättre” eller ”sämre” på något mer övergripande plan, manifesteras en diskurs där den feministiska förståelsen av samhället och könens livssituationer omöjliggörs. Att tala om gruppers över och underordning i samhället generellt, görs omöjligt.”

”Feminism fixeras genom artikuleringar som verklighetsfrånvänd, konfliktsökande och omoralisk. I dekonstruktionen av feminism framträder det än mer omöjligt att inom denna diskurs artikulera feministiska förståelser av världen, samhället och människors i det. Alla politisk artikulation som görs i termer av feminism eller någon variant av den, görs omöjliga.”

”Förutom att artikulera könsmaktsordningen som en fantasi görs den inom denna diskurs obegriplig av två huvudsakliga anledningar. Den första är att rörelsen förstår kvinnor och män som fundamentalt olika, med sina olika för och nackdelar. Den andra är att det inte går att jämföra män och kvinnor som grupp. Genom dessa två grundantaganden i diskursen om kön görs könsmaktsordningen omöjlig som beskrivning av hur samhället ser ut.”

”Könen kan heller aldrig jämföras så att lyfta analysen av könens olika livssituationer från individnivå till en samhällsnivå görs omöjligt.”

Alltså, delar man inte Lindeborgs åsikt i en fråga, så innebär det att man är inkapabel att artikulera den. Det kan inte vara så att man är kapabel att artikulera olika förklaringar, men efter att ha beaktat de argument som framförs av debattörer i frågan kommer fram till att det är det ena alternativet som är den rimliga slutsatsen; nej, man har en åsikt och det innebär en oförmåga att artikulera andra förklaringar. Denna avsaknad av tro på det mänskliga förnuftet är antihumanistisk.

Ytterligare inlägg om rapporten:

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-1/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-2/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/

http://bashflak.wordpress.com/2013/08/28/bloggen-citeras-i-magisteruppsats/

http://toklandet.wordpress.com/2013/08/29/begripligt-eller-obegripligt/

Könsroller, biologi och lite om vetenskaplighet

Det pratas ofta om arv eller miljö, som att en egenskap bestäms antingen av det ena eller det andra, men det är i allmänhet en interaktion mellan dem. Inom vissa kretsar vill man förringa biologins betydelse, hävdar att vi är likadana egentligen och att alla skillnader är resultatet av socialisering, där denna socialisering implicit är oberoende av biologi.

Egenskaper accepteras som biologiska enbart i den utsträckning sociala faktorer inte kan ha varit med på något sätt. Eftersom social miljö kan påverka hormonnivåer och annat, blir det mer eller mindre bara könskromosomerna och prenatala hormoner som accepteras. Men även om social miljö påverkar senare hormonnivåer, bestäms könshormonerna huvudsakligen biologiskt, biologin påverkar valet av social miljö, vilka kamrater man umgås med, och biologin påverkar hur man reagerar på en social stimuli.

Det blir överhuvudtaget meningslöst att prata om socialisering och miljöanpassning som existerande utan biologi, när det oundvikligen är biologin som tillhandahåller mekanismerna som socialisering verkar genom. Hjärnan är biologisk.

Det finns även faktorer såsom kost, motion, sjukdomsexponering och liknande, som när man gör uppdelningen arv eller miljö, räknas som miljöfaktorer. I en uppdelning biologi eller socialisering bör sådant räknas som biologiska miljöfaktorer. Deras påverkan är ju inte främst genom socialisering utan genom biologisk/fysisk påverkan. Man kan istället prata om gener eller kultur, så att vi är tillbaks till arv/miljö istället för biologi/socialisering.

Instinkt för könsrollsinlärning?

I naturen har hanar och honor olika förutsättningar i reproduktionen, det är olika vilka strategier som är effektiva för respektive kön. De flesta arter har könsberoende instinkter, genetiskt bestämda könsroller, som är effektivare för respektive kön än vad någon unisexversion skulle vara.

Även människan har en hel del sådana instinkter relaterade till reproduktionen. Hos människan finns även kulturella beteendeskillnader som är mer flexibla. Barnen lär sig från de vuxna, det verkar finnas en könad komponent i det, pojkar tar mer efter män, flickor tar mer efter kvinnor. Att det förhåller sig så kan mycket väl ha en biologisk grund, en instinkt att lära sig från personer av samma kön, för att lära sig de beteenden som inom aktuell kultur varit effektiva för det egna könet, snarare än de som varit effektiva för det andra könet. Istället för bara instinktiva könsroller, som hos djuren, så finns antagligen en instinkt för könsrollsinlärning.

Måhända även en instinkt för könsrollsuppfostran? Det finns i allra högsta grad föräldrainstinkter att ta hand om sina barn, måhända har de instinkterna en könad komponent? Så att man instinktivt uppmuntrar och ger stöd på olika sätt till flickor/döttrar jämfört med pojkar/söner? Det här med biologi eller socialisering är verkligen inte någon vattentät indelning.

Underliggande skillnad och observerbar skillnad

Ibland hör man påståendet att det här med pojkars relativa intresse för bilar, tåg, helikoptrar och liknande inte kan ha biologiska orsaker, eftersom det inte funnits några sådana saker under evolutionär tid. Och därmed att den skillnaden skulle vara socialiserad eller kulturell. Men även om den påtagliga, uppenbara skillnaden inte är direkt kodad för genetiskt, kan den ändå vara en produkt av en underliggande skillnad.

Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt. Det är stort, kraftfullt, ljudligt, och rör på sig, snabbt. Visst finns det även en socialiserad komponent, bilar är viktigare i vårt samhälle än gnuer, och det får genomslag i vad pojkarna blir begeistrade över, men det är i relativt stor utsträckning pojkarna som svarar på det här med stort, kraftfullt och rör sig snabbt, flickorna är inte alls lika benägna att bli begeistrade av samma stimuli. De föredrar social interaktion.

Frågan är inte om det finns någon gen som direkt kodar för fordonsfascination, det gör det inte, utan om det finns någon gen som kodar ett könsberoende för någon egenskap som påverkar hur benägen man är att bli fascinerad av fordon.

Det är på samma sätt när feminister avfärdande säger någonting i stil med att det inte finns någon kvinnlig ”städgen” eller liknande. Frågan är, finns det någon gen som kodar ett könshormonsberoende för någon egenskap som påverkar i vilken grad man (van)trivs med att städa? Förefaller inte alls orimligt att det skulle kunna göra det.

Anpassning till vad motsatta könet efterfrågar

Det finns skillnader i vad som efterfrågas hos motsatta könet, män är mer benägna att efterfråga skönhet och snällhet, kvinnor är mer benägna att efterfråga förmåga och social status. Jag tror att skillnaderna i vad som efterfrågas i åtminstone någon grad har biologisk grund, och vill man bli uppskattad av det motsatta könet, får man ta hänsyn till vad det motsatta könet efterfrågar.

Om man vid uppfostran av barn tar i beaktande vad det motsatta könet efterfrågar, så är det ju en kulturell faktor, men den existerar inte i ett vakuum, den tar hänsyn till biologin hos andra.

Ett hypotetiskt exempel

Även om något starkt beror på genetiska faktorer innebär inte att det inte skulle finnas individuella skillnader. Ett hypotetiskt exempel, någon egenskap som styrs av gener, som vi här anger med ett numeriskt värde, där generna säger till hur egenskapen skall vara under olika omständigheter. Ponera att vi har fyra individer vars gener kodar egenskapen enligt nedan (beroendena på olika omständigheter är förstås mycket mer komplexa än i det här exemplet).

A: basvärde 30, om mansnivåer av testosteron +4, om långvarig stress -10, om extra träning upp till +0

B: basvärde 10, om mansnivåer av testosteron +14, om långvarig stress -5, om extra träning upp till +14

C: basvärde 40, om mansnivåer av testosteron +10, om långvarig stress -0, om extra träning upp till +20

D: basvärde 20, om mansnivåer av testosteron +0, om långvarig stress -15, om extra träning upp till +10

Notera att vi inte angett kön på dem, så hypotetiska är vi. Den feministiska favoritklyschan om att individuella variationer är större än skillnaden mellan gruppen män och gruppen kvinnor stämmer här, men det betyder inte att dessa individuella skillnader inte skulle ha någon biologisk grund. Det är en individ där egenskapen faktiskt inte är beroende av testosteron, och därmed inte av det biologiska könet (såvida inte egenskapen skulle vara beroende av det på något annat sätt).

Observera att med den feministiska logiken, om att skillnader mellan grupper inte existerar om variationen mellan individer är större, är det heller ingen intressant skillnad mellan de som varit utsatta för långvarig stress och de som sluppit sådan stress, inte heller mellan de som fått extra träning och de som inte fått sådan träning. Detta blir absurt.

Det är i allra högsta grad relevant att säga att den här egenskapen påverkas av långvarig stress, extra träning, och biologiskt kön. Här skulle beroendet av testosteron göra att män låg 7 enheter över kvinnor, om andra faktorer var lika. Att denna skillnad skulle kunna elimineras genom sociala skillnader, innebär inte att den biologiska skillnaden inte existerar, och att avsiktligen skapa en sådan social miljö skulle antagligen vara orimligt manipulativt. Att hålla igen ena könet, inte ge dem tillgång till lämplig stimulans, bara för att hjälpa det andra könet att komma ikapp, innebär att potentialen hos individerna hos det förstnämnda könet inte tas tillvara. Ett slöseri. Ofta är det mer rationellt att satsa resurserna på dem som har relevant potential, och även om det är en grundfärdighet som alla behöver kunna, så att man har särskilt stöd till de som är svaga, så skall det vara till svagpresterande individer som behöver sådant extra stöd. Att ge särskilt stöd utifrån kollektiv tillhörighet, så att en högpresterande kvinna får stöd men inte en lågpresterande man, bara för att jämna ut kollektivens relativa prestation, är inte rimligt.

I exemplet beror egenskapen på vissa sociala egenskaper. För det första är det biologin som bestämmer hur starkt egenskapen skall variera med miljöfaktorerna. Om biologin inte tillhandahöll maskineriet för anpassning utifrån stimuli, skulle anpassningen inte ske. Detta miljöberorende utesluter alltså inte alls biologin, utan inkluderar biologin.

För det andra uppstår inte omgivningen oberoende av biologin, man väljer i stor utsträckning sin miljö, formar den, det som man uppskattar och tycker är stimulerande exponerar man sig mera för. Om tjejer är mer konsensusinriktade, hävdar sig genom social relationer, och killar mer tävlingsinriktade, tycker om att tävla och hävdar sig genom prestationer, och de är fria att leka de lekar de själva vill, med kompisar de själva väljer, så kommer tjejer statistiskt sett att vara in en konsensusorienterad miljö, och killar i en tävlingsinriktad miljö, där man utmanar varandra.

Charlottehitochdit, biologi, och männens preferenser

Genushistorikern Charlotte skrev ett inlägg om varför det är män som gör riktigt dumdristiga saker som t.ex. att åka pulka från taket och landa i en hög med is: ”… han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool”. https://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/08/27/om-mannens-intelligens/

Även om hon skriver att biologiskt drivna skillnader säkert finns för sådana beteenden, hävdar hon ändå att det är försumbart, att det är socialisering som driver. Hon skriver visserligen inte om biologi generellt, utan hon inskränker sig till någon specifik egenskap, som äventyrslusta, vildhet eller riskbenägenhet. Men jag läser det som att hon menar att biologiska skillnader totalt sett är mindre viktiga för könsfördelningen för dumdristigheterna, att det är godtyckliga skillnader i socialisering som spelar störst roll. Att hon inskränker sina uttalanden om biologi till specifika egenskaper, är inte för att argumentera att andra biologiskt drivna skillnader, såsom preferens för tävlingsinriktat socialt umgänge, skulle vara mer intressanta eller relevanta, utan just för att hävda godtyckliga socialiseringsskillnader som dominerande. ”Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner.” / ”Det finns alltså inte en så stark biologisk fallenhet för risktagande hos män att det skulle motsvara mängden risker män tar. … Så varför är det då män som tar alla risker och som når till toppen? Därför att män i betydligt högre grad än kvinnor uppmuntras till det, och eftersom det är vad samhället (som är byggt av andra män) premierar finns det knappast någon anledning att sluta.” / ”För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven.”

Observera valen av orden tvingas och få. Att uppmuntras till ett beteende, är att tvingas till det, att avrådas från ett beteende, är att inte få. (Må så vara att en flicka som frågar mamma skulle bli tillsagd att hon inte får åka pulka från taket, men en pojke skulle antagligen fått samma svar, om han hade frågat och modern trott att han skulle lyda henne om hon sa nej).

Den sociala miljön är relevant i sammanhanget, det är en gruppdynamik där pojkarna eggar varandra, uppmuntrar varandra och strävar efter att vara modigast, bäst och häftigast. Men varför finns en sådan skillnad i social miljö, varför är det nästa alltid pojkars miljö mer tävlingsinriktad än flickors? Även om flickor ibland tävlar mot varandra i utseende och social rangordning, är det en annan sak än den tävlan i prestationer som pojkar ofta ägnar sig åt. Feminister skulle antagligen hävda att samhällets normer ligger bakom skillnaden i social miljö, med implikationen att dessa normer inte skulle behöva vara kompatibla med biologiska realiteter, utan är helt godtyckliga.

Men biologi kan påverka social miljö. Pojkar är mer tävlings- och prestationsinriktade, flickor mer inriktade på social samhörighet, social relationer. Jag tror att det är i stor utsträckning är en biologiskt driven skillnad. Men det påverkar inte bara den enskilda individens beteende, den sociala miljön är ett aggregat av deltagarnas bidrag, om deltagarna i en grupp är tävlingsinriktade, kommer gruppen ha en sådan miljö. Barn föredrar ofta att leka med barn som leker som de själva, som har liknande personlighet, med resultatet att pojkar mest leker med pojkar och flickor mest med flickor. Alltså, om de själva får välja så leker pojkar ofta i pojkgrupper, med tävlings och prestationsinriktad social miljö, och flickor i en social miljö som är relativt fokuserad på samhörighet och relationer.

Biologi kan även påverka responsen på den sociala miljön. Någon som är tävlingsinriktad, som vill vinna, kommer reagera med mer villighet på de riskabla utmaningarna i en tävlingsinriktad miljö än någon som inte är tävlingsinriktad. Och vise versa för sociala miljöer som fokuserar på samhörighet och relationer.

Individens biologi påverkar individens beteende. Individernas beteende aggregeras till att forma gruppens sociala miljö. Och individens biologi påverkar hur vederbörande reagerar på social stimuli som gruppen tillhandahåller. Vill någon eliminera detta med utifrån pålagd kompenserande socialisering, som genom att eliminera fri lek och ersätta den med styrd lek, kan de inte göra anspråk på att det handlar om att låta människor vara sig själva.

Hennes argument för att det huvudsakligen inte är biologi: ”Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (“rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.”

Alltså, om en könsskillnad är liten (rough and tumble), och en annan skillnad är större (könsfördelning bland takpulkaåkare), så kan inte den ”extra” skillnaden vara huvudsakligen biologiskt driven. Och detta utan att ens veta vad den första skillnaden egentligen är. Det är en rätt stor kontrast till vilka krav hon ställer när det gäller att påvisa biologins betydelse. Enligt samma logik skulle den större könsskillnaden i längd inte kunna förklaras huvudsakligen med biologiska faktorer, utan i stor utsträckning behöva vara socialiserad.

Ännu värre, hon tittar inte bara på olika egenskaper, i det ena fallet är det jämförelse av genomsnitt, i det andra könsfördelningen bland de mer extrema. Men en liten skillnad i genomsnitt, som i sig inte är särskilt intressant, kan medföra en stor skillnad i frekvens för de mer extrema värdena. När hon hävdar att en liten skillnad i genomsnitt för en egenskap, i kombination med en stor skillnad i könsfördelning bland de som är extrema i en annan egenskap, skulle styrka att den extra skillnaden inte kan ha biologisk grund, då har genusvetaren i fråga bara bevisat att hon inte läst så mycket statistik, och inte ställer särskilt höga krav på sina resonemang.

Huruvida olika skillnader är olika stora säger egentligen ingenting om i vilken utsträckning de har biologiska eller sociala orsaker. (Vad jag förstår är den statistisk som hon hänvisar till som en biologik skillnad egentligen en rå statistisk skillnad som inte tar hänsyn till orsaker).

Pelle Billing kommenterar hennes inlägg bl.a. med att hänvisa till en studie som konstaterar att huruvida MBA studenter väljer en mer eller mindre riskabel yrkesinriktning, är korrelerat dels med testosteronnivå som testats tidigare under studietiden, och dels med en fingerlängdskvot (som är en indikator på prenatalt testosteron). Detta tycker hon inte är övertygande: ”Den mest uppenbara kritiken mot studien (som alltså väldigt kort säger att höga nivåer av testosteron är kopplade till ekonomiskt risktagande och till karriärval) är att författarna förutsätter att hög testosteronnivå är vad som påverkar omständigheterna men bortser från att det är ett biologiskt faktum att omständigheter kan påverka testosteronnivåer. Skillnad i status kan påverka testosteronnivån, inte bara tvärtom.”

Om man vill hålla en hög standard så är det en legitim invändning. Man kan tänka sig att social status påverkar både testosteronnivå och karriärval, på så sätt att det syns en korrelation utan att det finns något direkt samband mellan dem. Men det finns placebostudier som verkligen visar att beteende påverkas av testosteron, så det är rimligt att misstänka ett sådant samband även här, i synnerhet som vi även har korrelationen till en fingerlängdskvot, som beror på prenatalt testosteron men knappast på social status. Även om individuella variationer i testosteronnivåer påverkas av social status, är könsskillnaden i testosteronnivåer i allra högsta grad biologiskt driven.

Även om det är en antagligen är så att valet påverkas av testosteronet, så är invändningen som sagt rimlig om man vill hålla en hög nivå på vad man håller för sant – men kontrasten till hennes krav på bevis för att någonting inte var biologiskt, är ögonbrynshöjande.

När vi ändå pratar om att social status kan påverka testosteronnivåer, skulle jag vilja säga att det knappast är ett socialt inlärt beteende, utan snarare en genetiskt grundad mekanism med socialt stimuli. Eller hur skulle det fungera, när folk vare sig har koll på sin testosteronnivå eller har koll på hur de skall manipulera den? Usch och fy, Kalle! Nu är du ju i en grupp där du har hög status, då kan du ju inte fortsätta ha samma testosteronnivå som normalt, du måste öka den nu, det skall man göra när man är i en dominant roll!

Vetenskap och vetenskaplighet

Charlottes syn på vetenskap betonar formen för hur den bedrivs, inte kvalitén på den producerade kunskapsmassan: ”Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/02/18/beam-me-up-scottie/

Detta berör bara forskningens form, och där klarar sig genusvetenskapen ofta bra, den har anammat vetenskapens språk, dess former, dess källhänvisningar.

Men den här beskrivningen, och genusvetenskapen, saknar någonting mycket viktigt, själva syftet med vetenskapen. Vetenskapen handlar om ett sökande efter kunskap, att försöka utröna hur verkligheten är beskaffad, ett gemensamt kunskapsbygge som är mycket större och har en mycket högre grad av korrekthet än vad någon enskild någonsin hade kunnat göra själv. Det gemensamma kunskapsbygget förutsätter en gemensam kultur, där man värderar sådan korrekthet, en kultur där bidrag kritiskt granskas för att avgöra om deras slutsatser är tillräckligt tillförlitliga för att upptas i kunskapsmassan. Utan en sådan kultur, ingen vetenskap. Vetenskapens metoder och former ingår i den kulturen, för att möjliggöra det kritiska granskandet, men utan det kritiska granskandet har metoderna och formerna inget eget värde.

Om man istället för att kräva saklig korrekthet, begär politisk korrekthet, och bidragen värderas utifrån om de stämmer överens med ideologiska positioner, då är det inte vetenskap. Även om man antar vetenskapens former och metoder, har man inte kulturen med krav på korrekthet och saklighet, då blir det bara pseudovetenskap. Även om en majoritet inom ett fält drivs av samma ideologi, kommer inte deras gemensamma kunskapsbygge kvalificera som forskning – det kommer finnas de som hävdar att det är vetenskap, men det kommer inte att vara vetenskap.

Charlotte verkar tycka att man inte skall bedöma en påstådd vetenskap utifrån dess resultat, att ”det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar”, men vetenskap handlar ju just om strävan efter resultatens korrekthet, att slutsatserna i så hög grad som möjligt skall stämma överens med verkligheten. Om den påstådda vetenskapens resultat innehåller en massa påståenden som är uppenbart felaktiga, som saknar stöd i bevisen, men som ändå accepterats och försvaras på ideologiska grunder, då bevisar det att det inte är en riktig vetenskap. Detta gäller i hög grad för den så kallade genusvetenskapen. https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/ https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Även om en mångfald av enskilda individer inom en sådan pseudovetenskap skulle vara vetenskapliga, sträva efter att med så god korrekthet som möjligt förstå världen, skulle det inte vara vetenskap, om de inte var tillräckligt många för att driva igenom en vetenskaplig (sub)kultur. Vetenskap är produkten av den gemensamma processen där den sakliga granskningen är en nödvändig del, utan en sådan gemensam kultur blir det inte vetenskap, även om enskilda deltagare kan vara seriösa och vetenskapliga.

Genusvetenskap är pseudovetenskap: partnervåldet

Det har länge varit känt att det är lika (o)vanligt att en kvinna slår sin manliga partner som att en man slår sin kvinnliga partner. Feminister och genusvetare hävdar dock bestämt att det nästan bara är männen som slår, kvinnor är bara offer, när de slår så är det bara självförsvar. Och att detta skulle vara vetenskapligt bevisat. För att nå dessa slutsatser måste man dock välja att bara göra rätt sorters undersökningar – de som kommer fram till de resultat feministerna vill nå.

Feministiska partnervåldsundersökningar

Dels undersökningar av det av samhället sedda våldet. Hur många domar, hur många polisanmälningar? Men detta ger fullt genomslag till hur mycket mer samhället bryr sig om kvinnorna, bryr sig om deras säkerhet. Samhället är kvinnochauvinistiskt i sin värdering av våldsoffer, det värderar kvinnorna högre än männen: kvinnorna är värda att skydda, men om män far illa är det skit samma, de är inte värdefulla nog för att samhället skall bry sig. De får klara sig själva mot kvinnan, det skall en man tåla.

Dels offerundersökningar som ställer frågor med ord som könen definierar på olika sätt, t.ex. misshandel/brott. Statistiskt sett är det så att kvinnor tycker att även mycket ringa våld kan räknas som misshandel/brott, medan män kräver betydligt grövre våld för att räkna det som misshandel/brott. Feminismen har ägnat mycket möda åt att uppfostra kvinnorna att minsta våld från en man mot en kvinna skall ses som brottsligt. En man som örfilar en kvinna är kriminell, ett monster, och räknas i statistiken, men en kvinna som örfilar en man är frustrerad eller förolämpad, uttrycker sin upprördhet, och räknas inte som förövare.

Dels undersökningar som bara tittar på mäns våld mot kvinnor, medan man överhuvudtaget inte mäter kvinnors våld mot män, som t.ex. ”Slagen Dam”. Här görs våldsbegreppet ofta tämligen brett så att man skall komma fram till att problemet är väldigt omfattande. Utgår man från det av samhället sedda våldet finns det stora mörkertal, dessa undersökningar försöker istället få med även det våld som normalt sett inte syns – men bara om det är mäns våld mot kvinnor. Mörkertalet för kvinnors våld mot män, som är ännu större, intresserar inte feministiska genusvetare.

Sådana undersökningar är bland de feministiska genusvetarna väldigt populära, och har utförts otaliga gånger. Eftersom de ger ”rätt” resultat. Det finns dock vissa former av undersökningar som feministerna inte tycker om. Eftersom de ger fel resultat. De som även skattar mörkertalen för kvinnors våld mot män.

Undersökningar som genusvetare undviker

Dels att kombinera offerfrågor med likvärdigt formulerade förövarfrågor, för båda könen. Kvinnorna säger sig vara utsatta för misshandel/våldsbrott från en partner i mycket större utsträckning än männen, men detta drivs delvis av att de har en mycket lägre tröskel för vad de räknar som misshandel, vilket även slår igenom i förövarsiffrorna. Dels undersökningar där man undviker ord som kvinnor och män använder olika. Genom att ord med diffusa gränsdragningar, som ”misshandel” undviks, och man istället använder ord som slag och spark, får man mer likvärdiga resultat mellan könen.

Fast det händer att de misstar sig och ställer relevanta frågor. T.ex. feminister som gått på den egna sidans propaganda, och gör sådana undersökningar som de inte får, eftersom de tror att de kommer få ”rätt” resultat – de vet ju att det bara är männen som slår, att kvinnorna bara är oskyldiga offer. Vad händer då? Samma sak som när icke-feminister gjort sådana undersökningar: retoriska angrepp på de som presenterar resultaten, ursäkta kvinnors våld med att det skulle vara självförsvar (något som inte stöds av data, som istället säger att kvinnliga och manliga förövare har ungefär samma motiv), och försöker tysta ned empiriska data som inte stämmer med feministisk ideologi.

”Americans set the precedent for censorship of politically incorrect information in 1979. Published evidence from a survey conducted for the Kentucky Commission on Women included statistics only on the abuse of women. Someone suppressed the ones on abuse by women. How do we know, then, that 38% of the women acknowledged attacking men without physical provocation? Because some professors eventually managed to get hold of the original computer files. It is unnecessary to assume that everyone involved in this scandal was motivated directly by feminist ideology. Some might have been motivated by fear of losing research grants, academic tenure, publishing contracts, or even common courtesy in public from colleagues.”

“Another Canadian study conducted that very year [1989] at the University of Alberta found that 12% of husbands and 11% of wives were victims of domestic violence. Its findings on women were published, of course, but not those on men.”

“In 1997 a Canadian study about abused men was suppressed. It found that 46% of the women questioned and only 18% of the men had resorted to violence. Only the data on men, in this case, were published. Someone found out, asked to see the original research, and was refused. ‘It was only when he exposed the refusal in his next book, combined with another three years of pressure, that the 46 percent female violence was released and published.”

Citaten ovan kommer från boken “Legalizing Misandry – From Public Shame to Systematic Discrimination Against Men”, av Paul Nathanson och Katherine K. Young, appendix 3, “Misleading the Public: Statistics Abuse”.

Det som har hänt på senare tid när man börjat erkänna att partnervåld går åt båda håll, är inte att man upptäckt någonting nytt, eller gjort undersökningar som inte gjorts tidigare – det som hänt är att det är tillräckligt många som protesterar, att feministerna inte längre lyckas tysta ned kritiken. Den feministiska hegemonin har börjat vackla, andra röster har börjat höras. Det handlar inte om ny kunskap, utan om en förskjutning av makten över det offentliga samtalet, feminismen har haft så stor makt att kvinnorörelsen kunnat driva igenom rena lögner, men numera är det alltfler som inte låter sig tystas.

Ytteligare läsning: “Processes Explaining the Concealment and Distortion of Evidence on Gender Symmetry in Partner Violence” av Murray A. Straus: http://pubpages.unh.edu/~mas2/V74-gender-symmetry-with-gramham-Kevan-Method%208-.pdf

Situationsbetingat vs kontrollerande våld

Det hävdas att män är värre vad gäller det riktigt grova, kontrollerande partnervåldet, men det är svårt att mäta, eftersom det är så sällsynt att det blir svårt att mäta det med ”riktiga” undersökningar, där man har statistiskt representativa urval av befolkningen. Det förefaller som att det är 2-3 gånger så vanligt att kvinnor blir allvarligt skadade av partnervåld, d.v.s. män är överrepresenterade, men kvinnor är inte alls försumbara som förövare och skillnaden kan förklaras med skillnader i muskelstyrka och stryktålighet snarare än i ondska eller någon samhällelig ”könsmaktsordning”. Den relativa förekomsten av kontrollerande våld behöver dock inte vara proportionellt mot relativa förekomsten av allvarliga skador, så det utesluter inte att mäns överrepresentation kan vara större där – men då diskuterar vi någonting ovanligt.

Så skall vi bry oss om det ringa våldet eller det grova våldet? Rimligen får vi titta på både och, men vara klara över vilken sorts våld det är vi tittar på.

Feministisk statistik för mäns våld mot kvinnor utgår ofta från väldigt ringa våld. Kombinationen, att avgöra hur vanligt partnervåldet mot kvinnor är baserat på ringa våld, och avgöra vilket kön som är skyldigt till partnervåld baserat på riktigt grovt partnervåld, är absurd. Skall du använda ringa våld för att uppskatta frekvens, får du även använda det när du undersöker egenskaper hos förövare. Skall du använda grovt partnervåld som bas för att beskriva förövare, då får du även ha det som bas för frekvensskattningar. Och att hävda att någonting, som är så ovanligt att det är besvärligt att mäta det utifrån statistiskt representativa urval av befolkningen, skulle utgöra en samhällsnorm?

”Partnervåld kan anta många former, men man kan urskilja två huvudsakliga våldsmönster: det kontrollerande partnervåldet och det situationsbetingade partnervåldet. Det kontrollerande partnervåldet är allvarligt och eskalerande med en blandning av olika former av våld, terror, trakasserier och hot. Förövarens beteende är dominerande och kontrollerande, och en övervägande del av offren är kvinnor som utsätts av sin manliga partner. Enligt WHO:s rapport om våld och hälsa finns det mycket lite som tyder på att kvinnor använder sig av detta slags partnervåld och detsamma gäller kvinnors sexuella våld mot manliga partner. Kvinnors våldsanvändning sker oftare än mäns i självförsvar eller i anslutning till mäns våld. Det situationsbetingade partnervåldet utlöses vid vissa stressituationer där frustration och vrede slår över i fysisk aggression. Förövaren har oftast inget kontrollbehov. Detta relationsvåld utövas av både kvinnor och män, och i vissa relationer är våldet ömsesidigt eller initierat av kvinnan. Det kontrollerande partnervåldet diskuteras ofta som en process, medan det situationsbetingade partnervåldet snarare beskrivs som enstaka händelser. Enligt WHO är det troligen lättare att fånga upp det situationsbetingade våldet i folkhälsoenkäter och liknande, medan andra metoder får användas för att studera kontrollerande våld. Det finns påståenden om att kvinnor i lika hög grad som män utövar partnervåld, men de är ofta baserade på studier som främst fångar det situationsbetingade våldet och inte det våld som är ägnat åt att dominera eller bryta ner partnern. Det kontrollerande partnervåldet leder i högre utsträckning än annat partnervåld till fysiska skador och kroniska ohälsotillstånd såsom rädsla (ibland rädsla för sitt liv), nedstämdhet, försvagad självkänsla och andra psykologiska tillstånd samt högre konsumtion av sjukvård och läkemedel.” http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-71/Documents/12_Våld.pdf

När feminister diskuterar mäns våld mot kvinnor, brukar all våldsanvändning ses som fullständigt oacceptabel. När hörde du senast en feminist eller politiker säga att den situationsbetingade delen av mäns partnervåld inte är något samhällsproblem? Att det bara är det kontrollerande våldet som samhället behöver reagera på och bry sig om? Nä, just det. När män slår är det alltid fruktansvärt, och får inte viftas undan med att det bara var situationsbetingat våld. Men när kvinnor slår så är det inget att haka upp sig på. Trots att ungefär lika många män som kvinnor som utövar partnervåld, och det är lika ofta (oftare?) som det är kvinnan som inleder våldet. Den stora skillnaden i partnervåldsfrågan ligger inte i olika beteenden hos könen, utan i feministernas och samhällets kvinnochauvinistiska syn på våldsoffer – de bryr sig om kvinnor, men inte om män. Citatet är från en offentlig rapport från Socialstyrelsen, och är som sådan tillräckligt feministisk för att betraktar Eva Lundgrens ”Slagen Dam” som en seriös rapport.

Stina Svensson, talesperson Feministiskt initiativ: ”Mäns våld mot kvinnor utgör den yttersta och mest brutala formen av maktorättvisor mellan män och kvinnor. Könsbaserat våld är troligtvis också den mest utspridda och socialt accepterade kränkningen av mänskliga rättigheter. Kvinnor drabbas av våldet just på grund av att de är kvinnor i en samhällsstruktur som underordnar och diskriminerar kvinnor.” http://feministisktperspektiv.se/2012/01/18/dags-att-syna-bidragen-till-idrottsrorelsen/

När en man slår en kvinna, räknar många feminister det som ”könsbaserat”, det förklaras i termer av förövarens och offrets kön. Men när våldet är ungefär lika vanligt åt båda håll, blir en sådan förklaring absurd. Borde inte i så fall kvinnors våld mot manliga partners bevisa att män är underordnade kvinnor?

Hon beskriver mäns våld mot kvinnor som socialt accepterat? Men samhället reagerar ju mycket mer på mäns partnervåld än mot kvinnors partnervåld, även om man tar hänsyn till mäns överrepresentation inom det grova våldet. Uppenbarligen finns det en mycket större social acceptans för kvinnors våld än för mäns våld. Det enda vi med säkerhet kan konstatera om värderingen av könen utifrån samhällets respons på partnervåldet, är att samhället värderar kvinnors säkerhet mycket högre än mäns säkerhet. Det är inte jämställt, det är kvinnochauvinistiskt, och stämmer inte alls överens med feministernas och genusvetenskapens framställningar om partnervåld.

Nationellt centrum för kvinnofrid

I NCK:s kunskapsbank, som drivs av Uppsala Universitet, för att sprida ”forskningsresultat” om partnervåld, kan de inte bestämma sig om man ska diskutera det grövre, kontrollerande våldet eller det mer ordinära, frustrations- och situations-drivna våldet.

När de beskriver omfång för mäns våld mot kvinnor, då utgår de från allt våld, även det icke kontrollerande.

När de beskriver vad partnervåld är, underförstått det partnervåld som män utövar mot kvinnor, handlar det om det kontrollerande våldet, inte någonting lindrigt.

Men när det gäller kvinnors våld mot män, som man numera ser sig tvungen att nämna, så är det helt plötsligt det mer ordinära våldet inte så viktigt, det är lindrigt.

Man gör alltså distinktionen vid kvinnors våld mot män, mellan lindrigt och grovt våld, men vid mäns våld mot kvinnor, så tar man omfång utifrån det lindriga våldet och beskriver det utifrån det kontrollerande våldet, som man dessutom rationaliserar – istället för att beskriva förövarens beteende som dysfunktionellt och känslomässigt drivet, beskrivs det som instrumentellt, som ett avsiktligt medel för förövaren att nå ett mål.

Man beskriver partnervåldet med utgångspunkt utifrån kontrollerande våld: ”Oavsett uttryck så är syftet med våldet detsamma: att etablera och utöva makt och kontroll genom att skada och skrämma. Våld i nära relationer utmärker sig från andra former av övergrepp då det ofta utövas under en längre period (men kan även ske vid ett enskilt våldstillfälle) och tenderar att öka i intensitet med tiden. Detta kan leda till att våldet mer och mer blir ett både förväntat och till viss del accepterat inslag i den utsattas vardag.” / ”Våld i nära relationer kan anta många former: det kan vara såväl fysiskt som psykiskt, sexuellt och materiellt och blir ofta allvarligare ju längre relationen pågår. Genom ett systematiskt bruk av olika former av våld och hot försöker förövaren kontrollera och utöva makt över den brottsutsatta.” / ”Kontroll och maktbehov är den yttersta drivkraften bakom utövandet av våld i nära relationer. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsfrihet.”

Men för omfång använder man breda våldsbegrepp: ”Flera omfångsundersökningar har genomförts i Sverige och i Norden, för att kartlägga främst kvinnors utsatthet för mäns våld i nära relationer. En svensk studie från 2001 visar att 28 procent av kvinnorna har erfarenheter av att en tidigare make/sambo utsatt dem för fysiskt våld. När det gäller sexuellt våld var siffran 16 procent. I Norge uppskattas mer än en fjärdedel av landets kvinnor någon gång ha utsatts för fysiskt våld av en partner. En finsk studie från 2006 visar att 43,5 procent av finska kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en man – obekant eller bekant. … En stor andel våldsutsatta anmäler dock aldrig de övergrepp som de utsatts för i den nära relationen, vilket innebär att mörkertalet är stort. Omkring 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer kommer aldrig till polisens kännedom.”

Obserera hur diskussionen om omfång fokuserar på kvinnors utsatthet, och mörkertal för det. När man på motsvarande sätt gör omfångsundersökningar för båda könen, finner man att mörkertalet för kvinnors våld mot män är ännu större, och att utsattheten med breda våldsbegrepp blir likvärdiga. Då inser plötsligt NCK att det är skillnad på kontrollerande våld och lindrigare former av våldsutövning: ”Det finns studier som rapporterar lika stor utsatthet för relationsvåld för både män och kvinnor. Forskningen visar dock att det rör sig om olika typer av våld. … Kvinnor utsätts oftare än män för grovt och upprepat relationsvåld. När det gäller lindrigare former av våldsutövning (som att knuffa, kasta saker eller dra någon i håret) drabbas män och kvinnor i liknande utsträckning.”

Men om man tycker att skillnaden mellan kontrollerande våld och lindrigare former av våld är viktig, varför gör man då inte den distinktionen när man beskriver och omfångsskattar våldet mot kvinnor?

”Den vanligaste formen av våld i nära relationer utövas av en man mot en kvinna som han har eller har haft ett förhållande med. När det gäller polisanmälda fall år 2009 var över 90 procent av de misstänkta gärningspersonerna män.”

”Våldet utövas av män från alla samhällsskikt”

”Vad som förenar förövarna är att de till omkring 90 procent är män, vilket tyder på att våldet är starkt kopplat till kön och maskulinitet.”

Insikterna om omfånget för kvinnors våld mot män har uppenbarligen inte sjunkit in. Skall vi prata om ”[d]en vanligaste formen av våld i nära relationer”, så är det utan tvekan ”lindrigare former av våldsutövning”, där alltså båda könen är lika vanliga som förövare. Det grova kontrollerande våldet är inte alls lika vanligt. Att använda polisanmälningar för att avgöra könet på förövaren visar att de inte bryr sig om de betydligt högre mörkertalen för partnervåld mot män.

Min favorit är dock deras kritik av myter om partnervåld inom samkönade relationer. De verkar inte inse att detta är en direkt spegling av de myter som feminister sprider om partnervåld inom heterosexuella relationer. Att myter om partnervåld leder till att samhället skyddar förövaren och straffar offret, det är nog betydligt vanligare vid heterosexuella relationer, där den feministiska propagandan slår med full kraft, än vid samkönade relationer, där det feministiska perspektivet att kvinnor är offer och män förövare, bara blir indirekt tillämpbart i den mån det finns en feminin och en maskulin part i den samkönade relationen.

”Liknande mönster vad gäller förövare/offer återfinns i samkönade relationer. Det är dock vanligt att våld i samkönade relationer trivialiseras, exempelvis för att kvinnor inte uppfattas som potentiella förövare eller på grund av föreställningar om att en man borde kunna försvara sig. Synen på vem som är förövare i icke-heterosexuella relationer har stor betydelse för myndigheters bemötande av våldsoffer. Ett vanligt antagande är att den mer ”feminina” parten i relationen antas vara våldsutsatt, vilket vid flera tillfällen lett till att förövaren – och inte offret – erbjudits skydd.”

NCK citat från: http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Vald_i_nara_relationer_amnesguide/ och underliggande sidor.

Hjernevask, Jørgen Lorentzen och genusvetenskapen

I den norska TV-serien Hjernevask tar komikern Harald Eia och frågar först ett antal genusvetare och relaterade norska akademiker om biologins roll för könsskillnader, personlighet, sexuell läggning etc. De hävdar att biologi är mer eller mindre irrelevant, och att studier som indikerar biologisk betydelse är oseriösa. Sedan frågar han ett antal andra forskare, som faktiskt undersökt saken, t.ex. med studier på adoptivbarn, tvillingar, prenatala hormoner, etc. Han återvänder sedan till genusvetarna, och ber dem motivera sig – varpå de säger saker som att de inte förstår varför någon skulle vilja veta något sådant.

Har du inte sett dem så rekommenderas det. Länkar till filmerna: http://en.wikipedia.org/wiki/Hjernevask

Hela intervjuerna med Lorentzen (på norska och otextat): http://www.nrk.no/nyheter/1.7093174 (längst ner).

Diskussion om bakgrund/sammanhang utifrån en vetenskapsjournalists perspektiv: http://eusja.wordpress.com/2010/04/26/norway-brainwashed-science-on-tv-creates-storm/

Tipsa SVT om att köpa in Hjernevask: http://svt.se/2.85025/1.1034090/tipsa_svt_s_programinkopare

Debatt med Charlotte

Jag tycker serien utmärkt demonstrerar genusvetenskapens bristande vetenskaplighet. Men Charlotte, bloggande genushistoriker, tycker inte det är så illa, och att Hjernevask inte säger så mycket om genusvetenskapen. Det här inlägget är i någon mån ett förväxt inlägg i den debatten, som istället blivit ett allmänt hållet inlägg om Hjernevask.

”Genusvetare forskar kring genus som en social konstruktion, inte kring det biologiska könet, vilket i kombination med att vi inte vet exakt vilken korrelation som finns mellan biologiskt och socialt genus gör att det faller sig helt naturligt att genusvetare låter de biologiska delarna stå tillbaka. På precis samma sätt låter exempelvis evolutionspsykologerna det socialt betingade stå tillbaka. Metoder och teoribildningar tillåter i nuläget inget annat.

Jag vet att Hjernevask visade upp genusvetare som inte hade en särskilt vetenskaplig inställning, men jag vågar lova att man skulle hitta liknande ovetenskapliga personer oavsett vilken disciplin man granskade. Finessen med vetenskap och universitetsmiljön är att dessa personer förr eller senare kommer att sorteras bort därför att andra forskare helt enkelt inte kan sätta sitt eget rykte på spel genom att hänvisa till deras forskning.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/04/11/vad-ar-egentligen-forskningslitteratur/#comment-1292

För det första, många genusvetare lägger väldigt stor vikt vid hur mycket som är biologi och vad som är socialisering. Det är en central fråga för dem, att hävda att det mer eller mindre bara är socialisering. Det blir därmed bisarrt att säga att det är något de inte ägnar sig åt. ”Metoder och teoribildningar” är en produkt av deras prioriteringar, snarare än tvärtom, men även om vi ser dem som givna, så innebär det bara att dessa metoder och teorier är fullständigt irrelevanta för att utvärdera hur stor del som är biologi och hur mycket som är socialisering. Så varför drar genusvetare slutsatser om att biologin inte spelar någon roll, om de inte har några verktyg som skulle kunna stödja sådana slutsatser?

I seriens ser vi hur biologins roll förringas, förlöjligas, hur studier som indikerar eller rent av bevisar biologins roll kategoriskt avfärdas och rent av skrattas åt, hur de som utför eller beaktar sådana studier avfärdas som drivna av politisk vilja snarare än sanningsökande och intellektuell nyfikenhet. Det är tydligt att de har en åsikt i frågan, biologins roll är inte acceptabel. Frågan är vad de baserar detta på. Vetenskap eller ideologi?

Att evolutionspsykologer skulle bete sig på samma sätt ifrågasätter jag starkt. Att de inte studerar eller intresserar sig för sociologins roll på samma sätt betyder inte att de avfärdar den.

Inte särskilt vetenskapliga?

De var inte bara inte särskilt vetenskapliga, de var ovetenskapliga och i vissa fall rent av direkt antivetenskapliga. Inte bara tror på saker utan vetenskaplig motivering, saker som rent av motbevisas i studier som de kategoriskt avfärdar, vissa rent av avfärdar vetenskapens principer.

Min förståelse av norska är inte så mycket att hurra för, jag reserverar mig således för att här antagligen finns en del diskutabla översättningar.

Lorentzen på fråga om vad som skulle hända om förväntningarna om kvinnornas sexualitet och hur den skall vara, skulle försvinna, skulle man då kunna få ett samhälle där kvinnor och män är lika nöjda med ONS? ”Ja, helt klart. Och det samhället närmar vi oss mer och mer.” På fråga om det kan vara något biologiskt bakom att män är mer intresserade av ONS än kvinnor? ”Nej, vid den typen av påstående ser vi genusvetare rött. Mitt påstående är att det inte är skillnader utöver det som har med det reproduktiva systemet att göra.”

På fråga om sina grunder för att avfärda biologins roll: ”Jag måste förhålla mig till vetenskapen och än så länge har inte vetenskapen förmått att visa att det finns genetiska orsaker till könsskillnader förutom det reproduktiva systemet. Eia: Men hur vet du att det inte finns någon koppling? JL: Det är min hypotes att det inte är någon skillnad, och vetenskapen har inte kunnat visa någon skillnad. Då måste jag arbeta utifrån den kunskapsnivån.”

Dubbelstandard så det skvätter om det. Hans favorithypotes behöver inga bevis, att biologin inte spelar någon roll, det kan man hävda som sanning (även om han just här kallar det hypotes, är det ofta han inte gör några sådana reservationer). Men med sådant som han inte tycker om, då duger det inte ens med ett antal olika studier som på olika sätt påvisar det hela, dessa kan summariskt avfärdas. Och han gör anspråk på att detta är en fråga om att han är vetenskaplig.

”– Är du striktare med bevis för det biologiska än för det kulturella?

– Nej, jag menar ju att det måste finnas en viss vetenskaplig grund. Det är bara hypoteser de sysslar med. De har samma material som jag har. Nämligen att det är stora skillnader mellan kvinnor och män. Krosskulturella skillnader. Men allihop patriarkala samhällen. Du ändrar inte på sådant i [fingerknäppning] på sådant som varit i hundratals år. Norge har varit patriarkalt i hundratals år.

– Det kan inte vara sa att det finns biologiska orsaker?

– Jag tror inte på det, alltså det kan.

– Är det fråga om tro eller …?

– Ja, …, nej, det är inte fråga om tro, det ar fråga om … För dem är det en fråga om tro vill jag säga.

– För dem är det mer en fråga om tro än för dig?

– Ja, för mig ar det fråga om att det måste bevisas vetenskapligt. Jag sysslar med vetenskap. För att kunna säga att något är sant sa måste det vetenskapligt bevisas.”

Han påstår att det inte existerar några biologiska grunder till att kvinnor generellt är mindre intresserade av ONS än män (och gör massvis med liknande avfärdanden av biologin). Han hävdar avsaknaden av betydelse för biologin, utan några som helst vetenskapliga bevis, och hans motivation för att han hävdar dessa saker är att han är så vetenskaplig, att för att kunna säga att något är sant, så måste det bevisas vetenskapligt.

Hans ide av vetenskaplighet är alltså helt absurd. I valet mellan två tänkbara hypoteser, att biologin spelar roll eller att det enbart är kultur/socialisering, väljer han en favorithypotes och lägger hela bevisbördan på den andra hypotesen. Han avfärdar därefter kategoriskt alla studier som vederlägger hans favorithypotes. Han gör anspråk på att det här är vetenskapligt, men det är uppenbarligen fullständigt ovetenskapligt. Jag kallar det rent av för antivetenskapligt.

(Visst, om flera studier har gjorts som borde hitta ett samband, men de inte hittar det, så styrker ju det påståendet att det inte finns något samband, eller att om det finns så är det svagare än vad studierna skulle upptäcka, men det är ju inte situationen här. Här finns det massvis med studier som belägger samband, men Lorentzen avfärdar kategoriskt dessa, de håller enligt honom inte måttet.)

Egeland på fråga om vad som är hennes vetenskapliga grund för att hävda, att om pojkar och flickor behandlades lika skulle det inte bli könsskillnader i yrkesval: ”Jag har vad du antagligen skulle kalla en väldigt teoretisk utgångspunkt. Biologi får liksom inte plats där för mig. Jag tycker att socialvetenskap skall utmana påståenden om att skillnader mellan människor är biologiska.”

Det är alltså inte så att vetenskapen skall ta reda på i vilken utsträckning som skillnaderna är biologiska. Den skall istället propagera för vissa teser, som Egeland vill att den skall driva, vilket inkluderar ett avfärdande av biologins roll.

Debattartikel där Egeland kritiserar Hjernevask, i stort sett går hennes kritik ut på att programmet handlar om något annat än hon skulle vilja att det skulle handla om; det handlar om huruvida biologin spelar roll, och många norska sociologers ovetenskapliga inställning till det, hon tycker istället att programmet borde handlat om sociala förklaringsmodeller. http://www.dagbladet.no/2010/03/04/kultur/debatt/debattinnlegg/hjernevask/10698175/

Nils Axel Nissen, hävdar att man kan välja att vara homo eller hetero, det finns ingen medfödd biologiskt driven sexuell läggning. Avfärdar generellt studier som påvisar statistiska skillnader mellan homo/hetero; Tycker det ar patetiskt, med deras fokus på oväsentligheter. ”Jag tror inte det är någon stabil grund till någon av de undersökningarna. Det är egentligen pseudovetenskap, det är vår tids pseudovetenskap de håller på med.”

”Att vara forskare består inte bara av att finna ut vad du trenger att veta, utan lika mycket att finna ut vad du inte trenger att veta.” (Jag har lämnat norska ordet trenger, som betyder behöva/önska sig starkt eller vara förpliktigad).

Det är alltså inte så att man ska vara nyfiken runt sitt ämne, sätta in det i ett sammanhang, utan det är viktigt att man är klar över vilken kunskap som är onödigt eller rent av skadlig. Det är väl i den meningen han använder ordet pseudovetenskap ovan, de studerar sådant som man inte får, ställer frågor man inte får ställa.

Agnes Bolsø på fråga om folk föds som homo eller hetero: ”Absolut inte!” / ”Inga undersökningar har klarat att påvisa biologiska skillnader, inte en enda. Men de tror så starkt. Att de fortsätter att leta. Efter homogenen, homohormonet.”

Eia tar exemplet med Victor, som föddes med oklart kön, väldigt tidigt opererades och uppfostrades till flicka, men ändå uppförde sig som en pojke och mådde väldigt dåligt. Detta gjorde man utifrån tesen om att kön bara är en social konstruktion, vilket skulle innebära att det inte spelar någon roll vilket kön man opererar till, om barnet bara tror och uppfostras som ett visst kön så blir det så. Det var många sådana fall, många självmord, men sedan läkarna slutade att operera till godtyckligt kön, och istället väntade för att se om barnet uppför sig som pojke eller flicka, då upphörde problemen. Bolsø tar avstånd från att detta skulle visa på medfödda skillnader mellan pojkar och flickor.

Debattartikel där hon argumenterar för att homo/hetero läggning inte är något medfött, men hennes argument håller sig till det politiska, och förlöjliga vissa studier som relaterar läggning med fingerlängdskvoter. Som om det skulle vara främsta argumentet för att hävda en biologisk komponent i läggning, det finns ju t.ex. tvillingstudier, såsom nämns i Hjernevask. http://www.ntnu.no/c/document_library/get_file?uuid=ef5e2c36-5818-4bc2-84e2-121d009ad073&groupId=15461

Bolsø i en debattartikel om Hjernevask: ”Forskerne forklarte sine funn ene og alene med gen- og hormonutrustningen hos sine forskningsobjekter. Dette er forskere som driver det som i USA kaller ’science by press conference’, der forskere får stor mediedekning på svært tynne data.” Om andra forskare: ”DE FLESTE GENFORSKERE mener ikke at genene bestemmer alt, og påstår heller ikke at de har slike bevis. Gener blir i fagmiljøene oftest sett som et potensial. Mange vil være enig med meg i at kriminalitet, samfunnsmessig arbeidsdeling, røykevaner, kjønn og seksualitet er alt for komplekse fenomener til å kunne reduseres og besvares enkelt med referanse til gener.”

Hennes beskrivning här av legitima forskare är ju ok, gener ses som potential, anlag, benägenhet. Men detta är ju också ståndpunkten hos forskarna i Hjernevask, de har inte hävdat att allt är biologi, de har undersökt hur stor del av variationen i en egenskap hos människor beror på gener, och hur mycket som beror på annat. Det är från genusvetenskapen som man stått för ensidigheten, att bara sociala faktorer får erkännas, biologin skall förnekas. Det är rätt ofta debatten i den här frågan tar den här vändningen. Vissa genusvetare/feminister hävdar att biologin är irrelevant, kritiker hänvisar till forskning som belägger att biologin spelar roll, genusvetare/feminister hävdar då att debatten står mellan genusvetare/feminister som erkänner/beaktar både biologi och sociala faktorer, och ”biologister” som tycker att det enbart är biologi. http://www.ntnu.no/c/document_library/get_file?uuid=228df61b-3583-4992-b83e-9597fc131dd5&groupId=15461

I brist på egna vetenskapliga argument får man angripa personer istället för deras argument, rent av köra med guilt by association, som om det hade något värde i sakfrågan: ”Temaet for Eias intervju med Bolsø var seksualitet. Bolsø viser til at den ene av de tre amerikanske psykologene, Gerulf Rieger, tilhører en omstridt skole. — Rieger har hatt J. Michael Bailey som mentor, og er hans laboratorieassistent. Bailey er arvehygieniker, og det er alltid dårlig nytt for «undermenneskene», for eksempel homofile, sier Bolsø.” När sådana argument plockas fram, då är man långt från forskningen, då är det fråga om politik. http://www.dagbladet.no/2009/09/29/kultur/tv_og_medier/harald_eia/nrk/biologi/8339048/

Ett stort antal andra personer i Hjernevask gör uttalanden som marginaliserar biologins roll. De flesta av dessa är inte forskare, utan bara personer som på ena eller andra sättet har accepterat som sant att biologin är marginell, t.ex. genom sin utbildning.

Man får ju acceptera att individer, som fått en sådan utbildning, och inte själva studerat frågan, kan ha okritiskt accepterat det som de blivit tillsagda. Det värsta en sådan individ skulle kunna anklagas för vore naivitet. Men hur kan den akademiska konsensusen bli någonting som är inkompatibelt med bevisen på området? Hur kan det bestå, trots ett tryck utifrån? Jag kan inte se någon annan förklaring än att det inom akademin finns en sådan kunskapssyn, en sådan kultur, att politisk korrekthet trumfar saklig korrekthet, att politiska argument väger tyngre än vetenskapliga.

Vetenskapskulturen

Det centrala för mig är frågan om vetenskapens kultur. En vetenskap måste ha en kultur som ställer krav på deltagarnas vetenskaplighet, annars är det ingen vetenskap. Vetenskapen tillåter en mångfald personer, som ofta inte känner varandra, att samverka i ett gigantiskt kunskapsbygge, som är mycket större och har mycket högre grad av korrekthet än vad någon individ någonsin skulle kunna åstadkomma. Det här förutsätter att inte vad som helst inkluderas, om någon försöker stoppa in påhitt som inte kan styrkas, politiskt drivna dogmer, så accepteras inte detta. Bara de som respekterar kraven på saklighet och ärlighet kan respekteras som domare över vad som kan läggas till kunskapsbygget, och det krävs konsensus från flera sådana personer. Om kulturen istället tillåter deltagarna att stoppa in lite vad de känner för, lite blandade påhitt och politiska dogmer, så skulle inte graden av tillförlitlighet kunna upprätthållas. Det skulle inte längre vara en vetenskap, utan en samling åsikter, bara en diskurs bland andra. Utan en kultur som ställer krav på deltagarnas vetenskaplighet, är det ingen vetenskap. Och i den utsträckning som det istället ställs krav på att deltagarna skall vara politisk korrekta, så är det en ideologi, inte en vetenskap.

Charlotte hävdar att genusvetenskapen har en kultur med sådana krav på vetenskaplighet:

”Finessen med vetenskap och universitetsmiljön är att dessa personer förr eller senare kommer att sorteras bort därför att andra forskare helt enkelt inte kan sätta sitt eget rykte på spel genom att hänvisa till deras forskning.”

Pudelns kärna. Vilka är de kriterier som genusvetare utvärderar sina kollegor utifrån? Vad hjälper och vad stjälper anseendet och karriären? Är det vetenskaplig korrekthet som är A och O? Eller är politisk korrekthet något som väger tungt, rent av i vissa frågor tyngre än saklig korrekthet?

Tom Colbjørnsen, rektor vid Oslo Business Institute, säger i Hjernevask: ”Min upplevelse av samhällsvetenskapen när jag arbetade där som forskare, det är också att de är väldigt präglade av interna normer. Det är vissa saker som ses som väldigt oprofessionellt att befatta sig med. Ditt rykte svärtas om du beaktar biologiska förklaringar. Det, vetenskapligt sett, är en väldigt oprofessionell hållning. Som forskare bör man vara nyfiken på allt. [Eia: Så känner jag också!] Jag blir lite perplex när jag möter forskare i samhällsvetenskap som inte vill beröra sådana teorier.”

Eia är själv sociolog, och Hjernevask är en reaktion på hans studieerfarenhet, där biologins roll marginaliserades och förlöjligades, stämplades som högervriden.

Genusvetarna i Hjernevask, hur kunde de bli framgångsrika inom genusvetenskapen om deras kunskapssyn inte var accepterad och rumsren inom genusvetenskapen? En titt på deras CVs nedan, och jag får verkligen inte intrycket att deras inställning till vetenskap verkar ha varit mycket till hinder i deras karriärer. Rimligen är det snarare så att deras kunskapssyn i stor utsträckning är en produkt av deras utbildning och miljö, alltså kollegor etc.?

Därefter följer en titt på ett inlägg från svenska genusvetare, tvår de sina händer? Nej, de kritiserar istället kritiken mot genusvetenskapen. Istället för att ställa krav på genusvetare, uttrycker de solidaritet. När ovetenskaplighet leder till problem för genusvetare, så är det p.g.a. yttre tryck, där allmänheten tar avstånd, det är inte ett inre tryck. Det inre trycket kräver politisk korrekthet och vetenskapligt språk/form, inte saklighet. Kan läsaren ge exempel där feministiska genusvetare som är pålästa och välartikulerade, men ovetenskapliga, får dåligt anseende och karriärproblem för att andra genusvetare tar avstånd deras politiskt korrekta ovetenskapligheter? Utan att detta drivs av tryck från media/allmänheten?

Sedan följer en djupdykning i intervjuerna med Lorentzen, och till sist några klipp från norska tidningar.

Genusvetarna och sociologerna i Hjernevask

De som jag uppfattar som varandes de som säger flest och värst dumheter i programmet är Jørgen Lorentzen (överlägsen segrare!), Cathrine Egeland, Nils Axel Nissen och Agnes Bolsø.

Jørgen Lorentzen har ett synnerligen välfyllt CV som genusvetare, några få av punkterna nedan. http://uio.academia.edu/J%C3%B8rgenLorentzen/CurriculumVitae

“Since 2002–Professor and Senior researcher at the Centre for Gender Research at the University of Oslo. Chair of the research projects: Men and Masculinities and Being Together: New Forms of Intimacies”

“2009– :Chair of the Board of Kvinnforsk [Centre for Women’s Studies and Women in Research], University of Tromsø.”

“2007–08: Member of Mannspanelet [The Norwegian Panel of Men]. Appointed by Norway’s Minister of Gender Equality Karita Bekkemellom. Final memo on men and gender equality submitted to Cabinet Minister Anniken Huitfeldt on 3 March 2008”

Har skrivit 7 som han kallar det vetenskapliga böcker, 5 rapporter, 26 vetenskapliga artiklar, och ett stort antal andra publicerade artiklar.

Han är alltså synnerligen väletablerad och framstående inom norsk genusvetenskap.

Cathrine Egeland, arbetar sedan 2006 som forskningsledare på arbetsforskningsinstitutet.

2002 – 2006: Postdoktorstipendiat, Senter for kvinne- og kjønnsforskning, Universitetet i Bergen.

2001: Ph.D.-graden av Det humanistiske Fakultet, Syddansk Universitet. “Men det har ikke noget med kønnet at gøre”. Køn, kønsbarrierer og Akademia – konstruktioner af et ugyldigt problem.

1996: Cand.mag (dansk høyere grad) i filosofi og kjønnsstudier (Køn og Kultur). http://www.afi.no/org_view_employee.asp?iEmployeeId=79

Nils Axel Nissen är professor i amerikansk litteratur vid Oslo Universitet, men hans ”Undervisnings- og veiledningsområder” är ”Amerikansk litteratur, litteratur skrevet av kvinner, homolitteratur, kjønnsforskning”. http://www.hf.uio.no/ilos/personer/vit/nilsni/index.html

Agnes Bolsø

Leder Senter for kvinne- og kjønnsforskning, NTNU 2005 – 2007

Medlem av rådgivingsgruppe, Nettverk for feministisk teori og kjønnsforskning, Universitetet i Stavanger 2005 – d.d

Leder for Nasjonalt fagråd for kvinne- og kjønnsforskning 2004-2006

“Dr.polit, NTNU, 2002 med avhandlingen Power in the Erotic: Feminism and Lesbian Practice”

Beste artikkel i Tidsskrift for kjønnsforskning 2005

http://www.ntnu.no/c/document_library/get_file?uuid=8130e20f-59b1-4408-972a-fb82256f599b&groupId=15461

Som sagt, deras kunskapssyn verkar inte ha lagt krokben för deras status inom norsk akademi. Man hör titt som tätt om personer som får problem inom genusvetenskapen för att de ifrågasätter feministiska påståenden, eller forskar på tabubelagda områden, som kvinnors partnervåld mot män. Kan någon ge exempel på personer inom genusvetenskapen som är feministiskt korrekta men får problem inom professionen p.g.a. ovetenskaplig kunskapssyn? Alltså för att en sådan kunskapssyn inte accepteras internt, utan att det behövs externa parter som driver kritiken?

Artikel om Hjernevask i nyhetsbrevet Genusperspektiv

Det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv, som ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning, har publicerat en artikel om Hjernevask: ”Komiker startade hetsjakt på norska genusforskare” http://www.genus.se/digitalAssets/1314/1314443_gp3-4_2010.pdf

De skriver inte ett ord till avståndstagande från osakligheten. Däremot kritiserar de att genusvetare ofta ”klumpas ihop till ett homogent kollektiv”, och ”hat mot feminister” från män som är rädda för jämställdhet, ”hätska mediedebatter kring genusforskare”, och att programmet anklagats för ”korsklippning” (och beskriver friandet som att nämnden inte delade Lorentzens syn). Men inget problematiserande av den antivetenskaplighet som genusvetarna i programmet gett uttryck för, eller att deras antivetenskapliga inställning är rumsren inom genusvetenskapen.

”I det första avsnittet, som handlade om jämställdhet på arbetsmarknaden ingick en intervju med Lorentzen, som gav intrycket att han helt förnekar biologiska förklaringar till könsskillnader.”

Gav intryck av? Han ägnar sig tydligt, gång på gång, åt ett kategoriskt förnekande av biologins roll, och de studier som påvisar den. Förutom det reproduktiva systemet så är könen lika, hävdar han. Inga mentala skillnader.

”Biologer håller ju med oss, eller vi håller med dem. Varken biologer eller genusforskare talar i antingen-eller termer.”

Huh? Uppenbarligen existerar det genusvetare som förnekar biologins betydelse.

”Många känner inte igen sig själva i komplicerade påståenden om att kön är en social konstruktion, det stämmer inte med människors egna erfarenheter. Genusforskningen borde vara bättre på att sälja in sina insikter på ett sätt som är lättare att förstå, säger Bjerrum Nielsen.”

Som om det skulle finnas någon brist på feministisk och genusvetenskaplig propaganda. Som om problemet bara skulle folks egna erfarenheter och att de inte klarar av att begripa. Deras ”problem” är det motsatta, de har nått ut med sitt budskap, men det är alltfler som förstår att budskapet inte har med vetenskap att göra, utan är ideologiskt.

”Hon menar att orsaken till att genusforskningen är så utsatt för angrepp dels handlar om forskningens normativa utgångsläge …”

Kritiken gäller huvudsakligen att den inte är vetenskaplig. Problemet är inte vilka värderingar den har i övrigt, utan att den anser att dessa värderingar är viktigare än vad som är sant och falskt. Det är inte normativt, utan ovetenskapligt.

”Ett problem enligt Bjerrum Nielsen är också att genusforskarna ofta i debatten klumpas ihop till ett homogent kollektiv. – Vi omtalas i media som en klubb, en förening där alla tycker samma sak. Om en genusforskare går ut och säger något dumt, så är alla genusforskare dumma.”

Naturligtvis fel med kollektiv skuld, men jag uppfattar det inte som det. Feminismen är en ideologi, och man väljer själv om man vill vara med i en ideologi, och sina egna val kan man hållas ansvarig för. Ju fler genusvetare som går ut med ovetenskapliga, ideologiskt drivna påståenden, desto tydligare framstår det som att det inte finns några interna krav på vetenskaplighet. Vill ni att genusvetenskapen skall uppfattas som en vetenskap, så att det ses som meriterande att vara genusvetare, så behövs det räfst och rättning i de egna leden, att man inom genusvetenskapen börjar ställa krav på saklighet.

Alltså, om flera olika genusvetare gång på gång hävdar en massa ovetenskapligheter, utan att deras kollegor reagerar, så kan ingen genusvetare göra anspråk på att vara utövare av en vetenskaplig disciplin, eftersom det då inte är någon vetenskaplig disciplin att vara forskare inom. Även om en enskild forskare skulle vara seriös, kan man inte prata om vetenskap utan en omgivande, granskande vetenskapskultur som forskaren verkar inom.

Hela intervjuerna med Lorentzen

Lorentzen hävdade att Eia klippt oschyst och begärde att hela intervjuerna skulle lämnas ut. Så gjordes också, de kan t.ex. ses här: http://www.nrk.no/nyheter/1.7093174 (i botten av artikeln).

Man får ju onekligen ett något annat intryck när han får lägga ut texten, istället för att bara höra hans avvisande av biologin så får man höra hans motiveringar, men jag uppfattar det inte som någon förbättring. Snarare tvärtom. I den klippta versionen kan man mer eller mindre tänka sig att han lever i en akademisk bubbla där den relevanta informationen inte existerar, men ser man intervjuerna i sin helhet framgår att han inte är obekant med sådan information, han säger till exempel: ”Ja, alltså detta sista har jag sett andra forskare också säga något om, alltså betydelsen av testosteronnivåer i livmodern, före barnet blir fött, kan ha betydelse för barnets utveckling, åtminstone de första levnadsåren, det tror jag säkert det ligger någonting i, …”

Hur kan man kombinera ett sådant påstående med kategoriska förnekanden av biologins roll? För det är just vad Lorentzen gör, och tar till väldigt bisarr logik för att uppnå det.

Av biologiska faktorer begär Lorentzen att de skall vara absoluta, man skall kunna avgöra könet utifrån beteendet, en statistisk skillnad kan därmed inte vara biologisk. Alltså om generna specificerar att ett område i hjärnan skall ha receptorer för ett könshormon, och att sådan hormonel stimuli skall göra området något större eller något aktivare eller dylikt, så är inte den resulterande skillnaden mellan könen att betrakta som biologisk, om den inte är absolut. Om samma standard skulle användas för socialt drivna skillnader, existerar inte dessa heller, något Lorentzen glatt bortser ifrån.

Han begär även att mekanismerna skall vara kända i detalj, man skall kunna peka ut vilken gen det är som spelar roll, och hur. Detta är nonsens. Visst är det en kunskapslucka om man inte kan specificera hur något går till, men har man bevis för att en mekanism existerar så annulleras inte det av att man inte känner till mekanismens detaljer.

Av socialt drivna skillnader begär han bara korrelation, att det finns ett stimuli – skillnad i behandling av pojkar och flickor – där det finns korrelation mellan behandling och utfall, så bevisar det att det sociala givit upphov till skillnaden. Men korrelation bevisar inte kausalitet. Om flickor som har bra anknytning till sin far är mer sannolika att vara kvinnliga pionjärer inom mansdominerade fält, skulle detta kunna bero på social kausalitet, men det skulle också kunna bero på att de biologiskt är mer benägna att komma överens med och interagera med män på mäns vis. Bevis på olika behandling, som baby X där försökspersonerna blir tillsagda att en skrikande bebis är antingen pojke eller flicka, och tolkar skriken i olika grad som ilska eller rädsla beroende på vilket kön de tror bebisen har, bevisar inte att skillnaden i behandling spelar roll. Om samma standard används på biologiska faktorer, att det räcker att bevisa existens och korrelation, skulle det räcka att konstatera att det finns genetisk skillnad – XX vs XY – och att det är korrelerat med skillnad i beteende.

Jag ifrågasätter naturligtvis inte att sociala faktorer spelar roll, jag bara konstaterar att om man tar de beviskrav som Lorentzen har för sociala faktorer, är biologiska drivna skillnader bevisade femtielva gånger om, och tar man de krav han har för biologiska faktorer, ja, då existerar inte socialt drivna skillnader.

Jag reserverar mig för att min dåliga norska antagligen medför en del fel i mina tolkningar.

Eia: … så när vi snackar om att män är mer intresserade av mekanik och saker, kvinnor mer intresserade av kommunikation och …, så är det inte så, det är en föreställning vi har? Det är en myt?

JL: Ja alltså, det är ju riktigt, i nuläget. Eller om du går in på en specifik tidspunkt eller område, så kan du säga det, män är mer upptagna av mekanik i större delen av världen. Går vi ut och gör en statistisk undersökning så ser vi då att det stämde ju. De är mer, men det betyder inte att män är så för att de är män.

Eia: De måste inte vara så?

JL: Det är riktigt, det är många män som inte är det, många som är helt ointresserade av mekanik. Vilket innebär att män inte ÄR sådana, som män. Men det är något som ligger i den traditionen att det är det män gör.

Skillnaden är inte absolut, det finns individuella variationer. Och därav följer att den statistiska skillnaden mellan könen inte har med biologiskt kön att göra, utan om traditioner, om socialt genus? Han erkände ändå den statistiska skillnaden det är inte alltid han gör det …

Eia: Så när Tom Colbjørnsen säger: Män har mer ensidiga intressen, kvinnor har mer mångfald av intresseomraden …

JL: Då känner ju inte jag igen mig själv i det, helt klart. Är jag då inte man? Om man skall ta påståendet hela vägen.

Eia: Ja, men, han tänker att i genomsnitt är det en sådan tendens, ar du enig i det?

JL: Nej, alltså, det jag säger är att genomsnitt i en viss tid på en viss plats så hittar de den sortens skillnader. Men om du tittar på ett helt annat samhälle, sa kan du finna att ja detta ar typiskt for kvinnor … Tänk som det är t.ex. i min familj där det är min fru som jobbar med teknik, är mest intresserad av teknik, och därmed också tar sig an den tekniska delen i hemmet … Så om du kommer från månen och studerar var familj, sa får du säga, ja i det här landet, eller på den här planeten så ar det kvinnor som håller på med teknik. Sa det ar alltid en fråga, vem studerar du, vad studerar du och vilka slutsatser drar du från det?

Alltså, en statistisk skillnad som återfinns likadant i samhälle efter samhälle, kan förnekas om den inte är absolut. Är män längre än kvinnor? De flesta skulle säga att det finns en sådan statistisk skillnad, men enligt Lorentzens logik går det bra att förneka sådant.

Att man, om man skiter i statistisk representativitet skulle kunna generalisera från Lorentzens familj till jordens befolkning, det förtar inte effekten av undersökningar med representativt urval.

Frågan är vad som skulle hända om Lorentzen skulle applicera samma krav på de statistiska skillnader vars existens han skulle vilja påtala? Ägnar föräldrar mer tid åt ögonkontakt med flickor än med pojkar? Är det vanligare att män sitter i bolagsstyrelser? Gör kvinnor mer hushållsarbete än män? Överlapp, överlapp, överlapp. Enligt Lorentzens logik skulle det alltså inte finnas någon skillnad i dessa frågor.

Eia spelar intervjun med Lippa, där han presenterar sina statistiska resultat med mängder av länder, från många olika kulturer. Om det finns en stor variation från kultur till kultur, skulle detta innebära att det finns kulturberoende faktorer som påverkar, även om det inte på något sätt skulle utesluta biologiska faktorer. En del könsskillnader ser ungefär likadana ut, oberoende av kultur. Om egenskapen berodde på kultur, skulle den variera med kulturerna, avsaknaden av variation torde indikera en avsaknad av kulturberoende faktorer som påverkar den. Den måste i så fall drivas fram av faktorer som inte är särskilt kulturberoende, såsom biologin. Vad jag förstår är det bara internetanknutna som ingår i materialet, i många länder innebär det en bristande representativitet för befolkningen som helhet, men det håller ändå att är en faktor kulturberoende så borde den variera när man studerar ett stort antal länder.

Lippa: When you see a result like that with the two lines are pretty flat and they do not change across countries, that gives you a hint that something biological is going on.

JL: Ja, alltså, jag håller med om det statistiska materialet, det är inte något chockerande, att det finns könsskillnader, jag jobbar också med könsskillnader. Poängen och oenigheten kommer på slutet, att han säger att när det är så lika så ger det en hint that it must be some biological difference. Men poängen är ju att här är det helt omöjligt för honom att påvisa att det har någon relation till det biologiska. Och detta problem med den typ av forskning som Lippa bedriver …

Han, liksom många andra av den typen av forskare, de jobbar med stora statistiska populationer, alltså ett stort statistiskt material, utifrån det hittar de könsskillnader, också generaliserar de därifrån och säger att då måste det vara biologiskt. Men, forskning, alltså vetenskap som visar den länken, som visar sambandet mellan det statistiska material han sitter med och det att det skulle vara något genetiskt eller biologiskt, kopplat till den skillnaden, det har de inte klarat att visa, det ar min poäng.

Eia: Men skulle man inte förvänta sig, om det var kulturellt, att det var mer variation från kultur till kultur?

JL: Ja, om dessa kulturer hade varit väldigt olika i förhållande till könsskillnader så skulle det vara det, och jag är helt övertygad om att man hittar en del skillnader mellan Norge/Sverige/Danmark å ena sidan och Saudiarabien/Iran/Irak, för att ta några ytterligheter. Men nästan alla länder i världen har varit igenom några hundra år med patriarkal historia, inte sant? Där det har varit klara skillnader i vilka val kvinnor och män tillåts göra. Alltså hundra år tillbaka, inte ens det i Norge, så kunde inte kvinnor välja fritt utbildning, det var väldigt begränsad syn på vad kvinnor skulle göra och kunde göra … det är 30 år sedan, 40 år sedan, som kvinnor gjorde den brytningen, att vi kämpar för en jämställdhet, att vi ska kunna välja precis som mannen, utbildningsmässigt, yrkesmässigt, och så vidare.

Eia: Hade det varit väldig variation från kultur till kultur, så hade det varit ett starkt argument mot biologiskt tänkande …[Nej, det hade det inte, det skulle bara visat att kulturberoende faktorer spelar roll, inte huruvida biologi också spelar roll. Att det är samma skillnad oberoende av kultur, indikerar att det inte finns kulturberoende faktorer som spelar stor roll, orsaken till skillnaden skulle då behöva vara icke kulturell. /BG]

JL: Nej, alltså, poängen är att skall du säga att det är något biologiskt, så måste du visa sambandet mellan det biologiska du menar …

Eia: Men det hade varit ett argument mot biologi om det varit väldigt mycket variation

JL: Alltså, jag tycker att det som syns är en ganska stor variation, han snackar våldsamma svep, det är våldsamma generaliseringar han använder, han säger ”men seems to be more occupied with technical things

Eia: … intresserad av saker, att jobba med saker …

JL: … tekniska saker, alltså, det är en ganska stort generalisering, alltså sjuksköterskor jobbar med otroligt mycket teknisk utrustning idag, det är avancerat, ganska mycket av de apparaterna som de använder, medan ingenjörer idag jobbar i team-arbete, alltså med människor och kommunikationsmässigt, på ett helt annat sätt än de gjorde tidigare, alltså går du 10 år tillbaka, så kunde du hålla käften och vara på smältverket och göra ett bra jobb och så kan man inte jobba längre, inte sant? Hela sättet att arbeta på är förändrat.

Eia: Så du tycker inte det ger någon hint om att det skulle kunna vara något biologiskt?

JL: Alltså, i det ögonblicket han klarar att visa sambandet mellan statistik och biologi så ska jag vara villig till att höra på honom. Men Lippa, jag har läst en del av det han håller på med, jag kallar det för anekdotisk forskning, det är rätt och slätt sådan, …, ja, … han tar några [rariteter?], sätter ihop dem, och är de väldigt många som ”scorar” på det så kan vi se att det är biologiskt, har läst relativt nyligen att han menade att det var ett samband mellan att ha håret på det sättet och vara vänsterhänt, då var du homosexuell. Alltså det är sådan sorts … anekdotisk forskning.

Alltså, bristen på variation skulle bero på att alla länder är likadanna patriarkat … kulturberoende faktorer får inget genomslag eftersom det inte finns några kulturella variationer mellan världens länder, med avseende på relationen mellan könen? Är det inte mycket rimligare att misstänka biologiska faktorer?

Åter detta att man måste påvisa vilken gen det är. Vet man inte vilken gen det är, så har man ju en kunskapslucka som det vore trevligt att fylla, men ett påvisande av effekt omintetgörs inte av en okunskap om mekanismen. T.ex. kan polisen ofta konstatera att en person blivit mördad utan att kunna säga vem som var förövaren, skall det innebära att mordet inte skall räknas som mord?

Och att man inte skulle kunna säga att män statistiskt är mer intresserade av teknik, för att arbetsuppgifterna i olika yrken förändras över tid? Huh? Vad är det för invändning? Vill han hävda att en underliggande skillnad i intresse inte skulle behöva få lika stort genomslag i yrkesval, så blir det ju relevant hur yrkena förändras, men det är irrelevant i en diskussion om huruvida könsskillnaderna har eller kan ha biologisk grund.

Angående könsskillnader som att pojkar relativt mycket leker med bilar och flickor relativt mycket med dockor:

JL: … jag tror inte något på att det är biologiskt bestämt. Alltså det att en räcka av de här försöken, de har testats av andra forskare, som visar att nej, det är inte några särskilda preferenser … Det är gjort av många forskare, andra forskare som gör om som visar att här är avikelsen så stor, signalen sa osäker, så man kan inte räkna det som någon entydig könsmässig identitet som ligger bakom. Och för att man skall se att det är biologiskt/genetiskt, så behöver du ju ha bortåt 100%, behöver du inte det? Alltså gener är väldigt …

Eia: Jag tror mer de menar att det är fördelningar, det ar massor med flickor som ar ingenjörsmässiga och pojkar som ar sociala, men i genomsnitt …

JL: Det tycker jag är så fascinerande med den här vetenskapen, det är varför är de så intresserade av att försöka att hitta det biologiska upphovet till kön? Varför är de så frenetiskt intresserade av könsskillnader, i det avseendet?

… [kameramännen diskuterar annat och det är oklart vad Eia och Lorentzen säger] …

JL: Alltså, det är detsamma problemet … statistiskt material … men de ser inte tillbaka till det biologiska materialet som han menar är upphov till, länken mellan det genetiska och det biologiska, att finna den genen, som resulterar i att det är en könsskillnad, det har han inte.

Eia: Nej, han bara ser det mönstret.

JL: Det är mycket viktigt att vara uppmärksam på det.

Alltså, skillnaden kan inte vara biologisk eftersom den inte är absolut. De som forskar för att ta reda på i vilken mån biologin påverkar drivs inte av nyfikenhet utan av politisk vilja, så kallad biologism, medan Lorentzens annorstädes klargör att hans förnekande att biologins betydelse, ja, det är vetenskaplighet. Och man kan inte hänvisa till biologi om man inte kan klargöra specifikt vilken gen det är frågan om.

Eia visar Lorentzen intervjun med Simon Baron-Cohen, med bland annat hans experiment med nyfödda bebisar, där pojkarna relativt tittade mer på en mobil och flickorna relativt mycket på ett ansikte. Eftersom de var nyfödda kan inte socialisering vara en faktor, de har inte ännu blivit utsatta för någon socialisering. Studien har inte upprepats, det är ingen som försökt, antagligen för att det är så besvärligt att arbeta med nyfödda bebisar.

Eia: När du säger att det inte är några medfödda skillnader mellan flickor och pojkar som förklarar deras olika intressen, vad baserar du det på?

JL: Nej, jag säger alltså inte att det är medfött, att det inte är medfött, det är medfött egenskaper, men jag menar att de inte kan generaliseras på ett sådant sätt att man kan säga att flickor har en typ av specifikation av medfödda egenskaper och pojkar har en annan typ.

Eia: Nej, alla snackar om genomsnittet.

JL: Det är skillnader, det är stora individuella skillnader, och skillnader mellan pojkarna, och mellan flickorna, är mycket större vill jag hävda, utan att detta är mitt forskningsområde, men det är då omöjligt att generalisera, detta kan jag säga bara på basis av det materialet jag har läst, det är så stora metodologiska problem med den forskning som har gjorts, jag tror inte på det.

Eia: Men din egen, du sa tidigare att, …, ehum, …

JL: Jag tror inte heller de flesta norska biologer har någon särskild tro på det, de jobbar inte på det sättet, de jobbar inte utifrån den typen av generaliserade sanningar om människor.

Eia: Men du sa ju i förra intervjun att det inte var någon genomsnittsskillnad i känslor och intressen mellan pojkar och flickor …

JL: Nej, det jag sa är att jag menar inte, jag har inte sett att det är bevisat, från genetiskt, medicinskt, biologiskt håll, att det är skillnader, systematiska skillnader, generaliserade skillnader mellan flickor och pojkar, i beteende, intelligens, känslor. Men att det är det utifrån sociala och kulturella betingelser, det vill jag hävda att det är, inte minst på beteende, det är ganska stora kulturella skillnader mellan det pojkar och flickor gör.

Eia: Men hur vet du att det inte är några sådana, den typen av medfödda skillnader som de snackar om?

JL: Nej, alltså, jag kan inte säga att jag inte vet det, men jag kan säga att det inte är bevisat, vetenskapligt.

Eia: Ok, så du har inte någon undersökning som visar …

JL: Korrekt. Det finns ingen undersökning som faktiskt bevisar vetenskapligt att det inte …

Eia: Inte heller det du säger?

JL: Jo, jag kan hänvisa till en mängd av kultur- och samhällsforskning som visar hur socialisering påverkar pojkar och flickor …

Eia: Men hur kan du veta att det inte ar några medfödda skillnader, vilken forskning baserar du det på?

JL: Nej, alltså, Jag får ju förhålla mig till vetenskapen, inte sant? När jag skall försöka se hur någonting är, och vad som hänger samman, och så långt har inte vetenskapen klarat att visa, att det finns genetisk orsak till könsskillnader, utöver det som har med det reproduktiva systemet att göra.

Eia: Du erkänner inte att de undersökningarna visar …?

JL: För att de saknar en länk, Harald, de saknar en länk.

Eia: Men hur vet du att det inte är något medfött?

JL: Jag säger att i det ögonblicket de klarar att veta …

Eia: Men du har ju sagt att det inte finns några viktiga medfödda skillnader när det gäller känslor, intressen, sådana ting, hur vet du att det inte …

JL: Jag säger att min hypotes är att det inte är några skillnader. Och jag kan visa att när det gäller sociala och kulturella skillnader, men vetenskapen har inte bevisat att det ar någon [biologisk] skillnad, inte sant? Och då får ju jag utgå från den kunskapsnivån.

Eia: Du antar att det inte är någon skillnad tills motsatsen bevisats?

JL: Jag antar det, ja.

Eia: Det är intressant. Och det här [intervjun med Simon Baron-Cohen] är inte någon bra …

JL: Det här är svagt, det är svag forskning. Alltså, inte det sista om testosteronet, det har jag hört från andra också, men de här sakerna med att hålla upp bilder och se, sådan forskning har jag liten tro på. För de är bristande, det är en brist, han får en statistisk skillnad, men han klarar inte att visa att här har vi genen …

Eia: Nej, det har han inte klarat.

JL: … som gör detta. Då är det inte något sammanhang mellan det biologiska … det ar en skillnad, statistiskt sett, sa mår vi ju anta, säger han, att det är biologiskt ursprung till skillnaden.

Alltså, om man ser skillnad i beteende hos nyfödda bebisar, som inte alls socialiserats ännu, så kan man inte säga att det är biologiskt, eftersom man inte kopplar skillnaden till specifika gener?

Här hamnar han så pass mycket på defensiven att han i viss mån uttrycker sig rimligare, när han till exempel säger att det är en hypotes från hans sida att det inte är biologiska skillnader mellan könen.

Återigen detta med absoluta skillnader, det anses felaktigt att påtala statistiska skillnader för att det finns individuell variation som är större än skillnaden mellan könen. Om man resonerar på samma sätt med kulturellt drivna skillnader, existerar de då? Dubbelstandard.

En av de andra intervjuade forskarna ifrågasätter om subtila skillnader i bemötande har så kraftig effekt på barnens intressen, preferenser och beteende, och konstaterar att de bara visar att pojkar och flickor behandlas olika, inte hur stor effekt det har.

JL: Ja, alltså, hon slår fast att vi vet att det är en stor skillnad, stora könsskillnader, det skull jag vilja veta … hur hon förklarar …

Eia: Hur vet du att det är det olika sättet som vi snackar till bebisar och förhaller oss till pojkar och flickor som …?

JL: Alltså, det här belägget är det motsatta, det här visar hur vi vuxna är i vårt sätt att förhålla oss till barnen, och att tro att vi inte då, när vi ser det här och föräldrarna känner att de förhåller sig, och alla andra vuxna, icke säger, att nej, jag behandlar inte barnen olikt, så sätter man upp experiment som visar att det är tämligen olikt…

Eia: Men hur vet du att det har effekt?

JL: Ja, alltså, det vill jag tro, jag har dock inte jobbat särskilt mycket med den forskningen heller

Eia: Men hur vet man att dessa kulturella skillnader har en så stark effekt på vilka intressen flickorna och pojkarna har?

JL: Ja, alltså, det kan vi se på det att det är väldigt stor skillnad på hur pojkar och flickor väljer, till exempel, …

Eia: Ja, men hur vet du att det är på grund av olikheterna i behandling av …

JL: Ja för det pågår ju kontinuerligt

Eia: Men hur vet du att det har effekt?

JL: Eeeh, nej, alltså, i och med att jag inte har jobbat helt konkret med sådana experiment så är jag osäker på just det, men det jag säger då är att det är en kontinuerlig [skillnad i bemötande?], hos alla vuxna, som möter en pojkbebis och en flickbebis, eller flickbarn och pojkbarn, så är det förunderligt om det inte har effekt, inte sant? Om inte det präglar barnen, tas upp av barnen – barnen önskar, barnen är väldigt intresserade av att tillfredsställa vuxenvärlden, inte sant? Och göra det som förväntas av dem. Och när det då hintas på olika sätt, från vuxenvärlden som har förutfattade meningar om dig, och förväntningar om vad du skall bli, så skulle jag anse det förunderligt om inte de barnen på något sätt följer i de spåren.

Eia: Kan det vara omvänt, att pojkarna och flickorna är olika, och så känner vuxna av att de är olika så behandlas de olika, så orsak och verkan är ombytt?

JL: Nej, alltså det är väl gjort sådana undersökningar att om man ger flickor samma bemötande som pojkar att de också följer de spåren. Där kan du kanske se då att det är sådan effekt, då, inte sant? Att om det varit en biologisk skillnad, skulle flickor inte haft respons på den typen av socialiserade spår. De hade gjort någon studie av flickor som skaffade högre utbildning, tidigare, alltså innan alla flickor skaffade det, var väldigt påverkade av vad far gjorde, alltså fått faderns socialisering och tillknytning till fadern var viktig för att hon skulle gå vidare i utbildningen. Och hon hade fått speciella socialiseringsspår som hon följde för att skaffa högre utbildning. Det finns många av den typen, ganska mycket forskning.

Nog för att det är rimligt att anta att skillnader i bemötande ofta har betydelse. Lika rimligt som att anta att skillnader i gener ofta har betydelse.

När de påvisar skillnad i bemötande, har de inte åstadkommit mer än en biolog som konstaterar att det existerar genetiska skillnader. Visar de att skillnaderna i bemötande är kontinuerliga, ja, generna är där hela tiden de med, påverkar hormonnivåer, vilka områden i hjärnan som skall vara känsliga för hormonpåverkan, etc.

När de påvisar korrelation, som t.ex. mellan att en kvinna har god anknytning till sin far och sannolikheten att läsa högre utbildning (när detta fortfarande var mansdominerat) så har de bara visat just det, korrelation. Det skulle ju t.ex. kunna vara så, att kvinnor som biologiskt är predisponerade att interagera med män, att vara bekväma med en manlig jargong, att de både får bättre anknytning till fadern och är mer benägna att välja en bana som är mansdominerad.

Nöjer man sig med sådan korrelation är det enkelt att ”bevisa” att biologin spelar roll, det är bara att konstatera genskillnaden mellan flickor och pojkar, XX vs XY, och att detta är korrelerat med utfall …

”… man har under ganska lång tid letat efter genetisk eller hormonell skillnader, alltså hormonella skillnader finns ju, men vilken betydelse de skulle ha …, man hittar ju inget specifikt, inte betydelsefulla genetiska skillnader, som gör att vi måste göra saker på olika sätt, eller tänka på olika sätt, eller känna på olika sätt, alltså det ar ju det som ar här [huvudet] och här [hjärtat] som ar väsentliga för vem en människa är”

Måste? Biologiska skillnader måste vara absoluta, så att de blir tvingande, annars räknas de minsann inte. Om gener bara leder till olika benägenhet hos könen, då skall det inte räknas.

Vad händer om vi tar samma attityd när vi betraktar sociala faktorer? Om de flesta kläder för flickbarn är mindre och har ljusare färger än motsvarande kläder för lika stora pojkar, innebär detta något tvingande måste? Nej, det är bara en antydan om vilka beteenden som är vanligare hos respektive kön, det är inte tvingande. Om leksaksaffären har rosa flickavdelning och blå pojkavdelning, innebär det att barnen måste ha sådana favoritfärger? Nej, det visar bara vilka färgpreferenser som är vanligast, barnen är inte tvungna att tycka om de färgerna, de kan ha andra favoritfärger. Sociala faktorer existerar alltså inte heller? Någon kanske invänder att leksaksaffärernas uppdelning i rosa/blått är mer eller mindre absolut, men den genetiska uppdelningen i XX och XY är ännu mer absolut, frågan är om dessa faktorer har några konsekvenser? Om konsekvenserna är icke tvingande statistiska skillnader mellan könen, så räknas det ju inte …

JL: Människor går och tror att naturvetenskapen ar sannare än andra vetenskaper; det är den inte.

Eia: Utifrån så känns samhällsvetenskapen mer som synsätt än naturvetenskapen …

JL: Alltså naturvetenskapen har ju förflyttat sig kontinuerligt under loppet av de senaste 100 åren, och tillbakavist sina egna påståenden kontinuerligt. Naturvetenskapen är lika mycket präglad av teori och metod och perspektiv som samhälls- och humanistisk vetenskap.

Eia: Naturvetenskapen präglas också av kulturen man lever i … ?

JL: Den är lika mycket präglad av forskarens blick, som min forskning eller andras forskning är, och det är det väldigt viktigt att vara klar över, det är inte något som är sann forskning, eller sann vetenskap. Man kommer närmare en typ av förståelse av hur världen ar byggd och hur världen ser ut, och vi ser att detta flyttas kontinuerligt, det sker inom all forskning.

Eia: Det är inte så att man kommer närmre och närmre sanningen?

JL: Nej, för det finns inte någon absolut sanning, som det gäller att komma närmare, för det är en fråga om perspektiv, vad men ser, vad man är intresserad av att se.

Det är ovanligt att viktiga påståenden som blivit etablerade som sanna inom riktig vetenskap sedan förkastas. Modeller förfinas kontinuerligt, och hypoteser som hade visst stöd och som flera forskare trodde på, blir vederlagda. Emellanåt sker paradigmskiften, där grundläggande perspektiv och modeller ändras, men det drivs inte av politisk vilja utan argument. Det finns observationer som inte passar in i den tidigare paradigmen, som för att hantera dessa krånglats till och blivit icke intuitiv, ett lapptäcke. Dessutom gör den nya paradigmen falsifierbara förutsägelser, som därefter testats och visat sig stämma – då accepteras den nya paradigmen.

När man inom genusvetenskapen omfamnade iden att kön enbart är en social konstruktion, så har inte det drivits av bevisen, utan av en politisk/ideologisk vilja. Man har slagit fast något som sant för att man vill att det skall vara sant.

Inom geologin trodde man länge att jordens inre var en enda stor stenklump. Det var något man trodde utan några egentliga bevis, för att man tyckte det var något rimligt att tro på. Det gamla gardet förlöjligade nykomna stolligheter som idén att kontinenterna skulle hålla på och driva omkring. Det kom sedan ett paradigmskifte, där man accepterade att jordens inre var flytande magma, och skorpan flyter ovanpå som ett ”tunt” skal. Bevisen stödde den mer spektakulära modellen som man därför accepterade.

Inom genusvetenskapen går man åt andra hållet. Den tidigare kunskapen var att både arv och miljö spelar roll, men sedan tar många genusvetare och förkastar att arv skulle ha någon betydelse, det är enbart det sociala som spelar roll. Detta görs inte bara utan bevis, utan mot bevisen, för att man vill tro på det. Om någon utför faktisk forskning på frågan, för att utröna vilken betydelse arvet faktiskt har eller inte har, förlöjligas detta, beskrivs som onödigt; varför skulle någon vilja veta något sådant?

Enligt Lorentzen så är dessa beteenden likvärdiga? Jag ser det som tvärtom. Om geologerna idag skulle byta fot och börja hävda att jorden bara är en stor stenklump, att teorierna om kontinentaldrift är stolligheter – alltså gå från den modell som stöds av bevisen till den modell som motbevisats men som forskaren skulle känna för att tro på i avsaknad av bevis – då skulle det vara likvärdigt.

Det är möjligt att den sorts forskning som Lorentzen ägnar sig åt kanske bara handlar om perspektiv och intressen. Men i riktig vetenskap väger bevisen tyngre. Det finns en verklig verklighet där ute, och vi kan studera den. Påståenden om hur verkligheten är beskaffad kan vara felaktiga, och kan vederläggas med bevis. Att komma med perspektiv som att jorden är en stor stenklump, att anse det, att vara intresserad av det, för att man känner för att jorden skall vara beskaffad på det viset, trots att bevisen säger att det inte är så, det skulle inte hålla inom riktig vetenskap.

Förutom frågan om att värdera bevisen, så att man överger motbevisade modeller, så är det också frågan om vilka modellpreferenser man har i frånvaro av bevis. Det är centralt i vetenskapen att man skall föredra enklare modeller som är kompatibla med observationerna, än mer komplicerade modeller. Det kan ju vara besvärligt att avgöra vad som är ”enkelt” och vad som är ”komplicerat”, vid paradigmskiften är det ofta så att det gamla gardet är så vana vid den gamla modellen att de uppfattar den som enklare en de där märkliga nymodigheterna.

Ibland kan det dock vara väldigt tydligt. Tillåt mig föreslå bittergubbens gravitationsteori; den är som Einsteins (nej, jag har inte heller fattat den) med den modifikationen att det kommer vara en gravitationsfri zon i Bromölla den 27nde maj 2019. Denna teori är uppenbarligen lika kompatibel med alla hittills gjorda observationer som Einsteins, så den kan inte förkastas baserat på bevisen, men alla forskare skulle ändå förkasta den, eftersom den tillför extra komplexitet helt i onödan, utan att det ger högre förklaringsförmåga.

När Darwin kom och hävdade att arterna långsamt förändras utifrån ett naturligt urval, och att dessa förändringar över väldigt lång tid blir så dramatiska att nya arter bildas och andra dör ut, så var det många som tyckte att det var ett spektakulärt antagande. Men i ett läge där biokemisterna konstaterat genernas existens, deras betydelse för att styra organismen, och hur de ärvs, tillför inte evolutionsteorin någon egentlig komplexitet. En del gener påverkar den organism de tillhör så att den får fler eller mer framgångsrika avkommor, på ett sådant sätt att genen (inklusive andra kopior av genen), blir vanligare i populationen, och emellanåt uppstår mutationer på generna så att nya varianter uppstår. Evolutionsteorin blir då mer eller mindre tautologisk. Den frågar bara vad som blir konsekvenserna av det som redan är känt, utan att egentligen göra några märkliga antaganden om världen.

Evolutionspsykologin är en delmängd därav. Dess grundprincip gör inte heller några dramatiska antaganden om världen, bara att den genetiska evolution som förekommer bland organismer och deras egenskaper i övrigt också förekommer vad gäller människohjärnan och dess instinkter. De utforskar bara konsekvenserna. Visst kan de hypoteser de drar till med vara diskutabla, men grundantagandet förtjänar knappast att kallas för ett antagande.

Att motsätta sig evolutionspsykologins grundprincip, och hävda att biokemin och evolutionen upphör att gälla när det kommer till de gener som styr utvecklingen av människohjärnan, vore ungefär som att hävda att gravitationen inte kommer att finnas i Bromölla den 27nde maj 2019. Det är ett helt magiskt antagande. Och den jämförelsen är ändå snäll, för till skillnad från vår absurda gravitationshypotes som faktiskt inte motsägs av någon bevisning överhuvudtaget, så är det rätt mycket beteenden som man kan förvänta sig utifrån evolutionspsykologin som faktiskt observeras i verkligheten, rätt mycket som motbevisar iden om att det inte finns några biologiskt drivna könsskillnader.

Så hur förhåller sig en genusvetare som Lorentzen till evolutionspsykologin? Ja, genom att hävda att han är anhängare av evolutionen, och sedan skita i dess konsekvenser. Eller snarare, inte göra någon skillnad på en arts genetiska evolution utifrån det naturliga urvalet, och en individs och dennas hjärnas/personlighets evolution utifrån gener och social miljö. Under en individs evolution, vederbörandes utveckling över tid, så är generna givna, statiska (det finns vissa mekanismer för att slå ”av” och ”på” gener, men sådana mekanismer ändrar inte genuppsättningen och är rimligen i sig genetiskt programmerade). Men detta, att artens genetiska evolution format genpoolen som individens gener kommer ifrån, gener som därmed är givna för individens evolution under dennas livstid, det verkar inte Lorentzen acceptera, utan låter ”evolution” vara ett enda stort flummigt jättepaket.

Eia spelar upp intervjun med evolutionspsykologen Anne Campbell, som hävdar att evolutionen också format hjärnan, inte bara kroppen.

AC: That is why women have entered nursing, medicine, social work, teaching, all of these kind of areas are areas of cooperative exchange where women seem to feel most at home, most comfortable, and of course there are big overlaps between the sexes, huge overlaps, there are women who are extremely gifted in engineering, physics, chemistry and so on, but in a sense that is less typical I would say of female interests then it is of male interests

… Eia spolar lite, och spelar upp för Lorentzen när han spelade upp Lorentzen for Campbell …

Eia: Så skillnaden mellan pojkar och flickor är bara könsorganen?

JL: Alltså, allt som inte har med det reproduktiva systemet att göra, om man säger så. Det är inte bara den där nere, allt utom det, bröst och hår och [?] och muskelmassa och en del andra ting, inte sant, men allt utom det, … är ingen skillnad.

Eia: Känslor …

JL: Känslighet(?), känslor, …

Eia: Intressen, …

JL: Intressen, intelligens, alltså, kapacitet, …

Eia: Är lika?

JL: Ja, de är i utgångspunkten lika.

AC: Amazing!

Eia: Amazing?

AC: Absolutely amazing. I am astonished that someone could say that. I mean it seems to me that the idea … I guess the question I would pose is: Where do bodily differences come from? Where do the differences between men and women’s reproductive systems come from? Evolution, I am sure would be the answer that most social scientists would give, and what orchestrates those bodily differences, what is responsible for the production of hormones and peptides that keep everything going? The human Brain, mostly, yes? Through feedback systems. It seems to me quite extraordinary that you could imagine that evolution has operated on the reproductive systems and has had absolutely no effect at all on our brain, the single most expensive organ that we have in the body. 

[slut på uppspelning]

JL: Ja, alltså, tillåt mig att säga först att jag är en stark anhängare till evolutionsläran, icke sant? Jag menar att det vi bedriver inom samhälls- och kulturforskning på många sätt är en förlängning av evolutionsläran. Nämligen att studera förändring, utveckling, påverkan, och så vidare. Det som är extraordinary med det som hon säger det är att du skall fastfrysa ett element i utvecklingen, i evolutionen, nämligen könsskillnader, och säga att de ar stabila och statiska, och de producerar kvinnor och män, på samma sätt som de alltid har gjort.

Eia: Anne säger att män och kvinnor har lite olika intressen för att de formats av evolutionen …

JL: Nej, alltså, det hon säger, det som hon som är evolutionspsykolog säger är att detta är nedlagt i urtiden, och därför är det en bestämd kvinnlighet och manlighet som finns i hjärnan, eller i genmaterialet … det ser jag som problematiskt.

Eia: Hon säger att det är märkligt att någon kan tro att det inte är någon skillnad utöver det reproduktiva systemet. Är det inte naturligt att det är någonting som är kopplat till att det är någon som föder barn, medan andra inte är tvungna att gå med barn i nio månader, det är slitsamt att ha ansvaret för barnen, kvinnorna har haft det i stort sett i vår forntid, vore det inte märkligt om inte det präglat psykologin, genetiken, var medfödda mentala …

JL: Det präglar psykologin helt klart … alltså, biologi är jätteviktigt. Det att föda barn är väldigt viktigt. Och präglar helt säkert kvinnor, skulle jag tro, ganska mycket, utifrån det jag vet också, men det präglar dem väldigt olika, och det är massor, 20 procent av kvinnorna, som inte får barn, och så vidare och så vidare, inte sant? Så det är ju inte så att det här systemet präglar kvinnor på ett specifikt sätt, och män på ett helt annat specifikt satt, det är det som är problemet. Alltså att det reproduktiva systemet är med och påverkar oss, det tror jag, men på individuellt ganska olika sätt.

Eia: Jag det ser jag också, men att det är en del av ett paket, att det kommer något mer tillsammans med det systemet, med det mentala …

JL: Den hypotesen hon har, som hon menar och det menar evolutionspsykologer …

Eia: Tror du något på det?

JL: Nej, det tror jag inte på.

Eia: Vad grundar du det på?

JL: Att det inte är vetenskapligt bevisat.

Eia: Men är det vetenskapligt bevisat det du säger att det inte är någon …

JL: Nej, alltså, det är gjort en massa forskning som visar att det är stora individuella variationer, och de individuella variationerna ofta övergår vad man skulle klara att förklara med generaliserade könsskillnader …

Eia: Vi snackar om genomsnitt här …

JL: Ja, och då är avvikelserna så stora att du skulle ha svårighet att förklara att det skulle vara genetiskt, det som är poängen med det genetiska är ju ofta att det är, systematiskt.

Återigen, biologiska skillnader måste vara absoluta. Annars finns de inte, eller är åtminstone inte biologiska. Enligt denna genusvetares logik.

Att det finns könsskillnader i sexrelaterade instinkter, det borde inte vara särskilt kontroversiellt.

Eia: … vill du fortfarande hävda att skillnaderna mellan pojkar och flickor när det gäller sådant som känslor och intressen, inte kommer inifrån, något medfött, utan att det kommer utifrån?

JL: Ja, jag [?] när det gäller det kognitiva, och när det gäller det känslomässiga, och beteende så är pojkar och flickor i utgångsläget lika. Det betyder inte att det inte är skillnader, det är skillnader, men skillnader på individnivå ar mycket större än på ett generaliserad könsmässig nivå. Det är klart att det är skillnader i intelligens, stora skillnader i intelligens, [Eia och JL pratar samtidigt], och det är mycket viktigt att ha med sig, och de är mycket större än de eventuella skillnader man skulle kunna hitta att flickor är sådana och pojkar är sådana, i utgångspunkten, det vi är födda med.

Könen, pojkar och flickor, är likadana. Eftersom individuell variation är stor. Lorentzen borde kanske vara tydligare med att det är just på biologiskt drivna skillnader mellan könen som den här sortens logik skall tillämpas. För tillämpar man den på socialt drivna könsskillnader, så existerar ju inte de heller …

Några citat från Norska tidningar

En annan kritik är att det skulle varit politiskt. Men det Eia tar ställning för är inte så mycket den enskilda sakfrågan, utan att vetenskap skall vara vetenskaplig. ”Eia har helgardert seg ved tidlig å annonsere at han står i en mellomposisjon og er åpen for alt. Han avviser at han vil noe med programmene, bortsett fra å avsløre at samfunnsforskere ikke er så opptatt av biologi. Men når premisset i Hjernevask er at dette er en alvorlig mangel, må det bety at biologi har en konsekvens for samfunnet og dermed er politisk. Hjernevask er det mest politiske programmet som har vært laget av NRK på år og dag. Men ingen tør snakke om elefanten i rommet.” (http://www.dagbladet.no/2010/03/24/kultur/kommentar/debatt/tv_og_medier/10994538/)

Alltså, ställningstaganden mot ovetenskaplighet och dogmatism, för vetenskapen, den intellektuella nyfikenheten och den intellektuella ärligheten, avfärdas som varandes politiska ställningstaganden.

”Professor og kjønnsforsker Harriet Bjerrum Nielsen, nylig avgått leder av Senter for kjønnsforskning ved Universitetet i Oslo, var invitert for å drøfte Harald Eias serie «Hjernevask» i NRKs høyeste råd – Kringkastingsrådet”.

”Bjerrum Nielsen mente i sitt innlegg at «Hjernevask» var preget av sviktende journalistisk metode i underholdningsavdelingen i NRK. Det har i etterkant av seriens start vært svært mange medieoppslag. Mange har kritisert Eia for å stille langt mer kritiske spørsmål til de norske forskerne han er uenige med.”

Det han ställer kritiska frågor om är just det att de baserar sina slutsatser inte på studier och forskning, utan på sin politiska vilja. Jag uppfattar det som att det är bara på ytan som programserien handlar om biologins roll, det serien egentligen handlar om är genusvetarnas inställning till forskning – de avfärdar forskningsresultat, Eia presenterar lite närmare de resultat som de avfärdar och frågar varför, varpå de inte ger någon vetenskaplig grund utan rent politiska motiv. Vilket blir en kontrast till de andra forskarna, som får liknande behandling, de tillfrågas varför de hävdar det de hävdar, men de hänvisar till empiriska data och studier. Är det Eias fel att genusvetarna så ofta inte har någon saklig grund för sina slutsatser?

”Grundighet og saklighet er journalistens viktigste verktøy, og en kritisk holdning er viktig, slik at forskere ikke sees som ufeilbarlige, men her har Eia stilt to lag opp mot hverandre. Min kritikk er i korthet at Eia har vært ukritisk og redelig til én part, og kritisk og uredelig til en annen, sa Bjerrum Nielsen under sitt innlegg for Kringkastingsrådet.”

När någonting journalistiskt som är kritiskt mot genusvetenskapen eller feminismen får genomslag, kommer det alltid svepande avfärdanden om osaklighet, citering ur kontext och liknande. Men varför framgår det aldrig några specifika och signifikanta exempel på vad som skulle vara fel?

”Intervjupersonene behandles helt forskjellig alt ettersom Eia er enig eller uenig med dem. Utenlandske forskere blir intervjuet om sine funn, mens de norske snakker om sine holdninger. De får flere kritiske spørsmål, fortsatte hun.”

Eia har frågat båda sidor vad de baserar sina påståenden på. Ena sidan presenterar då relevanta studier. Andra sidan sina medger att de inte har några bevis, och presenterar istället sina politiska motivationer för sina ställningstaganden. Och genusvetaren Nielsen tycker alltså att det är Eias fel att genusvetarna motiverar sina åsikter på det viset? LOL!

I slutet av artikeln med ovanstående citat finns också de oklippta versionerna av intervjuerna med Lorentzen: http://www.nrk.no/nyheter/1.7093174

Hedda Giertsen: ”I intervjuene er Eia flere ganger en imøtekommende, vennlig og interessert tilhører, men dette det hadde ikke sitt grunnlag i en genuin interesse for det som ble sagt, men – som jeg oppdaget senere – interesse for det han kunne bruke i konfrontasjon med forskere med et annet grunnsyn. I invitasjonen til programmet og under intervjuet benytter han den tilliten som er en grunnleggende forutsetning for enhver samtale og for at vi tør å åpne oss og inngå i relasjoner. Denne tilliten gjør også at vi intuitivt svarer på spørsmål og tar et interessert ansiktsuttrykk som tegn på virkelig interesse for det som sies. Ut fra dette regnet jeg som samtale- og intervjuperson med at om Eia var uenig, ville han sagt fra og gått inn i en diskusjon. Men han gjorde ikke det. Han lot utsagn stå uimotsagt, brakte deretter i neste intervju inn andre som presenterer motargumenter og lot så oss intervjupersoner få kommentere dette.” http://blogg.nrk.no/hjernevask/2010/04/19/samtalens-forutsetninger-er-tillit-av-hedda-giertsen/

Alltså, Eia har låtsas varit positiv medan han intervjuade genusvetarna, för att dessa skulle vara bekväma med att säga vad de verkligen tycker, istället för att upprätthålla någon form av reserverad fasad. Med riktiga forskare skulle det knappast vara något problem när man diskuterar deras forskning, de hävdar det som de tror på och presenterar sina argument, det interna samtalet kan bli mer detaljerat men är kompatibelt med det yttre. Men för de som ägnas sig åt politisk propaganda så blir det interna samtalet väldigt annorlunda från det yttre.

Faktum är ju att han i det avseendet beter sig likadant mot de andra forskarna, i början får de tämligen oemotsagt beskriva sin egen version, därefter får de höra och kommentera ”forskare” med avvikande åsikt. Skillnaden är då att för genusvetarna/sociologerna blir de två delarna i olika intervjuer, för utlänska forskare blir det i samma intervju. Och att de riktiga forskarna har riktiga argument.

”Eia har gjort seg skyldig i grov manipulering av hva norske fagfolk står for, sier professor i pedagogikk Stein Erik Ulvund til Dagbladet tirsdag. Eia intervjuet Ulvund til programmet sitt, men intervjuet ble klippet bort før den endelig TV-versjonen ble sendt. Professoren mener dette ble gjort fordi hans budskap ikke passet inn i forhold til programlederens egen agenda.” http://www.hegnar.no/sport_fritid/article414977.ece

Det är väl rätt normalt att journalister tar fram mer material och sedan väljer ut vilka delar som funkar att publicera. Så länge de inte missrepresenterar vad folk står för, som att citera ur kontext, så vad är problemet?

Eia har knappast hävdat att det inte existerar samhällsvetare i Norge som också beaktar/erkänner biologins betydelse, utan bara den påtagliga existensen av dem som förnekar biologins betydelse. Om han då inte tar med en del akademiker som erkänner biologins roll, vad är felet med det?

”Jeg føler meg feilinformert og misbrukt i forbindelse med intervjuene, sier Agnes Bolsø som ble intervjuet i forbindelse med produksjonen av programmet. Hun mener hun ble presset opp i et hjørne under intervjuene og at hun ikke fikk forberede seg godt nok. Dette synet deles av mange av de andre forskerne som bidrar til Eia-programmet.

Harald Eia selv slår tilbake mot kritikken.

– Hvis du er en diktator som har styrt skuta i mange år, er det kanskje ikke like mottakelig for kritikk, sier Eia.” http://www.hegnar.no/okonomi/innenriks/article394173.ece

Skulle kanske inte använda ordet diktator, men väl skyddad verkstad eller klubb för inbördes beundran. Istället för att låta argument stå mot argument, skapar man en skyddad zon, där bara de som håller med får höras, och inga krav ställs på kvalitén på deras argument – när sedan dessas argument utsätts för en faktisk granskning, blir det inte vackert.