bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for september 2013

Genusfolket och den fortsatta backlashen

with 3 comments

Genusfolket har ett inlägg som heter ”Backlashen mot feminismen är över – organisera er”.

Jag håller inte med. När det tidigare pratats om ”backlash” har det handlat om att en del människor inte varit feminister, inte hållit med feministerna, inte om egentligt motstånd mot feminismen. Det som har hänt under 2000-talet är att alltfler börjat betrakta den moderna svenska feminismen som en destruktiv kraft, och faktiskt vara emot den. Det är inte något som försvinner i brådrasket; feminismen skulle behöva överge de saker som alienerat folk, men det är centrala saker i den moderna svenska feminismen. Hur kan de anse att backlashen är över?

Som sagt betyder inte det att samhället automatiskt blir mer feministiskt utan snarare tvärtom. Motståndet mot feminismen kommer bli hårdare.”

Där håller jag med. Det tror jag också. Men hur kan man samtidigt hävda att motståndet kommer bli hårdare och att backlashen är över? Med backlash menas ju just att där finns ett starkt motstånd …

Deras rationalisering är att prata om en feministisk renässans, men även om det skulle vara så, att det skulle vara rimligt att prata om en feministisk renässans – vilket jag inte håller med om – så innebär inte det att ”backlashen” är över. Det kommer inte vara en feministisk renässans som får stå oemotsagd, så som feminismen vande sig vid under flera decennier; nej, motståndet mot feminismen och dess ensidiga kvinnofokus är här för att stanna. Vi är många som anser att legitimt jämställdhetsarbete kräver att man beaktar både män och kvinnor, både mansperspektiv och kvinnoperspektiv; och alltså att feminismens ensidiga fokus på kvinnor och kvinnoperspektiv inte utgör en legitim grund för jämställdhetsarbete.

Annonser

Written by bittergubben

24 september, 2013 at 20:31

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Bloggtips: Anders Bondensson

leave a comment »

Bondensson bloggar ungefär lika sällan som jag uppdaterar min bloggroll – hans senaste inlägg är från april – men inläggen är bra. Jag tar en lite väl lång lista med utdrag från hans blogg. Alternativt kan du gå dit direkt och läsa alla inlägg, det är bara 30 stycken: http://anders.bondensson.se/#home

Så uppmärksammas åter en familj där föräldrarna bestämt för att ge sina barn en ”könsneutral” uppväxt, vilket i det här sammanhanget betyder att hålla omgivningen ovetande om barnets kön. Föräldrarna är oroliga att barnen annars känner sig begränsade på grund av alla normer och förväntningar som finns i samhället när det gäller kön. … man kan t.ex. tänka sig att omgivningen har ganska många förutfattade meningar om en person som inte vill berätta vilket kön hen har, men det som jag tycker är än mer tveksamt är artikelns slutkläm, där föräldrarna säger att

– Har man bara skapat förutsättningarna i början med stabil självkänsla så tänker jag att man har det med sig och kan göra självständiga val senare i livet.

Självkänsla kommer knappast av att man hemlighåller hur man ser ut, var man bor eller vilken religion man har. Självkänsla kommer av att man vågar stå för den man är, och då märka att omgivningen inte alls är så fördömmande som man kunde tro.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=29

Från feb 2012: ”Vänsterdebattörer gör ofta en stor poäng av den förmenta makten hos ”högermedia”, och nyligen skrev Maria Sveland bl.a. om den ”medieskugga” som hon tycker råder kring de åsikter hon själv förfäktar. … Hon skrev sina åsikter på DN Kulturdebatt, och bara för skojs skull har jag gått igenom denna sidas alla skribenter hittills under året … Sammanfattningsvis så får socialister och/eller feminister komma till tals i ungefär hälften av fallen, och av dessa ägnar sig hälften åt ren propaganda. Högern [får] i princip aldrig komma till tals, och högeråsikter lyser helt med sin frånvaro.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=28

Från 2009: ”Bodström, eller kanske dennes personlige spin doctor, har valt att dementera uppgifterna och gå till motangrepp, något som föranlett en artikel på Newsmill där [reportrarna] på Kalla Fakta går igenom Bodströms dementier och avslöjar dem som flagranta lögner. Hur kan politiker ljuga allmänheten rakt upp i ansiktet, hur har det blivit så och vad kan man göra åt det? Jag menar att det är medias eget fel. Tidningar och TV har själva ljugit hämningslöst under så lång tid att deras trovärdighet är utraderad. Det spelar därför ingen roll att de rapporterar om Bodströms lögner, eftersom det från allmänhetens perspektiv lika gärna kan vara medierna som ljuger. Man förväntar sig helt enkelt inget mer av parterna än att de säger det som ligger i deras eget intresse, helt oberoende av vad som råkar vara sant.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=24

2009: ”… debatten eldas på av uppfattningen att det är flickfoster som aborteras. Ännu ett i den ändlösa raden av exempel på hur media, och även allmänhet, anser att flickor som offer har högre nyhetsvärde. Än mer fascinerande blir det hela av att det i Sverige de facto är fler pojkfoster som aborteras än flickfoster, men eftersom aborterade pojkfoster saknar medieintresse lämnar man bara ut statistik från länder där aborterade flickfoster är i majoritet, som Indien och Kina, trots att det är den svenska lagstiftningen vi pratar om. Gabriel Romanus skriver ”Att pojkar värderas högre än flickor är inget okänt fenomen hos oss heller”. Denna kommentar är tragikomisk. Komisk för att det är precis tvärtom, och för att orsaken till att Romanus tror som han gör är just det faktum att flickor som offer är intressantare att rapportera om. Tragisk för att den svenska offentliga debatten håller så makalöst låg nivå, helt styrd av den politiskt korrekta hållningen att det är ”synd om” kvinnor i alla mer eller mindre upptänkliga sammanhang.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=20

2009: ”Vad menar man egentligen med könsdiskriminering? Den frågan tycks ha två helt olika svar, beroende på situation, eller snarare, på vilket kön som diskrimineras. … Situation #1 … Högsta Domstolen slog i en dom fast … Det ÄR diskriminering att anta en man, bara för att han är man, om det finns en kvinna med samma meriter. Det är INTE diskriminering att 95% av eleverna vid veterinärsprogrammet är kvinnor. Alltså: Kvotering = diskriminering. … Situation #2 … Här anser man alltså att det är diskriminering att kvinnor bara sitter på 18% av styrelseposterna, trots att det finns 459 kvinnor i Sverige som har tillräckliga meriter för att sitta i en styrelse. Att det finns män, kanske tiotusentals män, som har lika eller bättre meriter spelar ingen roll. Det enda man bryr sig om är en jämn könsfördelning. Alltså: Ej kvotering = diskriminering.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=19

Från 2008, jag är ofin nog att citera hela inlägget: ”Efter att nu ha läst två artiklar, den senaste idag, av Maciej Zaremba om tillståndet på lärarhögskolan infinner sig frågan hur jag ska kunna skydda mina barn från de framtida lärare som idag utgörs av studenterna på denna institution.

Den lösning som ligger närmast till hands är att försöka hitta en friskola där så få som möjligt av lärarna har en bakgrund på lärarhögskolan, men i gengäld har riktiga akademiska poäng i olika ämnen.

Problemen i den svenska skolan må vara många, och den ena åtgärden utesluter inte nödvändigtvis den andra, men nog måste det vara hög tid att fokusera på det som helt uppenbarligen är det största problemet, nämligen de undermåliga lärarna? Speciellt som detta problem kommer att eskalera de närmaste åren då allt fler av de gamla lärarna går i pension, och de nya unga lärarna, som kan queerteori istället för svenska och matematik, kommer ut på arbetsmarknaden.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=9

2008: ”På flera punkter kunde nämligen de övriga experterna på ett övertygande sätt argumentera för, genom hänvisningar till studier och genomförda experiment, att det faktiskt föreligger bevisade biologiska skillnader mellan män och kvinnor, t.ex. våldsbenägenhet, spatial förmåga och kommunikationsförmåga. Lars Jalmert underkände dock alla sådana resonemang, och påstod istället att några sådana biologiska skillnader mellan män och kvinnor icke existerar. Jaha ja, men sättet på vilket han argumenterade fångade dock mitt intresse. Han hänvisade nämligen inte själv till några studier eller till några genomförda experiment, d.v.s. sådant man normalt sett förknippar med vetenskap. Istället viftade han bort de övrigas argumentation genom att lägga fram hypoteser kring vad som kan gå fel i [de] typer av studier och experiment som de övriga lutade sig mot, och upprepade sedan sin fasta övertygelse om att några biologiska skillnader inte existerar.

Lars Jalmerts sätt att resonera påminner mig väldigt mycket om när jag hängde på talk.origins och fick höra kreationister debattera mot biologer. Kreationisterna, som alltså är en grupp individer som påstår att det inte finns några vetenskapliga belägg för evolutionsläran och istället hänvisar till Bibelns skapelseberättelse, hade naturligtvis aldrig några egna data till stöd för sin hypotes om Adam och Eva. Istället kom de med ändlösa spekulationer kring vad som till äventyrs kunde gått fel vid än det ena, än det andra experimentet som biologerna genomfört. Dock, precis som Lars Jalmert, utan att någonsin kontrollera om det som de påstod kan gå fel verkligen gått fel, eller ännu bättre hänvisa till egna försök som bevisar att de andra forskarna gjort ett misstag.

Lars Jalmert är en fiende till sanningen, precis som kreationisterna.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=2

En lysande kontrastering mellan hur (påstått) socialiserade könsskillnader anses förtryckande, medan socialiserade etniska skillnader anses berikande: http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=1

Written by bittergubben

22 september, 2013 at 18:38

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Feminism, sexuell makt, och sexbotar

with 5 comments

Kvinnor, i synnerhet unga kvinnor, har sexuell makt. De har någonting som har ett begränsat utbud och stor efterfrågan, och som därmed har ett värde. Att bestämma över någonting av värde innebär en maktposition. Det borde vara uppenbart att det är en maktsituation, men feminister har svårt att se det. Ungefär som att hävda att oljetillgångar inte är en maktfaktor för oljeländer.

Genusdebatten har ett inlägg där de bemöter genushistorikern Charlotte som förnekar det här med att kvinnor skulle ha sexuell makt. http://genusdebatten.se/angaende-diskussionen-om-sexuell-makt-samt-over-och-underordning/

Jag googlar på kvinnors sexuella makt och ser vad några andra feminister (?) skriver om saken:

Lokesson: ”Det finns de som hävdar att det är kvinnorna som har den sexuella makten. I mina öron låter det lite märkligt. Jag förmodar att de menar att makten ligger i den självklara rätten att säga ”nej”. Som upplysning kan jag meddela att män har precis samma rätt att säga nej till sex – män har samma makt.”

Så att en oljeköpande nation har makten att avstå att köpa från ett visst land, på samma sätt som en oljesäljande nation kan välja att avstå att sälja till ett visst land, så innebär det att oljeinnehav inte utgör en maktfaktor?

Erika: ”Våra klassiska värderingar och normer om hur pojkar ska agera och om hur flickor vara passiva genomsyrar till och med vår moderna (?) dejtingsfär på nätet. Hur det fungerar på överflödet av dejtingsajter är ju ett perfekt exempel på hur makten ligger hos männen, makten att välja, makten att agera, makten att ta initiativ, och inte hos kvinnorna som alltså inte tar några initiativ utan bara väntar, på vad kan man fråga sig. Kvinnorna spelar fortfarande den passiva rollen som bara innebär att säga ja eller nej. Man kanske kan välja att se på det som att det är kvinnorna som har makten för att de väljer (bort eller inte) men hypotesen vacklar. Det är sällan den passive aktören som har makten utan den som agerar – det säger sig ju självt – att valfrihet är nära förknippat med makt.”

Så om oljeköpande nationer kan lägga bud hos vilket oljesäljande land som de vill, men oljesäljande nationer bara kan välja att sälja till de som vill köpa, så innebär det att oljeinnehavet inte utgör en maktfaktor? (Det är synnerligen krystat: kvinnorna på dejtingsajterna har full möjlighet att kontakta vilken man de vill, och eftersom det finns fler män än kvinnor där så har de i det avseendet mer (valmöjlighets)makt; och eftersom kvinnorna får mycket fler kontakter än männen får, har de även mycket mer sådan makt i det avseendet).

Hanna Gustafsson: ”För antifeminister har det alltid varit viktigt att räkna in kvinnors ”sexuella makt” i debatten och att arbeta ut en förklaring till hur den kan jämföras och göras jämförbar med den typ av samhällsmakt förknippad med män och mansdominans. Men varför så invecklat? Istället för alla teorier om ”kvinnlig makt” och hur den kan jämföras med ”manlig makt” så skulle vi kunna göra det mycket enklare för oss. Bland feminister går diskussionen istället så här: Den kvinnliga motsvarigheten till männens ekonomiska makt är inte ”sexuell makt”. Den kvinnliga motsvarigheten till männens ekonomiska makt är ekonomisk makt.”

Alltså, det är inte meningsfullt att prata om olja som en maktfaktor, eftersom Gustafsson hellre vill prata om andra maktfrågor. Och, får man anta, avgöra maktfördelningen utifrån de andra frågorna. Och då är det ju inte relevant att prata om oljeinnehav som en maktfaktor?

I den här oljemetaforen omsätts makten i ekonomiska termer, vilket kanske gör den till ett olämpligt val. En del feminister avfärdar sexuell makt som varandes begränsad till strip-tease, prostitution, och gold-digging, så jag spelar dem lite i händerna. Men det är inte begränsat till den ekonomiska domänen, tvärtom skulle jag hävda att det huvudsakliga omsättandet är inom den sociala domänen.

Jag tror inte att några feminister blir övertygade av ovanstående, eller av resten av det här inlägget. Men när det kommer dithän som diskuteras nedan, då kommer nog många feminister att se tillbaka på den tidigare större sexuella makten kvinnor hade, och sakna den. Trots att de tyckte att den inte fanns, och utan att medge att de hade fel.

Sexbotar

Robottekniken blir alltmer avancerad, det dyker upp alltfler humanoida robotar av olika modeller, som kan gå och interagera med sin omgivning. Inom ett par decennier kommer det antagligen att finnas sexrobotar, designade för att sexuellt tillfredsställa människor. En sexbot skulle kunna erbjuda visuell och taktil stimulans, och simulerad uppskattning, men inte något riktigt förhållande, inte några riktiga känslor. Samma typ av tjänster som erbjuds av prostituerade. Efterfrågan på prostituerade skulle alltså vara en indikator på efterfrågan på sexbotar, vilket skulle innebära att det kommer tillverkas kvinnliga sexbotar för män i tidigare och i mycket större omfattning än manliga sexbotar för kvinnor. Vad händer när det kommer dithän att sexbotarna realistiskt ser ut som jättevackra kvinnor?

Hur skulle förekomsten av billiga, högkvalitativa, kvinnliga sexbotar påverka dynamiken mellan könen?

Idag är sexköpandet kraftigt skambelagt, dels för att det saknar den känslomässiga närheten (en viktig faktor som kommer att kvarstå), dels för att många säljare känslomässigt far illa (inte relevant för sexbotar), dels för att det ses som ett misslyckande att behöva betala för det. En normal man kan attrahera en attraktivare singelkvinna i en seriös relation, än han skulle ha råd att köpa sex av på regelbunden basis, varför det senare antyder någon form av relationell dysfunktion. Ännu mer skambelagt vore sex med uppblåsbara Barbara. Men kommer det fortfarande vara lika skambelagt när det finns högkvalitativa sexbotar som är så billiga att vanligt folk har råd med dem? Om sexbotarna erbjuder bättre sex än en typisk singelkvinna kan erbjuda, och till lägre ”kostnad” (där kostnaden inkluderar de kompromisser som en kvinnlig partner skulle vunnit med sin sexuella makt), skulle det inte längre vara ett misslyckande att använda sexbotar. Jag tror det kommer bli som porr (respektive dildo), ingen pratar om det offentligt, men nästan alla prövar det, och en del använder det ofta.

I första hand torde det påverka prostitutionen, där sexbotarna skulle vara direkta konkurrenter. Attraktiva kvinnor kan idag tjäna grova pengar på striptease eller ännu grövre som escort. Idag är det möjligt även för kvinnor som är ganska oattraktiva att försörja sig på prostitution. Missbrukande kvinnor kan ofta finansiera sitt missbruk genom prostitution, manliga missbrukare har inte den möjligheten, utan många kan bara finansiera missbruket via kriminalitet. Men om sexköparna kan välja mellan en oattraktiv kvinna och en ”attraktiv” sexbot till samma pris, kommer efterfrågan på oattraktiva prostituerade minska kraftigt. Måhända en del fattiga, oattraktiva kvinnor, som i dagens samhälle väljer att klara sig som prostituerade, istället skulle hamna i samma situation som motsvarande män och ”tvingas” välja kriminalitet, när de inte längre har prostitutionen som alternativ?

Idag ser feminismen prostitutionen som ett bevis på manlig överordning, inte som ett bevis på kvinnans sexuella makt. En minskad efterfrågan på prostituerade skulle alltså enligt den feministiska analysen innebära ett bevis för att mäns ”överordning” skulle ha minskat. Jag skulle se ovanstående scenario som att kvinnans sexuella makt har minskat, hon kan inte längre omsätta den i pengar i samma utsträckning som idag.

Singelmarknaden bland unga präglas i stor utsträckning av männens större efterfrågan på sex. En del singelkvinnor är relativt passiva på singelmarknaden, har ingen brådska att träffa någon. Obalansen i efterfrågan resulterar i att kvinnorna har ett högre ”pris” än männen. Kvinnan kan förvänta sig att bli bjuden, mannen har ansvaret för att ta initiativet, hon kan välja och vraka bland de män som stöter på henne. Men om sexbotarna är sexigare än typiska singelkvinnor, och mycket mer tillmötesgående, kommer antagligen en del män att välja en livsstil utan en riktig kvinna som partner. Alltså MGTOW, fast som ett bekvämlighetsval. Precis som en del singelkvinnor är passiva kommer alltså en del singelmän också bli passiva på singelmarknaden, ställa sig utanför jakten på en partner. Obalansen i efterfrågan minskar. Det blir vanligare att kvinnan tar initiativet, kanske rentav är den som bjuder. Det krävs inte att någon stor andel av männen skall välja en sådan livsstil för att det skall påverka balansen på singelmarknaden, på en marknad sätts priserna på marginalen.

Som en illustration – siffrorna här är helt tagna ur luften, och termerna passiv/lågaktiv/högaktiv är tämligen dåligt definierade, det är bara för att illustrera principen – ponera att hälften av männen och kvinnorna är i relationer. Att det av kvinnorna är 30% passiva på singelmarknaden, 15% lågaktiva och 5% högaktiva; medan det bland männen är 20% passiva, 20% lågaktiva och 10% högaktiva. Vi får ett påtagligt överskott av aktivitet från männen; som gör att en kvinna kan välja att vara passiv men ändå få uppmärksamhet, och att männen i sina aktiviteter konkurrerar om kvinnornas uppmärksamhet. Om nu 5 procentenheter av männen, huvudsakligen från de högaktiva, istället väljer sexbotar och blir passiva på singelmarknaden, så blir det en kraftig reduktion av aktivitetsskillnaden mellan könen. Även om det bara är 5% av männen, så kommer det ha genomslag för dynamiken för övriga singlar. Och situationen på singelmarknaden påverkar förstås maktbalansen inom relationer.

Vilken påverkan skulle detta få på feminismen i samhället? Feminismen baserar sig nuförtiden rätt så mycket på mäns starkare sexualdrift, där kvinnor framställs som ständiga offer för mäns sexualitet. Den basen skulle kraftigt försvagas, om de mest aktiva männen istället använde sig av sexbotar. En annan orsak till att samhället är feministiskt är att kvinnor får gnälla och prata om sina känslor, och männen tävlar om rollen som kvinnornas beskyddare. Men om män gnäller och pratar känslor kommer kvinnor betrakta dem som omanliga. Men män som gjort sig oberoende av kvinnor skulle inte behöva bekymra sig om att kvinnor skulle se dem som omanliga för att de gnäller. Förekomsten av en demografi av män, som är framgångsrika och produktiva men ändå väljer att leva utan kvinna skulle innebära att det skulle kunna finnas en manlig motsvarighet till feminismen – ett välorganiserat och välartikulerat argumenterande för männens rätt i samhället, och kanske inte bara argumentera för jämställdhet, utan verkligen bli en motvikt till feminismen, bli lika manschauvinistisk som feminismen är kvinnochauvinistisk. Så att de som är för jämställdhet inte längre ses som ytterkant och extremister, jämförbara med feminismen, utan istället uppfattas som mellantinget mellan feminism och manschauvinism.

Måhända blir det sexbotar som till sist knäcker kvinnoperspektivets dominans i könsfrågor?

Written by bittergubben

15 september, 2013 at 20:09

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Uppdrag Granskning illustrerar antipappakultur hos socialtjänsten

with 3 comments

Uppdrag granskning har i programmet ”processen” diskuterat en rätt så typisk hantering av ett vårdnadsärende. Genom saker som barnet sagt på dagis så har man misstanke om att pappan har begått sexuella övergrepp; man bryr sig inte om alternativa förklaringar, som om det kan vara fula ord hon lärt sig från andra barn, eller om det kan vara en gränsöverskidande lek bland dagisbarnen – man har ju tillräcklig grund, så varför utreda om den grunden håller? Umgänge mellan pappan och barnet har hindrats i ett och ett halvt år, och fortsätter. http://www.svt.se/ug/erik-anses-skyldig-till-incest-trots-att-aklagaren-slappt-fallet

[***Tillägg: I en kommentar hänvisar Narran till vårdnadsutredningen och utskrift av polisförhören. De innehåller sådana detaljer att det är olämpligt att sprida dem.

Utöver de saker som diskuteras i UG, gör flickan ett antal påståenden mot pappan, som inte alls passar i dagislekstolkningen. Tillräckligt för att jag skall tycka att det är ett undanhållande från UGs sida, och tillräckligt för att leka med tanken.

Men förhöret är likväl mycket långt ifrån övertygande. Många av svaren är nonsensartade och osammanhängande, förhörsledaren driver på och flickan ger korta svar. Jag får intrycket av att hon ofta försöker svara även om hon inte förstår frågan eller har något svar – utan istället är tvungen att hitta på – för det är så många svar som är så osammanhängande. T.ex. flickans fyra försök att beskriva pappas snopp ger intrycket av att hon aldrig har sett den. Här hade det varit relevant att ställa fler frågor; om hon sett och slickar pappas snopp flera gånger borde hon kunna ge en mycket bättre beskrivning av den. Hon visar inte upp kunskap som hon inte borde ha, förutom fraserna om att slicka snopp och slicka snippa, och det är tveksamt om hon förstår innebörden ens av de fraserna. Det hon gör är att svara på direkta frågor från förhörsledaren. Man kan leka med tanken, att om man på motsvarande sätt och omfattning ställt frågor om mamman flugit iväg med henne på en kvast till Blåkulla, måhända skulle fått det bekräftat.

En fråga där det dock inte finns något utrymme för att leka med tanken, är om socialtjänstens gjort en professionell och saklig sammanfattning av förhören. Det har de inte. Inte alls. De tar allt som inte är absurt i sig självt, och nämner inte hur många absurditeter som följde med, eller i hur stor utsträckning det som tas med är korta svar på direkta frågor – de presenterar det istället som att ”hon säger” eller rent av ”hon berättar”. Vilket gör det väldigt svårt att ha förtroende för vad de skriver även i övrigt.

Slut på tillägg.***]

My Vingren, en av ”genusfolket” på politism.se, skriver så här: ”Vi kan inte ha ett samhälle ”där vi går omkring och tror saker” sägs det. Antingen finns det bevis för att Erik kan dömas i en domstolsförhandling eller så ska han frias och allt ska bli som vanligt igen. Så enkelt är det. Eller?

När myndighetsärenden handlar [om] barn finns det något viktigare än juridisk bevisbörda. Att skydda barn från övergrepp. Ibland kommer det gå ut över oskyldiga föräldrar. Men när föräldrars rätt till sina barn och barns rätt till trygghet ställs emot varandra, som det görs vid svåra vårdnadsfrågor, hoppas jag att vi även fortsättningsvis väljer att hellre ta barnets perspektiv än pappans.

– Lek med tanken på att jag inte gjort detta, säger Erik i ett inspelat samtal med en av socialtjänstens barnutredare.

Jag säger: lek med tanken på att han har.”

Som vanligt vägrar hon att fatta debatten. Hon tror att kritiken handlar om att myndigheterna inte skall kunna ingripa i vårdnadsärenden, om inte skuld bevisats i domstol. Och tycker då att hon tillför något när hon påtalar att samma bevisnivå inte krävs, att det skulle vara en meningsfull invändning mot kritiken. Programmet konstaterar utan invändning att: ”… socialtjänsten har en lägre bevisbörda än polis och åklagare och ska gripa in för att se till barnets bästa …” (37:40), det man hävdar är att det likväl måste finnas saklig grund för myndighetsutövningen, utredningarna skall utföras professionellt. Problemet är inte att socialtjänsten agerat på en låg bevisnivå, utan att de utgått från hans skuld, och därför inte gjort en saklig utredning, trots att det fanns utrymme för tvivel.

Samma beviskrav skall inte föreligga som när någon straffrättsligt döms för ett brott. Istället för att skuld måste bevisas bortom alla rimliga tvivel, räcker det istället med att det är tillräckligt troligt. Men även om man inte har samma kravnivå på bevisning, så skall ändå de myndighetspersoner som vill separera ett barn från sin vårdnadshavare, ändå ha den låga bevisbördan. Bevisbördan skall ligga hos den som påstår, inte hos den som förnekar. Åtgärd skall inte vidtas bara vara för att man känner för det, vill tro det, eller för att feminister tycker att det är kul att leka med tanken; en sådan åtgärd måste ha en legitim grund, och för långvarig åtgärd måste det finnas en legitim grund för misstanke som kvarstår även efter professionell utredning.

Men här tycker Vingren att vi skall leka med tanken. Och beröva barnet sin relation med pappan, och pappan relationen med barnet. Varför? Barnet har haft en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, och har pratat om detta på ett sätt som till en början får en att tro att pappan utfört sexövergrepp, men det står tämligen klart att uttalandena handlar om mamma-pappa-barn leken på dagiset. Varför skall vi i det läget fortsätta leka med tanken? Bara för att vi en gång tänkt tanken? Vi har ju inte längre någon grund för misstanken, så varför skall vi då leka med tanken? Om Vingren tycker att vi också ska leka med tanken att hon är en pedofil som begår sexuella övergrepp, och frånta henne vårdnad för eventuella barn, då är hon åtminstone konsekvent – likgiltig till barnens bästa, men likväl konsekvent. Men om hon tycker att myndigheterna inte skall beröva mammor umgänge med sina barn, och därmed beröva hennes barn umgänge med henne, utan att det finns någon legitim grund för misstanke som driver det berövandet, men hon samtidigt ändå tycker att pappor skall behandlas på det viset, och barn behandlas så i sin relation med pappan, då bryr sig Vingren vare sig om jämställdheten, barnen, eller om papporna.

Titti Fränkel skriver på akademikerbloggen: ”Därför var jag besviken, men inte överraskad, av att programmet återigen tycktes gå ut på att ställa socialtjänstens utredare till svars, i stället för att borra djupare i det verkliga problemet. Det som handlar om att polis och socialtjänsts har olika grunduppdrag.” http://www.akademikerbloggen.se/janne-josefsson-vagrar-forsta-socialtjanstens-uppdrag

Jaså, är det DET som är det verkliga problemet. Inte att man är så osakliga och ointresserade av att syna sin historia, när den är tillräckligt bra för att sära pappa från barn? Precis som Vingren så vågar Fränkel vägra fatta debatten. På vilket sätt skulle det vara ”det verkliga problemet” att socialtjänsten har ett annat uppdrag? Om socialtjänsten gjorde sitt arbete seriöst och med omsorg om barnets bästa, hur skulle det överhuvudtaget vara ett ”verkligt problem” att deras uppdrag inte är likadant som polisens? Hur skulle det kunna vara ett så allvarligt problem att det är ”det verkliga problemet”? Vem tycker att det är ett allvarligt problem att de har olika uppdrag?

En barnavårdsutredning ska utgå från barnets behov och den ska bland annat allsiktigt belysa föräldrars omsorgsförmåga, hur det sociala nätverket ser ut och barnets utveckling. Utifrån de uppgifterna ska socialsekreterarna analysera situationen och lägga förslag till beslut.”

Instämmer. Men hur ligger det i barnets intresse att en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, något som pappan inte har något med att göra, resulterar i ett och ett halvt års utredningar där barnet är berövat umgänge med pappan, och pappan berövad umgänge med barnet? Hur ligger det i barnets intresse? Hade det inte varit mer i barnets intresse att man gör undersökningar som faktiskt är ämnade att ta reda på vad som hänt, och inte långvarigt bryta umgänget när det inte finns något behov av att göra det? Det verkliga problemet är att barnavårdsutredningarna inte utgår så mycket från omsorg om barnen, som från aversion mot män och pappor. En antipappakultur som inte är kompatibel med att bry sig om barnens bästa.

Ingen av oss utomstående vet vad utredningen om den treåriga flickan visade.”

Ska bristen på insyn motivera förtroende? De har i fall efter fall visat att deras antipappakultur är starkare än deras omsorg om barnen, varför skall vi ha förtroende för dem? Varför skall de kunna stå oemotsagda, utan att deras myndighetsutövning kan utsättas för granskning?

Man kan ju hypotetiskt sett tänka sig ett scenario där pappan begått övergrepp, och flickan utför därav inspirerade lekar på dagis, samt att flickan berättat om det i socialtjänstens utredningar. Men i så fall är det synnerligen ögonbrynshöjande att representanterna för socialtjänsten inte gör någon form av kommentar om det när de tillfrågas av Uppdrag Granskning; de kan ju inte gå in på detaljer men ändå konstatera att flickan, utan ledning eller påtryckningar lämnat en betydligt mer specifik redogörelse av sexövergrepp som utesluter dagislekstolkningen.

Det är nödvändigt med någon form av insyn. Måhända att tillåta att advokat för någon som berövas vårdnad har möjlighet att granska förhören, där det då finns regler för hur advokaten får handskas med materialet. Ska vi komma till rätta med antipappakulturens häxprocesser, och få en professionell socialtjänst, är det nödvändigt med insyn.

Och återinför tjänstemannaansvaret, så att hatare som ägnar sig åt regelrätta övergrepp med sin myndighetsutövning, kan ställas till svars för detta.

Enligt Janne Josefsson blev konsekvensen av en i hans tycke undermålig utredning att en oskyldig pappa hindrades träffa sin dotter. Jag håller inte med. Jag vill påstå att även om en social utredning genomförs enligt konstens alla regler kan resultatet bli detsamma. Det vill säga att någon som friats av rätten ändå får restriktioner av socialtjänsten. Att inte dömas för ett brott är inte samma sak som att brottet inte begåtts. Det är inte kvalitén på den sociala utredningen som lett till att pappan inte fått träffa sin dotter. Det handlar i stället om principer där man enligt brottsbalken hellre friar än fäller men där Socialtjänstlagen och LVU anger att barns skydd väger tyngre än vuxnas rätt.”

Ett dagisbarn har en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, baserat på detta eliminerar man kontaken mellan pappan och barnet. Och detta beror alltså inte på undermåliga utredningar – eller för den delen antipappakultur – utan på principen om att barns skydd väger tyngre än vuxnas rätt? Men hur medför en omsorg om barns rätt att den gränsöverskridande leken på dagiset skall medföra att kontakten skall brytas mellan pappan och barnet? Omsorg om barnets skydd kan inte medföra en sådan koppling; det krävs antingen en dålig utredning eller en antipappakultur. Tvärtom så skulle omsorg om barnets bästa medföra att man inte bryter kontakten mellan barnet och dess pappa när ingen legitim grund föreligger – man skulle alltså gjort det inledningsvis, men den brytningen skulle upphöra i och med att man utrett och etablerat att barnets uttalanden bara var om en gränsöverskridande dagislek; inte om något pappan gjort.

Antipappakulturen på socialtjänsten handlar inte om att bry sig om barnen

Brydde man sig om barnen, skulle man bry sig om att få reda på vad som hänt; här är barnets beskrivning väldigt viktig, att låta barnet berätta, utan ledande frågor eller påståenden och påtryckningar från någon som har en egen agenda; alltså samtalet skall inte ledas av en mansföraktande feminist som har en förutfattad sanning om att anklagade män alltid är skyldiga. Om inget har hänt är det bästa för barnet att få behålla relationen med föräldern; bryr man sig om barnets bästa är man alltså intresserad inte bara av möjligheten att brottet skett, utan även av möjligheten att inget skett. När man utgår från skuld, och bara är intresserad av det, så är det antipappakultur, inte omsorg om barnen.

Något som få påtalat i kommentarerna till det här ärendet, men som är relevant för att förstå hanteringen av vårdnadsärenden, är att det tar så lång tid. Att en treårings berättelse skulle kunna bli tillförlitligare genom att man väntar några år, är absurt. Det är mycket svårare att korrekt minnas vad som hände för ett år sedan, än vad som hände för en månad sedan; inte bara glömmer man, minnet påverkas av andra minnen, av andra intryck, av diskussioner och tankar man haft om det inträffade. Sådan påverkan är säkerligen större hos ett mycket litet barn än hos vuxna. Dessa fördröjningar handlar inte om omsorg om barnets bästa, det handlar om antipappakultur. Genom att kontakt mellan pappa och barn elimineras medan man ”undersöker”, etableras en (påstådd) brist på anknytning som man kan använda för att permanenta elimineringen av pappan ur barnets liv.

Läs också: http://toklandet.wordpress.com/2013/09/05/uppdrag-granskning-igar/

Kimhzabremersbodega: ”Att socialtjänsten och familjerätterna beter sig på det sätt som visas i programmet är varken konstigt eller ovanligt. Det är en kultur, en feministisk kultur som präglats in i medarbetarna ända från högskolekursens första poäng. Jag har sett det på nära håll och jag vet att det är normen. Socialtjänstens sekreterare ser sig inte sällan som kombattanter i det könskrig som de stolt mönstrat. Man använder sig allt för ofta av olagliga och lagstridiga metoder och har hittat vattentäta system för hur man kommer undan med det. Begreppet “barnets bästa” är så till den grad förvridet och misstolkat att det helt har förlorat sin mening.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/09/07/uppdrag-gransknings-viktiga-ansats-i-processen-kommer-till-korta/

Written by bittergubben

13 september, 2013 at 11:19

Genusvetenskapens kunskapssyn; Genushistorikern Charlotte hävdar NAGVALT

with 5 comments

Dick Harrison beklagar sig över kunskapsföraktet, och den allt sämre bildningen bland unga, som istället för kunskaper lär sig att ”ifrågasätta”. http://www.magma.fi/dick-harrison/vad-kan-ungdomarna-istaellet

Personligen skulle jag vara benägen att delvis koppla ihop det med feminismen, som ibland verkar hävda att kunskap är någon sorts patriarkal härskarteknik, och att eleverna inte skall sägas åt när de har ”fel” eftersom det är kränkande för eleven. Att skolan skall fokusera på mående, snarare än inlärning.

Som en parantes för att illustrera den kopplingen mellan genus och kunskapsförakt, betrakta t.ex. Moira von Wright, professor i pedagogik och rektor vid Södertörns högskola. I rapporten ”Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i fysikläromedel?” från 1998 så skrev hon enligt nedan. http://www.skolverket.se/publikationer?id=590

Genom att beskriva tidigare epokers kunskap som ”tro” och dagens naturvetenskapliga kunskap som ”vetande” tar man ställning till förmån för det man kallar den naturvetenskapliga världsbilden och ger den tolkningsföreträde. De flesta texter har tagit det som en central uppgift att påbjuda en naturvetenskaplig världsbild för eleverna, dvs. en världsbild som kännetecknas av en starkt tilltro till vetenskapens möjligheter att lösa problem och som präglas av ett särskilt förhållande till naturen, där människan uppfattas som naturens herre. Texterna kännetecknas av de drag som man brukar förknippa med den naturvetenskapliga världsbilden; kausalitetstro, mekanism och determinism.”

En viktig följemening av detta blir att vetenskapen är objektiv och neutral. Av detta följer att även den fysikaliska kunskapen är objektiv och neutral. Implicit betyder det att alla som seriöst och på ett metodiskt riktigt sätt undersöker fenomenen kommer fram till samma svar och ”uppfattar det lika”. Vetenskapen står då inte endast för den rätta kunskapen, utan även för den rätta metoden till kunskap.”

Wright citerar en fysikbok: ”Regnbågen är sagoomspunnen i många kulturer. Där regnbågen börjar, eller slutar om du så vill, finns enligt folktron en gömd skatt. Vi vet att våra försök att nå denna plats är dömda att misslyckas. Regnbågen är omöjlig att nå fram till. Redan Aristoteles (384-322 f Kr) insåg att regnbågen syntes i en viss riktning och inte fanns på en viss plats.”

Och kommenterar: ”Efter denna inledning kommer man småningom fram till att beskriva vad regnbågen ”egentligen” är. Vad blir då följemeningen av det sagda? Att folk tror att det finns en skatt, men ”vi” vet att det är dömt att misslyckas. Ty ”vi” vet ju att regnbågen inte har en början eller ett slut…. Men vem är ”vi”? Är ”vi” fysikerna, naturvetarna: vi som kan, vi som vet, medan ”folk” tror? Den underton i texten som avfärdar folktron som löjligt skrock tolkar berättelsen konkret. Men är det rimligt att jämställa en sägenomspunnen berättelse med beskrivningen av ett fysikaliskt fenomen på detta sätt? Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början. När jag ser regnbågen står jag mitt i den: jag är i centrum och skatten är en gest, en symbolisk möjlighet som regnbågen ger mig. När textförfattarna uttalar sig förringande om regnbågen, och endast godkänner ett ”objektivt vetande” om den, förringar man inte bara sagan och tusenårig levnadsvisdom, utan även en annan form av vetande, nämligen förvåningen som kunskapsrelation.”

Det traditionella naturvetenskapliga tänkesättets och den naturvetenskapliga kunskapens överhöghet och tolkningsföreträde är emellertid inte självklar och evig. Kanske kan man rentav ompröva fysikens plats som grundläggande vetenskap och som ideal för andra vetenskaper? Harding (1998) ifrågasätter inte fysiken som vetenskap, men hon ifrågasätter dess plats högst i vetenskapernas hierarki, och föreslår att man vänder upp och ner på den hierarki över vetenskaperna som Wienkretsen slagit fast. Hon motiverar detta med att fysiken i sig är en tveksam modell för att begripa sig på fysik, och menar att de vetenskaper som är mest kritiska och kontextsökande bland human- och samhällsvetenskaperna (social sciences) kan erbjuda de bästa modellerna för vetenskapliga undersökningar, även för fysiken. Detta eftersom effekterna av naturvetenskapen också utgör en del av naturvetenskapen. På så sätt är naturvetenskapen grundad i samhällsvetenskapen och allt som en naturvetare gör eller tänker blir en del av den sociala världen.”

Vad innebär det för jämställdheten att fysikböckerna framhåller det som centralt att förmedla en mekanistisk och deterministisk världsbild till eleverna och betona dess företräde? Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden – och ändå är just detta vad de flesta läroböcker i fysik gör, och därmed bidrar de till upprätthållandet av den asymmetriska och hierarkiska relationen mellan manligt och kvinnligt inom naturvetenskapen. Då fysiken okritiskt framställs som den enda sanningen intar den en scientistisk position och utövar därigenom symbolisk (negativ) makt över elevernas kunskapsprocess (Sundgren 1996).”

De forskare som jag har hänvisat till antyder dock att denna situation skulle förändras om man förändrade läroplanen till att inkludera en förståelse av naturvetenskapen som en social process. Om vi godtar argumentet att naturvetenskapen är en del av vår kultur innebär det att vi också har skäl att ompröva naturvetenskapens roll i skolan. En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort. Det, i sin tur, förutsätter ett genomgripande nytänkande kring kursplanen i fysik. Evelyn Fox Keller (1985, s.3) har frågat: How much of the nature of science is bound up with the idea of masculinity, and what would it mean for science if it were otherwise? Det är sannolikt att en jämställd läroplan skulle uppfattas som en utmaning eller en provokation för många lärare och för många i det naturvetenskapliga samfundet som gärna vill se sin egen kunskap behandlad i skolan. Kanske kan vi inledningsvis börja med att ställa frågan om hur man kunde få flickor mer intresserade av naturvetenskapliga karriärer, på ett annat sätt. Exempelvis genom att vända på den allmänt förekommande frågan om hur vi skall få flickor intresserade av fysik, till att fråga: Hur skall vi få fysiken intresserad av genus och kvinnliga perspektiv?

Hennes kunskapssyn kritiserar av flera, t.ex. docent Sindra Peterson Årsköld: ”Wow. Jag vet inte vilket som är värst: att kvinnan åter klassas som oförmögen till logisk tankeverksamhet, eller att fysikböcker borde rensas från kunskapsinnehåll – kan det vara för att förhindra ett orättvist försprång för de logiskt kapabla? Som kvinna, fysiker och kemist blir jag förolämpad och upprörd över dessa idéer. Varför angriper man naturvetenskapen, vars oföränderliga kärna står över genus och som dessutom är nyckeln till den rikedom som gör att vi överhuvud taget kan sitta här och spekulera, mätta och friska? Och varför blanda in hypoteser om vår sexualitet i praktiskt jämställdhetsarbete, som ska syfta till lika villkor på arbetsplatsen och inget annat? Huruvida det är arv eller miljö som ger oss våra genusidentiteter är irrelevant i sammanhanget. Som feminist blir jag snarare rädd. Om förtroendet för jämställdhetsarbetet urholkas kommer vi att se en fruktansvärd back-lash, och dyrt vunnen mark kommer att förloras. Därför måste vi omgående hitta tillbaka till huvudspåret: Män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Samma lön för samma insatser. Vi no-nonsense-feminister måste förmedla detta tydligt till makthavarna.http://www.kilu.lu.se/fileadmin/kilu/Newsletter/1104_Sindra_Peterson_AArskoeld_i_Kemivaerlden_Biotech.pdf (Som Rutger Stjernström påpekar borde Årsköld sluta kalla sig feminist: http://stadatyttre.blogspot.se/2011/04/tank-pa-vad-du-sager-sa-att-du-sager.html)

Tanja Bergkvist sågar friskt: http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/01/28/von-wright-och-tekoppen/

Även Sören Holst och Olle Häggström är starkt kritiska: ”Inom den akademiska världen är det lyckligtvis tillåtet att ha fel. Och att ändra sig när man blir varse sina misstag. Måhända har von Wright ändrat uppfattning sedan hon skrev rapporten. I så fall borde hon deklarera detta innan hon eventuellt tillträder posten som rektor på Södertörns högskola. Annars uppstår en märklig situation, med en uttalat vetenskapsfientlig rektor för ett svenskt lärosäte.” http://www.newsmill.se/node/16294

Wright svarar dock med att försvara rapporten: ”Rapporten är på många sätt överspelad då den analyserar läromedel som delvis är mer än femton år gamla. Sedan dess har det hänt en hel del på såväl didaktikens som jämställdhetens och genusforskningens område. Med detta sagt vill jag ändå understryka att det i rapporten inte finns något som är vetenskapsfientligt i allmänhet eller fysikfientligt i synnerhet. … Mitt vetenskapsområde är pedagogik och jag studerade läroböcker och hur fysiken presenteras för eleverna i skolan. Rapporten är didaktisk, det vill säga den handlar om elevers lärande och hur skolans läromedel framställer skolkunskap. … Ett auktoritärt förhållningssätt riskerar istället att skrämma bort många elever. Rapporten handlade överhuvudtaget inte om en analys av den vetenskapliga disciplinen fysik. Trots detta hävdar artikelförfattarna att jag skulle vilja ändra på själva ämnet fysik.” http://www.newsmill.se/node/17919

Alltså, hon säger att hon inte är fientlig till vetenskap, bara mot att man undervisar barnen i vetenskap på ett sätt som utgår från den kunskap som vetenskapen har etablerat. Vilket är full tillräcklig kunskapsfientlighet för att ge det som exempel på den kunskapsfientlighet och ”obildningens apologeter” som Harrison pratar om.

Måhända läsaren invänder att det bara är en person, och att man inte kan döma en disciplin baserat på en person; men förutom att det finns många fler med liknande inställning, beakta hur disciplinen reagerar? Tar de avstånd, eller är hennes kunskapssyn accepterad och rumsren bland hennes kollegor? Svar: hon blir professor utnämns till rektor. Baserat på dylikt kan man säga något om kulturen, om kunskapssynen, och vad man kan förvänta sig av disciplinen.

Hmm, det blev en lång parantes.

Genushistorikern Charlotte har ett inlägg som tar sin utgångspunkt i Harrisons kritik av kunskapsfientligheten.

Det är en del av det som står om kunskapsfientligheten som jag håller med om, t.ex. att en bidragande faktor är att alla gymnasieelever skall vara teoretiker – det vore bättre om praktiska linjer på gymnasiet var ett alternativ för de som inte känner för det teoretiska. Man skulle istället kunna kräva att högskolor måste kunna tillhandahålla ett basår för de som behöver läsa in teori – då skulle en praktisk tvåårig gymnasieutbildning kunna betraktas som de första två åren i en treårig utbildning som ger högskolebehörighet.

Men hon tar en helt annan illustration av kunskapsfientlighet: Ett inlägg där Erik kritiserar genusvetaren Anna Lindeborgs analys av jämställdismen. http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/ (där finns pingback till hennes inlägg) Mitt inlägg om Lindeborgs uppsats: https://bittergubben.wordpress.com/2013/09/01/anna-lindeborg-dekonstruerar-jamstalldismen-men-inte-sina-egna-stereotyper/

Hon försvarar Lindeborgs laborerande med ord med att det är det man skall göra vid diskursanalys. Men det diskursanalysen skall laborera med är den text som analyseras, dess ord; att på det i akademiska sammanhang alltför vanliga viset istället dölja det man säger i fikonspråk och tillkrånglat språkbruk, det är inte syftet. Och det verkliga problemet är ju att så mycket av det som hon hävdar är fel, och då blir det inte bättre av att man lindar in det i fikonspråk …

Jag håller med om kritiken av Eriks användning av ordet teori. Den betydelse han tillmäter ordet teori, skulle jag snarare benämna ”vetenskapligt etablerad teori”. Även om en teori blivit falsifierad, förkastad, och dumpad på vetenskapshistoriens sophög, eller aldrig blivit testad, så är det likväl en teori, men Erik verkar anse att ordet bara kan användas för de teorier som utförligt testats och klarat sig. När en teori som är otestad, eller rent av falsifierad femtielva gånger, ändå är en väletablerad genusvetenskaplig teori, så är inte problemet att de använder ordet teori, utan att den blir accepterad trots att den inte har styrkts av testning. Och det är ju likväl det som Erik klagar över, även om han då gör det med andra ord än mig.

Charlottes syn är tämligen annorlunda (i mittenstycket citerar hon Erik): ”Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

    ”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika.”

Nog kan man säga att vetenskapens teorier beordrar – de utgör tvångströjor av etablerade sanningar; skall man bryta dem, och alltså bryta mot den inom disciplinen etablerade bilden för hur världen fungerar, bör man ha belägg för varför det skulle vara motiverat att ersätta den tidigare teorin men en ny, modifierad teori; eller åtminstone att den etablerade teorin inte ordentligt testats i det avseende som man bryter mot den, och då presentera sitt alternativ som en hypotes. Om sedan genusvetare kan ta sig friheten att använda vilken feministisk teori som helst som de känner för att använda, så att det där inte handlar om att beordra, så är ju det förvisso en annan fråga.

Riktig vetenskapen har en kultur, som ställer krav på de som forskar. Den kräver att de skall sträva efter saklighet. Har något falsifierats, så kan man inte bara strunta i det, och låtsas som att teorin inte behöver korrigeras. Någon som bryter mot detta tappar sin status bland sina kollegor, lärosäten som inte har en sådan inställning förlorar sitt anseende i vetenskapliga sammanhang. Om kollegorna inte har en sådan attityd, så saknas den vetenskapliga kulturen; deras attityd är kulturen, och utan den kulturen är det inte vetenskap.

Detta att inte all genusvetenskap som utgår från att könen är biologiskt lika, visst är det sant. Men problemet är ju att genusvetarna kan ta sig friheten att välja att utgå från det, att där inte finns någon vetenskaplig kultur som kräver saklighet. Kollegorna ser inte ner på den som skiter i sakligheten. Kollegorna väljer istället att kritisera kritiken. Även i den mån någon erkänner att en del genusvetare helt osakligt håller fast vid falsifierade påståenden, eller hävdar saker som de inte har något stöd för, så kommer ändå fortsättningen: Not All GenusVetare Are Like That.

Det är inte alla genusvetare som hävdar att könen bara är en social konstruktion. Men det finns ändå de som gör det. Och var är de genusvetare som avfärdar dessa ovetenskapliga genusvetare som ovetenskapliga? Det jag hör är istället försvar av genusvetenskapen. Charlotte är ännu en av dessa genusvetare, som hellre försvarar genusvetenskapen mot kritik, än kritiserar de genusvetare som antingen själva är ovetenskapliga eller ser mellan fingrarna med kollegors osaklighet. Det verkar nästan som att All GenusVetare Are Like That.

Genusvetare studerar inte biologi

Hur kan den omständighet, att genusvetare inte studerar biologi, vara en legitim grund till att många av dem titt som tätt och med kategorisk bestämdhet gör felaktiga påståenden som förnekar biologins roll? Charlotte hävdar det att det är en bra förklaring, och i hennes därpå följande inlägg så lägger hon ut texten, men det blir inte bättre för det.

Hon baserar sig där på att evolutionspsykologin inte är så falsifierbar, och visst, den funkar mest som en hypotesgenerator. Men dess grundprinciper är mer eller mindre oundvikliga konsekvenser av evolutionsteorin, alternativet är den absurda hypotesen att biokemins lagar upphör att gälla för de DNA-sekvenser som rör den mänskliga hjärnan; det finns inget som vederlägger dess grundprinciper. Och det finns gott om andra belägg för biologins betydelse; t.ex. hur de preferenser som anses könade påverkas av hormoner; varför skall bara evolutionspsykologin beaktas när man bedömer vilka bevis som finns för biologiska könsskillnader?

Det finns inom genusvetenskapen/feminismen en strömning att vilja förklara hela könsskillnaden med socialisering, att förneka att biologin har någon signifikant betydelse för könsskillnader. Denna ideologi hamnar i konflikt med vetenskap och de som värderar vetenskap. Detta, att göra kategoriska uttalanden om biologins roll, utan grund, och trots bevis för att biologin är en viktig faktor i könsskillnader, är fullständigt ovetenskapligt, det visar på en kunskapssyn med ett enormt kunskapsförakt. Att kollegorna accepterar det visar att genusvetenskapen saknar en vetenskaplig kultur, att genusvetenskapen inte är en vetenskap.

Om det hade varit så, att det fanns en massa biologer som hävdade att socialisering inte spelar någon som helst roll för vilken personlighet vi får, så hade det varit lika korkat, men det är inte vad biologerna hävdar. De utesluter inte att den del av den individuella variationen som de inte kan förklara, kan förklaras med sociala/kulturella faktorer, men det är just så som antibiologistiska genusvetare beter sig – de konstaterar att det sociala/kulturella spelar roll, och hävdar att därmed spelar inte biologin någon roll.

Man kan inte ställa biologers och genusvetares resultat mot varandra för de studerar inte samma sak. Biologer som studerar skillnader mellan könen gör det utgående från biologi – de studerar kön. Genusvetare gör det utifrån social kontext – de studerar genus. Dessutom är det i princip bara på antifeministiska bloggar som det råder en stor konflikt mellan biologi och genus.”

Alltså, vi behöver inte bli upprörda över när genusvetare gör kategoriska uttalanden om att biologi är irrelevant för könsskillnader; eftersom de gör detta UTAN ATT HA STUDERAT FRÅGAN! Stön. Varför gör de då sådana uttalanden, och varför är det accepterat bland andra genusvetare, som t.ex. Charlotte själv, som väljer att kritisera kritiken mot ovetenskapligheten, men tittar bort från kollegornas avsaknad av vetenskaplighet?

Och visst, det är väl främst på antifeministiska bloggar som konflikten ”råder”; inom genusvetenskapen själv råder antagligen inte mycket till konflikt i frågan, där är det tillåtet att förneka biologins roll, och göra andra godtyckliga påhitt, oavsett hur grovt de strider mot vad som är känt om värden – bara inte påhitten strider mot ideologin, då blir det konflikt.

Written by bittergubben

5 september, 2013 at 12:00

Anna Lindeborg dekonstruerar jämställdismen, men inte sina egna stereotyper

with 6 comments

Anna Lindeborgs masteruppsats i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet har åtminstone en kul titel: ”Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet”. http://hdl.handle.net/2077/33753

Jag börjar med att försöka säga några positiva saker. I kapitel 2 gör hon en bra hantering av begreppet antifeminism, och beskriver rimligt hur det finns olika syn på begreppet inom ”rörelsen”. En sak jag skulle vilja tillägga är att utöver de olika betydelser som tillskrivs begreppet, finns också skillnad i förhållande till feminismen; i synnerhet Pelle Billing (och Certatio) är inte riktigt antifeminister även med min användning av ordet – de är bara kritiska mot stora delar av feminismen, inte feminismen som sådan, och tycker att det finns bra feminism. Vilket måhända beror på att man tillskriver ordet feminism olika betydelse …

Erik på Genusdebatten är kritisk till att hon använder ordet feminismkritisk istället för jämställdism; jag delar inte den kritiken utan tycker båda orden är rimliga. Jämställdismen ÄR kritisk mot modern svensk feminism, det är inget att hymla om.

Hon citerar mycket av det som hon tolkar, så det går att förhålla sig till hennes tolkningar. Ofta när feminister skriver om jämställdister, är det märkliga påståenden som man inte känner igen och undrar vad fanken de har lyckats tolka på det viset. Här får man alltså reda på vad fanken det är hon lyckats tolka på det viset, även om jag ofta undrar hur fanken hon lyckats. Och som läsaren antagligen märkte har jag fått slut på positiva saker att säga.

Lindeborgs egna åsikter liknar Emma Åhmans, åtminstone i mina ögon, men Lindeborgs når inte upp till Åhmans (relativa) respektfullhet i behandlingen av ”de andras” åsikter, som gjorde Åhmans uppsats dräglig. https://bittergubben.wordpress.com/2013/07/20/jag-ar-alltmer-positiv-till-emma-ahmans-uppsats-om-jamstalldister/

Det är så mycket dumheter i hennes rapport, att det blir ohanterligt att bemöta allt; jag fokuserar på områden där jag citeras.

Positivism och extrempositivism

Genom en post-strukturalistisk förståelse av världen grundar sig min epistemologiska utgångspunkt i en kritik av den traditionella positivistiska synen på kunskap som något absolut. En positivistisk kunskapssyn grundar sig på idén om det rationella forskarsubjektet som kan fastställa säker och absolut kunskap.”

För denna beskrivning av positivism hänvisar hon till Torsten Thurén. Ulf T: ”I Kap 3 skriver han iofs ungefär det som Lindeborg refererar, men innan dess skriver han: ”Men observera att positivism inte är detsamma som jag beskrivit som det jag kallar dogmatism, och hermeneutik är inte samma sak som kunskapsrelativism. De moderna forskare som bygger på positivism, är i allmänhet väl medvetna om problemen med att uppnå säker kunskap.” http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38522 (se även http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38502)

Bortsett från en del frågor inom naturvetenskapen, där man möjligen kan ha en så stor tilltro att man betraktar kunskapen som troligtvis varandes en helt korrekt bild av verkligheten, finns det någon – överhuvudtaget någon – som tar en sådan inställning till vetenskap i allmänhet, att de slutsatser som forskare drar skall ses som absoluta sanningar?

Den position som Lindeborg kallar positivism är någonting som inom samhällsfrågor vore extremt, absurt, märkligt. Har den, såsom Lindeborg beskriver den, några utövare där? Eller är det bara en genusvetenskaplig karikatyr, som man använder som kontrast för att få genusvetenskapens kunskapssyn att framstå som vettig? Det Lindeborg benämner positivism kommer jag att benämna extrempositivism; när hon skriver positivism bör man läsa extrempositivism. Jag misstänker att den i stort sett bara existerar som en genusvetenskaplig karikatyr.

Den här uppsatsen skriver in sig i den numera etablerade genusvetenskapliga traditionen att se forskningen som ett kritiskt självreflexivt projekt. Det handlar om att problematisera och dekonstruera vetenskapen, och visa på dess rörlighet och dess instabilitet. Detta genom en kritik av positivismens rationella forskarsubjekt, och dess övertygelse om sann, absolut och objektiv kunskap.”

Denna etablerade feministiska/genusvetenskapliga traditionen att ifrågasätta de karikatyrer man skapar av motparterna? För det är det som hon gör …

Jämställdism som extrempositivistisk

Rörelsen artikulerar genomgående en positivistisk kunskapsdiskurs. Kunskap är en sanning som går att finna utan människors upplevelser av den. Diskursen om den neutrala, objektiva forskaren är stark. Detta är det enda sättet att uppnå sann kunskap om hur det verkligen är. Det mångtydiga elementet kunskap fixeras här som neutral sanning.”

I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning.”

Billing och Bittergubben talar om sin syn på kunskap som något absolut, något man kan finna som en sanning därute. Detta kan man finna förutsättningslöst och fritt.”

Hur kan hon komma fram till att jämställdismen är positivistisk, i den bemärkelse som hon använder ordet?

Verkligheten existerar. Den har de egenskaper den har. Vetenskapens roll är att försöka utröna och modellera detta, med så hög korrekthet som möjligt. Om man har olika hypoteser för hur verkligheten kan vara beskaffad, testar man dessa, ser vilken som stämmer bäst överens med observationer. En del teorier klarar sig, även efter att de blivit utförligt testade, och man kan ha en hög tilltro till att de säger någonting meningsfullt om av verkligheten. Vetenskapens sökande kräver att de som deltar strävar efter neutralitet och objektivitet. Det är ideal, och i ju större utsträckning de uppfylls, desto högre grad av korrekthet kan vetenskapen uppnå. Vetenskapen har förmått att producera en kunskapsmängd, som är oerhört mycket större, och har mycket högre grad av korrekthet, än vad som hade varit möjligt att bygga upp utan vetenskapens ideal. En kunskapsmängd som dramatiskt förbättrat människans livsvillkor.

Hur får Lindeborg detta till extrempositivism? Anser hon, att om man anser att verkligheten existerar bortom våra uppfattningar om den, så anser man att det som forskare kommer fram till är absoluta sanningar, och att om man anser att neutralitet och objektivitet är ideal som är viktiga för vetenskapen, så anser man att forskare magiskt alltid är helt neutrala och objektiva?

Vetenskapen, med dess ideal som neutralitet och objektivitet, dess strävan efter att på ett så korrekt sätt som möjligt beskriva verkligheten, uppnår en högre grad av omfång och korrekthet än vad åsikter och ideologiska postulat någonsin kan göra. En enorm och högkvalitativ kunskapsmassa som ingen individ någonsin skulle kunnat skapa själv, och som det inte hade varit möjligt för människor att bygga upp utan vetenskapens ideal om neutralitet och objektivitet.

I hennes värld verkar det finnas en dikotomi mellan å ena sidan kunskapsrelativism, där det bara existerar åsikter och diskurser, där dessa är lika mycket värda, lika legitima i sina anspråk på att beskriva världen, och å andra sidan, tron på vetenskapen som bara varandes absoluta sanningar. När vi förkastar den första positionen, och hävdar vetenskap som varandes bättre än bara åsikter, antar hon därmed att vi står för den andra. Som att där inte skulle finnas några mellanting. Det här är någonting som säger något om Lindeborg, inte om jämställdismen eller vetenskapen. Det är Lindeborg som står för en väldigt onyanserad bild av vad man kan anse att vetenskap är. Det hon ser som alternativet till hennes egen vetenskapssyn, är en karikatyr, en extremposition, en arketyp. Delar man inte hennes syn på vetenskap, då utgår hon från att man står för karikatyren, istället för att sätta sig in i vad motparten anser. Den vetenskapssyn som jag har ingår uppenbarligen inte i hennes begreppsvärld, och hon verkar inte vilja ta till sig några fler sätt att betrakta vetenskapen än de som hon lärt sig inom den så kallade genusvetenskapen.

Existerar verkligheten, och skall vi försöka förstå den?

Lindeborg: ”Litteraturvetaren Nina Björk skriver i sin bok Under det rosa täcket (1996) att ”Vi bär alltid på en kulturell ryggsäck, som talar om för oss vad vi ska se och hur vi ska värdera det vi ser”. Bittergubben lyfter detta citat och menar att Björks kunskapssyn är anti-intellektuell.”

Hon citerar mig: ”Det finns en verklighet därute, och den kan studeras, den kan undersökas. Att det kan vara svårt, att man kan göra fel, att man kan vara blind för sådant man inte tittar efter, och att värderingar är en helt annan fråga, sådant ursäktar inte att skita i naturen, att förkasta den kunskap som producerats, och istället bara hitta på att saker och ting är så som man av politiska skäl känner för att de skall vara.”

Det kan förefalla en märklig reaktion på det citatet, men hon har klippt ner det citat jag reagerar på. Det inleds egentligen med: ”Naturen står inte att finna bortom våra uppfattningar om den”. Varför valde Lindeborg att klippa bort det? Tycker hon att det är en uppfattning så normal och rimlig att hon inte förstår att det var en central del av vad jag reagerade på? Eller tycker hon att det är fel, så att det är därför hon väljer att inte ta med det?

Hennes kommentar till citatet: ”Bittergubben lyfter svårigheten för forskaren att vara neutral, men landar ändå i att det finns en absolut, sann verklighet därute. Om man inte hittar den handlar det om att ”det kan vara svårt, och att man kan göra fel”.”

Tycker Linderborg att det finns en motsättning mellan att anse, å ena sidan att neutralitet är ett besvärligt ideal att sträva efter, och att vetenskapen mycket väl kan ha fel, och å andra sidan att anse att verkligheten existerar? I så fall, hur? Vari består motsättningen? Jag begriper inte det.

Eller tycker Linderborg att positionen att verkligheten existerar, oundvikligen implicerar att forskare som strävar efter att beskriva den – och tycker att de kan dra slutsatser om den – oundvikligen har funnit absoluta sanningar? I så fall är det ju intressant huruvida Linderborg själv anser att verkligheten inte existerar, bortom våra uppfattningar om den?

Ett vanligt missförstånd av diskursteorin är föreställningen om diskursen som något frikopplat från materialitet. Faktumet att alla objekt upprättas inom en diskursiv praktik, har ingenting att göra med frågan ifall det finns en värld utanför tanken. Att objekt som exempelvis bord och datorer existerar förnekas absolut inte här. Däremot motsätter sig diskursteoretikerna att objekten skulle kunna konstituera sig själva som objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor.”

Alltså, hon förnekar absolut inte att verkligheten existerar (?), men verkar ändå tycka att det är märkligt att jag hävdar att den existerar. Huh? Jag läser ovan som att ”[verkliga] objekt kan inte konstituera sig själva som [diskursiva] objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor”. Om vi bortser från absurditeten i att tillskriva objekten en egen agens i att konstituera diskursen, skulle jag uttrycka det som att vår nuvarande förståelse av världen begränsas av vår nuvarande förståelse av världen. Alltså en tautologi som jag inte motsätter mig.

Skillnaden mellan oss är då att jag anser att forskare skall sträva efter att förstå verkligheten, sträva efter så hög korrekthet som möjligt, inte bara fritt fantisera om den utan hänsyn till grad av överensstämmelse med verkligheten. Baserat på den skillnaden tycker hon att jag är extrempositivist?

När hon absolut inte förnekar verklighetens existens, implicerar inte det att hon tycker att det som forskare hävdar alltid är absolut sant; men när jag hävdar att verkligheten existerar, och att forskare skall sträva efter att förstå den, så betyder det att jag är en extrempositivist? WTF?

Är det viktigast att vara akademisk forskare, eller att sträva efter korrekthet?

Verkligheten existerar. Man skall sträva efter att ens verklighetsbeskrivning är så korrekt som möjligt, stäva efter att den med så hög sannolikhet som möjligt är kompatibel med verkligheten. Inom vetenskapskulturen är idealen som neutralitet och objektivitet viktiga, men det betyder inte att man behöver vara en akademisk forskare för att sträva efter en så korrekt verklighetsbild som möjligt.

Men Lindeborg ser en konflikt här: ”I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning. Det är den objektiva, neutrala forskaren som kan finna kunskap. Rörelsen menar att jämställdhetspolitiken inte bygger på kunskap då den bygger på den ideologiskt präglade genusvetenskapen. Den andra kunskapsdiskursen skapas genom att fixera kunskap som situerad. Aktörerna inom rörelsen situerar sig själva som personer och skaffar sig kunskap om verkligheten genom denna position. De använder den situerade kunskapen när de argumenterar för sina politiska idéer och när de dementerar feminismens bild av samhället och verkligheten.” / ”Här visar sig en diskursiv kamp mellan hur kunskap ska manifesteras och fixeras. … det finns två konkurrerande, motsägelsefulla kunskapsdiskurser inom rörelsen …

Konflikten bygger på vetenskapssynskarikatyren, där forskare är absolut objektiva och producerar absoluta sanningar; med den som bakgrund blir det problem när folk betraktar egna erfarenheter. Med en mer korrekt beskrivning av rörelsens kunskapssyn blir det inte konflikt. Det handlar om ideal som eftersträvas i riktig vetenskap, och som man kan eftersträva som enskild individ, även om man då knappast når upp till samma nivå som inom vetenskapen. Dessa ideal rycker genusvetenskapen på axlarna åt, rynkar på näsan åt dem, och i Lindeborgs fall, tycker att de som värderar dessa ideal kan avfärdas som någon form av extremister, som tror att forskningsresultat är absolut sanna och att individer inte kan bedriva meningsfull tankeverksamhet?

Det är fler än Kvinnaochantifeminist som manifesterar den kunskap de själva utgår ifrån, genom att situera den i sig själva. Bittergubben skriver: ”Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt.” / ”Här skriver Bittergubben om kunskap, vilket återkommer i många av bloggarnas resonemang kring kön och könsskillnader, med utgångspunkten i ”jag tror att”. Uttalanden likt detta konstruerar en kunskapsdiskurs, bortom kopplingen till den sanna verkligheten till förmån för en individs trosuppfattningar. Fler exempel kan hittas i talet om samhället då många resonemang börjar med ”jag upplever att…” för att sedan presentera en bild av verkligheten och dra långtgående slutsatser utifrån denna egna upplevelse av verkligheten.” (min fetstil)

Verkligheten existerar oberoende av vad jag tror om den. Oavsett om jag har rätt eller fel, så är verkligheten som den är; huruvida småpojkar under evolutionär tid var begeistrade av mammutar, det var som det var, jag kan bara spekulera om det och mina spekulationer påverkar inte hur det faktiskt var.

Anser hon att det finns någon form av motsättning mellan att tro att verkligheten existerar och att spekulera om hur den är beskaffad? Lindeborg verkar uppfatta det som inkonsekvent av mig när jag skriver ”jag tror att”, när hon jämför det med den vetenskapssynskarikatyr som hon anser tillämplig för mig? Det blir ännu värre i hennes analys av det Ninni skriver. Problemet ligger i att vetenskapssynskarikatyren som hon tillämpar, inte är tillämplig, men Lindeborg verkar föredra att förstå jämställdismen genom hennes egna stereotyper – alltså att inte förstå den.

Lindeborg tycker man inte kan vara neutral, att alla oundvikligen färgas av sina åsikter och värderingar; ja, men man kan ha neutralitet som ideal, värdera objektivitet och neutralitet, sträva efter det. Det verkar vara där vi finner klyftan i kunskapssyn mellan jämställdismen och Lindeborg; jämställdismen ser det som viktiga ideal, Lindberg ser det som något som implicerar extrempositivism och naivitet.

Frihet och biologiska könsskillnader

Hon anser att det finns någon form av motsägelse mellan att vara liberal – att människor om möjligt skall få välja sina egna liv utan onödiga statliga diktat – och att tro på att det finns biologiska könsskillnader. Men vari består motsägelsen? Skall en individs val inte betraktas som fritt för att vederbörande tar hänsyn till sina egna preferenser?

Motsägelsen verkar bestå i att hon använder etiketten liberal för det ena, etiketten konservativ för det andra, och då tycker att det måste vara inkompatibelt. Att det skulle vara någonting problematiskt med hennes etiketterande verkar hon inte reflektera över, eller med det som hon associerar etiketterna till?

Om fri vilja inte kan kombineras med tro på att biologi spelar roll för könskillnad i biologi, vad spelar då skillnadens könsberoende för roll för inkompatibeliteten? Om biologin var sådan att det inte förelåg någon biologiskt driven könsskillnad, men ändå i variationen i personlighet mellan individer, så att en del var t.ex. introverta och andra mer extroverta, och det fanns en biologisk komponent i det, skulle det vara inkompatibelt med att vara liberal? För den enskilde individen skulle det inte vara någon skillnad; det finns en biologisk komponent i personligheten, står det i motsats till fri vilja? Enligt Lindeborg?

Antagligen inte. Antagligen associerar hon tro på att ingen biologisk könsskillnad i personlighet föreligger med att vara för frihet, att människor skall få vara som de vill; och associerar att tro på att biologiskt drivna könsskillnader finns med åsikten att människor har någon form av moralisk skyldighet med att agera i enlighet med vad som är vanligt inom könet. Med sådana associationer kan jag förstå konflikten, med det är så fall hennes associationer, hon kan inte hålla jämställdismen ansvarig för dem. Tvärtom, det skulle placera henne i den inskränkta konservativa roll hon påtvingar andra; hon använder sina stereotyper så stenhårt att hon inte kan acceptera när andra inte passar in i dem, och istället för att då konstatera att hennes stereotyper inte funkar lägger hon skulden på de som inte passar in och tycker att dessa är inkonsekventa.

En bög som inte är fjollig? Så inkonsekvent! Han borde bestämma sig om han ska vara bög, och då måste han vara fjollig, vill han fortsätta vara icke-fjollig borde han vara hetero! Det är ungefär på den nivån jag uppfattar Lindeborgs kritik om att de som är för frihet inte får acceptera att det finns könsskillnader; och att de som anser att forskningen skall sträva efter saklighet och korrekthet måste tycka att forskarnas slutsatser är absoluta sanningar; jag förstår inte hur hon annars får det till konflikt?

Det tydligaste exemplet på en diskursiv kamp är den som pågår när rörelsen talar om kön. Å ena sidan sägs individen vara fri i liberal bemärkelse, men när den tillskrivs ett kön framträder en konservativ diskurs där könen begränsas och styrs av sina biologiska förutsättningar.

Om en människa har ”biologiska förutsättningar” som ”begränsar” – t.ex. om någon har anlag för introversion – så är vederbörande inte fri? Huruvida denna biologiska förutsättning är relaterad till kön eller inte, det kan inte jag se hur det påverkar hur ”begränsande” den är, och kan alltså inte påverka huruvida erkännandet av den biologiska förutsättningen är kompatibelt med att vara liberal. Jag menar, om en man har anlag för introversion, så påverkas ju inte graden av begränsning för honom av om personer av annat kön har samma anlag lika ofta eller inte, han har ändå de biologiska förutsättningar som han har. Alltså, för att vara liberal måste man förneka personlighetens alla beroenden på biologi. Om jag förstår Lindeborg rätt. Eller är erkännande av biologiska förutsättningar för människors personligheter bara inkompatibelt med liberalism om dessa biologiska förutsättningar är relaterade till könskromosomerna?

Ett till fultolkat citat

Linderborg (i mittenstycket citerar hon mig): ”Genom dekonstruktionen av rörelsens syn på kön har man kunnat se att det inte är varken önskvärt eller möjligt att jämföra män och kvinnors olika roller i samhället. Bittergubben skriver explicit om att det är helt irrelevant att ställa sig frågan ”varför ser det ut som det gör?”

Män bryr sig mer än kvinnor om lönen. Mer än så behövs inte för att förklara att kvinnoyrken har lägre löner. […] En feminist kanske invänder något om att ovanstående skulle vara biologism, att det bara är samhällets normer som gör att folk beter sig så. Vilket är absurt, eftersom ovanstående inte på något sätt säger någonting om orsakerna till varför män bryr sig mer än kvinnor om lönen, och att kvinnor är mer benägna att arbeta deltid, utan bara konstaterar att det är så. Resonemanget påverkas inte av i vilken grad beteendet är biologiskt drivet eller kulturellt. Det enda som spelar roll i ovanstående är hur stor skillnaden i beteende är, inte vad som orsakar den.

Det enda som spelar roll för rörelsen är således konstaterandet att män och kvinnor är olika och inte vad som orsakar det.” (fetstil motsvarar hennes kursivering)

Jag hävdar inte att det i allmänhet är irrelevant vad som är orsaken till könsskillnaderna, bara att det är irrelevant för huruvida just det föregående resonemanget är korrekt, en sådan invändning skulle bara vara att byta ämne. Resonemang om hur skillnad i hur mycket könen bryr sig om lönen påverkar lönestrukturen, är inte med i citatet, förståligt eftersom det är för långt för det, men varför låtsas att något jag säger specifikt om ett specifikt resonemang skulle vara allmängiltigt?

Ett annat exempel på samma tema: ponera att flickor utan ansträngning kan höra vad läraren säger vid en viss volym, men att pojkarna behöver lite högre volym, annars behöver de anstränga sig för att lyssna. Jag säger att lärarna har att anpassa sig till de elever de har; här är det irrelevant om skillnaden är biologisk eller hur pojkarna socialiserats. När någon säger, att om pojkarna socialiserats annorlunda skulle de inte behöva den högre volymen, alltså kan vi skita i det faktiska behovet hos de elever som skolan faktiskt har – något som feminister har en ovana att implicit säga – då ser jag rött. Bortsett från att det är en märkligt att tro att här inte kan finnas några bakomliggande biologiska faktorer, så är det i frågan irrelevant i vilken mån det är biologiskt eller socialiserat; lärarna skall ändå anpassa undervisningen med hänsyn till de faktiska behoven hos de elever de faktiskt har. Det betyder inte att jag anser att det i alla sammanhang är irrelevant vad som är orsak till könsskillnader.

Vad är jämställdister kapabla att artikulera?

Förståelsen att samhället är uppbyggt kring dessa rationella, fria individer gör att andra möjliga förklaringar kring orättvisor och diskriminering blir omöjliga att artikulera.”

Att jämställdismen omöjligen skulle kunna artikulera sig om orättvisor och diskriminering?! Huh?! Mycket av diskussionen handlar ju just om synen på när en skillnad i utfall beror på orättvisa och diskriminering, eller följer av relevanta skillnader i beteende. Att jämställdismen inte tycker att det måste vara diskriminering och orättvisa bara för att könen har olika utfall på ett område, det tolkar hon som en oförmåga att diskutera orättvisor och diskriminering? Att vi inte delar en åsikt betyder inte en oförmåga att artikulera den; vi håller bara inte med om den.

Hon gör massvis med uttalanden av den naturen, att eftersom vi har den och den åsikten, eller av henne anses ha (en del av dem är riktigt märkliga), så är vi oförmögna att artikulera oss om ditten eller datten.

När rörelsen talar om kön, vad är det då som etableras som en nod som ger kön betydelse? Vilka andra moment inom diskurs en är det som sätts samman i kedjan för att ge kön mening? Vilken fixering av betydelse skapas genom artikulering inom just denna specifika diskurs och vilka betydelser blir då omöjliga att artikulera?

Då talet om könens olika roller i samhället skrivs fram genom att hänvisa till individens upplevelse av livskvalitet, kan några andra förklaringar för hur det är att vara kvinna eller man i samhället inte artikuleras. En övergripande samhällsstrukturs potentiella påverkan blir omöjlig att manifestera inom diskursen.”

Jag har nu visat på diskursens skapande av ett vi och ett de. Oavsett epitet antifeminist eller ej, blir den gemensamma politiska identiteten rörelsen samlas kring ett vi mot feministerna. Att artikulera förkastandet av feminismen som helhet gör att alla feministiska betydelsetillskrivningar blir omöjliga.”

Här blir det tydligt att de som avviker från rörelsens ontologiska antagande, att samhället består av fria individer med fri vilja bortom strukturer och normer, inte ryms inom diskursen. Att artikulera betydelser i relation till en övergripande struktur görs omöjligt.”

I talet om att kvinnor och män värderas utifrån olika former av diskurser, att man aldrig kan säga vad som är ”bättre” eller ”sämre” på något mer övergripande plan, manifesteras en diskurs där den feministiska förståelsen av samhället och könens livssituationer omöjliggörs. Att tala om gruppers över och underordning i samhället generellt, görs omöjligt.”

Feminism fixeras genom artikuleringar som verklighetsfrånvänd, konfliktsökande och omoralisk. I dekonstruktionen av feminism framträder det än mer omöjligt att inom denna diskurs artikulera feministiska förståelser av världen, samhället och människors i det. Alla politisk artikulation som görs i termer av feminism eller någon variant av den, görs omöjliga.”

Förutom att artikulera könsmaktsordningen som en fantasi görs den inom denna diskurs obegriplig av två huvudsakliga anledningar. Den första är att rörelsen förstår kvinnor och män som fundamentalt olika, med sina olika för och nackdelar. Den andra är att det inte går att jämföra män och kvinnor som grupp. Genom dessa två grundantaganden i diskursen om kön görs könsmaktsordningen omöjlig som beskrivning av hur samhället ser ut.”

Könen kan heller aldrig jämföras så att lyfta analysen av könens olika livssituationer från individnivå till en samhällsnivå görs omöjligt.”

Alltså, delar man inte Lindeborgs åsikt i en fråga, så innebär det att man är inkapabel att artikulera den. Det kan inte vara så att man är kapabel att artikulera olika förklaringar, men efter att ha beaktat de argument som framförs av debattörer i frågan kommer fram till att det är det ena alternativet som är den rimliga slutsatsen; nej, man har en åsikt och det innebär en oförmåga att artikulera andra förklaringar. Denna avsaknad av tro på det mänskliga förnuftet är antihumanistisk.

Ytterligare inlägg om rapporten:

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-1/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-2/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/

http://bashflak.wordpress.com/2013/08/28/bloggen-citeras-i-magisteruppsats/

http://toklandet.wordpress.com/2013/08/29/begripligt-eller-obegripligt/

Written by bittergubben

1 september, 2013 at 11:51