bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘våldtäkt

Nick Ross, partnervåld och våldtäkt: Kapitel 12 från boken CRIME

with 2 comments

Via ett nonsensinlägg hos genusfolket, som jag återkommer till längre ner, kommer jag till ett på nätet publicerat kapitel ur Nick Ross bok ”Crime”. Boken handlar om brott, och hur man skall minimera brott. Kapitlet handlar om partnervåld, våldtäkt, prostitution och trafficking. Lite raljerande, men ändå läsvärt. https://www.bitebackpublishing.com/posts/nick-ross-chapter-twelve-from-crime-on-sex-crimes

A liberal American lawyer, together with a feminist sociologist, trawled through Old Bailey records from the eighteenth and nineteenth centuries. They reported that for the first 100 years or so almost half the defendants were female, three or four times the proportion we see now. Nor were theirs just stereotypical ‘women’s crimes’ like prostitution, infanticide or witchcraft, but often involved substantial theft and violence including multiple murders. The authors described modern failure to acknowledge female crime as ‘a monumental blunder’. Certainly a lot of women went to jail. In 1900 almost a fifth of all prisoners were female, compared to one-twentieth today. Several historians concur and a similar pattern emerges in other countries too. It seems that conviction of women declined for about a hundred years from the 1850s to the 1950s, and then began to grow again, especially among the young.”

Jag skulle misstänka att det är delvis en fråga om välstånd. Är det så fattigt att många har svårt att överleva som ärliga, kommer kvinnor begå brott för att överleva likaväl som män. Men när välståndet är sådant, att man har det materiellt ok även som fattig och hederlig, har det större genomslag hos kvinnor, män befinner sig fortfarande i den situationen att de behöver välstånd för att attrahera en partner. Men delvis också en fråga om att feminismen drev fram att samhället bryr sig mer om kvinnor, gav dem en större trygghet än männen, så att de inte hade samma behov av att stjäla för att överleva. Ökningen av kvinnors brottslighet skulle då kunna vara ett resultat av ökande jämställdhet, som trots feministiska protester lett till ifrågasättande av kvinnornas särskilt skyddade status?

In 1989 the Canadian Journal of Behavioural Science published the results of a survey that was celebrated as a classic expose of the problem of ‘battered wives’. It was taken up as proof of typical male perfidy, and a parliamentary report made almost 500 recommendations to change attitudes in the police and other agencies. But two years later the Journal acknowledged a different side to the story: the data had been re-analysed and appeared to have been censored. While 10.8 per cent of the men surveyed had pushed, grabbed or thrown objects at their spouses, 12.4 per cent of women had done so too; and though 2.5 per cent of men used serious violence, so did 4.7 per cent of women. Marilyn Kwong, who exposed the expurgation, examined eight other studies too, and found the pattern was universal.”

Hans källa är: Marilyn J. Kwong and Kim Bartholomew, Simon Fraser University, Donald G. Dutton, University of British Columbia, Gender differences in patterns of relationship violence in Alberta, Canadian Journal of Behavioural Science, 1999, 31:3, 150–60 / http://www.sfu.ca/psyc/faculty/bartholomew/violencepub_files/gendiff.pdf

KwongPartnervåld

Till skillnad från feministiska rapporter påtalar den rent av det uppenbara om samhällets sexistiska värdering av våld mellan könen: “While the importance of eliminating violence against women is obvious, the need to stop women’s violence against men may be less evident. Our society seems to harbor an implicit acceptance of women’s violence as relatively harmless, even amusing. For example, the popular media frequently shows women hitting men with little consequence.”

I vilket fall är det här med att partnervåldet utövas av båda könen ingen nyhet, det har varit känt länge. Det som är nytt är att feministerna inte längre lyckas tysta ner det lika effektivt, deras propagandalögner har börjat ifrågasättas allt mer.

Åter till Ross: “Eventually more and more testimony emerged to challenge the feminist agenda but it failed to resonate with mainstream criminology or with the media. As early as the 1980s, large-scale US research began to endorse Erin Pizzey’s view: women often initiated violence and could give as bad as they got. In Britain a big Home Office survey in 1995 found that 4.2 percent of men said they had been physically assaulted or injured by their partner within the last year – precisely the same figure as for women. A subsequent trawl through over eighty studies, mostly from America, came up with a similar verdict: there was little difference between men’s and women’s perpetration rates. Even so the terms ‘domestic violence’ and ‘wife battering’ continued to be used interchangeably. Again and again successive BCS and other surveys showed how strikingly the prevailing view was incomplete, yet still none of this made much impact on popular or political consciousness.”

Det som gör genusfolkets Hanna Gustafsson upprörd: Ross tycker att det finns något sådant som riskbeteenden, även vid våldtäkt. Det blir ju en fråga om en avvägning mellan hur stor riskreduktionen är, och hur stor olägenhet det är att undvika riskbeteendet. Om man utsätter sig för en stor risk som skulle kunna undvikas med liten olägenhet, som t.ex. lämnar bilen olåst i en vecka istället för att låsa den, är det vårdslöst. Om istället riskreduktionen är liten i förhållande till olägenheten med att undvika riskbeteendet, skulle det inte vara vårdslöst, men någon som vill vara extra säker och alltså prioriterar säkerhet väldigt högt kanske ändå väljer att undvika riskbeteendet. Om någon vill hävda att olägenheten med att undvika ett visst beteende är orimligt stor, så är det ok, men att bli rabiat över att frågan ens diskuteras är det inte.

Observera att Ross inte egentligen säger var de gränserna går, det han huvudsakligen säger är att det borde gå att diskutera frågan. “In any other crime we take account of provocation and contributory factors. Even in murder. Why not with sex? Even to raise the question tempts claims of sexism. But a key theme of this book is that we can aggravate crime by tempting fate and curb it by playing safe. We have come to acknowledge it is foolish to leave laptops on the back seat of the car. We would laugh at a bank that stored sacks of cash by the front door. We would be aghast if an airport badly skimped on its security. No amount of incitement can excuse rape, or any other crime, but it is inane to confuse explanation with justification, let alone vindication.” (min fetstil)

En sak som får feminister att gå i taket är att han gör paralleller till egendomsbrott. Principen om riskminimering är tydligen ok när det gäller egendomsbrott, men förkastlig när det gäller våldsbrott mot person? Märkligt. Låt oss då istället ställa frågan, huruvida man kan diskutera om Olof Palme och Anna Lindh borde haft personbeskydd? Frågan om huruvida den minskade risken för mord på sådana personer är värd olägenheten med livvakter, den frågan anser jag är helt legitim att ställa. Självklart skall människor ha rätt att strosa i offentligheten utan att bli mördade, men att ändå säga att sådana extremt mediala politiker ändå borde ha personbeskydd är inte att säga att det skulle vara ok att mörda dem när de inte har det.

Men enligt det sätt som Gustafsson använder ordet våldtäktskultur, så skulle ett påstående om att Palme och Lindh borde ha haft livvakt vara att aktivt delta i en mordkultur. Enligt hennes logik är det som att hävda att det var ok att mörda dem, och att det är farligt nära att hävda att alla icke-politiker är galningar som inte är kapabla att kontrolera sina mördarinstinkter när de ser en medial politiker utan livvakter. Nivån på Gustafssons argumentation är milt sagt deprimerande.

Tänk dig att du har en laptop. Du vill inte att den ska bli stulen, så du skulle inte lämna den synlig på sätet när du går ifrån din bil, eller hur? Du gömmer den för att inte tjuvar ska se den och lockas att ta den. Alternativt lämnar du den aldrig utan någon som har uppsikt över den. Tänk dig nu att laptopen egentligen är en kvinnas könsorgan. Och att du just jämfört att skydda det mot ofrivillig penetration med att gömma en laptop under sätet så den inte blir stulen. Grattis. Du har nu aktivt deltagit i våldtäktskultur.”

Det är så jäkla sorgligt att se Ross i sin text försöka förklara att ”det gamla mantrat” att ”alla män är våldtäktsmän” är en myt (är det dock verkligen ett mantra om ingen faktiskt säger det?). För om man som Ross anser att hur kvinnor klär sig och beter sig ökar våldtäktsrisken och att kvinnor ska ta ansvar på samma sätt som man ska gömma värdesakerna från tjuvar, så är man farligt nära just den tanken om alla män som potentiella våldtäktsmän. Istället för den mer enkla förklaringen att män är män, våldtäktsmän är våldtäktsmän och att det är deras – inte kvinnors – beteende som avgör vilken kategori de tillhör.”

Och tanken att man skall dölja/skydda värdeföremål är farligt nära tanken att alla människor är tjuvar? Hederliga är hederliga, tjuvar är tjuvar, och det är deras beteende – inte bilägarnas – som avgör risken att en laptop blir stulen? Så man kan lika gärna lämna laptopen framme? Nej, det räcker med att man tror att det finns de som är tjuvar, som skulle vara intresserade av att stjäla, så blir det rimligt att vara försiktig med sina värdesaker. Visst, det är inte kvinnans agerande som avgör om mannen är en potentiell våldtäktsman, lika lite som bilägarens agerande bestämer vilken vandel förbipasserande har, men det påverkar antagligen risken att drabbas.

Och om nu feminister inte tolererar att vi jämför personbrott med egendomsbrott, åter till Palme och Lindh. Tanken att mediala politiker bör ha personbeskydd – eller att man ens tycker att frågan kan diskuteras, att det är en avvägningsfråga mellan riskreduktion och olägenhet – det är farligt nära tanken att alla icke-politiker är potentiella mördare? Icke-mördare är icke-mördare, potentiella mördare är potentiella mördare, och det är deras beteende – inte politikerna – som avgör i vilken kategori de är, visst, men följer det av det att en politikers val att ha personskydd inte kan påverka risken att bli mördad?

Att hävda att de som är potentiella våldtäktsförövare skulle ha någon form av preferens, t.ex. att de i relativt stor utsträckning angriper kvinnor i fertil ålder, eller kvinnor som klätt sig i avsikt att maximera den visuella stimulans av mäns sexualitet, eller kvinnor som ser osäkra och rädda ut, eller är kraftigt berusade, att påstå att potentiella våldtäktsförövare i genomsnitt har dylika preferenser, det innebär inte att säga att alla män är våldtäktsförövare eller att de skulle vara oförmögna att välja att avstå att våldta någon som uppfyller preferensen. Gustafsson logik verkar vara, att påståenden om att män som har egenskap A, även i betydande utsträckning har preferens B, att sådana påståenden innebär att alla män har egenskap A, eller att preferens B måste vara absolut. Det riktigt komiska här är att många feminister skulle hålla med om existensen av tre av de fyra föreslagna preferenserna, men blir så rabiata av påståenden om en av de fyra, att de tar till argument som implicerar att inga sådana preferenser kan existera, eller att det skulle vara urskiljningslöst manshat att hävda någon av dem.

Lyssna nu: Män är inte djur. De kan fatta beslut. De har inte en inre, potentiella våldtäktsmän som vaknar så fort en tjej dricker för mycket, klär sig utmanande eller tuppar av nakna i deras säng. Forskning visar att myten om ”provocerande kläder” är just en myt. Att varna tjejer för att visa upp sin kropp eller sin sexualitet baserat på att de ”provocerar” män, är så dumt att man ibland tror att könsrollsfundamentalister lagt nån idiotiframkallande substans i dricksvattnet.”

Hon länkar till ”Understanding the Predatory Nature of Sexual Violence”, av David Lisak, Ph.D, http://www.middlebury.edu/media/view/240951/original/PredatoryNature.pdf, en text som alltså enligt Gustafsson skall visa att det inte finns något samband mellan kvinnoklädsel och våldtäktsrisk, men jag hittar ingenting om den frågan i Lisaks text. I avsaknad av riktiga argument väljer Gustafsson att höja rösten och ta till raljerande språkbruk. I den frågan har jag inte heller någon studie att hänvisa till, jag kan bara säga vad jag uppfattar som troligt. Men det finns en oerhört stark vilja hos väldigt många feminister att hävda att sambandet inte finns, och genusvetenskapen har stora resurser i feminismens tjänst, för att göra studier som styrker sådant som feminister vill hävda – om det inte fanns något samband, då borde väl den kombinationen av vilja och resurser räcka för att dokumentera det? Men istället hänvisas till sådant som inte har med saken att göra; trots alla tvärsäkra feminister som kategoriskt hävdar att det är bevisat att sambandet inte finns, är det ingen som hänvisar till några empiriska data som faktiskt belägger det. Varför? Min tolkning är att sambandet existerar, och är så starkt att de feministiska genusvetarna inte lyckats ordna en studie, som förmår att både studera frågan och förneka sambandet. Är det någon läsare som kan hänvisa till någon relevant studie?

Nog för att Ross också skriver en del märkliga saker, t.ex. “The real issue is that hardly any rapes ever get before a jury in the first place. Is that such a bad thing? The implicit assumption is that any woman who chooses not to pursue a claim is being let down by the state or is acting irrationally. But could it be that she is right? What if she feels partly responsible for what happened? What if she realises there is no evidence other than her word against his? What if her life is bound up with that of her assailant? What if she feels humiliated as well as violated?

Naturligtvis är det dåligt när det är en väldigt liten andel av en allvarlig brottstyp klaras upp. Att det i stor utsträckning finns legitima skäl till det, i form av svårigheten att bevisa vad som hände, innebär inte att det upphör att vara något dåligt. Och vilket relevans skulle det i det sammanhanget kunna ha om hon även känner sig förödmjukad av brottet? Tämligen märklig frågeställning.

Written by bittergubben

11 juni, 2013 at 14:40

Dokument inifrån: Ingen riktig våldtäkt

with 11 comments

I programmet ”Ingen riktig våldtäkt” som visades i maj (och oktober) förra året, diskuteras ett fall där en flicka gått på en fest, blivit full och gått med på att ha sex med tre jämnåriga killar, inledningsvis för att hon var kär i en av killarna. Trots att hon egentligen inte alls kände för det, så gick hon alltså ändå med på att ha sex. Efteråt har hon ångest, och när hon som resultat av det hela blir betraktad som slampa av övriga i skolan – killarna sprider bilder på henne som de har tagit under sexet – så har det ännu större påverkan på hur hon mår. Programmet kan man till den 10 maj 2013 se på: http://www.svtplay.se/video/99801/ingen-riktig-valdtakt

I dramatiseringen av sexet, med pålagd hemskhetsmusik, så har hon ett något skräckslaget utseende, men det anges att det av bilderna som killarna tagit inte framgår att något var fel, vilket innebär att man antigen inte kan se hennes ansikte på någon av de bilderna, eller också så har hon ett annat ansiktsuttryck. Om det bara var bilder där hennes ansikte inte syns skulle det vara suspekt, och antagligen blivit omnämnt i programmet, så jag antar att ansiktet syns och att hon hade ett annat ansiktsuttryck. Även om de inte säger något om hur bilderna är i programmet, så säger de i den allmänna diskussionen att flickor kan le på sådana bilder, trots att det skulle vara fråga om våldtäkter. Det har ju en viss betydelse för hur man bedömer handlingen. Om en flicka ser skräckslagen ut skulle det vara ett icke-verbalt nej, men om en flicka leendes går med på sex, utan att ha varit utsatt för något tvång, blir det väldigt mysko att prata om våldtäkt.

Den situation som beskrivs i dokument inifrån kan kallas för empatilöst sex, egoistiskt sex, ensidigt sex. Sara hävdar att de var hårdhänta, höll i hennes handleder, pressade ner henne, spottade på henne, att hon spydde och började blöda. Ingen hollywoodromans precis. Men det är inte våldtäkt bara för att det är dåligt, empatilöst fyllesex. Hon ville bli accepterad som en i gänget, och trodde tydligen att bästa sättet att åstadkomma det var att låta killarna göra vad de ville. Om festen: ”Jag fick träffa alla som jag hade sett upp till, och jag kände att jag var liksom en i gänget.” Om varför hon lät killarna ha gruppsex med henne: ”jag var ju ganska ny i det där gänget så då ville man ju inte ja uppfattas som feg eller så … jag visste ju inte hur det var kanske så där det gick till på fester jag visste inte liksom” / ”man var ju rädd för liksom om vad de skulle tänka om mig om jag skrek eller sa ifrån för jag ville ju i början, med den ena killen då, jag ville ju inte att han skulle tycka att jag var konstig som sa, som inte ville, eller så”. Tvärtom skulle alla förvänta sig att en tjej skulle säga nej till gruppsex. Om hon anser att hon är tvingad att agera efter folks förväntningar, och vad folk tycker att hon borde göra, skulle hon varit ”tvungen” att vägra gruppsex.

I reportaget beskrivs det dock som tvång, först då med motiveringar som att hon var rädd att bli uppfattad som konstig om hon sagt nej till gruppsex. Senare i programmet hävdar de att hon hade en panikreaktion, ”frozen freight”.

Panikreaktioner: Fight, flight, freeze och please

Ett våldtäktsoffer behöver inte reagera med ”flight or fight”, utan kan även reagera med ”freeze”, att spela död och inte göra något motstånd mot väldtäkten. I programmet hävdas specifikt att det är vad som har hänt.

För det första, för att påståendet ska ha någon relevans i det här fallet, får vi expandera det till att säga något i stil med att kvinnor kan reagera så när de känner sig sexuellt otrygga eller känner sig hotade på annat sätt, inte bara prata om det som en våldtäktsreaktion.

För det andra sägs det ingenting i historien om att hon skulle haft en sådan reaktion, att hon skulle varit stelfrusen av skräck, stängt av kroppen, eller varit oförmögen att röra sig. Hennes beskrivning är ju istället att hon var rädd för att de skulle tycka att hon var konstig om hon inte gick med på gruppsex. Alltså att hennes prioritet var att bli accepterad i gruppen.

För det tredje så missar de det fjärde panikbeteendet att svara med när man känner sig hotad, ”please”, d.v.s. att vara till lags. Beaktar vi denna respons skulle man förstå varför en flicka skulle kunna le på bilder där hon anser sig ha blivit våldtagen. Feminister brukar beskriva det bara i termer av att hon är stel av skräck och liknande, men om hon istället leendes strävar efter att vara till lags, är det en helt annan respons. Hennes beskrivning av vad hon kände handlar inte om rädsla om vad de kommer göra med henne om hon säger nej, utan vad de kommer tycka och tänka om henne om hon säger nej. Hon vill vara dem till lags, hon vill bli accepterad i gänget, alltså mer ”please” än ”freeze”, om man nu skall tolka det som en panikreaktion i här fallet, viket är diskutabelt. Om man pratar om panikreaktionen ”please”, skulle det måhända vara relevant för när det finns bilder där kvinnan ler men anser sig ha blivit våldtagen?

Alltså, min tolkning är att killarna stöter på henne, tar initiativ till sex, hon vill bli accepterad och uppskattad, och går därför med på att ha gruppsex, i den omdömeslösa tron att det ger högst chans att bli accepterad i gruppen. Eventuellt med panikbeteendet ”please”, även om det inte sägs något om att hon skulle reagerat så. Hon har gått med på att ha sex, utan att bli utsatt för något tvång. Det är inte våldtäkt.

Vad är en våldtäkt?

Om någon frivilligt väljer att ha sex, går med på att ha sex, så är det inte en våldtäkt. Våldtäkt innebär att någon tvingas till sex. Att personen som går med på att ha sex egentligen inte känner för att ha sex räcker inte för att det skall vara en våldtäkt.

Det är inte en syn på våldtäkt som programmakarna delar. Ulrika Rogland, åklagare specialiserad på sexuella övergrepp, säger i programmet: ”… det är viktigt att veta att så fort någon gör någonting mot dig, sexuellt, som du inte ville, och personen visste att du inte ville, då är det ett brott.” Varpå speakerrösten instämmer med att konstata att det Sara beskriver ÄR en våldtäkt.

Sådana definitioner på våldtäkt, som utgår från om personen ville snarare än om personen gick med på det, är vanliga bland feminister. Det är orimligt. Jag tror det är ganska vanligt förekommande att den ena parten är sugen, den andra har egentligen inte lust men ställer upp för sin partner. Detta skulle alltså enligt programmet, och åklagare Rogland, vara brottsligt. Den som har sex med en partner som bara ställer upp, utan att ha lust, skulle vara kriminell. Hur många hundratusentals svenska kvinnor är det som begått sådana handlingar att de, vid en sådan syn på vad som är våldtäkt, borde dömas till ett par års fängelse om det kom till myndigheternas kännedom? För med sådana extremt breda våldtäktsdefinitioner är det inte bara väldigt många män, utan även väldigt många kvinnor, som är våldtäktsförövare.

Feministernas budskap

Feminister brukar vara väldigt tydliga, det är aldrig någonting fel på tjejens agerande. Hon skall ha rätt att göra som hon vill, tydligen inklusive att gå med på att ha sex, utan att ”bli våldtagen”. Där ”bli våldtagen” innebär att han har sex med henne trots att hon inte känner för det. Alltså, om hon inte känner för att ha sex, så är det hennes rättighet att killen inte har sex med henne, även om hon går med på att ha sex. Att hon går med på det räknas liksom inte, eftersom hon egentligen inte ville, det är hennes känslor som räknas, inte vad hon väljer att gå med på. Att om hon gjort motstånd skulle det bara lett till att förövaren skulle använt ”mer våld” för att genomföra ”våldtäkten”, det anses därmed irrelevant att hon inte gör något motstånd alls, utan går med på det. Tjejer får alltså höra att de inte bara inte har något ansvar, de har inte ens någon egen agens. Det spelar ingen roll om hon går med på sex, inte går med på det, gör motstånd, eller kämpar emot bäst hon kan. Enligt mig är det kränkande mot tjejer att framställa dem som så fullständigt oförmögna till egen agens.

Om en tjej har fått ett sådant budskap, kommer hon då att säga nej? Om hon får lära sig att hon inte har någon egen agens, att det bara är killen som agerar, att det ändå inte har någon betydelse vad hon säger och gör? Det vore bättre att berätta för henne att hon har agens, att vad hon säger och gör i en sådan situation har rätt stor sannolikhet att påverka, både vad som händer för stunden och hur det betraktas juridiskt.

Budskapet till killar blir inte så mycket bättre. I sin strävan att alltid framställa killen som monster och flickan som offer, så beskrivs det som att flickan haft ett helt skräckslaget ansiktsuttryck, som att hon tvingats till sex, som att hon varit antingen helt stel i kroppen eller helt lealös. Utifrån sympatier mot flickan föredrar många feminister att beskriva en annan situation, som avviker från och är inkompatibel med det som är känt om händelsen. Så om killen som läst det stöter på en tjej och hon går med på sex, helt utan skräckslagna ansiktsuttryck, avstängd kropp, eller att något tvång är inblandat, gör inte han någon koppling. Vad tjänar det till att ännu en gång säga åt honom att det är fel att våldta (ett budskap han säkerligen redan bombarderats med), när det beteende ni vill förhindra inte är en våldtäkt?

Kritiken borde istället gälla respektlöst sex, där man har sex med någon man inte bryr sig om, eller rent av föraktar. Det är ju föraktet och avsaknaden av acceptans som är det egentliga problemet i den här historien – hon går med på gruppsex för att hon vill bli accepterad, men killarna föraktar henne för att hon går med på det. Det är det föraktet, från killarna och från omgivningen, som egentligen orsakar känslomässiga problem för henne, inte sexet som sådant, även om sexet leder till en större känslomässig exponering för föraktet. Hade killarna istället accepterat henne, brytt sig om henne, och hon blivit en i gänget, skulle programmet aldrig gjorts. Hade de brytt sig så skulle de förvisso inte haft sex med henne på det sätt som beskrivs, men även om sexet hade utförts utan hårdhänthet och spottande, även om det rent av varit njutbart för henne, så skulle det knappt förändrat någonting, eftersom det som gör ont för henne är förkastandet från gruppen och omgivningens förakt, att hon betraktas som slampa.

Om någon anser att sådant respektlöst sex, där den initiativtagande parten föraktar den andre, bör kriminaliseras, så skulle det kunna diskuteras, även om det skulle vara besvärligt att formulera vettiga gränsdragningar. Måhända i kombination med inte-vill kriteriet, så att det blir olagligt att pressa till sex någon vars känslor man inte bryr sig om?

Men vill du förbjuda får du åtminstone ha ärligheten att sakligt benämna det som du vill förbjuda, inte bara helt oärligt kalla allting för våldtäkt. Vilket är min egentliga poäng med det här inlägget, det som jag vill ha sagt. Den osaklighet och oärlighet, som feminister marinerar debatten i, tycker jag är vedervärdig. Jag skulle även vilja se lite ärlighet hos dem som moraliserar mot gruppsex, BDSM, prostitution, etc. Att låtsas att man är för människors sexuella frihet och sedan klassificera nästan alla instanser av de former av sex man inte tycker om som våldtäkt, det kan jag inte respektera.

PS. I programmet deltar docent Lotti Helström, överläkare och chef vid Södersjukhusets Akutmottagning för Våldtagna Kvinnor (AVK), som i andra ärenden misstänkts för att skriva felaktiga intyg om skador i underlivet: ”Rättsläkaren Martina Olsson Frisk … är mycket kritisk till de intyg hon sett från Lotti Helström och menar att Helström inte skiljer på objektiva skador och patientens beskrivning av sina känslor. ”De intyg jag sett därifrån har varit katastrofala”, säger Martina Olsson Frisk.” http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/14/misstanke-om-falska-valdtaktsintyg/, http://maukonen.files.wordpress.com/2011/07/20110714_nyheter_10_10.pdf DS.

PS2. Ulrika Rogland var den synnerligen oprofessionella åklagaren vid det så kallade BDSM målet. En 16-årig flicka ljög ihop en historia om kidnappning och våldtäkt, för att hemlighålla det BDSM äventyr som hon haft under en helg. En man satt inspärrad i 19 dagar trots att han hade alibi och det fanns gott om bevis som vederlade flickans version, och en annan man häktades och åtalades, trots att hans version stöddes av bevisen, hennes vederlades, och det stod klart att samtycke förelegat. Rogland underlät däremot att vidta några som helst åtgärder angående det brott som faktiskt begåtts, falsk tillvitelse. http://samtycke.nu/2011/11/12/bdsm-malet-jakt-pa-kidnappare-och-valdtaktsman/ DS.

PS3. Om Mediabruket, som producerat filmen: ”Mediabruket grundades år 2009 med ambitionen att bli Sveriges ledande produktionsbolag inom faktabaserad television. Idag producerar vi timtals av intelligent, utmanande och lättillgänglig television. För tv-bolag och företag räcker det att komma till oss. Vi tar hand om hela produktionen, från idé till leverans, och arbetar genomgående för att din vision ska bli verklighet.”. http://mediabruket.se/?page=information—det%20du-behover-veta&pid=3

Anmärkningsvärt är att Mediabruket används för att komma runt reglerna mot sponsring inom Sveriges Television. När Tillväxtverket ville göra ett program om kvinnligt företagande, dåvarande näringsminister Maud Olofssons älsklingsfråga, tog man omvägen över Mediabruket: ”… Tillväxtverket har lagt 800 000 kr man fick direkt från regeringen på en tv-serie som sändes i Sverige Television. Denna ”sponsring” i oberoende public service är möjlig eftersom man går en omväg och inte betalar direkt till Utbildningsradion, som stod för sändningarna.”. Jag undrar om public-service uppdraget för Sveriges Television är kompatibelt med samproduktioner där partnern ”arbetar genomgående för att [deras sponsors] vision ska bli verklighet”? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5234958, http://genusnytt.wordpress.com/2012/08/06/tillvaxtverket-myglade-in-tv-program-om-kvinnligt-foretagande/ DS.

Written by bittergubben

5 januari, 2013 at 13:11