Jag är alltmer positiv till Emma Åhmans uppsats om jämställdister

Även om jag fortfarande tycker att Åhmans beskrivning av jämställdismen ofta blir lite krystad och lite missvisande, har diskussionen under Susanna Varis första inlägg gjort mig mer positivt inställd. Eric har en stor fet poäng i nedanstående kommentar, som jag tar mig friheten att citera i sin helhet:

”Jag blev så intresserad av alla recensionerna så jag läste faktiskt hela uppsatsen. Jag tyckte den var riktigt bra. Men det beror nog på att jag halvt undermedvetet tolkar det uttalat feministiska perspektivet som ironi.

Författaren skriver många stycken av ungefär följande karaktär:

”Många jämställdister kritiserar feminister för att dom hackar på män utan att ha på fötterna. Dom menar att man ska ha belägg för vad man säger, speciellt om detta är något kontroversiellt. Men att ljuga ihop illvilliga utsagor är ju feminismens själva poäng, som McBullshit och Crap säger (1969:226ff). Jämställdismen kan alltså sägas vara en reaktionär rörelse.”

De intervjuade jämställdisterna säger överlag sånt som dom allra flesta håller med om (ha belägg för vad du säger, undvik fördomar baserade på någons grupptillhörighet etc). Feminismen framstår däremot som verklighetsfrämmande och direkt osympatisk. Om uppsatsförfattaren inte själv inser detta så undrar man faktiskt vilken parallell verklighet hon lever i. Men kanske är både hennes lärare/handledare och personliga vänner också feminister?” http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/emma-ahman-undersoker/#comment-12998

En utmärks sammanfattning av det Åhman skriver. Hon är tillräckligt ärlig för att det någotsånär skall framgå vad stötestenarna är, och för att feminismens syn på dessa skall framgå; det är inget Breivikkletande eller påståenden om att feminismen ”bara” handlar om jämställdhet.

Anders Senior spekulerar rentav att kanske uppsatsen ”kan ses som ett försiktigt försök av en icke troende (som vistas mitt ibland de troende) att påvisa bristerna i resonemanget för de troende.”

En intressant tanke. Inte för att jag tror att det är så, antagligen är hon helt enkelt en feminist, men kanske?

Två ytterligare inlägg om uppsatsen; Erik sammanfattar reaktionerna: http://aktivarum.wordpress.com/2013/07/18/statsvetares-uppsats-om-jamstalldism-skapar-ringar-pa-vattnet/ och Susanna Varis andra blogginlägg: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/fler-reflektioner-kring-emma-ahmans-uppsats/

Emma Åhmans C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism”

Ekvalist har bloggat om att Åhman har släppt sin C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism” – En intervjustudie av jämställdistiska bloggares politiska engagemang” http://ekvalist.blogspot.se/2013/07/bloggen-foremal-for-kandidatuppsats.html (med länk till uppsatsen)

Ulf T, Erik och Bashflak har också bloggat: http://genusdebatten.se/om-sanning-och-konsekvens-ur-intervjun-for-emma-ahmans-uppsats/, http://genusdebatten.se/statsvetenskap-att-tolka-jamstalldisters-engagemang/, http://bashflak.wordpress.com/2013/07/16/statsvetenskaplig-intervju-resultatet/

Observera att påståendet som inleder uppsatsens titel är ett citat. Hon hävdar det alltså inte, utan citerar någon av intervjupersonerna, som hävdat det. Att döma av annat hon skriver i uppsatsen så håller hon inte med, utan tycker mer eller mindre att feminism är jämställdhet. Det är ändå ett utmärkt titelval, eftersom det är en position som nog alla jämställdister håller med om. Kontrasten är stor till titeln som hennes handledare Malin Holm valde till sin rapport, något som även Holm insett olämpligheten med: ”Män som hatar kvinnor – online” https://bittergubben.wordpress.com/2013/04/18/ecpg-malin-holm-granskar-jamstalldismrorelsen/

En feministisk rapport

Hennes perspektiv är feministiskt, och hon gör inga försök att dölja det. När hon beskriver vad feminister hävdat görs det ofta med instämmande, se t.ex. citatet nedan där andra meningen inleds med ordet ”som”, hon talar alltså om för läsaren att det som Edley och Wetherell skrivit är korrekt; hon inte bara sammanfattar utan tar ställning. Som kontrast hävdar hon på flera ställen att jämställdister ”upplever” det ena och det andra. Med ”delar av feminismen framställs” antyder hon att det bara är ett framställande, inte ett sakförhållande som backas upp med mångfald av exempel och starka argument, och när hon därefter kallar de feministiska åtgärder som jämställdismen motsätter sig för ”jämställdhetspolitiska åtgärder” gör åtminstone jag läsningen att hon tycker feminism står för jämställdhet.

”Inom jämställdismen formuleras jämställdhet som ett självklart mål, samtidigt som i alla fall delar av feminismen framställs sträva efter något annat. Som Edley och Wetherell skriver blir det möjligt för den som intar denna position att så att säga både äta jämställdhetskakan och ha den kvar (Edley och Wetherell 2001:451). Med detta menas att det går att säga sig vara för jämställdhet och stämma in i vissa feministiska ståndpunkter, men samtidigt motsätta sig jämställdhetspolitiska åtgärder med motiveringen att de ”går för långt” eller inte är rimliga.” (min fetstil)

Mycket av uppsatsen har den stilen; hon tar ställning för feminismen, och förhåller sig mer eller mindre avståndstagande till jämställdismen.

Vetenskapen och objektiviteten

Vetenskapen strävar efter att vara så objektiv som möjligt, att bygga upp en så korrekt och saklig kunskapsmassa som möjligt. Naturligtvis blir det inte någon perfekt objektivitet, man kan lättare se faktorer som man bryr sig om och intresserar sig för, och sådant som man vill se, men idealet kvarstår. Om en kritiker påvisar en faktor som missats i modellerna, och kan påvisa dess betydelse, kan påvisa att modeller som saknar den är sämre på att förutsäga verkligheten, så åtgärdas bristen, vetenskapen går framåt. Inom humaniora är det ofta besvärligare att vara objektiv, men idealet skall likväl vara där; får man det demonstrerat att en modell inte stämmer med verkligheten är det modellen som skall förkastas eller revideras, snarare än att man ignorerar verkligheten.

Feminismen och genusvetenskapen har i stor utsträckning förkastat idealet, inte bara påtalat hur man inte alltid når upp till det, utan säger att man inte behöver sträva efter det, att allas ”sanningar” är lika mycket värda. Att det inte finns någon objektiv sanning att sträva efter. Det är genusvetenskapens förkastande av objektivitetsidealet som väcker anstöt.

Åhman framställer det nästan som att det är påtalandet av brister i vetenskapens objektivitet som vi kritiserar, men emellanåt framgår även att hon även tar avstånd från att ha objektivitet som ett ideal.

”I ljuset av detta kan den jämställdistiska kritiken av genusvetenskaplig teori förstås som en reaktion på den kritik som feministiska forskare riktat mot den traditionella vetenskapen. Där jämställdismens vetenskapsideal ser objektivitet som ett centralt värde är det just denna som kritiseras ur ett feministiskt perspektiv för att dölja på vilka grunder den vilar. Ur detta perspektiv kan alltså även det jämställdistiska sättet att se på vetenskap kritiseras för att dölja maktförhållanden och ignorera genussystemets inbyggda ojämlikheter.” (min fetstil)

”Uppsatsen har också visat hur rörelsens starka kritik mot genusvetenskapen kommer ur ett vetenskapsideal där god vetenskap definieras som objektiv, neutral och apolitisk, vilket kritiserats från feministiskt håll för att bygga på en manlig överordning och därmed dölja sina politiska konsekvenser under en apolitisk dimridå. Genusvetenskapen ifrågasätts för just det som är dess syfte – att problematisera maktstrukturer relaterade till olika socialt konstruerade grupper i samhället, att positionera sig politiskt och därmed vara öppen med sina utgångspunkter till skillnad från en vetenskapstradition som anses dölja sin egen androcentrism bakom redan från börjat manligt könade värden som objektivitet och rationalitet.”

Alltså, objektivitet och rationalitet är manligt könade, och därmed dåliga, därmed är det också fel med vetenskap som strävar efter så hög objektivitet som möjligt. Fritt fram för subjektivitet och känslor! Men då är det inte längre vetenskap, utan någonting annat, det är tyckande och ideologiproduktion. Vetenskapen strävar efter saklig korrekthet, utan sådan strävan, så är det inte vetenskap. Det Åhman förespråkar är inte att vetenskapen skall kompletteras med nya perspektiv, som lägger märke till vissa faktorer som tidigare försummats i modellerna, nej, hon förespråkar att vetenskapen som sådan skall avskaffas, och ersättas med akademiskt tyckande.

Individ kontra kollektiv

Man kan betrakta statistik för olika kollektiv, som för män och kvinnor. Det kan t.ex. användas för att dokumentera om vissa grupper blir diskriminerade, något som kan vara svårt att belägga utifrån enskilda fall, det kan finnas många olika orsaker till varför ett enskilt beslut fattats. Sådan statistik kan vara nödvändig för att förstå samhället, men man skall förstå att kollektivet som sådant inte är en verklig part, utan bara ett statistiskt aggregat av de individer som utgör kollektivet.

Att döma och värdera individer utifrån kollektiv tillhörighet, det är inte acceptabelt. Det är moraliskt förkastligt. Alla människor har samma människovärde, oavsett vilket kön eller vilken ras/etnicitet de föds till, bara genom sina egna omoraliska handlingar kan en persons människovärde sänkas; hur andra i ”samma” etniska kollektiv har betett sig är inte en relevant faktor. En människa är inte rik eller överordnad bara för att vederbörande har samma kön som de flesta på VD-poster, och skall inte bestraffas för det.

Åhman är åtminstone ärlig om att feminismen står för ett sådant sorterande av människor utifrån kön. ”Eduards beskriver hur feminismen ifrågasätter hur det kan vara möjligt att se kön som en irrelevant kategori, vilket jämställdismen gör i sina anspråk på en könsneutral lagstiftning, eftersom hänsyn inte tas exempelvis till vilka det är som i första hand begår brott i nära relationer. Feminismen vill lyfta upp kön som en politisk dimension, och utmanar på så sätt det demokratiska idealet om likaberättigade individer. Det är helt enkelt inte möjligt att förhålla sig neutral till kön när samhället genomsyras av ett genussystem och vi således lever i en könsimpregnerad kultur …”

Det blir ännu mer stötande när man kräver olika behandling av personer utifrån deras tillskrivna kollektiva tillhörighet, baserat på skillnader mellan kollektiven som man inte objektivt belägger. Man påstår att våld i nära relationer består av mäns våld mot kvinnor och barn, att kvinnliga förövare är försumbara, men detta är sakligt fel. Med de breda våldsmått som feminister brukar använda för att frekvensskatta mäns våld mot kvinnor, är det lika vanligt med kvinnors våld mot män, och det är vanligare att mamman slår barnen än att pappan gör det. Ändå skall det vara omfattande satsningar på kvinnor, eftersom de påstås vara särskilt utsatta – trots att de i själva verket bara är särskilt värderade av samhället, det finns normer som säger att det är särskilt viktigt att skydda kvinnor. Hur kan det vara möjligt att inte se det som diskriminerande?

”Feministiska krav på särlagstiftning, med kvinnofridskränkning som ett exempel som redan drivits igenom, utmanar alltså den demokratiska ordningens syn på individer kontra grupper i samhället. Jag menar att jämställdismens förespråkande av ”könsneutral” lagstiftning och därmed motstånd mot ett brott som kvinnofridskränkning kan förstås som en konflikt mellan just denna syn på män och kvinnor som grupper eller individer. Bara utifrån en definition av män och kvinnor som individer, visserligen påverkade av ett socialt sammanhang men i första hand autonoma subjekt med en fri vilja, blir det möjligt att se exempelvis kvinnofridslagstiftningen eller olika satsningar på kvinnor som diskriminerande.”

Nyliberalism?

”Sammantaget har uppsatsen visat att jämställdismen kan placeras i en nyliberal kontext, där individens rättigheter och möjligheter står i centrum. Inom nyliberalismen ses individen som rationell och det bästa anses vara om denne lämnas att ta sina egna beslut utan att staten lägger sig i. Jag menar att det är i detta sammanhang jämställdismen ska placeras, samtidigt som den bör förstås som en motrörelse mot feminismen.” (min fetstil)

Här halkar hon omkring ordentligt. Jämställdister motsätter sig att människor döms utifrån kollektiv tillhörighet, detta innebär inte att man tycker att samhället inte skall bry sig om sina medborgare, men det låter som att den associationen finns för henne.

Missbruksvård? Välfungerande skola och sjukvård? Ska samhället lägga resurser på att bereda plats för de svaga, de psyksjuka, de handikappade? Det låter bra. Om män relativt sett är tävlingsmänniskor, medan kvinnor mer fokuserar på konsensus, skall vi då spendera samhällets resurser på att socialisera om och tvinga in dessa människor i roller som inte passar dem? Roller där deras respektive styrkor inte kommer till sin rätt? Nej tack. Ska samhället använda sina resurser för att genom diskriminering privilegiera det ena könet, och behandla individer av det andra könet sämre, baserat på påstådda skillnader hos könskollektiven (skillnader som man inte ens ids förhålla sig objektiv till)? Nej tack.

I Sverige finn en korrelation mellan feminism och vänster, så man skulle kunna förvänta sig en korrelation mellan feminismkritik och höger. Det är möjligt att en sådan korrelation finns (en del skulle med styrka hävda det vad gäller extremhöger, men mycket av det som benämns extremhöger, som SD, är i själva verket till vänster). Hon skriver själv: ”Nästan alla intervjupersoner berättar att de även innan sitt nuvarande engagemang varit intresserade av och arbetat för jämställdhet, och då ofta också kallat sig feminister. Flera har i samband med ett vänsterpolitiskt engagemang instämt i den feministiska samhällsanalysen, men har av olika anledningar kommit att ändra uppfattning.”

Det skulle snarare antyda vänstervärderingar, att vilja att samhället bryr sig mer om människorna? Det som förändrats är ju att de inte längre ser feminismen som en positiv kraft, inte att de skulle slutat bry sig om andra människor. Därmed inte sagt att jämställdismen skulle vara vänster, jag hävdar snarare att den inte direkt kan placeras på höger-vänster skalan. Finns det en korrelation är den påtagligt svagare än korrelationen mellan feminism och vänster i Sverige.

Varför jämställdism?

Ofta är hennes beskrivning av jämställdismen rätt krystad, men det är också ofta som den är rimlig. Här t.ex. ett stycke om varför folk engagerar sig i jämställdismen, något som i stor utsträckning är uppsatsens syfta att utröna: ”I denna bild av samhället har feminismen fått för stort inflytande, mansfrågor tas inte på allvar och personliga upplevelser har bidragit till ett ifrågasättande av feminismen. De stora bloggarna inom rörelsen har så erbjudit en gemenskap eller lett till insikter om mansfrågor och det problematiska med feminismen. Deras engagemang har också i många fall kommit ur en upplevelse av att feminismen är ute på fel väg, har gått för långt eller driver frågor som antingen är oviktiga eller som missgynnar män. De jämställdistiska åsikterna formuleras alltså ur ett sammanhang där man inte instämmer i den feministiska samhällsanalysen.”

Damtennis – värdering utifrån utseende, prestation, eller könskvotering?

Malte on the Roxxx har ett inlägg om reaktionerna efter att Marion Bartoli vann dam-Wimbledon [t.v. i bild; t.h. den andra finalisten Sabine Lisicki]. Han länkar till en sida som går igenom en drös med tämligen osympatiska tweets. Det skrevs en hel del elakheter om Bartoli, hon värderades utifrån sitt ofördelaktiga utseende, inte idrottsligt. http://malteroxxx.wordpress.com/2013/07/11/ma-bara-den-snyggaste-damtennisspelaren-vinna/

Flera av tweetsen är förvisso vulgära, och det är fel när människor blir mobbade för sitt utseende, men det är inte där feministerna drar gränsen. Problemet är att hennes utseende ens är en faktor som diskuteras: ”… when asked about BBC commentator John Inverdale remarks on her ”never going to be a looker” (yeah that’s right, she received this shit from the BBC too) …”. Måhända vill de att damidrottare skall värderas utifrån prestation?

I så fall har de nog inte riktigt tänkt igenom det hela. För då skulle vi varken ha hört talas om vare sig Bartoli eller Lisicki. Eller ens mer kända kvinnliga damtennisspelare. Män som presterar på den nivån kan knappast leva som tennisproffs (?), annat än som instruktörer, och de får inte nämnvärd uppmärksamhet i media. Men Bartoli har vunnit elva miljoner dollar under sin tenniskarriär.

Karsten Braasch var rankad 203 när han 1998 slog systrarna Williams med 6-1 respektive 6-2, och då spelade han inte för fullt: ”Against anyone in the top 500, no chance,” Braasch said, ”because I was playing like 600 today”. Då var de visserligen fortfarande unga, men ändå i toppen bland damerna. Systrarna Williams har tillsammans spelat in 75 miljoner dollar. [http://news.google.com/newspapers?nid=1298&dat=19980127&id=kqJjAAAAIBAJ&sjid=mggGAAAAIBAJ&pg=3506,5011601]. ”When female player Chris Evert-Lloyd was at her peak, she said her brother who played low level college tennis beat her” [http://www.topendsports.com/sport/tennis/men-v-women.htm, där ges även andra exempel]. Chris Evert drog sig tillbaka 1989, har varit rankad etta och vunnit över 8 miljoner dollar. [Siffrorna om vad de spelat in från http://wtatennis.com]. Klagomål om diskriminering av kvinnor inom elitidrott är löjeväckande om man utgår från prestation: https://bittergubben.wordpress.com/2011/08/02/diskriminering-till-forman-for-kvinnor-inom-elitidrotten/

Att damtennisen har oerhört mycket mer uppmärksamhet och prispengar än motsvarande herrar, beror delvis på damernas utseende. Det som finansierar idrotten är att det är underhållning, som folk vill titta på, vilket ger biljettförsäljning och reklamintäkter. Damelitens utseende kompenserar delvis för deras brist på idrottsliga prestationer, när det gäller att attrahera publiken. Det är väl cyniskt att säga det, men så är det. Det är väl därför det inom flera idrotter är så att dameliten tävlar i någon slags tros-skurna byxor, något som det egentligen är orimligt att de tävlande pressas till – man får väl anta att en stor del av dem skulle föredra en generösare klädsel.

Så skall publiken ta bort utseendebonusen och värdera damidrotten utifrån prestation? Alltså låta damidrotten falla i glömska?

Det är definitivt inte vad feministerna vill. Just det inlägget går inte in på det, men många feminister kräver att dameliten skall ha ungefär samma uppmärksamhet som herrarna, alltså den riktiga eliten, de verkliga mästarna, de som presterar och imponerar. Och det skall inte baseras på utseende, och oavsett vad feministerna säger, kan det uppenbarligen inte baseras på prestationer. Nej, det skall baseras på könskvotering. Könskvoterad uppmärksamhet i media, könskvoterad signifikans för herr och damtitlarnas status, könskvoterade prispotter. Det skall vara någorlunda lika. Baserat på kön. Annars är det orättvist.

Jag kommer att tänka på ett gammalt inlägg från bloggaren Feministbrud. Hon tar facepalmvarianten att förespråka kvotering, men vägra att kalla det för kvotering. ”Dam- och herrklasser är en självklarhet och de ska behandlas lika … Eftersom kvinnor är halva befolkningen och inte någon minoritet och dessutom saknar förmåga att i de flesta sporter mäta sig med män högre upp i åldrarna, bör vi ha en damklass som är helt jämställd herrklassen på elitnivå”. Hm, eftersom dameliten inte kan mäta sig med herreliten bör de värderas som likvärdiga? Men alltså hon kräver att dam och herridrott skall ha ungefär samma uppmärksamhet och prispengar: ”Vad gäller relativ prestation så presterar man i sin klass och för en sportintresserad är det ingen skillnad på att vinna 100 m om man är man eller kvinna. Det är samma prestation, oavsett vilken tid man springer på. Alltså är samma prispengar en självklarhet”. Men hon förnekar kraftfullt att det skulle vara kvotering: ”Jag förespråkar verkligen inte kvotering! Jag tycker dock, till skillnad från dig, att dam- och herridrott ska behandlas lika.” http://feministbiblioteket.se/dam-och-herrklasser-ar-en-sjalvklarhet-och-de-ska-behandlas-lika/

Alltså, om vi dikterar att hälften av OS-medaljerna skall gå till kvinnor, och hälften till män, så är inte det könskvotering av medaljerna? Att medias bevakning av elitidrott skall vara ungefär lika fördelad på herr som damidrott är inte könskvotering av bevakningen? Att hälften av prispengarna skall gå till dameliten, det är inte könskvotering av prispengarna? Om vi införde pojk-MVG och flick-MVG i skolan, så att lika många pojkar som flickor fick MVG i betyg, då skulle det inte heller vara könskvotering? Jag misstänker att feministbrud då skulle inse att det vore kvotering.

Kan det vara samma sorts tänk som när feminister tycker att sex är någonting bra, våldtäkt någonting dåligt, alltså är våldtäkt inte sex? Alltså, kvotering är dåligt, om damidrottare får hälften av uppmärksamheten så är det bra, alltså är det inte kvotering att se till att fördela medietiden så att kvinnorna får hälften?

Deliberativa opinionsundersökningar

Johan Grå hänvisade i en kommentar till deliberativ demokrati, som betonar överläggandet, att man diskuterar tillsammans och beaktar varandras argument. Deliberativ demokrati är ett trevligt ideal, men inte en metod. En metod som strävar efter idealet, är deliberativa opinionsundersökningar.

”A random, representative sample is first polled on the targeted issues. After this baseline poll, members of the sample are invited to gather at a single place for a weekend in order to discuss the issues. Carefully balanced briefing materials are sent to the participants and are also made publicly available. The participants engage in dialogue with competing experts and political leaders based on questions they develop in small group discussions with trained moderators. Parts of the weekend events are broadcast on television, either live or in taped and edited form. After the deliberations, the sample is again asked the original questions. The resulting changes in opinion represent the conclusions the public would reach, if people had opportunity to become more informed and more engaged by the issues.” http://en.wikipedia.org/wiki/Deliberative_opinion_poll

”The public is very smart if you give it a chance,” says Fishkin, 62, who has been conducting experiments in what he calls ”deliberative democracy” for nearly 20 years now. ”If people think their voice actually matters, they’ll do the hard work, really study their briefing books, ask the experts smart questions and then make tough decisions. When they hear the experts disagreeing, they’re forced to think for themselves. About 70% change their minds in the process.” Fishkin has done this on several continents and in many countries …” http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,2015790,00.html

Boston Review har en läsvärd artikel om deliberativa opinionsundersökningar, som både tittar på det filosofiska och praktiska, och diskuterar ett antal exempel. Nedan följer ett sammandrag av den artikeln (några av mina åsikter har smugit sig in), men den intresserade bör läsa originalet. http://bostonreview.net/james-fishkin-nation-in-a-room-turning-public-opinion-into-policy

Demokrati betyder folkstyre. Kritikerna säger, folket är varken tillräckligt kunnigt eller eftertänksamt. Tidiga demokratideal hanterade det genom att förädla de allmänna åsikterna, genom att låta dem passera en utvald skara medborgare – filtrera den allmänna opinionen med hjälp av representanter som resonerade tillsammans om politiska frågor. Den representativa parlamentariska demokratin var född.

Men politiska partier organiserades, och de var mer intresserade av makt än av förnuftigt resonerande för det allmännas bästa.

När George Gallup började med opinionsundersökningar, hoppades han att det skulle leda till att direktdemokratin hos town-hall-meetings, skulle skalas upp till nationsnivå. ”Tidningarna och radion debatterar de nationella frågorna … just som byinvånarna gjorde personligen i de gamla town hall meetings”. Och sedan, genom opinionsundersökningar, ”kan folket, som hört debatten från båda sidor i alla frågor, uttrycka sin vilja”. Det skulle vara som om ”nationen bokstavligt var i ett enda stort rum”.

Men istället mäter de föga mer än allmänhetens intryck från sound-bites och rubriker. [Som exempel på var nivån kan ligga, se när Penn och Teller får folk att skriva under krav på att vatten skall förbjudas: http://www.youtube.com/watch?v=yi3erdgVVTw]. Manipulerandet och produktionen av sådana intryck genom fokusgruppsframtagen reklam och PR-kampanjer har blivit omfattande. Vår offentliga dialog domineras av en övertalningsindustri.

För det första är det rationellt för folk att vara okunniga. Om din röst är en bland hundra miljoner andra, vad är poängen i att investera tid och ansträngning i att inhämta relevant kunskap för otaliga komplexa politiska frågor? De flesta människor har arbeten som behöver utföras, liv att leva, vänner att träffa, och har inte tid att hela tiden vara insatta i alla politiska frågor. För det andra är det svårt att skilja faktiska åsikter från slumpmässiga svar. Den som inte vet, eller inte bryr sig, kommer ofta att kryssa i ett alternativ ändå, mer eller mindre godtyckligt. I enkäter som ges år efter år, till samma personer, kan man se att en hel del personer besvarar vissa frågor mer eller mindre slumpartat.

För det andra väljer människor vilka debattörer och nyhetskällor de lyssnar på. Och de väljer ofta de som har liknande åsikter som de själva. När man träffar bekanta med andra åsikter undviker man kontroversiella frågor som leder till tråkig stämning, så man diskuterar främst med de som har samma åsikter.

Ett lovande alternativ är “deliberativa opinionsundersökningar”. Normala opinionsundersökningar kollar vilka åsikter folk råkar ha, oavsett hur oinformerade de är, men vid deliberativa opinionsundersökningar – som nu har gjorts nästan 50 gånger – bjuds ett statistiskt representativt urval ut att läsa igenom material från olika debattörer, och delta i debatter, dels i små slumpmässigt sammanförda grupper där vanligt folk diskuterar, och med hela gruppen, där man kan ställa frågor till debattörerna. Alltså alla är på samma ställe, under en långhelg, och arbetar med frågorna, sätter sig in i de olika perspektiven.

Med några hundra deltagare blir individernas åsikter viktiga, och det arbete man tilldelats att göra är just att sätta sig in i frågorna. Istället för oinformerade åsikter, och avsaknad av åsikter, får man genomtänkta och välinformerade åsikter. Det blir rationellt att vara insatt istället för att strunta i frågan eller basera sig på massmediala intryck. Slutresultatet visar vad allmänheten skulle tycka om den varit välinformerad.

Man undviker också polariseringen som normalt sker av debatten. De som normalt sett är aktiva i en fråga, är de som har en stark åsikt. De diskuterar med andra som har samma åsikt, och tar till sig information som stöder den åsikt de redan har, sådan information antas vara välgrundad; ofta tas inte motpartens argument seriöst, och deras information antas vara ogrundad och avfärdas. Man får en polarisering av debatten, där olika läger ägnar sig åt att kasta invektiv åt varandra. Men här blir personer som inte redan har en övertygad åsikt aktiva, istället för att vara en marginel grupp blir de majoriteten. Människor möter andra som de normalt sett inte skulle möta och de sätter sig in i frågor tillsammans.

Vad skall en politiker göra? Styra i enlighet med folkmajoritetens vilja? Eller göra det han anser är rätt? Eller styra i enlighet med vad folkmajoriteten hade velat om de varit välinformerade, hade diskuterat, och övervägt båda sidors argument?

En inflytelserik lobbyist hävdade att: ”De flesta ledamöter skulle vilja göra det rätta, om de bara kunde komma undan med det”. Deliberativa opinionsundersökningar skulle kunna ge ledamöterna en ursäkt för att göra det som är rätt.

Att ge politisk makt till ett slumpmässigt urval av vanliga medborgare är intressant. De kan diskutera frågorna utan att bekymra sig för att bli omvalda. De är fria från partidisciplinen. Man kan låta dem rösta anonymt, så att de kan rösta med integritet. De kombinerar förnuft och allmänintresse.

Jag känner att måhända finns det hopp för mänskligheten! Men hur göra en demokratisk revolution som sätter existerande makttörstiga partiorganisationer på avbytarbänken och låter representanter för folket bestämma? Har beställt böckerna “When the People Speak”, “Why Deliberative Democracy?”, och “The Spirit of Compromise”, så det här ämnet kommer antagligen att återkomma på bloggen.

Hemmablindhet: Hur många feminister vet vad feminism är?

Bland kommentarerna till antifeministiska bloggar hävdas det titt som tätt att antifeminister inte vet vad feminism är, och att de borde läsa på.

Många feminister hävdar att många män är blinda för männens privilegier, att de inte kan se det eftersom det alltid varit normen för dem att ha privilegier.

Men vilka är det egentligen som är blinda i den här frågan?

Hemmablinda är vi allihop – för (en del av) våra egna misstag

Det kan vara svårt att se sina egna misstag. Hade man sett dem hade man åtgärdat dem, slutat göra dem. Vid så kallad extremprogrammering sitter två programmerare vid samma dator, och turas om att programmera, medan den andra hänger med. Det blir mycket lägre frekvens av misstag – buggar – som kan vara väldigt svåra och kostsamma att åtgärda senare. Man missar många av sina egna misstag, men kollegan ser dem.

Har man en gång accepterat ett osant påstående som sant, och levt med det en tid så man har internaliserat det, gjort det till något man tror på och ser som självklart, omprövar man det inte hur som helst. Man har anpassat de tolkningar man gör av sina erfarenheter, så att de passar det man tror på. Påståendet blir ett kluster av sammanhängande påståenden, som bekräftar och stärker varandra. Man accepterar berättelser som bekräftar det man tror på, men förkastar de som inte passar, så kallad confirmation bias.

Måhända var påståendet allmänt accepterat i den umgängeskrets och i den diskurs man var exponerad för på den tiden man accepterade det, är det ingen som presenterar motargument blir det ju svårare att genomskåda ett falskt påstående. Och påståendet behöver ju inte ha varit osant när man internaliserade det, det kan ha varit sant på den tiden, i det samhället, men tiden och samhället har förändrats och påståendet är inte längre sant.

Ibland måste man våga ifrågasätta även sina mest grundläggande påståenden, de som man identifierar sig med. Är detta verkligen sant? Vilka data bevisar att det är så?

Den bästa medicinen är sakliga argument, uppbackade med relevanta empiriska data. Det är mot den standarden man skall testa sina påståenden. Även med den bästa medicin krävs det att man är villig att granska de påståenden man tror på. Men humöret skiftar, även den som normalt sett skulle ignorera alla attacker mot vissa av sina påståenden, skulle emellanåt vara villig att lyssna på och överväga argument. Efter att argumenten trumpetats ut i medierna i några decennier, skulle flertalet ha hört och övervägt det som sägs. Visst finns det de som fortsätter klamra sig fast vid gamla åsikter, på religiöst manér, men bland de som bryr sig om sakargument blir de en minoritet. Men de argument som inte trumpetas ut i medierna, de hörs bara av de som eftersöker dem, och är mycket enklare att ignorera, att inte beakta.

Sedan finns det ju även de som inte bryr sig om sakargument. Som tror på det de vill tro på, eller som de av psykologiska skäl behöver tro på. Som när de inte kan bemöta argument börjar med sanningsrelativistiskt svammel, och istället för att besväras av att deras påståenden inte är kompatibla med verkligheten, väljer att ifrågasätta verklighetens existens och säger att allas sanningar är lika giltiga.

Feminister

Uppväxtmiljön är för de flesta kvinnodominerad, där finns massvis med kvinnoperspektiv. Om pappan är frånvarande, det inte är några män i dagispersonalen, och grundskolan är kvinnodominerad, hur mycket mansperspektiv är det då närvarande i den miljön? Feministerna har ofta vuxit upp med en feministisk diskurs, fylld med kvinnoperspektiv men med brist på mansperspektiv. Genus diskuteras ur kvinnoperspektiv. Ofta drivet av känsloargument och tolerans för osakliga påståenden. När mäns situation diskuteras bland feminister, så handlar det i allmänhet inte om mansperspektiv, utan vad feministerna antar att männen tycker och känner. Och skulle mansperspektiv till äventyrs dyka upp, avfärdas det eftersom feministerna inte känner igen sig i det, inte relaterar till det.

En sådan ensidig och osaklig diskurs är utmärkt grogrund för att acceptera och internalisera osanna påståenden.

Saklig argumentation, som faktiskt bemöter antifeministernas argument, saknas nästan helt. Istället angriper man halmgubbeversioner av det som antifeministerna hävdar, och personangrepp mot antifeministerna. ”Gubbslem”, ”näthatare”, ”varför hatar ni kvinnor?”.

De som inte intresserar sig för sakargument, på vilka grunder kommer de omvärdera de påståenden som de en gång valt att tro på? Förkastandet av saklig argumentation är snarare en försvarsmekanism hos dem som tror på det som de vill tro på, och inte vill låta sin tro konfronteras med inkompatibla fakta.

Antifeminister

Med flera decennier av feministpropaganda har de frågor där feministerna hade argument sedan länge gått igenom. Feministerna kan inte klaga över att de inte blivit hörda, som grupp betraktat har de har blivit hörda med råge.

Dagens antifeminister har vuxit upp i – eller i decennier marinerats i – ett samhälle med en feministisk diskurs. Att de i allmänhet skulle vara okunniga om vad feminism är, är orimligt, de har hört tillräckligt många av de argument som feministerna har. Hört, övervägt, och konstaterat att de inte stämmer överens med verkligheten. http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/

Visst används personangrepp och osaklighet även från antifeminister, men då är det inte i dagstidningar, i allmänhet inte ens i ansedda bloggar, utan i en del kommentarer till bloggarna. Det som driver diskursen, det som räknas, det som övertygar, är sakliga argument. För att en antifeministisk blogg skall bli stor och respekterad behöver den använda sakargument, och göra det hyffsat bra. Bland feministbloggare verkar det mer vara känslomässig slagkraft som räknas.

Vilken part vet inte vad feminism är?

Många av feminismens kritiker har i åratal eller rent av decennier betraktat feminismen, och dess kvinnoperspektiv, och hört dess argument, men de har också sett frågor ur mansperspektiv. De har lyssnat på parterna, vägt deras argument och dragit sina slutsatser.

Feministerna har också i åratal eller rent av decennier betraktat feminismen, och dess kvinnoperspektiv, och hört dess argument. Men de ser sällan frågor ur ett mansperspektiv, och vägrar för det mesta att lyssna på det, utan avfärdar sådana perspektiv och argument som ”kvinnohat”. Hur mycket perspektiv har någon på vad feminism är, som bara betraktat rörelsen inifrån?

Hur korrekt blir en hemmablind inifrånbetraktelse, befriad från utifrånperspektiv? Så vilken part är det som kan uttala sig om vad feminism är?

Visst finns det manschauvinistiska antifeminister, och de som inte lyssnat på feminismen, som avfärdar den lika kategoriskt som feminister avfärdar kritiken mot feminismen, men sådana antifeminister är bara en del av kritikerna, och de får inte särskilt hög status. De som uppnått hög status, som Ström och Billing, de har varit kritiker som vägt båda sidors argument. De har inte förkastat feminismens teser ohörda, utan förkastat dem för att de är inkompatibla med verkligheten. Bland feminister är det ovanligt med de som vägt båda sidors argument, man vill inte höra andra versioner, och förhåller sig bara till vulgärkritik eller karikatyrer av seriös kritik. De feminister som på allvar väger båda sidors argument tappar i sinom tid sin feministiska syn, de inser att den feministiska beskrivningen av kvinnor som särskilt drabbade, diskriminerade, och underordnade, inte håller. De inser att feminismens kombination av omsorg om kvinnor och likgiltighet mot män, inte har någonting med jämställdhet att göra.