bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘antifeminism

Hugo Ewalds examensarbete om antifeminism på Flashback

with 12 comments

Toklandet tipsade om Hugo Ewalds examensarbete i genusvetenskap vid Stockholms Universitet: ”Vart är patriarkatet när männen behöver det som mest?”: En analys av de dominerande diskurserna rörande jämställdhet och feminism på Flashback Forum” (titeln inleds med ett citat) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-91009, http://toklandet.wordpress.com/2013/08/10/lite-att-lasa/

Flashback Forum är inte den enda hemsidan som nämnts i den näthatsdebatt som pågått under våren, utan en av flera. Ändå kommer jag i den här studien att rikta mina ögon på just Flashback Forum, vilket innebär att andra relevanta hemsidor ‒ som t.ex. Avpixlat, Exponerat och Genusnytt ‒ kommer att få stå tillbaka.”

Även om jag ibland hamnar där via någon länk, så tycker jag diskussionen där ofta blir för kaotisk och polemisk för att vara intressant, och har därmed inte så bra koll på Flashback. Mina kommentarer blir därmed lite som om han diskuterade jämställdism i allmänhet, snarare än just ”liberal-jämställdistisk diskurs” på Flashback.

Den poststrukturalistiska förståelsen av vad en diskurs är växte fram inom humaniora och samhällsvetenskap som en motreaktion mot de utpräglat positivistiska strömningarna som dominerade inom sociologi och psykologi. Poststrukturalismen som teoribildning är därför ofta definierad genom sitt motstånd mot det upplysningstänkande som postulerar förnuftet som grundstommen i mänskligt varande ‒ och som en väg till sanningen. Poststrukturalister ställer sig i motsättning till denna tro på universell och objektiv kunskap, för att istället mena att kunskap alltid är partisk och situerad. All kunskap är på så sätt konstruerad, och enbart giltig inom specifika sociala kontexter (MacLure 2003:174).”

Om man läser det som att vad någon tror på färgas av vederbörandes subjektivitet, så fungerar det, men blir urvattnat och utan konflikt; problemet är att dylikt så ofta sägs i betydelsen att det inte finns objektiva sanningar, och att det inte är värt att sträva efter objektivitet. Då blir det konflikt mot de som anser att man bör sträva efter så hög grad av sanning och objektivitet som möjligt. Att vi inte kan göra anspråk på att kunna uppnå absolut sanning, betyder inte att vi skall avstå från att sträva efter att komma så nära som möjligt.

Jag har skrivit om de foruminlägg som samlats in till fyra olika “scener”, som kan förstås som semi-fiktionella varianter av de forumtrådar som studerats. Detta tillvägagångsätt innebär en möjlighet att “träda in” i diskursen, och på riktigt förstå den ‒ för att sedan kunna skriva som om forskaren själv var en del av den (se t.ex. Richardson 1997 och Adeniji 2008). Valet att presentera resultatet av studien i denna form blir alltså även den en del av själva analysen. Jag har även valt att i scenerna stundtals inkludera mindre motdiskurser ‒ detta för att ge en tydligare bild av hur forumets diskussioner faktiskt ter sig, och inte riskera att fastna i en fälla där de dominerande diskurserna framställs som allomfattande. Trots det faktum att skribenterna redan är anonyma har jag valt att fingera skribenternas användarnamn ‒ detta har jag gjort både på grund av att scenerna jag skapat just är skapade, och att det går inte längre att säga att den text jag skrivit in i texterna är samma text skribenten själv skrivit.”

Skall man omformulera vad någon annan skrivit, måste man ha begripit vad de menat, och dessutom vara ärlig. När man läser feminister som skriver om vad antifeminister har skrivit eller hävdat, är det vanligare att det är karikatyrer och halmdockor än att det är kompatibelt med vad som faktiskt hävdades av antifeministen. Att debattörer med avsaknad av respekt för den andres åsikter, grovt förvanska dessa, är ett omfattande problem i debatten. Eftersom jag sällan läser på Flashback, och Ewald har anonymiserat och omformulerat de redan anonyma inläggen, blir det vara svårt att granska Ewalds omformuleringar.

I regel kan man urskilja två stora antifeministiska diskurser, som ofta överlappar varandra ‒ men som vilar på olika [epistemologiska] grunder. Vid sidan av dessa existerar en flora av pro-feministiska diskurser, som i regel besitts av en minoritet av diskussionernas deltagare ‒ och som sällan är enhetliga eftersom rösterna är så få.”

Hur många varianter man urskiljer handlar främst om hur intresserad betraktaren är av att dela upp i olika varianter. Är måhända Ewald mer intresserad av nyanser av feministiska diskurser? Han gör åtminstone en uppdelning av antifeminism i två kategorier, det är inte bara ett enda kollektiv. (Sedan är ju skillnaden han delar upp antifeminism utifrån, huruvida könsskillnader skall främjas eller accepteras som de är, en fråga om värderingar om hur samhället bör vara, inte epistemologi?).

Det absolut vanligaste sättet att förstå kroppen på, och som är dominerande genom alla de fyra forumtrådar som analyserats, är att förstå kroppens biologi som den faktor som står till grund för det mesta av en individs handlande. Mer konkret innebär detta att den stora delen inlägg på Flashback som analyserats utgått från en biologistisk grund, det vill säga en definition av kroppen som ser det som anses vara ren biologi som det som främst kommer att avgöra en individs handlande (Tallis 2011). Denna definition av det biologiska som den komponent som främst determinerar mänskligt handlade …”

Stön. De som diskuterar det biologiska könets roll på det viset är nästan alltid feminister, som använder det som halmgubbe/karikatyr av ”alternativet” för att därigenom ”bevisa” sin egen position att ”kön är en social konstruktion”. Antingen är biologi irrelevant, och har inget signifikant genomslag på könens statistiska beteenden, eller också dikterar det hur varje individ beter sig, oföränderligt och oberoende av socialisering och kultur. Som att det inte skulle finnas några mellanting, där både biologi och kultur/socialisering spelar roll, och som att det inte skulle vara sådana mellanting som hävdas av kritikerna.

En tydlig följd av denna artikulering är den dominerande förståelsen av vetenskap som var dominerande på Flashback Forum, och som konkret tar sig uttryck i ett avståndstagande från all vetenskap som kommit till andra slutsatser än den ovan. På så sätt underkänns stora delar av de poststrukturalistiska strömningarna inom akademin, och framförallt genusvetenskap ‒ eftersom stora delar av dessa discipliner inte godtar en sådan, essentialistisk, definition av den mänskliga kroppen. Genusvetenskapen diskuteras i särskilt negativa termer, där kritiken främst riktar sig just mot att genusvetenskapen enligt kritikerna inte accepterar den essentialistiska tolkning av kroppen som är dominerande på Flashback Forum. Istället förordar många av skribenterna akademiska discipliner som evolutionspsykologi och neurologi ‒ som de menar är mer vetenskapliga.”

Inom vetenskap strävar man efter den enklaste modell som är kompatibel med verkligheten. När en modell tydligt motbevisats, måste den revideras eller förkastas. Om man istället väljer att behålla sådana modeller, trots att de motbevisats, då ägnar man sig inte åt vetenskap. Och låtsas man att alternativen är att förneka biologins roll, eller att vara essentialist/biologist, då är man en polariserande och polemisk debattör.

Om den liberal-jämställdistiska diskursen: ”Denna diskurs vilar alltså på en liberalindividualistisk grund istället för en konservativ korporativistisk sådan, och kritiserar inte feminismen för att feminismen skulle vara för jämställdhet, utan för att feminismen anses vara emot jämställdhet. Diskursen som sådan vilar dock på två stora motsägelser:

  1. Om det biologiska är det som främst determinerar mänskligt handlande, hur kan då det fria valet ställas i centrum som rör frågor som t.ex. varför kvinnor tenderar att hamna i låglönesektorer? Hur kan det både vara deras fria val och därför ansvar, men samtidigt också uttryck för deras biologiska betingelser?
  2. Om jämställdhet kännetecknas av lika rättigheter och möjligheter, i sig ett uttryck för alla människors lika möjlighet att använda sig av sitt förnuft, hur kommer det sig då att män kan vara strukturellt diskriminerade (men uppenbarligen inte kvinnor)?

Första punkten läser jag först som Ewalds egen polarisering av frågan, att erkännandet av att biologi spelar roll skulle innebära ett kategoriskt förnekande av fri vilja. Detta genom att se det som att ett erkännande av biologins roll innebär att man hävdar att alla individers alla val är fullständigt bestämda av biologin, så att det inte finns något utrymme för fri vilja. Eller menar han att fria val som görs med hänsyn till vilka preferenser man har är en paradox, att existensen av ens preferenser innebär att valet inte är fritt? Det skulle jag uppfatta som en väldigt märklig tolkning av ”fria val”.

Det finns feminister som hävdar att män omöjligen kan vara utsatta för strukturell diskriminering (ofta med motiveringen att män är överrepresenterade på toppen), men jag har inte sett någon antifeminist hävda detsamma om kvinnor. Det är inte så att kvinnor inte kan vara diskriminerade, men det är en empirisk fråga huruvida något kön blir diskriminerat i ett givet sammanhang. Skall man hävda att kvinnor (eller män) blir diskriminerade bör man ha någon grund för att hävda att det verkligen är diskriminering, inte bara ett ”sämre” utfall som följer av att man har gjort andra val. Feminismen har bedrivit kamp mot diskriminering av kvinnor, och samhället tar starkt avstånd mot diskriminering av kvinnor, vilket resulterat i att all signifikant och påvisbar diskriminering av kvinnor mer eller mindre blivit åtgärdade. För att fortsätta hävda att kvinnor är diskriminerade, tar man även de ”sämre” utfall som är resultatet av fria val, inte diskriminering, man hävdar att det är diskriminering, och driver igenom fördelaktig behandling av kvinnor, för att kompensera dem för konsekvenserna av deras egna val. Resultatet blir mansdiskriminering.

Den liberal-jämställdistiska diskursen kan om någonting tolkas som en något fundamentalistisk tolkning av den liberala idégrund den vilar på; människor förstås som att de alltid agerar rationellt, det enda som anses diskriminera är lagstiftning, andra formella diskrimineringsgrunder förbises ‒ och framförallt, att det enda som existerar är individer.”

Att förespråka att människor bör ha en stor grad av frihet, och i stor utsträckning få ta konsekvenserna av sina egna handlingar, är inte att hävda att människor alltid agerar rationellt. Jag känner inte igen att det skulle vara vanligt bland feminismkritiker att hävda att människor alltid skulle vara rationella.

Det jämställdistiska inkluderar även lika värde, vilket implicerar att samhället skall anpassa sig lika mycket utifrån mäns och kvinnors behov. Även om man har lika rättigheter och skyldigheter kan alltså samhället vara skevt på ett sätt som kan beskrivas som diskriminerande. Om t.ex. samhället i flera decennier driver frågan, ”Hur kan vi anpassa skolan så att flickornas (relativa) resultat maximeras?”, och gör detta utan hänsyn till pojkarnas resultat, så blir resultatet diskriminerande.

Om varför man blir antifeminist: ”Jag kan utifrån mina analyser dock försöka att göra några kvalificerade gissningar: Vad som är en vanlig retorik på Flashback Forum är en betoning på den egna identifikationen som t.ex. arbetare eller icke-stockholmare ‒ och många skribenter beskriver just hur överklassmannen må vara överordnad, men inte vanliga arbetare som skribenten själv. Samtidigt förs ofta kritik fram mot vad som anses vara en “mediafeminism”, som tar sitt uttryck i en samling privilegierade kvinnor som, trots sin privilegierade position, ser sig själva som underordnade. I en samhällelig kontext där arbetslösheten är hög, glesbygden dör ut och många människor känner sig onödiga, blir kategorin man viktigt att behålla för vissa av de individer som definierar sig som män (jfr Sennett 2007). Kategorin man blir helt enkelt en garant för en överordnad position. De “överlägsna” feministerna blir då ett hot, då de ses som människor som vill ta ifrån redan “underlägsna” män det sista de har ‒ deras position som män.”

Nu har jag inte koll på vilka som debatterar på Flashback, men det är ofta man från feminister ser ovanstående negativa stereotyper om feminismkritiker, utan grund. Både Malin Holm Och Emma Åhman avviker när de skriver i sina rapporter om jämställdismbloggare att de är relativt välutbildade, men det kanske är en annan situation på Flashback – jag kan tänka mig att många välutbildade inte trivs i den kaotiska debattmiljön.

Annonser

Written by bittergubben

11 augusti, 2013 at 16:34

Hemmablindhet: Hur många feminister vet vad feminism är?

with 5 comments

Bland kommentarerna till antifeministiska bloggar hävdas det titt som tätt att antifeminister inte vet vad feminism är, och att de borde läsa på.

Många feminister hävdar att många män är blinda för männens privilegier, att de inte kan se det eftersom det alltid varit normen för dem att ha privilegier.

Men vilka är det egentligen som är blinda i den här frågan?

Hemmablinda är vi allihop – för (en del av) våra egna misstag

Det kan vara svårt att se sina egna misstag. Hade man sett dem hade man åtgärdat dem, slutat göra dem. Vid så kallad extremprogrammering sitter två programmerare vid samma dator, och turas om att programmera, medan den andra hänger med. Det blir mycket lägre frekvens av misstag – buggar – som kan vara väldigt svåra och kostsamma att åtgärda senare. Man missar många av sina egna misstag, men kollegan ser dem.

Har man en gång accepterat ett osant påstående som sant, och levt med det en tid så man har internaliserat det, gjort det till något man tror på och ser som självklart, omprövar man det inte hur som helst. Man har anpassat de tolkningar man gör av sina erfarenheter, så att de passar det man tror på. Påståendet blir ett kluster av sammanhängande påståenden, som bekräftar och stärker varandra. Man accepterar berättelser som bekräftar det man tror på, men förkastar de som inte passar, så kallad confirmation bias.

Måhända var påståendet allmänt accepterat i den umgängeskrets och i den diskurs man var exponerad för på den tiden man accepterade det, är det ingen som presenterar motargument blir det ju svårare att genomskåda ett falskt påstående. Och påståendet behöver ju inte ha varit osant när man internaliserade det, det kan ha varit sant på den tiden, i det samhället, men tiden och samhället har förändrats och påståendet är inte längre sant.

Ibland måste man våga ifrågasätta även sina mest grundläggande påståenden, de som man identifierar sig med. Är detta verkligen sant? Vilka data bevisar att det är så?

Den bästa medicinen är sakliga argument, uppbackade med relevanta empiriska data. Det är mot den standarden man skall testa sina påståenden. Även med den bästa medicin krävs det att man är villig att granska de påståenden man tror på. Men humöret skiftar, även den som normalt sett skulle ignorera alla attacker mot vissa av sina påståenden, skulle emellanåt vara villig att lyssna på och överväga argument. Efter att argumenten trumpetats ut i medierna i några decennier, skulle flertalet ha hört och övervägt det som sägs. Visst finns det de som fortsätter klamra sig fast vid gamla åsikter, på religiöst manér, men bland de som bryr sig om sakargument blir de en minoritet. Men de argument som inte trumpetas ut i medierna, de hörs bara av de som eftersöker dem, och är mycket enklare att ignorera, att inte beakta.

Sedan finns det ju även de som inte bryr sig om sakargument. Som tror på det de vill tro på, eller som de av psykologiska skäl behöver tro på. Som när de inte kan bemöta argument börjar med sanningsrelativistiskt svammel, och istället för att besväras av att deras påståenden inte är kompatibla med verkligheten, väljer att ifrågasätta verklighetens existens och säger att allas sanningar är lika giltiga.

Feminister

Uppväxtmiljön är för de flesta kvinnodominerad, där finns massvis med kvinnoperspektiv. Om pappan är frånvarande, det inte är några män i dagispersonalen, och grundskolan är kvinnodominerad, hur mycket mansperspektiv är det då närvarande i den miljön? Feministerna har ofta vuxit upp med en feministisk diskurs, fylld med kvinnoperspektiv men med brist på mansperspektiv. Genus diskuteras ur kvinnoperspektiv. Ofta drivet av känsloargument och tolerans för osakliga påståenden. När mäns situation diskuteras bland feminister, så handlar det i allmänhet inte om mansperspektiv, utan vad feministerna antar att männen tycker och känner. Och skulle mansperspektiv till äventyrs dyka upp, avfärdas det eftersom feministerna inte känner igen sig i det, inte relaterar till det.

En sådan ensidig och osaklig diskurs är utmärkt grogrund för att acceptera och internalisera osanna påståenden.

Saklig argumentation, som faktiskt bemöter antifeministernas argument, saknas nästan helt. Istället angriper man halmgubbeversioner av det som antifeministerna hävdar, och personangrepp mot antifeministerna. ”Gubbslem”, ”näthatare”, ”varför hatar ni kvinnor?”.

De som inte intresserar sig för sakargument, på vilka grunder kommer de omvärdera de påståenden som de en gång valt att tro på? Förkastandet av saklig argumentation är snarare en försvarsmekanism hos dem som tror på det som de vill tro på, och inte vill låta sin tro konfronteras med inkompatibla fakta.

Antifeminister

Med flera decennier av feministpropaganda har de frågor där feministerna hade argument sedan länge gått igenom. Feministerna kan inte klaga över att de inte blivit hörda, som grupp betraktat har de har blivit hörda med råge.

Dagens antifeminister har vuxit upp i – eller i decennier marinerats i – ett samhälle med en feministisk diskurs. Att de i allmänhet skulle vara okunniga om vad feminism är, är orimligt, de har hört tillräckligt många av de argument som feministerna har. Hört, övervägt, och konstaterat att de inte stämmer överens med verkligheten. http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/

Visst används personangrepp och osaklighet även från antifeminister, men då är det inte i dagstidningar, i allmänhet inte ens i ansedda bloggar, utan i en del kommentarer till bloggarna. Det som driver diskursen, det som räknas, det som övertygar, är sakliga argument. För att en antifeministisk blogg skall bli stor och respekterad behöver den använda sakargument, och göra det hyffsat bra. Bland feministbloggare verkar det mer vara känslomässig slagkraft som räknas.

Vilken part vet inte vad feminism är?

Många av feminismens kritiker har i åratal eller rent av decennier betraktat feminismen, och dess kvinnoperspektiv, och hört dess argument, men de har också sett frågor ur mansperspektiv. De har lyssnat på parterna, vägt deras argument och dragit sina slutsatser.

Feministerna har också i åratal eller rent av decennier betraktat feminismen, och dess kvinnoperspektiv, och hört dess argument. Men de ser sällan frågor ur ett mansperspektiv, och vägrar för det mesta att lyssna på det, utan avfärdar sådana perspektiv och argument som ”kvinnohat”. Hur mycket perspektiv har någon på vad feminism är, som bara betraktat rörelsen inifrån?

Hur korrekt blir en hemmablind inifrånbetraktelse, befriad från utifrånperspektiv? Så vilken part är det som kan uttala sig om vad feminism är?

Visst finns det manschauvinistiska antifeminister, och de som inte lyssnat på feminismen, som avfärdar den lika kategoriskt som feminister avfärdar kritiken mot feminismen, men sådana antifeminister är bara en del av kritikerna, och de får inte särskilt hög status. De som uppnått hög status, som Ström och Billing, de har varit kritiker som vägt båda sidors argument. De har inte förkastat feminismens teser ohörda, utan förkastat dem för att de är inkompatibla med verkligheten. Bland feminister är det ovanligt med de som vägt båda sidors argument, man vill inte höra andra versioner, och förhåller sig bara till vulgärkritik eller karikatyrer av seriös kritik. De feminister som på allvar väger båda sidors argument tappar i sinom tid sin feministiska syn, de inser att den feministiska beskrivningen av kvinnor som särskilt drabbade, diskriminerade, och underordnade, inte håller. De inser att feminismens kombination av omsorg om kvinnor och likgiltighet mot män, inte har någonting med jämställdhet att göra.

Written by bittergubben

6 juli, 2013 at 14:42

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Fanny Åströms parafrasering om att män borde sluta kalla sig män

with 3 comments

Det finns de som tycker att de som är för jämställdhet borde sluta kalla sig feminister, eftersom begreppet ohjälpligen solkats av allehanda dumheter, alternativt att de borde sluta kalla sig feminister därför att det finns så många som är kritiska till feminismen. Fanny svarar att det vore likvärdigt med att begära att män borde kalla sig något annat. Hon parafraserar: ”Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move!” / ”Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som män, killar och snubbar. Man kan tycka att beröringsskräcken med den manliga vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.” http://www.arsinoe.se/det-aren-riktig-pr-miss-att-kalla-sig-man-efter-tusentals-ar-av-fortryck/

När man säger att ordet feminism är så bankrutt och solkat att det är lika bra för de som är för jämställdhet att överge ordet, uttrycker man kritik mot mycket av det som ryms inom feminismen. Om det är på det sättet Fanny menar, så uttrycker hon kritik mot manligheten, hon tycker män i stor utsträckning är skit.

Alternativt, om man säger att det finns så många hårdföra feminismkritiker att det vore bättre för de som är för jämställdhet att kalla sig något annat, då påtalar man just att det finns så många hårdföra feminismkritiker. Om det är så Fanny menar så erkänner hon alltså att det finns så många hårdföra manskritiker, eller mer specifikt, att det finns så många manskritiska feminister. Är det så hon menar tror jag att jag avstår från att protestera mot just det, för så är det. Det finns massvis med manskritiska feminister som spyr ut sitt mansförakt i tidningar, TV, bloggar, inom genusvetenskapen, etc. (Om det är så hon menar är det ju trevligt att hon parafraserar dylik feminism som överspänd och antiintellektuell).

Hon försvarar sig med att det bara är satir, att hon inte egentligen tycker att män skall sluta kalla sig för det, men hon utgår ändå från en likvärdighet; att påståendet att feminister borde sluta kalla sig feminister för att ordet solkats är likvärdigt med att män borde sluta kalla sig män för att det ordet solkats. Oavsett om hon verkligen tycker att män bör kalla sig något annat, utgår inlägget från att en sådan likvärdighet föreligger.

Det är en fundamental skillnad på att kritisera en ideologi som folk väljer om de vill vara anhängare av, och på att kritisera en befolkningsgrupp som man föds in i. Att ta en sådan befolkningsgrupp, oavsett om det är fråga om ras, sexuell läggning, kön, eller etnisk bakgrund, och antingen tycka att den gruppen är skit eller gå med i en ideologi som står för förakt mot en sådan grupp, det är inte ok. Att ta avstånd från en sådan ideologi, som står för sådana värderingar, det är däremot någonting som man bör göra, om man delar grundläggande humanistiska värderingar om människors lika värde.

Så vad menar Fanny? Att männen och manligheten är skit, eller att vi har en omfattande mansföraktande feminism? I vilket fall är hon nöjd med det hon hävdat. Hon skriver i en kommentar hos Genustant Dahmer om de ursprungliga twitterinläggen: ”Tycker ju dock själv att det där [är] typ det mest geniala jag skrivit …”

Och vilken syn har alla de feministiska kommentatorer som hyllar hennes inlägg? Tycker de att män och manlighet är skit, eller att vi har en så omfattande mansföraktande feminism?

En bättre parallell vore att uppmana antifeminister att inte kalla sig antifeminister. Liksom feminismen inte har någon avgränsning för när kvinnochauvinismen blir för extrem för att det skall kunna räknas som feminism, har begreppet antifeminism ingen avgränsning åt andra hållet; det är inte bara de som är för jämställdhet som är mot feminismen, även kvinnohatande manschauvinister kan kalla sig antifeminister. Och det är antagligen just därför som så många av de som är aktiva mot feminismen, och alltså är antifeminister, inte kallar sig för det, utan istället kallar sig något annat, t.ex. jämställdister. Just för att markera ett avståndstagande även mot manschauvinism, för att undvika den associationen. Men Fanny tycker det vore korkat för feminister att tillämpa samma logik.

Fanny_AllaMänAnsvariga

Fanny, ännu en feminist som sjunger ”Cry me a river”, har en unken manssyn, tycker att vi har patriarkat i Sverige, och tycker att alla män är medansvariga för ”patriarkatet”.

Andra som skrivit om detta: http://ekvalist.blogspot.se/2013/05/man-uppmanas-byta-kon.html / http://toklandet.wordpress.com/2013/05/29/om-radikalfeminister-och-kommunister/

Written by bittergubben

1 juni, 2013 at 14:59

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Lång kommentar till Hanna Kjellbergs inlägg om vad feminism är

with 21 comments

Bloggaren Hanna Kjellberg hävdar på sin blogg att feminism bara är att vara för jämställdhet: ”Feminismen betyder idag samma sak som den alltid betytt; rörelse för jämställdhet mellan könen. Feminism ÄR och BETYDER jämställdhet.” http://ordochord.wordpress.com/2013/04/05/vad-ar-feminism/

Men det stämmer inte. Man måste åtminstone lägga till att feminism också handlar om att tycka att kvinnor är underordnade, men även då är det en halvmesyr.

För att minska förvirringen tänker jag här ofta använda ordet kvinnoism där jag normalt skulle använda ordet feminism; att på ett ensidigt sätt vara för kvinnor, bry sig om kvinnor, se och värdera kvinnoperspektiv, men inte alls på samma vis bry sig om män och mansperspektiv.

I det läget att man tycker kvinnor är underordnade, är påståendet att feminism handlar om jämställdhet snarare än kvinnoism nästan rimligt, de skulle båda ge slutsatsen att man skall förbättra för kvinnor. Men i länder där kvinnor inte är underordnade, blir jämställdhet och kvinnoism två helt olika saker. Och det som kallas för feminism uppför sig då inte som jämställdhetsförespråkande, utan som kvinnoism.

Även i länder där kvinnor är underordnade, blir jämställdhetsförespråkande och kvinnoism två olika saker. Även om de båda skulle komma fram till att kvinnornas situation bör förbättras, så skulle en analys som värderar båda könen, och en som bara värderar det ena könet, se olika ut. Och den analys som kallas feministisk är nästan alltid kvinnoistisk, den bryr sig om och värderar kvinnor, men inte män.

Svensk lag och dess tillämpning diskriminerar män men inte kvinnor. Deltagarna i det politiska livet har i flera decennier tävlat om vem som kvalificerar som kvinnornas beskyddare genom att förbättra för dem, närhelst de drabbas av någonting, medan mansfrågor möts med axelryckningar. Man söker med ljus och lykta efter områden där kvinnor har sämre utfall och går till strid mot det, oavsett orsak till det sämre utfallet, medan områden där män har sämre utfall ignoreras även om det är resultatet av direkt diskriminering. tycker man i det läget att kvinnorna är underordnade, förtryckta, och diskriminerade, då är man feminist.

Men hur kan man tycka det? Jo, genom att bara bry sig om de frågor där kvinnor har sämre utfall, och strunta i sådant där män har sämre utfall, sådant där män blir diskriminerade. Och detta blir inte bara ett tillägg, som att feminism utöver att vara för jämställdhet även innebär att man tycker att kvinnor är underordnade, det blir en direkt konflikt. Man kan inte samtidigt tycka att könen är lika mycket värda, och ha en samhällsanalys som bara värderar det ena könet. Man kan inte samtidigt vara för jämställdhet och för kvinnoism, det är inkompatibla värderingar.

… feminismen [är] i sig inte mer än ’rörelse för jämställdhet mellan könen’. Sedan kan människor som är och kallar sig feminister också ha massvis med andra åsikter.”

Det finns massvis med olika åsikter som går att kombinera med varandra. Man kan vara rasist och tycka om blåbärspaj. Men kan man samtidigt vara humanist som tycker att alla människor skall ha samma rättigheter och värde, oavsett ras, och dessutom tycka att lagen bör diskriminera mot vissa raser? Nej, det kan man inte. Det är åsikter som inte är kompatibla med varandra.

På samma sätt, när så kallade feminister har åsikter som står i direkt konflikt med det du hävdar att feminism betyder, så går det inte ihop. Antingen skulle du få släppa på din definition av feminism, eller säga att dessa personer, som påstår sig vara feminister, i själva verket är antifeminister. Så länge du inte är villiga att kalla Schyman, Sveland, Feministiskt Initiativ, och lejonparten av de som kallas feminister i dagens Sverige, för antifeminister, så går det inte ihop. Och om du är villig att göra det, då är du rätt excentrisk.

Det finns människor som inte alls är feminister i mina ögon, men som kallar sig det.”

Åtminstone en tummetott. Men det räcker inte.

… jag inte blir mindre feminist bara för att vissa feminister gör, säger eller föreslår tokiga saker. Jag vill ju ha jämställdhet.”/ ”Du kanske fortfarande inte gillar etiketten, och föredrar att inte använda den för att inte associeras med de feminister som du inte håller med. Men det gör dig inte till mindre feminist; och det gör dig verkligen inte till antifeminist. Det gör dig till en feminist som föredrar att inte kalla dig vad du är, och det är helt i sin ordning.”

Vissa feminister? De feminister som? Du menar de som kallar sig feminister, men egentligen är kvinnoister? Varför kallar du dem feminister, om du tycker att de inte alls är det? Använder du ordet i annan mening än du kräver att feminismkritiker skall använda det? Om det är så vanligt att använda ordet feminism i betydelsen kvinnoism, i en betydelse som inkluderar de som kallar sig feminister men enligt din definition inte alls är det, om det är så vanligt att till och med du själv verkar göra det, hur kan du då bli upprörd över att andra gör det?

Bland den så kallade feminism som hörs och störs, så är det ju en överväldigande majoritet som är kvinnoistisk, som ensidigt tar kvinnoperspektiv och struntar i mansperspektiv. Det är inte mycket av den så kallade feminismen som blir kvar.

Det vore svårt att ’byta namn’ på feminismen med tanke på rörelens storlek, och finns ingen anledning att göra det. Feminismen kämpar för samma saker idag som man kämpade för när rörelsen grundades (lika rättigheter och förutsättningar, skyldigheter och så vidare för alla människor, oavsett kön).”

De som i dagens Sverige vill ha lika rättigheter och skyldigheter, blir kallade antifeminister. De som i dagens Sverige kallas feminister, det är sällan de tar strid mot den lagstiftning som i dagens Sverige diskriminerar med avseende på kön, det är vanligare att de försvarar den, vissa mansdiskriminerande lagar, som kvinnofridslagen, drevs igenom av feminister. Förlåt, personer som felaktigt kallas feminister, enligt dig är de antifeminister? Men du är ändå bekväm med att kalla dem feminister? Och de är inte ett marginellt inslag i den rörelse som kallas feminism, de är ju tillräckligt många för att driva igenom kvinnoistiska lagar.

Rörelsens storlek? Kvinnoismen är en enorm rörelse. Men feminismen, så som du definierar den, är inte någon stor rörelse. Räknar du i den feministiska rörelsen in sådana som kallar sig feminister men inte är det? Alltså använder du ordet på ett sätt som du reagerar mot att andra använder det på?

”… i och med att feminismen kämpar för jämställdhet, kan den heller aldrig acceptera att män diskrimineras; det vore inte jämställt. Det är därför som feminismen inte är en kvinnofråga, utan en demokratifråga, för alla människor.”

Här låter ju feminismen riktigt sympatisk. Det är bara ett litet problem. En fullständigt förkrossande majoritet av svensk feminism passar inte in. Den inte bara accepterar att män diskrimineras, utan tar ofta avstånd mot kritik av sådan diskriminering. Kimhza Bremer: ”Det var som anställd vid ett universitet här i Sverige som jag för första gången insåg att feminismen hade spelat ut sin roll (och blivit en “bad movement”). Jag hamnade i en principiell diskussion om diskriminering. Eftersom jag var delansvarig för intagningen av nya studenter, hävdade jag för döva öron att diskriminering var oacceptabelt (nolltoleransen där igen), oavsett vem som diskriminerades. Jag insåg snart att jag var den enda som hade detta perspektiv. Att jag protesterade mot att vita, svenska pojkar kategoriskt diskriminerades (utifrån hudfärg och kön), gjorde att jag blev ovän med hela kollegiet. Att påpeka att diskriminering är fel (och här handlade det dessutom om olaglig diskriminering), betydde att jag nu blev betraktad som “rasist”. Och att påstå att kompetens och inte kön borde vara grunden för bedömning, betydde att jag nu även sågs som “antifeminist”.http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/04/09/jag-forsoker-betala-tillbaka-min-skuld

De som kallas antifeminister är ofta i själva verket feminister. De som kallas feminister är i själva verket för det mesta antifeminister. När din definition är inkompatibel med rörelsens innehåll, är det då verkligen rimligt att propsa på din definition, även om det innebär att nästan alla aktuella användningar av ordet blir fullständigt felaktiga, och att den feministiska rörelsen istället måste kallas något annat, som kvinnoismrörelsen? Vore det inte rimligare att uppdatera din beskrivning av vad ordet feminism avser, så att den är kompatibel med det som kallas feminism?

Vad kallar du kvinnoisterna, kvinnochauvinisterna? Om ordet feminist bara kan användas av de som är för jämställdhet, så hamnar väldigt många som kallas sig feminister utanför, vad kallar du dem? Jag använder orden feminism, kvinnochauvinism, och här även kvinnoism, men vilka ord använder du? Är det inte så att du använder ordet feminism även för dessa, även om du säger att de egentligen inte är feminister? Som genusdebattör har du rimligtvis ett ord för någonting som är så vanligt. Hur jag använder orden: https://bittergubben.wordpress.com/2012/09/08/en-jamstalldists-jamstalldhetslabyrint/

Det blir ännu roligare när man betraktar begreppet extremfeminism. Det används allmänt för att benämna SCUM och dylika avarter av feminismen. Men om feminism är jämställdhet, så måste väl extremfeminism betyda extrem jämställdhet? Att hata män så till den grad att man vill utrota alla män, det är inte en extrem form av jämställdhet, det är en extrem form av kvinnoism, en extrem form av kvinnochauvinism. Om du tycker feminism är jämställdhet, hur hanterar du då begreppet extremfeminism?

[feminismen] tycker inte att kvinnor är mer värda än män, bättre än män, eller borde ha fler fördelar än män. Feminismen vill heller inte att kvinnor ska bli som män, utradera kön totalt, eller att alla ska ‘bli likadana’. Feminismen vill ha att vi ska ha lika rättigheter; socialt, politiskt och ekonomiskt. Lika rättigheter, lika skyldigheter, och lika ansvar, oavsett vad man har mellan benen eller identifierar sig som. Kan du skriva under på det, då är du feminist.”

Detta med lika rättigheter och skyldigheter, lika spelregler, det är just vad feminismkritiker som Pär Ström och Pelle Billing vill ha. De skulle alltså vara feminister, inte antifeminister?

Och de flesta som kallar sig feminister håller inte med. Gudrun Schyman tycker att ”Jämställdhet måste handla om mer än att lyfta fram kvinnor eller ge kvinnor samma rättigheter som män” och föreslår att ”män kollektivt skall ta det ekonomiska ansvaret för mäns våld mot kvinnor”. Att tycka att människor skall dömas utifrån kollektiv tillhörighet är inte kompatibelt med att tycka att människor inte skall dömas utifrån kollektiv tillhörighet. Varför är föregående mening ens nödvändig, den är ju en tautologi. Maria Sveland tycker att män, i egenskap av sitt kön, inte ska kunna räknas in bland civila dödsoffer vid krig, civila är bara kvinnor och barn, och från Feministiskt Initiativ har deklarerats att man inte vill ha könsneutral lagstiftning. Allt detta, kvinnoism som kallas feminism, skulle alltså egentligen vara exempel på antifeminism?

Det är en måttlig andel av feminister som uttryckligen säger att kvinnor är bättre än män. Men det är inte ovanligt att feminister hävdar att kvinnor är bättre på ditten eller datten, men om någon (utomstående) säger att män är bättre på någonting, blir det kraftiga protester (ibland med undantag för påståenden om muskelstyrka). Om kvinnor sägs vara bättre på ditten och datten, medan män inte är bättre på någonting, då sägs ju att kvinnor är bättre än män. Visst, det är inte definitionen på feminism, man måste inte tycka det för att vara feminist, men pratar man om vad feminismen ”vill” – så som du gör i citatet – då är det svårt att ignorera det som rörelsen i praktiken står för.

Det jag själv tolkar in i ordet ’jämställdhet’ är att alla människor ska ha samma rättigheter och möjligheter att förverkliga sig själva; göra sin röst hörd; ha makten över sitt eget liv, kropp och sexualitet; arbeta med vad de vill; göra karriär; vara med sin familj; få samma lön för samma utfört arbete som en person av ett annat kön; ha tillträde till samma arenor i samhället o.s.v. Att vi inte måste bete oss på ett visst sätt, ha vissa egenskaper, vara bra på vissa grejer och gilla vissa saker bara för att vi har ett visst fysiskt kön mellan benen. Tycker du att det låter rätt och riktigt, ja, då kan jag bara konstatera: du är feminist du med.”

Återigen, jämställdister (och jämställdismsympatisörer), som ofta kallas för antifeminister, skulle egentligen vara feminister? (Det beror förvisso på vad man räknar in i ”lika möjligheter”, vill du med det mena att man skall kompenseras för olika förmåga, så att kvinnor skall ha lika möjligheter att bli basketbollproffs som längre män? Skall då även korta män ges motsvarande kompensation för att ha samma möjlighet att bli basketproffs som långa män? Skall man ha ”lika möjligheter” oavsett preferenser, så att kvinnor lika ofta som män blir styrelseledamöter, trots att betydligt fler män satsar stenhårt på karriären? Skall då även icke-ambitiösa män kompenseras för sin lägre ambition så att de också har samma ”möjlighet” som mer ambitiösa män? Om du tycker dessa frågor är fåniga, vad menas då med ”lika möjligheter”, utöver lika rättigheter och skyldigheter? Eller snarare i kontrast till, för sådana kompensationer för skillnader i förmåga och preferenser skulle innebära olika behandling, olika spelregler för att kompensera).

Visst finns feminismkritiker som tycker att könen skall vara si eller så, men även bland de som kallas feminister finns det väldigt många som har starka åsikter om hur personer av olika kön får bete sig. T.ex. kan en kvinna kallas könssvikare om hon väljer att vara hemmafru, medan motsvarande man applåderas, just därför att feministen har starka åsikter om hur könen statistiskt sett skall vara. Dessa personer är alltså antifeminister? Jag själv och många andra feminismkritiker tycker att könen de facto är olika, statistiskt sett, och att detta i sig inte är ett problem. Men det implicerar inte att tycka att individer skulle ha någon som helst moralisk skyldighet att vara på det sätt som är mer typiskt för deras kön.

Att byta namn på rörelsen till ‘jämställdism’ eller något liknande vore snarare att antyda att feminismen inte skulle ha kämpat för lika rättigheter, utan för kvinnors upphöjelse över männen; det har den aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Feminismen betyder idag samma sak som den alltid betytt; rörelse för jämställdhet mellan könen. Feminism ÄR och BETYDER jämställdhet.”

Det fanns en tid när feminismen drog kraft från principen om universella mänskliga rättigheter, nu, när lagen diskriminerar män, förespråkar den oftare särskilda kvinnorättigheter, än att män skall ha samma rättigheter som kvinnor. Samhället har förändrats, och med det så har också feminismens förhållande till samhället, och feminismens mål, förändrats. Förutom att den fortsätter vara ”för” kvinnor.

Det är här också viktigt att beakta att feminismen som rörelse är internationell. I många delar av världen, såsom Mellanöstern, Afrika och Asien, är kvinnoförtrycket fortfarande en verklighet. I de delarna av världen handlar det fortfarande om att kämpa för kvinnors rättigheter för vilket för ordet feminism är och förblir lämpat. Globalt sett är kvinnor förtryckta i relation till män, och att helt klippa banden till den jämställdhetskampen genom att sluta kännas vid ordet ‘feminism’ gynnar knappast någon.”

Jag svarar med att citera Pär Ström: ”En vän … sa ”I Botswana behövs verkligen feminism”. Jag tänkte några sekunder. Sedan sa jag: ”Nej, där behövs jämställdism”. Varför ska ens tredje världen, där kvinnor verkligen har begränsade rättigheter på många håll, gå omvägen via feminism när de inför jämställdhet? Jämställdismen innehåller ju feminismens goda sidor, men är komplett eftersom den inte begränsar sig till det ena könets problem.”. Och Bashflak fyller i: ”Ja, det är ju ganska självklart. När folk i U-länder skaffar telefon köper de ju inte en bakelit-pjäs med snurrskiva, utan de hoppar direkt till mobilen och smartphonen. Och när de skaffar sin första TV är den inte tjock och svartvit. På samma sätt kan mellansteget feminism utan problem hoppas över när demokratiseringsprocessen ska genomföras.” http://genusnytt.wordpress.com/2012/10/16/i-botswana-behovs-verkligen-jamstalldism/

Hur du än vill definiera ordet feminism, så är det så att den rörelse som kallas för feminismen, är en kvinnochauvinistisk rörelse, som bryr sig mycket mer om kvinnor än om män. Om målet är jämställdhet, varför gå omvägen – irrvägen – över kvinnochauvinismen? Om man vill ha universella mänskliga rättigheter, varför välja kvinnoism?

Det enda du vet när jag talar om att jag är feminist, är att jag tycker att människor ska ha samma möjligheter i livet; oavsett vilket kön man har.”

Verkligen? Inget mer? Ingenting om att du tycker att kvinnor är underordnade? Inget om att du i mycket större utsträckning bryr dig om sådant som drabbar kvinnor, vilket dagens Sverige torde vara nödvändigt för att komma fram till att kvinnor är underordnade?

Patriarkatet är så mycket mer än ett strukturellt förtryck av kvinnor. Könsmaktordningen påverkar oss alla i samhället, vare sig vi identifierar oss som män, kvinnor, flickpojkar, cis-femme, queer, eller något mitt emellan allt. Patriarkatet ger män makt och ekonomiska fördelar över kvinnor som grupp, men det innebär inte att varje enskild man alltid har mer makt än varje enskild kvinna.”

Och så kom vi dit till slut, även om jag fick hoppa till ett annat inlägg. Mäns fördelar. Patriarkat. Kvinnor förtryckta. Män ges pengar och makt.

Vid vilken grad av ansträngning från en man, skulle systemet ge honom mer än det statistiskt sett skulle ge till en kvinna i samma situation? Att många fler kvinnor har möjligheten att låta en partner försörja henne, och i betydligt större utsträckning beaktar en potentiell partners inkomst, vilket resulterar i att män satsar mer på att tjäna pengar, och kvinnor satsar mindre, innebär det att kvinnor är förtryckta? Att de diskriminerats? Män satsar relativt mycket på inkomsten, kvinnor relativt mycket på relationer och hälsa. Som resultat tjänar män mer pengar, kvinnor har fler nära vänner och lever längre. Att kvinnor och män prioriterar olika, det är kvinnoförtryck?

Manliga journalister och bloggare får också hatbrev, men det är en bråkdel av vad kvinnliga motsvarigheter tar emot, och hatet är av en annan art.” / ”… hela problemet med näthat mot kvinnor är bara ett symptom på en sjukdom som ännu finns i vårt samhälle trots hundra år av jämställdhetssträvan; kvinnohat.”

Feminismen, alltså kvinnoismen, som vi brukar se den. Man tar ett problem, näthat, som drabbar personer av båda könen – ju mer kontroversiella och kränkande åsikter man uttrycker, och ju större spridning, desto mer hat får man. Och hur hanteras det? Man intresserar sig bara för det som drabbar kvinnor, säger att det andra bara är en bråkdel. Check. Man tycker vilket kön som drabbas skall utvärderas utifrån de former som främst drabbar kvinnor. Check. Kvinnor drabbas överlägset värst. Check. För att de är kvinnor. Check. Det är i själva verket ett kvinnohat. Check.

Det är ju lite besvärligt att säga riktigt hur mycket näthat respektive kön får, men feministiska påståenden om att det nästan bara är kvinnor som drabbas, de påståendena är inte så mycket en fråga om empiriska data om hur världen är beskaffad, som en fråga om vad feministerna ifråga bryr sig om. Precis som partnervåldet, där feminister hävdar att nästan bara kvinnor drabbas, och att det har enorma proportioner, men utgår man från samma grad av våld som feministerna använder för att få de enorma proportionerna, då är det lika vanligt att kvinnor slår manliga partners som att män slår kvinnliga partners. Feministernas uttalanden i frågan säger inte så mycket om verkligheten, som de säger om feministerna själva. Nämligen att de inte har en jämställd värdering av könen, att de är kvinnoister.

Written by bittergubben

10 april, 2013 at 19:30

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Kommentar till Hannahs inlägg om skillnaden mellan feminister och antifeminister

with 3 comments

Bloggen onewaycommunication har ett inlägg om skillnader mellan feminister och feminismkritiker, och varför de inte kommer överens. Eller kanske snarare, varför de tycker att feminismkritiker inte förstår feminism, i synnerhet om man ser till punkt 3 och 4. Punkterna är skrivna av någon annan, Hannah återger dem med gillande. http://www.onewaycommunication.co/?p=27082

1. Antifeminister har oftast en klassisk liberal syn på rättvisa medan feminister har en typisk socialistisk, dvs antifeministerna anser att individens personliga frihet är det viktigaste medan feminister anser att det viktigaste är att förändra samhället så att samhället och den stora majoriteten kan främjas långsiktigt (detta gäller oftast även för antifeminister som ligger till vänster samt högerfeminister, lustigt nog). Därför blir det svårt att komma överens i frågor som de angående kvotering och delad föräldraförsäkring.”

Ok. I Sverige finns en korrelation mellan feminism och vänster (och som konsekvens feminismkritiker åt höger). Även om det inte är någon grundläggande faktor inom feminism att vara vänster, utan bara är en korrelation, så är ju det just vad inlägget handlar om – vad som är typiska skillnader mellan feminister och deras kritiker.

2. Synen på kunskap och vetenskap är olika, antifeminister har ofta en naturvetenskaplig och positivistisk syn på kunskap (det jag förnimmer med mina sinnen är sant), de ser mycket på orsak och verkan medan feminister har en vetenskapssyn som grundar sig i samhällsvetenskapen och sociologin, som ser på omgivningen och på strukturer snarare än bara på individer/företeelser och deras egenskaper. Att se strukturella problem blir svårt om man tycker att alla socialvetenskaper är ”rent flum”.”

Som om man inte inom naturvetenskapen skulle ägna sig åt strukturer och abstraktioner. Det är många komplexa fenomen som studeras inom många olika discipliner.

Jag upplever att många feminister använder ordet strukturer som avseendes någonting som existerar oberoende av de komponenter som utgör strukturen, att man kan beskylla strukturer utan att göra klart vad detta innebär för de delar som strukturen består av, eller ens försöker beskriva – och ännu mindre att påvisa – de underliggande delar som bygger upp strukturen. När feminister har sådana magiska strukturer, där ordet struktur blir ett magiskt ord för att slippa klargöra vad man pratar om, är det många antifeminister som reagerar – och gör det alltför ofta med ett överdrivet brett fördömmande av att prata om strukturer.

Men den verkliga skillnaden är vilka kriterier man använder för att avgöra vilka svar som är korrekta. En hypotes skall vara falsifierbar, och bara accepteras som troligtvis sann i den mån den har klarat sig i tester mot andra hypoteser, annars ägnar man sig inte åt vetenskap.

Hannah: ”Grejen med positivism är att den inte är speciellt lämpad för att hantera vetenskap och kunskapsproduktion kring samhälleliga fenomen. Den är nämligen tämligen värdelös på att ställa frågan ”Varför?”.”

Problemet att hitta rätt frågor finns inom alla vetenskaper. Inom seriösa vetenskaper är det ofta det viktigaste problemet, har man väl hittat den rätta frågan är resten ”bara” metodiskt arbete med att utvärdera svaren. Det är just där skillnaden ligger, inom vetenskapen kan man bara acceptera svar som är falsifierbara och som motstår testning, man kan bara förkasta de hypoteser som falsifieras. Om man istället mer eller mindre struntar i om svaren är sakligt korrekta, om de är i överensstämmelse med verkligheten, och istället utvärderar svar utifrån om de passar in i ens politiska ideologi, då blir det pseudovetenskap. Skillnaden ligger inte i förmågan att ställa frågor, utan i hur man anser att svaren skall utvärderas, utifrån en vetenskaplig positivism som söker att komma så nära sanningen som man förmår, eller utifrån en politisk korrekthet?

Skillnaden går inte mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap, utan mellan vetenskap och pseudovetenskap. Det går alldeles utmärkt att ha ett vetenskapligt förhållningssätt även inom samhällsvetenskapen, om man vill det, men en del väljer ideologi över vetenskap. Skillnaden är att folk är mer ideologiska om hur samhället skall vara organiserat, än de är om hur man skall beskriva hur t.ex. ett myrsamhälle är organiserat. Naturvetare sätts alltså inte alls i samma utsträckning i en situation där de blir tvungna att välja mellan vetenskap och ideologi, så problemet blir mycket vanligare inom samhällsvetenskaper.

3. Dagens feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika och att samhälleliga skillnader mellan kvinnor och män inte uppkommit naturligt utan beror på orättvisor. Ser man till frågor om ekonomi, makt och materiell status blir det uppenbart vilken grupp som förlorar på det (generellt), detta implicerar dock att män har roffat åt sig en position de inte har rätt till och det är ju inte kul att höra som man, oavsett om man själv har en hög position själv eller ej. Dessutom är vi alla fostrade i de traditionella könsrollerna (mer eller mindre) och för många är detta en viktig del i deras identitet, att då komma och påstå att denna viktiga del av ens jag inte är naturlig (som de kanske ansett) och dessutom att den kan vara problematisk blir som en personlig förolämpning, därför blir det nog viktigt för vissa att försvara detta med näbbar och klor.”

Jag uppfattar det som ett rätt kraftigt understatement att säga ”feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika”, den går mycket längre än så. Närhelst det blir en kraftig könsskillnad på något område, så hävdas genast att detta beror på struuuktuuurer, och att det är ett allvarligt problem. Alltså implicit att könen biologiskt skulle vara så lika, att det inte inom någon signifikant domän skulle kunna få genomslag i signifikant olika könsfördelning. Och detta presenteras som vetenskap. Här blir jag provocerad. Man har bara belägg för att socialisering är en viktig faktor (naturligtvis är det så), och utifrån det så hävdar man det som etablerat att biologin är mer eller mindre irrelevant, utan några belägg för det, och trots att det finns omfattande bevis för att biologin spelar signifikant roll. Ursäktar ni om jag säger att många feminister verkar ha svårigheter med att förstå biologiska strukturer? https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet/

När författaren hävdar att det är uppenbart vilket kön som förlorar, tar vederbörande feministperspektivet. Ställer man frågan, ”Vilket kön har sämre utfall, om vi utvärderar det utifrån de aspekter där kvinnor har sämre utfall?”, gissa vilket svar man får då? Feminismens prioritering här, att tycka att vilket kön som är privilegierat och vilket som förlorar, skall avgöras utifrån ett sådant urval av frågor, istället för att se till helheten, är något som inte delas av antifeminister, som tycker att även de aspekter där män har sämre utfall bör beaktas.

Det är inte ovanligt inom feminismen med explicit skuldbeläggande av männen, det är dock sällan man hör feminister protestera mot det – förutom just när en antifeminist klagar över det, då sägs det att nej, nej, inom feminismen finns inget skuldbeläggande av män, det är bara några få extremfeminister som gör så. Märkligt att dessa några få har kunnat ha så stort genomslag inom den feminism som hörs och störs, och påverkar samhället …

4. Missförståndet om att ”feminister skyller allt på männen”, finns säkert fler missförstånd men detta är nog det vanligaste. Ett exempel är när man säger att ”pojkar kommer efter i skolan för att det finns en antipluggkultur” och the antifeminists läser det som ”det är pojkarnas eget fel” medan det vi egentligen menar ”Det är det vuxnas/samhällets fel som uppfostrat pojkar till att vara macho och inte bry sig om skolan”. Ett annat exempel är ordet ”patriarkat” som många antifeminister missförstår som att det skulle betyda ”alla män”. Eller när man pratar om ”det är män som står för xx% av alla xx” tolkar det som att ALLA män står för så många procent av vad det nu är.”

För att ta ett mer specifikt exempel om pojkarna i skolan, pojkar är mer tävlingsinriktade. Skolan använder sig oftast inte av det för att motivera pojkarna, utan betonar bara social uppmuntran, och undviker tävlingar. Hur skall man förhålla sig till det? Jag säger att det är skolan det är fel på, den skall vara utformad för att fungera för så många elever som möjligt, att den ignorerar de elever som är tävlingsinriktade är inte acceptabelt. Feminister svarar istället att det är fel på pojkarnas kultur, på deras maskulinitet. Alltså, i det här specifika fallet, att det är fel att vara tävlingsinriktad. För mig är detta klockrent att skylla på pojkarna. Men feministen här tycker alltså att det är samhällets fel som uppfostrat pojkar att vara tävlingsinriktade? Men även om man lägger skulden för att pojkarna är sådana utanför pojkarna, säger man ändå att felet är att pojkarna är som de är, att inkompatibeliteten mellan pojkarna och skolan skall åtgärdas genom att ändra på pojkarna, felet ligger i pojkarnas sätt att vara, även om inte skulden för att de är så skulle göra det. Jag undrar, hur långt behöver pojkarnas misslyckanden i skolan gå innan den här typen accepterar att det är något fel på feministernas lilla skolexperiment? Nej föresten, det är ju inget experiment, vid ett experiment har man ställt upp hypoteser, och man betraktar utfallet för att utvärdera hypoteserna. Här har man ju istället postulat, att pojkarna biologiskt är likadana som flickorna, så att en flickanpassad skola egentligen skulle fungera bra för pojkar också, och så bryr man sig inte om resultaten. Det är inget experiment. https://bittergubben.wordpress.com/2011/06/15/antipojkskolan/

Och var det nu så att feminismen bara tyckte att flickor och pojkar är mer lika än olika, så att man ändå är medveten om att det finns skillnader, då borde man väl rimligen tycka att skolan borde ta hänsyn till skillnaderna, ta hänsyn också till pojkars behov? Tar man positionen att skolan inte behöver pojkanpassas, att om vi har en flickanpassad skola så passar det för pojkarna också, för de är ju likadana egentligen, då säger man ju att pojkar och flickor är så lika att skillnaderna är försumbara, inte bara att skillnaderna är mindre än likheterna.

Så missbrukat som ordet patriarkat är inom feminismen, kan feminister knappast beklaga sig över om antifeminister missbrukar ordet, eller antar att en feminist missbrukat det: https://bittergubben.wordpress.com/2012/04/13/filmen-the-duchess-patriarkat-och-sa-kallade-patriarkat/

Och det där med kollektivistisk analys är ett problem inom feminismen, det är inte ovanligt att feminister dömer utifrån kollektiv tillhörighet, som t.ex. att säga att, om en man blir slagen av sin kvinnliga partner, så är det mindre allvarligt än om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, med motiveringen att det senare skulle vara vanligare. https://bittergubben.wordpress.com/2011/08/08/om-feminismens-kollektiva-analys/

Hannah: ”För det kan väl inte vara så att alla inblandade är så fruktansvärt korkade att vi helt enkelt inte har den intellektuella kapaciteten att förstå? Det måste väl handla om bristande förmåga att förklara så motståndarna kan koppla?

Den springande punkten är inte kapaciteten att förstå, inte heller dugliga förklaringar, för bland så många försök måste någon ha fått till det. Den springande punkten är viljan. Viljan att förstå. Om någon inte vill förstå, spelar det ingen roll vilken kapacitet vederbörande har, eller hur bra förklaringar som presenteras. Notera att den som verkligen vill förstå, inte bara tro, värderar vetenskap högre än pseudovetenskap. Den som istället väljer pseudovetenskap, vill inte förstå eller veta, utan vill tro, tycka och känna. Hur skall man kunna övertyga någon, som inte baserar sin åsikt på sakliga argument, utan på vad vederbörande vill tro? Där blir sakliga argument irrelevanta, man skulle vara tvungen att få den andre att vilja något annat, vilket inte är så lätt. Om det är fråga om en feminist som blir mor till en son, eller en manschauvinist som blir far till en dotter, så kanske det kommer att ändra vad det är som de vill tro på, så att de blir mottagliga för argument, men vad hjälper det att argumentera i sak mot någon som inte bryr sig om sakliga argument?

Visst finns det också många antifeminister som inte är intresserade av att förstå vad motparten menar, som bara kategoriskt tar avstånd. Men jag vill hävda, att bland dem som vill förstå, som vill begripa verkligheten och är villiga att lyssna på argument som avslöjar någonting om verkligheten, jag vill hävda att bland dem har den moderna feminismen inte särskilt hög status.

Written by bittergubben

27 februari, 2013 at 09:54

En jämställdists Jämställdhetslabyrint

with 3 comments

Pelle Billing har haft en gästblogg där Kristian Stålne presenterat en jämställdhetslabyrint, som ger en version av hur olika ismer i jämställdhetsdebatten förhåller sig till varandra. http://www.pellebilling.se/2012/08/jamstalldhetslabyrinten-en-komplexare-karta-over-jamstalldhetsdebatten/

Här gör jag min version. Jag bryr mig inte om indelningen av den moderna feminismen i olika varianter, utan tar feminismen som ett paket.

Tabellen är ordnat utifrån hur stor relativ vikt man ger till mäns respektive kvinnors perspektiv. Ju längre åt vänster, desto mer värderar man män och mansperspektiv, men skiter i kvinnoperspektiv, och visse versa åt höger, så som indikeras i första raden. Jag har sedan stoppat in ett antal ismer utifrån vilket spektra de upptar på den här skalan. De i sammanhanget vanligast förekommande är i fetstil. I sista raden några exempel på vad som kan sägas.

Man behöver inte vara med i en ism bara för att man är i samma kolumn, och man kan vara med i en ism utan att vara med i alla de kolumner som går ihop med den ismen, och de flesta kommer inte instämma i exempelpåståendena i sin kolumn. Men om man är med i en ism, så är man i en av de kolumner som hör till ismen.

Bryr sig bara om männen, skiter i kvinnorna

 

Bryr sig mer om mansperspektiv än om kvinnoperspektiv

 

Kvinnor och män, och deras respektive perspektiv, bör värderas lika högt

 

Bryr sig mer om kvinnoperspektiv än om mansperspektiv

 

Bryr sig bara om kvinnorna, skiter i männen

 

Manschauvinism

Maskulinism

 

Jämställdism

Humanism

Antichauvinism

 

Feminism

Kvinnochauvinism

 

Antifeminism

 

”Måttlig” feminism

 

Extrem feminism

 

Extrem manschauvinism

 

”Måttlig” manschauvinism

 

Anti–manschauvinism

 

I princip alla våldtäktsanmälningar är falskanmälningar.

Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven.

 

Prostitution bör vara lagligt, det är orimligt att staten lägger sig i sådana privata frågor.

Män är starkare, smartare och ärligare, kvinnor, hmm, har högre verbalt flöde.

 

Lika spelregler.

Samma rättigheter, skyldigheter och människovärde.

Män och kvinnor har olika styrkor och preferenser, men man kan inte säga att ena könet är bättre än det andra.

 

Fler riktade kvinnosatsningar för ökad jämställdhet.

Pojkar misslyckas i skolan för att de är omogna och har destruktiva maskuliniteter.

 

Män är djur.

I princip alla män som anklagas för våldtäkt eller partnersmisshandel är skyldiga.

Alla män har en kollektiv skuld för mäns våld mot kvinnor.

 

Många feminister skulle antagligen hävda att mittenkolumnen, den lika värderingen av kvinnor och män, borde rymmas inom feminism och inte inkluderas i antifeminism. Men många antifeminister baserar sin ståndpunkt just på att de anser att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, och tar utifrån det avstånd från feminismen. Och feminister reagerar då i allmänhet med att kalla dessa för antifeminister, eller rent av kvinnohatare. Hur många feminister är det som hävdar att t.ex. Pär Ström skulle vara feminist?

Må vara att det fanns en tid, med vad som idag kallas urfeminism, då feminismen även inkluderade jämställdheten, inte bara kvinnochauvinism, men i dagens Sverige är det inte fallet.

Extra komiskt blir det när feminister hävdar att feminism handlar om jämställdhet. Feminismen har ingen avgränsning till höger i diagrammet, det finns ingen grad av manshat eller kvinnochauvinism som är för extrem för att passa in under feminismen. Om man implicit hävdar att extrem kvinnochauvinism är en extrem form av jämställdhetsförespråkande, då har man verkligen perverterat sitt språk. Ju mer kvinnochauvinistiskt någonting är, desto mer ensidigt det värderar kvinnoperspektiv och skiter i mansperspektiv, desto mer överens är folk om att det är feministiskt.

Någon skulle kanske vilja tillämpa motsvarande resonemang på antifeminism, att man inte kan röra sig för långt åt vänster i tabellen för att upphöra att vara antifeminist. Och det stämmer ju. Det är inte bara jämställdister/antichauvinister som är emot feminismen, utan även manschauvinister/maskulinister.

För att en ism skall kunna göra anspråk på att vara för jämställdhet, och hävda att den anser att båda könens perspektiv skall ha samma värde i analysen, måste den avgränsa sig både mot manschauvinism/maskulinism och mot kvinnochauvinism/feminism. Det blir ju besvärligt med var respektive gräns dras, var man tycker att mitten är. Men har en ism överhuvudtaget inget begrepp för sådant som korsar gränsen åt ena hållet, då kan en sådan ism inte definieras i termer om att vara för jämställdhet.

Manschauvinism och feminism är motpoler, inte komplement

Ibland hävdar någon feminist att det är ok att feminismen bara beaktar kvinnoperspektiv, eftersom den hanterar kvinnofrågar, och att män själva får ta hand om mansfrågorna. Men det funkar inte så. Nästan alla så kallade kvinno- och mansfrågor rör i själva verket båda könen, relationen mellan könen. Att frågan tillskrivs ett kön är för att det könet i någon mening anses få sämre utfall på det området, det innebär inte att frågan bara berör det könet. Och skall vi på ett vettigt sätt analysera en fråga som rör relationen mellan könen, som involverar båda könen, så måste båda könens perspektiv beaktas. Här gör feminismen ett magplask med sin likgiltighet/fientlighet inför mansperspektiv, som gör den oförmögen att göra meningsfull analys av några köns- och genusfrågor överhuvudtaget. Även om trasiga klockor visar rätt tid två gånger om dagen, är de inte så användbara för att ta reda på vad klockan är.

En jämställdhetspolitik, där hälften av frågorna behandlas utifrån ett ensidigt kvinnoperspektiv, och andra hälften utifrån ett ensidigt mansperspektiv, skulle inte bli vettig.

En vettig jämställdhetspolitik baseras på analys som betraktar båda könens perspektiv.

Written by bittergubben

8 september, 2012 at 16:50

Jag är en antifeminist

with 4 comments

Vad betyder ordet antifeminist?

Anti betyder emot, motsatsen till pro, att vara för. Att vara anti en ideologi innebär att man ser den ideologin som destruktiv och skadlig, snarare än någonting positivt eller neutralt. Och skall man säga att någon är en antifeminist så måste detta motstånd mot ideologin vara ett tongivande inslag i vederbörandes diskurs.

För mig handlar feminism om att bry sig om kvinnor, men inte bry sig om män, att värdera kvinnor, men inte värdera män, att relatera till kvinnors situation men inte till mäns, att tycka att kvinnors väl och ve skall vara viktigt för samhället, men att vara likgiltig inför mäns väl och ve, att tycka att relationen mellan könen bör analyseras utifrån kvinnoperspektiv, utan hänsyn till mansperspektiv.

Jag är emot ett sådant perspektiv, män skall vara lika mycket värda som kvinnor, männens väl och ve skall vara lika viktigt som kvinnors väl och ve, mansperspektivet lika viktigt som kvinnoperspektivet. Och detta motstånd mot feminismen, denna aversion, är centralt i mitt bloggande.

Således kallar jag mig antifeminist. Jag är jämställdist, liberal och antifeminist.

Ordet används ofta av feminister som en härskarteknik, för att bunta ihop kritiker och reducera dem till ”näthatare”, ungefär som konservativa i USA använder order ”liberal” (i dess amerikanska betydelse då alltså) som ett skällsord. Man gör en nidbild, utgår från att kritik av den moderna feminismen och dess unkna manssyn innebär att man är likadan som de antifeminister som tycker att kvinnor skall vara fastkedjade vid spisen (vilka de nu är). Med orsak av detta är det många kritiker till feminismen som vill undvika att kalla sig antifeminister.

Pelle Billing: ”Jag menar att man måste förstå att det finns två typer av antifeminister: dels finns det de stockkonservativa som anser att vi aldrig borde haft en kvinnofrigörelse och inte någon mansfrigörelse heller i dag, det släktet finns. Jag tror inte att de är så många i Sverige, men de finns. Sedan finns de som säger att jag gillar inte vad jag läser i tidningen och då säger de ”jag är anti”. Det är personer som inte gör någon intellektuell analys utan som reagerar emotionellt. De egentliga antifeministerna, de som är stockkonservativa, är ganska få i Sverige.” http://feministisktperspektiv.se/2012/01/27/antifeminism-pelle-billing-om-maktstrukturer-och-fortryck/

Billing brukar uttrycka sig väldigt rimligt, men att man måste vara stockkonservativ för att vara en riktig antifeminist? Menar Billing att man måste vara så stockkonservativ att man är emot jämställdismen för att också kunna vara antifeminist? Själv ser jag ingen motsägelse mellan att vara jämställdist och antifeminist.

Billing är dock inte anti mot all feminism, bara stora delar av feminismen, han pratar t.ex. om ”kloka feminister”, och det blir därmed väldigt diskutabelt att kalla honom antifeminist. Själv ser jag det dock som att när en feminist betraktar mansperspektiv, och tar avstånd från mansdiskriminering, (som t.ex. de utmärkta WTF serierna http://www.onewaycommunication.co/?cat=315) så är inte det ett dugg mer feministiskt än vad det är antifeministiskt att ta avstånd från diskriminering av kvinnor när en antifeminist gör det (t.ex. http://genusnytt.wordpress.com/2011/11/28/kvinnor-diskrimineras-svart-i-egypten/). Bara för att någon är feminist/antifeminist betyder inte det att allt vederbörande säger om genus skall betrakta som feministiskt/antifeministiskt. Att säga att en feminist är en ”klok feminist” för att hon relativt ofta säger icke-feministiska saker i genusfrågor, det finner jag något märkligt.

Pär Ström: ”Med anledning av att Susanna Alakoski förser mig med etiketten ”tönt-antifeminist” vill jag understryka att jag inte är antifeminist (graden av töntighet lämnar jag åt andra att bedöma). Jag är jämställdist. De som är anti, det är feministerna – jag kallar dem därför antijämställdister.” http://www.kristianstadsbladet.se/kultur/article1589957/rdquoJag-ar-inte-antifeminist-jag-ar-jamstalldistrdquo.html

Ströms användning av orden blir inte bara avvikande från min, utan inkonsekvent. Om feminister är antijämställdister, då borde rimligen jämställdister vara antifeminister. Själv skulle jag hävda att det finns många feminister som inte är antijämställdister utan bara icke-jämställdister, d.v.s. de diskuterar sina feministiska frågor utan diskutera jämställdismen. Och då kvalificerar de ju inte som anti. Jag skulle även hävda att det ingår i jämställdismen inte bara att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, utan också att feminismen inte står för sådan jämställdhet, d.v.s. att ett avståndstagande från feminismen mer eller mindre per definition ingår i att kalla sig jämställdist. Men Ström tycker att antijämställdist kan användas så brett att alla feminister inkluderas, och att antifeminist inte alls är tillämpbart för jämställdister – han framställer det ju som en motsats, att han inte kan vara antifeminist eftersom han är jämställdist, trots att mycket av hans bloggande består av kritik av feminismen.

Att han själv väljer att diskutera i termer av jämställdister och antijämställdister, det är helt ok, men att vara så inkonsekvent i hur orden antifeminist och antijämställdist tolkas, det är inte rimligt. Vill han hävda att alla feminister är antijämställdister så får han rimligen tillstå att han är (bland annat) antifeminist. Vill han definiera antifeminist så snävt att han själv är exkluderad, vem kvalificerar då som antijämställdist? http://genusnytt.wordpress.com/2011/12/04/det-ar-jamstalldister-mot-antijamstalldister-inget-annat/

Jag tycker inte vi skall skämmas för att vara antifeminister. Det är inget fel med att vara emot en extremt chauvinistisk ideologi som feminismen. Feminister ägnar sig ibland åt att de skall erövra/omdefiniera ord och ge dem nytt värde och betydelse. Deras newspeak. Låt inte feministerna bestämma vad antifeminism står för. Det bestämmer vi.

Lite antifeministisk stolthet för fan!

Även om det fanns en tid när det fanns legitima frågor för kvinnochauvinister – en tid för kvinnorättskamp, för att kvinnor skulle ha samma fri och rättigheter som männen – så uppfattar inte jag att det skulle legitimera kvinnochauvinism, och den tiden är sedan länge över i Sverige. Kvinnochauvinism är inte ett dugg vackrare än manschauvinism. Kalla mig antichauvinist. Men den chauvinism som dominerar diskursen i dagens Sverige, det är kvinnochauvinismen, under benämningen feminism. Och jag är emot den.

Written by bittergubben

5 februari, 2012 at 15:25