Umeå Universitet: Filippa Norbergs C-uppsats om Pär Ström

Via ett utmärkt inlägg om Schymans retorik hittar jag till en uppsats som ”analyserar” Pär Ströms jämställdism. http://enstillaundran.wordpress.com/2013/04/14/schymans-dubbelmoral/

””Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund” – en diskursiv analys av begreppet jämställdism” (titeln börjar med ett citat), av Filippa Norberg, Genusvetenskap: Makt och Kön C, Höstterminen 2012, Umeå Universitet, centrum för genusstudier, http://www.ucgs.umu.se/digitalAssets/116/116121_c-uppsats-ht12-filippa-norberg.pdf

Texterna hon utgår från är böckerna ”Mansförtryck och kvinnovälde” http://www.dnv.se/indexmansfortryck.asp och ”Sex feministiska myter” http://genusnytt.wordpress.com/2011/05/17/min-bok-sex-feministiska-myter-slappt/

I korthet: Det är så mycket snömos i uppsatsen att den bör förses med lavinvarning. Hon tar det Ström skrivit, packeterar det i feministisk diskursanalys, gör lite nidbild av det, och säger att det är felaktigt och problematiskt för att det inte är feministiskt. Typ, ”Han tycker ju inte som jag …!”. Och hon gör detta utan att egentligen förhålla sig till hans argument i sakfrågan, utan politiserar att han säger det, och hur detta inte tjänar de politiska syften hon anser man skall tjäna.

”Jag har medvetet valt att inte ringa in begreppet feminism, av flera skäl. Eftersom att begreppet i sig är mångbottnat och syftar till många olika saker, har jag ansett att det känns överflödigt att endast förklara en feministisk diskurs eller feministisk ideologisk förgrening att kontrastera gentemot jämställdism. Jag ser en poäng i att inte lägga större vikt vid denna term, för att på så vis åskådliggöra det faktum att den jämställdistiska diskursen till synes förhåller sig till feminism som vore det ett enhetligt fenomen, och ett allmängiltigt begrepp. Jag menar att det är problematiskt att feminism i min empiri benämns som vore det en enda ideologi utan förgreningar, eller tillika: att det vore en enda rörelse. Hädanefter i uppsatsen kommer jag att benämna feminism inom citationstecken, för att förtydliga denna brist i den jämställdistiska argumentationen.”

Även om feminismen inte är en sammanhållen ideologi, är inte ordet feminism betydelselöst. Det finns någonting som förenar, något som är gemensamt för den mångfald som ryms inom feminismen, något som skiljer det som är feministiskt från det som är icke-feministiskt, eller rent av antifeministiskt: att analysen bryr sig mer om kvinnor än om män, att den är kvinnoistisk.

Och när man skriver att feminister tycker ditten, och feminismen står för datten, så pratar man ju bara om feministiska struuuktuuurer … Och Norberg tror väl på existensen av strukturer?

”Precis som poststrukturalism är queerteori kritisk mot hävdandet av objektiva sanningar. Det är problematiskt i sig att tala om objektiva sanningar, när sanning i sig alltid är färgat av en historiekontext, forskaren bakom sanningen, men även av syftet med forskningen.”

Verkligheten existerar. Den är som den är. Att det är besvärligt att utröna hur den är beskaffad, att man kan göra fel, vilseledas av sina fördomar, eller sakna relevant information, förtar inte att den underliggande verkligheten likväl finns. Inom vetenskapen strävar man efter att få sin förståelse av verkligheten att med så hög sannolikhet som möjligt vara en så god approximation av verkligheten som möjligt. Inom genusvetenskapen ägnar man sig åt snömos och att mer eller mindre förneka verklighetens objektiva existens, för att motivera varför man inte försöker förstå den.

Hon citerar Ström när han hävdar vissa korrelationer och skriver: ”Denna information kan illustreras genom de två ekvivalenskedjorna nedan.

Man = Rationell = Abstrakt tänkande = Tävlingsinriktad = Karriär

Kvinna = Känsla = Verbal kommunikation = Omhändertagande = Deltid/Omsorg”

Att påståenden om korrelation kallas för ekvivalens-XXX, är lika förvirrande för den som skriver det som för den som läser. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och syftet med den här sortens övningar är inte att bringa klarhet, utan att fördunkla.

”Om man tittar på ovan nämnda ekvivalenskedjor får man en ganska klar bild av hur Ström ser på könen.  … Här tillämpas en isärhållande strategi.”

Alltså, syftet är inte att begripa och beskriva verkligheten, att Ström tror att verkligheten är beskaffad på det viset, nej, nej. Syftet är isärhållande. Som man känner sig själv känner man andra, jag tror nog att Norbergs syn på Ström säger en hel del om Norberg: hon anser att verklighetsbeskrivningen skall avgöras av vilka politiska syften man vill tjäna. Ström är, liksom mig själv och flera andra jämställdister, en ingenjör. Man vill begripa världen, sådan som den faktiskt är, komma så nära det som man kan; det är något som jag misstänker att Norberg har svårt att relatera till.

Om man bygger en bro, och bron rasar, så kan man inte komma och hävda att om vi inte pratar om broraset så inträffade det inte; bron byggdes i verkligheten, och den föll ihop i verkligheten, oavsett om vi pratar om det eller inte. Om man designar en växellåda till en bilmodell, och den slits snabbt och går sönder, kan inte ingenjören avfärda kritiken med en diskursanalys av kundernas klagomål; vilket politiskt syfte kunderna har med sina klagomål över att bilarna inte fungerar; produkten existerar i verkligheten, när växellådorna går sönder, så går de sönder i verkligheten. För en ingenjör blir felaktiga uppfattningar om verkligheten till risk för felaktiga och kostsamma beslut. Inom riktig vetenskap strävar man också efter överensstämmelse med verkligheten. Men Norberg är i en annan sorts domän, där man inte bryr sig om huruvida teorierna stämmer överrens med verkligheten, bara idéerna sprids och tjänar sina ideologiska syften. För att göra det lättare att sprida idéer som inte stämmer överens med verkligheten, hävdar man att det är meningslöst att prata om någon objektiv verklighet, att det bara finns uppfattningar om hur verkligheten är, subjektiva sanningar men ingen objektiv sanning.

”Ett annat exempel på Ströms tankegång gällande konsekvenserna som uppstår ur könens påstådda olikheter är: ”När män är extrema åt båda håll avseende intelligens (fler snillen, men också fler trögtänkta) är det kanske inte så konstigt att de dominerar kretsen av nobelpristagare.”. Jag tolkar detta påstående som att Ström i sin diskurs om kön legitimerar det faktum att det av 861 Nobelpris i historien är 44 st. som tilldelats kvinnor. Legitimerar genom att påstå, att högre intelligens är mer vanligt förekommande hos människor av manskön än vad det är hos människor av kvinnokön. Tilläggas bör, är att jag anser det vara problematiskt i sig att tala om ”intelligens” på ett objektivt plan. Begreppet finns ju blott för att vi talar om det, och nämner det som vore det mätbart.”

Enligt samma logik så finns ju nobelprisen, och begreppet om könsskillnaden i hur många som får nobelpris, ”blott för att vi talar om dem”, så vad är då problemet? Sluta gnälla om den könsskillnaden så finns den ju inte! Problemet löst! Eller skulle könsskillnaden i nobelpris ändå existera? Då skulle väl även könsskillnaden i intelligens också existera, även om vi inte pratade om den? Anser sig Norberg ha en magisk rättighet att bestämma vad som existerar och inte existerar, oberoende av hur verkligheten är beskaffad? Hon verkar anse att det är en objektiv könsskillnad i hur många av respektive kön som fått nobelpriset, hon anger ju siffror på det, varför skulle hon då vifta undan studier på skillnader i intelligens som studerandes någonting som bara existerar i den mån vi pratar om det?

”Det som sker i detta sammanhang är att diskursen inte ifrågasätter en diskriminerande och exkluderande struktur, som förhindrar kvinnor från att ta del av t.ex. Nobelpriset som inrättning – som statusmarkerande etablissemang.”

Nobelpriset har en väldigt lång fördröjning, så diskriminering i utbildningsväsendet även för 40 år sedan kan ha genomslag i dagens nobelpris, det är inte någonting som Ström förnekar. Men på vilket sätt är det diskriminering idag? Skall vi diskriminera pojkar i dagens skola för att kompensera eller?

En mycket enkel lösning är ju att sluta prata om det, då skulle ju i vilket fall enligt Norbergs synsätt inte någon diskriminerande struktur existera, oavsett hur verkligheten är beskaffad.

”Jag vill hävda att detta synsätt på människor som ”kloka” eller ”dumma” blir en gradering och en värdering i sig. Begreppet ”intelligens” finns och värderas högt, för att vi i vår kultur har gett fenomenet en sammankoppling med social status och begreppet kulturellt kapital, vilket i vår kultur ses som eftersträvansvärt.”

Så samhället skulle lika gärna kunna värdera dumhet högt istället? Ja, det är väl genusvetenskapen ett exempel på.

Norberg återkommer flera gånger till att Ströms diskussioner är heteronormativa: ”Parallellt med att alla som står utanför [heteronormen] inte tas med i beräkningen. Det finns många poänger med att, när man talar om normen på detta vis – också berättar att det är just en norm, dvs. att man tydliggör att man talar om heterosexuella, tvåsamma kärnfamiljskonstellationer. För att på så vis göra en markering att informationen inte kan ses som allmängiltig eller objektiv. Denna avsaknad gör sig väldigt tydlig i min empiri.”

Den feministiska rörelsen målar upp en bild av relationen mellan män och kvinnor, gör massvis med påståenden om hur de förhåller sig till varandra. Ström håller inte med, påtalar detta, och backar upp sina påståenden med statistik om män och kvinnor. Tycker Norberg att han istället skulle använt statistisk om HBTQ personer? Hur skulle sådan statistik vara relevant i den kontext som Ströms debatterande ägt rum? Om en feminist hävdar att kvinnor är lönediskriminerade, då är det väl relevant med lönestatistik för män och kvinnor, men hur skulle HBTQ statistik användas för att utvärdera påståenden om att kvinnor är lönediskriminerade relativt män?

Hon citerar att Ström konstaterar att gener spelar roll och skriver: ”Detta innehåll, med stöd av de citat jag nämnt, kan ekvivaleras på detta vis:

Kön = Dikotomisk uppdelning = Genetiska skillnader = Olika samhällsfunktion = Oföränderligt

När man tittar på ekvivalenskedjan ovan tydliggörs Ströms essentialistiska grund ytterligare. Essentialism kan antas vara en motsatt idéinriktning till konstruktivism. Ett essentialistiskt synsätt inbegriper en syn på att olika företeelser kan hitta sin förklaring i objektens natur; dvs. talar man om kön så innebär ett essentialistiskt synsätt att man ser på manliga och kvinnliga egenskaper som något naturgivet, och inte kulturellt betingat. Det sociala könet, eller genus, anses med andra ord ha sin grund i genetik. Enligt detta tankesätt kan man alltså klargöra att de skillnader som sägs finnas mellan kvinnor och män är ofrånkomliga.”

Antingen ser man kön som enbart en social konstruktion, där biologin är fullständigt irrelevant, eller också, om man påtalar att biologiska skillnader finns och har betydelse, då har man enligt Norberg slagit fast att den sociala miljön inte har någon betydelse. Antingen det ena eller det andra. Absurt. Det blir komiskt att Norberg kallar Ströms synsätt för dikotomiskt (alltså en fullständig uppdelning i två icke överlappande delar), dels för att Ström inte på något sätt förnekar existensen av HBTQ personer (de blir bara inte så relevanta för hans kritik av feminismens beskrivning av kvinnor och män), och dels för att hon själv har ett dikotomiskt synsätt när det är fullständigt absurt att ha det; att konstatera att biologin spelar roll betyder inte ett förnekande av miljöns betydelse: https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet/

När feminister hävdar att kvinnor dubbelarbetar, och klagar över männens lathet, svarar Ström: ”Om man lägger samman hemarbete och förvärvsarbete framgår det att män i genomsnitt utför en total daglig arbetsinsats på åtta timmar och 16 minuter. Motsvarande för kvinnor är sju timmar och 57 minuter.”

Jag tycker att det är relevant, men Norberg tycker det är oklart vad tid är och att det hela bara är ett retoriskt knep: ”Vad som inte ges utrymme i denna argumentation, är en frågeställning om varför denna statistik ser ut som den gör. Vad säger siffror egentligen om strukturer och maktfördelningar? Vad betyder tid, angivet och mätt i siffror? Jag vill hävda att statistiken i detta sammanhang, och i alla Ströms jämställdistiska diskurser, är ett retoriskt knep för att bevisa den ”objektiva sanningen”. Det som dock inte tas upp i diskussionen är att kvinnor generellt sett jobbar deltid i betydligt högre utsträckning än vad män gör. Detta gör att statistiken som visas i citatet just ovanför inte blir så häpnadsväckande i sig. Tolkar man den statistiken ordagrant blir det införstått att män arbetar mer, totalt sett, än vad kvinnor gör. Jag menar dock att detta blir missvisande; då det inte bör vara rimligt att jämföra kvinnor och mäns totala arbetsinsats när kvinnor i större utsträckning hindras från att ta del av heltidstjänster på arbetsmarknaden och istället får nöja sig med deltidstjänster.”

Alltså, kvinnornas något lägre totala arbetstid är kvinnoförtryck! Då är det ju goda nyheter att i den senare tidsanvändningsundersökningen, arbetade kvinnorna totalt en liten aning mer än männen, så de är lite mindre förtryckta? Och det är ju inte så att kvinnor väljer deltidsarbeten i relativt hög grad, nej, de blir utan egen agens tilldelade sådana arbeten, tvingade till det.

Hur det än är med deltidsarbetena, hur skulle det försvara den tes som Ström argumenterar emot, att kvinnor dubbelarbetar, underförstått att män enkelarbetar? Nordberg bryr sig inte om att försvara den tesen, är det så att hon indirekt erkänner argumentets relevans i det syfte Ström använder det?

Ström tror att mängden hushållsarbete man utför beror på vilken inställning man har till hushållsarbete. Norberg: ”Det märks återkommande i min empiri, att det individuella valet värderas högt, parallellt med att all form av kollektivism anses vara bedrövlig. Jag menar dock att detta blir ett synnerligen avsmalnat förhållningssätt till omvärlden; ”det egna fria valet” skulle egentligen kunna legitimera vad som helst. Såväl prostitution, en snedfördelad föräldraledighet, hemlöshet etc. Därför vill jag understryka, att ”det fria valet” bör ifrågasättas som underbyggande av argumentationer, ty det räcker inte tillräckligt långt. Framförallt blir det ett tillvägagångssätt för att nyttja en sopa-under-mattan-mentalitet, där strukturen hamnar i det fördolda och endast statistik och praktiska faktum tas i beräkning.”

Hmm, vi kan ju inte tillåta att hur mycket hushållsarbete personer utför påverkas av vilken inställning de har till hushållsarbete. Varför skulle folks viljor få påverka någonting så viktigt? Om folk skall få vara sig själva måste ju genusvetare tala om för dem hur de skall vara, så att folk lever som genusvetarna vill, det är ju då människor är fria; annars har människorna blivit tvingade av strukturer.

Och så kommer feminismens magiska strukturer. Riktiga strukturer åskådliggörs med relevant statistik; statistik påvisar strukturerna, kan användas för att utvärdera hur relevanta olika samband är. Men dessa feministiska strukturer hamnar i det fördolda när man belyser frågan med statistik och praktiska faktum? Det finns ord för sådant, t.ex. kan det kallas för myter.

En liten granskning av Feministiskt Initiativ

I samband med Kjellbergs inlägg om vad feminism är dök F! upp som exempel, och i kommentarerna till ett inlägg hävdade en person att han gått med i F! med orsak av mitt inlägg. Det var länge sen jag tittade på F!, deras gubbar-vi-hatar-er-och-skall-slita-er-i-stycken sånger har gjort att det känts rätt så överflödigt. Har nu läst en del på deras hemsida, vilket resulterat i nedanstående långa potpurri. I inlägget diskuteras alltså inte vad för tokigheter de säger när de tror att kamerorna är avstängda, utan vad de visar upp som partigodkänd och polerad fasad.

”Vi väljer istället att låta feminismen utgöra själva utgångspunkten för våra analyser. På det viset låter vi inte lojalitet med ideologier som formades av män för flera generationer sedan begränsa oss i vår politik för jämställdhet och frihet från diskriminering.” http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1164

Nej, ni väljer ju helt andra begränsningar istället.

”Vi ska synliggöra samhälleliga konflikter och dess konsekvenser på alla områden; från det mest privata till det offentliga, från finstilt och raffinerad diskriminering till det brutala patriarkala, rasistiska och heterosexistiska våldet och det militaristiska vansinnet. Vi ska tala högt om att lönediskriminering inte handlar om ”oinformerade val” utan om ett patriarkalt tänkande som genomsyrar den svenska modellen.”

Ständigt detta tuggande om Sverige som patriarkat. Men begreppet blir bara mer urvattnat. I sin ursprungsbetydelse innebar patriarkat fadersvälde, att det var pappan som bestämde i familjen, just för att han var pappan, och att det var fäderna i de mäktigaste familjerna som hade makten över samhället, just för att de var dessa fäder. I den betydelsen fick ordet en mycket negativ laddning, som feminister vill fortstätta använda, trots att dagens samhälle inte alls är något sådant samhälle. Så de devalverade termen, till att betyda att manskollektivet har mer offentlig/politisk/ekonomisk makt än kvinnokollektivet. Det spelar ingen roll hur de fick sin makt, om den tilldelades baserat på kön eller om de arbetat för den. Observera att om kvinnorna skulle få en marginell övervikt, skulle det med samma terminologi vara ett matriarkat. De kräver inte förtryck eller ens diskriminering för att använda termen, det räcker med en liten övervikt, så är samhället patriarkalt – och med en liten övervikt åt andra hållet skulle det då vara matriarkalt?

Men devalveringen av ordets betydelse fortsätter. Schyman i ett feministbrev, som till stora delar baseras på ett tidigare inlägg från Kjellberg: ”Den patriarkala ordningen är i grunden odemokratiskt och det berör alla människor, män som kvinnor. Systemet ger män ekonomiska och maktmässiga fördelar över kvinnor som grupp, men det innebär inte att det är ett odelat positivt system för män. Patriarkatet tvingar in både män och kvinnor i snäva könsroller, berövar kvinnor möjligheten att utnyttja sin fulla potential men berövar också männen sin mänsklighet; rätten till känslighet, eftertanke, mjukhet, omsorg, familj. De värden som traditionellt tillskrivs kvinnorna.” http://www.schyman.se/feministbrev/feminismen-ar-inte-en-kvinnofraga

Patriarkatet blir nästan en synonym till könsroller? Man stöter på det titt som tätt inom feminismen, att existensen av könsroller skylls på patriarkatet. Räcker det med att ett samhälle tror på existensen av biologiskt drivna skillnader mellan könen, för att det skall räknas som patriarkalt? Räcker det att det finns sådana statistiska skillnader i könens preferenser, att de påverkar benägenheten att satsa på karriär, för att samhället skall räknas som patriarkalt och odemokratiskt?

Tvingar, berövar? Existensen av förväntningar är tvingande? Det här är ett synsätt där människor saknar egen agens, inte har någon fri vilja. Vi har en rätt stor grad av frihet i Sverige, men könen är ändå inte statistisk identiska, och kommer heller inte att bli det, om man nu inte ägnar sig åt ganska extrem kompensatoriska åtgärder, som skulle vara synnerligen diskriminerande. Könen prioriterar olika. Män ges inte några ekonomiska fördelar för att de är män, de har högre inkomst genom att prioritera inkomsten högre, inte genom manliga privilegier. Män satsar mer på inkomst, kvinnor mer på hälsa och relationer, vilket resulterar i att män har högre inkomst, och att kvinnor lever längre och har fler nära vänner. Samt att F! kallar samhället för patriarkalt och odemokratiskt, och hävdar att det var detta patriarkat som tvingade könen att vara olika. Alltså de kallar olikhetens konsekvenser för förtryck och beskyller olikheten på en av olikhetens konsekvenser.

”Mäns motvilja mot patriarkatet … kan springa ur sorgen över att själv aldrig få vara ett sexuellt objekt och beundras för sin skönhet, utan tvingas in i rollen som hungrigt subjekt; att alltid antas vilja ha sex och vara ute efter kvinnor; att förutsättas vara snar till våld när man egentligen hellre vill lyssna och prata.”

Det finns biologiskt drivna statistiska skillnader i sexdrift, hur visuellt driven sexdriften är, och i allmän våldsbenägenhet. Eller nej, nej, det är enbart sociala konstruktioner som drivs av patriarkatet. Och för att bevisa det gör man nidbilder av skillnaderna, där männen definieras utifrån negativa karikatyrer. Den syn på vad mannen och mansrollen är, som man ser inom feminismen, är tämligen unken. Man tillskriver mannen allt möjligt negativt, hävdar att män är sådana, att mansroller är diverse olika destruktiva beteenden även om dessa är ovanliga och inte alls uppmuntras. Feministerna hävdar sedan att männen har blivit så p.g.a. socialisering, och att man skall befria männen från att vara sådana som feministerna hävdar att männen är, genom att socialisera om dem, genom att ändra mansrollen från den feministiska mansrollsnidbilden till något feministiskt godkänt. Kan inte feministerna ta och justera sin unkna mansyn utan att dra in männen i det hela?

”Mäns motstånd mot patriarkatet behöver inte bara vara en reaktion på den orättvisa behandlingen som hans systrar, döttrar, mödrar, vänner och älskare utsätts för. … motståndet kan springa ur den personliga orättvisan i att själv anses vara mindre viktig för sina barn än deras mamma; att arbetsmarknaden antar att en man ska vara mindre engagerad i sin familj och att rättsystemet tror detsamma vid en vårdnadstvist.”

I ett patriarkat kan pappan säga till mamman, gör som jag säger, annars får du inte träffa dina barn igen. Det är mer eller mindre vad ordet betyder, att fadern har makten. I Sverige är det istället mamman som kan säga det, samhällets hantering av vårdnadstvister är matriarkal, inte patriarkal. Varför skulle män som är utsatta för denna matriarkala vårdnadshantering göra motstånd mot ”patriarkatet”? Absurt. Men så till den grad har feminister förändrat ordets betydelse, att de använder ordet patriarkat för att beskriva matriarkala ordningar. Det dessa män borde göra, och ibland gör, är motstånd mot den könsdiskriminering de utsätts för. Varför skulle de vända sig till feminismen, när de feminister som ägnar sig åt frågan antingen betonar mannens delade ansvar för barnen (för att kvinnor och män skall jobba lika mycket), eller kvinnans rätt att stänga ute mannen, med allehanda anklagelser, oavsett om de är sanna eller falska? Diskursen innehåller pappors ansvar, pappor som missköter sig, och mammors rättigheter; men inte pappors rättigheter eller mammor som missköter sig. Inte nog med att feminismen inte kämpar mot pappadiskrimineringen; feminismen kämpar för den, och även för synen på män och pappor som potentiella förövare.

”Vart tionde barn uppskattas i Sverige uppleva våld i hemmet, och vart tjugonde barn upplever detta våld ofta. Män står för majoriteten av också det direkta våldet mot barn, inte minst vad gäller det grova våldet. Statistiskt finns även ett starkt samband för barn mellan att uppleva en pappas våld mot en mamma och att själv utsättas för direkt våld och sexuella övergrepp. Våld mot barn är alltid oacceptabelt, oavsett vem som är förövare. Avgörande för att barnen ska kunna läka psykiskt är att våldet och hoten och rädslan för ytterligare våld får ett slut. Många kvinnor som lämnar en våldsam relation blir fortsatt utsatta för hot, trakasserier och fysiskt våld. Våldsamma mäns tillgång till sina barn är en viktig anledning till att våldet kan fortsätta.” http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1170

Alltså, våld mot barn är alltid oacceptabelt, oavsett vem som är förövare. Men ändå är det just pappan som förövare som F! intresserar sig för. Det är i själva verket så att det är vanligare att barnets mamma slår barnet än att den biologiska pappan gör det (skillnaden kan förklaras med att mamman umgås mer tid med barnen). Och partnervåldet går åt båda håll, men det är bara när pappa slår mamma som F! tycker att det är intressant hur det får barnet att må.

Deras uttalanden säger inte så mycket om hur verkligheten ser ut, som uttalandena säger om vad F! bryr sig om. Varför skall de pappor som diskrimineras i vårdnadstvister rösta på F!, när de betraktar just pappor som potentiella förövare?

”På kongressen 5-7 april ska Feministiskt initiativs medlemmar ta ställning till en ny text om ”Mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer” som bland annat handlar om Våld i hederns namn.” http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1148 (har inte sett till rapporten som sådan)

Om man värderar könen lika högt, varför då den krystade frasen, varför utesluta kvinnors partnervåld mot män? Varför inte prata om partnervåld istället? Den typen av fraser säger inte så mycket om våldet, de säger någonting om vad F! bryr sig om – och vad de inte bryr sig om. Eller snarare vad de är emot att man bryr sig om, eftersom de gör sig besväret att utesluta det.

De har ett inlägg om könsstympning, och hur Sverige skall göra mer på området. De nämner överhudtaget inte könsstympning av pojkar. De grövre formerna av kvinnlig omskärelse är förvisso grövre än manlig omskärelse, men i Sverige förbjuds även de mildare formerna av kvinnlig omskärelse, som är mindre grova än manlig omskärelse. Om de bryr sig lika mycket om båda könen, varför intresserar de sig då bara för könsstympning av kvinnor? ”Övergreppet är en form av våld som begås mot flickor och kvinnor” http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1169

De tar sexualfientligheten till nya höjder: ”Dagens sexualbrottslag kräver att tvång ska ha förekommit för att en våldtäkt ska räknas som våldtäkt. … Det är hög tid att införa en lag som grundar sig i att bristen på frivilligt deltagande ska avgöra ansvaret för våldtäkt. Feministiskt initiativ tar således ett steg längre än att förespråka en samtyckeslag och menar att sex bygger på frivilligt deltagande snarare än samtycke eller tillåtelse till sex.” http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1168

Det räcker inte med samtycke …

En man kommer hem efter ett hårt arbetspass och vräker ner sig i sängen. Hans flickvän kommer efter och gör påstridiga närmanden, han svarar: ”Jag är utmattad, jag kommer bara ligga här, vill du hålla på ändå så kan du ju göra det”. Hon suger honom hård och har samlag med honom, medan han bara ligger där.

Han har uttryckligen samtyckt, men det räcker inte? Enligt F! är det ändå våldtäkt? Han har ju inte deltagit. Hur många tycker att kvinnan i exemplet är ett empatilöst monster som måste spärras in i fängelse i ett antal år för att skydda oss stackars män mot hennes vidriga övergrepp? Själv föredrar jag dagens principer om tvång, så att den här ”våldtäkten” inte räknas som våldtäkt.

De fördömer surrogatmödraskap. ”Även i de fall där det inte förekommer pengar handlar surrogatmödraskap om handel med barn och om att kvinnans självbestämmanderätt avtalas bort”. Jag undrar hur F! kommer att hantera det när det finns välfungerande konstgjorda livmödrar. Kommer ett företag som tillhandahåller en sådan tjänst, som alltså F! beskriver som ”handel med barn”, också vara oacceptabelt? De hävdar också som argument de medicinska riskerna med graviditeter, men eftersom klinikerna väljer ut de som är lämpligast, alltså har lägst risk för komplikationer, blir det säkrare än vid naturliga graviditeter. http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1159

”Feministiskt initiativ ser också att det finns områden där en skärpning av straffsatsen är nödvändig. Ett sådant brott är t.ex. grov kvinnofridskränkning. Kvinnors säkerhet är idag lågt värderad i jämförelse med andra grova brott. Feministiskt initiativ anser att straffet för grov kvinnofridskränkning inte motsvarar allvarligheten i brottet.” http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1160

På vilket sätt är kvinnors säkerhet lågt värderad jämfört med mäns säkerhet? Både i normer och juridik så betraktas våldsbrott mot kvinnor som allvarligare än likvärdiga brott mot män. Det är inte en könsnorm som F! utmanar, utan lever i symbios med. Betrakta bara det faktum att vi har en brottsrubricering som grov kvinnofridskränkning, inte alls könsneutralt.

”Feministiskt initiativ anser att grundutbildningar som utbildar personer till att arbeta inom rättsväsendet måste genomsyras av ett normkritiskt, maktkritiskt, antirasistiskt och genusmedvetet tänkande. Domstolsväsendet, åklagarmyndigheten och polismyndigheten måste aktivt arbeta med dessa perspektiv för att bygga in det i sitt dagliga arbete.”

Finns det något område där F! inte skulle tycka att genusmedvetenhet och normkritik är viktigare än <fyll i valfri kompetens som inte är genusrelaterad>?

”Fi ska verka för att utbildningen i förskola, grundskola och gymnasium får ett obligatoriskt könsmakts-, hbt-, antirasistiskt perspektiv.” / ”Fi ska verka för att all skolundervisning i såväl kommunala som friskolor blir vetenskapligt grundad, konfessionslös och sekulär samt inkluderar olika lärstilar.” http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1171

Hur skall ni ha det, ideologiskt dikterade feministiska könsmaktsteorier, eller vetenskaplighet? Sådant som kreationism, feministiska könsmaktsteorier, och klimatförnekande, fungerar inte särskilt bra ihop med vetenskapliga grunder. Har man väl förkastat vetenskapens principer kan man inte klaga när andra också gör det: ”Guardian avslöjar att anonyma miljardärer donerat 120 miljoner dollar till över 100 klimatskeptiska organisationer … pengarna, som donerats mellan 2002 och 2010, använts till att bygga upp ett stort nätverk av tankesmedjor och organisationer som arbetar för ett enda syfte – att omdefiniera klimatförändringarna från ett neutralt vetenskapligt faktum till en polariserande fråga.” http://www.svd.se/naringsliv/hemliga-miljoner-finansierar-klimatfornekare_7923970.svd

En rapport om arbetsmarknad och löner: ”Kvinnor som inte kostar – en feministisk granskning av värdediskrimineringen på arbetsmarknaden”, En rapport framtagen av Feministiskt initiativ, mars 2013, http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=1150

”I dag tjänar genomsnittskvinnan 4400 kronor mindre i månaden än genomsnittsmannen. På ett år stiger den summan till ett belopp på hela 52 800 kronor. Sammanlagt går en kvinna miste om 3,6 miljoner kronor under sin livstid, enbart på grund av sitt kön. … Värst är det inom landstingsägd verksamhet där löneskillnader mellan kvinnor och män är upp emot 26 procent. … Insatser som uppvärderar kvinnors arbete och låter staten, arbetsgivarna och männen vara med och dela på kostnaderna.” (min fetstil)

När man väljer utbildning, yrke, arbetsplats, med mera, så har man avvägningar att göra. En faktor att beakta är hur mycket alternativen ger i plånboken, och för männen väger det tyngre än för kvinnorna. Männen kompromissar med andra faktorer, för att tjäna mer. Kvinnor ger det inte samma prioritet, utan söker sig t.ex. till yrken som erbjuder deltid. De löneskillnader som resulterar från sådana val, kallar F! för diskriminering, och hävdar att det enbart är en fråga om kön. På samma tema: https://bittergubben.wordpress.com/2011/05/27/darfor-ar-kvinnoyrken-lagavlonade/

”Att kvinnor tvingas jobba deltid och har lägre lön än män leder till att kvinnors inkomst släpar efter hela livet.” / ”Statistiken visar också att fler kvinnor än män svarar att orsakerna till deltid beror på att det inte finns lämplig heltid”

Kvinnor väljer deltidsarbeten i större utsträckning än män, de väljer också oftare att gå ner i deltid. Det är inte så att kvinnor påtvingas deltidsyrken, de väljer sådana yrken, som erbjuder ett sådant alternativ, och i någon mån är det yrken/arbetsgivare med en stor andel kvinnor anställda som ”tvingas” anpassa sig till att en betydande andel av deras anställda i något läge vill ha deltid. Antalet personer med ofrivillig deltid, beror på hur många som i något läge valt att arbeta deltid, och därefter vill byta. Att de flesta som växlar mellan deltid och heltid är kvinnor, innebär inte att kvinnor är förtryckta eller diskriminerade.

Några av deras åtgärdsförslag: ”Att hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansierar en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer kvinnors löner. … Att Medlingsinstitutets uppdrag ändras så att jämställda löner prioriteras före institutets andra uppdrag. … Att mål om lönediskriminering avgörs i en domstol med opartiska ledamöter varav minst hälften ska vara kvinnor.” (min fetstil)

Sådant där som kapitalism och marknadsprissättning är ju onda påfund, och märk väl att det inte handlar om lågavlönades löner, nej, kvinnors löner skall det vara. Har företaget gett höjd lön till högavlönad kvinna, men inte till lågavlönad man? Bra, det ger bonus! Och som Pär Ström flera gånger konstaterar, jämn könsfördelning, det är inte det som är det viktiga, utan att det är minst hälften kvinnor, och är det ännu mer då blir det ännu mer jämställt!

”Efter flera år av debatt och utfästelser från såväl arbetsmarknadens parter som politiker har inga tydliga resultat visat sig i form av minskade löneskillnader på nationell statistisk nivå. Jämförs lönestatistiken från år 2011 med år 2010 har lönegapet minskat med 0,2 procentenheter. … Fortsätter löneutvecklingen i den takten är visionen om lika lön för lika arbete beräknad att realiseras först år 2081” (min fetstil)

Det är redan lika lön för lika arbete, vill ni att kvinnor skall ha samma inkomst måste ni få dem att prioritera inkomsten högre när de väljer utbildning, yrke, arbetstid, och alla andra val arbetstagare gör på arbetsmarknaden. Eller så kan ni vara sexistiska, kvinnochauvinistiska svin och kräva en gräddfil med massiv diskriminering till förmån för kvinnor, men det skulle absolut inte ha någonting med jämställdhet att göra.

”Att avskaffa löneskillnaderna mellan kvinnor och män är en central fråga för en feministisk politik. Lönen är ett tydligt uttryck för hur mäns och kvinnors arbete värderas – och i förlängningen för hur män och kvinnor i sig värderas.” / ”Det finns en inbyggd problematik med att räkna på löneskillnaderna med hänsyn till skillnader i yrke, sektor och arbetstid som i fallet med standardvägning. För det första riskerar könsdiskrimineringen att relativiseras och löneskillnaderna framställs som oproblematiska. För det andra bortser en sådan beräkning från det faktum att den könssegregerade arbetsmarknaden förklarar en stor del av löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Att kvinnor tjänar mindre än män beror framför allt på att kvinnor och män arbetar i olika sektorer och att kvinnodominerade yrkesgrupper är underbetalda. Värdediskriminering kallas den indirekta diskriminering som gör att traditionella kvinnoyrken värderas lägre än manliga yrken, just för att de är kvinnodominerade. … Det kan till exempel demonstreras med att en socialsekreterare i genomsnitt tjänar 12 000 mindre i månaden än en IT-konsult, trots yrkenas likvärdiga svårighetsgrad och utbildningskrav.”

Låt oss för ett ögonblick vara könsblinda. Istället för att prata kön hela tiden, låt oss istället dela upp människorna i strebers (de som satsar hårt på att komma långt och tjäna mycket pengar) respektive knegare (som nöjer sig med en lön som de kan leva på, som inte därutöver vill offra tid, hälsa och familjesamvaro för att tjäna mer stora pengar, och vill ha ett arbete som de trivs med och tycker är meningsfullt).

Arbetsmarknaden är segregerad i streberyrken och knegaryrken. De mest utpräglade yrkena i respektive kategori, innehåller i stort sett inga personer från den andra gruppen.

Streberyrkena har betydligt högre lön än knegaryrkena. Är detta nödvändigtvis en orättvisa som måste åtgärdas? Är löneskillnaderna ett resultat av vilket människovärde som samhället tillskriver strebers och knegare, eller är löneskillnaderna ett resultat av de olika val som dessa människor gör?

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är bara ett urvattnat korrelat av löneskillnaderna mellan strebers och knegare. Likvärdiga strebers får samma lön, oberoende av kön, likaså likvärdiga knegare. Eller nej, det är antagligen så att kvinnliga strebers har fördel av sitt kön i dagens Sverige, de utgör en liten andel av strebrarna, och av politiska/ideologiska skäl har det drivits fram ett tryck att ha hälften kvinnor på höga poster, så att kvinnornas andel bland cheferna antagligen är betydligt högre än deras andel bland de strebers som har potential att bli chefer. På samma tema: https://bittergubben.wordpress.com/2011/06/26/ambitionsmaktordningen/

”Deltidsanställningar är vanligare inom kvinnodominerande yrken än inom yrken som män traditionellt sett utför. Under år 2011 arbetade 68 procent av alla sysselsatta kvinnor heltid medan 32 procent hade en deltidsanställning. Motsvarande siffra för män var 90 respektive 10 procent (SCB 2012:55). Omräknat innebär det att var tredje kvinna arbetar deltid. Samma siffra för män är en på tio.”

Hur matematiskt begåvade förväntar de sig egentligen att deras läsare är? Skall man som läsare förmå att hänga med i de här omräkningarna från procent till bråk?

”Inkomsten för kvinnor över 65 år ligger på 71,9 procent av inkomsten för män i motsvarande ålder (www.scb.se 2). Det är en förlust på 5500 kronor i månaden för kvinnors räkning. En skillnad som beror på att kvinnor inte är aktiva på arbetsmarknaden i lika stor utsträckning som män och att deras deltidsarbete har varit omfattande.”

Pelle Billing har flera gånger varit inne på att de pensionspoäng som tjänas in under ett giftermål skall delas lika (även sambos som vill det?). Det är en lösning man inte hör så ofta från feminister, de vill hellre använda situationen som ett argument för att kvinnor skall arbeta mer.

Och detta är en jämförelse mellan överlevande kvinnor och överlevande män. De döda männen har slutat tjäna pengar, och männens hårdare arbete är en faktor till att männen dör tidigare. Men sådant är inte relevant; när vi jämför utfall mellan kvinnor och män ska vi ju bara betrakta de områden där män har bättre utfall.

ECPG: Malin Holm granskar jämställdismrörelsen

ECPG står för “European Conference on Politics and Gender”, och konferensen hölls i slutet på mars. http://www.ecpg-barcelona.com/

Ett av bidragen var “Men Who Hate Women – Online: Mapping the Swedish Anti-Feminist Movement in New Media”, Malin Holm, PhD Candidate, Uppsala University, Draft prepared for the 2013 ECPG Conference, Barcelona, Spain

Rapporten ska ha funnits online på http://www.ecpg-barcelona.com/sites/default/files/Men%20who%20hate%20women%20online_MalinHolm.pdf, men jag får inte upp någonting där. Google ”quick view” hade den fortfarande: https://docs.google.com/viewer?a=v&q=cache:_BpqKDcL4PQJ:www.ecpg-barcelona.com/sites/default/files/Men%2520who%2520hate%2520women%2520online_MalinHolm.pdf+&hl=en&gl=se&pid=bl&srcid=ADGEEShRf-SBxQeUt16rqIk6GZbEXMQs4z544yepdvF7qS5_NNAUMpMmyuuhlmUj-cc2TwrhOWFscBLBpZb0qPa0OvaHMmNUdYIzg_iEzi7hpaRM2N4X1DiXgMsPQSj7rce_iUOvyPAP&sig=AHIEtbRxefYl8f6PTkEGXop7cS2ss2jLWQ

[Uppdatering: på bloggen toklandet finns ett svar från Malin Holm: ”Tack för visat intresse för mitt konferenspapper. Som du kanske redan vet är ett konferenspapper en preliminär version i en lång arbetsprocess som i bästa fall resulterar i en publicerad artikel eller avhandling inom ett par år. Ett konferenspapper är alltså inte vetenskapligt granskat (vilken en publicerad artikel eller avhandling är), och det bör därför inte citeras som sådant. Inte heller bör exempelvis dess definitioner, resultat eller slutsatser betraktas eller behandlas som slutgiltiga. Exempelvis ändrade jag för ett tag sedan titeln på pappret, då det fanns bättre sätt att beskriva innehållet. …” http://toklandet.wordpress.com/2013/04/23/fatt-ett-svar-fran-malin-holm/]

Abstract: “To get a more comprehensive understanding of the success and failure of feminist struggles, we also need to understand their adversaries. Sweden is (not at least by itself) often portrayed as ‘one of the most gender equal countries in the world’, and the last decades it has been popular to forward gender equal or feminist issues in the public debate. However, during the last years we have seen a growing Swedish antifeminist movement online, as well as several internet-based ‘hate-campaigns’ against Swedish artists, authors, journalists and researchers who have been identified as publically participating in the Swedish feminist movement or simply dealing with feminist issues. This study examines the net-based Swedish antifeminist movement to understand how new media, in the form of social media, blogs, Internet forums etc., has provided new possibilities/incentives for groups whose claims previously have been discursively marginalized in the public debate to organize and voice their claims.”

Hon har använt google och bloggrolls för att hitta feminismkritiska bloggar som ofta länkar varandra, totalt 26 stycken (lista i slutet), och har granskat dessa. Det blir en viss diskrepans mellan titeln och innehållet. Titeln syftar på näthat, men den svenska antifeminism som granskas är mest om jämställdister/jämställdismsympatisörer, som genomgående kallas antifeminister, men som i granskningen inte direkt kallas hatare. Istället beskrivs det som två parallella företeelser: “Sweden … currently has a growing antifeminist movement and a recent history of several hate-campaign against Swedish feminists which both [are] mainly based online”

“The growing hatred against women on the internet has also received a lot of attention in the Swedish mainstream media during the last year (see for example Bjurwald 2012; Bratt 2012; Hellekant 2011; Sveland 2013; Söderin 2012; Vingren 2012; Wåg and Nilsson 2012). Parallel with this development, there have been a number of successful anti-feminist Swedish bloggers forming a growing antifeminist blogosphere online. For several reasons it is possible to not only regard this as a blogosphere but rather as a social movement, advocating the antifeminist cause. Firstly, the blogosphere is tightly connected. The bloggers are often referring to each others blogs, commenting on each others post and repeating each others argument. Secondly, the blog posts contain the same types of basic manifest (“the equalitistmanifest”), narratives and argumentation. They all have the same type of problem formulation, and solution – which is that the third wave of feminism has gone too far, that it has started to marginalize the men and that it need to be reversed, primarily by legislative changes making the legislation “gender-neutral” and politically focus more resources on men in vulnerable positions. In addition, several of the central actors in the antifeminist blogosphere have quickly been given frequent (and positive) media space also in more traditional media (see for example Orrenius 2009; Billing et al. 2012; Ström 2012; Ström 2009; Ström 2008). Furthermore, their description of reality also seems to have reached influence on high political levels. For example, on the 28th of September 2012, the Swedish Government announced that they had appointed a new inquiry that will investigate how the Swedish gender equality reforms have affected the well being of Swedish men, a problem formulation that goes very much in line with the antifeminists’, or equalitists’, claims.”

“… a new type of collective actors have started to appear and become important in the political landscape; namely collective actors who are organized without an actual organization. This type of dynamic – when it is primary the communication itself which is the main part of the organizational structure – has by recent research started to be conceptualized as connected action (Bennett and Segerberg 2012). Contrary from the participants in collective action, connective action participants do not belong to organizations with brick or mortar address, membership or affiliation possibilities, and the organizations are quite young (Bennett and Segerberg 2012:741). Thus, the organizational structure looks rather differently, and sometimes, inexistent to those we have been used to. If traditional collective action have been based primarily on organizational resources and collective identity, connected action as rather based on personalized content sharing through social networks (on the net). These ideas have however been developed mainly using the empirical examples of anti-capitalist protest movements such as Put People First (PPF) and Occupy Wall Street (and beyond). I would in argue that the formation of a collective identity, which is argued to be an important part of offline collective action, but not for online, connected action, actually can be an important part also of movements that form online.” (min fetstil)

“One possible consequences of this institutional shift will in this paper be exemplified by the Swedish antifeminist movement that has been on the rise the last years, primarily in and through new media. The overarching questions that leads the study is thus: how could they succeed? How could an interests go from being almost non-existent in the Swedish (hegemonic) public spheres to grow and become perceived as both existent and acceptable, not only in the blogosphere, but at a high political level? The sub question that this particular study will try to answer is however more particular: who are they and how did the movement and its claims spread? In what way and to what extent has new media been used by the anti-feminist movement, with the function to self-organize and voice their claims in the public spheres, and hence legitimized them? The main purpose with the study is to contribute to the understanding if and how new media has provided possibilities for new groups to self organize and voice their claims in the public sphere. An additional purpose is to further the understanding about a particular anti-movement, namely the antifeminist movement following the third wave of feminism – who is mobilized and what resources can new media provide for the members and the leadership of the movement?”

“Their basic claim is that the gender equality reforms and norms promoted by Swedish feminist movement, and the Swedish “state feminism”, has led to a society where Swedish men now are discriminated against, and this needs to be stopped and changed to the advantage of men”

Formuleringen på slutet är tvetydig, den kan tolkas som att det efterfrågas en privilegierad behandling av män, något som många feminister påstår. Men den kan också läsas som att förändringen från mansdiskriminering till lika spelregler, att själva förändringen skulle vara till mäns fördel.

Hennes slutsatser om jämställdisterna

“When examining who the leaders and the activists of the Swedish antifeminist movement are, the differences compared to previous antifeminist movements are striking. Firstly, the majority of the leaders, as well as the activists of the movement, are men. Secondly, the majority of these men are not the socio-economic deprived individuals that has become a common explanation of the third wave antifeminist mobilization, but instead well educated, white Swedish males on high societal positions. They, however, still feels deprived of something(s). One of the bloggers, a white Swedish doctor (soon to be surgeon specialist) writes:

I am sitting here in front of your computer, opening the mailbox again and again, refreshing the inbox, and occasionally glancing on the phone. No new e-mails. That call never seems to come. I’ll probably soon be considered middle-aged. Where is my higher salary? When will the offer of a directorship come? Can you choose what kind of board of directors or is it just assigned to you? Has anyone missed that I am a man …. I’ll have a higher salary! I have the right to a board position! I want to know if it gives you a bad conscience! (Ett städat yttre, on the 12th November 2011)

It thus seems important to ask the question – in what way do those men actually feel marginalized? These are well-educated males, with high professional positions, large social networks, and the disappointment is that money and promotions are not raining over them to a larger extent.”

Det förefaller också viktigt att fråga om Holm är bekant med begreppet sarkasm? När man läser en text av någon vars världsbild man inte delar, kan det förvisso vara svårt att avgöra vad som är den andres världsbild och vad som är sarkasm.

“Thirdly, there are a number of women present in the leading group, which also they are holding quite high societal positions as researchers and professional within the natural sciences, or as well established journalists. This group of women is thus far from the house-wives pointed out as leaders of previous antifeminist movements.”

“Another important difference is that many of the core figures and the majority of the activists (men as well as women) are more or less anonymous. Some of these anonymous blogs were the most referred and linked to. Also these blogs were very articulated, carefully written and with many references. To be able to be anonymous could be a specific advantaged made possible by the new type of public arena that new media offer, which moreover could be particularly beneficial for countermovements.”

“Lastly, an obvious difference in comparison to previous antifeminist countermovements is the complete lack of connections to any religious networks. Instead, the antifeminist blogosphere becomes the network that makes a coordinated organization possible. Contrary to previous organization in the private sphere through religious networks this type of network makes it possible to organize in the public sphere, which also could explain the different types of groups that is mobilized through it (professional men and women). As previously discussed, the blogs also help to create new realities through common narratives and new words. In addition, the positions of the leaders and some of the rank and files are giving them a quick access to traditional media, which seems to give the blogs an additional push forward when it comes to readers and commentaries. Through the blogs, new ‘leaders’ are also trained at the commentary fields, which then are starting their own blogs. Adding to the previous resources (education, contacts with the establishment via previous positions) the network itself thus becomes a resource that is enhanced through the new media.”

Sist i hennes rapport, bland referenserna, ingår en lista på bloggar:

”Aktivarum”, http://aktivarum.wordpress.com/ (February 20, 2013)

”Ann-Mari’s Blogg”, http://maukonen.wordpress.com/ (March 4, 2013)

”Bashflak”, http://bashflak.wordpress.com/ (Frebruary 20, 2013)

“Bittergubben”, https://bittergubben.wordpress.com/ (March 7, 2013)

”Certatio”, http://certatio.wordpress.com/ (February 20, 2013)

“Daddy’s Sverige, http://www.daddys-sverige.com/ (February 27, 2013)

”David Holman”, http://davidholman.net/ (February 27, 2013)

“Ekvalist”, http://ekvalist.blogspot.se/ (February 27, 2013)

”Ett städat yttre”, http://stadatyttre.blogspot.se/ (March 7, 2013)

”Genusdebatten”, http://genusdebatten.se/ (March 7 2013)

”Genusleaks”, http://genusleaks.wordpress.com/ (March 2, 2013)

“Gubbschlemmet”, http://gubbschlemmet.wordpress.com/ (February 27, 2013)

Ingrid Carlqvist’s blogg, http://ingridcarlqvist.se/, (February 27, 2013)

”Juggen reflekterar över intryck”, http://juggen.wordpress.com/, (February 27, 2013)

”Kimhza Bremers Bodega”, http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/ (February 27, 2013)

“Kvinna och antifeminist”, http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/ (February 27, 2013)

”Mariel’s blogg”, http://mixifamily.com/ (February 27, 2013)

”Matte Matiks blogg”, http://mattematiksblogg.blogspot.se/ (February 27, 2013)

”Medborgarperspektiv”, http://medborgarperspektiv.blogspot.se/ (March 7, 2013)

Michael Eriksson’s Blog, http://michaeleriksson.wordpress.com/ (February 27, 2013)

”No size fits all”, http://hagwall.wordpress.com/ (February 27, 2013)

Pelle Billing’s blogg, http://www.pellebilling.se/blogg/, (March 2, 2013)

Pär Ström’s blogg ”Genusnytt”, http://genusnytt.wordpress.com/ (March 2, 2013)

”Rockis månadsbrev”, http://rockibarocki.wordpress.com/ (February 27, 2013)

”Susanna’s Crowbar”, http://www.susannavaris.com/blogg/ (February 27, 2013)

Tanja Bergkvists Blog, http://tanjabergkvist.wordpress.com/ (February 27, 2013)

”Toklandet”, http://toklandet.wordpress.com/ (February 27, 2013)

”Trollans tankar om stort och smått”, http://trollan.wordpress.com/ (February 27, 2013)

Är feminismen som rörelse en jämställdhetsrörelse eller en kvinnoismrörelse?

Som om mitt föregående inlägg inte var en tillräckligt lång kommentar till Kjellbergs inlägg om vad feminism är, så tar jag och kompletterar lite. Till att börja med borde jag ha nämnt att Kjellberg definitivt inte är någon extrem feminist, utan i andra ändan av det feministiska spektrumet, omnämner mansfrågor utan förlöjligande och så. Pelle Billing skulle antagligen kallat henne för ”klok feminist” (även om jag har svårt för den termen). https://bittergubben.wordpress.com/2013/04/10/lang-kommentar-till-hanna-kjellbergs-inlagg-om-vad-feminism-ar

I kommentarerna till hennes inlägg bemöter hon det här med att man använder termer som extremfeminism för att beskriva SCUM, vilket inte passar ihop med hennes definition för feminism som handlandes om könens lika värde. Hon bemöter det med att förneka att det skulle vara vanligt att benämna Solanas som feminist: ”I mina ögon var hon inte feminist; inte heller i de flesta feministers ögon”. Det har jag faktiskt inte hört förut; i samband med Turteaterns uppsättning var det många artiklar av mediefeminister, många av dem kallade Solanas för feminist eller hennes manifest för feministiskt (för det mesta med någon modifierare), men jag såg inte någon som hävdade att Solanas inte var feminist. Den där majoriteten som hävdar att Solanas inte var feminist måste vara en väldigt tyst och diskret majoritet.

Men det jag tänkt för det här inlägget är att lyfta upp en kommentar jag skrev. Kjellberg i en kommentar: ”Jag tror att grundproblemet här är att du och många andra ser feminismen som en enad rörelse med någon sorts ideologi (?), det är den inte. I mina ögon, och mina bekanta feministers ögon, handlar feminism om ett ställningstagande för jämställdhet. Inget annat.” http://ordochord.wordpress.com/2013/04/05/vad-ar-feminism/comment-page-1/#comment-115

Mitt svar:

Nej, jag ser inte feminismen som någon enad ideologi, och ser inte riktigt hur du får intrycket att jag skulle göra det. Jag håller inte med dig om vad som är den gemensamma nämnaren, vad som gör att något räknas som feministiskt, och något annat som icke-feministiskt. Jag anser att det är en fråga om att bry sig mer om kvinnor och kvinnoperspektiv än om män och mansperspektiv, så till den grad att det har genomslag i en felaktig/orimlig analys, vare sig den skevheten är medveten/avsiktlig eller inte. Låt oss kalla sådant för ”kvinnoism”.

Du ger en annan definition, att det handlar om att vara för könens lika värde och lika rättigheter, och hävdar att det är vad som är gemensamt inom feminismen som rörelse. Visst, du påtalar att det finns de som felaktigt kallas feminister, men jag får intrycket att du tycker att det är ett marginellt fenomen. Du förstår inte riktigt varför folk stör sig så på en rörelse som bara vill ha jämställdhet.

Skulle du förstå varför folk skulle störa sig på en kvinnoismrörelse?

Som jag säger i mitt [förra] blogginlägg, så är det inte ytterligare åsikter, utöver att vara för jämställdhet, utan det blir konflikter mellan att vara kvinnoist eller för jämställdhet. Precis som manschauvinism inte passar ihop med att vara för jämställdhet. Man kan inte vara både och, antingen är man för jämställdhet, värderar könen lika högt, och är avvisande mot kvinnoism liksom manschauvinism, eller så är man på någondera sidan.

Frågan blir, är feminismen som rörelse en jämställdhetsrörelse eller en kvinnoismrörelse? Hur stor andel av de som kallas feminister är kvinnoister, och hur stor andel är de som värderar könen lika högt? Det är en empirisk fråga, som bara kan avgöras genom att studera det som kallas feminism, och se hur den värderar könen, frågan kan inte avgöras genom semantisk debatt om vad ordet feminism betyder.

Du skriver: ”Jag kallar [Schyman och Sveland] offentliga feminister för att det är som detta de är kända. Jag lägger ingen bedömning i det”. Men när du hävdar att den feministiska rörelsen är just en jämställdhetsrörelse, så uttalar du dig generellt om de som anses vara feminister, de ingår ju i feminismen som rörelse; du kan inte göra ett sådant ställningstagande om rörelsen utan att implicit hävda att de som kallas feminister i allmänhet bryr sig lika mycket om båda könen. Hur stor andel av de som kallas feminister är kvinnoister, och hur många bryr sig lika mycket om båda könen?

Jag hävdar att det finns mängder av väldigt påtaglig kvinnoism inom feminismen, och att där även finns en väldigt stor acceptans för sådant. Du skriver: ”Jag kommer tyvärr inte att ingående analysera någon annan feminists (sann feminist eller bara uttalad dylik) uttalanden”. Så länge du tar den positionen, och bara hänvisar till den semantik du tillskriver ordet feminism, ser jag inte på vilka grunder, och med vilka tolkningar, som du uttalar dig i den empiriska frågan om huruvida den så kallade feministiska rörelsen är en jämställdhetsrörelse eller en kvinnoismrörelse.

PS. Certatio sågar Lo Kauppis insats i PP3, där hon deltagit i samband med att hon gör teater av ”Vita Kränkta Män”: http://certatio.wordpress.com/2013/04/11/ok-med-mothugg-aven-om-jag-inte-ar-krankt/ DS.

Lång kommentar till Hanna Kjellbergs inlägg om vad feminism är

Bloggaren Hanna Kjellberg hävdar på sin blogg att feminism bara är att vara för jämställdhet: ”Feminismen betyder idag samma sak som den alltid betytt; rörelse för jämställdhet mellan könen. Feminism ÄR och BETYDER jämställdhet.” http://ordochord.wordpress.com/2013/04/05/vad-ar-feminism/

Men det stämmer inte. Man måste åtminstone lägga till att feminism också handlar om att tycka att kvinnor är underordnade, men även då är det en halvmesyr.

För att minska förvirringen tänker jag här ofta använda ordet kvinnoism där jag normalt skulle använda ordet feminism; att på ett ensidigt sätt vara för kvinnor, bry sig om kvinnor, se och värdera kvinnoperspektiv, men inte alls på samma vis bry sig om män och mansperspektiv.

I det läget att man tycker kvinnor är underordnade, är påståendet att feminism handlar om jämställdhet snarare än kvinnoism nästan rimligt, de skulle båda ge slutsatsen att man skall förbättra för kvinnor. Men i länder där kvinnor inte är underordnade, blir jämställdhet och kvinnoism två helt olika saker. Och det som kallas för feminism uppför sig då inte som jämställdhetsförespråkande, utan som kvinnoism.

Även i länder där kvinnor är underordnade, blir jämställdhetsförespråkande och kvinnoism två olika saker. Även om de båda skulle komma fram till att kvinnornas situation bör förbättras, så skulle en analys som värderar båda könen, och en som bara värderar det ena könet, se olika ut. Och den analys som kallas feministisk är nästan alltid kvinnoistisk, den bryr sig om och värderar kvinnor, men inte män.

Svensk lag och dess tillämpning diskriminerar män men inte kvinnor. Deltagarna i det politiska livet har i flera decennier tävlat om vem som kvalificerar som kvinnornas beskyddare genom att förbättra för dem, närhelst de drabbas av någonting, medan mansfrågor möts med axelryckningar. Man söker med ljus och lykta efter områden där kvinnor har sämre utfall och går till strid mot det, oavsett orsak till det sämre utfallet, medan områden där män har sämre utfall ignoreras även om det är resultatet av direkt diskriminering. tycker man i det läget att kvinnorna är underordnade, förtryckta, och diskriminerade, då är man feminist.

Men hur kan man tycka det? Jo, genom att bara bry sig om de frågor där kvinnor har sämre utfall, och strunta i sådant där män har sämre utfall, sådant där män blir diskriminerade. Och detta blir inte bara ett tillägg, som att feminism utöver att vara för jämställdhet även innebär att man tycker att kvinnor är underordnade, det blir en direkt konflikt. Man kan inte samtidigt tycka att könen är lika mycket värda, och ha en samhällsanalys som bara värderar det ena könet. Man kan inte samtidigt vara för jämställdhet och för kvinnoism, det är inkompatibla värderingar.

”… feminismen [är] i sig inte mer än ’rörelse för jämställdhet mellan könen’. Sedan kan människor som är och kallar sig feminister också ha massvis med andra åsikter.”

Det finns massvis med olika åsikter som går att kombinera med varandra. Man kan vara rasist och tycka om blåbärspaj. Men kan man samtidigt vara humanist som tycker att alla människor skall ha samma rättigheter och värde, oavsett ras, och dessutom tycka att lagen bör diskriminera mot vissa raser? Nej, det kan man inte. Det är åsikter som inte är kompatibla med varandra.

På samma sätt, när så kallade feminister har åsikter som står i direkt konflikt med det du hävdar att feminism betyder, så går det inte ihop. Antingen skulle du få släppa på din definition av feminism, eller säga att dessa personer, som påstår sig vara feminister, i själva verket är antifeminister. Så länge du inte är villiga att kalla Schyman, Sveland, Feministiskt Initiativ, och lejonparten av de som kallas feminister i dagens Sverige, för antifeminister, så går det inte ihop. Och om du är villig att göra det, då är du rätt excentrisk.

”Det finns människor som inte alls är feminister i mina ögon, men som kallar sig det.”

Åtminstone en tummetott. Men det räcker inte.

”… jag inte blir mindre feminist bara för att vissa feminister gör, säger eller föreslår tokiga saker. Jag vill ju ha jämställdhet.”/ ”Du kanske fortfarande inte gillar etiketten, och föredrar att inte använda den för att inte associeras med de feminister som du inte håller med. Men det gör dig inte till mindre feminist; och det gör dig verkligen inte till antifeminist. Det gör dig till en feminist som föredrar att inte kalla dig vad du är, och det är helt i sin ordning.”

Vissa feminister? De feminister som? Du menar de som kallar sig feminister, men egentligen är kvinnoister? Varför kallar du dem feminister, om du tycker att de inte alls är det? Använder du ordet i annan mening än du kräver att feminismkritiker skall använda det? Om det är så vanligt att använda ordet feminism i betydelsen kvinnoism, i en betydelse som inkluderar de som kallar sig feminister men enligt din definition inte alls är det, om det är så vanligt att till och med du själv verkar göra det, hur kan du då bli upprörd över att andra gör det?

Bland den så kallade feminism som hörs och störs, så är det ju en överväldigande majoritet som är kvinnoistisk, som ensidigt tar kvinnoperspektiv och struntar i mansperspektiv. Det är inte mycket av den så kallade feminismen som blir kvar.

”Det vore svårt att ’byta namn’ på feminismen med tanke på rörelens storlek, och finns ingen anledning att göra det. Feminismen kämpar för samma saker idag som man kämpade för när rörelsen grundades (lika rättigheter och förutsättningar, skyldigheter och så vidare för alla människor, oavsett kön).”

De som i dagens Sverige vill ha lika rättigheter och skyldigheter, blir kallade antifeminister. De som i dagens Sverige kallas feminister, det är sällan de tar strid mot den lagstiftning som i dagens Sverige diskriminerar med avseende på kön, det är vanligare att de försvarar den, vissa mansdiskriminerande lagar, som kvinnofridslagen, drevs igenom av feminister. Förlåt, personer som felaktigt kallas feminister, enligt dig är de antifeminister? Men du är ändå bekväm med att kalla dem feminister? Och de är inte ett marginellt inslag i den rörelse som kallas feminism, de är ju tillräckligt många för att driva igenom kvinnoistiska lagar.

Rörelsens storlek? Kvinnoismen är en enorm rörelse. Men feminismen, så som du definierar den, är inte någon stor rörelse. Räknar du i den feministiska rörelsen in sådana som kallar sig feminister men inte är det? Alltså använder du ordet på ett sätt som du reagerar mot att andra använder det på?

”… i och med att feminismen kämpar för jämställdhet, kan den heller aldrig acceptera att män diskrimineras; det vore inte jämställt. Det är därför som feminismen inte är en kvinnofråga, utan en demokratifråga, för alla människor.”

Här låter ju feminismen riktigt sympatisk. Det är bara ett litet problem. En fullständigt förkrossande majoritet av svensk feminism passar inte in. Den inte bara accepterar att män diskrimineras, utan tar ofta avstånd mot kritik av sådan diskriminering. Kimhza Bremer: ”Det var som anställd vid ett universitet här i Sverige som jag för första gången insåg att feminismen hade spelat ut sin roll (och blivit en “bad movement”). Jag hamnade i en principiell diskussion om diskriminering. Eftersom jag var delansvarig för intagningen av nya studenter, hävdade jag för döva öron att diskriminering var oacceptabelt (nolltoleransen där igen), oavsett vem som diskriminerades. Jag insåg snart att jag var den enda som hade detta perspektiv. Att jag protesterade mot att vita, svenska pojkar kategoriskt diskriminerades (utifrån hudfärg och kön), gjorde att jag blev ovän med hela kollegiet. Att påpeka att diskriminering är fel (och här handlade det dessutom om olaglig diskriminering), betydde att jag nu blev betraktad som “rasist”. Och att påstå att kompetens och inte kön borde vara grunden för bedömning, betydde att jag nu även sågs som “antifeminist”.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/04/09/jag-forsoker-betala-tillbaka-min-skuld

De som kallas antifeminister är ofta i själva verket feminister. De som kallas feminister är i själva verket för det mesta antifeminister. När din definition är inkompatibel med rörelsens innehåll, är det då verkligen rimligt att propsa på din definition, även om det innebär att nästan alla aktuella användningar av ordet blir fullständigt felaktiga, och att den feministiska rörelsen istället måste kallas något annat, som kvinnoismrörelsen? Vore det inte rimligare att uppdatera din beskrivning av vad ordet feminism avser, så att den är kompatibel med det som kallas feminism?

Vad kallar du kvinnoisterna, kvinnochauvinisterna? Om ordet feminist bara kan användas av de som är för jämställdhet, så hamnar väldigt många som kallas sig feminister utanför, vad kallar du dem? Jag använder orden feminism, kvinnochauvinism, och här även kvinnoism, men vilka ord använder du? Är det inte så att du använder ordet feminism även för dessa, även om du säger att de egentligen inte är feminister? Som genusdebattör har du rimligtvis ett ord för någonting som är så vanligt. Hur jag använder orden: https://bittergubben.wordpress.com/2012/09/08/en-jamstalldists-jamstalldhetslabyrint/

Det blir ännu roligare när man betraktar begreppet extremfeminism. Det används allmänt för att benämna SCUM och dylika avarter av feminismen. Men om feminism är jämställdhet, så måste väl extremfeminism betyda extrem jämställdhet? Att hata män så till den grad att man vill utrota alla män, det är inte en extrem form av jämställdhet, det är en extrem form av kvinnoism, en extrem form av kvinnochauvinism. Om du tycker feminism är jämställdhet, hur hanterar du då begreppet extremfeminism?

”[feminismen] tycker inte att kvinnor är mer värda än män, bättre än män, eller borde ha fler fördelar än män. Feminismen vill heller inte att kvinnor ska bli som män, utradera kön totalt, eller att alla ska ‘bli likadana’. Feminismen vill ha att vi ska ha lika rättigheter; socialt, politiskt och ekonomiskt. Lika rättigheter, lika skyldigheter, och lika ansvar, oavsett vad man har mellan benen eller identifierar sig som. Kan du skriva under på det, då är du feminist.”

Detta med lika rättigheter och skyldigheter, lika spelregler, det är just vad feminismkritiker som Pär Ström och Pelle Billing vill ha. De skulle alltså vara feminister, inte antifeminister?

Och de flesta som kallar sig feminister håller inte med. Gudrun Schyman tycker att ”Jämställdhet måste handla om mer än att lyfta fram kvinnor eller ge kvinnor samma rättigheter som män” och föreslår att ”män kollektivt skall ta det ekonomiska ansvaret för mäns våld mot kvinnor”. Att tycka att människor skall dömas utifrån kollektiv tillhörighet är inte kompatibelt med att tycka att människor inte skall dömas utifrån kollektiv tillhörighet. Varför är föregående mening ens nödvändig, den är ju en tautologi. Maria Sveland tycker att män, i egenskap av sitt kön, inte ska kunna räknas in bland civila dödsoffer vid krig, civila är bara kvinnor och barn, och från Feministiskt Initiativ har deklarerats att man inte vill ha könsneutral lagstiftning. Allt detta, kvinnoism som kallas feminism, skulle alltså egentligen vara exempel på antifeminism?

Det är en måttlig andel av feminister som uttryckligen säger att kvinnor är bättre än män. Men det är inte ovanligt att feminister hävdar att kvinnor är bättre på ditten eller datten, men om någon (utomstående) säger att män är bättre på någonting, blir det kraftiga protester (ibland med undantag för påståenden om muskelstyrka). Om kvinnor sägs vara bättre på ditten och datten, medan män inte är bättre på någonting, då sägs ju att kvinnor är bättre än män. Visst, det är inte definitionen på feminism, man måste inte tycka det för att vara feminist, men pratar man om vad feminismen ”vill” – så som du gör i citatet – då är det svårt att ignorera det som rörelsen i praktiken står för.

”Det jag själv tolkar in i ordet ’jämställdhet’ är att alla människor ska ha samma rättigheter och möjligheter att förverkliga sig själva; göra sin röst hörd; ha makten över sitt eget liv, kropp och sexualitet; arbeta med vad de vill; göra karriär; vara med sin familj; få samma lön för samma utfört arbete som en person av ett annat kön; ha tillträde till samma arenor i samhället o.s.v. Att vi inte måste bete oss på ett visst sätt, ha vissa egenskaper, vara bra på vissa grejer och gilla vissa saker bara för att vi har ett visst fysiskt kön mellan benen. Tycker du att det låter rätt och riktigt, ja, då kan jag bara konstatera: du är feminist du med.”

Återigen, jämställdister (och jämställdismsympatisörer), som ofta kallas för antifeminister, skulle egentligen vara feminister? (Det beror förvisso på vad man räknar in i ”lika möjligheter”, vill du med det mena att man skall kompenseras för olika förmåga, så att kvinnor skall ha lika möjligheter att bli basketbollproffs som längre män? Skall då även korta män ges motsvarande kompensation för att ha samma möjlighet att bli basketproffs som långa män? Skall man ha ”lika möjligheter” oavsett preferenser, så att kvinnor lika ofta som män blir styrelseledamöter, trots att betydligt fler män satsar stenhårt på karriären? Skall då även icke-ambitiösa män kompenseras för sin lägre ambition så att de också har samma ”möjlighet” som mer ambitiösa män? Om du tycker dessa frågor är fåniga, vad menas då med ”lika möjligheter”, utöver lika rättigheter och skyldigheter? Eller snarare i kontrast till, för sådana kompensationer för skillnader i förmåga och preferenser skulle innebära olika behandling, olika spelregler för att kompensera).

Visst finns feminismkritiker som tycker att könen skall vara si eller så, men även bland de som kallas feminister finns det väldigt många som har starka åsikter om hur personer av olika kön får bete sig. T.ex. kan en kvinna kallas könssvikare om hon väljer att vara hemmafru, medan motsvarande man applåderas, just därför att feministen har starka åsikter om hur könen statistiskt sett skall vara. Dessa personer är alltså antifeminister? Jag själv och många andra feminismkritiker tycker att könen de facto är olika, statistiskt sett, och att detta i sig inte är ett problem. Men det implicerar inte att tycka att individer skulle ha någon som helst moralisk skyldighet att vara på det sätt som är mer typiskt för deras kön.

”Att byta namn på rörelsen till ‘jämställdism’ eller något liknande vore snarare att antyda att feminismen inte skulle ha kämpat för lika rättigheter, utan för kvinnors upphöjelse över männen; det har den aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Feminismen betyder idag samma sak som den alltid betytt; rörelse för jämställdhet mellan könen. Feminism ÄR och BETYDER jämställdhet.”

Det fanns en tid när feminismen drog kraft från principen om universella mänskliga rättigheter, nu, när lagen diskriminerar män, förespråkar den oftare särskilda kvinnorättigheter, än att män skall ha samma rättigheter som kvinnor. Samhället har förändrats, och med det så har också feminismens förhållande till samhället, och feminismens mål, förändrats. Förutom att den fortsätter vara ”för” kvinnor.

”Det är här också viktigt att beakta att feminismen som rörelse är internationell. I många delar av världen, såsom Mellanöstern, Afrika och Asien, är kvinnoförtrycket fortfarande en verklighet. I de delarna av världen handlar det fortfarande om att kämpa för kvinnors rättigheter för vilket för ordet feminism är och förblir lämpat. Globalt sett är kvinnor förtryckta i relation till män, och att helt klippa banden till den jämställdhetskampen genom att sluta kännas vid ordet ‘feminism’ gynnar knappast någon.”

Jag svarar med att citera Pär Ström: ”En vän … sa ”I Botswana behövs verkligen feminism”. Jag tänkte några sekunder. Sedan sa jag: ”Nej, där behövs jämställdism”. Varför ska ens tredje världen, där kvinnor verkligen har begränsade rättigheter på många håll, gå omvägen via feminism när de inför jämställdhet? Jämställdismen innehåller ju feminismens goda sidor, men är komplett eftersom den inte begränsar sig till det ena könets problem.”. Och Bashflak fyller i: ”Ja, det är ju ganska självklart. När folk i U-länder skaffar telefon köper de ju inte en bakelit-pjäs med snurrskiva, utan de hoppar direkt till mobilen och smartphonen. Och när de skaffar sin första TV är den inte tjock och svartvit. På samma sätt kan mellansteget feminism utan problem hoppas över när demokratiseringsprocessen ska genomföras.” http://genusnytt.wordpress.com/2012/10/16/i-botswana-behovs-verkligen-jamstalldism/

Hur du än vill definiera ordet feminism, så är det så att den rörelse som kallas för feminismen, är en kvinnochauvinistisk rörelse, som bryr sig mycket mer om kvinnor än om män. Om målet är jämställdhet, varför gå omvägen – irrvägen – över kvinnochauvinismen? Om man vill ha universella mänskliga rättigheter, varför välja kvinnoism?

”Det enda du vet när jag talar om att jag är feminist, är att jag tycker att människor ska ha samma möjligheter i livet; oavsett vilket kön man har.”

Verkligen? Inget mer? Ingenting om att du tycker att kvinnor är underordnade? Inget om att du i mycket större utsträckning bryr dig om sådant som drabbar kvinnor, vilket dagens Sverige torde vara nödvändigt för att komma fram till att kvinnor är underordnade?

”Patriarkatet är så mycket mer än ett strukturellt förtryck av kvinnor. Könsmaktordningen påverkar oss alla i samhället, vare sig vi identifierar oss som män, kvinnor, flickpojkar, cis-femme, queer, eller något mitt emellan allt. Patriarkatet ger män makt och ekonomiska fördelar över kvinnor som grupp, men det innebär inte att varje enskild man alltid har mer makt än varje enskild kvinna.”

Och så kom vi dit till slut, även om jag fick hoppa till ett annat inlägg. Mäns fördelar. Patriarkat. Kvinnor förtryckta. Män ges pengar och makt.

Vid vilken grad av ansträngning från en man, skulle systemet ge honom mer än det statistiskt sett skulle ge till en kvinna i samma situation? Att många fler kvinnor har möjligheten att låta en partner försörja henne, och i betydligt större utsträckning beaktar en potentiell partners inkomst, vilket resulterar i att män satsar mer på att tjäna pengar, och kvinnor satsar mindre, innebär det att kvinnor är förtryckta? Att de diskriminerats? Män satsar relativt mycket på inkomsten, kvinnor relativt mycket på relationer och hälsa. Som resultat tjänar män mer pengar, kvinnor har fler nära vänner och lever längre. Att kvinnor och män prioriterar olika, det är kvinnoförtryck?

”Manliga journalister och bloggare får också hatbrev, men det är en bråkdel av vad kvinnliga motsvarigheter tar emot, och hatet är av en annan art.” / ”… hela problemet med näthat mot kvinnor är bara ett symptom på en sjukdom som ännu finns i vårt samhälle trots hundra år av jämställdhetssträvan; kvinnohat.”

Feminismen, alltså kvinnoismen, som vi brukar se den. Man tar ett problem, näthat, som drabbar personer av båda könen – ju mer kontroversiella och kränkande åsikter man uttrycker, och ju större spridning, desto mer hat får man. Och hur hanteras det? Man intresserar sig bara för det som drabbar kvinnor, säger att det andra bara är en bråkdel. Check. Man tycker vilket kön som drabbas skall utvärderas utifrån de former som främst drabbar kvinnor. Check. Kvinnor drabbas överlägset värst. Check. För att de är kvinnor. Check. Det är i själva verket ett kvinnohat. Check.

Det är ju lite besvärligt att säga riktigt hur mycket näthat respektive kön får, men feministiska påståenden om att det nästan bara är kvinnor som drabbas, de påståendena är inte så mycket en fråga om empiriska data om hur världen är beskaffad, som en fråga om vad feministerna ifråga bryr sig om. Precis som partnervåldet, där feminister hävdar att nästan bara kvinnor drabbas, och att det har enorma proportioner, men utgår man från samma grad av våld som feministerna använder för att få de enorma proportionerna, då är det lika vanligt att kvinnor slår manliga partners som att män slår kvinnliga partners. Feministernas uttalanden i frågan säger inte så mycket om verkligheten, som de säger om feministerna själva. Nämligen att de inte har en jämställd värdering av könen, att de är kvinnoister.

De vill inte alls höra. De vill inte att vi skall berätta.

Maria Sveland citerar Hanna Olsson: ”Jag trodde på riktigt att om människor bara fick veta hur det låg till med en del saker så skulle alla automatiskt vilja förändra det som var fel och orättvist. Nu vet jag att det inte alls är så, och det var en kunskap som det skulle ta många år för mig att ta till mig. De ville inte alls höra. De ville inte att vi skulle berätta.” / från Maria Svelands ”Hatet – en bok om antifeminism”, sidan 86

Hon syftar på de som gör motstånd mot feminismen. Men de jag hör beskrivas, som inte vill lyssna, är Svelandsfeministerna själva. De vill inte höra genusfrågor diskuteras ur ett mansperspektiv, de vill inte att män skall berätta. De vill att personer som Ström och Billing skall ses som extremister, att de inte skall ges någon röst i offentligheten, de skall vara tysta.

Det finns de som ser sitt eget perspektiv, som bara kan relatera till de i den egna gruppen och/eller är som de själva, som inte kan relatera till andra som har en annan situation, en annan bakgrund. Sådana finns i alla grupper. Frågan är, hur beter sig de som är representanter för gruppen, de som t.ex. är valda ledare eller har högst popularitet och anseende inom gruppen? Feminism handlar om att ständigt se frågor ur kvinnoperspektivet, ständigt bry sig om kvinnorna, männens situation behöver man inte bry sig om, de är ju privilegierade. De mest ansedda antifeministerna är väl bekanta med den feministiska diskursen, de har vuxit upp med den i media och skola, de har läst på, men de håller inte med eftersom de anser att mansperspektivet skall vara lika mycket värt som kvinnoperspektivet, att analysen och samhället skall bry sig lika mycket om männen som om kvinnorna. Men om männen som talar inte håller med i de feministiska kvinnoperspektiven, ifrågasätter grova sakfel i den feministiska analysen, så vill Svelandsfeministerna inte lyssna, kallar männen för kvinnohatare. Att ta upp mansfrågor avfärdas som härskarteknik och som att ta fokus från kvinnofrågor.

De vill inte alls höra. De vill inte att vi skall berätta. Eftersom mansperspektiv inte är välkommet i det gemensamma samtalet blir det istället underground, oorganiserat, kaotiskt, frustrerat, vulgärt, förbannat.

Ett typexempel, från när Sofia Mirjamsdotter diskuterar kalabaliken på grävseminariet: ”[Maria Svelands] bok nämns, hoten mot henne som bland annat togs upp i Uppdrag Granskning nämns, och därefter går ordet till Täppas Fogelberg som berättar att han minsann också får sexistiska hot. … Därefter får även Josefsson och Aschberg berätta att de utsätts för hot, och jag reagerade mot det eftersom jag är trött på att det nästan alltid när en jämställdhetsfråga tas upp, som i det här fallet kvinnohatet som Uppdrag Granskning handlade om, så reser sig en man och säger ”MEN JAG DÅ”. ”MÄN ÄR OCKSÅ UTSATTA”. Det tar fokus från problemet, som är gamla strukturer, patriarkatet, som så tydligt illustrerades på den här scenen i fredags. Det är också att direkt förminska betydelsen av det som Sveland just berättat.”

Alltså, det är ok inte bara att hävda att kvinnor drabbas, utan man kan hävda att nästan bara kvinnor drabbas, då är det inga problem att man förminskar män som drabbas, inte alls. Men om någon påtalar sakfelet, att även män drabbas, och inte på ett marginellt sätt, då är det att förminska kvinnor? Att påtala sakfel i feministers beskrivning av världen är att förminska. Men feministerna har inte bara rätt att göra sakfelen, utan att det räknas som att förminska av de som ignoreras, de har dessutom rätt att avfärda de som påtalar sakfelen, det är inte heller förminskande. Detta är ett ständigt återkommande tema i genusdebatten. De vill inte alls höra. De vill inte att vi skall berätta.

Visst, de kränkande kommentarerna mot kvinnor är oftare sexuella. Den som vill kränka anpassar sig till vad som skulle kränka den andre, och det är könsberoende. Hävdar man att kränkningarna mot kvinnor är värre med motiveringen att de i relativt stor utsträckning får den sortens kommentarer som är relativt effektiva för att kränka kvinnor, och att kränkningarna mot män inte skall räknas därför att de i relativt liten utsträckning är den sortens kommentarer som är relativt effektiva för att kränka kvinnor, då har man ett feministiskt perspektiv. Man frågar, vad är det som i relativt stor utsträckning drabbar just kvinnor, och bedömer sedan världen specifikt utifrån de faktorerna, istället för att försöka få en helhetsbild. För ska man få en helhetsbild måste man ju lyssna på männen också, och det vill Svelandsfeministerna inte göra. De vill inte alls höra. De vill inte att vi skall berätta.