Genusfolket och den fortsatta backlashen

Genusfolket har ett inlägg som heter ”Backlashen mot feminismen är över – organisera er”.

Jag håller inte med. När det tidigare pratats om ”backlash” har det handlat om att en del människor inte varit feminister, inte hållit med feministerna, inte om egentligt motstånd mot feminismen. Det som har hänt under 2000-talet är att alltfler börjat betrakta den moderna svenska feminismen som en destruktiv kraft, och faktiskt vara emot den. Det är inte något som försvinner i brådrasket; feminismen skulle behöva överge de saker som alienerat folk, men det är centrala saker i den moderna svenska feminismen. Hur kan de anse att backlashen är över?

”Som sagt betyder inte det att samhället automatiskt blir mer feministiskt utan snarare tvärtom. Motståndet mot feminismen kommer bli hårdare.”

Där håller jag med. Det tror jag också. Men hur kan man samtidigt hävda att motståndet kommer bli hårdare och att backlashen är över? Med backlash menas ju just att där finns ett starkt motstånd …

Deras rationalisering är att prata om en feministisk renässans, men även om det skulle vara så, att det skulle vara rimligt att prata om en feministisk renässans – vilket jag inte håller med om – så innebär inte det att ”backlashen” är över. Det kommer inte vara en feministisk renässans som får stå oemotsagd, så som feminismen vande sig vid under flera decennier; nej, motståndet mot feminismen och dess ensidiga kvinnofokus är här för att stanna. Vi är många som anser att legitimt jämställdhetsarbete kräver att man beaktar både män och kvinnor, både mansperspektiv och kvinnoperspektiv; och alltså att feminismens ensidiga fokus på kvinnor och kvinnoperspektiv inte utgör en legitim grund för jämställdhetsarbete.

Är ”backlashen” snart över, eller växer motståndet?

Genusfolkets Hanna Gustafsson beskriver 00-talet som det ”förlorade jävla årtiondet”, p.g.a. att kritiken mot feminismen blev starkare, men kommer fram till att ”backlashen snart är över”. ”Under mitten av 00-talet hamnade vi som alla vet återigen i en feministisk backlash, en vi först nu börjar se slutet på.” http://www.genusfolket.se/samhalle/feminismen-och-00-talet/

Jag tror kritiken kommer fortsätta. När feminister tidigare pratat om backlash, har det varit att det funnits personer med icke-feministiska åsikter, och att det inte varit inne att vara feminist. Men det vi ser nu är att det är många som är emot feminismen. Alltså inte bara tycker att feminismen ägnar sig åt fånigheter, och skrattar åt det, utan tycker att feminismen är skadlig, och kan tänkas beakta hur partierna står i frågan när det är dags att rösta. Om det tidigare var, säg, 10% av rösterna som söker sig till feministiska partier, och 0.5% som söker sig till feminismkritiska partier (och övriga röstar med andra överväganden), blir det naturligt att de flesta politiker kallade sig feminister. Det fanns röster att tjäna på det, men knappt några att förlora. Men om det blir fler som är emot feminismen, så att de siffrorna närmar sig varandra, blir det inte alls självklart längre.

Gustafsson: ”Vi såg en ny glansperiod för ordet ”humanism”. Som i meningen ”jag är inte feminist utan humanist, för jag tycker det är viktigt med jämställdhet mellan kvinnor och män.” (För feminism kämpar ju, som vi alla vet, för jämställdhet mellan kvinnor och jättebläckfiskar.)”

Feminismen bryr sig mer om kvinnor än om män, mer om kvinnoperspektiv än om mansperspektiv. Alltså, feminism står för att män och kvinnor skall vara jämställda, men ur ett perspektiv som (nästan) bara bryr sig om kvinnorna, (nästan) bara tittar på de aspekter där kvinnornas utfall är eller kan vinklas som sämre. Det blir ett väldigt märkligt jämställdhetsbegrepp. Kritikerna tycker att riktig jämställdhet skall bry sig om båda könen, värdera båda könens perspektiv och situation, och kritikerna blir fler.

Jag tror rent av att vi kan komma att se lite tillbakagång under 10-talet, alltså inte bara motstånd, utan lite återställare.

Måhända feminismkritiken i ännu större grad tar steget från bloggar till media, vilket skulle vara ett enormt bakslag för de ”Svelandsfeminister” som tidigare lyckats så väl med att hålla sådant borta från etablerade medier. Corren har haft flera kritiska ledare, och numera händer det emellanåt att man ser feminismkritiska texter i olika media.

Måhända det blir rumsrent att kräva att skolan skall bry sig om pojkars behov, så att skolan börjar pojkanpassas lite grand och i förlängningen att pojkarna får bättre studieresultat. Alltså att de senaste decenniernas feministiska landvinning i att flickanpassa skolan utan hänsyn till pojkar, för att maximera flickornas relativa resultat, att de landvinningarna börjar naggas i kanten. Och att feminismens förklaring, att pojkarnas resultat beror på destruktiva maskuliniteter, så att det är pojkarna som skall förändras snarare än skolan, att den förklaringen tappar i legitimitet.

Måhända män i barnomsorgen? Här finns ju även många feminister som tycker att det vore en förbättring, vilket ökar sannolikheten för att något sker, men det vore ändå en återställare: Fördrivandet av männen från barnomsorgen drevs av feminister, det var en feministisk seger, och en viktig sådan.

Måhända den helt öppna mansdiskrimineringen i lagen börjar åtgärdas? Feminister hymlar med ögonen och säger att det är ju patriarkatets fel att män diskrimineras, inte feminismens. I ett patriarkat är det pappan som har vårdnaden om barnen, i Sverige är det istället mamman som kan dra till med ”gör som jag säger annars får du inte träffa dina barn igen”. Det är inte en patriarkal vårdnadsreglering, utan en matriarkal. Och den upprätthålls och försvaras av feminister, som implicit hävdar att pappor i vårdnadstvister skall betraktas som förövare, genom att alltid utgå från mammans version. Feminister må vilja att papporna skall ta mer av ansvar och skyldigheter när det gäller barnen, men när en feminist uttalar sig om pappornas rättigheter är det avfärdande, förlöjligande, och hävdande att feminismen ändå är ”för” det, de kräver ju att papporna skall ”ta ansvar”, som om det inte fanns någon skillnad på ansvar/skyldigheter å ena sidan, och rättigheter å den andra.

Fast å andra sidan finns väldigt många övertygade och engagerade feminister, som tycker att kvinnochauvinism är jämställdhet så till den grad, att de uppfattar röster som Maria Svelands och Pelle Billings som jämställd feminism respektive kvinnohatande manschauvinism. Så kanske Gustafsson har rätt? Den allmänna diskursens ensidighet kanske kommer bli ännu värre?