bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for februari 2013

Kommentar till Hannahs inlägg om skillnaden mellan feminister och antifeminister

with 3 comments

Bloggen onewaycommunication har ett inlägg om skillnader mellan feminister och feminismkritiker, och varför de inte kommer överens. Eller kanske snarare, varför de tycker att feminismkritiker inte förstår feminism, i synnerhet om man ser till punkt 3 och 4. Punkterna är skrivna av någon annan, Hannah återger dem med gillande. http://www.onewaycommunication.co/?p=27082

1. Antifeminister har oftast en klassisk liberal syn på rättvisa medan feminister har en typisk socialistisk, dvs antifeministerna anser att individens personliga frihet är det viktigaste medan feminister anser att det viktigaste är att förändra samhället så att samhället och den stora majoriteten kan främjas långsiktigt (detta gäller oftast även för antifeminister som ligger till vänster samt högerfeminister, lustigt nog). Därför blir det svårt att komma överens i frågor som de angående kvotering och delad föräldraförsäkring.”

Ok. I Sverige finns en korrelation mellan feminism och vänster (och som konsekvens feminismkritiker åt höger). Även om det inte är någon grundläggande faktor inom feminism att vara vänster, utan bara är en korrelation, så är ju det just vad inlägget handlar om – vad som är typiska skillnader mellan feminister och deras kritiker.

2. Synen på kunskap och vetenskap är olika, antifeminister har ofta en naturvetenskaplig och positivistisk syn på kunskap (det jag förnimmer med mina sinnen är sant), de ser mycket på orsak och verkan medan feminister har en vetenskapssyn som grundar sig i samhällsvetenskapen och sociologin, som ser på omgivningen och på strukturer snarare än bara på individer/företeelser och deras egenskaper. Att se strukturella problem blir svårt om man tycker att alla socialvetenskaper är ”rent flum”.”

Som om man inte inom naturvetenskapen skulle ägna sig åt strukturer och abstraktioner. Det är många komplexa fenomen som studeras inom många olika discipliner.

Jag upplever att många feminister använder ordet strukturer som avseendes någonting som existerar oberoende av de komponenter som utgör strukturen, att man kan beskylla strukturer utan att göra klart vad detta innebär för de delar som strukturen består av, eller ens försöker beskriva – och ännu mindre att påvisa – de underliggande delar som bygger upp strukturen. När feminister har sådana magiska strukturer, där ordet struktur blir ett magiskt ord för att slippa klargöra vad man pratar om, är det många antifeminister som reagerar – och gör det alltför ofta med ett överdrivet brett fördömmande av att prata om strukturer.

Men den verkliga skillnaden är vilka kriterier man använder för att avgöra vilka svar som är korrekta. En hypotes skall vara falsifierbar, och bara accepteras som troligtvis sann i den mån den har klarat sig i tester mot andra hypoteser, annars ägnar man sig inte åt vetenskap.

Hannah: ”Grejen med positivism är att den inte är speciellt lämpad för att hantera vetenskap och kunskapsproduktion kring samhälleliga fenomen. Den är nämligen tämligen värdelös på att ställa frågan ”Varför?”.”

Problemet att hitta rätt frågor finns inom alla vetenskaper. Inom seriösa vetenskaper är det ofta det viktigaste problemet, har man väl hittat den rätta frågan är resten ”bara” metodiskt arbete med att utvärdera svaren. Det är just där skillnaden ligger, inom vetenskapen kan man bara acceptera svar som är falsifierbara och som motstår testning, man kan bara förkasta de hypoteser som falsifieras. Om man istället mer eller mindre struntar i om svaren är sakligt korrekta, om de är i överensstämmelse med verkligheten, och istället utvärderar svar utifrån om de passar in i ens politiska ideologi, då blir det pseudovetenskap. Skillnaden ligger inte i förmågan att ställa frågor, utan i hur man anser att svaren skall utvärderas, utifrån en vetenskaplig positivism som söker att komma så nära sanningen som man förmår, eller utifrån en politisk korrekthet?

Skillnaden går inte mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap, utan mellan vetenskap och pseudovetenskap. Det går alldeles utmärkt att ha ett vetenskapligt förhållningssätt även inom samhällsvetenskapen, om man vill det, men en del väljer ideologi över vetenskap. Skillnaden är att folk är mer ideologiska om hur samhället skall vara organiserat, än de är om hur man skall beskriva hur t.ex. ett myrsamhälle är organiserat. Naturvetare sätts alltså inte alls i samma utsträckning i en situation där de blir tvungna att välja mellan vetenskap och ideologi, så problemet blir mycket vanligare inom samhällsvetenskaper.

3. Dagens feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika och att samhälleliga skillnader mellan kvinnor och män inte uppkommit naturligt utan beror på orättvisor. Ser man till frågor om ekonomi, makt och materiell status blir det uppenbart vilken grupp som förlorar på det (generellt), detta implicerar dock att män har roffat åt sig en position de inte har rätt till och det är ju inte kul att höra som man, oavsett om man själv har en hög position själv eller ej. Dessutom är vi alla fostrade i de traditionella könsrollerna (mer eller mindre) och för många är detta en viktig del i deras identitet, att då komma och påstå att denna viktiga del av ens jag inte är naturlig (som de kanske ansett) och dessutom att den kan vara problematisk blir som en personlig förolämpning, därför blir det nog viktigt för vissa att försvara detta med näbbar och klor.”

Jag uppfattar det som ett rätt kraftigt understatement att säga ”feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika”, den går mycket längre än så. Närhelst det blir en kraftig könsskillnad på något område, så hävdas genast att detta beror på struuuktuuurer, och att det är ett allvarligt problem. Alltså implicit att könen biologiskt skulle vara så lika, att det inte inom någon signifikant domän skulle kunna få genomslag i signifikant olika könsfördelning. Och detta presenteras som vetenskap. Här blir jag provocerad. Man har bara belägg för att socialisering är en viktig faktor (naturligtvis är det så), och utifrån det så hävdar man det som etablerat att biologin är mer eller mindre irrelevant, utan några belägg för det, och trots att det finns omfattande bevis för att biologin spelar signifikant roll. Ursäktar ni om jag säger att många feminister verkar ha svårigheter med att förstå biologiska strukturer? https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet/

När författaren hävdar att det är uppenbart vilket kön som förlorar, tar vederbörande feministperspektivet. Ställer man frågan, ”Vilket kön har sämre utfall, om vi utvärderar det utifrån de aspekter där kvinnor har sämre utfall?”, gissa vilket svar man får då? Feminismens prioritering här, att tycka att vilket kön som är privilegierat och vilket som förlorar, skall avgöras utifrån ett sådant urval av frågor, istället för att se till helheten, är något som inte delas av antifeminister, som tycker att även de aspekter där män har sämre utfall bör beaktas.

Det är inte ovanligt inom feminismen med explicit skuldbeläggande av männen, det är dock sällan man hör feminister protestera mot det – förutom just när en antifeminist klagar över det, då sägs det att nej, nej, inom feminismen finns inget skuldbeläggande av män, det är bara några få extremfeminister som gör så. Märkligt att dessa några få har kunnat ha så stort genomslag inom den feminism som hörs och störs, och påverkar samhället …

4. Missförståndet om att ”feminister skyller allt på männen”, finns säkert fler missförstånd men detta är nog det vanligaste. Ett exempel är när man säger att ”pojkar kommer efter i skolan för att det finns en antipluggkultur” och the antifeminists läser det som ”det är pojkarnas eget fel” medan det vi egentligen menar ”Det är det vuxnas/samhällets fel som uppfostrat pojkar till att vara macho och inte bry sig om skolan”. Ett annat exempel är ordet ”patriarkat” som många antifeminister missförstår som att det skulle betyda ”alla män”. Eller när man pratar om ”det är män som står för xx% av alla xx” tolkar det som att ALLA män står för så många procent av vad det nu är.”

För att ta ett mer specifikt exempel om pojkarna i skolan, pojkar är mer tävlingsinriktade. Skolan använder sig oftast inte av det för att motivera pojkarna, utan betonar bara social uppmuntran, och undviker tävlingar. Hur skall man förhålla sig till det? Jag säger att det är skolan det är fel på, den skall vara utformad för att fungera för så många elever som möjligt, att den ignorerar de elever som är tävlingsinriktade är inte acceptabelt. Feminister svarar istället att det är fel på pojkarnas kultur, på deras maskulinitet. Alltså, i det här specifika fallet, att det är fel att vara tävlingsinriktad. För mig är detta klockrent att skylla på pojkarna. Men feministen här tycker alltså att det är samhällets fel som uppfostrat pojkar att vara tävlingsinriktade? Men även om man lägger skulden för att pojkarna är sådana utanför pojkarna, säger man ändå att felet är att pojkarna är som de är, att inkompatibeliteten mellan pojkarna och skolan skall åtgärdas genom att ändra på pojkarna, felet ligger i pojkarnas sätt att vara, även om inte skulden för att de är så skulle göra det. Jag undrar, hur långt behöver pojkarnas misslyckanden i skolan gå innan den här typen accepterar att det är något fel på feministernas lilla skolexperiment? Nej föresten, det är ju inget experiment, vid ett experiment har man ställt upp hypoteser, och man betraktar utfallet för att utvärdera hypoteserna. Här har man ju istället postulat, att pojkarna biologiskt är likadana som flickorna, så att en flickanpassad skola egentligen skulle fungera bra för pojkar också, och så bryr man sig inte om resultaten. Det är inget experiment. https://bittergubben.wordpress.com/2011/06/15/antipojkskolan/

Och var det nu så att feminismen bara tyckte att flickor och pojkar är mer lika än olika, så att man ändå är medveten om att det finns skillnader, då borde man väl rimligen tycka att skolan borde ta hänsyn till skillnaderna, ta hänsyn också till pojkars behov? Tar man positionen att skolan inte behöver pojkanpassas, att om vi har en flickanpassad skola så passar det för pojkarna också, för de är ju likadana egentligen, då säger man ju att pojkar och flickor är så lika att skillnaderna är försumbara, inte bara att skillnaderna är mindre än likheterna.

Så missbrukat som ordet patriarkat är inom feminismen, kan feminister knappast beklaga sig över om antifeminister missbrukar ordet, eller antar att en feminist missbrukat det: https://bittergubben.wordpress.com/2012/04/13/filmen-the-duchess-patriarkat-och-sa-kallade-patriarkat/

Och det där med kollektivistisk analys är ett problem inom feminismen, det är inte ovanligt att feminister dömer utifrån kollektiv tillhörighet, som t.ex. att säga att, om en man blir slagen av sin kvinnliga partner, så är det mindre allvarligt än om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, med motiveringen att det senare skulle vara vanligare. https://bittergubben.wordpress.com/2011/08/08/om-feminismens-kollektiva-analys/

Hannah: ”För det kan väl inte vara så att alla inblandade är så fruktansvärt korkade att vi helt enkelt inte har den intellektuella kapaciteten att förstå? Det måste väl handla om bristande förmåga att förklara så motståndarna kan koppla?

Den springande punkten är inte kapaciteten att förstå, inte heller dugliga förklaringar, för bland så många försök måste någon ha fått till det. Den springande punkten är viljan. Viljan att förstå. Om någon inte vill förstå, spelar det ingen roll vilken kapacitet vederbörande har, eller hur bra förklaringar som presenteras. Notera att den som verkligen vill förstå, inte bara tro, värderar vetenskap högre än pseudovetenskap. Den som istället väljer pseudovetenskap, vill inte förstå eller veta, utan vill tro, tycka och känna. Hur skall man kunna övertyga någon, som inte baserar sin åsikt på sakliga argument, utan på vad vederbörande vill tro? Där blir sakliga argument irrelevanta, man skulle vara tvungen att få den andre att vilja något annat, vilket inte är så lätt. Om det är fråga om en feminist som blir mor till en son, eller en manschauvinist som blir far till en dotter, så kanske det kommer att ändra vad det är som de vill tro på, så att de blir mottagliga för argument, men vad hjälper det att argumentera i sak mot någon som inte bryr sig om sakliga argument?

Visst finns det också många antifeminister som inte är intresserade av att förstå vad motparten menar, som bara kategoriskt tar avstånd. Men jag vill hävda, att bland dem som vill förstå, som vill begripa verkligheten och är villiga att lyssna på argument som avslöjar någonting om verkligheten, jag vill hävda att bland dem har den moderna feminismen inte särskilt hög status.

Annonser

Written by bittergubben

27 februari, 2013 at 09:54

Sex i stressat Japan

with one comment

Dokumentärfilm – Sex i stressat Japan

Sändes: fre 22 feb  –   Tillgänglig till: sön 24 mar   –   Längd: 50 min

I Japan har det blivit vanligare att par i fasta relationer inte har sex med varandra. Många har tappat lusten och lever utan intim närhet. Dokumentären intervjuar både kvinnor och män om detta fenomen. Lösningarna kan vara kommersiella och sexindustrin anpassar sig till de behov som ”autoerotiken” kräver. Detta gör också att det föds färre barn och om den här trenden fortsätter, betyder det att Japans befolkning kommer att ha minskat till hälften år 2050.” http://www.svtplay.se/video/1042850/sex-i-stressat-japan

”… 60-70 % av kvinnor över 40 är sexlösa” [i betydelsen har inte haft sex på en månad]

Sexmarknaden är mycket lönsam … Japans sexindustri utgör 1% av landets BNP: 20 miljarder euro.”

Nu för tiden har vi en situation där unga män inte vill ha sex. Eller … ja … det är nog mer så att männen inte vill anstränga sig för att ha sex med kvinnor.”

Det är svårt för japanska män att finna sin plats i relationer och samhället. Man har osäkra arbetsvillkor, ifrågasätts som familjefäder och har likgiltiga fruar. Den japanske mannen har förlorat könskriget och gett upp.”

“… 35.1 percent of men aged 16 to 19 said they are uninterested in or averse to sex, surging from 17.5 percent in the previous poll in 2008. The percentage climbed to 21.5 percent among men aged 20 to 24 from 11.8 percent two years earlier, and among women of any age group, the survey showed. Those married men and women who said they had no sex in the past month totaled 40.8 percent, up from 36.5 percent in the previous survey and 31.9 percent in a 2004 study.” http://japanrealestatecommentary.blogspot.se/2011/01/young-japanese-men-losing-interest-in.html

Why the generational malaise and indifference to sex? Theories abound. The most provocative to me, a Japanese-American and longtime Tokyo resident, is that Japanese women have become stronger socially and economically at the very same time that Japanese men have become more mole-ish and fully absorbed in virtual worlds, satiated by the very technological wizardry their forebears foisted upon them, and even preferring it to reality. ”I don’t like real women,” one bloke superciliously sniffed on Japan’s 2channel, the world’s largest and most active internet bulletin board site. ”They’re too picky nowadays. I’d much rather have a virtual girlfriend.” http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/dec/27/japan-men-sexless-love

En längre text om hur många japaner har virtuella sociala liv men självisolering i verkliga världen: http://www.adbusters.org/magazine/86/private-worlds.html

Jag har svårt att tro att någon signifikant andel av den manliga befolkningen skulle föredra masturbation framför intima relationer med en vänligt sinnad kvinnlig partner som vårdar sitt utseende. Alltså, att ett så utbrett manligt ointresse för sex, föregås av och är svar på ett ännu mer omfattande kvinnligt ointresse.

Är den japanska situationen en anomali, där av föräldrarna anordnade äktenskap hastigt ersatts av extrem individualism, och kulturen inte har hunnit anpassa sig? Eller ligger de bara före oss? Kommer västvärlden om 20 år ha gått åt samma håll?

[* Tillägg:

En bra artikel om det här: http://www.theguardian.com/world/2013/oct/20/young-people-japan-stopped-having-sex

A survey earlier this year by the Japan Family Planning Association (JFPA) found that 45% of women aged 16-24 ”were not interested in or despised sexual contact”. More than a quarter of men felt the same way.”

Japan’s Institute of Population and Social Security reports an astonishing 90% of young women believe that staying single is ”preferable to what they imagine marriage to be like”.”

Det är kvinnorna som leder förändringen; med ett sådant ointresse från kvinnor, är antagligen männens ointresse ett resultat av att det som kvinnorna är villiga att erbjuda inte är värt att anstränga sig för. Så varför fokuserar så mycket av rapporteringen på männens ointresse?

Är man så feministiska att man specifikt inte kan kritisera kvinnor, och därför väljer att fokusera kritiken mot männen?

Kvinnornas ointresse för relationer förklaras i artikeln med att arbetslivet inte kan kombineras med att ta hand om barn, det finns ingen prisvärd barnomsorg eller deltid. Jag tycker förklaringen är en halvmesyr, det förklarar bara ointresse för att skaffa barn, men inte ointresset för relationer. Eller handlar kvinnors intresse för relationer så mycket om att skaffa barn, snarare än relationen med och kärlek till partnern?

Is Japan providing a glimpse of all our futures? Many of the shifts there are occurring in other advanced nations, too. Across urban Asia, Europe and America, people are marrying later or not at all, birth rates are falling, single-occupant households are on the rise and, in countries where economic recession is worst, young people are living at home. But demographer Nicholas Eberstadt argues that a distinctive set of factors is accelerating these trends in Japan. These factors include the lack of a religious authority that ordains marriage and family, the country’s precarious earthquake-prone ecology that engenders feelings of futility, and the high cost of living and raising children.”

Slut på tillägg *]

Written by bittergubben

24 februari, 2013 at 14:46

Publicerat i Uncategorized

Tagged with

Mer om biologins roll

with 2 comments

I förra inlägget skrev jag om biologins betydelse för könsroller. https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet

Ett problem när man pratar om hur stor del av könsskillnaderna som drivs av biologi och hur stor del som drivs av socialisering, är att de är besvärliga att skilja åt. Alla normala personer kommer båda att ha sina könshormoner, och sin socialisering. Tittar man på personer där dessa system av någon orsak inte fungerat normalt, t.ex. flickor som haft höga testosteronnivåer, hur representativa är då sådana personer? Så det blir besvärligt att ge någon siffra hur mycket som är gener och hur mycket som är socialisering. Men pratar man om biologins betydelse rent allmänt, blir det lättare med t.ex. adoptionsstudier. Är adoptivbarnens uppförande korrelerat med de biologiska föräldrarna, eller med adoptivföräldrarna?

Politologerna har ett gästinlägg av docent Sven Oskarsson: ”Genetikens roll för människors attityder och beteenden har varit en central fråga inom angränsande discipliner som ekonomi, sociologi och särskilt psykologi under ganska lång tid. Redan under 1970-, 1980- och 1990-talen visade ett flertal undersökningar att politiska och sociala attityder har genetiska rötter. Dessa studier genomfördes dock inte av statsvetare och fick inget som helst genomslag inom disciplinen. … [2005] publicerades en studie i American Political Science Review baserad på amerikanska tvillingdata som visade att åsikter utefter dimensionen liberal-konservativ till 30−50 procent kan hänföras till genetiska faktorer. … Den har sedan följts upp av studier från Australien, Danmark, Kanada och Sverige … Resultaten pekar mot att 40–50 procent av skillnaderna människor emellan i politiskt deltagande har sina rötter i våra genom.”

En nyligen genomförd studie kring valdeltagandet i det svenska riksdagsvalet hösten 2010 med hjälp av information om drygt 2000 svenskfödda adopterade individer födda mellan åren 1965 och 1975 samt deras adoptivföräldrar respektive biologiska föräldrar använder denna metod. Resultaten visar att bland individer som har en biologisk mamma som röstade i valet ökar valdeltagandet med fem procentenheter (trots att flera av dessa individer inte ens känner till att de är adopterade). Samtidigt visar det sig att valdeltagandet bland individer som vuxit upp med en adoptivmamma som röstade i valet också ökar med fem procentenheter. … Men det går också att undersöka genetiska effekter på ett mer direkt sätt … en studie på svenska data om att den sammantagna effekten av ett mycket stort antal gener förklarar 25–30 procent av variationen i politiska och ekonomiska attityder – ett resultat som stämmer tämligen väl överens med tidigare tvillingstudier.” http://politologerna.wordpress.com/2013/02/22/arv-miljo-och-politiska-attityder-och-beteenden

När man kan konstatera att biologin har en så påtaglig roll för personlighetsskillnaderna mellan individer, blir det väl rimligt att det antagligen också har betydelse för statistiska skillnader mellan könen?

Ni läser väl http://politologerna.wordpress.com och http://ekonomistas.se? Bättre än dagstidningarna för den som vill hålla sig uppdaterad i ekonomiska och politiska frågor (och då inte med fokus på vad som hänt de senaste dagarna, utan i ett längre perspektiv).

Written by bittergubben

22 februari, 2013 at 15:28

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Könsroller, biologi och lite om vetenskaplighet

with 10 comments

Det pratas ofta om arv eller miljö, som att en egenskap bestäms antingen av det ena eller det andra, men det är i allmänhet en interaktion mellan dem. Inom vissa kretsar vill man förringa biologins betydelse, hävdar att vi är likadana egentligen och att alla skillnader är resultatet av socialisering, där denna socialisering implicit är oberoende av biologi.

Egenskaper accepteras som biologiska enbart i den utsträckning sociala faktorer inte kan ha varit med på något sätt. Eftersom social miljö kan påverka hormonnivåer och annat, blir det mer eller mindre bara könskromosomerna och prenatala hormoner som accepteras. Men även om social miljö påverkar senare hormonnivåer, bestäms könshormonerna huvudsakligen biologiskt, biologin påverkar valet av social miljö, vilka kamrater man umgås med, och biologin påverkar hur man reagerar på en social stimuli.

Det blir överhuvudtaget meningslöst att prata om socialisering och miljöanpassning som existerande utan biologi, när det oundvikligen är biologin som tillhandahåller mekanismerna som socialisering verkar genom. Hjärnan är biologisk.

Det finns även faktorer såsom kost, motion, sjukdomsexponering och liknande, som när man gör uppdelningen arv eller miljö, räknas som miljöfaktorer. I en uppdelning biologi eller socialisering bör sådant räknas som biologiska miljöfaktorer. Deras påverkan är ju inte främst genom socialisering utan genom biologisk/fysisk påverkan. Man kan istället prata om gener eller kultur, så att vi är tillbaks till arv/miljö istället för biologi/socialisering.

Instinkt för könsrollsinlärning?

I naturen har hanar och honor olika förutsättningar i reproduktionen, det är olika vilka strategier som är effektiva för respektive kön. De flesta arter har könsberoende instinkter, genetiskt bestämda könsroller, som är effektivare för respektive kön än vad någon unisexversion skulle vara.

Även människan har en hel del sådana instinkter relaterade till reproduktionen. Hos människan finns även kulturella beteendeskillnader som är mer flexibla. Barnen lär sig från de vuxna, det verkar finnas en könad komponent i det, pojkar tar mer efter män, flickor tar mer efter kvinnor. Att det förhåller sig så kan mycket väl ha en biologisk grund, en instinkt att lära sig från personer av samma kön, för att lära sig de beteenden som inom aktuell kultur varit effektiva för det egna könet, snarare än de som varit effektiva för det andra könet. Istället för bara instinktiva könsroller, som hos djuren, så finns antagligen en instinkt för könsrollsinlärning.

Måhända även en instinkt för könsrollsuppfostran? Det finns i allra högsta grad föräldrainstinkter att ta hand om sina barn, måhända har de instinkterna en könad komponent? Så att man instinktivt uppmuntrar och ger stöd på olika sätt till flickor/döttrar jämfört med pojkar/söner? Det här med biologi eller socialisering är verkligen inte någon vattentät indelning.

Underliggande skillnad och observerbar skillnad

Ibland hör man påståendet att det här med pojkars relativa intresse för bilar, tåg, helikoptrar och liknande inte kan ha biologiska orsaker, eftersom det inte funnits några sådana saker under evolutionär tid. Och därmed att den skillnaden skulle vara socialiserad eller kulturell. Men även om den påtagliga, uppenbara skillnaden inte är direkt kodad för genetiskt, kan den ändå vara en produkt av en underliggande skillnad.

Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt. Det är stort, kraftfullt, ljudligt, och rör på sig, snabbt. Visst finns det även en socialiserad komponent, bilar är viktigare i vårt samhälle än gnuer, och det får genomslag i vad pojkarna blir begeistrade över, men det är i relativt stor utsträckning pojkarna som svarar på det här med stort, kraftfullt och rör sig snabbt, flickorna är inte alls lika benägna att bli begeistrade av samma stimuli. De föredrar social interaktion.

Frågan är inte om det finns någon gen som direkt kodar för fordonsfascination, det gör det inte, utan om det finns någon gen som kodar ett könsberoende för någon egenskap som påverkar hur benägen man är att bli fascinerad av fordon.

Det är på samma sätt när feminister avfärdande säger någonting i stil med att det inte finns någon kvinnlig ”städgen” eller liknande. Frågan är, finns det någon gen som kodar ett könshormonsberoende för någon egenskap som påverkar i vilken grad man (van)trivs med att städa? Förefaller inte alls orimligt att det skulle kunna göra det.

Anpassning till vad motsatta könet efterfrågar

Det finns skillnader i vad som efterfrågas hos motsatta könet, män är mer benägna att efterfråga skönhet och snällhet, kvinnor är mer benägna att efterfråga förmåga och social status. Jag tror att skillnaderna i vad som efterfrågas i åtminstone någon grad har biologisk grund, och vill man bli uppskattad av det motsatta könet, får man ta hänsyn till vad det motsatta könet efterfrågar.

Om man vid uppfostran av barn tar i beaktande vad det motsatta könet efterfrågar, så är det ju en kulturell faktor, men den existerar inte i ett vakuum, den tar hänsyn till biologin hos andra.

Ett hypotetiskt exempel

Även om något starkt beror på genetiska faktorer innebär inte att det inte skulle finnas individuella skillnader. Ett hypotetiskt exempel, någon egenskap som styrs av gener, som vi här anger med ett numeriskt värde, där generna säger till hur egenskapen skall vara under olika omständigheter. Ponera att vi har fyra individer vars gener kodar egenskapen enligt nedan (beroendena på olika omständigheter är förstås mycket mer komplexa än i det här exemplet).

A: basvärde 30, om mansnivåer av testosteron +4, om långvarig stress -10, om extra träning upp till +0

B: basvärde 10, om mansnivåer av testosteron +14, om långvarig stress -5, om extra träning upp till +14

C: basvärde 40, om mansnivåer av testosteron +10, om långvarig stress -0, om extra träning upp till +20

D: basvärde 20, om mansnivåer av testosteron +0, om långvarig stress -15, om extra träning upp till +10

Notera att vi inte angett kön på dem, så hypotetiska är vi. Den feministiska favoritklyschan om att individuella variationer är större än skillnaden mellan gruppen män och gruppen kvinnor stämmer här, men det betyder inte att dessa individuella skillnader inte skulle ha någon biologisk grund. Det är en individ där egenskapen faktiskt inte är beroende av testosteron, och därmed inte av det biologiska könet (såvida inte egenskapen skulle vara beroende av det på något annat sätt).

Observera att med den feministiska logiken, om att skillnader mellan grupper inte existerar om variationen mellan individer är större, är det heller ingen intressant skillnad mellan de som varit utsatta för långvarig stress och de som sluppit sådan stress, inte heller mellan de som fått extra träning och de som inte fått sådan träning. Detta blir absurt.

Det är i allra högsta grad relevant att säga att den här egenskapen påverkas av långvarig stress, extra träning, och biologiskt kön. Här skulle beroendet av testosteron göra att män låg 7 enheter över kvinnor, om andra faktorer var lika. Att denna skillnad skulle kunna elimineras genom sociala skillnader, innebär inte att den biologiska skillnaden inte existerar, och att avsiktligen skapa en sådan social miljö skulle antagligen vara orimligt manipulativt. Att hålla igen ena könet, inte ge dem tillgång till lämplig stimulans, bara för att hjälpa det andra könet att komma ikapp, innebär att potentialen hos individerna hos det förstnämnda könet inte tas tillvara. Ett slöseri. Ofta är det mer rationellt att satsa resurserna på dem som har relevant potential, och även om det är en grundfärdighet som alla behöver kunna, så att man har särskilt stöd till de som är svaga, så skall det vara till svagpresterande individer som behöver sådant extra stöd. Att ge särskilt stöd utifrån kollektiv tillhörighet, så att en högpresterande kvinna får stöd men inte en lågpresterande man, bara för att jämna ut kollektivens relativa prestation, är inte rimligt.

I exemplet beror egenskapen på vissa sociala egenskaper. För det första är det biologin som bestämmer hur starkt egenskapen skall variera med miljöfaktorerna. Om biologin inte tillhandahöll maskineriet för anpassning utifrån stimuli, skulle anpassningen inte ske. Detta miljöberorende utesluter alltså inte alls biologin, utan inkluderar biologin.

För det andra uppstår inte omgivningen oberoende av biologin, man väljer i stor utsträckning sin miljö, formar den, det som man uppskattar och tycker är stimulerande exponerar man sig mera för. Om tjejer är mer konsensusinriktade, hävdar sig genom social relationer, och killar mer tävlingsinriktade, tycker om att tävla och hävdar sig genom prestationer, och de är fria att leka de lekar de själva vill, med kompisar de själva väljer, så kommer tjejer statistiskt sett att vara in en konsensusorienterad miljö, och killar i en tävlingsinriktad miljö, där man utmanar varandra.

Charlottehitochdit, biologi, och männens preferenser

Genushistorikern Charlotte skrev ett inlägg om varför det är män som gör riktigt dumdristiga saker som t.ex. att åka pulka från taket och landa i en hög med is: ”… han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool”. https://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/08/27/om-mannens-intelligens/

Även om hon skriver att biologiskt drivna skillnader säkert finns för sådana beteenden, hävdar hon ändå att det är försumbart, att det är socialisering som driver. Hon skriver visserligen inte om biologi generellt, utan hon inskränker sig till någon specifik egenskap, som äventyrslusta, vildhet eller riskbenägenhet. Men jag läser det som att hon menar att biologiska skillnader totalt sett är mindre viktiga för könsfördelningen för dumdristigheterna, att det är godtyckliga skillnader i socialisering som spelar störst roll. Att hon inskränker sina uttalanden om biologi till specifika egenskaper, är inte för att argumentera att andra biologiskt drivna skillnader, såsom preferens för tävlingsinriktat socialt umgänge, skulle vara mer intressanta eller relevanta, utan just för att hävda godtyckliga socialiseringsskillnader som dominerande. ”Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner.” / ”Det finns alltså inte en så stark biologisk fallenhet för risktagande hos män att det skulle motsvara mängden risker män tar. … Så varför är det då män som tar alla risker och som når till toppen? Därför att män i betydligt högre grad än kvinnor uppmuntras till det, och eftersom det är vad samhället (som är byggt av andra män) premierar finns det knappast någon anledning att sluta.” / ”För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven.”

Observera valen av orden tvingas och få. Att uppmuntras till ett beteende, är att tvingas till det, att avrådas från ett beteende, är att inte få. (Må så vara att en flicka som frågar mamma skulle bli tillsagd att hon inte får åka pulka från taket, men en pojke skulle antagligen fått samma svar, om han hade frågat och modern trott att han skulle lyda henne om hon sa nej).

Den sociala miljön är relevant i sammanhanget, det är en gruppdynamik där pojkarna eggar varandra, uppmuntrar varandra och strävar efter att vara modigast, bäst och häftigast. Men varför finns en sådan skillnad i social miljö, varför är det nästa alltid pojkars miljö mer tävlingsinriktad än flickors? Även om flickor ibland tävlar mot varandra i utseende och social rangordning, är det en annan sak än den tävlan i prestationer som pojkar ofta ägnar sig åt. Feminister skulle antagligen hävda att samhällets normer ligger bakom skillnaden i social miljö, med implikationen att dessa normer inte skulle behöva vara kompatibla med biologiska realiteter, utan är helt godtyckliga.

Men biologi kan påverka social miljö. Pojkar är mer tävlings- och prestationsinriktade, flickor mer inriktade på social samhörighet, social relationer. Jag tror att det är i stor utsträckning är en biologiskt driven skillnad. Men det påverkar inte bara den enskilda individens beteende, den sociala miljön är ett aggregat av deltagarnas bidrag, om deltagarna i en grupp är tävlingsinriktade, kommer gruppen ha en sådan miljö. Barn föredrar ofta att leka med barn som leker som de själva, som har liknande personlighet, med resultatet att pojkar mest leker med pojkar och flickor mest med flickor. Alltså, om de själva får välja så leker pojkar ofta i pojkgrupper, med tävlings och prestationsinriktad social miljö, och flickor i en social miljö som är relativt fokuserad på samhörighet och relationer.

Biologi kan även påverka responsen på den sociala miljön. Någon som är tävlingsinriktad, som vill vinna, kommer reagera med mer villighet på de riskabla utmaningarna i en tävlingsinriktad miljö än någon som inte är tävlingsinriktad. Och vise versa för sociala miljöer som fokuserar på samhörighet och relationer.

Individens biologi påverkar individens beteende. Individernas beteende aggregeras till att forma gruppens sociala miljö. Och individens biologi påverkar hur vederbörande reagerar på social stimuli som gruppen tillhandahåller. Vill någon eliminera detta med utifrån pålagd kompenserande socialisering, som genom att eliminera fri lek och ersätta den med styrd lek, kan de inte göra anspråk på att det handlar om att låta människor vara sig själva.

Hennes argument för att det huvudsakligen inte är biologi: ”Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (“rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.”

Alltså, om en könsskillnad är liten (rough and tumble), och en annan skillnad är större (könsfördelning bland takpulkaåkare), så kan inte den ”extra” skillnaden vara huvudsakligen biologiskt driven. Och detta utan att ens veta vad den första skillnaden egentligen är. Det är en rätt stor kontrast till vilka krav hon ställer när det gäller att påvisa biologins betydelse. Enligt samma logik skulle den större könsskillnaden i längd inte kunna förklaras huvudsakligen med biologiska faktorer, utan i stor utsträckning behöva vara socialiserad.

Ännu värre, hon tittar inte bara på olika egenskaper, i det ena fallet är det jämförelse av genomsnitt, i det andra könsfördelningen bland de mer extrema. Men en liten skillnad i genomsnitt, som i sig inte är särskilt intressant, kan medföra en stor skillnad i frekvens för de mer extrema värdena. När hon hävdar att en liten skillnad i genomsnitt för en egenskap, i kombination med en stor skillnad i könsfördelning bland de som är extrema i en annan egenskap, skulle styrka att den extra skillnaden inte kan ha biologisk grund, då har genusvetaren i fråga bara bevisat att hon inte läst så mycket statistik, och inte ställer särskilt höga krav på sina resonemang.

Huruvida olika skillnader är olika stora säger egentligen ingenting om i vilken utsträckning de har biologiska eller sociala orsaker. (Vad jag förstår är den statistisk som hon hänvisar till som en biologik skillnad egentligen en rå statistisk skillnad som inte tar hänsyn till orsaker).

Pelle Billing kommenterar hennes inlägg bl.a. med att hänvisa till en studie som konstaterar att huruvida MBA studenter väljer en mer eller mindre riskabel yrkesinriktning, är korrelerat dels med testosteronnivå som testats tidigare under studietiden, och dels med en fingerlängdskvot (som är en indikator på prenatalt testosteron). Detta tycker hon inte är övertygande: ”Den mest uppenbara kritiken mot studien (som alltså väldigt kort säger att höga nivåer av testosteron är kopplade till ekonomiskt risktagande och till karriärval) är att författarna förutsätter att hög testosteronnivå är vad som påverkar omständigheterna men bortser från att det är ett biologiskt faktum att omständigheter kan påverka testosteronnivåer. Skillnad i status kan påverka testosteronnivån, inte bara tvärtom.”

Om man vill hålla en hög standard så är det en legitim invändning. Man kan tänka sig att social status påverkar både testosteronnivå och karriärval, på så sätt att det syns en korrelation utan att det finns något direkt samband mellan dem. Men det finns placebostudier som verkligen visar att beteende påverkas av testosteron, så det är rimligt att misstänka ett sådant samband även här, i synnerhet som vi även har korrelationen till en fingerlängdskvot, som beror på prenatalt testosteron men knappast på social status. Även om individuella variationer i testosteronnivåer påverkas av social status, är könsskillnaden i testosteronnivåer i allra högsta grad biologiskt driven.

Även om det är en antagligen är så att valet påverkas av testosteronet, så är invändningen som sagt rimlig om man vill hålla en hög nivå på vad man håller för sant – men kontrasten till hennes krav på bevis för att någonting inte var biologiskt, är ögonbrynshöjande.

När vi ändå pratar om att social status kan påverka testosteronnivåer, skulle jag vilja säga att det knappast är ett socialt inlärt beteende, utan snarare en genetiskt grundad mekanism med socialt stimuli. Eller hur skulle det fungera, när folk vare sig har koll på sin testosteronnivå eller har koll på hur de skall manipulera den? Usch och fy, Kalle! Nu är du ju i en grupp där du har hög status, då kan du ju inte fortsätta ha samma testosteronnivå som normalt, du måste öka den nu, det skall man göra när man är i en dominant roll!

Vetenskap och vetenskaplighet

Charlottes syn på vetenskap betonar formen för hur den bedrivs, inte kvalitén på den producerade kunskapsmassan: ”Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/02/18/beam-me-up-scottie/

Detta berör bara forskningens form, och där klarar sig genusvetenskapen ofta bra, den har anammat vetenskapens språk, dess former, dess källhänvisningar.

Men den här beskrivningen, och genusvetenskapen, saknar någonting mycket viktigt, själva syftet med vetenskapen. Vetenskapen handlar om ett sökande efter kunskap, att försöka utröna hur verkligheten är beskaffad, ett gemensamt kunskapsbygge som är mycket större och har en mycket högre grad av korrekthet än vad någon enskild någonsin hade kunnat göra själv. Det gemensamma kunskapsbygget förutsätter en gemensam kultur, där man värderar sådan korrekthet, en kultur där bidrag kritiskt granskas för att avgöra om deras slutsatser är tillräckligt tillförlitliga för att upptas i kunskapsmassan. Utan en sådan kultur, ingen vetenskap. Vetenskapens metoder och former ingår i den kulturen, för att möjliggöra det kritiska granskandet, men utan det kritiska granskandet har metoderna och formerna inget eget värde.

Om man istället för att kräva saklig korrekthet, begär politisk korrekthet, och bidragen värderas utifrån om de stämmer överens med ideologiska positioner, då är det inte vetenskap. Även om man antar vetenskapens former och metoder, har man inte kulturen med krav på korrekthet och saklighet, då blir det bara pseudovetenskap. Även om en majoritet inom ett fält drivs av samma ideologi, kommer inte deras gemensamma kunskapsbygge kvalificera som forskning – det kommer finnas de som hävdar att det är vetenskap, men det kommer inte att vara vetenskap.

Charlotte verkar tycka att man inte skall bedöma en påstådd vetenskap utifrån dess resultat, att ”det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar”, men vetenskap handlar ju just om strävan efter resultatens korrekthet, att slutsatserna i så hög grad som möjligt skall stämma överens med verkligheten. Om den påstådda vetenskapens resultat innehåller en massa påståenden som är uppenbart felaktiga, som saknar stöd i bevisen, men som ändå accepterats och försvaras på ideologiska grunder, då bevisar det att det inte är en riktig vetenskap. Detta gäller i hög grad för den så kallade genusvetenskapen. https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/ https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Även om en mångfald av enskilda individer inom en sådan pseudovetenskap skulle vara vetenskapliga, sträva efter att med så god korrekthet som möjligt förstå världen, skulle det inte vara vetenskap, om de inte var tillräckligt många för att driva igenom en vetenskaplig (sub)kultur. Vetenskap är produkten av den gemensamma processen där den sakliga granskningen är en nödvändig del, utan en sådan gemensam kultur blir det inte vetenskap, även om enskilda deltagare kan vara seriösa och vetenskapliga.

Written by bittergubben

19 februari, 2013 at 13:41

Bloggöversikt

with 4 comments

En översikt över gamla inlägg. Översikten kommer att uppdateras emellanåt.

Om Skolan

Könsskillnader i grundskolebetyg 1998-2011 – Jämför resultat på nationella prov med slutbetyg, både genomsnitten och andel MVG, i olika ämnen, över tid.

Könsskillnader i grundskolebetyg 1998-2010 – Jämför genomsnittliga resultat på nationella prov med slutbetygen i olika ämnen över tid.

Antipojkskolan – Listar några olika förändringar av skolan som varit av ondo för pojkarna.

Osakliga betygsskillnader mellan könen – Även när pojkarna i genomsnitt skriver bättre på de nationella proven, får flickorna högre slutbetyg.

Till utantillinlärningens försvar – Det finns helt enkelt en hel del som man behöver lära sig utantill, där tyckanden och kännanden inte räcker till.

Blandade citat från skolrapporter – Långt inlägg med ett antal citat från olika skolrapporter, som DEJA.

Grundskolepågar, bli gerillastudenter! – Om skolan inte är intresserad av att undervisa pojkar på ett fungerande sätt, gäller det som pojke att ordna med sina egna studier.

Analytic phonics och Synthetic phonics – Korta beskrivningar av hur dessa båda undervisningsmetoder fungerar.

 

Om feminism och antifeminism

Jag är en antifeminist – Jag är för jämställdhet mellan könen, lika spelregler, lika värde, och är därför emot feminismen, som dömer och värderar människor utifrån deras kön.

Anna Laestadius Larssons dåtida själsfränder – Dagens feminism står för kvinnochauvinism och kvinnoprivilegier, precis som dåtidens manschauvinism stod för mansprivilegier. De som vill ha lika spelregler förkastar både kvinnochauvinismen och manschauvinismen.

Feminismen och empatin – Olika analytiska felslut som kan förekomma vid en skev empati, där man bryr sig mycket om den ena parten, men mindre om den andra.

En jämställdists Jämställdhetslabyrint – Förhållandet mellan de olika ismerna.

Vad är en ”ist” och en ”anti-ist”? – Att bekänna sig till en ideologi innebär inte att man är ansvarig för vad andra anhängare tycker. Feminism, kommunism, och deras anti-ismer som exempel.

Feminismen är kvinnochauvinistisk – Chauvinism innebär att man tycker att det egna könet är bättre och/eller mer värt en det andra könet. En del blandar ihop chauvinism med manschauvinism, men chauvinism kan även betyda kvinnochauvinism – att betrakta kvinnor som bättre och/eller mer värda än män.

Gammal bok: The Fraud of Feminism – Antifeministisk bok från 1913 som finns att läsa på nätet.

Om feminismens kollektiva analys – Enorm skillnad på att göra statistisk analys och att reducera individer till kollektivmedlemmar. Också semantiken för generaliseringar som ”män våldtar”.

Är feministiska halmgubbar ibland seriösa? – Är de feministiska halmgubbarna en härskarteknik, eller är feltolkningarna resultatet av en associativ logik?

Feminismens “kvalitativa” diskurs – Ett selektivt urval av vilka historier man berättar om, för att måla upp en bild där kvinnor är bra, goda och diskriminerade, medan män är dåliga, onda och priviligierade. Istället för att försöka få en helhetsbild och kvantitativa studier för att ta reda på hur det egentligen ser ut.

Feminister, för att döma en handling, byt kön! – Feminister ger ofta väldigt olika analys av likvärdiga situationer, om de inblandade parternas kön blivit ombytta.

Vad har en feminist för kompetens att göra jämförelser mellan könen? – Skall man jämföra könens situationer, måste man beakta båda könens situation, det krävs alltså att man är insatt i båda könens situation.

 

Diskriminering

Diskriminering till förmån för kvinnor inom elitidrotten – Lång genomgång av olika feministiska påståenden om kvinnodiskriminering inom elitidrotten, där det i samtliga fall visar sig vara förmånlig behandling av kvinnor.

Vilket kön är diskriminerat i dagens Sverige? – Kvinnodiskriminering tolereras inte, det ses till och med som ett allvarligt problem om kvinnor har sämre utfall, även om detta orsakas av legitima skäl, men mansdiskriminering går tydligen bra.

Kvinnor har samma möjligheter att kombinera karriär och familj – Att kombinera karriär och familj handlar om att acceptera att försörja en relativt hemmavarande partner. Kvinnor har möjligheten att vara den relativt hemmavarande partnern, män har knappt det valet eftersom kvinnor i så liten utsträckning accepterar försörjarrollen.

Därför är kvinnoyrken lågavlönade – Män svarar kraftigare på ekonomiska incitament. Om det räcker med en låg lön för att attrahera tillräckligt med personal, kommer en låg lön erbjudas, men då har männen sökt sig annorstädes, medan kvinnor som inte svarar så starkt på löneincitament stannar kvar.

Könskvotera mera, men i kvinnoyrken – I yrken där man behöver kunna relatera till personer av båda könen, såsom psykologer, dagispersonal, och genusvetare, där är det viktigt att yrkeskåren har tillgång till båda könens perspektiv, alltså att båda könen är representerade i yrkeskåren. Men i yrken som pilot och brandman, där det är lösningar på tekniska uppgifter som dominerar, är könsfördelningen inte viktig.

Allt åt alla hävdar mansvälde – De presenterar vad de kallar för en ”bombmatta av statistik”, men den styrker inte på något sätt att vi skulle ha ”mansvälde”.

Ambitionsmaktordningen – Den så kallade könsmaktsordningen är ett urvattnat korrelat av ambitionsmaktordningen.

 

Könsroller

SCBs Tidsanvändningsundersökning 2010, utifrån kön och familjesituation – Nonsens att påstå att kvinnor dubbelarbetar, när det bland sammanboende är så att männen har något större sammanlagd arbetstid (lönearbete + hemarbete).

Om slampor och deras status – En kvinna har rätt att vara slampig om hon vill det, men en man har rätt att inte vilja ha en sådan kvinna som partner.

Att jämföra värderingen av maskulint och feminint – Feminister kommer fram till att det manliga värderas högre, genom ett selektivt urval av vilka kriterier som beaktas.

Om könsnormerna – Kvinnlig anorexia och manliga pissing contests är könsinterna normer, som inte efterfrågas av motsatta könet, men normerna är ändå deriverade från vad det motsatta könet efterfrågar.

Vadå avskaffa könsrollerna? – Långt och spretigt om feminismens krav på könsneutral miljö.

Polygami, monogami, och den sexuella frigjordheten – Konsekvenserna av några olika sätt att ordna relationerna mellan könen.

Playmaten och Flickvännen – Två olika ideal. Horan och madonnan är arketyper, inte ideal som det ibland hävdas.

Under det rosa täcket – En recension av Nina Björks bok, där hon framställer könsroller som bara socialt konstruerade.

 

Maktbalansen i genusfrågan

Gynocentriska vs patriarkala familjememer – Diskuterar könens relation och kvinnofrigörelser under historien. Långt.

Den viktigaste mansfrågan i dagens Sverige: den feministiskt vinklade diskursen – En del feminister tycker att feminismkritiker borde diskutera bara mansfrågor, och sluta kritisera feminismen. Men det är den viktigaste mansfrågan, kommer vi tillrätta med den så kommer de andra att lösa sig.

Män, gnäll mera! – Institutioner anpassar sig till omgivningens tryck. Om detta tryck är kvinnochauvinistiskt, där kvinnor är heliga medan det är ok att hata män, så får vi sådana institutioner. Det krävs att mansperspektivet också trycker på, om vi skall få någon jämställdhet.

Pendeln svänger – Den misandri och mansdiskriminering som feministerna etablerat skapar motstånd och aversion som kommer att ge en backlash. Men pendeln kommer inte slå över åt andra hållet.

Varför har flera västerländska samhällen blivit så feministiska? – Könens sätt att förhålla sig till varandra leder till att kvinnochauvinismen blir dominant i samhällen som är fria och välmående.

 

Biologi

Hjernevask, Jørgen Lorentzen och genusvetenskapen – En lång genomgång av norska TV-serien Hjernevask och debatten runt det.

Flickor mognar tidigare, men är det något för kvinnor att skryta över? – Att människor har så lång mognadstid, är antagligen en fråga om hjärnans mognadstid. Pojkars längre mognadstid skulle då innebära att mer tid investeras i manshjärnan än i kvinnohjärnan.

Scientific American: Girl Brain, Boy Brain? – En studie som konstaterar biologins betydelse, framställs i en artikel som om det var tvärtom.

Ströms källa 16: ”Lär sig flickor och pojkar olika?” – Pär Ström gör ett ordentligt stolpskott med en av sina källor, men bollen går på något sätt in ändå.

 

Hat

SCUM parafrasering: Svenska rasvetare hyllar judehat – En lång utläggning om hur svenska feminister och kulturskribenter hyllar ett extremistiskt hatmanifest.

Manshat på unga S-kvinnors Rebellablogg – De tycker att svenska män är så vidriga, att om de inte kan socialiseras om så vore det en ”jämställdhetsåtgärd” att låsa in dem allihop på institution. Och den feministiska bloggaren Sleepless försvarar manshatet.

Göteborgs-Posten kallar manshat för frispråkighet – Joanna Rytels hat mot vita män är tydligen konstnärlighet.

 

Övrigt

Hanna Gustafsson förklarar sin feministiska vrede mot Pär Ström – En lång genomgång som bemöter genusfolkets Hanna Gustafsson, efter att hon kritiserat jämställdismen i flera olika frågor, som breddningen av våldtäktsbegreppet, andel falska våldtäktsanmälningar, feminismens värdering av könen, könsroller, samhällets lägre värdering av mäns liv, genus vs kön, parkeringsskicklighet, med mera.

Hanna Fridén, pappadiskriminering som inte kan kallas orättvis, och påstått hemmafruvurmande – Långt inlägg, som börjar med att gå igenom svensk pappadiskriminering, Hanna Fridéns försvar av ”systemet” som icke orättvist (hon kommenterar att hon inte menade det så brett), och hennes antijämställdistiska halmgubbeangrepp mot Ström och Billing.

Dokument inifrån: Ingen riktig våldtäkt – Om någon som inte vill ha sex, ändå väljer att gå med på det, är det inte en våldtäkt. Men feministerna i det här programmet hävdar med bestämdhet att det är våldtäkt, att det räcker att kvinnan inte vill.

Genusvetenskap är pseudovetenskap: partnervåldet – Det är inte ny forskning som lett till ifrågasättande av männens dominans som förövare av partnervåld, sådana resultat har man fått hela tiden. Det som hänt är att det numera finns allt fler som inte låter sig tystas av feministerna, så att kunskapen om studiernas resultat börjat spridas.

”Every man for himself”: Elinder och Erixsons studie om fartygskatastrofer missade vädret – En studie av könens överlevnadsfrekvens vid 18 fartygskatastrofer, som felaktigt används för att hävda att normen om kvinnor och barn först skulle vara en myt.

Snubbar, bränn RH:n! Anlägg bekvämlighetsskägg! – Istället för daglig rakning, ta och trimma ner skägget till några millimeter någon gång per vecka. Bekvämlighetsskägget är inte bara för slutspelsperioder och tentamensveckor, det funkar året om.

Om politisk korrekthet – Politisk korrekthet är att avgöra om sakpåståenden är korrekta eller inte, baserat på om de lämpar sig för att argumentera för den egna sidans dogmer.

Filmen The Duchess – patriarkat och så kallade patriarkat – Sverige är inte ett patriarkat, men för att kunna fortsätta använda det negativt laddade ordet väljer många feminister att bredda betydelsen så enormt, att det avser samhällen som inte diskriminerar män så mycket som feministerna vill att män skall diskrimineras.

Kimhza Bremers Bodega – En utmärkt blogg!

 

Några externa länkar

http://www.pellebilling.se/wp-content/uploads/Manifest_Pelle_Billing.pdf – Pelle Billings manifest: ”Från feminism till jämställdhet”

http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/ – Ninnis recensioner av genuslitteratur, inklusive: Fanny Ambjörnssons ”I en klass för sig” och ”Rosa – Den farliga färgen”, ”Könsskillnadens etik och andra texter ” med ett urval av Luce Irigarays texter, Yvonne Hirdmans ”Genus – om det stabilas föränderliga form”, Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”, Tiina Rosenbergs ”Queerfeministisk agenda”, ”Könet brinner!” med ett urval av Judith Butlers texter, och Nina Björks ”Under det rosa täcket”.

Written by bittergubben

7 februari, 2013 at 21:40

Publicerat i Uncategorized

Vadå avskaffa könsrollerna?

with 3 comments

Det hörs en hel del om att vi ska “avskaffa könsrollerna”, att barnen ska “få” vara sig själva, utan att “tvingas” in i stereotypa könsroller. Men det brukar visa sig att de med ”tvång” avser existensen av könsskillnader i andras förväntningar, andras preferenser, andras beteenden. Hur skulle alla individer samtidigt kunna vara fria att vara sig själva, även om deras naturliga beteende skulle vara könat, och alla samtidigt vara ”fria” att vara i en miljö där omgivningen är okönad, när omgivningen består av andra individer som är fria att vara könade?

Inlägget har blivit mer än lovligt långt och spretigt, men det får man stå ut med på min blogg.

Förväntan vs preferens vs moralism vs reellt vs tvång

Låt oss skilja på förväntningar om hur personer beter sig, vad man uppskattar hos andra personer, moraliserande om hur de bör bete sig, hur könen faktiskt beter sig, och vad könen med bestraffningar tvingas till. I dagens diskurs buntas de ofta samman i begreppet könsroll.

Det finns inom feminismen en syn på förväntningar och preferenser som moraliserande eller rent av tvingande. En förväntan implicerar vare sig preferens eller moraliserande. Jag tror t.ex. det är vanligare att flickor tycker om rosa och att pojkar tycker om blått. Det betyder inte att jag lägger in någon moraliserande komponent i det, eller värderar människor utifrån deras favoritfärg. Även om det skulle vara mer oväntat när det är andra färger, eller rent av motsatts köns förväntade favoritfärg, så är inte ett sådant färgval moraliskt fel. En förväntan implicerar inte ett moraliserande.

En preferens implicerar vare sig förväntan eller moraliserande. Att man föredrar att de man umgås har vissa egenskaper betyder inte att man förväntar sig att folk i allmänhet har sådana egenskaper, ej heller att man tycker att folk i allmänhet har någon moralisk skyldighet att vara så.

Så vad skulle det innebära att avskaffa de olika komponenterna?

Att avskaffa existensen av förväntningar är omöjligt, de kan bara förändras, ersättas med nya uppsättningar förväntningar. Man kan ju i och för sig avskaffa könsskillnader i förväntningar, så att det finns samma förväntningar på flickor som pojkar. Men skulle människor vara friare för att förväntningarna på dem var könsneutrala istället för att vara anpassade till könet? För de som var könsöverskridande skulle det passa bättre, för de som är stereotypt manliga/kvinnliga skulle sådana könsneutrala förväntningar passa sämre, och alla skulle fortfarande vara omgivna av förväntningar om vad som är vanliga beteenden. Och vill man ha frihet, vilken frihet är då viktigast, friheten att få bilda sina egna förväntningar, även om dessa är könade, eller ”friheten” att leva i en värld där andra inte får ha könade förväntningar?

Man kan ju vara emot stereotypa förväntningar, som förenklar bort verklighetens mångfald, eller fördomar – osakligt negativa (eller positiva) förväntningar om olika grupper. Men det skulle inte vara en fråga om att avskaffa förväntningar, utan att ersätta dem med mer sakliga förväntningar. Och feminismen som rörelse är tämligen förtjust i negativa stereotyper av män och positiva stereotyper av kvinnor. Kvinnor är goda, bra och diskriminerade, medan män är onda, dåliga och privilegierade. Feministiska stereotyper i aktion: En man som tog en helt oskyldig och påklädd bild av sin son medan de var ute på shopping anklagades för att vara pedofil och hotades med arrestering. http://maukonen.wordpress.com/2010/03/01/pappa-stamplad-som-en-pedofil-efter-att-ha-tagit-en-bild-av-sin-son/ Ett annat exempel på negativa feministiska stereotyper om män, Nina Björk i boken ”Under det rosa täcket”, som används i genusstudier: ”Dessutom bör idag en kvinna som vill skydda sig själv och sin avkomma fly hemmet framför alla andra platser. … Vi får hoppas att den något sega naturen så småningom även mejslar fram hormoner som får blivande mödrar att instinktivt lämna hem och make.” Hänvisningen till hormoner kan i kontexten ses som sarkastisk snarare än seriös, men den unkna, feministiska manssynen hon ger uttryck för är hennes.

Att avskaffa folks preferenser om vad de uppskattar hos andra skulle förutsätta ett enormt övergrepp mot människors frihet. Ponera att en person är sporttokig och en annan tycker det är tråkigt med sport. Skall den sporttokiga ha någon form av rätt att kräva att den som tycker det är tråkigt med sport inte skall få tycka det, att andra måste tycka att det är lika kul att umgås med människor som bara pratar sport hela tiden som med andra människor? Eller vise versa, skall den som inte tycker om sport ha rätt att kräva att den sporttokige inte får uppskatta umgänget med andra sportintresserade mer än umgänget med sådana som tycker det är fånigt att prata sportresultat? Som liberal är jag bestämd, den sportintresserade har rätt att vara sportintresserad, och den som tycker det är tråkigt har rätt att tycka det. Om det innebär att endera av dem inte uppskattar den andres umgänge, så är det vederbörandes rätt att tycka så. En rättighet har alltid en motsvarande skyldighet, rätten att inte bli slagen motsvarar skyldigheten att inte slå folk, rätten att godtyckligt och subjektivt tycka att en del människor är trevligare att umgås med än andra motsvarar skyldigheten att finna sig i att andra människor godtyckligt och subjektivt tycker att man är mer eller mindre trevlig att umgås med. Folks rätt till sina preferenser är inte förhandlingsbar. Män och kvinnor uppskattar olika saker hos det motsatta könet. Det är deras rätt.

När det gäller moraliserande könsroller, kan vi inte samtidigt avskaffa dem och övriga aspekter av könsrollerna. Om människor är fria att ha könade förväntningar, preferenser och beteenden, kommer det att bli könat. Det skulle krävas mycket moraliserande mot sådant könande, att man lägger sig i vad folk tycker och gör, för att undvika sådant könande. Vi kan inte avskaffa reella könsroller utan att lägga oss i hur folk väljer att uppföra sig, d.v.s. vi behöver moralisera om att människor bör bete sig på ett sådant sätt att könen beter sig likadant. Vill vi inte moralisera om hur folk bör bete sig, får vi finna oss i om de beter sig på ett sådant sätt att det blir statistiska skillnader mellan könen. Att införa ett sådant moraliserande utifrån påståenden om att vilja befria, blir löjeväckande.

I ett samhälle som fullt ut försvarar människors rätt att leva som de vill, är det oproblematiskt att många lever ganska traditionellt. Man kan vara liberal i sin syn på sina medmänniskors frihet, och konservativ i sin egen vardag. Problemet uppstår paradoxalt nog när de som själva vill leva utanför könsrollerna förväntar sig eller till och med kräver att alla andra ska göra det. I Sverige anses det numera självklart att skolan och samhället i övrigt ska motverka “stereotypa könsroller” – men detta är egentligen ett kraftig ingrepp i människors frihet.http://www.pellebilling.se/2011/12/angaende-indirekt-konservatism-i-konsfragor/

Som liberal säger jag nej till moraliserandet, folk får leva sina egna liv efter eget huvud, begränsade av lagar och regler som förhindrar aggressioner mot andra.

Minn erfarenhet är att feminister ofta tar det andra valet, de vill moralisera om hur andra människor skall leva sina liv, t.ex. att flickor skall bete sig mer pojkaktigt och att pojkar skall bete sig mer flickaktigt. Visst, de motsätter sig moraliserande mot flickor/kvinnor om detta handlar om att anpassa sig till pojkar/män, men i övrigt står feminister ofta för mer könat moraliserande än andra, de kan t.ex. skuldbelägga hemmafruar för att ha ”svikit” sitt kön medan hemmamän applåderas, män som tillför mansperspektiv i genusfrågor avfärdas som kvinnohatare, medan kvinnor som kommer med (feministiskt) kvinnoperspektiv stöttas och lyfts fram.

Moraliserandet som skulle behövas för att uppnå att könens reella beteenden blir likadana, det moraliserandet vore inte könsneutralt. Det skulle behövas ett moraliserande som kompenserar för biologiska skillnader i preferenser och förmågor. Men även om det skulle vara möjligt att ha könsneutralt moraliserande och ändå avskaffa skillnaderna i reellt beteende, t.ex. genom att alla skall ta precis hälften av föräldraledigheten, vad skulle ha varit vunnet? I stället för att folk utsätts för moraliserande som tar hänsyn till könsskillnader, så får man ett moraliserande som skulle vara lika för alla. För de som inte tycker det är kul att vara utsatta för moraliserande inskränkningar i deras frihet, vad är vunnet?

I förlängningen leder moralism ofta till tvång. Viljan att lägga sig i hur andra lever sina liv går från pekpinnar och moralism till direkta ingrepp. Men debatten i Sverige handlar inte om huruvida vi skall påtvinga barnen att agera enligt könsroller, utan om huruvida vi skall tillåta dem att exponeras för könsroller. Debatten handlar inte om tvång utan om kunskap. För att motivera att barnen inte skall utsättas för information om vad andra människor förväntar sig, vad andra föredrar/uppskattar, hur andra barn faktiskt beter sig, så tar man till motiveringen att man inte skall tvingas att agera utifrån en könsroll. Stön. Kunskap är inte tvång.

Genuspedagogik

Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras.  … Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på. Den fria leken är också ofta uteslutande. Barnen har hårda regler om vem som får göra vad, och vem som passar att vara med. Den fria leken är ofta väldigt stereotyp, säger Ingemar Gens.” / ”På Trödje förskola i Gävle, en av de förskolor som Ingemar Gens arbetade tillsammans med i ett djupgående genusprojekt, har personalen länge jobbat i linje med det uppdrag som förskolan har enligt läroplanen: ”Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller”. I arbetet med den uppgiften har den fria leken försvunnit från förskolans planeringsschema berättar Pär Eriksson, pedagog på förskolan. Precis som Ingemar Gens ställer han frågan om vem den fria leken är fri för.” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/den-fria-leken-ar-nastan-fanigt-hyllad_6163559.svd

[Mats Olsson] anser att genuspedagogiken genom sin iver att vara normbrytande skapar en ny form av normativitet: Den mjuke pojken och den tuffa flickan.

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.” http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/03/28/vagrar-vara-konsneutral

Om vi i Sverige har förespråkande av tvingande könsroller, så är det väl snarast genuspedagogerna som vill påtvinga barnen de av genuspedagogerna framtagna könsrollerna, den fria leken skall man skära ned på eftersom den blir könad, istället skall leken hela tiden vara styrd av genuspedagoger, så att den blir könsneutral. Om barnen får leka fritt är det tvång, om leken är styrd och dikterad av vuxna, är det frihet.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/01/28/det-farliga-genustanket-och-de-biologiska-skillnaderna-mellan-pojkar-och-flickor

Ok, det låter ju bra … reella skillnader tillåts, och eftersom barnen skall vara fria så får de också ha vad preferenser och förväntningar de vill, vilket måste tillåta även könsstereotypa preferenser och förväntningar. Men problemet blir när genustänket går ut på att existensen av, och/eller kunskapen om, omgivningens könsstereotypa förväntningar, preferenser och beteenden, i sig utgör oacceptabelt styrande eller rent av tvång. Om det finns statistiska biologiskt drivna skillnader mellan könen, så innebär den frihet som krävs för individen, att individerna i varierande grad blir könade, aggregerat så innebär det att könen blir könade, d.v.s. att könsrollerna kommer existera. Om deras existens ses som ett oacceptabelt styrande, blir visionen nonsens. Frihet för individen att vara som vederbörande själv vill, med ofriheten att grupperna måste vara okönade, går inte ihop. Antingen får man tvinga individerna, styra dem för att undvika könade beteenden etc., eller också får man inte se statistiska skillnader mellan grupperna som oacceptabelt styrande.

Lite komiskt att påstå att genustänk skulle handla om att ta avstånd från ”förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara”, när genustänket väldigt ofta utgår från den förutfattade meningen att det inte finns några biologiska skillnader, och detta inte utifrån empirisk utan ideologisk grund, alltså ett tydligt ställningstagande om vad de biologiska drifterna ”ska vara”.

Förväntningar som normaliserande för konformister

Jag uppfattar det som att feminister ofta kritiserar könsrollernas normaliserande effekt. Folk skall befrias från förväntningar.

För den som vill anpassa sig till omgivningens förväntningar, och vara normal i betydelsen att man är ungefär som alla andra, så är förväntningarna normativa. Folk påtalar det avvikande, det överraskande, men detta är inget tvingande. Dessa påtalanden spelar bara roll i den utsträckning som personen själv vill uppfylla deras förväntningar.

Observera att det inte är förväntan som är normativ, att tycka att det är ovanligt att flickor klättrar i träd innebär inte att säga att flickor bör inte klättra i träd, det är den som vill uppfylla andras förväntningar som lägger till ett ”bör”.

Men vissa beteenden kommer alltid vara vanligare än andra, den som vill passa in kommer alltid ha något att anpassa sig till. Istället för att kräva ett avskaffande av könsrollsförväntningar, så vore det enda rimliga här att uppmuntra de som är alltför konformistiska att inte strävar så mycket efter att passa in. Problemet är ju inte att vissa saker är vanligare än andra, utan att en del är villiga att offra sina egna preferenser för att vara mer typiska.

Jag fick smeknamnet ”Claes Klättermus”, när jag var 6 år, för jag lekte tarzanlikt med pojkarna i träden. Först blev jag stolt, jag trodde det betydde ”så duktig du är på att klättra”. Snart insåg jag dock att jag, inte pojkarna, fick kommentarer när jag gjorde ”pojksaker”. Jag var ju inte bättre än pojkarna, bara lika. Pojkarna fick aldrig höra något för våra lekar, det var bara jag. Och då förstod jag med tiden att kommentarernas egentligen betydde: ”Så där gör ju inte en flicka, Ninni”

Den här socialiserings-metoden är fruktansvärt effektiv. Långt upp i vuxen ålder försökte jag anpassa mig för att passa in i ”kvinno-ramen”, på bekostnad av mitt välbefinnande. Dels genom att faktiskt försöka tvinga mig själv till att uppskatta det som låg i min könsroll dels genom att sätta upp en mask/spela teater, för att dölja pojkflickan och alla de ”fel” jag hade. Ett annat sätt att uttrycka detta är att jag mer eller mindre ”levde i garderoben”, jämförbart med när homosexuella i ett historiskt perspektiv försökte leva lyckligt i en hetero-relation.http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/04/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4b5/

Är problemet att de andra barnen blir överraskade av ett ovanligt beteende, uppfattar detta som en påtaglig aspekt av hennes person, och påtalar detta, eller att Ninni så gärna ville vara som alla andra att hon valde att offra sitt välbefinnande? Om man istället för smeknamn läser öknamn skulle det kunna vara mobbning, men eftersom hon först tolkade det som komplimanger kan det knappast ha kvalificerat som mobbning.

Det kommer alltid vara vissa beteenden som är vanligare än andra. Det är helt normalt att ägna relativt mycket uppmärksamhet åt sådant som är ovanligt. Det som avviker lägger man märke till. Om avvikelsen är negativ, t.ex. en missbildning, blir det en fråga om hyfs och uppfostran att inte lägga onödig uppmärksamhet på den, men om avvikelsen är positiv eller neutral, skall man då undvika att lägga märke även till det?

(Hon hänvisar till homosexuella i ett historiskt perspektiv, men där var det reellt tvång, homosexuella blev bestraffade av lagen, de kunde bli inlåsta på institution för att ”behandlas” och riskerade misshandel och att få sparken. Där fanns det moraliserande och tvång, inte bara förväntningar och preferenser.)

Ninni anger kvinnlig kollektivism som problemet: ”Det onda är inte våra könsroller, det är könsrollers tvingande effekt. Det är den vi måste komma åt. Vi (kvinnor så väl som män) blir inte fria i våra könsroller av att göra traditionellt kvinnliga val till något fult. Individer som gjort traditionellt kvinnliga yrkesval får inte bättre ekonomisk situation eller mer “makt” av att individer med yttre biologiskt kvinnligt kön ges räkmacka till maktens korridorer, då varken lön, pension eller ”makt” erhålls från någon kollektiv könspott.

Vill vi kvinnor bli friare i vår könsroll, måste vi våga problematisera kvinnlighet och då inte utifrån könsmaktordning eller ”mannen – det skyldiga könet”, utan med fokus på verkliga problem: kollektivismen, ”moralens väktare” och social bestraffning.

Jag har än inte mött en enda kvinna som inte på någon punkt har haft problem med denna, av kollektivismen, hårt styrda könsnorm.” http://www.pellebilling.se/2012/03/gastblogg-ninnitokan/

Det håller jag med i stort set med om, kompletterar lite med uppdelning i om man anpassar sig eller begär anpassning.

Å ena sidan, om individen har en överdriven strävan efter att passa in genom att anpassa sig till gruppen. Det är då denna strävan till konformitet som är problemet, inte detaljerna i den roll som konformisterna strävar efter. Detaljerna kommer alltid att vara fel för en del, och för nästan alla kommer någon detalj vara fel, detta oavsett rollens detaljer, och oavsett om det är en unisexroll, könsroll eller någon mer specifik roll.

Å andra sidan, individer som föredrar att andra i gruppen är konforma, som inte uppskattar egensinniga avvikare. Jag tror att kraven på social konformitet är hårdare kvinnor emellan, att moraliserande och uteslutande triggas även av mer måttligt icke-konforma beteenden. Man förväntas visa sin samhörighet till gruppen genom att vara konform med gruppen, individens egensinnighet uppfattas då som ett avvisande av gruppen, medan andras konformitet blir en social bekräftelse för de gruppmedlemmar som tog det ursprungligt initiativet till de detaljer som de andra anpassade sig till. Ömsesidig konformitet blir ömsesidig social bekräftelse. Även en indirekthet, genom att personer döms utifrån sitt sällskap, så att en person som vill bli accepterad i en konformistisk grupp, skulle vara tvungen att avisa potentiella vänner som gruppen ser som förkastliga. Även här blir det irrelevant om rollen är en unisexroll, en könsroll, eller en roll som är specifik för gruppen, det kommer för varje individ alltid finnas detaljer som är ”fel” och kräver anpassning.

Jag uppfattar det som väldigt tråkigt när grupper har sådana konformitetspreferenser, och det är väl lämpligt att uppmuntra/uppfostra för att tona ner det en del, men de har ändå rätt att ha sådana preferenser. Gruppen består av individer, och om dessa individer har preferensen att de vill umgås med konforma människor, har de då inte rätt att ha den preferensen? Precis som någon som inte alls är intresserad av sport kan undvika att umgås med en som bara pratar sport (och vice versa) så kan någon som vill umgås i en konformistisk grupp undvika att umgås med egensinniga avvikare. De får ju inte ägna sig åt mobbning eller trakasserier, och i ”påtvingade” grupper som dagis, skolklass, eller arbetskamrater, blir det ju en nödvändig hövlighet att vara någotsånär inkluderande och tolerant. Men privat kan de undvika att umgås med, och kan tycka illa om, sådana som väljer att vara icke-konforma med gruppen.

Om man inte accepterar att anpassa sig, är det då rimligt att kräva att sådana människor med sådana preferenser inte skall få vara som de är, alltså att de måste anpassa sig, eller borde man söka sig till människor som man passar bättre ihop med? Även om man inte kan kräva kan man ju be dem, efterfråga ett visst beteende precis som de efterfrågat ett beteende, men om man inte kan komma överens så får man till syvende och sist söka alternativt umgänge.

Preferensers normerande verkan

Även preferenser har en normerande verkan, eftersom de flesta vill bli uppskattade. Det finns väl även som norm att man skall sträva efter att bli uppskattad. Om kvinnor tycker om män med socialt självförtroende, och en man med dåligt självförtroende vill bli uppskattad av sådana kvinnor, då får han finna sig i att utveckla sitt sociala självförtroende, eller låtsas ha ett dito. Förutom biologiska skillnader mellan könen som direkt har genomslag i beteende, finns det också biologiska skillnader i partnerpreferenser. Män lägger relativt stor vikt på bland annat att kvinnan är vacker och snäll, kvinnor lägger relativt stor vikt på bland annat att mannen är kapabel, självsäker och har hög status. Om vi uppfostrar en människa med hänsyn till de kriterier som det motsatta könet kommer utvärdera vederbörande efter, då kommer inte uppfostran vara könsneutral. Flickor skulle relativt sett uppmanas att vårda sitt utseende och att bry sig om andra människor, pojkar relativt sett uppmuntras att våga och prestera.

Kvinnor värderar mäns attraktivitet utifrån de preferenser de har. Män värderar kvinnors attraktivitet utifrån de preferenser som de har. En del betraktas som relativt attraktiva av det motsatta könet, andra inte. Media och reklam kommer mer eller mindre oundvikligen innehålla sådana människor som i allmänhet uppfattas som relativt attraktiva, det är vad konsumenterna vill ha. Män uppfostras inte i samma utsträckning att vara behagliga att titta på, de kommer ju istället värderas relativt mycket utifrån andra kriterier, som prestation och hur framgångsrika de är. När media visar vackra kvinnor (som är någorlunda framgångsrika) och framgångsrika män (som är någorlunda vackra), visar de män och kvinnor som är relativt attraktiva för motsatt kön.

Om man med avskaffa könsrollerna inkluderar att avskaffa könade partnerpreferenser, då handlar det inte om att vara för människors frihet. Är vi fria så kommer vi fortsätta att ha könade partnerpreferenser.

Genustant Dahmer: ”jag blir kränkt VARJE jävla dag. Av reklamen, av media, av bilden av manligt och kvinnligt, av stereotyper som säger att jag inte är kvinnlig nog. Av män som hatar kvinnor och uttrycker det. SCUM är ett svar på tal till en värld som är uppenbart kvinnohatisk. Som konstant reducerar kvinnor till objekt och kroppar. Det går inte att jämföra med bilder på män för män uppfostras inte från de är små till att vara just behagliga att se på.http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/2011/november/ang-scum.html (2011-11-28 06:46:48)

Om genustant Dahmer blir kränkt av att media visar vad andra människor tycker är visuellt attraktivt, för att hon bedömer att hon enligt de normerna inte skulle kvalificera, då har genustant Dahmer problem. Vad skulle lösningen annars vara? Att förbjuda människor att ha sina egna preferenser, att de bara skall få ha de preferenser som godkänts av genustanter? Att införa någon sorts massmedial sharia, där det inte får finnas attraktiva människor i reklam och media? Om man tycker att information om vad andra människor i allmänhet tycker är visuellt attraktivt, utgör en personlig kränkning, då har man problem. Och om man tycker att sådan information utgör ett så extremt hat, att det är likvärdigt med att hävda att motsatta könet inte har något som helst människovärde och att förespråka ett utrotande av det motsatta könet, då har man verkligen en skev verklighetsuppfattning.

Reellt beteende som normerande

Även reellt beteende kan rent praktiskt uppfattas som normerande. Dels därför att konformister kan välja att anpassa sig till andras beteende, så att könsskillnader mellan vissa individer sprider sig till konformisterna. Dels för att det reella beteendet driver förväntningar, och konventioner oundvikligen anpassas till det stora flertalet. Den som avviker får finna sig i att de flesta konventioner är anpassade till majoriteten.

Leksaksaffärerna har rosa flickavdelningar och blå pojkavdelningar. Det här är ju en del av vad många feminister vill åtgärda. Leksaksaffärerna gör inte detta av några moralistiska skäl, de bara anpassar sig till reellt beteende hos flickor och pojkar. Leksaksaffärerna säger inte att flickor borde tycka om rosa och pojkar blått, de säger bara att statistiskt sett så är det så. Leksaksaffärerna synliggör barnens statistiska färgpreferenser, vilket gör det väldigt svårt att förneka vilka färgpreferenser som är vanligast.

Handlar avskaffandet av könsrollerna om att osynliggöra reella skillnader i beteende så att vi kan låtsas att skillnaderna inte existerar? Att barnen inte skall ha tillgång till information om statistiska skillnader mellan könen?

Könsrollsrelaterad mobbning

De som kritiserar könsroller tar ofta upp mobbning.

Pelle Billing: ”Jag eftersträvar ett samhälle där alla får vara sig själva utan att fördömas för det. Om min pojke vill ha rosa träskor på dagis ska han kunna ha det och om en flicka vill spela amerikansk fotboll . trots att alla hennes tjejkompisar vill läsa tjejtidningar, ska hon inte mobbas för det. Det vanligaste kommer alltid att vara vanligast i ett samhälle, så är det. Förmodligen kommer det vara vanligare att pojkar spelar fotboll än att de går i rosa träskor. Men pojken som går i rosa träskor ska inte bli mobbad. Man ska få uttrycka sig fritt utan repressalier, vare sig man anammar ett beteende som 80 procent har eller som 1 procent har. Det ska vara tillåtet.http://feministisktperspektiv.se/2012/01/27/antifeminism-pelle-billing-om-maktstrukturer-och-fortryck/

Så långt håller jag med. Mobbning är ett problem, och det tar ofta formatet att en grupp bekräftar sin egen sammanhållning genom att mobba någon som är utanför gruppen, någon som på något sätt avviker. Men feminister tenderar att lägga fokus på könsrollerna, inte mobbningen.

Jag kan inte se varför könsrollsrelaterad mobbning skulle vara värre än annan mobbning? Är det mindre allvarligt om en grabb mobbas för att han har utstående öron än om han mobbas för sina rosa träskor? Är det mindre allvarligt om en flicka mobbas för sina rosa träskor, än om en pojke mobbas för sina rosa träskor? Nej, nej, och nej. Så om könsrollsrelaterad mobbning är argumentet, då borde kravet bli att motarbeta mobbning, istället för att argumentera för att avskaffa/motverka könsroller.

Även om samhället inte moraliserade om hur könen skall bete sig, skulle det ändå vara ovanligt med pojkar som har rosa träskor, och barnen skulle märka det. Ägnar de sig åt mobbning skulle de mycket väl kunna göra en fråga av de rosa träskorna, med eller utan samhälleliga stereotyper för könen. Existensen av könsroller är mer eller mindre irrelevant för mobbningsfrågan.

Skillnader i bemötande

Genustant Dahmer: ”… studier visar att vi svarar fortare på en flickas skrik än en pojkes, men en pojke får oftast amma mer och längre än flickor. Flickor får även mer kramar och närkontakt … Flickor får också generellt mer uppmärksamhet för sitt yttre medans pojkar får mer för sina prestationer. Även om en komplimang i sig inte är skadlig ”Va söt du är idag!” så upprepad om och om igen regelbundet sänder det budskapet till flickorna att de är mest uppskattade för sitt yttre. Pojkar å andra sidan får ofta en massa uppmuntran för vad de kan; ”Vilken stor och stark pojke du är som kan klättra!” Föräldrar uppmuntrar generellt sina pojkar att leka tuffare, ta risker och våga medans flickor oftare får höra att de ska vara försiktiga och ta det lugnt. Och det formar oss. … pojkar förväntas gilla (och vara) äventyrliga och aktiva leksaker medans flickor antas gilla passiva och pyssliga lekar … Pojkars kläder som kommer i mörka grådassiga toner och slitstarka rymliga tyger kan man kravla omkring på marken med, ramla med och klättra med. Flickors kläder i mer delikata material och ljusa pastellfärger där smuts syns på och som lättare går sönder (och även sitter tajtare och mindre bekvämt) funkar fint när man pysslar eller leker lugnare.http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2011/may/en-grundkurs-i-genusmedvetenhet-konsroller.html

Nog för att det finns sådana skillnader i uppfostran, men hur stort problem är det? Om föräldrarna i familj A kommer relativt snabbt när barnen skriker, medan det i familj B tar relativt lång tid, om familj A köper färgglada kläder i delikata material, och familj B köper rymliga, slitstarka kläder, och diverse andra sådana skillnader, är det ett samhällsproblem då? Måste sociala ingenjörer få familj A att ändra på sig? Eller familj B? Är barnen i någon av familjerna att betrakta som tvingade att bli ”halva, stympade, handikappade. Som män och kvinnor är idag. Berövade hälften av alla möjligheter och roller.”? Eller är barnen i båda familjerna stympade och handikappade?

Det märkliga är, att beroende på könen på barnen i respektive familj kan feminister betrakta situationen antingen som sådana där hemska, tvingande könsroller, som innebär att barnen i båda familjerna blir halva människor. Eller som något normbrytande och frigörande som tillåter barnen att vara hela individer. För att veta vilket måste vi veta könen på barnen i de båda familjerna.

Och antagligen är det så att en stor del av skillnaden i behandling i själva verket är en anpassning till barnens temperament. Ett barn som är stillsamt kan ges relativt snygga men ömtåliga kläder, ett barn som springer och leker hårt får relativt slitstarka kläder. Här hänvisar feminister ofta till baby x, studier där personer får bedöma varför en bäbis skriker, men där en del av dem givits felaktig information om bäbisens kön. Deras tolkning av bäbisens skrik påverkas då av vilket kön de tror bäbisen har. Men det är ju inte bara oberoende av bäbisens faktiska kön, det blir ju även oberoende av barnets temperament, som försökspersonerna inte känner till. Om de lär känna bäbisen, om man kan ordna det utan att könet framkommer, kommer tolkningarna antagligen bli mer individanpassade, och alltså mindre beroende av vilket kön de tror bäbisen har.

Skillnaderna i pojk och flickkläder är ju bara en fråga om att klädaffärerna anpassar sitt utbud till vad som efterfrågas. De åskådliggör därmed vad andra efterfrågar, visar vad som är typiskt beteende hos respektive kön. Och det är väl det som är problemet enligt de som blir upprörda av det här? Att det gör informationen om vad som är typiskt så lättillgänglig, det blir så lätt att agera typiskt. Det finns inget tvång på flickorna att de skall ha sådana kläder, men flickorna blir tydligt informerade om att det är vanligt. Pratet om att avskaffa könsroller handlar inte så mycket om att avskaffa tvång, som att avskaffa information, barnen skall inte få veta vad som är typiska beteenden, de skall inte få veta något om könsskillnaderna i vad andra människor tycker om, eller vilka förväntningar andra människor har, eller i hur andra människor faktiskt beter sig. Med logiken att barnens val kan påverkas av kunskap, och att sådan kunskap därmed innebär ”tvång”, skall sådan kunskap elimineras. Barnen skall göra sina val i okunskap om omvärden. Kunskap är tvång. Ignorans är frihet.

Huvudorsaken till att feminister tycker könsskillnaderna i bemötande är ett problem är att det bidrar till statistiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Eller snarare att det skulle vara huvudorsaken till sådana skillnader. För att reducera skillnaderna i reellt beteende skulle därför skillnaderna i bemötande behöva elimineras.

Jag tillhör dem som inte ser varför statistiska skillnader i beteende mellan könen skulle vara av ondo. Om könsskillnader orsakas av tvång, mobbning och omotiverat moraliserande, så är det dåligt – men det är orsaken som är problemet, inte nödvändigtvis den resulterande statistiska skillnaden. Om det ena könet konsekvent behandlas bättre än det andra, så är det en orättvisa, men om man t.ex. väljer mellan att köpa slitstarka eller vackra kläder så är inget alternativ generiskt bättre, det är en avvägning mellan två kvaliteter, och man får anpassa sig till vad som är rätt för barnet. Varför skulle de könsskillnader, som inte orsakas av tvång, mobbning, moraliserande, eller orättvisor, utan drivs av fria val – måhända påverkade av kunskap om hur andra människor är och icke orättvisa skillnader i bemötande – varför skulle sådana statistiska könsskillnader vara upprörande? Om t.ex. en större andel av flickorna är förtjusta i färgen rosa, varför bli upprörd över det? Även om det skulle vara så att det inte har med biologi att göra, utan drivet av att de fått positiv social feedback såsom leenden vid tidigare användande av färgen, varför skulle det vara upprörande?

Jag får även säga att jag har svårt att förstå hur könsneutral uppfostran en genustant som Dahmer egentligen tror sig kunna tillhandahålla? I tidigare citat kallade hon SCUM, med dess extrema manshat, för ”svar på tal” till att det finns många bilder på vackra och sexiga kvinnor i reklam och media. Nedan några ytterligare citat från henne. Könsneutralt?

Det är också helt förståeligt att man som kvinna med många dåliga erfarenheter känner hat eller misstänksamhet mot män.”

Att Valerie Solanas kunde konstatera att mannen bara är en empatilös dildo är för att hon fick det bekräftat.”

Halva ”manrörelsen” består av gnälliga kräk som hellre vill att någon annan ska göra grovjobbet.”

Den dagen min son kommer och säger att han vill sparka fotboll eller spela innebandy är fan dagen jag sätter ner foten. Min son ska inte indoktrineras i machokulturen.

Jag hatar Mannen och allt han står för. Jag hatar könsrollen och allt vad den står för. Det Manliga.”

Nej jag är ingen manshatare, men ibland ”hatar jag män”. Förstår ni hur jag menar? … Jag HATAR inte män. Jag hatar inte individer. Jag går inte runt och är arg hela dagarna eller blänger på och hatar varje karl jag träffar. Jag skiljer på den enskilda mannen och Mannen/kollektivet/mansrollen. Jag hatar inte människor pga kön. Jag hatar mansrollen. Könsrollen. Män är inte sin könsroll. Det är inlärt beteende. En social konstruktion.

Jag undrar hur man gör när man hatar ett kollektiv av människor, utan att detta hat på något sätt applicerar på de människor som utgör kollektivet? Hur funkar det? Skulle någon köpa det om någon sa att de hatar gruppen invandrare, som kollektiv, men inte hatar invandrare?

Skall jag som redan socialiserad man tycka att hatet är mindre stötande för att hon kopplar sitt manshat, inte till y-kromosomen, utan till socialisering?

Och om det skulle bli som så, att hennes son när han kommer i puberteten, skulle vara attraherad av vackra kvinnor såsom många andra män är – jag tror att det är biologi inblandat, så att det skulle kunna hända trots hennes försök att socialt konstruera honom – kommer hon då att fortsätta hata den manligheten? Eller acceptera den?

PS. Jag kallar henne genustant Dahmer, istället för Lady som hon vill göra anspråk på. Lady är lite samma kategori som gentleman, ordet innebär att personen har vissa kvaliteter. Skulle genustant Dahmer vara bekväm med att benämna som gentleman, någon som proklamerar sitt hat för kvinnokollektivet, tycker man kan konstatera att kvinnor bara är empatilösa fittor/horor, att det är helt förståligt att hata kvinnor, och tycker kvinnors partnerpreferenser, där vissa män ses som attraktivare än andra, är någonting så hatiskt att det är svar på tal att förespråka ett utrotande av alla kvinnor? Skulle läsaren vara bekväm med att benämna en sådan man för gentleman? Jag tror inte det, jag skulle i alla fall inte vara bekväm med det. Alltså kallar jag henne genustant istället för lady, så unket feministisk mansyn som hon har. DS.

 

Written by bittergubben

3 februari, 2013 at 13:12

Kimhza Bremers Bodega

with 2 comments

Har lagt till den utmärkta bloggen Kimhza Bremers Bodega till bloggrollen: http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/

Målet är att lägga upp nya krönikor och reflektioner några gånger i veckan. Fler röster behövs i debatten. Fler högutbildade från kultursfären behöver också höja sina röster. Själv är jag småbarnspappa bosatt på Södermalm, kulturdebattör och feminismkritiker med ett tydligt jämställdhetsperspektiv befriat från förvirrade maktperspektiv och teoretiska vanföreställningar. Med utgångspunkt i verkligheten, vetenskapen och respekt för den kunskap som är bunden till människans historia – och lång internationell utbildning och kunskap inom det konstnärliga fältet – är syftet med denna blogg att reflektera och påvisa det som jag ser som uppenbara stolligheter och felslut i samhällsdebatten, inte minst ur ett kulturperspektiv. Med respekt för motståndarsidan så länge den håller sig borta från hatattacker och påhopp. Humanism, Upplysning, Kunskap, Avant garde, Förnuft och en del Provokation såklart. Välkommen till Kimhzas Bodega!http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/01/02/ny-rubrik/

Feminism var självklart något bra, jag menar, jämställdhet (och jämlikhet), var ju begrepp som betydde något, som gjorde oss till Goda Människor. Första gången jag hamnade i dissonans med de feministiska doktrinerna var på ett universitet i Stockholm. … Utmärkta sökande, med utmärkta meriter, sorterades bort eftersom de tillhörde fel sort. Det var alltid vita, unga män som valdes bort, särskilt om man ur ansökningen kunde utläsa att pojken inte hade ett queerperspektiv eller råkade komma från ett mer välbärgat område. Unga kvinnor bedömdes inte på samma sätt. Ett annat kriterium som gjorde att chanserna för att bli antagen ökade var om dokumentationen avslöjade en feministisk, politisk motivation till studierna. Några utslängda referenser till Solanas eller en föreställd könsmaktsordning föll alltid i god jord och dessa (oftast), unga kvinnor lyftes omedelbart fram, helt oavsett meriter eller kvalifikationer. När jag sedan förstod att samma synsätt och metod applicerades på de lärare som sökte anställning, började en obehaglig känsla växa i mig.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/01/15/mina-feministiska-vanner/

Staffan Löfving, socialantropolog från Stockholms Universitet (kanske kollega med Pia Laskar?), är inbjuden till [SVTs Aktuellt] och hela inslaget handlar om hur kvinnor mördas och utsätts för våld i Guatemala. … Nu är det ju så att i Guatemala är 90% av alla mordoffer män. Ett av tio mordoffer är alltså kvinna. Det vet också Aktuellts nyhetsankare, så han ställer den frågan direkt (utan uppföljning). “Nu är det ju 90% män som mördas i Guatemala, så varför pratar vi om kvinnorna?” Löfvings svar är lika obegripligt, verklighetsfrånvänt och ändå förväntat i sådana här sammanhang som det är makabert. Och det rinner ur honom i en akademiskt släpig och till synes skensympatisk framtoning. Jo, får vi veta, det är inte lika intressant eller viktigt att titta på det “kvantitativa” våldet som det är att se det “kvalitativa” våldet. När kvinnor mördas handlar det alltså om ett kvalitativt våld. Att sedan 9 av 10 som mördas är män är inte så intressant eftersom det då blir att se det som kvantitativt våld. Lyssna på den ett tag. Begrunda dessa ord från en svensk socialantropolog 2013.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/01/25/vara-feministiska-tv-nyheter/

Written by bittergubben

1 februari, 2013 at 17:25

Publicerat i Uncategorized