Vad vill jämställdisterna?

Mariel på genusdebatten frågar, och ger sitt förslag till svar på, vad jämställdismen vill. http://genusdebatten.se/vad-vill-jamstalldisterna-utkast-2-2/

Precis som med feminismen så varierar definitionerna på begreppet något, här är min version på vad Jämställdism innebär:

… att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, att samhället lika mycket skall bry sig om, och anpassa sig till, både män och kvinnor.

… att det finns statistiska biologiska skillnader mellan könen, t.ex. i preferenser, och att det kan leda till helt legitima skillnader i utfall utan att detta behöver vara något problem.

… att feminismen inte står för sådan jämställdhet, utan vill att samhället skall anpassa sig mer till kvinnor än till män, bry sig mer om kvinnor än om män, och att det inom de områden där kvinnor får sämre utfall, skall vidtas olika åtgärder till förmån för kvinnor.

De två senare punkterna brukar inte ingå i definitioner av jämställdism, men jag anser att dylika ställningstagandena mer eller mindre ingår i att kalla sig jämställdist. I någon mån är andra punkten bara ett förtydligande av i vilken betydelse som jämställdister använder begreppen ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”lika spelregler”. (Utöver kontrasten mot ”lika utfall”, så finns även kontrast mot ”lika möjligheter”, som visserligen är oberoende av preferenser, men ändå bara kan kombineras med lika spelregler om man antingen väljer att förneka att det skulle finnas skillnader i förmågor, eller också gör spelreglerna sådana att förmåga inte spelar någon roll).

I Mariels version står att ”Jämställdismen vill att alla individer ska … ha samma värde, medborgerliga rättigheter och skyldigheter”. Men det är en formulering som går alldeles för långt. Det handlar just om att det inte skall vara beroende av kön – de flesta jämställdister skulle även inkludera andra kategorier som man föds in i, som etnicitet och sexuell läggning, även om det inte i sig är med i begreppet jämställdism – men att hävda ”alla individer”, skulle innebära att småbarn skall ha samma myndighet som vuxna, att dömda kriminella skall ha samma frihet som laglydiga medborgare.

”… jämställdhetsdebatten ska inkludera både kvinno- och mansfrågor”: Jag har lite svårt med den uppdelningen; det som kallas mans respektive kvinnofrågor är frågor där det ena könet av någon orsak anses förfördelat, men i allmänhet involverar dessa frågor båda könen, relationen mellan könen. Och feminismen diskuterar mansfrågor, men gör detta ur ett kvinnochauvinistiskt perspektiv. Det som behövs är att jämställdhetsdebatten inkluderar båda kvinno- och mansperspektiv, att den värderar och bryr sig om båda könen.

”… könen ska betraktas positivt i samhället”: Jag kan tänka mig att en del feminister läser det som att uppdelningen i kvinnligt och manligt skall ses som någonting positivt, och främjas. Den jämställdistiska positionen är snarare neutralitet, det är vare sig något som skall främjas eller bekämpas – människor skall vara fria i sina preferenser, oavsett om dessa är könsstereotypa eller könsöverskridande. Jag antar att Mariel menar att det skall vara en positiv människosyn, och att den positiviteten skall vara oberoende av kön?

Jonas Bsson tar med en fråga av John Nilsson: ”Vad vill du och ditt parti göra åt den ojämställdhet som råder i arbetslivet, där dödsolycksfallen bland män varit konstant tio gånger fler än dödsolycksfallen för kvinnor sedan 1950-talet (även om de absoluta talen glädjande nog sjunkit från ca 400/år till ca 50/år)?” http://genusdebatten.se/gastinlagg-vad-vill-vi-fraga-partierna/

För mig är detta inte ett jämställdistiskt perspektiv. Att män i större utsträckning accepterar riskfyllda yrken, i större utsträckning lockas av den lönemässiga riskpremie som det innebär, är inte i sig något problem. Och jag har inte sett att skillnaden i dödsfall i arbetsolyckor skulle drivas av diskriminering, eller sett någon hävda att det skulle vara så. Snarare är det fria val och könsskillnader i preferenser som driver. Inte heller är det så att det varit en försummad fråga, medan kvinnofrågor fått allt ljus; frågan om arbetsolyckor har inte försummats av samhället – facken/arbetarrörelsen/myndigheter intresserar sig för sådant – så rimliga åtgärder mot risker för dödsfall på arbetsplatsen utförs i allmänhet. Även om det inte fått samhällets uppmärksamhet som mansfråga har det fått uppmärksamhet som en arbetsmiljöfråga, och inte blivit försummat annat än i den feministiska diskursens jämförelser mellan könen.

Om någon kräver att kvinnor skall ha samma inkomst som män, blir det en bra retorisk motfråga, men frågan i sig, som den är ställd, är inte jämställdistisk. Också om någon vill ha ett ensidigt fokus på kvinnofrågor, som att fler kvinnor misshandlas till döds av sin partner, 16 kvinnor mot 4 män i genomsnitt per år, så är det en relevant kontrast med dödsfall via arbetsplatsolyckor och självmord; det visar att fokuseringen på kvinnor som misshandlas till döds inte drivs av storleken på problemet, utan just av att det är en kvinnofråga; så statistiken är relevant i debatten, men så som frågan är ställd här uppfattar jag det som ett fokus på utfall som inte är jämställdistiskt.

Flera andra av Bssons frågor är däremot jämställdismkompatibla, eftersom de fokuserar på sådant där samhället värderar och behandlar människor utifrån kön, där samhället anpassar sig mer till ena könets behov än till det andras.

– ”Vad ska ert parti göra åt betygsdiskrimineringen av pojkar i skolan?”

– ”Vill ni öppna mansjourer?”

– ”Hur tänker ni stödja män vars före detta partners saboterar umgänget med deras barn?”

– ”Vad tänker ni göra åt att vanligaste dödsorsaken bland män, 15–44, är självmord?”.

Vissa av dessa må likna frågan om dödsfall i arbetsolyckor, eftersom de handlar om utfall. Skillnaden består i om skillnaden drivs av legitima skillnader eller diskriminering. I den mån skillnaden i självmord beror på biologiskt drivna skillnader i benägenhet att begå självmord, behöver inte könsskillnaden som sådan vara ett problem för en jämställdist. Men i den mån skillnaden drivs av att samhället inte värderar könen lika, utan bryr sig mer om kvinnor och hur de mår, och bryr sig mindre om män och hur de mår, så är det ett problem – och jag hävdar att en sådan skillnad finns.

Man kan ju göra det ännu mer explicit, men formuleringarna blir inte lika slagkraftiga när man jämför behandlingen av könen som när man bara tar ena könets utfall. Även om det blir mer relevant, blir det också mer som åhöraren kan tänkas invända mot. T.ex. ”Vad tänker ni göra åt att samhället är kallare och hårdare mot män än mot kvinnor, vilket bl.a. har genomslag i självmordsstatistiken?”, och ”Hur ser ert parti på att kvinnopositiva kvinnojourer får mycket mer stöd än manspositiva mansjourer?”.