bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Vad vill jämställdisterna?

with 11 comments

Mariel på genusdebatten frågar, och ger sitt förslag till svar på, vad jämställdismen vill. http://genusdebatten.se/vad-vill-jamstalldisterna-utkast-2-2/

Precis som med feminismen så varierar definitionerna på begreppet något, här är min version på vad Jämställdism innebär:

… att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, att samhället lika mycket skall bry sig om, och anpassa sig till, både män och kvinnor.

… att det finns statistiska biologiska skillnader mellan könen, t.ex. i preferenser, och att det kan leda till helt legitima skillnader i utfall utan att detta behöver vara något problem.

… att feminismen inte står för sådan jämställdhet, utan vill att samhället skall anpassa sig mer till kvinnor än till män, bry sig mer om kvinnor än om män, och att det inom de områden där kvinnor får sämre utfall, skall vidtas olika åtgärder till förmån för kvinnor.

De två senare punkterna brukar inte ingå i definitioner av jämställdism, men jag anser att dylika ställningstagandena mer eller mindre ingår i att kalla sig jämställdist. I någon mån är andra punkten bara ett förtydligande av i vilken betydelse som jämställdister använder begreppen ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”lika spelregler”. (Utöver kontrasten mot ”lika utfall”, så finns även kontrast mot ”lika möjligheter”, som visserligen är oberoende av preferenser, men ändå bara kan kombineras med lika spelregler om man antingen väljer att förneka att det skulle finnas skillnader i förmågor, eller också gör spelreglerna sådana att förmåga inte spelar någon roll).

I Mariels version står att ”Jämställdismen vill att alla individer ska … ha samma värde, medborgerliga rättigheter och skyldigheter”. Men det är en formulering som går alldeles för långt. Det handlar just om att det inte skall vara beroende av kön – de flesta jämställdister skulle även inkludera andra kategorier som man föds in i, som etnicitet och sexuell läggning, även om det inte i sig är med i begreppet jämställdism – men att hävda ”alla individer”, skulle innebära att småbarn skall ha samma myndighet som vuxna, att dömda kriminella skall ha samma frihet som laglydiga medborgare.

”… jämställdhetsdebatten ska inkludera både kvinno- och mansfrågor”: Jag har lite svårt med den uppdelningen; det som kallas mans respektive kvinnofrågor är frågor där det ena könet av någon orsak anses förfördelat, men i allmänhet involverar dessa frågor båda könen, relationen mellan könen. Och feminismen diskuterar mansfrågor, men gör detta ur ett kvinnochauvinistiskt perspektiv. Det som behövs är att jämställdhetsdebatten inkluderar båda kvinno- och mansperspektiv, att den värderar och bryr sig om båda könen.

”… könen ska betraktas positivt i samhället”: Jag kan tänka mig att en del feminister läser det som att uppdelningen i kvinnligt och manligt skall ses som någonting positivt, och främjas. Den jämställdistiska positionen är snarare neutralitet, det är vare sig något som skall främjas eller bekämpas – människor skall vara fria i sina preferenser, oavsett om dessa är könsstereotypa eller könsöverskridande. Jag antar att Mariel menar att det skall vara en positiv människosyn, och att den positiviteten skall vara oberoende av kön?

Jonas Bsson tar med en fråga av John Nilsson: ”Vad vill du och ditt parti göra åt den ojämställdhet som råder i arbetslivet, där dödsolycksfallen bland män varit konstant tio gånger fler än dödsolycksfallen för kvinnor sedan 1950-talet (även om de absoluta talen glädjande nog sjunkit från ca 400/år till ca 50/år)?http://genusdebatten.se/gastinlagg-vad-vill-vi-fraga-partierna/

För mig är detta inte ett jämställdistiskt perspektiv. Att män i större utsträckning accepterar riskfyllda yrken, i större utsträckning lockas av den lönemässiga riskpremie som det innebär, är inte i sig något problem. Och jag har inte sett att skillnaden i dödsfall i arbetsolyckor skulle drivas av diskriminering, eller sett någon hävda att det skulle vara så. Snarare är det fria val och könsskillnader i preferenser som driver. Inte heller är det så att det varit en försummad fråga, medan kvinnofrågor fått allt ljus; frågan om arbetsolyckor har inte försummats av samhället – facken/arbetarrörelsen/myndigheter intresserar sig för sådant – så rimliga åtgärder mot risker för dödsfall på arbetsplatsen utförs i allmänhet. Även om det inte fått samhällets uppmärksamhet som mansfråga har det fått uppmärksamhet som en arbetsmiljöfråga, och inte blivit försummat annat än i den feministiska diskursens jämförelser mellan könen.

Om någon kräver att kvinnor skall ha samma inkomst som män, blir det en bra retorisk motfråga, men frågan i sig, som den är ställd, är inte jämställdistisk. Också om någon vill ha ett ensidigt fokus på kvinnofrågor, som att fler kvinnor misshandlas till döds av sin partner, 16 kvinnor mot 4 män i genomsnitt per år, så är det en relevant kontrast med dödsfall via arbetsplatsolyckor och självmord; det visar att fokuseringen på kvinnor som misshandlas till döds inte drivs av storleken på problemet, utan just av att det är en kvinnofråga; så statistiken är relevant i debatten, men så som frågan är ställd här uppfattar jag det som ett fokus på utfall som inte är jämställdistiskt.

Flera andra av Bssons frågor är däremot jämställdismkompatibla, eftersom de fokuserar på sådant där samhället värderar och behandlar människor utifrån kön, där samhället anpassar sig mer till ena könets behov än till det andras.

– ”Vad ska ert parti göra åt betygsdiskrimineringen av pojkar i skolan?”

– ”Vill ni öppna mansjourer?”

– ”Hur tänker ni stödja män vars före detta partners saboterar umgänget med deras barn?”

– ”Vad tänker ni göra åt att vanligaste dödsorsaken bland män, 15–44, är självmord?”.

Vissa av dessa må likna frågan om dödsfall i arbetsolyckor, eftersom de handlar om utfall. Skillnaden består i om skillnaden drivs av legitima skillnader eller diskriminering. I den mån skillnaden i självmord beror på biologiskt drivna skillnader i benägenhet att begå självmord, behöver inte könsskillnaden som sådan vara ett problem för en jämställdist. Men i den mån skillnaden drivs av att samhället inte värderar könen lika, utan bryr sig mer om kvinnor och hur de mår, och bryr sig mindre om män och hur de mår, så är det ett problem – och jag hävdar att en sådan skillnad finns.

Man kan ju göra det ännu mer explicit, men formuleringarna blir inte lika slagkraftiga när man jämför behandlingen av könen som när man bara tar ena könets utfall. Även om det blir mer relevant, blir det också mer som åhöraren kan tänkas invända mot. T.ex. ”Vad tänker ni göra åt att samhället är kallare och hårdare mot män än mot kvinnor, vilket bl.a. har genomslag i självmordsstatistiken?”, och ”Hur ser ert parti på att kvinnopositiva kvinnojourer får mycket mer stöd än manspositiva mansjourer?”.

Annonser

Written by bittergubben

7 augusti, 2013 den 13:30

11 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Intressant. Ska läsa det igen senare efter jobbet då jag bara skumläste nu pga. måste gå.

    Mariel

    7 augusti, 2013 at 13:36

  2. Bra skrivet! Jag håller med dig om farliga arbetsplatser. Människor väljer yrken av fri vilja.

    KDU är mitt riksdagsval nästa höst.

    Malte Skogsnäs

    7 augusti, 2013 at 13:56

  3. Jag tycker du har viktiga poänger. Både förtydligandet av att det kan finnas könsskillnader som leder till skillnader som vi får acceptera, och ifrågasättandet av feminismen. Jag håller principiellt med även i dina invändningar mot specifika mansfrågor men undrar om det är i linje med vad du tidigare skrivit om att det inte räcker med åsikt, det måste finnas en framkomlig väg mot förändring? Att kontra med mäns problem är ju ett sätt att hålla sig inom de ramar som media sätter, att viktiga frågor måste kunna formuleras som att det är synd om någon. Ett attraktivare mål vore förstås att kunna hävda viktiga principer men frågan är om det låter sig göras?

    Förövrigt kan väl vuxna mäns högre självmordsfrekvens också handla om preferenser som att satsa mer på yrkesliv än relationer?

    Johan Grå

    7 augusti, 2013 at 14:34

  4. bittergubben,

    I princip håller jag med om din kritik mot min fråga. Den är nog mera retoriskt och polemiskt motiverad, än den är ett uttryck för ett genuint jämställdistiskt perspektiv. De jämförelser du gör med kvinnors löner och problemets omfattning relativt partnervåld, har jag ju också tagit upp tidigare på annat håll. Min huvudpoäng är att jag vill att man ska ta sig an mäns och kvinnors underlägen på samma sätt, vilken väg man än väljer, och jag uppfattar att det inte är så idag. Ett exempel från den länk jag kompletterat min fråga med:

    ”– Att könsfördelningen ser ut som den gör beror på att män i högre grad än kvinnor finns i de branscher där olycksfrekvensen är hög, kommenterar Boel Callermo, avdelningschef på Arbetsmiljöverket.”

    http://www.arbetarskydd.se/nyheter/olyckor/dodsolyckor/article3409144.ece

    Vilken feminist skulle acceptera ett svar som detta, om det var kvinnors löner det gällde?

    ”– Att lönefördelningen mellan kvinnor och män ser ut som den gör, beror på att kvinnor i högre grad än män finns i de branscher där lönerna är låga”.

    Det finns ju inte på kartan ens.

    Vad gäller min andra fråga (som du inte tagit upp här), om att det huvudsakligen är män som sitter i våra fängelser, jämte detta med att vara konsekvent, har jag tidigare formulerat mig så här, i dialog med feministen Hanna Lager:

    ”För mig handlar ”mansfrågor” främst om att man vill uppmärksamma och försöka åtgärda de förhållanden eller strukturer i samhället som missgynnar, eller kan tänkas missgynna, män. Och om man anser att kvinnor och män är väsentligen lika, och att representationen i stora företags styrelser är en ”kvinnofråga”, enbart baserat på att frekvensen av kvinnor är låg på dessa attraktiva poster, borde man också kunna se ”representationen” i våra fängelser (och i grövre kriminalitet) som en mansfråga, eftersom frekvensen av män, i motsvarande grad är hög i dessa ”oattraktiva” sammanhang.

    Man får välja, tycker jag:
    Ska vi sträva efter en 50/50-fördelning av kvinnor och män på attraktiva poster i samhället, får vi lov att också försöka uppnå en 50/50-fördelning av kvinnor och män i våra fängelser etc, genom att avsätta resurser för att hjälpa män att leva mera kreativa och värdiga liv.

    Om samhället å andra sidan vill framhärda i att betrakta självmord, kriminalitet, missbruk och dödsolyckor på arbetsplatser etc, som icke-könade problem eller områden (fast de drabbar män i mycket högre grad än kvinnor), ja, då tycker jag att kvinnor kan få ta att de inte har samma möjligheter att nå lika högt i många inflytelserika institutioner eller företag, som män.”

    http://feministbiblioteket.se/paminnelse-nominera-till-feministisk-litteraturkanon/#comment-3365

    Går säkert att invända mot en del i detta också, men det kanske förklarar lite av bakgrunden till den fråga du tagit upp till diskussion. Tack för din välformulerade kritik, hur som helst.

    John Nilsson

    7 augusti, 2013 at 15:12

    • En komplettering:

      Jag tycker att det är ett problem att män i allmänhet anses mera ”umbärliga” och förväntas agera mera som en samhällets förbrukningsvara, än kvinnor. Att det sällan diskuteras offentligt att tio gånger fler män än kvinnor dör i arbetslivet, tycker jag är ett exempel på att det är så, relativt den uppmärksamhet som kvinnors löner och ”mäns våld mot kvinnor” får. Det finns väl liksom ingen anledning att tro att män är mindre intresserade av att leva och ha en god hälsa, än kvinnor? Kampanjer som ”White feather”-kampanjen i samband med första världskriget, visar väl också rätt tydligt att detta inte är något som bara ”händer”, för att män ”vill det” eller ”är sådana av naturen”, utan att denna ”manliga offervillighet” snarare är resultatet av indoktrinering, påtryckningar och en könsbunden förväntan på just män att uppoffra sig för andra, i synnerhet för kvinnor.

      http://en.wikipedia.org/wiki/White_feather

      Jag menar att det inte bara handlar om en ”manlig egoism” att inte vilja offra sig, utan att det utgör en protest mot att betraktas enbart som ett medel för andras välfärd. Jag menar att det i botten av detta finns ett mycket positivt bejakande av mäns egen fullständiga mänsklighet, och att detta bejakande i sinom tid också kommer att ha positiva återverkningar på hur män kommer att förhålla sig till och agera gentemot kvinnor. Men så länge män pressas in i och internaliserar en roll eller förväntan baserad på deras könstillhörighet, där deras värde främst bestäms av deras ”användbarhet” för kvinnor (och för överordnade män), så länge kommer de också att tendera att värdera andra, både män och kvinnor, efter samma mall: efter deras användbarhet för dem själva. ”Det man ger är det man får”, så att säga.

      Kanske är inte heller detta ett ”jämställdistiskt” perspektiv, vad vet jag, men då får det vara så. Det är i alla fall mitt perspektiv.

      John Nilsson

      7 augusti, 2013 at 22:42

    • Att klaga på att samhället bryr sig mer om kvinnor som drabbas än om män som drabbas, att kvinnor ses som mer skyddsvärda än män, är klockrent jämställdistiskt. Den svenska värnplikten är könsdiskriminerande. Men i den mån att män frivilligt väljer yrken med relativt stora risker, så är inte det mer upprörande än att kvinnorna (och männen) som inte väljer sådana yrken går miste om relaterad riskpremie. Jag tror vi håller med varandra här.
      I Bssons inlägg står det om ”frågor som vi kan skicka till de olika partierna som ställer upp i nästa års val, en liten kartläggning över hur jämställdistiska våra partier är”, och i en sådan kontext blir det fel; vare sig de är feminister eller jämställdister kommer de ju säga att mäns benägenhet att välja riskyrken inte är något problem. Det är väl rent av så att en del feminister skulle hävda det som ett problem, en sådan där socialt konstruerad skillnad som genuspedagogiken vill eliminera. I den kontexten du ställde frågan är min kritik kanske inte lika relevant?
      Men jämställdistiskt fungerar frågan bara som följdfråga, när någon hävdar att samhället borde ändras så att kvinnor skall ha samma inkomst som män. ”Om ni vill att kvinnor skall ha samma inkomst som män, vilket implicerar att män inte skall ha någon riskpremie relaterad till att de har riskfyllda yrken, vill ni då också driva igenom att kvinnor väljer yrken så att de utgör hälften av de som dör av arbetsolyckor?”

      bittergubben

      7 augusti, 2013 at 23:20

  5. Det är lätt att följa samma mall som feministerna, där minsta lilla negativa utfall är ett tecken på diskriminering. Jag brukar ta med männens farligare yrkesval när jag vill visa på en struktur där männen ses som en förbrukningsvara så jag vill gärna få med den, om det går…

    jonasbsson

    7 augusti, 2013 at 15:46

    • Att klaga på att samhället ser män som förbrukningsvaror, som t.ex. kan tvingas ut i krig med värnplikten, är alldeles utmärkt jämställdistiskt. Men i den mån män frivilligt väljer yrken med relativt stora risker, så är inte det mer upprörande än att kvinnorna (och männen) som inte väljer sådana yrken går miste om relaterad riskpremie. Att samhället upprörs av den relaterade skillnaden i inkomst, men inte av skillnaden i riskexponering, är något man bör invända mot, men då är det samhällets syn som är problemet, inte att personer som väljer hög risk och riskpremie, faktiskt exponeras för sagda risk.

      bittergubben

      7 augusti, 2013 at 23:33

  6. Jag håller i stora drag med. De ‘mjuka frågorna’ som statistiskt utfall inom självmord, arbetsolyckor m.m. är inte könsspecifika mansfrågor och platsar dåligt som jämställdismens främsta prioriteringar, lika lite som lönerna inom offentlig sektor eller frekvensen av bröstcancer är specifika kvinnofrågor, trots att de ‘drabbar kvinnor värst’. Frivilliga val eller biologiska faktum är liksom inget att bråka om.

    Jag har själv identifierat tre högt prioriterade mansfrågor i dagens Sverige, och jag anser att dessa bör vara jämställdismens främsta prioriteringar.

    1) Misandrin i media – lagstiftning är en orimlig väg att gå, såvida man inte utvidgar lagen om ‘Hets mot folkgrupp’ till att skydda även vita svenska män mot kränkningar. Men vi kan fortsätta visa vårt ogillande och sätta press på chefredaktörerna att köra transgenusmotorn och refusera allt som inte klarar testen.

    2) Könens likhet inför lagen. Detta är den lättaste jämställdhetsfrågan att lösa, några omröstningar i Riksdagen med efterföljande implementering vid berörda myndigheter, sen är det färdigt. Problemen finns uppräknade i Pär Ströms bok ‘Mansförbjudet’.

    3) Diskrimineringen av pojkar i skolan. Jag brukar kräva rejält med kött på benen för att acceptera påståenden om strukturell diskriminering. På min egen blogg har jag lagt fram omfattande bevis på att sådan diskriminering faktiskt existerar mot pojkar i skolan. Den främsta aktören i denna diskriminering är Skolverket med sin feministiska generaldirektör i spetsen.

    bashflak

    7 augusti, 2013 at 22:28


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: