bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for augusti 2015

Värdegrundsdemokrater låter ändamålen helga medlen

leave a comment »

Marika Formgren, som mer eller mindre tvingats sluta som ledarskribent för att hennes åsikter inte ryms inom åsiktskorridoren, höll nyligen ett föredrag om värdegrundsdemokrater. Talmanus återges på hennes blogg: http://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=78

Enligt värdegrundsdemokrater finns det en samling åsikter – ”värdegrunden” – som en människa måste dela för att hon ska anses vara demokrat. Människor som inte delar hela värdegrunden är enligt värdegrundsdemokraterna antidemokrater. Sådana ”antidemokrater” ska enligt värdegrundsdemokraterna inte tillåtas att delta i det offentliga samtalet, de ska tystas så att deras farliga och antidemokratiska tankar inte smittar andra människor. […] Bara genom att tysta och censurera människor med avvikande idéer kan vi värna demokratin, menar värdegrundsdemokraterna. Ofta klär de denna uppfattning i andra ord, de förnekar förekomsten av en åsiktskorridor och talar istället om ”anständighet”, ”rumsrenhet”, ”människosyn”, ”intolerans”, ”farliga glidningar” och ”mörka krafter”. Vi ska inte låta oss förledas av dessa ordmassor. Vad värdegrundsdemokraten vill är alltid att tysta meningsmotståndare, att snöpa debatten, att slippa argumentera i sak och istället klippa tungan av oppositionella genom smutskastning, epitetsklistrande, guilt by association och giftskåpsstämpel.

Notera att det inte är en specifik värdegrund som avses, utan hur man förhåller sig till den:

[SD:s ledning] är värdegrundsdemokrater. De kritiserar förvisso den rådande värdegrundsdemokratin i Sverige, men de vill bara byta ut värdegrunden mot sin egen. SD-ledningen vill bestämma vilka författare människor får läsa, vilka sajter man får länka till, och tar sig rätten – precis som värdegrundsdemokrater som är vänster eller liberaler – att stämpla den som går utanför åsiktskorridoren med ”fascist” och ”extremist”.

(Jag är visserligen inte övertygad om att SD:s ledning är värdegrundsdemokrater, det viktiga är att de mycket väl kan vara det, bara med en annan värdegrund än den som är hegemonisk idag.)

Formgren ger tre förslag på hur problemet skall åtgärdas. Normalt instämmer jag i det mesta hon skriver, men dessa tre förslag imponerar inte på mig. 1) Att föräldrar hålls ansvariga för barnens fostran, bra, men löser inte problemet; ideologernas klåfingrighet med att fostra andras barn är ett symtom, och det är nog mer alienerande än effektivt? 2) Att lagbrott skall ses som mycket allvarligare än brott mot värdegrunden, ja, alltså, lagen är ju de delar av samhällets värdegrund som ses som tillräckligt viktiga för att formaliseras i lagar, men hur förhindrar det en åsiktskorridor? Är det inte bara att säga att samhällets åsiktskorridor inte ska ha väggar lika hårda som dess lagrum? Detta känns mer som en kritik av åsiktskorridorens hårdhet än som en åtgärd mot den. 3) Att politiker skall anpassa sig till folkopinionen? Nej, politiker skall ha integritet, egna moraliska övertygelser, och förespråka dessa; och folket väljer vilka politiker de ger förtroendet att leda landet. Problemet är inte att politikerna har åsikter som avviker från folkets, problemet är att åsiktskorridoren inte tillåter dem att ha andra åsikter än de som de har – annars åker de ut.

Mitt förslag är istället ett återetablerande/förstärkande av den politiska normen att ändamålen inte helgar medlen. Det är en norm som är nödvändig för att ett samhälle skall kvalificera som civiliserat och demokratiskt.

Ändamålen helgar inte medlen

Jag brukade ha föga förståelse för denna norm, den förefaller förvirrad: om inte ändamålen är det som helgar medlen, vad gör det då? Har man inte bara försummat att medlens lämplighet skall inkluderas bland ändamålen?

Det blir lite klarare i kontexten att folk inte är överens om vad som är ändamålen. Olika grupper tror på olika politiska lösningar, men ändamålet att vinna politiska maktkamper helgar inte destruktiva medel.

Om grupp A anser att, jämfört med politik B, så skulle politik A rädda tusentals liv och ge enormt höjd livskvalitet till folk i allmänhet, vilka medel skulle då vara helgade utifrån deras ändamål? Och om grupp B anser motsvarande, fast att det är politik B som är bättre än A, vilka medel skulle då vara helgade? Båda grupperna skulle tycka, att om det ger en signifikant förbättrad chans att det leder till rätt politik, skulle det vara ok att mörda några personer som är viktiga för fiendens chanser. Eller om samma sak kan åstadkommas genom mobbningskampanjer och trakasserier, så duger det lika bra. Eller genom att angripa de plattformar som tillåter motpartens röst att höras; om stora plattformar kan skrämmas eller skämmas från att tillåta avvikande åsikter kan dessa tystas.

Båda sidor använder destruktiva medel, båda förlorar på de destruktiva medlens effekter; och när vi får en segrare, är det den som med störst effektivitet använder sådana medel, inte den som har bäst argument.

I den mån ett samhälle är ociviliserat, och accepterar de som låter ändamålen helga medlen, där det är rumsrent att mobba och trakassera folk till tystnad i politiska frågor, i dessa samhällen kommer ideologiska grupper att använda sådana medel. Ju grövre medel som är rumsrena, desto grövre medel används. Politiken styrs av de som effektivast använder de medel som står dem till buds. Ju destruktivare medel som tillåts, desto större skada.

I ett civiliserat och demokratiskt samhälle gör man istället valet att inte acceptera att ideologiska grupper använder destruktiva medel i politiska konflikter. Man skall använda argument, hålla sig till sakfrågan. Sedan rösta i allmänna val, majoriteten avgör vilka som får förtroende att regera.

En del av problemet är att folk är så dåliga på att uppskatta hur stor sannolikheten är, att det som de tror på är sant. Grupper av människor är övertygade om att diametralt motsatta saker är absolut sanna. Från http://slatestarcodex.com/2015/08/20/on-overconfidence/:

Nearly everyone is very very very overconfident. We know this from experiments where people answer true/false trivia questions, then are asked to state how confident they are in their answer. If people’s confidence was well-calibrated, someone who said they were 99% confident (ie only 1% chance they’re wrong) would get the question wrong only 1% of the time. In fact, people who say they are 99% confident get the question wrong about 20% of the time.

It gets worse. People who say there’s only a 1 in 100,000 chance they’re wrong? Wrong 15% of the time. One in a million? Wrong 5% of the time. They’re not just overconfident, they are fifty thousand times as confident as they should be.

Så om man tror att ändamålen helgar medlen, kommer man dramatiskt att överskatta vilka medel som är helgade. Vem skulle vara villig att sabba någons liv om det är 20% sannolikhet att man har fel? Och i en ideologisk konflikt är det ju ännu värre, det är åtminstone en sida som har fel, alltså 50% – men båda parter är själva helt övertygade om att de har rätt. Alltså, de som tycker att deras ändamål helgar medlen skulle kanske fortfarande tycka att det är vettigt, men det är likväl ett starkt argument för att samhället inte skall acceptera att ideologiska grupper låter politiska ändamål helga destruktiva medel.

Hur bete sig om motparten beter sig destruktivt, och tillåts detta? Tit-for-tat är inte orimligt på individnivå, att mobbare får smaka på sin egen medicin. Att göra skillnad på å ena sidan, de som är civiliserade, och måhända under legitima omständigheter ger svar på tal, och å andra sidan de som är mobbare, som trakasserar civiliserade debattörer. Det är mycket mer upprörande när en saklig och civiliserad debattör blir mobbad, än när en mobbare får smaka på sin egen medicin – i synnerhet när det är en mobbare med stor plattform som får svar på tal från personer utan plattform.

Men det tenderar att bli tillämpat på gruppnivå, där folk själva bestämmer hur de skall gruppera motparten. Och den gruppering som för det mesta görs är att de som har den åsikt man inte tycker om hålls ansvariga för beteendet hos andra som har, i ens eget tycke, liknande åsikter. Som att dagens kritik av tiggeriet skulle vara fullt jämförbar med nazisternas politik (http://unvis.it/nyheter24.se/debatt/805796-sa-lika-ar-sds-och-nazitysklands-hets-mot-tiggare). Det krävs inte särskilt mycket ansträngning för att associera åsikter man inte tycker om till någon som missköter sig; även om man inte associerar så absurt som i länken ovan, har de flesta kontroversiella rörelser en svans, som missköter sig. Tycker man att tit-for-tat kan tillåtas på gruppnivå, går det då att hämnas på civiliserade representanter för en åsikt, bara för att det finns en svans. Om man i det läget accepterar tit-for-tat på gruppnivå, då kommer man i praktiken att bete sig, som om man allmänt förkastat normen om att ändamålen inte helgar medlen.

Och det tenderar att bli tillämpat med väldigt olika standard – man lägger märke till den andra sidans värsta beteenden, skriver om dessa i sin interna diskurs, räknar dem till fullo, utan hänsyn till några förmildrande omständigheter, och definierar gruppen som helhet utifrån det. Man betraktar till och med kritik i sakfrågan som trakasserier. Men den egna svansens dumheter bryr man sig knappt om. Den drabbar ju inte någon som man bryr sig om, vilket gör den lätt att ignorera, och eftersom man inte gör så själv har man ju själv inget ansvar för svansen. Har man en sådan dubbelstandard – och många har det – så blir ett accepterande av tit-for-tat i praktiken ett förkastande av principen att ändamålen inte helgar medlen.

Det är då viktigt att samhället reagerar, och tar i örat de som i praktiken agerar som att deras ändamål helgar medlen. De som offentligen tar ställning för mobbning och trakasserier, för att plattformar bara skall tillåta hegemonins åsikter att höras.

Åsiktskorridor: när det offentliga samtalet domineras av en grupp som anser att deras ändamål helgar medlen.

Annonser

Written by bittergubben

26 augusti, 2015 at 18:29

Publicerat i Uncategorized