Filmen The Duchess – patriarkat och så kallade patriarkat

För de som hävdar Sverige som ett patriarkat, kan ta en titt på filmen The Duchess med Keira Knightley, som utspelar sig i England i slutet på 1700-talet. Där är det ett riktigt patriarkat, och en riktig och otrevlig patriark. Det är mannen som bestämmer i familjen, som har makten i familjen. Han gör som han vill, hon får finna sig i det, han är serieotrogen och till och med våldtar henne, och så länge hon inte fött en arvinge – alltså en pojke – så har hon inte utfört sina plikter. Men av den makt han har, är det en som trumfar allt annat, som får henne att finna sig i allt det andra och stanna kvar. Han konstaterar, att gör hon inte som han säger, så kommer hon inte få träffa barnen igen. Även den kvinnliga huvudpersonens väninna har råkat ut för samma grej, hon får inte träffa sina barn, vilket även för henne är förkrossande.

När fadern har en sådan makt, då är det sannerligen ett patriarkat, ett fadersvälde.

Ordet patriarkat har en väldigt negativ klang, och med en film som The Dutchess som bakgrund är det rimligt. Det är ett orättvist samhälle. Kvinnorna hålls ute ifrån högre bildning och professioner, så att de inte har någon tillgång till offentlig makt, och är även underordnade i familjen, där mannen bestämmer.

Vilken sort samhälle har vi i Sverige? Vilken förälder är det som kan drämma till med att om du inte gör som jag vill kommer du inte få träffa dina barn? Visst, det är inte så grovt som i filmens dåtid, men det är ändå så att ett kön kraftfullt premieras. Någon kanske invänder att det är få mödrar som gör så, ja, men det var också få fäder som betedde sig så – men det är ändå så att i alla förhållanden görs kompomisser i skuggan av den maktobalansen mellan könen, som finns i samhällen där en förälder tilldelas en sådan makt.

Vi har inte ett sådant patriarkat idag, det är inte fäderna som tilldelas makten, så feminister borde inte kunna använda det ordet för att beskriva Sverige. Det är inte meningsfullt att prata om Sverige som patriarkat. Men feministerna är förtjusta över att ordet har så negativ klang, det är så effektfullt. Så de drar till med feministiskt nyspråk. Tömmer order på sin traditionella betydelse och säger att ordet patriarkat bara betyder att en majoritet av den offentliga och ekonomiska makten innehavs av män – även om det är kvinnorna som tilldelas makten över barnen, och därigenom blir familjernas matriarker, och kvinnorna har samma möjligheter till karriär som männen. Det är rent av så att kvinnor ofta särbehandlas i karriärsammanhang, inom politiken sker kvotering i många partier med varannan damernas och i näringslivet jagas det efter kompetenta streberkvinnor som vill göra karriär.

Trots ordets extrema urvattning tycker de att det skall fortsätta ha en extremt negativ klang, stå för förtryck. Trots att det numera bara står för att ett samhälle där kvinnorna inte är så gynnade i karriären att det överkompenserar för deras svalare intresse för att göra karriär.

Det är en av de saker den moderna feminismen tar ställning för. Att om ett samhälle inte så kraftigt gynnar kvinnor, att det till fullo kompenserar för deras mindre intresse för karriär, så att de ändå kommer till toppen av hierarkierna, då är det ett orättvist, patriarkalt, kvinnoförtryckande samhälle som måste avskaffas. Absurt. Vill du använda patriarkat i dess tidigare, negativa bemärkelse, får du acceptera att Sverige inte är ett patriarkat, vill du använda feministiskt nyspråk med så urvattnad betydelse att Sverige är ett patriarkat, då står ordet för någonting gott – ett samhälle som inte är så extremt mansdiskriminerande som många feminister vill att samhällen skall vara.