bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘partnervåld

Gunilla Krantz ”backar” om partnervåldet

with 6 comments

MiT: ”Ni vet den där lilla studien som handlade om att även män är utsatta [för] våld? Nu har författaren blivit dragen i örat och fått kalla fötter…” http://toklandet.wordpress.com/2013/10/25/ajajaj-hon-ar-dragen-i-orat/

Studien ifråga är: “Men’s and women’s exposure and perpetration of partner violence: an epidemiological study from Swedenhttp://www.biomedcentral.com/1471-2458/12/945/

Over the past 30 years, intimate partner violence (IPV) against women and its health consequences has become a well established research area and is recognized worldwide as a significant public health issue. Studies on IPV directed at men are less explored, however recently women’s use of IPV and men’s victimization is gaining growing attention. Earlier population-based studies performed in Sweden have primarily investigated men’s violence against women, while women’s use of violence and men’s exposure as well as the existence of controlling behaviours have been neglected research areas This explorative study investigated the exposure to and perpetration of intimate partner violence, the use of control behaviours and the associated risk factors among a sample of Swedish men and women.”

Det var så dags att man började beakta båda sidor.

Krantz har även varit med på rapporten: “Self-reported exposure to intimate partner violence among women and men in Sweden: results from a population-based surveyhttp://www.biomedcentral.com/1471-2458/13/845 (kom dit via http://patersemperest.blogspot.se/2013/10/genus-och-vald-i-nara-relationer.html)

Den studien var större än den förstnämnda, den baseras på svar från 573 kvinnor och 399 män, så jag utgår från den. Liksom den förstnämnda kommer den fram till att utsatthet för partnervåld det senaste året är ganska jämställt. Båda studierna hade högt bortfall: “overall non-response rates were high for both women (38%) and especially for men (54.6%), which suggests caution in the interpretation of the results. The differing response rates among women and men also complicate the comparability of IPV between these two groups.”

Det hela har lett till uppmärksamhet i media om att partnervåldet faktiskt är ganska jämställt.

Efter påtryckningar från nationella sekretariatet för genusforskning, och andra, har hon nu valt att ”backa”. Nationella Sekteriatet för Genusforskning hävdar t.ex. att: ”Men vad jag förstår så handlar det våld som kvinnor utövar om i första hand försvarsvåld. Det är ju en väldig skillnad.” http://www.svt.se/nyheter/sverige/kritik-mot-valdsrubrik-fran-genussekretariat

Den normala tågordningen. Man kämpar för att etablera bilden av att det bara är männen som slår. När det i ett sammanhang inte går att förneka att kvinnorna också slår, hävdas att det huvudsakligen är i självförsvar. Men hur stor andel av respektive köns partnervåld är egentligen självförsvar?

Reasons for using IPV were given by 9.6% (n = 55) of the women and 8.0% (n = 32) of the men in the total sample. The most common reason was having felt offended and/or hurt (54.5% of the women and 50.0% of the men; Table 6). Other commonly reported reasons for using IPV included fear and self-defence (30.9% of the women and 18.8% of the men), alcohol or drug use (16.4% of the women and 31.3% of the men) and loss of control (18.2% of the women and 25.0% of the men). No statistically significant differences between women’s and men’s responses were observed.”

Alltså, det är ganska lika. Vilket är det normala resultatet. Det är bara i den feministiska propagandan som partnervåldet är så väsensskilt, att kvinnornas våld främst är självförsvar. I verklighetens partnervåld finns inga skillnader som på något som helst sätt kan mäta sig med könsskillnaden i hur samhället ser på partnervåld: mäns våld mot kvinnor ses som ett jätteproblem, medan kvinnors våld mot män bara ses som ett problem i den mån man diskuterar det – i det läget kan det ju hota fokuseringen på mäns våld mot kvinnor. Och det är ett fokus som är viktigt för kvinnolobbyns verksamhet.

Krantz: ”[Jag har] kontaktats av myndigheter och organisationer som menar att vi nu ödelägger ett långt och mödosamt arbete som dessa organ gjort för att minska mäns våld mot kvinnor och man är orolig för att all uppmärksamhet nu ska falla på männen såsom att medel till kvinnojourer minskar etc.” / ”Kvinnor är utsatta för grövre våld än män, har fler och mer allvarliga symtom av att vara utsatta för våld och gör mer drastiska förändringar i sitt vardagsliv än män gör då de är utsatta för våld från en partner. Detta senare här har inte alls uppmärksammats utan allt fokus har lagts på att män skulle vara lika utsatta eller mer än kvinnor – det är en total förvrängning av våra resultat.” http://www.svt.se/nyheter/sverige/en-total-forvrangning-av-vara-resultat

In total, 10.1% (n = 58) of the women and 6.5% (n = 26) of the men experienced social consequences of having been exposed to IPV […] The differences between women’s and men’s responses were not statistically significant (p > 0.05).”

Jag ser inte var studien mäter våldets grovhet, men ok, antagligen är män överrepresenterade när det gäller det grova våldet, när det gäller skador, och graden av rädsla hos offret. Men det finns ingen grund att hävda att det skulle bero på könsmaktsordningar eller att män skulle vara ondare än kvinnor, saker som har varit feministiska mantran. Det är mer troligt att det handlar om det bland förövarna, precis som hos befolkningen i stort, är relativt vanligt att männen har mer muskler än sina partners, kvinnorna mindre.

Och även i sådana frågor, där vi måhända har en faktor 2-3, så gäller det att där finns inga skillnader som på något som helst sätt kan mäta sig med könsskillnaden i hur samhället ser på partnervåldet. [Dessutom har vi då lämnat de höga frekvenser som kvinnolobbyn alltid utgår från när de diskuterar mäns våld mot kvinnor. Anser de att det är det bara är grova våldet som ska räknas, så är det extremt märkligt hur de utgår från det lindrigare våldet när de diskuterar hur vanligt det är med mäns våld mot kvinnor.]

Studien ägnar sig mycket på utsatthet tidigare i livet, där de får en påtaglig könsskillnad. Jag är övertygad om att självrapportering om sådant som hänt nyligen är mer korrekt, ju äldre det blir desto mer muteras minnena och färgas av normer etc. Skulle även misstänka att män är mer benägna att värdera äldre händelser efter hårdare kriterier. En smäll för en månad sedan, räknas som en smäll, men för att en 15 år gammal smäll fortfarande skall räknas, så måste det ha varit en rejäl smäll. Annars blir det något omanligt och ynkligt över det hela, att åma sig över en skitsak som hände för så länge sedan.

Några ytterligare röster om Krantz och påtryckningarna från genussverige:

Ninni: ”Förfasar Sekretariatet för genusforskning en framtid där det är lika synd om [de drabbade] männen? Jag längtar efter den dagen då vi ser individer istället för kön.” http://genusdebatten.se/sa-var-det-locket-pa/

Larsson: “Jag tycker det är märkligt att man inte vill diskutera resultatet offentligt. Vetenskapens roll i samhället måste vara ett bildningsideal, där man faktiskt försöker sprida det man vet, för att motverka fördomar och ge möjligheten för lekmannen att bilda sig en uppfattning av vad som är rimligt eller inte, när det kommer till politiska beslut som konsekvenser av kunskapen. Jag har ingen förståelse för att man under press då väljer att tiga, för att man anser att vissa kommer missförstå resultatet.” http://flyingmartin.blogspot.se/2013/10/vi-vill-inte-diskutera-vara-resultat.html

Susanna Varis: ”Från bland andra Nationella Sekretariatet för Genusforsknings och kvinnojourers sida vill man alltså inte få någon som helst konkurrens om problemformuleringsprivilegiet och då ska misshagliga studier stoppas ner i byrålådorna och gömmas undan. […] De artiklar jag läst om detta har knappast dragit några stora växlar på detta faktum, det har snarare oftast nyanserats med omständigheter som att kvinnor ändå utsätts för grövre våld och att ofta har den utsatte mannen också själv varit utövare.” http://www.susannavaris.com/blogg/2013/10/inga-nyanser-av-svartvitt/

MiT: ”Myndigheter och organisationer har lagt sig i… Låt mig gissa, det är bl a Roks, SKR och förmodligen Kvinnolobbyn plus några till och dessa har förmodligen också utnyttjat någon runt Arnholm (kanske t o m Arnholm själv) för att lägga press på Krantz. Var det kanske små subtila grejer om minskade anslag? Sen verkar det som om Krantz själv är mycket obekväm med detta och det tycks som om hon markerar med sina mail, varför annars skriva att hon fått påtryckningar från myndigheter!! och organisationer? Jag hoppas i alla fall att det var markeringar från henne! Det hade ju varit bättre att helt enkelt bara hålla käft om sådant om hon verkligen menade det hon sa? Nu fattar ju alla hur det gått till…” http://toklandet.wordpress.com/2013/10/26/lite-genusblandat/

Written by bittergubben

27 oktober, 2013 at 18:42

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Nick Ross, partnervåld och våldtäkt: Kapitel 12 från boken CRIME

with 2 comments

Via ett nonsensinlägg hos genusfolket, som jag återkommer till längre ner, kommer jag till ett på nätet publicerat kapitel ur Nick Ross bok ”Crime”. Boken handlar om brott, och hur man skall minimera brott. Kapitlet handlar om partnervåld, våldtäkt, prostitution och trafficking. Lite raljerande, men ändå läsvärt. https://www.bitebackpublishing.com/posts/nick-ross-chapter-twelve-from-crime-on-sex-crimes

A liberal American lawyer, together with a feminist sociologist, trawled through Old Bailey records from the eighteenth and nineteenth centuries. They reported that for the first 100 years or so almost half the defendants were female, three or four times the proportion we see now. Nor were theirs just stereotypical ‘women’s crimes’ like prostitution, infanticide or witchcraft, but often involved substantial theft and violence including multiple murders. The authors described modern failure to acknowledge female crime as ‘a monumental blunder’. Certainly a lot of women went to jail. In 1900 almost a fifth of all prisoners were female, compared to one-twentieth today. Several historians concur and a similar pattern emerges in other countries too. It seems that conviction of women declined for about a hundred years from the 1850s to the 1950s, and then began to grow again, especially among the young.”

Jag skulle misstänka att det är delvis en fråga om välstånd. Är det så fattigt att många har svårt att överleva som ärliga, kommer kvinnor begå brott för att överleva likaväl som män. Men när välståndet är sådant, att man har det materiellt ok även som fattig och hederlig, har det större genomslag hos kvinnor, män befinner sig fortfarande i den situationen att de behöver välstånd för att attrahera en partner. Men delvis också en fråga om att feminismen drev fram att samhället bryr sig mer om kvinnor, gav dem en större trygghet än männen, så att de inte hade samma behov av att stjäla för att överleva. Ökningen av kvinnors brottslighet skulle då kunna vara ett resultat av ökande jämställdhet, som trots feministiska protester lett till ifrågasättande av kvinnornas särskilt skyddade status?

In 1989 the Canadian Journal of Behavioural Science published the results of a survey that was celebrated as a classic expose of the problem of ‘battered wives’. It was taken up as proof of typical male perfidy, and a parliamentary report made almost 500 recommendations to change attitudes in the police and other agencies. But two years later the Journal acknowledged a different side to the story: the data had been re-analysed and appeared to have been censored. While 10.8 per cent of the men surveyed had pushed, grabbed or thrown objects at their spouses, 12.4 per cent of women had done so too; and though 2.5 per cent of men used serious violence, so did 4.7 per cent of women. Marilyn Kwong, who exposed the expurgation, examined eight other studies too, and found the pattern was universal.”

Hans källa är: Marilyn J. Kwong and Kim Bartholomew, Simon Fraser University, Donald G. Dutton, University of British Columbia, Gender differences in patterns of relationship violence in Alberta, Canadian Journal of Behavioural Science, 1999, 31:3, 150–60 / http://www.sfu.ca/psyc/faculty/bartholomew/violencepub_files/gendiff.pdf

KwongPartnervåld

Till skillnad från feministiska rapporter påtalar den rent av det uppenbara om samhällets sexistiska värdering av våld mellan könen: “While the importance of eliminating violence against women is obvious, the need to stop women’s violence against men may be less evident. Our society seems to harbor an implicit acceptance of women’s violence as relatively harmless, even amusing. For example, the popular media frequently shows women hitting men with little consequence.”

I vilket fall är det här med att partnervåldet utövas av båda könen ingen nyhet, det har varit känt länge. Det som är nytt är att feministerna inte längre lyckas tysta ner det lika effektivt, deras propagandalögner har börjat ifrågasättas allt mer.

Åter till Ross: “Eventually more and more testimony emerged to challenge the feminist agenda but it failed to resonate with mainstream criminology or with the media. As early as the 1980s, large-scale US research began to endorse Erin Pizzey’s view: women often initiated violence and could give as bad as they got. In Britain a big Home Office survey in 1995 found that 4.2 percent of men said they had been physically assaulted or injured by their partner within the last year – precisely the same figure as for women. A subsequent trawl through over eighty studies, mostly from America, came up with a similar verdict: there was little difference between men’s and women’s perpetration rates. Even so the terms ‘domestic violence’ and ‘wife battering’ continued to be used interchangeably. Again and again successive BCS and other surveys showed how strikingly the prevailing view was incomplete, yet still none of this made much impact on popular or political consciousness.”

Det som gör genusfolkets Hanna Gustafsson upprörd: Ross tycker att det finns något sådant som riskbeteenden, även vid våldtäkt. Det blir ju en fråga om en avvägning mellan hur stor riskreduktionen är, och hur stor olägenhet det är att undvika riskbeteendet. Om man utsätter sig för en stor risk som skulle kunna undvikas med liten olägenhet, som t.ex. lämnar bilen olåst i en vecka istället för att låsa den, är det vårdslöst. Om istället riskreduktionen är liten i förhållande till olägenheten med att undvika riskbeteendet, skulle det inte vara vårdslöst, men någon som vill vara extra säker och alltså prioriterar säkerhet väldigt högt kanske ändå väljer att undvika riskbeteendet. Om någon vill hävda att olägenheten med att undvika ett visst beteende är orimligt stor, så är det ok, men att bli rabiat över att frågan ens diskuteras är det inte.

Observera att Ross inte egentligen säger var de gränserna går, det han huvudsakligen säger är att det borde gå att diskutera frågan. “In any other crime we take account of provocation and contributory factors. Even in murder. Why not with sex? Even to raise the question tempts claims of sexism. But a key theme of this book is that we can aggravate crime by tempting fate and curb it by playing safe. We have come to acknowledge it is foolish to leave laptops on the back seat of the car. We would laugh at a bank that stored sacks of cash by the front door. We would be aghast if an airport badly skimped on its security. No amount of incitement can excuse rape, or any other crime, but it is inane to confuse explanation with justification, let alone vindication.” (min fetstil)

En sak som får feminister att gå i taket är att han gör paralleller till egendomsbrott. Principen om riskminimering är tydligen ok när det gäller egendomsbrott, men förkastlig när det gäller våldsbrott mot person? Märkligt. Låt oss då istället ställa frågan, huruvida man kan diskutera om Olof Palme och Anna Lindh borde haft personbeskydd? Frågan om huruvida den minskade risken för mord på sådana personer är värd olägenheten med livvakter, den frågan anser jag är helt legitim att ställa. Självklart skall människor ha rätt att strosa i offentligheten utan att bli mördade, men att ändå säga att sådana extremt mediala politiker ändå borde ha personbeskydd är inte att säga att det skulle vara ok att mörda dem när de inte har det.

Men enligt det sätt som Gustafsson använder ordet våldtäktskultur, så skulle ett påstående om att Palme och Lindh borde ha haft livvakt vara att aktivt delta i en mordkultur. Enligt hennes logik är det som att hävda att det var ok att mörda dem, och att det är farligt nära att hävda att alla icke-politiker är galningar som inte är kapabla att kontrolera sina mördarinstinkter när de ser en medial politiker utan livvakter. Nivån på Gustafssons argumentation är milt sagt deprimerande.

Tänk dig att du har en laptop. Du vill inte att den ska bli stulen, så du skulle inte lämna den synlig på sätet när du går ifrån din bil, eller hur? Du gömmer den för att inte tjuvar ska se den och lockas att ta den. Alternativt lämnar du den aldrig utan någon som har uppsikt över den. Tänk dig nu att laptopen egentligen är en kvinnas könsorgan. Och att du just jämfört att skydda det mot ofrivillig penetration med att gömma en laptop under sätet så den inte blir stulen. Grattis. Du har nu aktivt deltagit i våldtäktskultur.”

Det är så jäkla sorgligt att se Ross i sin text försöka förklara att ”det gamla mantrat” att ”alla män är våldtäktsmän” är en myt (är det dock verkligen ett mantra om ingen faktiskt säger det?). För om man som Ross anser att hur kvinnor klär sig och beter sig ökar våldtäktsrisken och att kvinnor ska ta ansvar på samma sätt som man ska gömma värdesakerna från tjuvar, så är man farligt nära just den tanken om alla män som potentiella våldtäktsmän. Istället för den mer enkla förklaringen att män är män, våldtäktsmän är våldtäktsmän och att det är deras – inte kvinnors – beteende som avgör vilken kategori de tillhör.”

Och tanken att man skall dölja/skydda värdeföremål är farligt nära tanken att alla människor är tjuvar? Hederliga är hederliga, tjuvar är tjuvar, och det är deras beteende – inte bilägarnas – som avgör risken att en laptop blir stulen? Så man kan lika gärna lämna laptopen framme? Nej, det räcker med att man tror att det finns de som är tjuvar, som skulle vara intresserade av att stjäla, så blir det rimligt att vara försiktig med sina värdesaker. Visst, det är inte kvinnans agerande som avgör om mannen är en potentiell våldtäktsman, lika lite som bilägarens agerande bestämer vilken vandel förbipasserande har, men det påverkar antagligen risken att drabbas.

Och om nu feminister inte tolererar att vi jämför personbrott med egendomsbrott, åter till Palme och Lindh. Tanken att mediala politiker bör ha personbeskydd – eller att man ens tycker att frågan kan diskuteras, att det är en avvägningsfråga mellan riskreduktion och olägenhet – det är farligt nära tanken att alla icke-politiker är potentiella mördare? Icke-mördare är icke-mördare, potentiella mördare är potentiella mördare, och det är deras beteende – inte politikerna – som avgör i vilken kategori de är, visst, men följer det av det att en politikers val att ha personskydd inte kan påverka risken att bli mördad?

Att hävda att de som är potentiella våldtäktsförövare skulle ha någon form av preferens, t.ex. att de i relativt stor utsträckning angriper kvinnor i fertil ålder, eller kvinnor som klätt sig i avsikt att maximera den visuella stimulans av mäns sexualitet, eller kvinnor som ser osäkra och rädda ut, eller är kraftigt berusade, att påstå att potentiella våldtäktsförövare i genomsnitt har dylika preferenser, det innebär inte att säga att alla män är våldtäktsförövare eller att de skulle vara oförmögna att välja att avstå att våldta någon som uppfyller preferensen. Gustafsson logik verkar vara, att påståenden om att män som har egenskap A, även i betydande utsträckning har preferens B, att sådana påståenden innebär att alla män har egenskap A, eller att preferens B måste vara absolut. Det riktigt komiska här är att många feminister skulle hålla med om existensen av tre av de fyra föreslagna preferenserna, men blir så rabiata av påståenden om en av de fyra, att de tar till argument som implicerar att inga sådana preferenser kan existera, eller att det skulle vara urskiljningslöst manshat att hävda någon av dem.

Lyssna nu: Män är inte djur. De kan fatta beslut. De har inte en inre, potentiella våldtäktsmän som vaknar så fort en tjej dricker för mycket, klär sig utmanande eller tuppar av nakna i deras säng. Forskning visar att myten om ”provocerande kläder” är just en myt. Att varna tjejer för att visa upp sin kropp eller sin sexualitet baserat på att de ”provocerar” män, är så dumt att man ibland tror att könsrollsfundamentalister lagt nån idiotiframkallande substans i dricksvattnet.”

Hon länkar till ”Understanding the Predatory Nature of Sexual Violence”, av David Lisak, Ph.D, http://www.middlebury.edu/media/view/240951/original/PredatoryNature.pdf, en text som alltså enligt Gustafsson skall visa att det inte finns något samband mellan kvinnoklädsel och våldtäktsrisk, men jag hittar ingenting om den frågan i Lisaks text. I avsaknad av riktiga argument väljer Gustafsson att höja rösten och ta till raljerande språkbruk. I den frågan har jag inte heller någon studie att hänvisa till, jag kan bara säga vad jag uppfattar som troligt. Men det finns en oerhört stark vilja hos väldigt många feminister att hävda att sambandet inte finns, och genusvetenskapen har stora resurser i feminismens tjänst, för att göra studier som styrker sådant som feminister vill hävda – om det inte fanns något samband, då borde väl den kombinationen av vilja och resurser räcka för att dokumentera det? Men istället hänvisas till sådant som inte har med saken att göra; trots alla tvärsäkra feminister som kategoriskt hävdar att det är bevisat att sambandet inte finns, är det ingen som hänvisar till några empiriska data som faktiskt belägger det. Varför? Min tolkning är att sambandet existerar, och är så starkt att de feministiska genusvetarna inte lyckats ordna en studie, som förmår att både studera frågan och förneka sambandet. Är det någon läsare som kan hänvisa till någon relevant studie?

Nog för att Ross också skriver en del märkliga saker, t.ex. “The real issue is that hardly any rapes ever get before a jury in the first place. Is that such a bad thing? The implicit assumption is that any woman who chooses not to pursue a claim is being let down by the state or is acting irrationally. But could it be that she is right? What if she feels partly responsible for what happened? What if she realises there is no evidence other than her word against his? What if her life is bound up with that of her assailant? What if she feels humiliated as well as violated?

Naturligtvis är det dåligt när det är en väldigt liten andel av en allvarlig brottstyp klaras upp. Att det i stor utsträckning finns legitima skäl till det, i form av svårigheten att bevisa vad som hände, innebär inte att det upphör att vara något dåligt. Och vilket relevans skulle det i det sammanhanget kunna ha om hon även känner sig förödmjukad av brottet? Tämligen märklig frågeställning.

Written by bittergubben

11 juni, 2013 at 14:40

Genusvetenskap är pseudovetenskap: partnervåldet

with 7 comments

Det har länge varit känt att det är lika (o)vanligt att en kvinna slår sin manliga partner som att en man slår sin kvinnliga partner. Feminister och genusvetare hävdar dock bestämt att det nästan bara är männen som slår, kvinnor är bara offer, när de slår så är det bara självförsvar. Och att detta skulle vara vetenskapligt bevisat. För att nå dessa slutsatser måste man dock välja att bara göra rätt sorters undersökningar – de som kommer fram till de resultat feministerna vill nå.

Feministiska partnervåldsundersökningar

Dels undersökningar av det av samhället sedda våldet. Hur många domar, hur många polisanmälningar? Men detta ger fullt genomslag till hur mycket mer samhället bryr sig om kvinnorna, bryr sig om deras säkerhet. Samhället är kvinnochauvinistiskt i sin värdering av våldsoffer, det värderar kvinnorna högre än männen: kvinnorna är värda att skydda, men om män far illa är det skit samma, de är inte värdefulla nog för att samhället skall bry sig. De får klara sig själva mot kvinnan, det skall en man tåla.

Dels offerundersökningar som ställer frågor med ord som könen definierar på olika sätt, t.ex. misshandel/brott. Statistiskt sett är det så att kvinnor tycker att även mycket ringa våld kan räknas som misshandel/brott, medan män kräver betydligt grövre våld för att räkna det som misshandel/brott. Feminismen har ägnat mycket möda åt att uppfostra kvinnorna att minsta våld från en man mot en kvinna skall ses som brottsligt. En man som örfilar en kvinna är kriminell, ett monster, och räknas i statistiken, men en kvinna som örfilar en man är frustrerad eller förolämpad, uttrycker sin upprördhet, och räknas inte som förövare.

Dels undersökningar som bara tittar på mäns våld mot kvinnor, medan man överhuvudtaget inte mäter kvinnors våld mot män, som t.ex. ”Slagen Dam”. Här görs våldsbegreppet ofta tämligen brett så att man skall komma fram till att problemet är väldigt omfattande. Utgår man från det av samhället sedda våldet finns det stora mörkertal, dessa undersökningar försöker istället få med även det våld som normalt sett inte syns – men bara om det är mäns våld mot kvinnor. Mörkertalet för kvinnors våld mot män, som är ännu större, intresserar inte feministiska genusvetare.

Sådana undersökningar är bland de feministiska genusvetarna väldigt populära, och har utförts otaliga gånger. Eftersom de ger ”rätt” resultat. Det finns dock vissa former av undersökningar som feministerna inte tycker om. Eftersom de ger fel resultat. De som även skattar mörkertalen för kvinnors våld mot män.

Undersökningar som genusvetare undviker

Dels att kombinera offerfrågor med likvärdigt formulerade förövarfrågor, för båda könen. Kvinnorna säger sig vara utsatta för misshandel/våldsbrott från en partner i mycket större utsträckning än männen, men detta drivs delvis av att de har en mycket lägre tröskel för vad de räknar som misshandel, vilket även slår igenom i förövarsiffrorna. Dels undersökningar där man undviker ord som kvinnor och män använder olika. Genom att ord med diffusa gränsdragningar, som ”misshandel” undviks, och man istället använder ord som slag och spark, får man mer likvärdiga resultat mellan könen.

Fast det händer att de misstar sig och ställer relevanta frågor. T.ex. feminister som gått på den egna sidans propaganda, och gör sådana undersökningar som de inte får, eftersom de tror att de kommer få ”rätt” resultat – de vet ju att det bara är männen som slår, att kvinnorna bara är oskyldiga offer. Vad händer då? Samma sak som när icke-feminister gjort sådana undersökningar: retoriska angrepp på de som presenterar resultaten, ursäkta kvinnors våld med att det skulle vara självförsvar (något som inte stöds av data, som istället säger att kvinnliga och manliga förövare har ungefär samma motiv), och försöker tysta ned empiriska data som inte stämmer med feministisk ideologi.

Americans set the precedent for censorship of politically incorrect information in 1979. Published evidence from a survey conducted for the Kentucky Commission on Women included statistics only on the abuse of women. Someone suppressed the ones on abuse by women. How do we know, then, that 38% of the women acknowledged attacking men without physical provocation? Because some professors eventually managed to get hold of the original computer files. It is unnecessary to assume that everyone involved in this scandal was motivated directly by feminist ideology. Some might have been motivated by fear of losing research grants, academic tenure, publishing contracts, or even common courtesy in public from colleagues.”

Another Canadian study conducted that very year [1989] at the University of Alberta found that 12% of husbands and 11% of wives were victims of domestic violence. Its findings on women were published, of course, but not those on men.”

In 1997 a Canadian study about abused men was suppressed. It found that 46% of the women questioned and only 18% of the men had resorted to violence. Only the data on men, in this case, were published. Someone found out, asked to see the original research, and was refused. ‘It was only when he exposed the refusal in his next book, combined with another three years of pressure, that the 46 percent female violence was released and published.”

Citaten ovan kommer från boken “Legalizing Misandry – From Public Shame to Systematic Discrimination Against Men”, av Paul Nathanson och Katherine K. Young, appendix 3, “Misleading the Public: Statistics Abuse”.

Det som har hänt på senare tid när man börjat erkänna att partnervåld går åt båda håll, är inte att man upptäckt någonting nytt, eller gjort undersökningar som inte gjorts tidigare – det som hänt är att det är tillräckligt många som protesterar, att feministerna inte längre lyckas tysta ned kritiken. Den feministiska hegemonin har börjat vackla, andra röster har börjat höras. Det handlar inte om ny kunskap, utan om en förskjutning av makten över det offentliga samtalet, feminismen har haft så stor makt att kvinnorörelsen kunnat driva igenom rena lögner, men numera är det alltfler som inte låter sig tystas.

Ytteligare läsning: “Processes Explaining the Concealment and Distortion of Evidence on Gender Symmetry in Partner Violence” av Murray A. Straus: http://pubpages.unh.edu/~mas2/V74-gender-symmetry-with-gramham-Kevan-Method%208-.pdf

Situationsbetingat vs kontrollerande våld

Det hävdas att män är värre vad gäller det riktigt grova, kontrollerande partnervåldet, men det är svårt att mäta, eftersom det är så sällsynt att det blir svårt att mäta det med ”riktiga” undersökningar, där man har statistiskt representativa urval av befolkningen. Det förefaller som att det är 2-3 gånger så vanligt att kvinnor blir allvarligt skadade av partnervåld, d.v.s. män är överrepresenterade, men kvinnor är inte alls försumbara som förövare och skillnaden kan förklaras med skillnader i muskelstyrka och stryktålighet snarare än i ondska eller någon samhällelig ”könsmaktsordning”. Den relativa förekomsten av kontrollerande våld behöver dock inte vara proportionellt mot relativa förekomsten av allvarliga skador, så det utesluter inte att mäns överrepresentation kan vara större där – men då diskuterar vi någonting ovanligt.

Så skall vi bry oss om det ringa våldet eller det grova våldet? Rimligen får vi titta på både och, men vara klara över vilken sorts våld det är vi tittar på.

Feministisk statistik för mäns våld mot kvinnor utgår ofta från väldigt ringa våld. Kombinationen, att avgöra hur vanligt partnervåldet mot kvinnor är baserat på ringa våld, och avgöra vilket kön som är skyldigt till partnervåld baserat på riktigt grovt partnervåld, är absurd. Skall du använda ringa våld för att uppskatta frekvens, får du även använda det när du undersöker egenskaper hos förövare. Skall du använda grovt partnervåld som bas för att beskriva förövare, då får du även ha det som bas för frekvensskattningar. Och att hävda att någonting, som är så ovanligt att det är besvärligt att mäta det utifrån statistiskt representativa urval av befolkningen, skulle utgöra en samhällsnorm?

”Partnervåld kan anta många former, men man kan urskilja två huvudsakliga våldsmönster: det kontrollerande partnervåldet och det situationsbetingade partnervåldet. Det kontrollerande partnervåldet är allvarligt och eskalerande med en blandning av olika former av våld, terror, trakasserier och hot. Förövarens beteende är dominerande och kontrollerande, och en övervägande del av offren är kvinnor som utsätts av sin manliga partner. Enligt WHO:s rapport om våld och hälsa finns det mycket lite som tyder på att kvinnor använder sig av detta slags partnervåld och detsamma gäller kvinnors sexuella våld mot manliga partner. Kvinnors våldsanvändning sker oftare än mäns i självförsvar eller i anslutning till mäns våld. Det situationsbetingade partnervåldet utlöses vid vissa stressituationer där frustration och vrede slår över i fysisk aggression. Förövaren har oftast inget kontrollbehov. Detta relationsvåld utövas av både kvinnor och män, och i vissa relationer är våldet ömsesidigt eller initierat av kvinnan. Det kontrollerande partnervåldet diskuteras ofta som en process, medan det situationsbetingade partnervåldet snarare beskrivs som enstaka händelser. Enligt WHO är det troligen lättare att fånga upp det situationsbetingade våldet i folkhälsoenkäter och liknande, medan andra metoder får användas för att studera kontrollerande våld. Det finns påståenden om att kvinnor i lika hög grad som män utövar partnervåld, men de är ofta baserade på studier som främst fångar det situationsbetingade våldet och inte det våld som är ägnat åt att dominera eller bryta ner partnern. Det kontrollerande partnervåldet leder i högre utsträckning än annat partnervåld till fysiska skador och kroniska ohälsotillstånd såsom rädsla (ibland rädsla för sitt liv), nedstämdhet, försvagad självkänsla och andra psykologiska tillstånd samt högre konsumtion av sjukvård och läkemedel.” http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-71/Documents/12_Våld.pdf

När feminister diskuterar mäns våld mot kvinnor, brukar all våldsanvändning ses som fullständigt oacceptabel. När hörde du senast en feminist eller politiker säga att den situationsbetingade delen av mäns partnervåld inte är något samhällsproblem? Att det bara är det kontrollerande våldet som samhället behöver reagera på och bry sig om? Nä, just det. När män slår är det alltid fruktansvärt, och får inte viftas undan med att det bara var situationsbetingat våld. Men när kvinnor slår så är det inget att haka upp sig på. Trots att ungefär lika många män som kvinnor som utövar partnervåld, och det är lika ofta (oftare?) som det är kvinnan som inleder våldet. Den stora skillnaden i partnervåldsfrågan ligger inte i olika beteenden hos könen, utan i feministernas och samhällets kvinnochauvinistiska syn på våldsoffer – de bryr sig om kvinnor, men inte om män. Citatet är från en offentlig rapport från Socialstyrelsen, och är som sådan tillräckligt feministisk för att betraktar Eva Lundgrens ”Slagen Dam” som en seriös rapport.

Stina Svensson, talesperson Feministiskt initiativ: ”Mäns våld mot kvinnor utgör den yttersta och mest brutala formen av maktorättvisor mellan män och kvinnor. Könsbaserat våld är troligtvis också den mest utspridda och socialt accepterade kränkningen av mänskliga rättigheter. Kvinnor drabbas av våldet just på grund av att de är kvinnor i en samhällsstruktur som underordnar och diskriminerar kvinnor.http://feministisktperspektiv.se/2012/01/18/dags-att-syna-bidragen-till-idrottsrorelsen/

När en man slår en kvinna, räknar många feminister det som ”könsbaserat”, det förklaras i termer av förövarens och offrets kön. Men när våldet är ungefär lika vanligt åt båda håll, blir en sådan förklaring absurd. Borde inte i så fall kvinnors våld mot manliga partners bevisa att män är underordnade kvinnor?

Hon beskriver mäns våld mot kvinnor som socialt accepterat? Men samhället reagerar ju mycket mer på mäns partnervåld än mot kvinnors partnervåld, även om man tar hänsyn till mäns överrepresentation inom det grova våldet. Uppenbarligen finns det en mycket större social acceptans för kvinnors våld än för mäns våld. Det enda vi med säkerhet kan konstatera om värderingen av könen utifrån samhällets respons på partnervåldet, är att samhället värderar kvinnors säkerhet mycket högre än mäns säkerhet. Det är inte jämställt, det är kvinnochauvinistiskt, och stämmer inte alls överens med feministernas och genusvetenskapens framställningar om partnervåld.

Nationellt centrum för kvinnofrid

I NCK:s kunskapsbank, som drivs av Uppsala Universitet, för att sprida ”forskningsresultat” om partnervåld, kan de inte bestämma sig om man ska diskutera det grövre, kontrollerande våldet eller det mer ordinära, frustrations- och situations-drivna våldet.

När de beskriver omfång för mäns våld mot kvinnor, då utgår de från allt våld, även det icke kontrollerande.

När de beskriver vad partnervåld är, underförstått det partnervåld som män utövar mot kvinnor, handlar det om det kontrollerande våldet, inte någonting lindrigt.

Men när det gäller kvinnors våld mot män, som man numera ser sig tvungen att nämna, så är det helt plötsligt det mer ordinära våldet inte så viktigt, det är lindrigt.

Man gör alltså distinktionen vid kvinnors våld mot män, mellan lindrigt och grovt våld, men vid mäns våld mot kvinnor, så tar man omfång utifrån det lindriga våldet och beskriver det utifrån det kontrollerande våldet, som man dessutom rationaliserar – istället för att beskriva förövarens beteende som dysfunktionellt och känslomässigt drivet, beskrivs det som instrumentellt, som ett avsiktligt medel för förövaren att nå ett mål.

Man beskriver partnervåldet med utgångspunkt utifrån kontrollerande våld: ”Oavsett uttryck så är syftet med våldet detsamma: att etablera och utöva makt och kontroll genom att skada och skrämma. Våld i nära relationer utmärker sig från andra former av övergrepp då det ofta utövas under en längre period (men kan även ske vid ett enskilt våldstillfälle) och tenderar att öka i intensitet med tiden. Detta kan leda till att våldet mer och mer blir ett både förväntat och till viss del accepterat inslag i den utsattas vardag.” / ”Våld i nära relationer kan anta många former: det kan vara såväl fysiskt som psykiskt, sexuellt och materiellt och blir ofta allvarligare ju längre relationen pågår. Genom ett systematiskt bruk av olika former av våld och hot försöker förövaren kontrollera och utöva makt över den brottsutsatta.” / ”Kontroll och maktbehov är den yttersta drivkraften bakom utövandet av våld i nära relationer. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsfrihet.”

Men för omfång använder man breda våldsbegrepp: ”Flera omfångsundersökningar har genomförts i Sverige och i Norden, för att kartlägga främst kvinnors utsatthet för mäns våld i nära relationer. En svensk studie från 2001 visar att 28 procent av kvinnorna har erfarenheter av att en tidigare make/sambo utsatt dem för fysiskt våld. När det gäller sexuellt våld var siffran 16 procent. I Norge uppskattas mer än en fjärdedel av landets kvinnor någon gång ha utsatts för fysiskt våld av en partner. En finsk studie från 2006 visar att 43,5 procent av finska kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en man – obekant eller bekant. … En stor andel våldsutsatta anmäler dock aldrig de övergrepp som de utsatts för i den nära relationen, vilket innebär att mörkertalet är stort. Omkring 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer kommer aldrig till polisens kännedom.”

Obserera hur diskussionen om omfång fokuserar på kvinnors utsatthet, och mörkertal för det. När man på motsvarande sätt gör omfångsundersökningar för båda könen, finner man att mörkertalet för kvinnors våld mot män är ännu större, och att utsattheten med breda våldsbegrepp blir likvärdiga. Då inser plötsligt NCK att det är skillnad på kontrollerande våld och lindrigare former av våldsutövning: ”Det finns studier som rapporterar lika stor utsatthet för relationsvåld för både män och kvinnor. Forskningen visar dock att det rör sig om olika typer av våld. … Kvinnor utsätts oftare än män för grovt och upprepat relationsvåld. När det gäller lindrigare former av våldsutövning (som att knuffa, kasta saker eller dra någon i håret) drabbas män och kvinnor i liknande utsträckning.”

Men om man tycker att skillnaden mellan kontrollerande våld och lindrigare former av våld är viktig, varför gör man då inte den distinktionen när man beskriver och omfångsskattar våldet mot kvinnor?

Den vanligaste formen av våld i nära relationer utövas av en man mot en kvinna som han har eller har haft ett förhållande med. När det gäller polisanmälda fall år 2009 var över 90 procent av de misstänkta gärningspersonerna män.”

Våldet utövas av män från alla samhällsskikt

Vad som förenar förövarna är att de till omkring 90 procent är män, vilket tyder på att våldet är starkt kopplat till kön och maskulinitet.”

Insikterna om omfånget för kvinnors våld mot män har uppenbarligen inte sjunkit in. Skall vi prata om ”[d]en vanligaste formen av våld i nära relationer”, så är det utan tvekan ”lindrigare former av våldsutövning”, där alltså båda könen är lika vanliga som förövare. Det grova kontrollerande våldet är inte alls lika vanligt. Att använda polisanmälningar för att avgöra könet på förövaren visar att de inte bryr sig om de betydligt högre mörkertalen för partnervåld mot män.

Min favorit är dock deras kritik av myter om partnervåld inom samkönade relationer. De verkar inte inse att detta är en direkt spegling av de myter som feminister sprider om partnervåld inom heterosexuella relationer. Att myter om partnervåld leder till att samhället skyddar förövaren och straffar offret, det är nog betydligt vanligare vid heterosexuella relationer, där den feministiska propagandan slår med full kraft, än vid samkönade relationer, där det feministiska perspektivet att kvinnor är offer och män förövare, bara blir indirekt tillämpbart i den mån det finns en feminin och en maskulin part i den samkönade relationen.

Liknande mönster vad gäller förövare/offer återfinns i samkönade relationer. Det är dock vanligt att våld i samkönade relationer trivialiseras, exempelvis för att kvinnor inte uppfattas som potentiella förövare eller på grund av föreställningar om att en man borde kunna försvara sig. Synen på vem som är förövare i icke-heterosexuella relationer har stor betydelse för myndigheters bemötande av våldsoffer. Ett vanligt antagande är att den mer ”feminina” parten i relationen antas vara våldsutsatt, vilket vid flera tillfällen lett till att förövaren – och inte offret – erbjudits skydd.”

NCK citat från: http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Vald_i_nara_relationer_amnesguide/ och underliggande sidor.

Written by bittergubben

29 december, 2012 at 15:45