Feminismens ”kvalitativa” diskurs

Inom sociologi är det vanligt att man gör kvalitativa studier, för att utforska vilka frågor man vill ställa, för att få idéer till modeller. Ett litet antal personer som representerar det man vill studera, utfrågas ingående, med många öppna frågor där den intervjuade får berätta fritt. Detta ger förslag till samband, exempel på hur världen kan se ut. Sedan använder man kvantitativ analys för att avgöra om de modellerna och idéerna man fått fram stämmer överens med verkligheten, genom att studera data för ett stort antal individer.

Inom feminismens så kallade genusvetenskap, där kringgår man de kvantitativa studierna, man ordnar dem så man får det resultat man vill ha eller så hoppar över dem helt och hållet. Man gör en stor mängd kvalitativa studier, med personer som har lämpliga erfarenheter/attityder, och tar också ett stort antal personliga berättelser. De berättelser som bekräftar feminismens värderingar – att kvinnor är bra, goda och diskriminerade, och att män är dåliga, onda och priviligierade – samlas ihop och sprids. Berättelser som ger motsatt intryck finns inget intresse för. Man skapar därigenom en diskurs av berättelser som visar det man vill visa. En sådan diskurs kan inte mer än påvisa förekomst, den kan inte utgöra grund för att bedöma hur vanligt något är, eller göra några som helst jämförelser mellan könen, men feminister verkar uppfatta den som en representativ beskrivning av verkligheten – diskursen utgör deras verklighet.

Betrakta t.ex. barn som blir misshandlade av en förälder. Man hör ofta feministiska historier om hur synd det är om barn som blir misshandlade av pappa – men när hörde du senast en feminist berätta om hur synd det är om ett barn som blir misshandlat av mamma? En feminist svarar ofta att sådant i stort sett inte förekommer, det är männen som misshandlar, inte kvinnorna – det är ju vad som bevisas av den feministiska diskursen. Men i verkligheten är det VANLIGARE att en mamma misshandlar sitt barn är att en pappa gör det.

I den mån man gör kvantitativ analys är man noga med att bara utföra sådana undersökningar som bekräftar den bild man vill måla upp. Kvinnor är bra, goda och diskriminerade, män är dåliga, onda och priviligierade. Den kvantitativa analysen ses inte som ett sätt att pröva sina hypoteser, utan som ett arbete som behöver göras får att få vetenskaplig legitimitet åt sina teser. Man trixar med ledande frågor, definierar nyckelord på märkliga sätt, gör tolkningar som inte stämmer med det empiriska materialet och använder sig av statistiska felkällor för att få de resultat som man vill ha. Istället för att ha ett neutralt språk för att beskriva och undersöka verkligheten, som man gör inom seriösa vetenskaper, använder man värdeladdade ord, som gör att man bestämt resultatet innan man gjort några undersökningar. Betrakta t.ex. diskussionen kring den genusvetenskapliga rapporten ”Slagen Dam”.

Den feministiska diskursen kan beskrivas som intellektuell porr för manshatare. Som en underhållningsprodukt, där de enskilda exemplen har en grund i verkligheten, men där helheten inte alls är representativ för verkligheten. Ungefär som pornografin. Det förekommer ju i verkligheten att kvinnor är bisexuella nymfomaner med jättebröst, men deras förekomst i verkligheten är mikroskopisk jämfört med deras förekomst i porrfilmer. Porrkonsumenter är medvetna om att porren är en underhållningsprodukt, men många feminister har den feministiska diskursen som verklighetsbild.

Och att använda en sådan diskurs i skolundervisningen? Och kräva att pojkarna skall hålla med?

Vad är en ”ist” och en ”anti-ist”?

Feminister beklagar sig ofta över att de, bara baserat på att kalla sig feminister, antas stå för diverse åsikter som associeras med feminismen. Och de har i många fall rätt i det klagomålet.

På samma sätt, om någon kallar sig kommunist, så hålls vederbörande ansvarig för allt som kommunistdiktaturer har utfört.

Att kalla sig för en ist av något slag, skall inte tolkas som att man delar alla åsikter som har hävdats av den rörelsen, eller att man skall hållas ansvarig för sådant som rörelsens övriga anhängare har gjort. Inte ens en ideologi kan hållas ansvarig för sina anhängares försyndelser, än mindre kan en anhängare hållas ansvarig för andra anhängares försyndelser.

Men en ism har ändå några grundläggande värderingar, det som definierar den, detta säger man att man står för när man bekänner sig till ismen.

Omvänt, anti-isten är någon som förkastar ismens kärna. Det här är betydligt vagare, eftersom förkastandet i sig inte säger vilka värderingar man står för istället.

Kommunismen står för det kollektiva ägandet av realkapitalet. Det är kommunismens kärna, det som skiljer den från kapitalismen, där realkapitalet ägs av fria individer, eller sammanslutningar därav. Vill du kritisera någon som kallar sig kommunist, så skall du argumentera emot ett statligt ägande av allt realkapital. Min favorit i det avseendet skulle vara kapitel 1 i Milton Friedmans ”Capitalism and Freedom” från 1962. Utan ekonomisk frihet, ingen politisk frihet. För att utöva politisk frihet på ett sätt som spelar roll, krävs för eller senare inblandning av någon form av ekonomiska resurser. Lokaler att hålla möten i, radio och TV sändningar, tryckpressar, löner till anställda inom rörelsens organisationer. Om staten kontrollerar alla ekonomiska resurser, så skulle politisk frihet förutsätta att staten väljer att ställa sådana resurser till sina kritikers förfogande. Varför skulle de som styr staten vilja göra det? Och väljer du att vara obekväm och kritisera statens ledning, hur kommer det då att gå för din karriär? Om staten väljer att sparka dig p.g.a. din obekväma kritik, var skall du då söka jobb? Om staten är den enda ägaren av realkapital, är staten den enda arbetsgivaren. Alla kommer vara beroende av statens välvilja, och därmed sakna reella möjligheter att kritisera staten och dess ledning. Således, kommunismen leder till avsaknad av politisk frihet – vilket också är vad vi har sett i praktiken. Med avsaknad av både ekonomisk och politisk frihet så har vi en diktatur.

Antikommunist är då alla de, som tycker att staten inte skall få äga allt. Det säger inte så mycket om vad vederbörande vill ha istället, det kan vara t.ex. en nattväktarstat eller en välfärdsstat. Sedan skulle ju väldigt många associera antikommunism med dess mer kända anhängare, t.ex. senator McCarthy och hans kommunistjakt, men det vore en lika felaktig association där som vid feminism eller kommunism.

Feminismen kan ju vara lite besvärligare att komma överens om vad som är dess kärna, eftersom feminister ofta definierar feminismen på sätt som är inkompatibla med innehållet. T.ex. att feminism skulle handla om att inte döma människor utifrån deras kön – när feminismen är helt patologisk med att döma utifrån kön, män är skyldiga, kvinnor är offer.

Feminismen verkar inte kunna definieras utifrån någon uppsättning åsikter. Det finns många motstridiga skolor inom feminismen. En del feminister hävdar att det inte finns några biologiskt drivna personlighetsskillnader mellan könen, andra att sådana skillnader existerar. Många feminister är på vänsterkanten, men det finns också feminister på högerkanten och däremellan.

Det som de olika feministiska skolorna ändå har gemensamt, är att de bryr sig om kvinnor, tar kvinnoperspektiv, relaterar till kvinnor, värderar kvinnor, i bemärkelsen att de bryr sig om kvinnor men inte om män, att de tar kvinnoperspektiv men inte mansperspektiv, relaterar till kvinnor men inte till män, värderar kvinnor men inte män. Det finns ett ord för det. Chauvinism.

Chauvinism är att tycka att det egna könet är bättre och mer värt än det andra könet. Feminism och kvinnochauvinism är synonymer.

Antifeminism innebär då att vara emot kvinnochauvinismen. Att säga att man är antifeminist innebär inte mer än så, det är bara ett avståndstagande från det som är feminismens kärna. Det säger inte så mycket om vad vederbörande vill ha istället, både manschauvinister och jämställdister är antifeminister. Så det blir lite märkligt att använda antifeminist som ett skällsord – det förutsätter att man håller antifeminismen ansvarig för de olika åsikter som associeras med den, och det är inte mer rätt när det gäller antifeminism än när det gäller feminism.

Själv är jag jämställdist. Jag anser att alla skall ha samma rättigheter och skyldigheter, oavsett kön, och accepterar att skillnaderna i beteende mellan könen ofta resulterar i statistiskt olika utfall.

Om könsnormerna

En del feminister verkar hävda att männen dikterar normerna. Att kvinnor strävar efter att uppfylla normerna som män ställer upp, men att män gör det som de gör för att imponera på andra män. Jag hävdar att män och kvinnor har ungefär lika mycket att säga till om vad gäller normerna. Inom ett område där ett kön dominerar, så att diskurs inom det orådet domineras av det könet, så kommer det könet även dominera normerna. Eftersom kvinnor är mer benägna att diskutera kön, relationer och känslor torde relaterade normer vara mer påverkade av kvinnor än av män.

Ganska symmetriska könsnormer

Påtryckningar på att man skall sträva efter normuppfyllelse är till stor del interna inom könet. En kille som backar från en utmaning kan bli retad av sina kompisar. En kvinna som lägger på sig några kilo får pikar från sina väninnor.

Könsnormerna för ett kön kan betraktas som externa normer från det andra könet och interna normer som existerar inom könet.

De externa normerna är ofta outtalade. Frågar du en person kan vederbörande neka till att ha preferenser som stödjer normen, men när vederbörande väljer partner indikeras ändå att denne faktiskt har sådana preferenser. T.ex. att många män föredrar kvinnor med stora bröst, men säger det ofta inte eftersom många kvinnor – även storbröstade kvinnor – inte tycker om när män har sådana preferenser. På samma sätt, många kvinnor föredrar rika män, men säger det inte rakt ut eftersom många män inte tycker om golddiggers som bara vill ha deras pengar.

De interna normerna är ofta deriverade former av de externa normerna.

Kvinnor föredrar män som (bland annat) presterar på sådana sätt som ger social status. De flesta män upplever en tydlig press att prestera. Detta leder till derivatnormen att mannen skall prestera på allt, även på sådant som kvinnor uppfattar som enbart fånigt. När killar bokstavligen håller en pissing contest är det alltså en manlig derivatnorm, som i någon mån drivs av en bakomliggande kvinnlig norm, trots att beteendet bryter mot kvinnors preferenser.

Män föredrar kvinnor som (bland annat) har lagom tjock (smal) kropp. De flesta kvinnor upplever en tydlig press att vara så smala som möjligt, eftersom om de åt som de kände för att äta skulle de bli tjockare än vad typiska män föredrar. Derivatnormen blir att kvinnor skall vara så smala som möjligt, utan att specificera någon undre gräns. En kvinna uppfattas som finare ju smalare hon är, även när hon är så smal att männen tycker hon ser sjuklig ut. När tjejer svälter sig till en anorektisk kropp är det alltså en kvinnlig derivatnorm, som i någon mån drivs av en bakomliggande manlig norm, trots att beteendet bryter mot mäns preferenser.

Någon kanske invänder att mäns tävlingsinstinkt inte bara är en respons på kvinnors efterfrågan på högstatusmän, utan att många män instinktivt är tävlingsinriktade. Men vad är den instinkten annat en evolutionär anpassning till vad kvinnorna efterfrågar? Dito för att många kvinnor instinktivt intresserar sig för sitt och andra kvinnors utseende.

Ja, anorektiska normer är kvinnliga normer

Modeindustrin vänder sig i första hand till kvinnor. De lägger mycket mer på kläder och är mer intresserade av mode än män. Modeindustrins anorektiska modeller har en kvinnlig publik, med kvinnliga normer – även om de kvinnliga normerna är deriverade från manliga normer. Modeindustrin riktar sig till kvinnor, inte till män.

Som kontrast, betrakta kvinnorna i kommersiellt framgångsrik mainstreamporr. Här ser du vad män efterfrågar. Här förekommer mulliga kvinnor, och det finns massvis med bisarra saker/handlingar som tolereras i mainstreamporren, men inte feta eller anorektiker. Hur kan anorexia vara en manlig norm om det inte ens tolereras, än mindre efterfrågas?

Den viktigaste mansfrågan i dagens Sverige: den feministiskt vinklade diskursen

I den offentliga diskursen – i gammalmedia, inom akademiska sammanhang, i politik, även inom skola och dagis – så finns en feministiskt vinklad diskurs. Kvinnor måste respekteras, men det är ok att snacka skit om män. Kvinnor är ett syfte, frågan hur samhället skall bli bättre för kvinnor ställs i alla sammanhang – män är istället ett problem, och frågorna som ställs är hur samhället skall hantera detta problem. Man bedriver kvinnoforskning för att lyfta fram kvinnor och hjälpa kvinnor inom allehanda områden, men problematiserar mannen med ”kritisk mansforskning”. Det är bara på internetbloggar som den här kvinnochauvinismen utmanas.

Hur skall vi inom denna misandriska diskurs kunna komma tillrätta med andra mansfrågor? När de som tar upp mansfrågor ignoreras – eller om de lyckats bli tillräckligt kända för att bli uppmärksammade i gammalmedia, som Pär Ström, omgående blir hånade av feminister i media – hur skall då en konstruktiv debatt kunna föras?

Om någon hävdar att män drabbas av någonting, så är genast feminister där och förlöjligar det, det som män drabbas av är ju ingenting jämfört med det som kvinnor drabbas av – en slutsats de når genom att ignorera allt sådant som män drabbas av, och överdriva sådant som kvinnor drabbas av, inklusive att skapa och underhålla rena myter.

Vi måste utmana den kvinnochauvinistiska feminismens tolkningsföreträde och värderingar. Om männens väl var lika viktigt som kvinnornas väl – om män och kvinnor var lika mycket värda i den offentliga diskursen – så skulle de andra mansfrågorna lösa sig.

Att prata om andra mansfrågor men skippa feminismkritiken?

Feministen Lisa Magnusson skriver på sin blogg angående Per Ströms bok ”Sex Feministiska Myter”:

”Tänk om Pär Ström istället skulle lägga sin tid och möda på att arbeta för det som uppenbarligen står honom närmare om hjärtat, nämligen mansfrågor. Det finns en rad områden där män är missgynnade. Några exempel: Att pojkar halkar efter flickor i skolan, att pappor fortfarande inte ses som fullgoda föräldrar utan konstant förbises i familjerättsprocesser – för till skillnad från vad Pär Ström och hans gelikar själva anser så finns det inga belägg för att män skulle vara sämre än kvinnor på att ta hand om barn. Att många män är så väldigt ensamma och utsatta, att de överhuvudtaget lever ett mycket hårdare liv än kvinnor och dör tidigare.

Det finns ju så väldigt mycket bra och konstruktivt som Pär Ström skulle kunna göra istället för att sprida etter om kvinnor.”

Han sprider inte etter om kvinnor, utan om feminister. Och var hävdar Ström att män skulle vara sämre på att ta hand om barn? Jag har läst en del på hans blogg och har inte lagt märke till att han skulle ha skrivit något sådant. Skulle vara lämpligt med citat för att motivera påståendet att Ström hävdar något sådant. Jag får intrycket att det är väldigt vanligt att när en feminist anklagar en feministkritiker för att ha en åsikt, så är det en åsikt som hon själv hittat på att motparten har. Kvinnor är mer benägna att vilja ta hand om barn, män är mer benägna att satsa på karriär. Att erkänna en dylik statistisk skillnad mellan könen innebär inte att säga människor inte är kapabla att utföra andra handlingar än de som personer i samma kön är mest benägna att göra.

Anledningen till att jag tar med citatet är att synsättet att feministkritiker borde diskutera mansfrågor istället för att kritisera feminismen. Magnusson är tillräckligt måttlig i sin feminism för att erkänna att det finns en rad områden där män är missgynnade. Det finns en del feminister som gör liknande uttalanden, att mansfrågor finns men att feminismen inte är en del av problemet, inte hindrar mansfrågor. Men det är just det som feminismen är och gör.

De feministiska myter som Ström angriper är ju paradexempel på sådant som används för att förlöjliga de som vill prata om mansfrågor. Att deras fjuttiga mansfrågor inte är någonting jämfört med de enorma kvinnofrågorna – är det då inte legitimt att försvara sig med att påpeka hur dessa kvinnofrågor ofta består huvudsakligen av lögner och hype? Hur skall vi kunna göra meningsfulla jämförelser mellan könen, och ha meningsfulla debatter om situationen mellan könen, när ena sidans perspektiv inte får framföras annat än på privata internetbloggar och den andra sidans perspektiv inte ska behöva utsättas för någon som helst saklig granskning, inte ens när den framförs som statsfeministisk regeringspolitik?

Det är en viktig mansfråga – i min mening den viktigaste – att vi får mer balans i debatten. Då krävs det att det blir rumsrent att framföra även mansfrågor, och att det feministiska perspektivet inte längre är så heligt att det inte får utsättas för kritisk granskning. Med sin bok ”Sex Feministiska Myter” har Ström gjort ett viktigt bidrag i denna viktiga mansfråga.

Att utmana feminismen dominans och dess undanträngande av mansfrågor är inte ett sidospår – det är den viktigaste mansfrågan. Hur komma framåt? Jag tror faktiskt att gnällande är en bra idé. Levereras det välformulerat, med bra argument och till rätt parter ger det i långa loppet resultat. Det är något som vi kan lära oss av feminismen – som ju demonstrerar att man inte ens behöver ha särskilt bra argument.

Visst, det har blivit bättre de senaste åren. När Ström släppte sin senaste bok så blev den uppmärksammad i gammalmedia, och i vissa fall med positiva recensioner. Men det är ännu så länge att betrakta som undantag, normen är att de som på allvar förespråkar att könen skall ha samma rättigheter och skyldigheter – de som alltså är emot den moderna feminismen – hånas och förlöjligas.