bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Anna Lindeborg dekonstruerar jämställdismen, men inte sina egna stereotyper

with 6 comments

Anna Lindeborgs masteruppsats i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet har åtminstone en kul titel: ”Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet”. http://hdl.handle.net/2077/33753

Jag börjar med att försöka säga några positiva saker. I kapitel 2 gör hon en bra hantering av begreppet antifeminism, och beskriver rimligt hur det finns olika syn på begreppet inom ”rörelsen”. En sak jag skulle vilja tillägga är att utöver de olika betydelser som tillskrivs begreppet, finns också skillnad i förhållande till feminismen; i synnerhet Pelle Billing (och Certatio) är inte riktigt antifeminister även med min användning av ordet – de är bara kritiska mot stora delar av feminismen, inte feminismen som sådan, och tycker att det finns bra feminism. Vilket måhända beror på att man tillskriver ordet feminism olika betydelse …

Erik på Genusdebatten är kritisk till att hon använder ordet feminismkritisk istället för jämställdism; jag delar inte den kritiken utan tycker båda orden är rimliga. Jämställdismen ÄR kritisk mot modern svensk feminism, det är inget att hymla om.

Hon citerar mycket av det som hon tolkar, så det går att förhålla sig till hennes tolkningar. Ofta när feminister skriver om jämställdister, är det märkliga påståenden som man inte känner igen och undrar vad fanken de har lyckats tolka på det viset. Här får man alltså reda på vad fanken det är hon lyckats tolka på det viset, även om jag ofta undrar hur fanken hon lyckats. Och som läsaren antagligen märkte har jag fått slut på positiva saker att säga.

Lindeborgs egna åsikter liknar Emma Åhmans, åtminstone i mina ögon, men Lindeborgs når inte upp till Åhmans (relativa) respektfullhet i behandlingen av ”de andras” åsikter, som gjorde Åhmans uppsats dräglig. https://bittergubben.wordpress.com/2013/07/20/jag-ar-alltmer-positiv-till-emma-ahmans-uppsats-om-jamstalldister/

Det är så mycket dumheter i hennes rapport, att det blir ohanterligt att bemöta allt; jag fokuserar på områden där jag citeras.

Positivism och extrempositivism

Genom en post-strukturalistisk förståelse av världen grundar sig min epistemologiska utgångspunkt i en kritik av den traditionella positivistiska synen på kunskap som något absolut. En positivistisk kunskapssyn grundar sig på idén om det rationella forskarsubjektet som kan fastställa säker och absolut kunskap.”

För denna beskrivning av positivism hänvisar hon till Torsten Thurén. Ulf T: ”I Kap 3 skriver han iofs ungefär det som Lindeborg refererar, men innan dess skriver han: ”Men observera att positivism inte är detsamma som jag beskrivit som det jag kallar dogmatism, och hermeneutik är inte samma sak som kunskapsrelativism. De moderna forskare som bygger på positivism, är i allmänhet väl medvetna om problemen med att uppnå säker kunskap.” http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38522 (se även http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38502)

Bortsett från en del frågor inom naturvetenskapen, där man möjligen kan ha en så stor tilltro att man betraktar kunskapen som troligtvis varandes en helt korrekt bild av verkligheten, finns det någon – överhuvudtaget någon – som tar en sådan inställning till vetenskap i allmänhet, att de slutsatser som forskare drar skall ses som absoluta sanningar?

Den position som Lindeborg kallar positivism är någonting som inom samhällsfrågor vore extremt, absurt, märkligt. Har den, såsom Lindeborg beskriver den, några utövare där? Eller är det bara en genusvetenskaplig karikatyr, som man använder som kontrast för att få genusvetenskapens kunskapssyn att framstå som vettig? Det Lindeborg benämner positivism kommer jag att benämna extrempositivism; när hon skriver positivism bör man läsa extrempositivism. Jag misstänker att den i stort sett bara existerar som en genusvetenskaplig karikatyr.

Den här uppsatsen skriver in sig i den numera etablerade genusvetenskapliga traditionen att se forskningen som ett kritiskt självreflexivt projekt. Det handlar om att problematisera och dekonstruera vetenskapen, och visa på dess rörlighet och dess instabilitet. Detta genom en kritik av positivismens rationella forskarsubjekt, och dess övertygelse om sann, absolut och objektiv kunskap.”

Denna etablerade feministiska/genusvetenskapliga traditionen att ifrågasätta de karikatyrer man skapar av motparterna? För det är det som hon gör …

Jämställdism som extrempositivistisk

Rörelsen artikulerar genomgående en positivistisk kunskapsdiskurs. Kunskap är en sanning som går att finna utan människors upplevelser av den. Diskursen om den neutrala, objektiva forskaren är stark. Detta är det enda sättet att uppnå sann kunskap om hur det verkligen är. Det mångtydiga elementet kunskap fixeras här som neutral sanning.”

I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning.”

Billing och Bittergubben talar om sin syn på kunskap som något absolut, något man kan finna som en sanning därute. Detta kan man finna förutsättningslöst och fritt.”

Hur kan hon komma fram till att jämställdismen är positivistisk, i den bemärkelse som hon använder ordet?

Verkligheten existerar. Den har de egenskaper den har. Vetenskapens roll är att försöka utröna och modellera detta, med så hög korrekthet som möjligt. Om man har olika hypoteser för hur verkligheten kan vara beskaffad, testar man dessa, ser vilken som stämmer bäst överens med observationer. En del teorier klarar sig, även efter att de blivit utförligt testade, och man kan ha en hög tilltro till att de säger någonting meningsfullt om av verkligheten. Vetenskapens sökande kräver att de som deltar strävar efter neutralitet och objektivitet. Det är ideal, och i ju större utsträckning de uppfylls, desto högre grad av korrekthet kan vetenskapen uppnå. Vetenskapen har förmått att producera en kunskapsmängd, som är oerhört mycket större, och har mycket högre grad av korrekthet, än vad som hade varit möjligt att bygga upp utan vetenskapens ideal. En kunskapsmängd som dramatiskt förbättrat människans livsvillkor.

Hur får Lindeborg detta till extrempositivism? Anser hon, att om man anser att verkligheten existerar bortom våra uppfattningar om den, så anser man att det som forskare kommer fram till är absoluta sanningar, och att om man anser att neutralitet och objektivitet är ideal som är viktiga för vetenskapen, så anser man att forskare magiskt alltid är helt neutrala och objektiva?

Vetenskapen, med dess ideal som neutralitet och objektivitet, dess strävan efter att på ett så korrekt sätt som möjligt beskriva verkligheten, uppnår en högre grad av omfång och korrekthet än vad åsikter och ideologiska postulat någonsin kan göra. En enorm och högkvalitativ kunskapsmassa som ingen individ någonsin skulle kunnat skapa själv, och som det inte hade varit möjligt för människor att bygga upp utan vetenskapens ideal om neutralitet och objektivitet.

I hennes värld verkar det finnas en dikotomi mellan å ena sidan kunskapsrelativism, där det bara existerar åsikter och diskurser, där dessa är lika mycket värda, lika legitima i sina anspråk på att beskriva världen, och å andra sidan, tron på vetenskapen som bara varandes absoluta sanningar. När vi förkastar den första positionen, och hävdar vetenskap som varandes bättre än bara åsikter, antar hon därmed att vi står för den andra. Som att där inte skulle finnas några mellanting. Det här är någonting som säger något om Lindeborg, inte om jämställdismen eller vetenskapen. Det är Lindeborg som står för en väldigt onyanserad bild av vad man kan anse att vetenskap är. Det hon ser som alternativet till hennes egen vetenskapssyn, är en karikatyr, en extremposition, en arketyp. Delar man inte hennes syn på vetenskap, då utgår hon från att man står för karikatyren, istället för att sätta sig in i vad motparten anser. Den vetenskapssyn som jag har ingår uppenbarligen inte i hennes begreppsvärld, och hon verkar inte vilja ta till sig några fler sätt att betrakta vetenskapen än de som hon lärt sig inom den så kallade genusvetenskapen.

Existerar verkligheten, och skall vi försöka förstå den?

Lindeborg: ”Litteraturvetaren Nina Björk skriver i sin bok Under det rosa täcket (1996) att ”Vi bär alltid på en kulturell ryggsäck, som talar om för oss vad vi ska se och hur vi ska värdera det vi ser”. Bittergubben lyfter detta citat och menar att Björks kunskapssyn är anti-intellektuell.”

Hon citerar mig: ”Det finns en verklighet därute, och den kan studeras, den kan undersökas. Att det kan vara svårt, att man kan göra fel, att man kan vara blind för sådant man inte tittar efter, och att värderingar är en helt annan fråga, sådant ursäktar inte att skita i naturen, att förkasta den kunskap som producerats, och istället bara hitta på att saker och ting är så som man av politiska skäl känner för att de skall vara.”

Det kan förefalla en märklig reaktion på det citatet, men hon har klippt ner det citat jag reagerar på. Det inleds egentligen med: ”Naturen står inte att finna bortom våra uppfattningar om den”. Varför valde Lindeborg att klippa bort det? Tycker hon att det är en uppfattning så normal och rimlig att hon inte förstår att det var en central del av vad jag reagerade på? Eller tycker hon att det är fel, så att det är därför hon väljer att inte ta med det?

Hennes kommentar till citatet: ”Bittergubben lyfter svårigheten för forskaren att vara neutral, men landar ändå i att det finns en absolut, sann verklighet därute. Om man inte hittar den handlar det om att ”det kan vara svårt, och att man kan göra fel”.”

Tycker Linderborg att det finns en motsättning mellan att anse, å ena sidan att neutralitet är ett besvärligt ideal att sträva efter, och att vetenskapen mycket väl kan ha fel, och å andra sidan att anse att verkligheten existerar? I så fall, hur? Vari består motsättningen? Jag begriper inte det.

Eller tycker Linderborg att positionen att verkligheten existerar, oundvikligen implicerar att forskare som strävar efter att beskriva den – och tycker att de kan dra slutsatser om den – oundvikligen har funnit absoluta sanningar? I så fall är det ju intressant huruvida Linderborg själv anser att verkligheten inte existerar, bortom våra uppfattningar om den?

Ett vanligt missförstånd av diskursteorin är föreställningen om diskursen som något frikopplat från materialitet. Faktumet att alla objekt upprättas inom en diskursiv praktik, har ingenting att göra med frågan ifall det finns en värld utanför tanken. Att objekt som exempelvis bord och datorer existerar förnekas absolut inte här. Däremot motsätter sig diskursteoretikerna att objekten skulle kunna konstituera sig själva som objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor.”

Alltså, hon förnekar absolut inte att verkligheten existerar (?), men verkar ändå tycka att det är märkligt att jag hävdar att den existerar. Huh? Jag läser ovan som att ”[verkliga] objekt kan inte konstituera sig själva som [diskursiva] objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor”. Om vi bortser från absurditeten i att tillskriva objekten en egen agens i att konstituera diskursen, skulle jag uttrycka det som att vår nuvarande förståelse av världen begränsas av vår nuvarande förståelse av världen. Alltså en tautologi som jag inte motsätter mig.

Skillnaden mellan oss är då att jag anser att forskare skall sträva efter att förstå verkligheten, sträva efter så hög korrekthet som möjligt, inte bara fritt fantisera om den utan hänsyn till grad av överensstämmelse med verkligheten. Baserat på den skillnaden tycker hon att jag är extrempositivist?

När hon absolut inte förnekar verklighetens existens, implicerar inte det att hon tycker att det som forskare hävdar alltid är absolut sant; men när jag hävdar att verkligheten existerar, och att forskare skall sträva efter att förstå den, så betyder det att jag är en extrempositivist? WTF?

Är det viktigast att vara akademisk forskare, eller att sträva efter korrekthet?

Verkligheten existerar. Man skall sträva efter att ens verklighetsbeskrivning är så korrekt som möjligt, stäva efter att den med så hög sannolikhet som möjligt är kompatibel med verkligheten. Inom vetenskapskulturen är idealen som neutralitet och objektivitet viktiga, men det betyder inte att man behöver vara en akademisk forskare för att sträva efter en så korrekt verklighetsbild som möjligt.

Men Lindeborg ser en konflikt här: ”I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning. Det är den objektiva, neutrala forskaren som kan finna kunskap. Rörelsen menar att jämställdhetspolitiken inte bygger på kunskap då den bygger på den ideologiskt präglade genusvetenskapen. Den andra kunskapsdiskursen skapas genom att fixera kunskap som situerad. Aktörerna inom rörelsen situerar sig själva som personer och skaffar sig kunskap om verkligheten genom denna position. De använder den situerade kunskapen när de argumenterar för sina politiska idéer och när de dementerar feminismens bild av samhället och verkligheten.” / ”Här visar sig en diskursiv kamp mellan hur kunskap ska manifesteras och fixeras. … det finns två konkurrerande, motsägelsefulla kunskapsdiskurser inom rörelsen …

Konflikten bygger på vetenskapssynskarikatyren, där forskare är absolut objektiva och producerar absoluta sanningar; med den som bakgrund blir det problem när folk betraktar egna erfarenheter. Med en mer korrekt beskrivning av rörelsens kunskapssyn blir det inte konflikt. Det handlar om ideal som eftersträvas i riktig vetenskap, och som man kan eftersträva som enskild individ, även om man då knappast når upp till samma nivå som inom vetenskapen. Dessa ideal rycker genusvetenskapen på axlarna åt, rynkar på näsan åt dem, och i Lindeborgs fall, tycker att de som värderar dessa ideal kan avfärdas som någon form av extremister, som tror att forskningsresultat är absolut sanna och att individer inte kan bedriva meningsfull tankeverksamhet?

Det är fler än Kvinnaochantifeminist som manifesterar den kunskap de själva utgår ifrån, genom att situera den i sig själva. Bittergubben skriver: ”Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt.” / ”Här skriver Bittergubben om kunskap, vilket återkommer i många av bloggarnas resonemang kring kön och könsskillnader, med utgångspunkten i ”jag tror att”. Uttalanden likt detta konstruerar en kunskapsdiskurs, bortom kopplingen till den sanna verkligheten till förmån för en individs trosuppfattningar. Fler exempel kan hittas i talet om samhället då många resonemang börjar med ”jag upplever att…” för att sedan presentera en bild av verkligheten och dra långtgående slutsatser utifrån denna egna upplevelse av verkligheten.” (min fetstil)

Verkligheten existerar oberoende av vad jag tror om den. Oavsett om jag har rätt eller fel, så är verkligheten som den är; huruvida småpojkar under evolutionär tid var begeistrade av mammutar, det var som det var, jag kan bara spekulera om det och mina spekulationer påverkar inte hur det faktiskt var.

Anser hon att det finns någon form av motsättning mellan att tro att verkligheten existerar och att spekulera om hur den är beskaffad? Lindeborg verkar uppfatta det som inkonsekvent av mig när jag skriver ”jag tror att”, när hon jämför det med den vetenskapssynskarikatyr som hon anser tillämplig för mig? Det blir ännu värre i hennes analys av det Ninni skriver. Problemet ligger i att vetenskapssynskarikatyren som hon tillämpar, inte är tillämplig, men Lindeborg verkar föredra att förstå jämställdismen genom hennes egna stereotyper – alltså att inte förstå den.

Lindeborg tycker man inte kan vara neutral, att alla oundvikligen färgas av sina åsikter och värderingar; ja, men man kan ha neutralitet som ideal, värdera objektivitet och neutralitet, sträva efter det. Det verkar vara där vi finner klyftan i kunskapssyn mellan jämställdismen och Lindeborg; jämställdismen ser det som viktiga ideal, Lindberg ser det som något som implicerar extrempositivism och naivitet.

Frihet och biologiska könsskillnader

Hon anser att det finns någon form av motsägelse mellan att vara liberal – att människor om möjligt skall få välja sina egna liv utan onödiga statliga diktat – och att tro på att det finns biologiska könsskillnader. Men vari består motsägelsen? Skall en individs val inte betraktas som fritt för att vederbörande tar hänsyn till sina egna preferenser?

Motsägelsen verkar bestå i att hon använder etiketten liberal för det ena, etiketten konservativ för det andra, och då tycker att det måste vara inkompatibelt. Att det skulle vara någonting problematiskt med hennes etiketterande verkar hon inte reflektera över, eller med det som hon associerar etiketterna till?

Om fri vilja inte kan kombineras med tro på att biologi spelar roll för könskillnad i biologi, vad spelar då skillnadens könsberoende för roll för inkompatibeliteten? Om biologin var sådan att det inte förelåg någon biologiskt driven könsskillnad, men ändå i variationen i personlighet mellan individer, så att en del var t.ex. introverta och andra mer extroverta, och det fanns en biologisk komponent i det, skulle det vara inkompatibelt med att vara liberal? För den enskilde individen skulle det inte vara någon skillnad; det finns en biologisk komponent i personligheten, står det i motsats till fri vilja? Enligt Lindeborg?

Antagligen inte. Antagligen associerar hon tro på att ingen biologisk könsskillnad i personlighet föreligger med att vara för frihet, att människor skall få vara som de vill; och associerar att tro på att biologiskt drivna könsskillnader finns med åsikten att människor har någon form av moralisk skyldighet med att agera i enlighet med vad som är vanligt inom könet. Med sådana associationer kan jag förstå konflikten, med det är så fall hennes associationer, hon kan inte hålla jämställdismen ansvarig för dem. Tvärtom, det skulle placera henne i den inskränkta konservativa roll hon påtvingar andra; hon använder sina stereotyper så stenhårt att hon inte kan acceptera när andra inte passar in i dem, och istället för att då konstatera att hennes stereotyper inte funkar lägger hon skulden på de som inte passar in och tycker att dessa är inkonsekventa.

En bög som inte är fjollig? Så inkonsekvent! Han borde bestämma sig om han ska vara bög, och då måste han vara fjollig, vill han fortsätta vara icke-fjollig borde han vara hetero! Det är ungefär på den nivån jag uppfattar Lindeborgs kritik om att de som är för frihet inte får acceptera att det finns könsskillnader; och att de som anser att forskningen skall sträva efter saklighet och korrekthet måste tycka att forskarnas slutsatser är absoluta sanningar; jag förstår inte hur hon annars får det till konflikt?

Det tydligaste exemplet på en diskursiv kamp är den som pågår när rörelsen talar om kön. Å ena sidan sägs individen vara fri i liberal bemärkelse, men när den tillskrivs ett kön framträder en konservativ diskurs där könen begränsas och styrs av sina biologiska förutsättningar.

Om en människa har ”biologiska förutsättningar” som ”begränsar” – t.ex. om någon har anlag för introversion – så är vederbörande inte fri? Huruvida denna biologiska förutsättning är relaterad till kön eller inte, det kan inte jag se hur det påverkar hur ”begränsande” den är, och kan alltså inte påverka huruvida erkännandet av den biologiska förutsättningen är kompatibelt med att vara liberal. Jag menar, om en man har anlag för introversion, så påverkas ju inte graden av begränsning för honom av om personer av annat kön har samma anlag lika ofta eller inte, han har ändå de biologiska förutsättningar som han har. Alltså, för att vara liberal måste man förneka personlighetens alla beroenden på biologi. Om jag förstår Lindeborg rätt. Eller är erkännande av biologiska förutsättningar för människors personligheter bara inkompatibelt med liberalism om dessa biologiska förutsättningar är relaterade till könskromosomerna?

Ett till fultolkat citat

Linderborg (i mittenstycket citerar hon mig): ”Genom dekonstruktionen av rörelsens syn på kön har man kunnat se att det inte är varken önskvärt eller möjligt att jämföra män och kvinnors olika roller i samhället. Bittergubben skriver explicit om att det är helt irrelevant att ställa sig frågan ”varför ser det ut som det gör?”

Män bryr sig mer än kvinnor om lönen. Mer än så behövs inte för att förklara att kvinnoyrken har lägre löner. […] En feminist kanske invänder något om att ovanstående skulle vara biologism, att det bara är samhällets normer som gör att folk beter sig så. Vilket är absurt, eftersom ovanstående inte på något sätt säger någonting om orsakerna till varför män bryr sig mer än kvinnor om lönen, och att kvinnor är mer benägna att arbeta deltid, utan bara konstaterar att det är så. Resonemanget påverkas inte av i vilken grad beteendet är biologiskt drivet eller kulturellt. Det enda som spelar roll i ovanstående är hur stor skillnaden i beteende är, inte vad som orsakar den.

Det enda som spelar roll för rörelsen är således konstaterandet att män och kvinnor är olika och inte vad som orsakar det.” (fetstil motsvarar hennes kursivering)

Jag hävdar inte att det i allmänhet är irrelevant vad som är orsaken till könsskillnaderna, bara att det är irrelevant för huruvida just det föregående resonemanget är korrekt, en sådan invändning skulle bara vara att byta ämne. Resonemang om hur skillnad i hur mycket könen bryr sig om lönen påverkar lönestrukturen, är inte med i citatet, förståligt eftersom det är för långt för det, men varför låtsas att något jag säger specifikt om ett specifikt resonemang skulle vara allmängiltigt?

Ett annat exempel på samma tema: ponera att flickor utan ansträngning kan höra vad läraren säger vid en viss volym, men att pojkarna behöver lite högre volym, annars behöver de anstränga sig för att lyssna. Jag säger att lärarna har att anpassa sig till de elever de har; här är det irrelevant om skillnaden är biologisk eller hur pojkarna socialiserats. När någon säger, att om pojkarna socialiserats annorlunda skulle de inte behöva den högre volymen, alltså kan vi skita i det faktiska behovet hos de elever som skolan faktiskt har – något som feminister har en ovana att implicit säga – då ser jag rött. Bortsett från att det är en märkligt att tro att här inte kan finnas några bakomliggande biologiska faktorer, så är det i frågan irrelevant i vilken mån det är biologiskt eller socialiserat; lärarna skall ändå anpassa undervisningen med hänsyn till de faktiska behoven hos de elever de faktiskt har. Det betyder inte att jag anser att det i alla sammanhang är irrelevant vad som är orsak till könsskillnader.

Vad är jämställdister kapabla att artikulera?

Förståelsen att samhället är uppbyggt kring dessa rationella, fria individer gör att andra möjliga förklaringar kring orättvisor och diskriminering blir omöjliga att artikulera.”

Att jämställdismen omöjligen skulle kunna artikulera sig om orättvisor och diskriminering?! Huh?! Mycket av diskussionen handlar ju just om synen på när en skillnad i utfall beror på orättvisa och diskriminering, eller följer av relevanta skillnader i beteende. Att jämställdismen inte tycker att det måste vara diskriminering och orättvisa bara för att könen har olika utfall på ett område, det tolkar hon som en oförmåga att diskutera orättvisor och diskriminering? Att vi inte delar en åsikt betyder inte en oförmåga att artikulera den; vi håller bara inte med om den.

Hon gör massvis med uttalanden av den naturen, att eftersom vi har den och den åsikten, eller av henne anses ha (en del av dem är riktigt märkliga), så är vi oförmögna att artikulera oss om ditten eller datten.

När rörelsen talar om kön, vad är det då som etableras som en nod som ger kön betydelse? Vilka andra moment inom diskurs en är det som sätts samman i kedjan för att ge kön mening? Vilken fixering av betydelse skapas genom artikulering inom just denna specifika diskurs och vilka betydelser blir då omöjliga att artikulera?

Då talet om könens olika roller i samhället skrivs fram genom att hänvisa till individens upplevelse av livskvalitet, kan några andra förklaringar för hur det är att vara kvinna eller man i samhället inte artikuleras. En övergripande samhällsstrukturs potentiella påverkan blir omöjlig att manifestera inom diskursen.”

Jag har nu visat på diskursens skapande av ett vi och ett de. Oavsett epitet antifeminist eller ej, blir den gemensamma politiska identiteten rörelsen samlas kring ett vi mot feministerna. Att artikulera förkastandet av feminismen som helhet gör att alla feministiska betydelsetillskrivningar blir omöjliga.”

Här blir det tydligt att de som avviker från rörelsens ontologiska antagande, att samhället består av fria individer med fri vilja bortom strukturer och normer, inte ryms inom diskursen. Att artikulera betydelser i relation till en övergripande struktur görs omöjligt.”

I talet om att kvinnor och män värderas utifrån olika former av diskurser, att man aldrig kan säga vad som är ”bättre” eller ”sämre” på något mer övergripande plan, manifesteras en diskurs där den feministiska förståelsen av samhället och könens livssituationer omöjliggörs. Att tala om gruppers över och underordning i samhället generellt, görs omöjligt.”

Feminism fixeras genom artikuleringar som verklighetsfrånvänd, konfliktsökande och omoralisk. I dekonstruktionen av feminism framträder det än mer omöjligt att inom denna diskurs artikulera feministiska förståelser av världen, samhället och människors i det. Alla politisk artikulation som görs i termer av feminism eller någon variant av den, görs omöjliga.”

Förutom att artikulera könsmaktsordningen som en fantasi görs den inom denna diskurs obegriplig av två huvudsakliga anledningar. Den första är att rörelsen förstår kvinnor och män som fundamentalt olika, med sina olika för och nackdelar. Den andra är att det inte går att jämföra män och kvinnor som grupp. Genom dessa två grundantaganden i diskursen om kön görs könsmaktsordningen omöjlig som beskrivning av hur samhället ser ut.”

Könen kan heller aldrig jämföras så att lyfta analysen av könens olika livssituationer från individnivå till en samhällsnivå görs omöjligt.”

Alltså, delar man inte Lindeborgs åsikt i en fråga, så innebär det att man är inkapabel att artikulera den. Det kan inte vara så att man är kapabel att artikulera olika förklaringar, men efter att ha beaktat de argument som framförs av debattörer i frågan kommer fram till att det är det ena alternativet som är den rimliga slutsatsen; nej, man har en åsikt och det innebär en oförmåga att artikulera andra förklaringar. Denna avsaknad av tro på det mänskliga förnuftet är antihumanistisk.

Ytterligare inlägg om rapporten:

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-1/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-2/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/

http://bashflak.wordpress.com/2013/08/28/bloggen-citeras-i-magisteruppsats/

http://toklandet.wordpress.com/2013/08/29/begripligt-eller-obegripligt/

Advertisements

Written by bittergubben

1 september, 2013 den 11:51

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] Bittergubben nämndes ju ett flertal gånger i uppsatsen och har nu skrivit sina […]

  2. Vill bara säga att det är bra skrivet och jag instämmer med din avslutande slutsats.

    robjoh

    1 september, 2013 at 12:35

  3. Väl skrivet! Det här med att det är ”konservativt” att acceptera biologiska skillnader i personlighet/preferenser mellan män och kvinnor har jag stött på även bland jämställdister… och jag fattar ingenting. Vad har politisk ideologi med biologi att göra? Ingem -ism i världen kan ändra på ett faktum här och nu (däremot möjligen förändra det över tid). Antagligen menar man att konservativa vill ha det som det var förr, med kvinnan vid spisen och mannan på jobbet, och därför ”hittar på” det här med biologiska skillnader. Det är naturligtvis fullt tänkbart, men i sak (biologiska skillnader eller ej) ändrar det inte ett skvatt. Nada.

    Det verkar var i det här träsket många genusvetare hamnat i: VARFÖR en person anser något är mycket intressantare än om åsikten är sann… eftersom det ju inte finns någon sanning. Vem har då ”rätt”? Den med ”bäst” orsak till åsikten? Den ”goda”?

    Kjell

    1 september, 2013 at 20:05

  4. […] Även Bittergubben, som figurerar i underlaget, har uttryckt sina synpunkter här. […]

  5. […] Men hon tar en helt annan illustration av kunskapsfientlighet: Ett inlägg där Erik kritiserar genusvetaren Anna Lindeborgs analys av jämställdismen. http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/ (där finns pingback till hennes inlägg) Mitt inlägg om Lindeborgs uppsats: https://bittergubben.wordpress.com/2013/09/01/anna-lindeborg-dekonstruerar-jamstalldismen-men-inte-si… […]

  6. […] om Anna Linderborgs uppsats: Bashflak, Bittergubben, Erik 0, Erik 1, Erik 2, Erik 3, Ninni, Toklandet 1, Toklandet […]

    Auktoritetstro II | Bashflak

    7 september, 2013 at 01:55


Vill du svara på en indenterad kommentar, svara på första kommentaren i den sekvensen.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: