bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘socialisering

Könsroller, biologi och lite om vetenskaplighet

with 10 comments

Det pratas ofta om arv eller miljö, som att en egenskap bestäms antingen av det ena eller det andra, men det är i allmänhet en interaktion mellan dem. Inom vissa kretsar vill man förringa biologins betydelse, hävdar att vi är likadana egentligen och att alla skillnader är resultatet av socialisering, där denna socialisering implicit är oberoende av biologi.

Egenskaper accepteras som biologiska enbart i den utsträckning sociala faktorer inte kan ha varit med på något sätt. Eftersom social miljö kan påverka hormonnivåer och annat, blir det mer eller mindre bara könskromosomerna och prenatala hormoner som accepteras. Men även om social miljö påverkar senare hormonnivåer, bestäms könshormonerna huvudsakligen biologiskt, biologin påverkar valet av social miljö, vilka kamrater man umgås med, och biologin påverkar hur man reagerar på en social stimuli.

Det blir överhuvudtaget meningslöst att prata om socialisering och miljöanpassning som existerande utan biologi, när det oundvikligen är biologin som tillhandahåller mekanismerna som socialisering verkar genom. Hjärnan är biologisk.

Det finns även faktorer såsom kost, motion, sjukdomsexponering och liknande, som när man gör uppdelningen arv eller miljö, räknas som miljöfaktorer. I en uppdelning biologi eller socialisering bör sådant räknas som biologiska miljöfaktorer. Deras påverkan är ju inte främst genom socialisering utan genom biologisk/fysisk påverkan. Man kan istället prata om gener eller kultur, så att vi är tillbaks till arv/miljö istället för biologi/socialisering.

Instinkt för könsrollsinlärning?

I naturen har hanar och honor olika förutsättningar i reproduktionen, det är olika vilka strategier som är effektiva för respektive kön. De flesta arter har könsberoende instinkter, genetiskt bestämda könsroller, som är effektivare för respektive kön än vad någon unisexversion skulle vara.

Även människan har en hel del sådana instinkter relaterade till reproduktionen. Hos människan finns även kulturella beteendeskillnader som är mer flexibla. Barnen lär sig från de vuxna, det verkar finnas en könad komponent i det, pojkar tar mer efter män, flickor tar mer efter kvinnor. Att det förhåller sig så kan mycket väl ha en biologisk grund, en instinkt att lära sig från personer av samma kön, för att lära sig de beteenden som inom aktuell kultur varit effektiva för det egna könet, snarare än de som varit effektiva för det andra könet. Istället för bara instinktiva könsroller, som hos djuren, så finns antagligen en instinkt för könsrollsinlärning.

Måhända även en instinkt för könsrollsuppfostran? Det finns i allra högsta grad föräldrainstinkter att ta hand om sina barn, måhända har de instinkterna en könad komponent? Så att man instinktivt uppmuntrar och ger stöd på olika sätt till flickor/döttrar jämfört med pojkar/söner? Det här med biologi eller socialisering är verkligen inte någon vattentät indelning.

Underliggande skillnad och observerbar skillnad

Ibland hör man påståendet att det här med pojkars relativa intresse för bilar, tåg, helikoptrar och liknande inte kan ha biologiska orsaker, eftersom det inte funnits några sådana saker under evolutionär tid. Och därmed att den skillnaden skulle vara socialiserad eller kulturell. Men även om den påtagliga, uppenbara skillnaden inte är direkt kodad för genetiskt, kan den ändå vara en produkt av en underliggande skillnad.

Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt. Det är stort, kraftfullt, ljudligt, och rör på sig, snabbt. Visst finns det även en socialiserad komponent, bilar är viktigare i vårt samhälle än gnuer, och det får genomslag i vad pojkarna blir begeistrade över, men det är i relativt stor utsträckning pojkarna som svarar på det här med stort, kraftfullt och rör sig snabbt, flickorna är inte alls lika benägna att bli begeistrade av samma stimuli. De föredrar social interaktion.

Frågan är inte om det finns någon gen som direkt kodar för fordonsfascination, det gör det inte, utan om det finns någon gen som kodar ett könsberoende för någon egenskap som påverkar hur benägen man är att bli fascinerad av fordon.

Det är på samma sätt när feminister avfärdande säger någonting i stil med att det inte finns någon kvinnlig ”städgen” eller liknande. Frågan är, finns det någon gen som kodar ett könshormonsberoende för någon egenskap som påverkar i vilken grad man (van)trivs med att städa? Förefaller inte alls orimligt att det skulle kunna göra det.

Anpassning till vad motsatta könet efterfrågar

Det finns skillnader i vad som efterfrågas hos motsatta könet, män är mer benägna att efterfråga skönhet och snällhet, kvinnor är mer benägna att efterfråga förmåga och social status. Jag tror att skillnaderna i vad som efterfrågas i åtminstone någon grad har biologisk grund, och vill man bli uppskattad av det motsatta könet, får man ta hänsyn till vad det motsatta könet efterfrågar.

Om man vid uppfostran av barn tar i beaktande vad det motsatta könet efterfrågar, så är det ju en kulturell faktor, men den existerar inte i ett vakuum, den tar hänsyn till biologin hos andra.

Ett hypotetiskt exempel

Även om något starkt beror på genetiska faktorer innebär inte att det inte skulle finnas individuella skillnader. Ett hypotetiskt exempel, någon egenskap som styrs av gener, som vi här anger med ett numeriskt värde, där generna säger till hur egenskapen skall vara under olika omständigheter. Ponera att vi har fyra individer vars gener kodar egenskapen enligt nedan (beroendena på olika omständigheter är förstås mycket mer komplexa än i det här exemplet).

A: basvärde 30, om mansnivåer av testosteron +4, om långvarig stress -10, om extra träning upp till +0

B: basvärde 10, om mansnivåer av testosteron +14, om långvarig stress -5, om extra träning upp till +14

C: basvärde 40, om mansnivåer av testosteron +10, om långvarig stress -0, om extra träning upp till +20

D: basvärde 20, om mansnivåer av testosteron +0, om långvarig stress -15, om extra träning upp till +10

Notera att vi inte angett kön på dem, så hypotetiska är vi. Den feministiska favoritklyschan om att individuella variationer är större än skillnaden mellan gruppen män och gruppen kvinnor stämmer här, men det betyder inte att dessa individuella skillnader inte skulle ha någon biologisk grund. Det är en individ där egenskapen faktiskt inte är beroende av testosteron, och därmed inte av det biologiska könet (såvida inte egenskapen skulle vara beroende av det på något annat sätt).

Observera att med den feministiska logiken, om att skillnader mellan grupper inte existerar om variationen mellan individer är större, är det heller ingen intressant skillnad mellan de som varit utsatta för långvarig stress och de som sluppit sådan stress, inte heller mellan de som fått extra träning och de som inte fått sådan träning. Detta blir absurt.

Det är i allra högsta grad relevant att säga att den här egenskapen påverkas av långvarig stress, extra träning, och biologiskt kön. Här skulle beroendet av testosteron göra att män låg 7 enheter över kvinnor, om andra faktorer var lika. Att denna skillnad skulle kunna elimineras genom sociala skillnader, innebär inte att den biologiska skillnaden inte existerar, och att avsiktligen skapa en sådan social miljö skulle antagligen vara orimligt manipulativt. Att hålla igen ena könet, inte ge dem tillgång till lämplig stimulans, bara för att hjälpa det andra könet att komma ikapp, innebär att potentialen hos individerna hos det förstnämnda könet inte tas tillvara. Ett slöseri. Ofta är det mer rationellt att satsa resurserna på dem som har relevant potential, och även om det är en grundfärdighet som alla behöver kunna, så att man har särskilt stöd till de som är svaga, så skall det vara till svagpresterande individer som behöver sådant extra stöd. Att ge särskilt stöd utifrån kollektiv tillhörighet, så att en högpresterande kvinna får stöd men inte en lågpresterande man, bara för att jämna ut kollektivens relativa prestation, är inte rimligt.

I exemplet beror egenskapen på vissa sociala egenskaper. För det första är det biologin som bestämmer hur starkt egenskapen skall variera med miljöfaktorerna. Om biologin inte tillhandahöll maskineriet för anpassning utifrån stimuli, skulle anpassningen inte ske. Detta miljöberorende utesluter alltså inte alls biologin, utan inkluderar biologin.

För det andra uppstår inte omgivningen oberoende av biologin, man väljer i stor utsträckning sin miljö, formar den, det som man uppskattar och tycker är stimulerande exponerar man sig mera för. Om tjejer är mer konsensusinriktade, hävdar sig genom social relationer, och killar mer tävlingsinriktade, tycker om att tävla och hävdar sig genom prestationer, och de är fria att leka de lekar de själva vill, med kompisar de själva väljer, så kommer tjejer statistiskt sett att vara in en konsensusorienterad miljö, och killar i en tävlingsinriktad miljö, där man utmanar varandra.

Charlottehitochdit, biologi, och männens preferenser

Genushistorikern Charlotte skrev ett inlägg om varför det är män som gör riktigt dumdristiga saker som t.ex. att åka pulka från taket och landa i en hög med is: ”… han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool”. https://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/08/27/om-mannens-intelligens/

Även om hon skriver att biologiskt drivna skillnader säkert finns för sådana beteenden, hävdar hon ändå att det är försumbart, att det är socialisering som driver. Hon skriver visserligen inte om biologi generellt, utan hon inskränker sig till någon specifik egenskap, som äventyrslusta, vildhet eller riskbenägenhet. Men jag läser det som att hon menar att biologiska skillnader totalt sett är mindre viktiga för könsfördelningen för dumdristigheterna, att det är godtyckliga skillnader i socialisering som spelar störst roll. Att hon inskränker sina uttalanden om biologi till specifika egenskaper, är inte för att argumentera att andra biologiskt drivna skillnader, såsom preferens för tävlingsinriktat socialt umgänge, skulle vara mer intressanta eller relevanta, utan just för att hävda godtyckliga socialiseringsskillnader som dominerande. ”Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner.” / ”Det finns alltså inte en så stark biologisk fallenhet för risktagande hos män att det skulle motsvara mängden risker män tar. … Så varför är det då män som tar alla risker och som når till toppen? Därför att män i betydligt högre grad än kvinnor uppmuntras till det, och eftersom det är vad samhället (som är byggt av andra män) premierar finns det knappast någon anledning att sluta.” / ”För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven.”

Observera valen av orden tvingas och få. Att uppmuntras till ett beteende, är att tvingas till det, att avrådas från ett beteende, är att inte få. (Må så vara att en flicka som frågar mamma skulle bli tillsagd att hon inte får åka pulka från taket, men en pojke skulle antagligen fått samma svar, om han hade frågat och modern trott att han skulle lyda henne om hon sa nej).

Den sociala miljön är relevant i sammanhanget, det är en gruppdynamik där pojkarna eggar varandra, uppmuntrar varandra och strävar efter att vara modigast, bäst och häftigast. Men varför finns en sådan skillnad i social miljö, varför är det nästa alltid pojkars miljö mer tävlingsinriktad än flickors? Även om flickor ibland tävlar mot varandra i utseende och social rangordning, är det en annan sak än den tävlan i prestationer som pojkar ofta ägnar sig åt. Feminister skulle antagligen hävda att samhällets normer ligger bakom skillnaden i social miljö, med implikationen att dessa normer inte skulle behöva vara kompatibla med biologiska realiteter, utan är helt godtyckliga.

Men biologi kan påverka social miljö. Pojkar är mer tävlings- och prestationsinriktade, flickor mer inriktade på social samhörighet, social relationer. Jag tror att det är i stor utsträckning är en biologiskt driven skillnad. Men det påverkar inte bara den enskilda individens beteende, den sociala miljön är ett aggregat av deltagarnas bidrag, om deltagarna i en grupp är tävlingsinriktade, kommer gruppen ha en sådan miljö. Barn föredrar ofta att leka med barn som leker som de själva, som har liknande personlighet, med resultatet att pojkar mest leker med pojkar och flickor mest med flickor. Alltså, om de själva får välja så leker pojkar ofta i pojkgrupper, med tävlings och prestationsinriktad social miljö, och flickor i en social miljö som är relativt fokuserad på samhörighet och relationer.

Biologi kan även påverka responsen på den sociala miljön. Någon som är tävlingsinriktad, som vill vinna, kommer reagera med mer villighet på de riskabla utmaningarna i en tävlingsinriktad miljö än någon som inte är tävlingsinriktad. Och vise versa för sociala miljöer som fokuserar på samhörighet och relationer.

Individens biologi påverkar individens beteende. Individernas beteende aggregeras till att forma gruppens sociala miljö. Och individens biologi påverkar hur vederbörande reagerar på social stimuli som gruppen tillhandahåller. Vill någon eliminera detta med utifrån pålagd kompenserande socialisering, som genom att eliminera fri lek och ersätta den med styrd lek, kan de inte göra anspråk på att det handlar om att låta människor vara sig själva.

Hennes argument för att det huvudsakligen inte är biologi: ”Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (“rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.”

Alltså, om en könsskillnad är liten (rough and tumble), och en annan skillnad är större (könsfördelning bland takpulkaåkare), så kan inte den ”extra” skillnaden vara huvudsakligen biologiskt driven. Och detta utan att ens veta vad den första skillnaden egentligen är. Det är en rätt stor kontrast till vilka krav hon ställer när det gäller att påvisa biologins betydelse. Enligt samma logik skulle den större könsskillnaden i längd inte kunna förklaras huvudsakligen med biologiska faktorer, utan i stor utsträckning behöva vara socialiserad.

Ännu värre, hon tittar inte bara på olika egenskaper, i det ena fallet är det jämförelse av genomsnitt, i det andra könsfördelningen bland de mer extrema. Men en liten skillnad i genomsnitt, som i sig inte är särskilt intressant, kan medföra en stor skillnad i frekvens för de mer extrema värdena. När hon hävdar att en liten skillnad i genomsnitt för en egenskap, i kombination med en stor skillnad i könsfördelning bland de som är extrema i en annan egenskap, skulle styrka att den extra skillnaden inte kan ha biologisk grund, då har genusvetaren i fråga bara bevisat att hon inte läst så mycket statistik, och inte ställer särskilt höga krav på sina resonemang.

Huruvida olika skillnader är olika stora säger egentligen ingenting om i vilken utsträckning de har biologiska eller sociala orsaker. (Vad jag förstår är den statistisk som hon hänvisar till som en biologik skillnad egentligen en rå statistisk skillnad som inte tar hänsyn till orsaker).

Pelle Billing kommenterar hennes inlägg bl.a. med att hänvisa till en studie som konstaterar att huruvida MBA studenter väljer en mer eller mindre riskabel yrkesinriktning, är korrelerat dels med testosteronnivå som testats tidigare under studietiden, och dels med en fingerlängdskvot (som är en indikator på prenatalt testosteron). Detta tycker hon inte är övertygande: ”Den mest uppenbara kritiken mot studien (som alltså väldigt kort säger att höga nivåer av testosteron är kopplade till ekonomiskt risktagande och till karriärval) är att författarna förutsätter att hög testosteronnivå är vad som påverkar omständigheterna men bortser från att det är ett biologiskt faktum att omständigheter kan påverka testosteronnivåer. Skillnad i status kan påverka testosteronnivån, inte bara tvärtom.”

Om man vill hålla en hög standard så är det en legitim invändning. Man kan tänka sig att social status påverkar både testosteronnivå och karriärval, på så sätt att det syns en korrelation utan att det finns något direkt samband mellan dem. Men det finns placebostudier som verkligen visar att beteende påverkas av testosteron, så det är rimligt att misstänka ett sådant samband även här, i synnerhet som vi även har korrelationen till en fingerlängdskvot, som beror på prenatalt testosteron men knappast på social status. Även om individuella variationer i testosteronnivåer påverkas av social status, är könsskillnaden i testosteronnivåer i allra högsta grad biologiskt driven.

Även om det är en antagligen är så att valet påverkas av testosteronet, så är invändningen som sagt rimlig om man vill hålla en hög nivå på vad man håller för sant – men kontrasten till hennes krav på bevis för att någonting inte var biologiskt, är ögonbrynshöjande.

När vi ändå pratar om att social status kan påverka testosteronnivåer, skulle jag vilja säga att det knappast är ett socialt inlärt beteende, utan snarare en genetiskt grundad mekanism med socialt stimuli. Eller hur skulle det fungera, när folk vare sig har koll på sin testosteronnivå eller har koll på hur de skall manipulera den? Usch och fy, Kalle! Nu är du ju i en grupp där du har hög status, då kan du ju inte fortsätta ha samma testosteronnivå som normalt, du måste öka den nu, det skall man göra när man är i en dominant roll!

Vetenskap och vetenskaplighet

Charlottes syn på vetenskap betonar formen för hur den bedrivs, inte kvalitén på den producerade kunskapsmassan: ”Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/02/18/beam-me-up-scottie/

Detta berör bara forskningens form, och där klarar sig genusvetenskapen ofta bra, den har anammat vetenskapens språk, dess former, dess källhänvisningar.

Men den här beskrivningen, och genusvetenskapen, saknar någonting mycket viktigt, själva syftet med vetenskapen. Vetenskapen handlar om ett sökande efter kunskap, att försöka utröna hur verkligheten är beskaffad, ett gemensamt kunskapsbygge som är mycket större och har en mycket högre grad av korrekthet än vad någon enskild någonsin hade kunnat göra själv. Det gemensamma kunskapsbygget förutsätter en gemensam kultur, där man värderar sådan korrekthet, en kultur där bidrag kritiskt granskas för att avgöra om deras slutsatser är tillräckligt tillförlitliga för att upptas i kunskapsmassan. Utan en sådan kultur, ingen vetenskap. Vetenskapens metoder och former ingår i den kulturen, för att möjliggöra det kritiska granskandet, men utan det kritiska granskandet har metoderna och formerna inget eget värde.

Om man istället för att kräva saklig korrekthet, begär politisk korrekthet, och bidragen värderas utifrån om de stämmer överens med ideologiska positioner, då är det inte vetenskap. Även om man antar vetenskapens former och metoder, har man inte kulturen med krav på korrekthet och saklighet, då blir det bara pseudovetenskap. Även om en majoritet inom ett fält drivs av samma ideologi, kommer inte deras gemensamma kunskapsbygge kvalificera som forskning – det kommer finnas de som hävdar att det är vetenskap, men det kommer inte att vara vetenskap.

Charlotte verkar tycka att man inte skall bedöma en påstådd vetenskap utifrån dess resultat, att ”det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar”, men vetenskap handlar ju just om strävan efter resultatens korrekthet, att slutsatserna i så hög grad som möjligt skall stämma överens med verkligheten. Om den påstådda vetenskapens resultat innehåller en massa påståenden som är uppenbart felaktiga, som saknar stöd i bevisen, men som ändå accepterats och försvaras på ideologiska grunder, då bevisar det att det inte är en riktig vetenskap. Detta gäller i hög grad för den så kallade genusvetenskapen. https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/ https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Även om en mångfald av enskilda individer inom en sådan pseudovetenskap skulle vara vetenskapliga, sträva efter att med så god korrekthet som möjligt förstå världen, skulle det inte vara vetenskap, om de inte var tillräckligt många för att driva igenom en vetenskaplig (sub)kultur. Vetenskap är produkten av den gemensamma processen där den sakliga granskningen är en nödvändig del, utan en sådan gemensam kultur blir det inte vetenskap, även om enskilda deltagare kan vara seriösa och vetenskapliga.

Annonser

Written by bittergubben

19 februari, 2013 at 13:41