Erik Wedin i P1 debatt – hur mycket ojämställdhet tål Sverige?

Vid en debatt i P1 medverkade jämställdisten Erik Wedin: http://genusdebatten.se/p1debatt-hur-mycket-ojamstalldhet-tal-sverige-mina-intryck-fran-forsta-parkett/

Tyvärr får jag dock säga, att även om jag huvudsakligen håller med Wedin, var hans svar sådana, att om jag inte från början gjort det, skulle han inte övertygat mig om något. Antagligen lite bristande medievana. Jag skulle själv inte alls trivas i den situationen, skulle känt mig pressad och sagt saker som gav förvirrat intryck, hackigt, och varit svårt att följa. Wedin skulle behövt lite övning innan – någon intervjuar, kritiskt, med inspelning, och man tittar sedan igenom det, och slipar svaren till vanliga frågor. Så att det blir flyt och sammanhang i svaren.

Programmet var ett samtal, där var och en fick presentera sin syn, och det är nog det man skall börja med. En överblick av hur man själv ser på jämställdheten. I takt med att frågorna kommer upp blir man mer specifik: ”Andelen kvinnor i styrelserna är redan vad man kan förvänta sig, om man tar hänsyn till tiden det tar mellan examen och avancemang till styrelse, och den kvinnoandel som det då var vid relevanta utbildningar”. Först när det blir debatt, och ett sådant påstående blir ifrågasatt, går man till mer detaljerade argument, såsom andel kvinnor vid olika utbildningar på 70 och 80-talet. Wedin kändes mer inställd på en redan existerande debatt, och gick rakt på sådana detaljargument, innan de hade en kontext i det aktuella samtalet.

Några i genusdebattens kommentarsfält har kritiserat Pascalidou, att hon skulle varit elak eller pressat Wedin, i synnerhet vid frågan om odemokratisk statsfeminism. Jag håller inte alls med. Wedins resonemang var något besvärliga att följa. Om folket tycker om det varför är det odemokratiskt? Pascalidous roll är då att ställa frågor som förhoppningsvis leder till klargörande av det som är oklart. Det är inte elakt av henne, utan hennes jobb.

Nedan mina svar på en några av frågorna som dök upp, även om jag inte direkt lyckas med att vara kortfattad. Idealet i en debatt vore ”soundbites” som ändå tydligt förmedlar vad man menar i en fråga.

Vad är jämställdism? En fråga man kan förvänta sig, som man bör ha ett begripligt svar på, ett svar som på ett kompakt sätt ger en bra sammanfattning av vad jämställdismen står för och hur den förhåller sig till feminismen. Wedin säger kort att jämställdismen inte vill ha en tävling i lidande, utan ett ”annat perspektiv”, och kritiserar fokuset på ”elände”. För den oinsatte ger inte det någon bra överblick över vad jämställdism är, det har så lite kött på benen att det knappast går att förhålla sig till. Wedin går snabbt vidare till att rabbla procent för olika utbildningar, vilket hade blivit ett bra svar på en helt annan fråga, men inte på den som ställdes.

Jämställdism är att rättigheter, skyldigheter och värde skall vara oberoende av kön. Det finns statistiska skillnader mellan könen, t.ex. så är kvinnor mer intresserade av sociala relationer och män mer av teknik, och det är inte någonting att bli upprörd över. Skillnader i utfall som inte orsakas av diskriminering är inte i sig upprörande. Jämställdismen anser att feminismen bryr sig mer om kvinnor och deras situation, än om män och mäns situation, och att jämställdhetsdebatten borde bry sig lika mycket om män och kvinnor. Att feminism och ”maskulism” ägnar sig åt könstävlan i lidande för att få fördelar och förbättringar för det egna könet, men att det är dåliga inställningar till jämställdhet, båda könen skall värderas.

[En vanlig typ av följdfråga/invändning är: ”Så vi SKA ha könsskillnader och könsroller, män SKA vara si, kvinnor SKA vara så?”, det bör man också ha ett svar på.]: Jämställdism innebär INTE att vara för skillnader, det är ett missförstånd många feminister verkar göra. Jämställdism innebär att man tycker att skillnaderna som sådana, inte är något problem. Om de orsakas av diskriminering, så är diskrimineringen ett problem. Alltså, vi säger inte att en kvinna har någon moralisk skyldighet att vara intresserad av sociala relationer och ointresserad av teknik och sport, men vi konstaterar att sådana statistiska skillnader mellan könen existerar, och tycker det är fel att försöka pressa in folk i en ”unisexkönsroll”, så som många feminister verkar vilja göra. Feminismen står för att människor skall få vara sig själva, men bara så länge de är sig själva på ett sådant sätt att det inte blir några statistiska skillnader mellan könen.

När feminismen t.ex. driver igenom sänkta krav för brandmän, för att fler kvinnor skall kunna rekryteras, så är inte jämställdismens alternativ att säga att kvinnor inte får bli brandmän, nej, jämställdismen säger att man skall rekrytera de bäst lämpade, de som bäst klarar de utmaningar som yrket bjuder på – oavsett deras kön. De som är kvinnor som kvalificerar, är välkomna, men man ska inte sänka kraven så att man tar in folk som inte klarar av att t.ex. forcera säkerhetsdörrar.

Witt-Brattström om att män ”underlåter” att göra lika mycket hushållsarbete, och tar ut mindre av föräldraledigheten: Som jämställdist tycker jag det är OK att män och kvinnor inte är likadana, att de gör lite olika prioriteringar. Diskriminering vore ett problem, men att vi är olika är inte i sig någonting att bli upprörd över. Kvinnor väljer i allmänhet partners som är några år äldre, lite bättre etablerade på arbetsmarknaden, och har lite högre lön. Detta har konsekvenser för vem som gör mest hushållsarbete. Tycker du att det är fel att kvinnor gör sådana val, att de inte borde få göra det? Och om du accepterar deras partnerval, varför blir du upprörd över valets konsekvenser? Och mammorna vill ofta stanna hemma med barnen, tycker du det är fel av dem att vilja det? Att man borde hindra dem? (Wedins hänvisning till studier bryter flödet i hans svar, bättre att bara konstatera slutsatsen, och i den händelse att dessa påståenden ifrågasätts hänvisar man till studierna. Hänvisningarna är bra i text, men för det mesta inte i ett samtal).

Varför är statsfeminismen odemokratisk? Det är inte (stats)feminismen som sådan som är odemokratisk. Wedins vinkling blir till slut att den är odemokratiskt för att den har fel i sak, vilket blir en märklig inställning till vad demokratisk/odemokratisk innebär. Att någonting är demokratiskt innebär att folket i fri demokratisk ordning fått debattera och därpå röstat fram beslutet, oberoende av om beslutet är vettigt eller inte.

Det är det skeva debattklimat, inom vilken dagens feminism drivs igenom som är odemokratiskt. Debatten består av feminister som debatterar med mer extrema feminister; alternativa röster mobbas, och påtryckningar görs mot de institutioner som ger dem en plattform, så att deras röster inte skall få höras. Det är p.g.a. detta som kritiken mot feminismen i så stor utsträckning drivs i bloggar och kommentarsfält; det är bara där som feministerna inte förmår att tysta motståndarna. Bloggar ger dock inte samma genomslag som institutioners plattformar, de räcker inte för att helheten skall kvalificera som demokratisk.

Ett exempel att hänvisa till just nu är Marika Formgren, journalist och f.d. ledarskribent, vars kritik mot feminismen ledde till att arbetsgivaren Corren reagerade: “Men jag känner personer som varken är politiker eller journalister och som har tappat kunder eller börjat få nej på jobbansökningar efter att de stuckit ut hakan i den offentliga debatten. Jag har själv kallats in till en chef och fått veta att jag har ”skrivförbud vad gäller integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjefrågor”, eftersom jag inte ”ligger i den liberala mittfåran”. När åsikter som avviker från den statliga normbildningen leder till att ens försörjningsmöjligheter hotas har man två val: att anpassa sig eller protestera mot en kastrerad tankefrihet.“, http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2016#.Uwo_bvl5Pkp

Ett annat bra exempel är mediehanteringen av partnervåldet. Det är rätt jämnt fördelat mellan könen, i synnerhet om man tittar på breda våldsmått som feminister och genusvetare använder när de skattar kvinnors utsatthet för partnervåld. Men detta får man inte säga i media, där får man bara diskutera mäns våld mot kvinnor; genusvetare strävar efter att sprida de siffror som ger mest vinklat intryck, journalister strävar efter att sprida de siffror som ger mest skevt intryck. Våld åt andra hållet måste förnekas eller tonas ned, annars går en mäktig genuslobby till motangrepp. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

När Gunilla Krantz publicerade motsvarande studier för Sverige, och konstaterade att det var stor likhet mellan könen i utsatthet för partnervåld, blev hon utsatt för påtryckningar från bland annat nationella sekretariatet för genusforskning, tills hon valde att ta avstånd från att sprida resultaten. https://bittergubben.wordpress.com/2013/10/27/gunilla-krantz-backar-om-partnervaldet/