bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for november 2011

Hanna Fridén, pappadiskriminering som inte kan kallas orättvis, och påstått hemmafruvurmande

with 8 comments

Lagar och myndigheter i Sverige diskriminerar pappor till förmån för mammor. Hanna Fridén skriver i en krönika i Nyheterna24 att systemet inte kan kallas orättvist, eftersom männen, som kollektiv, bara tar ut 23% av föräldradagarna. Och mot Pär Ström och Pelle Billing, som vill att män och kvinnor skall ha samma rättigheter och skyldigheter, gör hon halmgubbeangrepp. Tycker hon att det är hotfullt och stötande när män börjar föra fram mansperspektiv i genusdebatten, när män börjar kräva lika rättigheter och skyldigheter?

Svensk pappadiskriminering

Disclaimer. Jag är inte jurist. Nedanstående är min uppfattning huvudsakligen grundad på surfande.

Att abortera eller inte bestäms ensidigt av kvinnan, och det får accepteras utifrån biologiska skäl. Men medan en gravid kvinna har rätt att inte bli mamma, så har pappan ingen rätt att vägra faderskapet. En del diskuterar att män borde kunna göra ”juridisk abort” och alltså avsäga sig faderskapsansvar. Jag skulle hellre se det definierat åt andra hållet, att kalla det abort indikerar ju ett icke reversibelt beslut, men det borde vara det omvända beslutet – accepterande av faderskapet – som inte är reversibelt (såvida det inte är fråga om ett faderskapsbedrägeri). Sanna Lundell / kolumn i Aftonbladet / Män får skylla sig själva om de råkar bli farsor

Mamman kan välja att adoptera bort barnet, vilket skulle kunna kallas för juridisk abort – hon avsäger sig moderskapsansvaret. Om kvinnan inte är gift och inte uppger vem som är far till barnet kan hon ensam besluta om att adoptera bort barnet. Hon har alltså möjlighet att välja, både vad gäller faktisk abort och juridisk abort, medan mannen inte får någon sådan unilateral valmöjlighet alls efter att befruktningen ägt rum. Vad som gäller om hon uppgett vem som är far, är jag inte riktigt klar över. För att ha något att säga till om i abortfrågan måste mannen ha vårdnad, men om de inte är gifta och mamman inte godkänner att pappa får vårdnaden måste pappan väcka talan inför domstol för att få vårdnad. I inlägget http://rutrutan.wordpress.com/2011/09/07/konsatskiljande-lagar-adoption/ hävdas (utgås från) att sådan domstolsprocess tar för lång tid för att föregå adoptionsbeslutet, men utifrån http://www.socfamratt.se/fragorasvar/adoption/1619-far-mamman-ensam-besluta-om-adoption får jag intrycket att adoptionsprocessen inkluderar att vänta på att domstolen svarat på sådan talan, och det vore också min tolkning av Föräldrabalken kap 4 11§. Men jag tycker ändå det blir fel att pappan skall behöva väcka talan.

En kvinna vet att barnet är hennes, och vilka män hon har haft sex med, men för mannen finns osäkerheten. Om den påstådda pappan tvekar att acceptera faderskapet, kan kvinnan skicka polisen på honom för att ta faderskapsprov. Om mamman påstått att mannen är pappa, och han ännu inte accepterat faderskapet, har han också möjlighet att begära faderskapsprov. Men under andra omständigheter skulle mannen antingen behöva mammans godkännande att utföra provet, initiativ från familjerätten, eller också stämma barnet – antingen för att få faderskap eller häva faderskap, då det leder till provtagning. En sådan stämning vore lite väl drastisk när man inte vet. I realiteten blir alternativet att i lönndom göra ett privat prov, som visserligen inte är lagligt (?) och inte har något juridiskt värde, men det har mig veterligen heller inget straff och utgör ett bra beslutsunderlag för den möjliga pappan. http://www.socfamratt.se/fragorasvar/faderskap/348-kan-jag-goera-ett-faderskapstest-utan-min-sambos-vetskap

Faderskapsbedrägeri innebär att en kvinna skaffar barn med en man, sedan lurar en annan man att det är hans barn. Det är ett grovt bedrägeri. En man har berövats umgänget med sina barn, en man luras på ansenliga kvantiteter tid och pengar – det kan kosta 2 miljoner att uppfostra ett barn – och ett barn tvingas växa upp i en barndomsmiljö som är en lögn. Men precis som med falskanmälningar om våldtäkt, så är detta ett brott som nästan alltid utförs av en kvinna mot en man, och därmed i princip helt lagligt. Förövaren straffas aldrig. Ännu mer absurt, när bedrägeriet uppdagas, så ställer sig myndigheterna helt på förövarens sida – hon får nästan garanterat vårdnaden, eftersom hon är den biologiska föräldern, och vill han slippa betala underhåll är han tvungen att stämma barnet för att kunna häva faderskapet – observera att det är barnet han ska stämma, inte förövaren. Att detta bedrägeri är lagligt motiveras med att det inte vore i barnets intresse att bestraffa förövaren. Jag kan ju acceptera att man väntar tills barnet blivit vuxet, men sedan har förövaren inte någon ursäkt längre, dags att betala tillbaka pengarna som hon lurade till sig, eller gå i fängelse. Varför skall grovt bedrägeri vara lagligt bara för att förövaren är en kvinna? UK Stockbroker wins £22,000 damages for paternity deceit

Siffrorna verkar vara lägre än vad jag tidigare trodde, den undersökning som Wikipedia hänvisar till verkar legitim. En del av siffrorna är gamla, och det kan tänkas att siffrorna stigit något, t.ex. i takt med att antalet sexpartners ökat. “For studies based on populations chosen for reasons other than disputed paternity (table 1) median PD is 3.7% (IQR = 2.0%–9.6%). While this is not a measure of population prevalence it does suggest the widely used (but unsubstantiated) figure of 10% PD may be an overestimate for most populations.”, Measuring paternal discrepancy and its public health consequences, Table 1. Min fråga är dock inte frekvensen, utan varför dylikt grovt bedrägeri skall vara accepterat?

Problemet med faderskapsbedrägerier skulle lätt kunna lösas, genom att göra faderskapsprov till standardförfarande på bb när barnen föds. Det skulle dramatiskt reducera frekvensen av sådana bedrägeriförsök eftersom kvinnor inte längre skulle kunna förvänta sig att komma undan med det. I frånvaro av sådana tester borde det åtminstone vara straffbart med ett dylikt grovt bedrägeri.

Om modern väljer att inte informera pappan om barnet – och alltså väljer att beröva pappan umgänget med sitt barn och barnet umgänget med sin pappa – så kan hon komma och begära 3 års retroaktivt underhåll från honom (kräver domstolsbeslut). Det är hon som utfört handlingen, som berövat barn och far deras möjlighet till en relation, när hon inte känner för det längre så är det han som får ta smällen. Det borde inte vara något underhåll för tiden som modern undanhållit att informera pappan!

När väl ett påstått faderskap är fastställt, så innebär inte det att han har någon gemensam vårdnad. Såvida de inte är gifta, måste mamman ge sitt godkännande för att pappan skall få del i vårdnaden. Han har alltså till dess att hon godkänner honom enbart ansvar, inga rättigheter. Pappan kan göra rättssak av det, ansöka om gemensam vårdnad i domstol. Men mamman kan hävda att det är omöjligt för dem att komma överens, så att det måste vara enskild vårdnad, och eftersom mamman är den som har allt umgänge är hon nästan given som segrare utan att ens behöva göra några falskanmälningar. Fastställande av faderskapsansvar borde gå hand i hand med pappans rättigheter som fader. http://rutrutan.wordpress.com/2011/09/06/konsatskiljande-lagar-vardnad/

Barnbidraget går till mamman. Visst, det går att dela det så en del går till pappan och en till mamman, men detta kräver mammans godkännande! Är dock på förslag att det skall ändras. http://www.pellebilling.se/2011/06/delat-barnbidrag-foreslas-–-typ/, http://www.nyheterna.se/1.2169771/2011/06/09/svenska_folket_dela_barnbidraget

Umgängessabotage innebär att den ena föräldern förhindrar barnet och den andra föräldern att umgås, t.ex. genom att vägra att lämna över barnet när det är den andra förälderns tur till umgänge. Om en pappa gör detta reagerar myndigheterna snabbt, det är egenmäktighet eller rent av kidnappning, polis hämtar barnet och återför det till modern. Om en mamma gör det så kan myndigheterna mycket väl tycka att det inte är något problem, barnet har det tryggt och bra hos mamman. Tillspetsat skulle man därmed kunna säga att ”gemensam vårdnad” i realiteten innebär att modern har enskild vårdnad, fast med en stark rekommendation att låta pappan och barnet umgås. Det här hänger i någon mån samman med att mamman i allmänhet är den som räknas som boendeföräldern, där barnet är skrivet. Inte nog med att myndigheter accepterar när mamman saboterar barnets relation med pappan, ibland är myndighetspersoner direkt delaktiga. http://www.daddys-sverige.com/3/post/2011/11/socialtjnsten-kvinnojouren-och-skatteverket-gmde-barn-frn-vrdnadshavare-i-tre-r.html Har umgänge men får ändå inte träffa barnen En förälder kan även manipulera barnen till att förkasta den andra föräldern, s.k. PAS, båda föräldrarna kan göra detta, men förövaren behöver utestänga den andra förälder, vilket nästan bara mammorna tillåts göra. http://mrgalahad.wordpress.com/2011/01/19/spiken-i-kistan-for-pas-motstandarna/ http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/05/03/nar-sanningen-inte-ska-fram

En moder som vill marginalisera pappan kan göra falskanmälningar mot honom, t.ex. för misshandel, våldtäkt eller sexuella övergrepp mot barnen. Även om inga som helst bevis finns, väljer myndigheterna att under lång tid stänga ute pappan från umgänge med barnet, och socialtjänstens utredningar kan mycket väl innebära vad man skulle kunna kalla för verbala sexuella övergrepp, där barnet pressas att gå med på diverse sexuella påståenden om vad pappan skulle ha gjort. Mamman har i realiteten helt och fullt rätt att falskeligen anmäla pappan, inga straff ges, även om det skulle kunna bevisas att hon bara ljugit. I bästa fall hålls det emot henne i vårdnadstvisten, men i gengäld har hon då fördelen av att ha haft hela umgänget under utredningstiden.

Det inte ovanligt att socialtjänstens vårdnadsutredningar utgår från mammans version, skönmålar henne, tonar ner eller ignorerar hennes brister, men tar med påstådda brister hos pappan, även om enda grunden för dessa är moderns ord. Man accepterar enkelt sådana påståenden som får henne att framstå som lämplig eller honom som olämplig, men är skeptisk mot påståenden som verkar åt andra hållet. Det förekommer ju även att deras godtycklighet slår åt andra hållet, men den är vanligtvis i mammans favör. http://www.dads-r-us.se/wp-content/uploads/MinPappa.nu-Lund-Staden-dar-barnen-forlorar-sina-pappor.pdf

Det hävdas att myndigheterna vid vårdnadstvist inte dömer utifrån föräldrarnas kön, utan utifrån att bevara barnets invanda miljö, om det inte finns starka skäl att byta. Men med moders möjligheter till att vägra vårdnad till ogift pappa, förhindra umgänge för pappa även med gemensam vårdnad, eller göra falskanmälningar som ger henne interimistisk vårdnad, har mamman möjlighet att se till att det är hon som har allt umgänge och att pappan marginaliseras, så att hon därmed tilldöms vårdnaden.

Finns det några officiella undersökningar om hur stor andel av papporna som drivs bort av mamman? I internetkommentarer från mammor hävdas det ofta att det är papporna som sviker, så det vore trevligt med lite officiella siffror. ”Vi bedömer att ungefär var sjätte frånvarande pappa förtjänar etiketten smitare, säger Gösta Emtestam. Dessa män vill verkligen inte träffa sina barn, och det beror i vissa fall på att de är känslomässigt handikappade, att de vill göra karriär eller att de har skaffat sig en ny familj – somliga män är enkelspåriga. Andra smiter därför att de har psykiska problem eller missbrukar droger. Men de allra flesta ger upp sitt faderskap därför att de inte orkar vara pappa på mammans villkor. De har kanske utsatts för umgängessabotage, övergreppsanklagelser, polisförhör eller långvariga domstolstvister, och för att själva orka leva vidare väljer de i förtvivlan bort barnen.http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/barn-kan-fas-att-hata-sin-pappa

Även bland de fall där parterna kommit överens, så görs detta ”i skuggan av lagen”, d.v.s. parterna har att beakta vad som skulle bli utkomsten om myndigheterna blev inblandade, vilket sätter gränser för vad de kan begära i förhandling med den andra föräldern. Myndighetsutövningen har därmed genomslag även på många fall där myndigheterna inte blivit direkt inblandade.

Visst är det så att de flesta mammor, precis som de flesta pappor, är intresserade av vad som är bäst för deras barn, och inte strävar efter att sabotera för den andra föräldern, utan i positiv bemärkelse samarbetar för barnets bästa. Men det är när föräldrarna inte agerar så som systemet spelar roll, och varför skall då det ena könet ensidigt gynnas?

Föräldrarättigheter?

Det finns många som säger att man inte ska kräva rättigheter för pappor, det skall ju handla om barnen, om vad som är bäst för barnen. Det kan man ju tycka, men då får man väl rimligen kräva att mödrarna inte heller skall ha några rättigheter? Om nu mammor skall ha rättigheter, varför skall dessa föräldrarättigheter vara så ojämnt fördelad mellan mamman och pappan?

Det jag motsätter mig är inte så mycket mäns begränsade rättigheter, som den sneda fördelningen av makt mellan mamman och pappan.

Sedan blir det ju ändå så, att ett litet barn inte själv kan bestämma, det måste någon vuxen göra. Barnets rättigheter är oundvikligen fiktiva, principiella rättigheter, men det är någon vuxen som tilldelas den faktiska rätten att bestämma. Jag tycker att det i normalfallet skall vara föräldrarna som bestämmer, och bara i undantagsfall, där föräldrarna inte kan samarbeta eller är odugliga, skulle sociala myndigheter bestämma. Detta innebär att makt normalt sett läggs hos föräldrarna, men frågan är varför den ena föräldern ska favoriseras, baserat på vederbörandes kön?

Och även om barnens bästa skall ges större tyngd än föräldrarnas dito, är det inte fel att även betrakta föräldrarnas bästa. De är människor de med. Samhället måste betona barnens bästa, de är värnlösa och kan inte förväntas att själva se efter sina egna intressen, men det betyder inte att föräldrarnas väl och ve är irrelevant. Lagarna skall ta hänsyn till föräldrarna med. Men varför skall lagar och myndigheter, som idag, prioritera vad som är bäst för modern, ibland (ofta?) högre än vad de prioriterar vad som är bäst för barnen, och ofta är ointresserade av vad fadern behöver och istället ser honom som ett potentiellt problem? Om inte faderns väl och ve skall spela någon roll, varför skall då moderns väl och ve spela någon roll?

Fridén i Nyheterna24: ”Man kan inte kalla det för orättvist”

Hanna Fridén skriver en krönika i Nyheter24 ”Vill män ha hemmafru lär de inte få vårdnaden”, där hon hävdar att:

I vårdnadstvister bedömer man vilken förälder som barnet känner störst tillit till, vilket naturligtvis också blir den föräldern som är hemma mest med barnen. En naturlig konsekvens av ett samhälle där män enbart tar ut 23% av föräldraledigheten är att de får mindre kontakt med sina barn och alltså mindre fördelar på området. … Jag tycker inte att dagens system är jämställt, men man kan inte kalla det för orättvist.

Nu kanske jag tolkar henne lite väl brett när jag drar in pappadiskrimineringen i allmänhet. Man kan tänka sig att Fridén med ”dagens system” bara åsyftar hanterandet av vårdnadstvister efter separationer där kvinnan varit hemmafru, men jag skulle uppfatta det åtminstone som vårdnadstvister i allmänhet, och hon nämner även barnbidrag och föräldraledighet, så jag uppfattar en bred tolkning som rimlig. Och med den påtagliga pappadiskriminering vi har, så reagerar jag starkt på påståendet att man inte skulle kunna kalla dagens system för orättvist.

Det finns ett fundamentalt fel i att argumentera att ett specifikt kön ska vara hemma med barnen, men att detta kön inte ska ha den typen av rättigheter som den större anknytningen till barnet innebär.

Och det finns ett fundamentalt fel att hävda att motparten begär att ett specifikt kön skall vara hemma med barnen, när motparten inte gör detta, utan hävdar att ena könet, i allmänhet är mer intresserat av att ta hand om barnen, och därmed oftare väljer det. Eller hon kanske plötsligt argumenterar mot någon annan än Ström och Billing?

Och det finns också en fundamental ojämställdhet i att kräva rättigheter för mamman, men att så fort papparättigheter kommer på tal, avfärda det med att det skall handla om barnen.

I vårdnadstvister bedömer man vilken förälder som barnet känner störst tillit till, vilket naturligtvis också blir den föräldern som är hemma mest med barnen. En naturlig konsekvens av ett samhälle där män enbart tar ut 23% av föräldraledigheten är att de får mindre kontakt med sina barn och alltså mindre fördelar på området.

Till att börja med så kan man som Rutger Stjernström konstatera att bland sammanboende föräldrar så gör männen 45% av hushållsarbetet, är inte det en lika (mer?) relevant siffra som föräldraledigheten? Man kan väl anta att omhändertagande av hemmet och omhändertagandet av barnen är starkt korrelerat. http://stadatyttre.blogspot.com/2011/11/ratt-svar-ar-55-hanna-friden.html

För det andra så borde inte hur könskollektivet agerar ha betydelse för individens rättigheter. Individen skall dömas utifrån sina egna handlingar, inte utifrån kollektiv tillhörighet. Och då blir det fel med könsdiskriminerande lagar och myndigheter, oavsett vilken procentsats som respektive könskollektiv tillskrivs.

För det tredje så tror jag att det i de flesta vårdnadstvister är minst en förälder som antingen är olämplig eller agerar olämpligt. Detta borde vara mer relevant än anknytning.

Att enskild vårdnad krävs kan bero på oförargliga skäl, det kan t.ex. vara av skäl som geografiskt avstånd, och då är det relevant vem som har bäst anknytning. Men även här blir det problematiskt, någon som har anknytning och vill eliminera den andra föräldern kan helt enkelt flytta. Skall den typen av sabotage förhindras bör den förälder som stannar premieras.

Ofta drivs dock tvisten inte av oförargliga skäl, utan av att minst en part vill utestänga den andra parten. De två huvudskälen är att den andra föräldern är olämplig (missbruk, psykisk störning, övergrepp, övergivit barnen, etc.), eller att den ena föräldern är så pass självisk och inte bryr sig om vad som är bäst för barnen att vederbörande vill beröva barnet sin relation med den andra föräldern, trots att den andra föräldern är duglig och har en bra relation med barnet. I de fall där detta blir klarlagt så är det irrelevant vem som har något bättre anknytning än den andra, i det första fallet bör den olämpliga föräldern förlora vårdnaden, i det andra fallet bör den själviska föräldern som skiter i barnets bästa förlora vårdnaden.

Det ligger ju i barnets intresse att behålla relationen med båda sina föräldrar. Den förälder som vägrar detta, trots att den andra föräldern är duglig, visar att vederbörande inte bryr sig om barnets bästa och är alltså i bästa fall diskutabel som vårdnadshavare.

Den typen av rättigheter som Pelle Billing och Pär Ström förespråkar skulle däremot innebära att män får alla fördelar i alla avseenden medan kvinnorna går bet i samtliga. Jag kan inte se att detta är varken jämställdhet eller rättvisa, däremot klingar det bekant: Det finns flera länder där kvinnor förlorar alla sina rättigheter om hon skiljer sig. De här länderna brukar inte direkt beskrivas som jämställdhetens högborg.

Så alternativet till dagens pappadiskriminering är typ Saudiarabien? Finns inget mellanting där könen har (ungefär) samma rättigheter och skyldigheter? Såsom Pelle Billing och Pär Ström faktiskt förespråkar?

Eller, eh, det är ju faktiskt att ha samma rättigheter för mamman och pappan som Fridén jämför med att modern inte har några rättigheter alls. Huh?

Ni båda två [Ström och Billing] är emot att kvinnor får lagstiftade fördelar inom yrkeslivet men argumenterar båda två för att män ska lagstiftade fördelar vad gäller barn trots att barn är ett område där kvinnor är kraftigt överrepresenterade. Det går inte ihop.http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/feminism-politik-samhalle/det-handlar-inte-om-man-eller-kvinnor-det-handlar-om-barnen-replik-pa-pelle-billing/

Ström och Billing vill ha samma rättigheter och skyldigheter för båda könen, både i arbetslivet och i hemmet. De argumenterar inte för att män skall ha lagstiftade fördelar vad gäller barn, utan att pappadiskrimineringen skall upphöra, att vi skall ha lika rättigheter och skyldigheter. Att vi skall vara jämställda. Medan många feminister vill ha lagstadgade fördelar och positiv särbehandling i yrkeslivet för kvinnor och dessutom behålla pappadiskrimineringen – det är verkligen inte jämställt.

Ett enskilt fall

Via Ett städat yttre läser jag ett inlägg på sajten Min Pappa:

Jag är en blivande pappa på 20år som har lite problem att ta itu med. Mitt Ex är gravid med mitt barn, barnet är beräknat 30 januari 2012.. För att allting ska förstås ordentligt så började de hela i Maj! Vi fick då reda på att hon var med barn. Jag ville flera gånger att en abort skulle göras då jag inte kände mig redo som pappa, men hennes svar var att de var för sent, vilket de inte var då det var i v.8. Hon har inte någon utbildning eller jobb, har redan ett barn sedan tidigare som hon nekat pappan att få träffa! jag själv har utbildning och fast jobb. I början av oktober separerade vi, det är nu problemen börjar uppstå med 3mån kvar till födsel. Jag har accepterat det hela och vill ta mitt ansvar som pappa och vill ha gemensam vårdnad med delat boende varannan vecka, men mitt ex menar på att jag fram till att barnet är 1år bara kommer få träffa min son under dagarna, men hur skall det gå när ja jobbar? Och hur skall jag någonsin kunna få en bra första relation med min son om jag inte får träffa honom förens 1års ålder? Och vad jag läst mig till har pappor ingen direkt större talan att komma med tydligen? Som jag ser de skulle ja helst ha ensam vårdnad om barnet då jag har den tryggheten ett barn behöver, fast ekonomi, boende, hjälpande föräldrar en underbar sambo osv, medan mamman lever på Socialen där dom betalar lgh m.m hon har inget som helst ekonomiskt ansvar och kan inte ta ett sånt ansvar heller, pengarna rinner mellan fingrarna. Det jag vill ha tips och råd med är vad kan jag göra, hur skall jag göra?! För att slippa vänta tills mitt barn är 1år gammalt innan ja kan ha min son boende hos mig en vecka och mamman den andra veckan? Hon kommer ju naturligtvis göra allt för att dra ut på tiden så mkt som möjligt för att jag ska få vänta ännu mera.

Hum, slippa vänta ett år? Om modern väljer att sabotera blir det besvärligt. Om modern inte är så pass socialt dysfunktionell att hon alienerar socialtjänstens personal, så är det hon som bestämmer. Han skulle behöva vinna vårdnad i domstol, även om han skulle få delad vårdnad kan modern i praktiken vägra låta pappan träffa barnet, eftersom myndigheterna normalt sett ändå inte gör någonting åt det när en mamma agerar så.

Och det är som det skall vara, tydligen. Han får ju skylla sig själv som tillhör ett kön som bara tar ut 23% av föräldraförsäkringen, då är det ju naturligt att han inte har några rättigheter som förälder. Observera att det inte är hans eget bristande uttag av föräldraledighet som är problemet – har han inte blivit godkänd av modern eller tilldömd vårdnad så har han ju ingen föräldraledighet att ta ut – utan det kollektiva uttaget av föräldraledighet av det könskollektiv han tillhör. Det är ju på den grunden det inte kan kallas för orättvist med pappadiskriminering och att han kan påtvingas faderskapsansvar men inte har några egentliga rättigheter i förhållande till modern, oavsett hur lämplig han skulle vara som förälder.

Fridéns halmgubbe om hjärntvätt och hemmafruvurmande – är den seriöst menad?

Istället för att argumentera för att män skall stanna hemma mer med barnen i kombination med att kräva lika rättigheter för könen, så paketerar HF sitt budskap på följande vis:

Det är givetvis roande att avfärda alla åsikter som inte stämmer överens med ens egna som en produkt av hjärntvätt, även om man kan fråga sig varför man känner att man vill begränsa sin räckvidd på det vis man gör när man för sig med allehanda konspirationsteorier. De mest kända inom området är två män vid namn Pelle Billing och Pär Ström. Båda vurmar för hemmafrun.

När man läser dylika anonyma kommentarer på internetforum så suckar man lite grand. Och det är ju rätt ofta, och åt båda håll. Men nu pratar vi inte om an anonym bloggkommentar som råkat vara rättstavad. Det är en betald (?) krönika med namn och bild publicerad i en internettidning. WTF? Varför tycker tidningar att i stort sett vad som helst är rumsrent när det skrivs av en feminist?

Pelle Billing. Du vägrar acceptera kvinnors ord om deras situation förutom när många säger att de vill vara hemmafru. Det är inte att propagera för fria val. Om du propagerade för fria val så skulle inte du påstå att de här kvinnorna enbart lider av feministisk hjärntvätt, som du så vackert skrev. Du kan inte respektera att folk har en annan åsikt. Du måste kalla dem för hjärntvättade. På vilket sätt är detta frihetförespråkande? Det är bara respektlöst.http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/feminism-politik-samhalle/det-handlar-inte-om-man-eller-kvinnor-det-handlar-om-barnen-replik-pa-pelle-billing/

Ovanstående skriver hon i sin blogg – med fetstil. I en kommentar långt ner på Billings blogg konstaterar hon sedan att Billing inte skrivit så i det här fallet, men hävdar ändå att han brukar skriva så. Jag söker på hans blogg på ”hjärntvätt” och hittar inget konspirationsteoretiskt från honom. Ser senare Billings kommentar till Fridén, och tar du hennes påstående om Billings hjärntvättsteorier på allvar bör du läsa den, den skulle förtjäna ett svar från Fridén: 05 november 2011 kl 11:24

Motsvarande sökning på Ströms blogg ger fler träffar, för det mesta med hjärntvätt i ett citat eller som omskrivning för feministisk propaganda, i det här citatet beskrivs rentav de som okritiskt svalt den feministiska propagandan som hjärntvättade: ”Om det finns en ideologisk rörelse som så till den milda grad kommit att dominera samhället som feminismen så går det inte att undvika att kritisera den (om man nu anser att den har fel). Väldigt många människor där ute betraktar feminismen som något självklart gott, något som kämpar för något fint. De är hjärntvättade till den åsikten. Då är det nödvändigt att ta dem ur villfarelsen.” Det är ju lätt att förstå om en feminist tar anstöt över det språkbruket, men det har ingenting med hemmafruar att göra, och är inte på något sätt att jämföra med att ”avfärda alla åsikter som inte stämmer överens med ens egna som en produkt av hjärntvätt”. Den träffen jag såg om hjärntvättade yrkeskvinnor matchar inte med Fridéns version: ”Webbtidningen Genusmagazinet skriver intressant om denna fråga här. Bland annat har Genusmagazinet statistik som visar att kvinnor föredrar manliga chefer, något som tydligen kommit fram mer än en gång. Säkerligen har feministerna en förklaring även på detta som lägger skulden på oss män. Vi har förmodligen hjärntvättat de stackars utsatta kvinnorna. Eller också är de så strukturellt underordnade av den könsmaktsordning som patriarkatet har byggt upp att de känner sig tvungna att svara som de gör på enkäter…”. Så vad är det Fridén pratar om?

Och hur ser då herrarnas hemmafruvurmande ut?

Det här är vad wiktionary säger om verbet vurma: ”ha en till sjuklighet gränsande lust, intresse, passion för något; grubbla på något”, med exempel: ”Vurma för musik; Vurma på en uppfinning”

I detta fall används formen med för, Ström och Billing skulle alltså ha ett till sjuklighet gränsande intresse för hemmafruar? Jag skulle mer uppfatta ordet vurma som att propagera för något, inte bara vara väldigt positiv till det, utan även uppmuntra andra att de borde känna likadant.

Pär Ström: “Förtydligande: Observera att denna bloggpost inte innebär att jag propagerar för att kvinnor ska vara hemmafruar. Den propagerar för att människor av båda könen ska få lägga upp sina liv själva – utan politiska pekpinnar.
http://genusnytt.wordpress.com/2011/10/25/nastan-varannan-mamma-vill-bli-hemmafru/

Woaw, verkligen extremistiskt hemmafruvurmande det där.

Men Fridén ger sig inte så lätt. Hon försvarar sitt påstående att Ström skulle vara en hemmafruvurmare. Och jag får intrycket att hon tror på sin halmgubbe, att det inte är härskarteknik från hennes sida utan att hennes halmgubbe kanske är seriöst menad?

För det första säger han [Billing] att han inte vurmar för hemmafrun – Det ska medges att Pär Ström passar bättre in på den beskrivningen än Billing och det är oftast Ström som pratar om 50-tals ideal och tycker att saker som kvinnor i kostym är en maktkonspiration från Amazonia. Så Pär Ström leder helt klart i den frågan.

Det framgår av ett annat inlägg att hon hänvisar till http://genusnytt.wordpress.com/2011/01/15/varfor-tar-kvinnor-over-herrkladerna/, hur hon får det inlägget till att vara hemmafruvurmande är ett mysterium för mig. Det är en lättsam kommentar om en modetrend, som inte direkt hävdar någonting, förutom existensen av en sådan modetrend, och att män i jobbet ofta inte får gå i shorts medan kvinnor får gå i kjol. Och här är ”kostymkonspirationsteorin”, Ström låter ju otroligt driven och övertygad: ”Kan man vara lite fritänkande och fundera på om det ingår i startsträckan för det framväxande kvinnoväldet Amazonia?”. Vad Fridén än vill göra av den meningen, hur är hans text hemmafruvurmande?

Men. Ni skrev både om Familjelivs läsarundersökning där 45% av 9500 av deras användare (enkäten skickades ut till 70.000 personer) sa att de ville vara hemmafruar. Ni sa båda två att detta är ett bevis på att feminister ljuger och mörkar Svenska kvinnors önskemål. Vad ljuger feministerna om, vill ni mena på? Jo, när feminister, eller kvinnor överhuvudtaget, säger att de har problem på arbetsmarknaden. Ni tycker att studier om osäkra tillsvidareanställningar där kvinnor är överrepresenterade bara är en produkt av att kvinnor väljer det själva. Ni säger att kvinnor själva väljer att leva i sin situation.http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/feminism-politik-samhalle/det-handlar-inte-om-man-eller-kvinnor-det-handlar-om-barnen-replik-pa-pelle-billing/

Att påtala att en hyffsat seriöst gjord undersökning – även om dess urvals representativitet är diskutabelt – kommit fram till att en betydande andel av mammorna vill vara hemmafruar, är det hemmafruvurmande?

Det finns feminister som påstår att kvinnor får lägre lön för samma arbete, att det finns ett glastak som hindrar kvinnor i karriären och så vidare, att kvinnors motgångar skall tolkas som diskriminering, utan hänsyn till om män har det lika tufft. Ström och Billing ifrågasätter sådana påståenden, om att kvinnor skulle vara så diskriminerade i yrkeslivet, och på goda grunder. Och Fridén hävdar alltså att sådana ifrågasättanden är en form av hemmafruvurmande?

Det är väl knappast så att de hävdar att kvinnor väljer mindre säkra anställningsformer, utan snarare att de sämre anställningsformerna (och lägre lönerna) är konsekvenser av deras övriga val, som utbildnings och yrkesval, deltid och att satsa mindre på karriären. Att påtala detta kallar Fridén för hemmafruvurmande?

Vari består hemmafruvurmandet?

Varje gång kvinnor som vill vara hemmafruar skriver att samhället förbjuder dem så hyllar du dem som sanningssägare.

Varje gång kvinnor som vill ha en karriär skriver att det är problematiskt i samhället så kallar du dem för lögnare.

Du kan skriva hur många OBS du vill. Du behandlar kvinnor med olika önskemål olika. Du hyllar hemmafruar, du hyllar verkligen inte karriärkvinnor. Grejen är den, det är fine. Du får tycka att hemmafruar är bättre. Men du ska inte säga att du propagerar för fullkomlig frihet när du inte gör det, för det gör du inte. Du propagerar bara för den sortens livsstil du föredrar. Jag är inte den enda som tycker det här, Pär, och så fort man går utanför din blogg och dina läsare som säger att jag har personlighetsstörningar, har PMS och allt annat du tillåter i ditt kommentarsfält så är du knappast sedd som en frihetskämpe.

Men fortsätt du tycka att hela världen misstolkar dig förutom din väldigt fina målgrupp. Jag hoppas du är stolt över dem när du ser vilka du når ut till.” http://www.hannafriden.com/allmant/par-strom-skojar-till-det-litegranna-istallet-for-att-bemota-kritik/

Till att börja med så känner jag inte riktigt igen Ström i Fridéns beskrivning av honom. Det skulle vara lämpligt att ha citat av vad Ström faktiskt skrivit snarare än överdrivna påståenden som: ”Varje gång kvinnor som vill ha en karriär skriver att det är problematiskt i samhället så kallar du dem för lögnare.”. Visst kritiserar han godtyckliga påståenden om generell kvinnodiskriminering, när studierna visar att det inte är någon större skillnad. Kvinnor gör mindre ofta karriär därför att de inte lika ofta hårdsatsar på karriären. Är det hemmafruvurmande att konstatera det?

Och det skulle inte kunna vara så att Ström värderar deras uttalanden snarare än deras person?

Att han välkomnar dem som klagar över att feminister med moralism och pekpinnar vill pressa/lära folk att leva så som feministerna vill att de skall leva sina liv, oavsett om de som framför klagomålen är hemmafruar, karriärmän eller något annat?

Att när någon påstår att kvinnor är lönediskriminerade och säger att kvinnokarriärer hindras av ett patriarkalt glastak, så är han kritisk, oavsett om avsändaren är karriärkvinna, hemmaman eller något annat?

När Ström propagerar för att människor skall få lägga upp sina liv efter sina egna värderingar, så tycker Fridén att han ”propagerar bara för den sortens livsstil han föredrar”? Huh?

När en kvinna som säger att hon vill vara hemmafru säger att samhället gör det svårt för henne så hyllar dem henne som en sanningssägare.
När en kvinna som säger att hon vill arbeta säger att samhäller gör det svårt för henne så avfärdas hon som en lögnare. Som att hon bara inbillar sig.

Om man konsekvent hyllar alla som vill vara hemmafruar men avfärdar kvinnor med andra livsval som lögnare – På vilket vis vill du då mena på att man är för folks fria val? Bara för att man skriver OBS. Jag vurmar inte för hemmafrun så innebär det ju inte att man inte bemöter de här olika livsvalen väldigt annorlunda.

Men, Pelle Billing är inte någonstans på samma nivå som Pär Ström. Pelle Billing skulle aldrig skriva att kvinnor som bär kostym är en maktkonspiration från Amazonia, som Pär själv vill hävda: http://genusnytt.wordpress.com/2011/01/15/varfor-tar-kvinnor-over-herrkladerna/

Jag tror inte heller att Pelle Billing skulle sitta i radio och konsekvent avfärda alla yrkeskvinnor som lögnare som Pär Ström gör här: http://catchup.radio1.se/catchup_radio.php?id=2269&category=24&type=audio Märk väl hur både jag och Aschberg säger åt Pär att han ju måste acceptera att kvinnor vill olika men hur han KONSEKVENT förnekar detta och insisterar på att alla kvinnor själva väljer dåligt betalda, osäkra jobb och att allt de säger är lögner.

Däremot så skyller Pär Ström konsekvent ifrån sig. Han föreslår att det är en maktkonspiration men avslutar med: Men folk klär sig som de vill. Han skriver inlägg där han kallar yrkeskvinnor som pratar om sitt arbetsliv för lögnare och avslutar med: Men jag har ju inget emot karriärskvinnor. Varje gång han skriver något så avslutar han med en sån poäng. Jag anser inte att man kan rättfärdiga uttalanden genom att avsäga sig ansvar för dem som Pär Ström konsekvent gör.02 november 2011 kl 13:45

Jag läser ofta GenusNytt, och känner inte alls igen t.ex: ”konsekvent hyllar alla som vill vara hemmafruar men avfärdar kvinnor med andra livsval som lögnare”. Istället för att ge meningsfulla citat på det så ger hon en länk till ett lättsamt inlägg om herrinspirerat dammode, som inte på något som helst sätt är hemmafruvurmande. Det är löjeväckande att ta den som bevis på hemmafruvurmande.

Jag kollade också upp hennes länk till radio1, och lyssnade på programmet, men Ström ägnar sig inte heller där åt något hemmafruvurmande. Och var i programmet ägnar han sig åt att ”avfärda alla yrkeskvinnor som lögnare”?

Ungefär 15 minuter in hävdar Fridén att kvinnor huvudsakligen jobbar inom den offentliga sektorn, där karriärmöjligheterna är begränsade, och att det är svårare för kvinnor att komma in i privata arbetslivet, eftersom privata arbetsgivare skyr risken för mammaledighet. Ström svarar att kvinnor själva söker vårdjobb, offentlig sektor, etc.

32 minuter in ringer Vicky, arbetsledare för ett småföretag, och säger att de inte kan anställa kvinnor med barn. Fyra av de fem kvinnor som är anställda har barn, och det är de som vabbar, aldrig karlarna. En del av kvinnorna tjänar mer än sin man, men det är ändå kvinnan som vabbar. Fridén håller med att detta är ett hinder för kvinnors karriärer. Ström invänder att det är fel att skuldbelägga männen, det är väldigt ofta kvinnan som gör valet, vanligt att kvinnor kräver att få vara hemma, kräver att få föräldraledigheten. (Därpå avbryter Aschberg för att det blåser for mycket i Vickys telefon). Vicky har inte förklarat varför det är kvinnorna som vabbar medan karlarna inte gör det, hon har bara sagt att det är så, och Ström har inte ifrågasatt det.

Är det detta som är att ”avfärda alla yrkeskvinnor som lögnare”? Är det detta som är hemmafruvurmande? Eller är det något annat i programmet som Fridén åsyftar med: ”jag och Aschberg säger åt Pär att han ju måste acceptera att kvinnor vill olika men hur han KONSEKVENT förnekar detta och insisterar på att alla kvinnor själva väljer dåligt betalda, osäkra jobb och att allt de säger är lögner”. Själv tyckte inte jag att det var någonting som riktigt passade in på den beskrivningen.

Det är en väldig skillnad på att hålla någon ansvarig för vad de har skrivit och sagt, och att hålla någon ansvarig för något som man fantiserat ihop var betydelsen av vad den andra skrev. Visst, det kan ofta vara svårt att tolka vad någon menar. Men är det verkligen rimligt att tolka in en innebörd som inte står i en text, inte följer som en konsekvens av det som står, inte är ett nödvändigt antagande för att slutsatser som dras i texten skall fungera, inte är någon nödvändig drivkraft för att förklara varför texten skrevs, när texten dessutom uttryckligen tar avstånd från en sådan innebörd, och dessutom, efter att ha gjort en sådan tolkning, inte ha någon tvekan om att ens tolkning är korrekt? Är det verkligen rimligt?

Ström och Billing har mig veterligen inte uppvisat någon till sjuklighet gränsande lust för att kvinnor skall vara hemmafruar. De kan rimligen sägas vurma för att män och kvinnor skall ha lika rättigheter och skyldigheter, något som Fridén tydligen inte gör, hon tycker ju det är rättvist med föräldradiskriminering av personer som tillhör könskollektiv som bara tar ut 23% av föräldraledigheten?

Varför inte angripa pappadiskrimineringen istället?

Såhär presenterar Fridén krönikan i ett blogginlägg: ”Idag behandlar jag paradoxen i att förespråka ett hemmafrusamhälle samtidigt som man argumenterar för att män ska ha samma chans att vinna i de fall där vårdnadstvister förekommer.

Jag vill mena på att detta är en paradox, och att skälet till varför kvinnor har mer rättigheter och mer förtroende vad gäller vårdnad av barn hänger ihop med att kvinnor också är de som oftast tar hand om barnen.”

Eftersom krönikan angriper Ström och Billing skall vi alltså förstå att dessa herrar inte bara är hemmafruvurmare, utan förespråkar ett ”hemmafrusamhälle”? Det är ju enkelt att komma fram till paradoxer i andras åsikter, när man tar sig friheten att hitta på att de har diverse olika åsikter. Både Ström och Billing förespråkar att män och kvinnor skall ha samma rättighet och skyldigheter, både i yrkesliv och som förälder. Vari består paradoxen i det?

Det bristande förtroendet för män var betydligt mindre tidigare, när män tillbringade ännu mindre tid med barnen. Det som drivit detta bristande förtroende är inte vilken andel av föräldraledigheten de har tagit ut, utan feministiska hatkampanjer mot män, där män generellt målas upp som kvinnomisshandlare, våldtäktsmän och pedofiler. Feminismen är ett mycket större problem för svenska pappor än pappornas uttagsandel av föräldraförsäkringen.

Läser man mellan raderna tror jag man kan säga att en del av Fridéns budskap var att män borde vara hemma mer med barnen. Och det förtydligar hon också på sin blogg: ”Men ärligt talat: Jag tycker inte att det är någon fara om det blir så att vårdnadstvister får en mer jämn fördelning över könen. Att du ens tror detta när min text handlar om att pappor borde vara mer med sina barn för att få en bättre anknytning till dem är för mig väldigt svårt att förstå. En jämnare fördelning är BRA.”. Borde inte ett sådant budskap paketeras med en kritik av den pappadiskriminering som bidrar till att män spenderar mindre tid med barnen? Om det vore så att en kvinna behövde sin partners godkännande för att få arbeta, och Fridén ville att kvinnor skall arbeta mer, då tror jag att hon först skulle fokusera på att upphäva sådan patriarkal lagstiftning, dra kraft från den fundamentala orättvisan för att få uppmärksamhet och momentum. Men när hon vill få män att tillbringa mer tid med barnen, då uppfattar hon inte den matriarkala, pappadiskriminerande lagstiftningen som en lämplig åskledare, utan som något legitimt? Och väljer att osakligt angripa de som vill att pappadiskrimineringen skall åtgärdas. Varför?

Nu för tiden finns det även karriärkvinnor och hemmamän, men hur skall det fungera när vi har systematisk pappadiskriminering när det gäller barn? Där blir det fundamentalt orättvist, kvinnan har då både karriären och särskilda mammarättigheter, mannen skall nöja sig med underhållskrav? Sådana visioner måste kombineras med krav på att pappadiskrimineringen åtgärdas.

Fridén har ju i andra sammanhang sagt att vårdnadstvister är en viktig mansfråga, och inte bara efter påtryckningar, utan på eget initiativ. Även barnbidrag och att mamman måste godkänna att en ogift fader får del i vårdnaden har hon kritiserat.

Så varför skriva en antijämställdistisk krönika?

Varför inte istället propagera för att män skall vara hemma mer med barnen, paketerat med krav på att pappadiskrimineringen skall upphöra?

Eller är det antijämställdism som är hela poängen med krönikan? Att kritisera jämställdister?

Men man måste välja sina fighter och prioritera vad man vill ha. Om man slåss för att få allt utan att vara villig att uppoffra annat, då står man bara och trampar på samma ställe år efter år.

Inte riktigt hela sanningen. Det har ju fungerat utmärkt för feminismen, att kräva allt utan att vilja kompromissa. Lagar som diskriminerade till nackdel för kvinnor har tagits bort, men lagar som diskriminerar till nackdel för män, de skall vara kvar, och nya införas. Feministerna har inte stått still och stampat år efter år. Kvinnornas har samma rättigheter på arbetsmarknaden som män, rent av positiv särbehandling, och män ska avkrävas samma ansvar för hemmet. Men mammornas rätt till barnen, och pappornas försörjningsansvar, det skall tydligen bestå? I ett feministiskt samhälle skall kvinnorna ha sina rättigheter, männen sina skyldigheter. Men efter decennier av kvinnochauvinism är det måhända en backlash på väg, män börjar tala, män börjar kräva lika rätt. Måhända känner hon att hennes feministiska privilegier är hotade? Är det därför hon skriver en antijämställdistisk krönika?

Blogginlägg som diskuterat Fridéns krönika

http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/feminism-politik-samhalle/gor-erat-val-antifeminister-vill-ni-ha-hemmafruar-eller-vill-ni-ha-storre-rattighet-till-era-barn/

http://rutrutan.wordpress.com/2011/10/31/vardnadstvister-och-rattigheter/

http://www.pellebilling.se/2011/11/i-jakten-pa-millimeterrattvisa-offras-barnen/

http://www.hannafriden.com/politik-samhalle/feminism-politik-samhalle/det-handlar-inte-om-man-eller-kvinnor-det-handlar-om-barnen-replik-pa-pelle-billing/

http://genusnytt.wordpress.com/2011/11/01/annu-en-ung-kvinnlig-feminist-blir-kronikor/

http://www.hannafriden.com/allmant/par-strom-skojar-till-det-litegranna-istallet-for-att-bemota-kritik/

http://stadatyttre.blogspot.com/2011/11/ratt-svar-ar-55-hanna-friden.html

Annonser

Written by bittergubben

28 november, 2011 at 19:55

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

SCBs Tidsanvändningsundersökning 2010, utifrån kön och familjesituation

with 4 comments

SCB har gjort tidsanvändningsundersökningar 1990, 2000 och 2010. Män har totalt sett arbetat något mer, men skillnaden är marginell, och i undersökningen 2010 redovisas att kvinnor totalt jobbat 2 minuter mer. Talet om kvinnors dubbelarbete och män som latar sig blir lite märkligt när det är männen som totalt sett jobbar mer. Pelle Billing har skrivit ett utmärkt inlägg på det temat, ”Onödig förvirring och ilska”.

Här kommer jag titta på siffrorna utifrån familjesituation. Baserat på delar av Tabell B:7_a från http://www.scb.se/Pages/Standard____319619.aspx

Kvinnor       Män
Arbetstid utifrån

kön och

familjesituation

Förvärvs

arbete

Hem

arbete

Studier Antal

Dagboks

dagar

Förvärvs

arbete

Hem

arbete

Studier Antal

Dagboks

dagar

65+ år

ensamstående

0,10 4,07 .. 192 1,03 3,15 .. 136
65+ år

sammanboende

0,09 4,51 0,04 399 0,35 4,10 0,02 538
Barnlösa 20-44 år

ensamstående

4,00 2,20 1,13 204 4,29 1,35 0,50 296
Barnlösa 20-44 år

sammanboende

4,22 2,42 0,50 264 4,39 2,43 0,28 208
Barnlösa 45-64 år

ensamstående

4,42 3,09 .. 279 3,49 3,18 .. 199
Barnlösa 45-64 år

sammanboende

3,57 4,00 0,03 649 5,23 3,09 0,03 524
Ensamstående

föräldrar (barn

minst 7 år)

4,58 3,52 .. 256 .. .. ..  
Ensamstående

småbarnsföräldrar

3,21 6,13 .. 71 .. .. ..  
Sammanboende

föräldrar (barn

minst 7 år)

5,02 4,04 0,12 567 6,10 3,16 0,04 445
Sammanboende

småbarnsföräldrar

3,31 5,42 0,17 478 5,24 4,37 0,06 387

Arbetstid angivet som ”timmar,minuter”, det är alltså inte decimaltal.

I flera fall är osäkerheten i siffrorna rätt stor, så får ta med en tabell på det med. Det här innebär att man ofta inte kan fästa så stor vikt vid enskilda värden, det behövs då återkommande mönster som syns i flera värden, t.ex. sammanboende vs ensamstående.

  Kvinnor     Män    
95-procentigt

konfidensintervall

Förvärvs

arbete

Hem

arbete

Studier Förvärvs

arbete

Hem

arbete

Studier
65+ år ensamstående ±0,04 ±0,35 .. ±0,26 ±0,35 ..
65+ år sammanboende ±0,03 ±0,29 ±0,04 ±0,08 ±0,23 ±0,02
Barnlösa 20-44 år

ensamstående

±0,41 ±0,18 ±0,26 ±0,40 ±0,12 ±0,24
Barnlösa 20-44 år

sammanboende

±0,42 ±0,22 ±0,22 ±0,52 ±0,23 ±0,17
Barnlösa 45-64 år

ensamstående

±0,41 ±0,21 .. ±0,44 ±0,28 ..
Barnlösa 45-64 år

sammanboende

±0,26 ±0,18 ±0,03 ±0,34 ±0,17 ±0,03
Ensamstående föräldrar

(barn minst 7 år)

±0,52 ±0,33 .. .. .. ..
Ensamstående

småbarnsföräldrar

±1,03 ±1,30 .. .. .. ..
Sammanboende föräldrar

(barn minst 7 år)

±0,32 ±0,20 ±0,07 ±0,44 ±0,18 ±0,03
Sammanboende

småbarnsföräldrar

±0,28 ±0,27 ±0,12 ±0,40 ±0,27 ±0,05

Men så kommer vi till själva poängen med inlägget, att titta på kvoter mellan könens tidsanvändning, visad som kvinnornas tidsanvändning för förvärvsarbete och hemarbete delat med männens (studietid ingår ej, även om den slank med i tidigare tabeller).

Kvinnoarbetstid/Mansarbetstid Totalt Förvärvsarbeteskvot Hemarbeteskvot
65+ år ensamstående

99,3%

15,3%

126,5%

65+ år sammanboende

105,0%

24,7%

116,4%

Barnlösa 20-44 år ensamstående

104,4%

89,4%

146,6%

Barnlösa 20-44 år sammanboende

96,1%

93,9%

99,9%

Barnlösa 45-64 år ensamstående

110,1%

122,9%

95,4%

Barnlösa 45-64 år sammanboende

93,0%

73,3%

126,8%

Ensamstående föräldrar (barn minst 7 år) .. .. ..
Ensamstående småbarnsföräldrar .. .. ..
Sammanboende föräldrar (barn minst 7 år)

96,4%

81,7%

124,2%

Sammanboende småbarnsföräldrar

92,2%

65,3%

123,5%

Bland sammanboende, bortsett från gruppen 65+, så arbetar kvinnorna mindre. För sammanboende småbarnsföräldrar arbetar kvinnor bara 92% av männen, upp till 96% för barnlösa sammanboende 20-44 år och sammanboende föräldrar till barn 7+. För sammanboende blir det alltså löjeväckande att klaga om kvinnors dubbelarbete, eftersom de arbetar mindre än männen. Bland 65+ är förvärvsarbetet begränsat, så att kvinnornas större andel av hemarbetet slår igenom i totalen.

De kategorier där kvinnorna arbetar mer än männen, är ensamstående barnlösa och 65+ sammanboende. Ensamstående barnlösa kvinnors relativa arbetsinsats blir lite löjligt att skylla på patriarkatet. De är ju ensamstående, och bestämmer skälva hur mycket arbete de vill göra utan att behöva kompromissa med en partner. Ensamstående barnlösa kvinnor 20-44 år är för övrigt den grupp där patriarkatet har det relativt sett värsta förtrycket av kvinnorna – det onda patriarkatet tvingar dem att göra 146% av det hemarbete som motsvarande ensamstående män gör. Usch vad hemskt. För det är väl inte så att de ensamstående kvinnorna själva väljer hur mycket hemarbete de vill göra?

En avvikande grupp är barnlösa 45-64 år ensamstående, där kvinnorna förvärvsarbetar mycket mer än männen, och männen gör något mer hemarbete. Jag misstänker att en del av kvinnorna här har valt att inte skaffa barn för att kunna satsa mer på karriären, medan männen i den här gruppen ofta inte har någon framgångsrik karriär, kanske relativt dålig hälsa – framgångsrika män i den här åldern har oftare en partner.

Bland de med barn, så saknas det data för ensamstående pappor. Med orsak av att det blivit vanligt med skilsmässor och gemensam vårdnad så undrar jag hur ”deltidsföräldrar” räknas, och får följande svar från SCB:

”Att det inte finns någon data för ensamstående fäder beror helt enkelt på att det är för få som deltagit i studien. Vi kan helt enkelt inte redovisa deras resultat. Växelvist boende hanterar vi på så sätt att om barnen bor i hushållet den dagen intervjun genomfördes så räknas de till just det hushållet. Skulle barnen istället bo hos den andre föräldern vid intervjutillfället så räknas intervjupersonen som ensamstående utan barn d.v.s. barnet tillhör det andra hushållet. Att vi hanterar det så har att göra med dubbelräkning av antalet barn bl.a.”

Såsom metoden med dagboksanteckningar fungerar så är ju det utmärkt rimligt, även om det ger det märkliga resultatet att en del av de ”barnlösa” i skälva verket är separerade föräldrar som under andra dagar har barnen boende hos sig.

Jag hade intrycket att skilsmässor nuförtiden för det mesta ledde till gemensam vårdnad – även om myndigheterna, i de fall där det blir vårdnadstvist, på ett patologiskt sätt gynnar mamman – men gemensam vårdnad behöver ju tydligen inte innebära växelvis boende:

”Bland barn 0-17 år vars föräldrar inte bor ihop är det 28 procent, eller omkring 120 000 barn, som bor lika mycket med sin mamma som med sin pappa. 9 procent av barnen bor huvuddelen av tiden hos en förälder och en del av tiden hos sin andra förälder. 56 procent bor enbart med mamman och 7 procent bor enbart med sin pappa.” SCB: Gemensam vårdnad och växelvis boende

Utan siffror för ensamstående fäder så vi får nöja oss med att jämföra ensamma mammor med sammanboende föräldrar:

Förvärvsarbete + Hemarbete Ensamma mammor Sammanboende mammor Sammanboende pappor
Förälder till Barn 7+ 8h50min 9h06min 9h26min
Småbarnsförälder 9h34min 9h13min 10h01min

Småbarnsföräldrar jobbar mer än föräldrar till äldre barn, och sammanboende papporna jobbar mer än mammorna.

Alltså, statistiken säger

  • Att män och kvinnor totalt sett jobbar lika mycket, män gör mer förvärvsarbete, kvinnor mer hemarbete.
  • Vid sammanboende, så arbetar männen mer än kvinnorna, detta gäller både med eller utan barn (men ej 65+).
  • Kvinnor som är ensamstående barnlösa jobbar mer än motsvarande män, och kvinnor är oftare ensamförälder (och föräldrar jobbar ju mer än barnlösa).
  • Det är inte mödrar, utan sammanboende småbarnsfäder, som drar det tyngsta lasset.

Feministerna klagar ju ändå, över att kvinnorna gör mer hemarbete och att det efter en separation oftare är modern som tar hand om barnen.

Om vi börjar med föräldrarollen efter en separation, så kan ju feministerna börja med papparättigheter – om en moder som vägrar lämna över barnet till f.d. partner med gemensam vårdnad blir behandlad på samma sätt som en pappa som gör motsvarande skulle bli, d.v.s. det snabbt betraktas som kidnappning och blir polissak – så skulle det nog bli lite jämnare fördelning bland separerade föräldrar. Och om en part i en vårdnadstvist som gör falskanmälningar, använder barnet som ett vapen för att hämnas på sin f.d. partner genom att på olika sätt sabotera och försöka eliminera relationen mellan barnet och den f.d. partnern – och därigenom visar hon (det är i allmänhet hon) inte bryr sig om barnets bästa, det är ju i barnets intresse att upprätthålla relationen med båda föräldrarna – om en sådan part blev av med vårdnaden så skulle det bli ännu jämnare fördelning.

Fast det kommer ju inte feministerna kämpa för. Feminister vill i allmänhet att papporna skall ta mer ansvar för barnen, men mammorna skall ha makten över vilka fäder som skall göra det. Papporna skall ha ansvar utan makt. Om mamman vill jobba, då skall pappan ta hand om barnen minst 50-50, om mamman vill beröva barnen deras relation med pappan, då skall han finna sig i det och inte hålla på och gnälla.

Hemarbetet görs genomgående mer av kvinnor än av män. Bland sammanboende så är det inte så mycket att klaga över, eftersom männen där arbetar mer, totalt sett. Kvinnorna har alltså den relativt priviligierade rollen i förhållandet, att inte behöva jobba så mycket, partnern jobbar istället. Om kvinnorna inte vill göra just hushållsarbetet får de väl se till och ta hela sin halva av familjens arbetsbörda?

Bland ensamstående barnlösa blir den skeva arbetsfördelningen väldigt besvärlig. Här finns ju ingen förtyckande patriarkpartner som feministerna kan skylla på. Tanja B ironiserar: ”Förresten, så länge vi har de gällande jämställdhets-politiska målen, och så länge jag är ensamstående och måste göra allt hushållsarbete själv, så kräver och förväntar jag mig givetvis att få hit en skattefinansierad man som gör den andra hälften av mitt hushållsarbete. Minst en gång i veckan måste han komma och diska, dammsuga, byta kattsand, tvätta och röja bland mina postits-lappar! Var finns formuläret för en ansökan? Ska man skicka den till Försäkringskassan eller direkt till Regeringskansliet?”

Den grundläggande frågan här är snarare att kvinnor vill ha en mer framgångsrik man. Kvinnorna har utbildat och arbetat sig till en situation där det blir ont om män som är minst lika framgångsrika. Många kvinnor utbildar sig idag, och det blir ju en del relationer mellan framgångsrika män och kvinnor som inte gör karriär, men tvärtom är ovanligt, så det blir ett överskott av välutbildade kvinnor som inte vill ha de lågutbildade män som blir över. Det är väl det som slår igenom bland de ensamstående barnlösa.

Mikael Nordenmark i DN: Sverige blir jämställt redan under 2020-talet

Nordenmark skriver med utgångspunkt i tidsanvändningsundersökningen:

”Om de senaste decenniernas trender håller i sig kommer kvinnor och män att dela på hemarbete och förvärvsarbete redan om 10–20 år. Det innebär att Sverige till stora delar uppnår målen om jämställdhet mellan kvinnor och män redan under 2020-talet.”

Män och kvinnor är olika, om vi behandlas lika blir det olika utfall. Om vi får samma utfall trots våra olikheter, så är inte det jämställdhet, utan olika behandling som kompenserar för våra olikheter. Men märk väl, det är bara i sådana frågor där männens situation är/uppfattas som bättre där samhället med olika behandling kämpar för att könen skall ha samma utfall. På områden där kvinnor har bättre resultat, där kan situationen bestå. Män prioriterar karriär och inkomst, kvinnor relationer och hälsa? Då får män mer karriär och inkomst, kvinnor fler nära vänner och längre liv, om samhället är verkligt jämställt. Men samhället går in och kämpar för att gynna kvinnors karriär, så att utfallet där skall bli lika – medan kvinnorna fortfarande har fler vänner och längre liv. Och feministerna kallar det för jämställdhet. Att män inte får ha bättre utfall på någonting, vare sig reellt bättre eller av feminister värderat som bättre, medan kvinnor har bättre utfall på en mångfald olika saker, sådant är feminismens jämställdhetsmål.

”En skeptiker kan naturligtvis hävda att det inte är säkert att de senaste decenniets trender håller i sig och att risken för en backlash i jämställdhetsutvecklingen är uppenbar. Mot detta talar att redovisade trender snarare tenderar att förstärkas än försvagas över tid fram till i dag.”

Det stämmer i många fall, men är dock diskutabelt om man ser till tidsanvändningsundersökningen. I SCBs tabell B:16_b framgår att vad gäller kvinnors hushållsarbete och mäns förvärvsarbete, så är förändringen 2000-2010 drygt hälften så stor som den var 1990-2000.

Och iden att vi blir likadana för att genomsnittsmannen och genomsnittskvinnan blir likadana, funkar inte. Gör vi om Nordenmarks extrapolering för olika familjesituationer (något som är mycket diskutabelt, bl.a. ifråga om statistisk konfidens), blir det inte precis någon konvergens. Barnlösa och ensamstående kvinnor har ökat sin relativa arbetsinsats, medan sammanboende kvinnor har minskat sin. Vi kommer antagligen inte vara likadana 2020 heller, vi kommer fortsätta vara olika, men på ett annat manér än idag. Artikeln ”All the single ladies” i tidningen Atlantic kan sägas diskutera den utvecklingen, och Nordenmark får ursäkta, men jag tycker inte det låter som någon utopi.

För respektive familjesituation, kvinnors totala arbetsinsats delat med männens totala arbetsinsats. Baserat på Tabell B:17_a.

Written by bittergubben

1 november, 2011 at 09:15

Publicerat i Uncategorized

Tagged with