Polygami, monogami, och den sexuella frigjordheten

Feminismen beskriver polygami som kvinnoförtryck. Att det skulle gå 4 kvinnor på en man innebär att kvinnan värderas lägre. Men feministen, som bara ser kvinnoperspektivet, ser bara de män som har kontakt med kvinnorna. De andra 3 männen som blir över – om vi antar att samhället har ungefär lika många män som kvinnor – de räknas inte i den feministiska analysen. I bägge fallen har vi 4 kvinnor och 4 män. Även om mannen med 4 fruar har en relativt stor makt över sina fruar, och en fru som delar sin man med andra fruar vardera bara en begränsad makt över sin man, så kommer 3 män inte ha någon makt över någon partner alls. Vad är mest? 4x liten makt eller 1x mycket makt + 3x ingen makt? Det är inte självklart för mig. Ofta kritiseras polygamin även för tvångsäktenskap, men det är en helt annan fråga. Även om det verkar finnas en korrelation mellan polygami och tvångsäktenskap, kan man lika gärna ha monogami med tvångsäktenskap eller polygami med frivilliga äktenskap.

Polygami vs monogami spelar dock roll för jämställdheten inom respektive kön.

Vid monogami får en oattraktiv kvinna nöja sig med en oattraktiv man, vilket i stor utsträckning innebär en fattig man. En attraktiv kvinna kan bli ihop med in rik och mäktig man, och får del av hans rikedom och makt. Monogami innebär i någon mån att det mellan kvinnorna blir en ekonomisk ojämställdhet som matchar den ekonomiska ojämställdheten mellan männen. Vid polygami behöver ingen kvinna nöja sig med den fattiga mannens fattigdom, utan kan få en måttlig andel den rike mannens rikedom. Jag skulle alltså förvänta mig att den ekonomiska ojämlikheten inom gruppen kvinnor blir lägre vid polygami.

Den stora vinsten med monogami är istället jämställdhet inom gruppen män. Vid polygami får rika män en god tillgång till kvinnor, men många fattiga män får ingen möjlighet att gifta sig. Den ekonomiska ojämlikheten mellan männen slår alltså igenom i möjligheten att få en kvinnlig partner. I ett monogamt samhälle har även fattiga män möjligheten att attrahera en fru. Det här leder också till ett mycket stabilare samhälle, eftersom nästan alla män har en familj att försörja, vilket gör att de sköter sina jobb. Samhällen som har en stor andel män som är unga, fattiga och oälskade kan lätt få problem, t.ex. med kriminalitet.

Det västerländska samhällets monogami bryts ner av sexuell frigjordhet och feminismens angrepp mot äktenskapet. Som liberal är jag för att människor skall kunna välja en livsstil med tillfälliga partners, men hymlar inte om att det underminerar jämställdheten inom gruppen män. Rika, socialt kompetenta män kan få många partners, men fattiga män med låg social kompetens får väldigt få. Att monogamin har eroderats leder alltså till att ekonomisk ojämlikhet mellan män slår igenom i tillgången till kvinnor, liknande situationen vid polygami.

Det påverkar också balansen mellan unga och gamla kvinnor. De flesta kvinnor är mycket vackrare som 25 åringar än som 35 åringar, men männens attraktivitet är jämnare fördelad över åldrarna – som unga har de ungdomens fräschhet men dålig ekonomi, och som äldre är de tröttare men ekonomiskt etablerade. Tidigare gifte man sig unga och förblev sedan gifta utan att kvinnan när hon blivit äldre behövde konkurrera med yngre kvinnor. Med sexuell frigjordhet så kan det bli en sådan konkurrens, detta leder till ett kraftigt ökat tryck på kvinnor att förbli unga. Lustigt nog är det ändå i allmänhet kvinnan som tar ut skilsmässa. Måhända för att skilsmässoregler tenderar att gynna kvinnan på mannens bekostnad, eller måhända en man är mer benägen att vara lojal mot sin partner när hon går genom en svacka, medan en kvinna är mer benägen att ta ut skilsmässa om mannen går genom en sådan svacka att han inte längre duger åt henne?

Det här med att kvinnor ses som mindre attraktiva när de blir äldre är inte någon orättvisa mellan könen. Det säger ju ingenting om förhållandet mellan könen, utan bara inom könen. Feminismen har ju som tillvägagångssätt att enbart titta på sådana vinklingar som framställer att kvinnor är bra, goda och diskriminerade, och att män är dåliga, onda och priviligierade, i annat fall skulle man ju lika gärna kunna formulera samma sak med motsatt fokus – att kvinnor är priviligierade i förhållande till män eftersom de ses som mer attraktiva när de är yngre. Totalt sett blir det (i denna fråga) jämställt mellan män och kvinnor. Att kvinnor ses som mer attraktiva som unga, mindre attraktiva som äldre, innebär en fördel för unga kvinnor relativt äldre kvinnor, inte att ena könet är priviligierat i förhållande till det andra.

Män är mer riskbenägna

Eller vad skall man säga om herrarna på den här siten: http://www.bitrebels.com/entertainment-2/this-is-why-men-die-before-women-14-pics/

Varför har flera västerländska samhällen blivit så feministiska?

Det är skillnad mellan könen, hur de betraktar främmande personer av det andra könet. Kvinnor tenderar att vara mer skeptiska/kritiska gentemot främmande män än vad män är mot främmande kvinnor. Ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv är det inte så förvånande, när det gäller våld mellan främlingar så är förövaren i allmänhet en man, och vid våldtäkter ännu mera så.

Män accepterar denna manskritiskhet hos kvinnor. Måhända är en kvinna som är skeptisk mot främmande män mindre benägen att vara otrogen?

Kvinnor begär däremot av män att de skall vara beskyddare av kvinnor, att de skall vara ridderliga, att de skall bry sig om kvinnor. En man som kritiserar kvinnor är en tölp, en loser, omanlig. Kvinnor utvärderar dessutom en man i stor utsträckning baserat på hur andra kvinnor har bedömt mannen. Om en man gnäller över hur kvinnor behandlat honom, så indikerar det att dessa andra kvinnor tyckt att han inte varit värd att upprätthålla bra relationer med, och alltså att de bedömt mannen som oattraktiv. Om kvinnorna i hans liv tyckt att han är attraktiv så hade de antagligen varit snälla mot honom. Så män som kritiserar kvinnor betalar ett pris för det beteendet, eftersom han signalerar att kvinnor tyckt att han är oattraktiv.

Kvinnor är duktigare på att gnälla, och gör det oftare. De har ofta starkare sociala färdigheter, i synnerhet vad gäller att framställa sin situation på ett sätt som är ämnat att frambringa sympati. De flesta män är inte alls lika duktiga på att frambringa andras sympati. De skall ju vara stoiska, inte hålla på och gnälla, så de har inte haft lika mycket övning. För att få sympati hjälper det om man är den svagare parten, men männen har krav på sig att vara starka, en svag man ses som patetisk snarare än ges sympatier.

Kvinnor pratar om sina känslor, en del offentligt, så kvinnors känslor finns i det offentliga rummet, det blir något reellt som debattörer måste ta hänsyn till. Män pratar inte om sina, och därmed syns inte deras känslor i det offentliga rummet, och kan ignoreras i det offentliga samtalet.

Jag tror även att kvinnor har en starkare könssolidaritet. Feminister beklagar sig ibland över dålig sammanhållning bland kvinnor, att kvinnor oftare lägger krokbens för varandras karriär. Det kan nog ligga en del i det, män kan samarbeta bra i team och vara professionella även om de skulle ha dåliga personliga relationer, medan det bland kvinnor oftare är en förutsättning att relationen fungerar ok för att samarbetet skall göra det. Men män är inte solidariska med sitt kön i samma utsträckning som kvinnor verkar vara, t.ex. genom att i en konflikt mellan två personer av olika kön sympatisera med den som har samma kön. Män tenderar då snarare att döma utifrån handlingar, medan det är förvånansvärt ofta som kvinnor dömer utifrån kön.

Vi får därmed en situation där kvinnor kan utrycka kritik av män, ta på sig en offerroll och sympatisera med varandra, men män inte får käfta emot, vilket leder till en ensidig feministisk diskurs.

En diskurs, där om en man begår ett brott mot en kvinna, definieras mannen utifrån brottet – även om han aldrig förut gjort något liknande – och kvinnan ses som ett helt oskyldigt offer – även om hon skulle ha betett sig som ett svin. Om istället en kvinna begår ett brott mot en man, ses handlingen som ett undantag, något hon bara gjorde under extrema omständigheter, under extrema känslotillstånd – även om hon gjort det upprepade gånger – och mannen antas vara en skitstövel som förtjänade det han fick – även om det inte finns några bevis för att han skulle ha gjort någonting fel. Trots att ingen öppet argumenterar för principen att kvinnor skall få lägre straff, så blir det ändå resultatet, när den offentliga diskursen vinklas till kvinnans fördel i nästan alla enskilda fall som diskuteras. Det här är ingenting nytt, se den gamla boken: The Fraud of Feminism från 1913.

En annan faktor har varit feminismen i USA. Deras kulter sprider sig till andra länder. Varför har feminismen blivit så stark inom just amerikansk kultur och utbildning? Jag tror att en faktor är den amerikanska plutokratin, vars beteenden väcker en del anstöt, som t.ex. att bry sig mycket mer om rika än om fattiga, mer om företagsrättigheter än om mänskliga rättigheter. Plutokrati är plutokrati oavsett könet på de som innehar de politiska posterna, politikerna måste räta in sig i ledet, annars blir de inte valda. Men feministerna kallar det för patriarkat, och de beteenden från plutokratin, som rimligen borde motivera klasskamp eller ännu hellre kamp för en mer välfungerande demokrati, används istället till att ge kraft åt könskriget. Dessutom finns i USA en konservativ religiositet som har manschauvinistiska inslag, som man ju kan förstå att många kvinnor blir provocerade av. Dessa religiösa krafter spelar två olika roller för feminismen, dels väcker den anstöt hos många kvinnor genom dess hantering av vissa frågor som t.ex. abort, så att feminismen stärks, dels gör de gemensam sak med feministerna i andra frågor, som t.ex. synen på kvinnor som mer eller mindre viljelösa offer som skall skyddas från männens sexualitet – tillsammans har feministerna och de religiösa en styrka att driva igenom rena absurditeter.

Så varför är då många andra samhällen inte feministiska?

I primitiva samhällen har en kvinna behov av en man för försörjning och beskydd. Detta innebär att hon måste lära sig relatera till och leva med en man. I ett välorganiserat samhälle behöver inte en kvinna någon man för beskydd, och i ett överflödssamhälle kan en kvinna klara sin försörjning utan en man, i ett välfärdssamhälle ännu mera så. En kvinna har därmed ingen materiel nödvändighet för att lära sig relatera till och leva med en man, och en del väljer att inte göra det, utan relaterar bara till kvinnor, blir feminister. Men jag vill ha ett välorganiserat, välmående samhälle med socialt skyddsnät och låg brottsnivå, så här hittar jag inget skydd mot feminismen.

I historisk tid var det de som hade den offentliga makten huvudsakligen män. Män är mer riskbenägna och ambitiösa vad gäller karriär, och når därför oftare ledande poster i samhällets olika sfärer. Det har inneburit ett skydd mot kvinnochauvinismen, men har historiskt även inneburit manschauvinism, vilket inte är vackrare det. Kvinnor var utestängda ifrån universiteten, många professioner, ibland även ifrån ägande och politik. I takt med att samhället blivit tryggare är det inte längre lika riskfyllt att sträva mot ledande poster, stark yttrandefrihet och moderna medier gör att bekvämt kan torgföra sina åsikter, utan risk för vare sig tumult eller för att behöva skrika sig hes. Och i takt med att kvinnor är ungefär lika vanliga som män inom samhällets maktsfärer – politik, media, utbildning, kommers – så slår kvinnochauvinismen igenom. Men jag vill ha ett fritt samhälle, med trygghet och yttrandefrihet, så här hittar jag inget skydd mot feminismen.

Vi får väl göra som feministerna, och reformera vår könsroll – skall det bli någon jämställdhet, så måste vi män gnälla mera! Och på något sätt köra över alla dessa kvinnor (och män) som gnäller över omanligheten i vårt gnällande, och gnälla på ändå!

Om slampor och deras status

En polisman i Toronto fällde yttrandet: ”Women should avoid dressing like sluts in order not to be victimized” (kvinnor borde undvika att klä sig som slampor för att slippa att drabbas) vid ett framträdande om säkerhet i januari på York University i Toronto.

Detta fick Kanadensiska feminister att reagera med ”Slut Walks”, och feminister i andra länder har följt efter:

”Historically, the term ‘slut’ has carried a predominantly negative connotation. Aimed at those who are sexually promiscuous, be it for work or pleasure, it has primarily been women who have suffered under the burden of this label. And whether dished out as a serious indictment of one’s character or merely as a flippant insult, the intent behind the word is always to wound, so we’re taking it back. “Slut” is being re-appropriated.”

Är det så hemskt att uppmanas undvika riskbeteenden?

När kvinnor drabbas av våldsbrott så frågar sig samhället hur man kan minska detta, och man tittar på alla aspekter, vänder på alla stenar. Bättre belysning? Ändrade normer? Mer uppmärksamhet från omgivningen? Uppmana kvinnor att undvika riskbeteenden? Tjejtaxi? Extra skydd för kvinnor? Specialutbildade poliser som fokuserar just på våld mot kvinnor? Självförsvarskurser? När män drabbas är det bara en polisiär fråga. Det blir i övrigt en axelryckning från samhällets sida. Detta tycker feminister är diskriminerande mot kvinnor – att kvinnor uppmanas att undvika riskbeteenden, men att män inte får sådan uppmaning. Hur det skulle vara ett privilegium att tillhöra könet som får en axelryckning istället, det förstår inte jag.

Att man ger uppmaningar till kvinnor handlar inte om att de skulle vara mer utsatta – även om kvinnor är mer utsatta för sexuellt våld, så är det ju så att det är vanligare att män drabbas av oprovocerat våld än att kvinnor gör det, och även där reagerar samhället på samma sätt, våldet mot kvinnor ses som viktigare än våldet mot män.

Det hävdas att uppmaningen att undvika ett riskbeteende skulle minska förövarens skuld. Det är ett märkligt synsätt, som bara verkar göras i samband med uppmaningar till kvinnor att undvika sexuella riskbeteenden. Om du säger åt en bilägare att inte lämna bilen olåst med nyckeln i, i ett område med hög brottsfrekvens, så skulle alla tycka att det är vettigt. Det ändrar inte att en eventuell biltjuv skulle vara lika mycket biltjuv. Om turister uppmanas att inte skylta med sina kontanter, så är det ingen som invänder att uppmaningen skulle befria eventuella ficktjuvar från skuld. Håll för handen så att andra inte kan se när du slår koden vid bankomaten, är också ett rimligt råd, ingen invänder att så får man inte säga eftersom det skulle minska ansvaret hos en bedragare som länsar kontot. Visserligen är det vanligt att utövandet av riskbeteenden påverkar i vilken utsträckning offret ses som ett offer. En bilägare som agerat enligt ovan skulle kanske inte få ersättning från försäkringsbolaget, en turist som gjort sig till ett lätt offer kanske ses som idiot och banken kanske inte ersätter de stulna pengarna om du varit vårdslös med koden. Och en kvinna som klätt sig som en slampa – d.v.s. på ett sätt som är avsett att visuellt stimulera män – kanske får mindre sympatier än en kvinna som haft en mindre sexuell klädsel. Och det finns ju många som tycker att offrets sexuella beteende, historia och relation med förövaren är relevanta för en våldtäkts straffvärde (måhända mer därom i något framtida inlägg, men det ryms inte i detta inlägg, som handlar om slampor, inte våldtäkt). Men en uppmaning att undvika riskbeteenden implicerar inte i sig någonting om huruvida straffvärde skall vara beroende av om offret utövande sådana riskbeteenden. Så klagomålen mot den kanadensiske polismannen är lite märkliga.

Vad är en slampa?

En slampa är en kvinna som för nöjes skull har sex med många olika män. I den mån en kvinna klär sig, pratar och beter sig som en slampa, får sina kickar av att få sexuell uppmärksamhet från olika män, kan hon kallas för slampa även om det skulle vara så att hon inte har sex med dem.

Feminister, om ni vänder er mot ordet slampa, och tycker det är kvinnohatiskt att använda det, vilket ord tycker då ni skall användas för att beskriva den sortens beteende som ordet beskriver?

Varför har slampor (i vissa avseenden) låg status?

Vid reproduktionen har kvinnor i evolutionär tid haft två huvudsakliga partnervalsstrategier. Att skaffa en partner och (ge intryck av att) vara trogen mot honom, i förhoppning att han kommer hjälpa till med att försörja henne och barnet. Eller slampastrategin, att ha sex med flera olika män – när barnet kommer vet ingen vem som är pappa. Även om ingen av de potentiella fäderna skulle uppoffra alltför mycket för barnet, så är det ändå sannolikt att det vid varje givet tillfälle finns någon av de potentiella fäderna som har tillräckligt mycket för att vara villig att dela med sig.

För en man blir det bra att förälska sig i en trogen kvinna, men evolutionärt harakiri att förälska sig i en kvinna som har sex med massvis med män – han skulle lägga sina resurser på att försörja andra mäns barn. Män torde därmed instinktivt bry sig om huruvida en potentiell kvinnopartner är en slampa eller inte. En slampa har lägre status som potentiell långsiktig partner.

Många feminister avfärdar antagligen sådant som biologism. Men vad du än tycker om orsakerna till preferenserna, så är det så att vad en man tycker är attraktivt hos en kvinna är upp till honom. Om många män har en sådan preferens så är det något kvinnor har att förhålla sig till, inte en kränkning mot dem – mannens rätt till sina egna känslor och preferenser övertrumfar feministens ”rätt” att få diktera vilka preferenser män skall få ha och vilka känslor männen skall få känna.

Precis som kvinnor skall vara fria och ha rätt att klä sig som slampor om de vill det, så skall män vara fria och ha rätt att preferera kvinnor som inte agerar så.

En del feminister kanske avfärdar det med att det är enkelt numera att göra faderskapsprov, det finns alltså ingen rationell orsak för att mannen skall vilja att kvinnan skall bete sig på ett kyskt sätt. Detta krav, att en mans känslor måste vara rationella för att kunna erkännas är absurt. Instinkter har inte försvunnit bara för att teknologin avancerat. En feminist skulle inte ställa motsvarande krav på en kvinnas känslor. Kvinnor har rätt till sina känslor, även när dessa inte är rationella, men mäns känslor och känslomässiga behov kan man skita i. Betrakta våldtäkt, kvinnor har genom evolutionen fått en stark känslomässig reaktion på det, eftersom det fråntar dem kontrollen över deras fortplantning. Men nu förtiden finns ju olika preventivmedel en kvinna kan använda sig av, så ett våldtäktstrauma är inte längre en rationell känsla. Betyder det att man skall avfärda hur en kvinna mår i den situationen? Nej. Och män skall också ha rätt till sina känslor, även när känslorna inte är rationella och även om de inte passar in i den feministiska agendan.

Dessutom torde det vara många kvinnor som befinner sig i en seriös relation, som ser slampor i sin mans närhet som potentiella hot och därför är negativa till dem.

Det är inte en dubbelstandard, det är två olika standarder.

Många feminister hävdar att det är en dubbelstandard att kvinnor ses som slampor om de har många partners, medan män med många partners ofta ses som framgångsrika.

Men det är inte en dubbelstandard. Det är två olika standarder. Å ena sidan, vad kvinnor värderar hos en man, å andra sidan, vad män värderar hos en kvinna. När feminister kräver att kvinnor i en sådan fråga skall värderas efter samma normer som män värderas, så kräver de, att män måste värdera hur attraktiva kvinnor är på ungefär samma sätt som kvinnor värderar män. Enbart kvinnornas preferenser skall få användas. Inte manliga preferenser. Det är vad feministerna kallar jämställdhet.

Jämför med begreppet loser. En man utan stålar och talang är en loser, kvinnor tycker därmed han är mindre attraktiv. Men män bryr sig inte så mycket om huruvida en kvinna tjänar pengar och gör karriär eller inte. Borde inte feministerna som blir upprörda över ”dubbelstandarden” slampa också bli upprörda över detta och kräva antigen att kvinnor skall sluta nobba losers, eller också att män skall börja nobba och se ner på vackra kvinnor som inte har några stålar? Eller inser feministerna i det läget absurditeten i argumentationen?

Sammanfattning

Att uppmanas undvika riskbeteenden är inte en kränkning, och uppmaningen implicerar inte i sig någonting om huruvida straffvärde skall vara beroende av om ett offer utövande sådana riskbeteenden eller inte.

Precis som kvinnor skall vara fria och ha rätt att klä sig som slampor om de vill det, så skall män vara fria och ha rätt att preferera kvinnor som inte agerar så.

En man har rätt att värdera en kvinna utifrån de kriterier som han tycker är attraktiva hos en kvinna – som t.ex. att hon inte är någon slampa – även om kvinnor inte skulle använda samma kriterier för att värdera en man.

Om feminismens kollektiva analys

Feminismen använder sig ofta av en kollektivistisk analys av män.

Man kan analysera statistiska korrelationer. Att ett beteende är mer vanligt i en grupp än i en annan. Att individer in en grupp statistiskt sett får en annan respons på likvärdiga beteenden än individer i en annan grupp, d.v.s. blir diskriminerade. I denna statistiska analys är kollektivet bara ett aggregat av individer. Kollektivet existerar bara som abstrakt koncept och används inte som definition av individerna.

Sådan analys går bra. Men man får inte animera kollektivet. Att animera innebär att göra levande, att låtsas att kollektivet har en vilja, ett medvetande, som driver kollektivets ”handlingar”. Ett abstrakt kollektiv handlar inte, det bara aggregerar ett stort antal individuella handlingar.

Ännu värre är att reducera individerna till kollektivmedlemmar, t.ex. genom att analysera deras handlingar utifrån det påhittade kollektivets vilja eller genom att påstå att de i egenskap av kollektivmedlemmar har en kollektiv skuld för andra kollektivmedlemmars brott.

Den feministiska ovanan att reducera män till medlemmar i manskollektivet har med rätta lett till att feminister får kritik för sin kollektiva analys. När sedan antifeminister konstaterar att män är utsatta för någon form av diskriminering invänder en del feminister, att nu är det ju ni som gör kollektiv analys! Det verkar som att många feminister inte förstår skillnaden på att göra statistisk analys och att reducera människor till kollektivmedlemmar.

Generaliseringar: gruppen A har beteende B

Denna typ av påstående är väldigt vanligt. Man är ekonomisk med ord och reducerar så långt att det inte är tydligt vad som egentligen sägs. Skall påståendet anses ha semantiken att alla i gruppen har beteendet? Eller en majoritet? Eller bara att beteendet är vanligare än bland andra grupper? Eller bara att det förekommer inom gruppen? Har man inte bestämt vad typen av påstående betyder, uppstår lätt en drift – påståendet görs och styrks med en betydelse, men används sedan med en annan betydelse, som inte har styrkts. T.ex. feminister hävdar ”män våldtar” baserat enbart på att män är överrepresenterade som förövare, men använder det sedan i betydelsen att beteendet är vanligt bland män, och som grund för kollektiv skuldbeläggning.

Som jag ser det skall den typen av påstående förstås i statistisk mening, med följande innebörd: För det första, beteendet skall vara vanligt inom gruppen, en majoritet eller i närheten därav. För det andra, om förekomsten av beteendet bland övriga inte kommenteras, skall beteendet vara signifikant vanligare inom gruppen än bland övriga. Detta är två betydelser som vanligen kommer tillskrivas påståendet, om de inte är uppfyllda uppfattar jag påståendet som missvisande och därmed felaktigt. (Respektive krav kan undvikas genom att lägga till några ord, t.ex. ”det är vanligare att gruppen A har beteende B” eller ”även grupp A har beteende B”.)

Vidare bör påståendet inte vara alltför kränkande, då bör man kosta på sig några extra ord för att kvantifiera vad man menar. Detta är dock mer en fråga om taktfullhet än korrekthet. Måhända man även borde kräva att det även finnas en sådan acceptans för beteendet inom gruppen, att personer som utför det inte behöver dölja detta för övriga gruppmedlemmar.

Enligt ovanstående sätt att tolka skulle alltså påståendet ”män våldtar” vara både felaktigt och taktlöst. Feminister motiverar det med att män är starkt överrepresenterade som förövare, men om det är tillräckligt så vore det t.ex. en korrekt generalisering att säga att människor är enbenta. En del människor är enbenta, p.g.a. missbildning eller amputation, men bland andra arter är det ju oerhört ovanligt med enbenthet eftersom sådana individer inte överlever i djurriket. Nej, man får nog invända att människor är tvåbenta. Det är en odiskutabel och korrekt generalisering, även om det är ett statistiskt faktum att människor i genomsnitt har färre än två ben. En feminist må hävda att våldtäkter är något så fruktansvärt och så viktigt att detta på något sätt skulle motivera generaliseringen, men det är ju precis tvärtom, ju viktigare ett ämne är och ju mer man bryr sig om det, i desto större utsträckning torde det vara mödan värt att uttrycka sig korrekt. Den enda värdering som en feminist visar upp när hon gör den inkorrekta generaliseringen ”män våldtar” är att hon tycker att män är oviktiga. En korrekt generalisering vore ”Män våldtar inte heller”.

Diskriminering till förmån för kvinnor inom elitidrotten

Det är inte någon särskilt upprörande fråga. Om en underpresterande grupp får fördelaktig behandling, som bara till viss del kompenserar för underprestationen, så är det inte orimligt. När flickor får bättre slutbetyg i förhållande till provresultat jämfört med pojkar, så är det stötande eftersom flickor får högre absoluta betyg och det är alltså inte alls motiverat med någon sådan positiv särbehandling. Men när invandrare också får bättre slutbetyg i förhållande till provresultat, så är det inte stötande eftersom de i absoluta tal får lägre betyg, det blir en positiv behandling av en svag grupp.

Elitidrotten är inte någon hjärtefråga bland särskilt många feminister heller. De brukar ju vara måttligt intresserade av idrott. Jag med.

Men jag tycker ändå frågan är illustrativ. Feminister klagar över diskriminering av kvinnor inom elitidrott, trots att de får en fördelaktig behandling.

Vi kommer titta på golf, fotboll, skytte och som ett paket – 100 m, 20 km gång och maraton.

Herridrott?

I en del idrotter är de stora tävlingarna öppna för båda könen, där de kan tävla på lika villkor, det är idrottstalang som avgör. Sedan finns det olika klasser, som juniorklasser, seniorklasser, viktklasser, handikappidrott och damklasser. Här finns alltså ingen herrkategori, det är öppna tävlingar för de bästa atleterna (måhända med krav på att man skall vara myndig). Det normala är dock att damerna inte klarar av att konkurrera med herrarna, så att de håller sig i sin damklass, trots att de skulle få vara med i de öppna tävlingarna.

I andra idrotter finns det formellt en herr och en damklass. Det normala är att nivån i herrklassen är mycket högre än i damklassen, damerna skulle inte ha en chans att konkurrera med herrarna. Även om det i allmänhet är mer pengar i herrklassen så krävs det så mycket mer talang för att konkurrera om de pengarna, att damidrottare har mycket större chans att tjäna pengar i damklassen än om de konkurrerat med herrarna. I den mån det är mer pengar i herrtävlingar, vilket det i allmänhet är, och en kvinna vore bra nog att ha chans på prispengarna, skulle de formella hindren antagligen inte stå emot särskilt länge – det skulle ropas om sexism och könsdiskriminering.

I allmänhet spelar det alltså ingen roll om det finns en herrklass eller om de stora tävlingarna är öppna, finns det en damklass så blir det könssegregerat ändå. Damklassen utgör en positiv särbehandling av kvinnor. Även om prispengarna och mediauppmärksamheten totals sett är lägre i damklassen än för tävlingar som är öppna för de bästa atleterna, så är det ändå mer pengar/uppmärksamhet givet deltagarnivån. Män som är på samma nivå som dameliten får i allmänhet mindre prispengar och mindre uppmärksamhet i media. Ofta är skillnaden stor.

I vissa idrotter är könen så pass lika att det inte behövs någon särskild damklass. Det är t.ex. vanligt med mix inom ridsporten. Ridsporten är ju lite speciell såtillvida att kvinnor dominerar kraftigt i basen, det är väl lite grann det som gör att de klarar att hävda sig i mixen.

Det finns vissa idrotter där resultatet kan variera kraftigt, med dagsform/tur/flyt så att man inte kan säga att bäste parten kommer att vinna, de bättre kommer bara ha en högre chans. Om den effekten är så kraftig att den kan kompensera för kön, och det finns en damklass, så kommer herrarna rimligen kräva en herrklass. Det här är en av få typer av situation där jag skulle stödja att formellt ha en herrklass – alternativet vore att avskaffa damklassen och bara tävla gemensamt. Ett annat fall vore om damerna dominerade de öppna tävlingarna i en gren, då kan man ju ha en herrklass i den grenen – men det vore då en herrklass som vore jämförbar med juniorklass, veteranklass och dylikt – precis som damklasserna i allmänhet är.

Det finns också idrotter som är så smala, att det inte blir så hård konkurrens, det är helt enkelt inte tillräckligt mycket prispengar för att ett stort antal personer skall satsa sin tid och energi på att bli bäst inom sporten. Då kan det falla sig så att några kvinnor förmår konkurrera.

Golf – Annika Sörenstam

”När Annika Sörenstam kom på tredje plats i LPGA-touren 2006 och vann 1 971 741 dollar var den prissumman samma som den man som kom på 32:a plats i motsvarande tävling.”

Detta skrivs på en feministisk blogg hos KFUK-KFUM, de menar att detta visar på att kvinnlig idrott förfördelas. Men vad menas med motsvarande tävling? En juniortour? (finns det någon sådant?) Eller är det en seniortour eller finns det en handikaptour de jämför med?

Nej, de tycker att den riktiga touren, där vinnaren avgörs baserat på spelskicklighet, inte baserat på kön eller ålder (man kanske måste vara myndig?), skulle ”motsvara” damtouren, där sexismen är total och bara kvinnor får spela. Deras exempel med Sörenstam är illa valt, hon ställde ju 2003 upp i tävlingen the Colonial på ”herrtouren” – vilket visar att det inte är någon herrtour. Trots att hon valt en tävling med en bana som skulle passa henne lyckades hon inte klara ”cutten”.  Om hon regelbundet spelade tävlingar på den riktiga touren skulle hon antagligen inte ha kommit i närheten av 32:a plats eller de prispengar som hon kunde dra in på damtouren – vilket är orsaken till att hon och hennes kolleger spelar på damtouren, där de får mycket bättre betalt än de manliga golfare, som skulle vara tillräckligt bra för att regera på damtouren men inte så bra att de når upp till de stora prispengarna på den riktiga touren.

Därefter har Michelle Wie spelat en hel del i ”herrtävlingar”

Från Wikipediasidan om Wie, tabellen ”LPGA Tour career summary”: Under 2006 till 2010 spelade hon 60 LPGA turneringar och fick 2.62MUSD i prispengar, d.v.s. 43700 USD/turnering.

Från tabellen ”Professional record and earnings outside of LPGA membership”: Deltagit i 9 “herrturneringar”, och vunnit 4304 USD i prispengar, d.v.s. 478 USD/turnering.

Det är en löjligt stor skillnad på de siffrorna. Att klaga på att det är mer pengar i herrgolfen är absurt. Hon får 90x mer prispengar på damtouren än när hon spelar på herrtouren! Att döma av hennes turneringsresultat ovan så får Wie 1.1% av sina prispengar för sin golftalang, 98.9% av hennes prispengar är en kvinnobonus. Visst, det är ett begränsat underlag, man kan inte lägga särskilt stor vikt vid de precisa värdena, men det är solklart på vilken tour hon får mest prispengar. Så vilket kön är diskriminerat? Det finns många manliga golfare som är lika bra som henne, men som är tvungna att nöja sig med det som de kan få på herrtouren, som inte har möjligheten att spela på damtouren där prispengarna vid den spelnivån är mycket högre. Att använda prispengar inom golf för att hävda att kvinnor är förfördelade, såsom KFUK-KFUM gör, är skrattretande.

Sedan så är det ju inte prispengarna som räknas utan sponsring och liknande. Det är antagligen likadant där, att hon får oerhört mycket mer än de män som har likvärdig skicklighet som golfare – män som är i stort sett okända.

“May, 2006, saw her play the Asian Tour SK Telecom Open, becoming the second woman (after Se Ri Pak) to make the cut at a men’s tournament in South Korea. Wie reportedly received US$700,000 in appearance fees at an event that offered only US$600,000 in total prize money. In all, she reportedly netted US$5 million in appearance and endorsement money for the two-week trip.” (det var vid den här tävlingen som hon fick sina prispengar – på amerikanska PGA har hon inte klarat cutten.)

Feministbrud: ”Damfotboll? Nej, det heter fotboll!”

Mitt blogginlägg är i någon mån en reaktion på ett litet inlägg av feministbruden. Hennes huvudpoäng är att det är samma regler och alltså borde sporten som sådan ha samma namn. Det kan man ju rent grammatiskt hålla med om, det vore mer korrekt att säga dam-VM eller lägga till ”för damer”. Hon tycker dock att man lämpligen utelämnar helt och hållet att bara kvinnor får vara med: ”Läs om medias rapportering från Fotbolls-VM i Tyskland. De flesta är sparsamma med just ordet damfotboll och dam-vm. Det gör mig glad!”

Det finns dock en påtaglig skillnad i regler mellan fotboll och damfotboll. Medan fotbollen är öppen för de bästa spelarna och det som avgör är vilket lag som är bäst, så är damfotbollen djupt och öppet sexistisk. Lag av fel kön får inte vara med. Lag får inte ens ha med någon endaste spelare av fel kön. Man kan göra distinktionen genom att lägga till ”för damer”, men det bör på något sätt vara med att könsdiskriminering är centralt i arrangemanget. En mening som ”Läs om medias rapportering från Fotbolls-VM i Tyskland.” är gravt missvisande, eftersom den mycket relevanta diskrimineringen inte framgår. Hur kan man ha ett VM där alla de bästa lagen exkluderas för att de har fel kön?

Om man helt okvalificerat kan kalla någonting för VM, och ändå ha med regler som utesluter alla de bästa atleterna, då tror jag att jag tar och kör ett bowling-VM där bara jag får delta. Och vips, så är jag världsmästare i bowling!

Damfotboll skall inte i första hand jämföras med den fotboll som är öppen för de bästa atleterna, utan snarare med till exempel junior eller seniortävlingar, eller andra sådana kategorier där man med olika kriterier utesluter de bästa atleterna och de bästa lagen. Precis som i damfotbollen.

David Holman citerar en god vän: ”Satt på pizzeria idag och såg på vad jag trodde var dam-vm. Blev positivt överraskad av både bollbehandling och speltempo tills jag insåg mitt misstag. Det var herrarnas U-17 VM.”

Kvinnor som spelar fotboll med herreliten? – ”Vi skulle inte ha en chans”

”… erbjudandet kom från den italienska klubben Perugia år 2003. Reaktionerna blev starka inom både idrottsrörelsen och i medierna, eftersom klubben ville värva både Victoria Svensson och Hanna Ljungberg till sitt herrlag.”

”Victoria Svensson har svårt att riktigt tro på att hon skulle vara aktuell för spel i en av världens bästa fotbollsligor och ställas på planen mot exempelvis Milans Paolo Maldini.

– Löjligt. Det finns ju bara inte, säger Victoria Svensson.”

”- Tekniskt kanske vi skulle kunna mäta oss med herrarna men ingenting annat. De har en helt annan fysik och styrka. Vi skulle inte ha en chans att hävda oss, säger Victoria Svensson.”

Genomslag i media

Ett annat vanligt argument för att damidrotten skulle vara förfördelad är genomslag i media. Björn Ehrnberg skriver på Nyheter24 beklagar sig över att damfotboll normalt sett inte bevakas så mycket i media, att VM är ett undantag:

”Men med ett par självinsiktskikare på, blir det tyvärr alltid lika klart när dam-VM går av stapeln – att jämställdheten (oavsett förutsättningar) är långt ifrån nådd.

För det är när strålkastarljusen slocknat och ligalunket återvänder som man undrar var expertkommentatorerna tar vägen? Var tar krönikörerna (oavsett kön) vägen under fyra år?”

”… på fotbollsfronten är tyvärr damerna fortfarande ”The Second Gender”. Frågan är hur fan vi slår hål på det glastaket?”

Läser på en blog från 2009 att: ”Kan vi någonstans bland siffrorna spåra orsaken till varför så få kvinnor når upp till toppen? Till varför tjejer väljer att hoppa av idrottskarriärer?” / ”Tv visar 1 273 timmar herridrott och 197 timmar damidrott under ett år”. Markus Klinton ger några till liknande siffror på genomslag i media och accepterar inte heller att damidrotten får så mycket mindre tid i media än ”herridrotten”: ”Sportsidorna har stor betydelse för många ungdomar och medierna bär ett stort ansvar i att försöka representera alla läsare. En viss variation i rapporteringen måste kanske accepteras men den fullständiga skevhet som råder idag är dock svår att motivera och acceptera.”

De verkar alla utgå från att herridrott och damidrott borde ha ungefär lika mycket uppmärksamhet, oavsett vilken prestationsnivå de håller eller vilken efterfrågan som finns hos publiken. Medierapporteringen bedöms inte utifrån om den täcker idrottare vars förtjänst meriterar det, eller vad publiken vill se, utan antigen utifrån ett perspektiv att jämställdhet betyder att kvinnor alltid skall ha (minst) lika utfall som herrarna, eller utifrån ett feministiskt projekt att socialisera fram nya människor, och det är i sådana perspektivet som rapporteringen från damidrotten blir otillräcklig.

Antal timmar idrott i TV (SVT, TV3, TV4 och Kanal 5)	2001	2005	2007
Damidrott	123	197	219
Herridrott	1723	1273	538
Blandade arrangemang	428	454	450

Källa: Riksidrottsförbundets (RF) verksamhetsberättelse 2007 (sid 56) samt 2005 (sid 44). För verksamhetsberättelserna 2008-2010 ser jag inte till motsvarande siffror. Oklart hur stor andel av tiden för blandade arrangemang som läggs på damidrottare, men man får väll anta att proportionerna liknar som råder mellan damidrott och ”herridrott”.

Om vi inte skall döma människor utifrån deras kön, utan utifrån deras prestationer, så skulle damidrottens tid i media inte jämföras med de herridrottare som utgör de bästa idrottarna, utan med herrevenemang som är på en nivå motsvarande damernas. Vilka har du hört mest om, Annika Sörenstam och Michelle Wie eller de manliga golfare som presterar på motsvarande nivåer, alltså alla de som kvalificerar att ställa upp i PGA-tävlingar men aldrig klarat cutten? Inte ens de bättre golfare som klarar cutten får uppmärksamhet i media, det krävs topplaceringar för att få uppmärksamhet. Kvinnor inom elitidrotten har stor nytta av sitt kön när det gäller exponering i media. De slår inte i något glastak, utan lyfts upp av en glassrulltrappa – sexistiska turneringar som bara är öppna för kvinnor, där medelmåttliga prestationer belönas stort, både ekonomiskt och med medieexponering. Turneringar som alltså inte är tillgänglig för herridrottarna – herrarna är tvungna att prestera resultat på en mycket högre nivå för att lyckas.

Men idrotten är i någon mening en underhållningsbransch, finns efterfrågan på damidrott utöver damernas prestationer så kommer rimligen utbudet att något så när anpassa sig. Hittar inte siffror för publik uppdelat på kön, men I rapporten Idrotten i siffror 2007 har RF (rapporten finns även 2009, men där hittar jag inte motsvarande siffror) med diagram för snittpublik. Jämför de 4 översta i respektive diagram och får faktorer på 11, 15, 10 och 5. Det verkar alltså som att damidrottens andel av TV bevakningen 2007 vida överstiger dess andel av publiken. Och då är det snittpublik, om det i herrserierna är fler matcher blir ju publiksiffrorna änne skevare. Vet ej om så är fallet i allmänhet, men t.ex. allsvenskan har 16 lag och 480 matcher, medan damallsvenskan bara har 12 lag och 264 matcher.

Måhända blir siffrorna annorlunda när det är stora tävlingar. När damlandslaget i fotboll tog VM-silver 2003 skrev Mats Olsson i fotbollsexpressen:  ”Herrlandslaget i fotboll har aldrig varit i närheten av 3,8 miljoner tv-tittare.” / ”Och detta fullständigt osannolika intresse måste sitta som ett spjut i trynet på alla dem som under några veckor hävdat att damfotboll som företeelse är kuriosa som inte har med idrott att göra och som bara intresserar deltagarnas kompisar och familjer. Yeah, right. 3,8 miljoner. Egentligen är det enklare än nån ens har tänkt: Ett framgångsrikt svenskt lag eller en framgångsrik svensk idrottare drar storpublik. Sen ger folk blanka fan i om det är män eller kvinnor; ja, de struntar till och med i om det är curling.”

Men då är det inte så mycket damfotbollen som drar, som det är att Sverige deltar i finalen i ett VM. Och de medaljer som fås, är könskvoterade – utan könskvoterade medaljer skulle inga damlandslag ha någon chans på några VM medaljer, och då inte heller den medieuppmärksamhet som följer därmed.

Skyttegrenar vid sommar OS – 3% av medaljerna i mixade klasser

Ett annat återkommande argument för att visa hur patriarkal och elak mot kvinnor idrottsvärlden är, är hur de förändrade klasserna i skytte i sommar OS efter att en kvinna vann i skeet 1992.

”I vissa idrotter är könsbarriären redan forcerad, exempelvis inom ridsport och motorsport. Tidigare även i skytte. Men 1992 vann en kvinna OS. Så till OS 1996 var inte skytte längre öppet för kvinnor. Detta ändrades till OS 2000, men för att försäkra sig om att någon kvinna inte skulle vinna över männen igen, inrättades en damklass.”

Det är ju inte riktigt sant att skytte inte var öppet för damer 1996 – det var 5 damklasser i olika skyttediscipliner 1996. Vid OS följer de principen att ha både herrklass och damklass, om det finns ett tillräckligt underlag av tävlande av respektive kön. Från 1996 tyckte de som organiserar att det fanns underlag för damklass i lerduveskytte som tidigare varit mixat. Man gjorde det dock damklassen med EN disciplin (trap) – man tyckte underlaget räckte till en disciplin men inte till två – den disciplin som föll bort var samma som en kvinna vann 1992 (skeet). Från 2000 hade damerna även en disciplin i skeet.

”Två damer vann medaljer vid sådana mixade tävlingar: Margaret Murdock, silver i 50m gevär från tre positioner (1976) och Zhan Shan, guld i skeet (1992).” Damklass finns i ”50m gevär, tre positioner” från 1984.

”Women were first allowed to compete in Olympic shooting in 1968. In that year Mexico, Peru and Poland each entered one female contestant. Women have competed with the men until 1980. At the 1984 Games, women took part for the first time in a separate program consisting of three events. Between 1984 and 1992 the number of women’s events increased gradually. In addition, trap and skeet events remained mixed, i.e. open to both men and women.

As of 1996 in Atlanta, the shooting programme was segregated, with men’s events being separated from the women’s. More recently, the double trap events for men and women were added to the Olympic programme.”

Skyttegrenar vid sommar OS	1976	1980	1984	1988	1992	1996	2000	2004	2008
Herrklasser	0	0	6	7	7	10	10	10	9
Damklasser	0	0	3	4	4	5	7	7	6
Mixade	7	7	2	2	2	0	0	0	0
Mixade medaljer som går till damer	1/21	0/21	0/6	0/6	1/6	–	–	–	–

Källa för 76-92: http://en.wikipedia.org/wiki/Shooting_at_the_1992_Summer_Olympics, där 1992 ersätts med lämpligt år.

“The shooting competitions at the 1992 Summer Olympics … a total of thirteen events — seven men’s events, four women’s events, and two events open to both genders. It was the first time a woman (Zhang Shan in the skeet competition) took a gold medal in such an open event, and also the last time they were held. From 1996 and on, all shooting events have been either men’s or women’s.”

Av 60 medaljer i mixade klasser 1976-1992 så har alltså kvinnor tagit 2. Drygt 3%, och då har jag inte räknat med 1968 eller 1972 eftersom det då var så nytt att kvinnor fick vara med. Jag skulle nog säga att damerna verkar bli ganska utklassade i skyttet.

Med 9 herrklasser och 6 damklasser så får herrarna 27 medaljer och kvinnorna 18. Så kvinnorna får 40% av medaljerna, trots att de i mixade klasser bara vann 3%. Kvinnorna vinner inte medaljerna i tävlan mellan de bästa idrottarna, utan blir kvoterade en uppsättning medaljer som är betydligt större än vad de tillsammans skulle vinna om de var tvungna att tävla för dem på lika villkor med männen. Jag skulle kalla det positiv särbehandling av kvinnor, inte ett bevis på patriarkalt förtryck av kvinnor.

Skytte i Sverige

När jag läser på om OS skyttet stöter jag på följande på Carsar’s blogg:

”Trots att de tävlar gemensamt kvinnor och män, är det kvinnor som har vunnit Svenska Mästerskapet (SM) de senaste tre åren.”

”Från att skytte har varit en mansdominerad sport, där kvinnorna gjort intåg, kantas den nu av framgångsrika kvinnliga skyttar. Om det nu är så att skytte är en jämlik sport, så återstår fortfarande frågan; varför tävlar kvinnor och män lika på nationell nivå, men inte internationellt?”

Om damerna dominerar skyttet i Sverige så skulle det ju vara märkligt att de bara får 3% av medaljerna vid mixade skyttegrenar i sommar OS.

Har ingen koll på ämnet, nedanstående siffror baserat på Svenska Skyttesportförbundets site. Vad som är skillnad eller varför de gör skillnad på Gevär och Gevär Nationellt framgår inte riktigt. Påståendet att vi tävlar mixat på nationell nivå är mer sant än falskt, de flesta grenar är mixade. Det första uttalandet är dock märkligt då det är många grenar inom skyttet.

Skyttediscipliner i vilka Svenska Mästerskap genomförs	Gevär	Pistol	Lerduvor	Viltmål	Gevär Nationellt	Total
Mix	6	6	6	10	11	39
Dam	5	4	4	1	0	14
Herr	0	2	0	0	0	2
Junior, Mix	3	4	4	4	7	22
Junior, Dam	3	3	0	0	0	6
Junior, Herr	0	1	0	0	0	1

 

Resultat för män respektive kvinnor i några mixade gevärsskyttegrenar under perioden 2000-2010:

Fritt gevär 300 m, 3X40 skott: 10-1

Fritt gevär 300 m, 60 skott, liggande: 11-0

Standardgevär 300 m 3X20 skott: 11-0

Fritt gevär 50 m, 3X40 skott: 10-1

Fritt gevär 50 m, 60 skott liggande: 9-2

Luftgevär 10 m, 60 skott: 10-1

Så ser det ut för det mesta. Männen dominerar stort i de mixade klasserna. Det finns 3 grenar som Carsar´s blogg kan tänkas prata om: Svenska Mästerskap gevär i ban- o. fältskjutning, Bana ställning (Jane Jönsson 2007-2008, Jennie Hantoft 2009), Svenska Mästerskap kpist i ban- o. fältskjutning, Bana liggande (Eva Pettersson 2007-2009) alternativt SM fallmålsskjutning, luftgevär – där damerna faktiskt dominerar.

Hur kan man sammanfatta den situationen inom skyttet som att kvinnor har vunnit Svenska Mästerskapet de senaste tre åren, utan att specificera att det bara rör sig om några specifika discipliner, och männen tar lejonparten av titlarna?

På Carsars fråga om varför det mixas nationellt men inte vid internationella tävlingar kanske det är en fråga om hur stark konkurrensen är. Nationellt är konkurrensen lägre, och då är det större sannolikhet att en kvinna skall vinna, vid större tävlingar där konkurrensen blir hårdare blir det lägre sannolikhet för att en kvinna skall få medalj. Ju lägre konkurrens, desto större spridning på resultaten inom respektive kön, och är det bara några få män som kan sägas vara bättre än de bästa kvinnorna, så kan dagsform/flyt göra att kvinnorna har en ok chans. Det kan ju rent av vara så att en kvinna är den bästa skytten. Vid hög konkurrens, där det finns många tävlande som presterar på gränsen till vad som är biologiskt möjligt, blir det mindre sannolikt att en kvinna tar en medaljplats.

100 m, 20 km gång och maraton

Ett annat komiskt inslag är ”Idrott och kön – En undersökning av attityder på gymnasiet” av Tommy Månevik, ett examensarbete vid Karlstads universitet. Det är väl inte avsiktligt humoristiskt, men är så feministiskt skruvat att kapitel 1 blir riktigt komiskt.

”Ett antal grenar finns dock där förutsättningarna är desamma för män och kvinnor. Tre av dessa grenar är 100 m, 20 km gång och maraton. Samtliga resultat för dessa (och alla andra) grenar finns att hämta på Athen-OS officiella hemsida. Jag valde att hämta samtliga resultat i de tre grenarna, dvs. alla försöksheat, delfinaler och finaler och gjorde en enkel sammanställning i Excel.”

Vad som följer på sidan 8-10 är diagram som visar hur en förkrossande majoritet av männen, över 75%, vinner över samtliga kvinnor – det är bara några eftersläntrare bland männen som gör sådana tider att många kvinnor kan slå dem. Dels är det väl några som misslyckas med sin insats, dels är det så att OS organiseras så att deltagande nationer kan sända deltagare, även till grenar där de är svaga och inte har några atleter i världsklass. I bästa feministiska stil förnekar dock rapporten hur enorma skillnaderna i prestation är mellan könen, i samtliga tre grenar, och betonar istället likheter:

”På sprintersträckan 100 m finns ett visst överlapp mellan gruppen män och gruppen kvinnor i prestation dvs. det finns ett flertal av kvinnornas resultat som skulle räcka längre än till en sistaplats i något utav männens heat. Med andra ord så skulle det finnas någon eller flera kvinnor som skulle ha besegrat minst en man i den här grenen. Man kan också notera att skillnaderna i prestation inom de två grupperna (cirka 2-4 sekunder) är större än skillnaderna i prestation mellan (överlapp, dvs. mindre än noll sekunder) grupperna.”

Feminister kan förneka skillnaderna bäst de vill. Om damer och herrar tävlade tillsammans på lika villkor i dessa grenar, skulle männen ta samtliga medaljer. Att vi har damklasser innebär här en kvotering av medaljer till kvinnor, medaljer som kvinnorna annars inte skulle kunna vinna.

Intersexuella idrottare

Ett annat komiskt inslag blir frågan om intersexuella idrottare. Personer som i någon mån är kvinnor, men med påtagliga manliga egenskaper, som att naturligt ha manliga testosteronnivåer, eller personer som bytt kön och haft dito hormonbehandling. Skall dessa få tävla i damklasserna?

Om damerna var lika bra som herrarna skulle frågan inte behöva ställas, men det är så stor skillnad att frågan blir, var skall man dra gränsen för att få tillgång till de privilegier och förmåner – till den positiva diskriminering – som damidrottare åtnjuter?

Ämnet debatteras i DN av en docent i praktisk filosofi: http://www.dn.se/debatt/idrottens-organisationer-maste-sluta-leka-konspolis

Sammanfattning

Eliten bland idrottskvinnorna får ta emot kvoterade medaljer och titlar, de får prispengar, sponsorpengar och uppmärksamhet i media som vida överstiger motsvarande belöningar för män som presterar på samma nivå.

Det är i princip acceptabelt.

Men när feminister trots den positiva särbehandlingen börjar yra om att kvinnor är diskriminerade, förfördelade, satta på undantag i en patriarkal sportvärld, då är det stötande. När de kräver att idrottskvinnor skall tjäna lika mycket som överlägset bättre idrottsmän, så får det mig att vilja ha sann jämställdhet i idrotten, utan några herr eller damklasser. Mixat i allt, med lika regler. Sen får vi se hur många procent av medaljerna som kvinnorna får.

Ja, det finns ju det där med märkliga klädregler, där kvinnliga atleter inom en flera idrotter är tvungna att klä sig i byxor som mer ser ut som trosor. Det är diskriminering, och det är säkert en del kvinnliga idrottare som tycker det är kränkande, och reglerna kan inte motiveras utifrån några idrottsliga värderingar. Men vad tror ni sponsorerna betalar för? Det är ju uppenbarligen inte för de idrottsliga prestationerna.