bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism

Jag är alltmer positiv till Emma Åhmans uppsats om jämställdister

with 9 comments

Även om jag fortfarande tycker att Åhmans beskrivning av jämställdismen ofta blir lite krystad och lite missvisande, har diskussionen under Susanna Varis första inlägg gjort mig mer positivt inställd. Eric har en stor fet poäng i nedanstående kommentar, som jag tar mig friheten att citera i sin helhet:

Jag blev så intresserad av alla recensionerna så jag läste faktiskt hela uppsatsen. Jag tyckte den var riktigt bra. Men det beror nog på att jag halvt undermedvetet tolkar det uttalat feministiska perspektivet som ironi.

Författaren skriver många stycken av ungefär följande karaktär:

”Många jämställdister kritiserar feminister för att dom hackar på män utan att ha på fötterna. Dom menar att man ska ha belägg för vad man säger, speciellt om detta är något kontroversiellt. Men att ljuga ihop illvilliga utsagor är ju feminismens själva poäng, som McBullshit och Crap säger (1969:226ff). Jämställdismen kan alltså sägas vara en reaktionär rörelse.”

De intervjuade jämställdisterna säger överlag sånt som dom allra flesta håller med om (ha belägg för vad du säger, undvik fördomar baserade på någons grupptillhörighet etc). Feminismen framstår däremot som verklighetsfrämmande och direkt osympatisk. Om uppsatsförfattaren inte själv inser detta så undrar man faktiskt vilken parallell verklighet hon lever i. Men kanske är både hennes lärare/handledare och personliga vänner också feminister?http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/emma-ahman-undersoker/#comment-12998

En utmärks sammanfattning av det Åhman skriver. Hon är tillräckligt ärlig för att det någotsånär skall framgå vad stötestenarna är, och för att feminismens syn på dessa skall framgå; det är inget Breivikkletande eller påståenden om att feminismen ”bara” handlar om jämställdhet.

Anders Senior spekulerar rentav att kanske uppsatsen ”kan ses som ett försiktigt försök av en icke troende (som vistas mitt ibland de troende) att påvisa bristerna i resonemanget för de troende.”

En intressant tanke. Inte för att jag tror att det är så, antagligen är hon helt enkelt en feminist, men kanske?

Två ytterligare inlägg om uppsatsen; Erik sammanfattar reaktionerna: http://aktivarum.wordpress.com/2013/07/18/statsvetares-uppsats-om-jamstalldism-skapar-ringar-pa-vattnet/ och Susanna Varis andra blogginlägg: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/fler-reflektioner-kring-emma-ahmans-uppsats/

Written by bittergubben

20 juli, 2013 at 09:23

Emma Åhmans C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism”

with 6 comments

Ekvalist har bloggat om att Åhman har släppt sin C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism” – En intervjustudie av jämställdistiska bloggares politiska engagemanghttp://ekvalist.blogspot.se/2013/07/bloggen-foremal-for-kandidatuppsats.html (med länk till uppsatsen)

Ulf T, Erik och Bashflak har också bloggat: http://genusdebatten.se/om-sanning-och-konsekvens-ur-intervjun-for-emma-ahmans-uppsats/, http://genusdebatten.se/statsvetenskap-att-tolka-jamstalldisters-engagemang/, http://bashflak.wordpress.com/2013/07/16/statsvetenskaplig-intervju-resultatet/

Observera att påståendet som inleder uppsatsens titel är ett citat. Hon hävdar det alltså inte, utan citerar någon av intervjupersonerna, som hävdat det. Att döma av annat hon skriver i uppsatsen så håller hon inte med, utan tycker mer eller mindre att feminism är jämställdhet. Det är ändå ett utmärkt titelval, eftersom det är en position som nog alla jämställdister håller med om. Kontrasten är stor till titeln som hennes handledare Malin Holm valde till sin rapport, något som även Holm insett olämpligheten med: ”Män som hatar kvinnor – onlinehttps://bittergubben.wordpress.com/2013/04/18/ecpg-malin-holm-granskar-jamstalldismrorelsen/

En feministisk rapport

Hennes perspektiv är feministiskt, och hon gör inga försök att dölja det. När hon beskriver vad feminister hävdat görs det ofta med instämmande, se t.ex. citatet nedan där andra meningen inleds med ordet ”som”, hon talar alltså om för läsaren att det som Edley och Wetherell skrivit är korrekt; hon inte bara sammanfattar utan tar ställning. Som kontrast hävdar hon på flera ställen att jämställdister ”upplever” det ena och det andra. Med ”delar av feminismen framställs” antyder hon att det bara är ett framställande, inte ett sakförhållande som backas upp med mångfald av exempel och starka argument, och när hon därefter kallar de feministiska åtgärder som jämställdismen motsätter sig för ”jämställdhetspolitiska åtgärder” gör åtminstone jag läsningen att hon tycker feminism står för jämställdhet.

Inom jämställdismen formuleras jämställdhet som ett självklart mål, samtidigt som i alla fall delar av feminismen framställs sträva efter något annat. Som Edley och Wetherell skriver blir det möjligt för den som intar denna position att så att säga både äta jämställdhetskakan och ha den kvar (Edley och Wetherell 2001:451). Med detta menas att det går att säga sig vara för jämställdhet och stämma in i vissa feministiska ståndpunkter, men samtidigt motsätta sig jämställdhetspolitiska åtgärder med motiveringen att de ”går för långt” eller inte är rimliga.” (min fetstil)

Mycket av uppsatsen har den stilen; hon tar ställning för feminismen, och förhåller sig mer eller mindre avståndstagande till jämställdismen.

Vetenskapen och objektiviteten

Vetenskapen strävar efter att vara så objektiv som möjligt, att bygga upp en så korrekt och saklig kunskapsmassa som möjligt. Naturligtvis blir det inte någon perfekt objektivitet, man kan lättare se faktorer som man bryr sig om och intresserar sig för, och sådant som man vill se, men idealet kvarstår. Om en kritiker påvisar en faktor som missats i modellerna, och kan påvisa dess betydelse, kan påvisa att modeller som saknar den är sämre på att förutsäga verkligheten, så åtgärdas bristen, vetenskapen går framåt. Inom humaniora är det ofta besvärligare att vara objektiv, men idealet skall likväl vara där; får man det demonstrerat att en modell inte stämmer med verkligheten är det modellen som skall förkastas eller revideras, snarare än att man ignorerar verkligheten.

Feminismen och genusvetenskapen har i stor utsträckning förkastat idealet, inte bara påtalat hur man inte alltid når upp till det, utan säger att man inte behöver sträva efter det, att allas ”sanningar” är lika mycket värda. Att det inte finns någon objektiv sanning att sträva efter. Det är genusvetenskapens förkastande av objektivitetsidealet som väcker anstöt.

Åhman framställer det nästan som att det är påtalandet av brister i vetenskapens objektivitet som vi kritiserar, men emellanåt framgår även att hon även tar avstånd från att ha objektivitet som ett ideal.

I ljuset av detta kan den jämställdistiska kritiken av genusvetenskaplig teori förstås som en reaktion på den kritik som feministiska forskare riktat mot den traditionella vetenskapen. Där jämställdismens vetenskapsideal ser objektivitet som ett centralt värde är det just denna som kritiseras ur ett feministiskt perspektiv för att dölja på vilka grunder den vilar. Ur detta perspektiv kan alltså även det jämställdistiska sättet att se på vetenskap kritiseras för att dölja maktförhållanden och ignorera genussystemets inbyggda ojämlikheter.” (min fetstil)

Uppsatsen har också visat hur rörelsens starka kritik mot genusvetenskapen kommer ur ett vetenskapsideal där god vetenskap definieras som objektiv, neutral och apolitisk, vilket kritiserats från feministiskt håll för att bygga på en manlig överordning och därmed dölja sina politiska konsekvenser under en apolitisk dimridå. Genusvetenskapen ifrågasätts för just det som är dess syfte – att problematisera maktstrukturer relaterade till olika socialt konstruerade grupper i samhället, att positionera sig politiskt och därmed vara öppen med sina utgångspunkter till skillnad från en vetenskapstradition som anses dölja sin egen androcentrism bakom redan från börjat manligt könade värden som objektivitet och rationalitet.”

Alltså, objektivitet och rationalitet är manligt könade, och därmed dåliga, därmed är det också fel med vetenskap som strävar efter så hög objektivitet som möjligt. Fritt fram för subjektivitet och känslor! Men då är det inte längre vetenskap, utan någonting annat, det är tyckande och ideologiproduktion. Vetenskapen strävar efter saklig korrekthet, utan sådan strävan, så är det inte vetenskap. Det Åhman förespråkar är inte att vetenskapen skall kompletteras med nya perspektiv, som lägger märke till vissa faktorer som tidigare försummats i modellerna, nej, hon förespråkar att vetenskapen som sådan skall avskaffas, och ersättas med akademiskt tyckande.

Individ kontra kollektiv

Man kan betrakta statistik för olika kollektiv, som för män och kvinnor. Det kan t.ex. användas för att dokumentera om vissa grupper blir diskriminerade, något som kan vara svårt att belägga utifrån enskilda fall, det kan finnas många olika orsaker till varför ett enskilt beslut fattats. Sådan statistik kan vara nödvändig för att förstå samhället, men man skall förstå att kollektivet som sådant inte är en verklig part, utan bara ett statistiskt aggregat av de individer som utgör kollektivet.

Att döma och värdera individer utifrån kollektiv tillhörighet, det är inte acceptabelt. Det är moraliskt förkastligt. Alla människor har samma människovärde, oavsett vilket kön eller vilken ras/etnicitet de föds till, bara genom sina egna omoraliska handlingar kan en persons människovärde sänkas; hur andra i ”samma” etniska kollektiv har betett sig är inte en relevant faktor. En människa är inte rik eller överordnad bara för att vederbörande har samma kön som de flesta på VD-poster, och skall inte bestraffas för det.

Åhman är åtminstone ärlig om att feminismen står för ett sådant sorterande av människor utifrån kön. ”Eduards beskriver hur feminismen ifrågasätter hur det kan vara möjligt att se kön som en irrelevant kategori, vilket jämställdismen gör i sina anspråk på en könsneutral lagstiftning, eftersom hänsyn inte tas exempelvis till vilka det är som i första hand begår brott i nära relationer. Feminismen vill lyfta upp kön som en politisk dimension, och utmanar på så sätt det demokratiska idealet om likaberättigade individer. Det är helt enkelt inte möjligt att förhålla sig neutral till kön när samhället genomsyras av ett genussystem och vi således lever i en könsimpregnerad kultur …”

Det blir ännu mer stötande när man kräver olika behandling av personer utifrån deras tillskrivna kollektiva tillhörighet, baserat på skillnader mellan kollektiven som man inte objektivt belägger. Man påstår att våld i nära relationer består av mäns våld mot kvinnor och barn, att kvinnliga förövare är försumbara, men detta är sakligt fel. Med de breda våldsmått som feminister brukar använda för att frekvensskatta mäns våld mot kvinnor, är det lika vanligt med kvinnors våld mot män, och det är vanligare att mamman slår barnen än att pappan gör det. Ändå skall det vara omfattande satsningar på kvinnor, eftersom de påstås vara särskilt utsatta – trots att de i själva verket bara är särskilt värderade av samhället, det finns normer som säger att det är särskilt viktigt att skydda kvinnor. Hur kan det vara möjligt att inte se det som diskriminerande?

Feministiska krav på särlagstiftning, med kvinnofridskränkning som ett exempel som redan drivits igenom, utmanar alltså den demokratiska ordningens syn på individer kontra grupper i samhället. Jag menar att jämställdismens förespråkande av ”könsneutral” lagstiftning och därmed motstånd mot ett brott som kvinnofridskränkning kan förstås som en konflikt mellan just denna syn på män och kvinnor som grupper eller individer. Bara utifrån en definition av män och kvinnor som individer, visserligen påverkade av ett socialt sammanhang men i första hand autonoma subjekt med en fri vilja, blir det möjligt att se exempelvis kvinnofridslagstiftningen eller olika satsningar på kvinnor som diskriminerande.”

Nyliberalism?

Sammantaget har uppsatsen visat att jämställdismen kan placeras i en nyliberal kontext, där individens rättigheter och möjligheter står i centrum. Inom nyliberalismen ses individen som rationell och det bästa anses vara om denne lämnas att ta sina egna beslut utan att staten lägger sig i. Jag menar att det är i detta sammanhang jämställdismen ska placeras, samtidigt som den bör förstås som en motrörelse mot feminismen.” (min fetstil)

Här halkar hon omkring ordentligt. Jämställdister motsätter sig att människor döms utifrån kollektiv tillhörighet, detta innebär inte att man tycker att samhället inte skall bry sig om sina medborgare, men det låter som att den associationen finns för henne.

Missbruksvård? Välfungerande skola och sjukvård? Ska samhället lägga resurser på att bereda plats för de svaga, de psyksjuka, de handikappade? Det låter bra. Om män relativt sett är tävlingsmänniskor, medan kvinnor mer fokuserar på konsensus, skall vi då spendera samhällets resurser på att socialisera om och tvinga in dessa människor i roller som inte passar dem? Roller där deras respektive styrkor inte kommer till sin rätt? Nej tack. Ska samhället använda sina resurser för att genom diskriminering privilegiera det ena könet, och behandla individer av det andra könet sämre, baserat på påstådda skillnader hos könskollektiven (skillnader som man inte ens ids förhålla sig objektiv till)? Nej tack.

I Sverige finn en korrelation mellan feminism och vänster, så man skulle kunna förvänta sig en korrelation mellan feminismkritik och höger. Det är möjligt att en sådan korrelation finns (en del skulle med styrka hävda det vad gäller extremhöger, men mycket av det som benämns extremhöger, som SD, är i själva verket till vänster). Hon skriver själv: ”Nästan alla intervjupersoner berättar att de även innan sitt nuvarande engagemang varit intresserade av och arbetat för jämställdhet, och då ofta också kallat sig feminister. Flera har i samband med ett vänsterpolitiskt engagemang instämt i den feministiska samhällsanalysen, men har av olika anledningar kommit att ändra uppfattning.”

Det skulle snarare antyda vänstervärderingar, att vilja att samhället bryr sig mer om människorna? Det som förändrats är ju att de inte längre ser feminismen som en positiv kraft, inte att de skulle slutat bry sig om andra människor. Därmed inte sagt att jämställdismen skulle vara vänster, jag hävdar snarare att den inte direkt kan placeras på höger-vänster skalan. Finns det en korrelation är den påtagligt svagare än korrelationen mellan feminism och vänster i Sverige.

Varför jämställdism?

Ofta är hennes beskrivning av jämställdismen rätt krystad, men det är också ofta som den är rimlig. Här t.ex. ett stycke om varför folk engagerar sig i jämställdismen, något som i stor utsträckning är uppsatsens syfta att utröna: ”I denna bild av samhället har feminismen fått för stort inflytande, mansfrågor tas inte på allvar och personliga upplevelser har bidragit till ett ifrågasättande av feminismen. De stora bloggarna inom rörelsen har så erbjudit en gemenskap eller lett till insikter om mansfrågor och det problematiska med feminismen. Deras engagemang har också i många fall kommit ur en upplevelse av att feminismen är ute på fel väg, har gått för långt eller driver frågor som antingen är oviktiga eller som missgynnar män. De jämställdistiska åsikterna formuleras alltså ur ett sammanhang där man inte instämmer i den feministiska samhällsanalysen.”

Written by bittergubben

17 juli, 2013 at 19:36