bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘Genusbiblioteket

Nancy Fraser: “Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy”

with 3 comments

I en kommentar på genusdebatten rekommenderade Johanna Drott att genusbiblioteket skulle inkludera Nancy Frasers “Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy”, från 1990. I hennes kommentar finns även en direktlänk till texten. http://genusdebatten.se/feministisk-retorik-vid-torontoprotesterna-what-is-a-majority/#comment-15587

Det offentliga rummet (public sphere) avser här utrymmet för debatt mellan vanliga medborgare om gemensamma samhällsfrågor, alltså utan att ta med statsmakten eller företagen. En sådan debatt behövs för att granska de andra makterna. Texten handlar till betydande del om historisk tid, men jag kommer främst intressera mig för vilket demokratiideal som den står för.

Fraser förhåller sig till Habermas beskrivning av det offentliga rummet. “Here the public sphere connoted an ideal of unrestricted rational discussion of public matters. The discussion was to be open and accessible to all; merely private interests were to be inadmissible; inequalities of status were to be bracketed; and discussants were to deliberate as peers. The result of such discussion would be ”public opinion” in the strong sense of a consensus about the common good.” (s 59)

För mig är rationalitet och allmänintresse nyckelfrågor. En välfungerande demokrati behöver en offentlig debatt med rationalitet, och som beaktar allmänintresset. Får man istället en kamp mellan grupper där ingen representerar allmänintresset, alla står för sin egen grupp, och inte bryr sig om vad som är rationellt utan om vad som är effektivast propaganda för att gynna den egna gruppens agenda, så kommer inte demokratin att fungerar särskilt väl. Eliten utsätts inte för en effektiv granskning utifrån allmänintresset, de grupper och särintressen som är mest välorganiserade driver igenom det som de kan driva igenom som gynnar dem själva, politiska beslut blir därmed ogenomtänkta och inkonsekventa.

Naturligtvis skall man även ha humanistiska värderingar, som principer om universella mänskliga rättigheter och likabehandling, och pratar vi historisk tid har det varit flagranta brott mot det. Men för Fraser blir inkluderandet det som spelar roll, utan hänsyn för konsekvenser för rationalitet eller allmänintresse. Frågan blir, hur skall samtalet vara för att alla grupper skall kunna hitta sina egna röster? Det gemensamma samtalet kommer att ha någon form av kultur, och den kulturen kommer vara anpassad till de mer dominanta grupperna i samhället. För minoriteter och underordnade klasser kommer den kulturen att vara exkluderande; även om de i princip skulle vara välkomna så passar deras kulturer inte in i det gemensamma samtalets kultur, de blir därmed underrepresenterade.

But were [social inequalities] really effectively bracketed? The revisionist historiography suggests they were not. Rather, discursive interaction within the bourgeois public sphere was governed by protocols of style and decorum that were themselves correlates and markers of status inequality. These functioned informally to marginalize women and members of the plebeian classes and to prevent them from participating as peers.” (s 63) “… the weight of circumstance suggests that in order to have a public sphere in which interlocutors can deliberate as peers, it is not sufficient merely to bracket social inequality. Instead, it is a necessary condition for participatory parity that systemic social inequalities be eliminated.” (s 65) ”… let me consider the case of stratified societies, by which I mean societies whose basic institutional framework generates unequal social groups in structural relations of dominance and subordination. I have already argued that in such societies, full parity of participation in public debate and deliberation is not within the reach of possibility. The question to be addressed here, then, is: what form of public life comes closest to approaching that ideal? What institutional arrangements will best help narrow the gap in participatory parity between dominant and subordinate groups?” (s 66)

Fraser föredrar därför en mångfald av samtal, där varje grupp har sitt eget samtal, där de hittar sina egna röster. Naturligtvis skall det finnas möjlighet till sådana samtal, men som jag ser det är det viktigt med ett övergripande samtal, där deltagarna värderar rationalitet och allmänintresse. Har man bara grupper som tävlar om allmänhetens gunst, där grupperna prioriterar genomslag och retorik över rationalitet, och den egna gruppens särintressen över allmänintresset, blir resultatet dåligt.

All told, then, there do not seem to be any conceptual (as opposed to empirical) barriers to the possibility of a socially egalitarian, multi-cultural society that is also a participatory democracy. But this will necessarily be a society with many different publics, including at least one public in which participants can deliberate as peers across lines of difference about policy that concerns them all.” (s 70)

Men hur fungerar ett sådant förenande offentligt rum? Om deltagarna inte tillhör det rummet, utan tillhör olika grupper och särintressen, inte strävar efter det allmänas bästa utan gruppens bästa, så är de inte ”peers”, i betydelsen att de har gemensamma mål, utan bara motståndare som strävar efter sina respektive gruppers fördelar. Samtalet består av sina deltagare. Är dessa representanter för grupper och särintressen, och det gemensamma ”samtalet” bara är summan av gruppernas respektive propagandaansträngningar? Eller har man ett överordnat samtal där deltagarna värderar rationalitet och allmänintresse? Ett sådant samtal skulle förutsätta deltagare som representerar rationalitet och allmänintresse snarare än något gruppintresse, med en sådan mångfald av sådana deltagare och med en sådan legitimitet i allmänhetens ögon, att de dominerar de underordnade samtalen. Annars riskerar det samtalet att drunkna i de olika gruppernas propaganda. Ett sådant samtal upprätthålls inte av en slump, det måste värderas.

Kimhza Bremer: ”Vad händer med ett samhälle som hamnar i ett inbördeskrig mellan könen – och där föreställningar om maktordningar och genus tar över den offentliga debatt som borde handla om realpolitik? Vi ser ju detta på så många plan. Oviljan att hjälpa de som utsätts för hedersförtryck är bara ett exempel. Istället för att prata om orättvisor i samhället, förlorar sig vänstern i filosofiska resonemang (som få egentligen begriper en bråkdel av), om föreställda strukturer och makthierarkier. Feminismen bryter sönder upplevelsen av en enad vilja. Fienden finns ju mitt ibland oss – och han är man.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/02/02/spekulationer-om-meningen-med-konskriget/

När de som engagerar i det offentliga samtalet gör det för sin grupp snarare än för samhällets bästa, blir det mindre intressant för politikerna att fatta vettiga, genomtänkta beslut, sådant granskas ju ändå inte, utan det som spelar roll är att man stryker välorganiserade särintressen medhårs. I och med sociala medier behöver inte välorganiserad implicera formella organisationer, men likväl att gruppen har en förmåga att effektivt mobilisera, att göra sina röster hörda.

The element of time makes [Mancur] Olson’s analysis a theory of social development: other things being equal, societies’ arteries will tend to become clogged with groups in the business of obtaining for themselves whatever it is they want — subsidies to cotton growers, regulatory preferences for solar power, environmental protections for snail darters, you name it. And every group will see its own claims as vital to the national interest, and other groups’ as grubby handouts.” http://www.american.com/archive/2013/february/was-mancur-olson-wrong

Kvaliten på de politiska besluten ackumuleras över tid, det kan ta decennier innan gamla välfungerande system byts ut eller reformerats sönder. Ju längre det går, ju mer förfaller samhället, den ackumulerade effekten av ogenomtänkta politiska beslut blir överväldigande. T.ex. har den svenska skolans kvalitetsmässiga kollaps tagit flera decennier; besluten som flummade till lärarutbildningen tog lång tid att omstöpa den, och därefter för lärarutbildningen att ha genomslag i lärarkåren, och för varje generation blir det en större andel av befolkningen som gått flumskolan. Fördröjningseffekterna är enorma.

Och att en person som Anna Ekström blivit generaldirektör för Skolverket motiverar fortsatt pessimism. http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/03/11/mitt-anforande-i-riksdagen/

Fraser hävdar kvinnor som underordnad grupp. När det gäller diskussion om relationen mellan könen, i slutet på 1900-talet, blir det bisarrt.

This history records that members of subordinated social groups-women, workers, peoples of color, and gays and lesbians-have repeatedly found it advantageous to constitute alternative publics. I propose to call these subaltern counterpublics in order to signal that they are parallel discursive arenas where members of subordinated social groups invent and circulate counterdiscourses, which in turn permit them to formulate oppositional interpretations of their identities, interests, and needs. Perhaps the most striking example is the late-twentieth century U.S. feminist subaltern counterpublic, with its variegated array of journals, bookstores, publishing companies, film and video distribution networks, lecture series, research centers, academic programs, conferences, conventions, festivals, and local meeting places. In this public sphere, feminist women have invented new terms for describing social reality, including ”sexism,” ”the double shift,” sexual harassment, ”and ”marital, date, and acquaintance rape.” Armed with such language, we have recast our needs and identities, thereby reducing, although not eliminating, the extent of our disadvantage in official public spheres.” (s 67)

Hmm, alltså, kvinnors underläge när det gäller att diskutera könsfrågor har minskat, men består? Den offentliga debatten om relationen mellan könen domineras av feminismen, och maskulinister är så få, att vi inte ens vet om ordet ska vara maskulinister eller maskulister; den kritik som finns är istället huvudsaligen från antichauvinister, alltså inte chauvinister av motsatt slag, utan de som varken vill ha kvinnochauvinism eller manschauvinism, och dessutom tycker att dagens feminism mer verkar för (kvinno)chauvinism än den verkar mot (mans)chauvinism. Vilken sida som dominerar samhällets diskussion om relationen mellan könen, och den sidans inställning till att andra sidans röster hörs, är tydligt. Idag har vi Nordiska ministerrådet som vill förbjuda antifeminism (http://genusdebatten.se/reform-rapporten-som-betaktar-antifeminism-som-extremism/), Sveland hyllas i media när hon avfärdar all kritik av feminismen som kvinnohat (https://bittergubben.wordpress.com/2013/03/22/maria-sveland-hatet-en-bok-om-antifeminism/) och feminister får brittiska mobiloperatörer att censurera mansfrågesajter sajter (http://therightsofman.typepad.co.uk/the_rights_of_man/2013/02/the-48-mens-human-rights-sites-feminists-seek-to-censor.html). Visst, Frasers text är från år 1990, men redan då var det grov slagsida. Antagligen i praktiken ännu värre, då gav inte internet fristad för alternativa röster, feminismens dominans var total, och den var effektiv i att tysta alternativa röster.

Fraser ställer sig skeptisk till det här med allmänintresse (common concern), tycker att det är tvetydigt, och ger som ett exempel: “… until quite recently, feminists were in the minority in thinking that domestic violence against women was a matter of common concern and thus a legitimate topic of public discourse. The great majority of people considered this issue to be a private matter between what was assumed to be a fairly small number of heterosexual couples (and perhaps the social and legal professionals who were supposed to deal with them). Then, feminists formed a subaltern counterpublic from which we disseminated a view of domestic violence as a widespread systemic feature of male-dominated societies. Eventually, after sustained discursive contestation, we succeeded in making it a common concern.” (s 71)

Nog finns det ett visst godtycke i vilka frågor som diskuteras, men jag skulle definitivt se det här exemplet som en utmärkt illustration på hur grupper med effektiv propaganda får sina vinklade perspektiv att bli dominanta i debatten, alltså avvika från allmänintresset. För i tiden sågs inte partnervåld som något samhällsproblem, då väljer hon att påtala att just våldet mot kvinnor inte sågs som ett samhällsproblem, trots att samhället inte var ett dugg mer intresserat av partnervåld mot män, alltså tämligen könsneutralt. Därefter har feminismen kämpat för att få upp just partnervåld mot kvinnor, uteslutandes kvinnors partnervåld mot män, men då skriver hon istället våld i nära relationer (domestic violence). Försöker hon få den tidigare neutrala synen att framstå som sexistisk, och den nuvarande sexistiska att framstå som neutral? Den syn på partnervåld som feminismen har kämpat för, och fått genomslag för, är synnerligen sexistisk, den värderar våldet utifrån de inblandades kön snarare än våldet i sig. Det är inte en fråga om att bry sig om det allmännas bästa.

En demokrati fungerar bättre om det primära offentliga rummet domineras av de som värderar rationalitet och allmänintresse. När frågor domineras av grupper och särintressen, som värderar gruppintresse över allmänintresse, och eget genomslag över saklighet och rationalitet, såsom feminismen dominerar frågor om relationen mellan könen, då fungerar demokratin sämre. Besluten som fattas blir ogenomtänkta och inkonsekventa.

Jag tror att det finns ett samband mellan feminismens dominans de senaste decennierna och ökande klassklyftor, men det är inte dess syfte, utan en sidoeffekt. Många feminister vill minska klyftorna i samhället, men feminismens fokus på kvinnor som svaga offer och män som privilegierade förtryckare skapar en undanträngningseffekt, där progressiva, som annars hade brytt sig om de fattiga, tagit avstånd från plutokrati, och ägnat sig åt klasskamp, istället ägnar sig åt könskrigande. Jag tror att sådan undanträngningseffekt, att progressiva människor fokuserar på kön istället för klass, har bidragit till den ekonomiska högervridningen de senaste decennierna, i både USA och Sverige. Plutokraterna har vunnit delvis på walk-over. Även om det egentligen inte är en höger-vänster fråga, finns en korrelation mellan feminismen och vänstern, som antagligen alienerar många män från den sidan, vilket också bidragit.

Problemet är inte så mycket feminismen, som egentligen bara är ännu ett gruppintresse, utan samhällets brist på ett välfungerande gemensam debatt som representerar rationalitet och allmänintresse, som gruppintressenas diskurser underordnas.

Tidigare hade arbetarrörelsen ett bildningsideal där man hårt granskade sina ledare och deras politik, och någotsånär utifrån allmänintresse, vilket man övergav med löntagarfonderna och därmed med rätta förlorade legitimitet; medierna har blivit mindre effektiva som granskare, granskandet kostar pengar men ger inte så mycket mer intäkter; förskjutningen från dagstidningar till TV har definitivt inte hjälpt. Medier uppför sig i viss mån som filter, som bara väljer vad de släpper igenom, så att de särintressen som kan producera sin propaganda med ett format så att det är publicerbart för media, får ett starkt genomslag. I USA är situationen på många sätt ännu värre än i Sverige, och i viss mån är feminismens genomslag i Sverige en import från USA.

När det istället blir olika gruppintressen som dominerar olika frågor i debatten, blir det väldigt besvärlig för andra grupper att höras, även när de har solida argument på sin sida. De dominanta gruppintressena värderar inte rationalitet och allmänintresse, som de andra grupperna skulle kunna hänvisa till, ta spjärn emot. De dominanta gruppintressena värderar istället sina egna intressen och sin dominans, och där finns ingenting som alternativa grupper kan luta sig mot, oavsett hur bra argument de har. Dessa argument kommer alltid vara ”fel” för den dominanta gruppen, de gynnar inte den dominanta gruppens dominans, som därför förkastar dessa argument, och de som framför argumenten beskrivs som hot. En debatt dominerad av särintressen blir mer exluderande än när debatten domineras av rationalitet och allmänintresse.

Annonser

Maria Sveland: ”Hatet – En bok om antifeminism”

with 12 comments

http://genusdebatten.se/ har Ninni recenserat flera feministiska böcker: http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/

Det är ett utmärkt initiativ, jag hade tänkt försöka följa efter, och recensera de feministiska böcker jag har i bokhyllan. Men än så länge har det inte riktigt blivit av, tidigare bara ”Under det rosa täcket”. Det kommer förhoppningsvis bli fler. Här kommer åtminstone en andra recension, och då inte av en gammal bok, utan av en ny och i media aktuell bok, Maria Svelands ”Hatet – En bok om antifeminism”. https://bittergubben.wordpress.com/tag/genusbiblioteket/

Det mest påtagliga är hur hon knappt gör skillnad på saklig kritik och rena mordhot, det är alltihop en fråga om samma kvinnohat. Det är så fullständigt onyanserat. Det som gäller riktiga hot, som förvisso finns, kommer jag inte diskutera så mycket här, jag fokuserar på den andra ändan, hur hon avfärdar rimlig kritik som kvinnohat.

När är en text hatisk?

Hur kan man avgöra om en text är hatisk? En text är hatisk om den påtagligt färgas och förvrids av författarens hat. Det blir dock opraktiskt, vi känner i allmänhet inte skribentens psykologi, och får nöja oss med det som finns i texten; En text som är påtagligt färgad och förvriden, som om skribenten var hatisk, en sådan text kan kallas hatisk oavsett författarens egentliga motiv. Det är möjligt att författaren inte hatar, men ändå blivit övertygad om någonting som kan kallas hatiskt, genom att andra lyckats övertyga. Om hatarna är övertygande, kan de ju övertyga icke-hatare som inte är insatta i hur det egentligen ligger till. Eller någon annan orsak.

Ugglan: ”Däremot så är det tydligt att det uttrycks och manifesteras ett hat eller ett förakt mot kvinnor generellt i samhället … Jag skulle (med en etnometodologisk term) säga att det görs hat och förakt. Hatet, sett på det här viset, är alltså något i sig, som lever i text, bilder, ord, handlingar – det tar form där och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det har inte så mycket att göra med vad någon känner eller inte känner ‘inuti’, det har att göra med att ett agerande i sig är hatiskt, föraktfullt, sexistiskt, och att det förstärker strukturer som sexualiserar kvinnor på ett nedvärderande sätt.” http://fragaugglan.se/om-att-hata-eller-alska-kvinnor/

När det gäller texter som direkt uttrycker hat, som t.ex. avhumaniserar eller tillskriver kollektiv skuld, blir det enkelt att prata om hat. I någon mening även när texten uttrycker en stark aversion mot någon part, men meningarna går lätt isär om man tycker att den parten är förtjänt av sådan aversion; då är det ju inte hatiskt att hysa stark aversion? Och att säga att en text är förvriden, färgad, kan bara göras i förhållande till någon referensram, någon form av normalitet. En räckvidd av åsikter som man anser att empatiska och rationella människor rimligen kan hysa, utan att det skulle behövas något förvridande hat.

Det är när texten går utanför den normaliteten, utanför den rimlighetens räckvidd, som man börjar fråga sig vad som förvridit texten. Vilka texter man uppfattar som förvridna av hat, beror alltså på vad man uppfattar som spannet för rimliga åsikter. Vilket kraftigt påverkas av hur man själv anser att världen är beskaffad. Två personer med olika världsbild kan mycket väl vara oense om hur det är rimligt att beskriva världen, och därmed om vilka texter som är så förvridna att de kan räknas som hatiska.

Det är rimligt för mig att inleda en recension av den här boken med att konstatera det, för Sveland har i förhållande till mig en kraftigt avvikande verklighetsuppfattning, och därmed också en annan bild av vilka texter som är att betrakta som hatiska.

Vilket kön drabbas av hatet?

I Svelands version så är hatarna huvudsakligen de som är mot feminism och/eller invandring, och offren för hatet är kvinnor, och hatet är i grunden ett kvinnohat. Hennes intresse för hat har åtminstone en sådan avgränsning. ”Idag visar sig hatet på olika sätt, allt från våldet och övergreppen på kvinnor som sker över hela världen, till hatet och hoten här i Sverige som riktar sig mot kvinnor som tar plats i offentligheten.” (s 7) ”När jag skriver om feministhat så är det ett kvinnohat som ligger i grunden. Kvinnohatet slår mot alla kvinnor, … framför allt mot aktiva feminister …” (s 8)

Jag betvivlar att det skulle vara kön som är orsak till de kränkande kommentarerna, även om kön påverkar hur kränkningarna formuleras. Ju större synlighet en debattör har, och ju större andel av läsarna som tar anstöt av debattörens åsikter, desto mer kritik, och en andel av kritiken blir hatisk.

Under den omtalade diskussionen vid grävseminariet, konstaterade alla tre av de medverkande herrarna, Täppas Fogelberg, Janne Josefsson och Robert Aschberg, att de allihop fått massvis med hot.

TF: Jag har fått mordhot i 15-20 år och man ska skära av mig olika kroppsdelar, jag kan bli lite avundsjuk på dig [Sveland] du framstår som ett jättelyckat offer och får alla rubriker …

JJ: Skillnaden man kan säga, som jag uppfattar det i alla fall, när man ser intervjuerna med er i uppdrag granskning, det är ju att det här ”jag ska skära fittan av dig”, alla de här sexistiska grejerna, det har jag aldrig varit med om, men däremot ett antal allvarliga dödshot och de har blivit fler och det finns väldigt mycket hot så att … det finns ju …”

RA: När det gäller hoten så får jag säga att jag har fått könshår och naglar och avföring och så där, det slänger jag, av praktiska skäl, och patroner, och fan och hans moster, jag har fått mycket sådant där fult … / … det har kommit någon gång sådana där hot där de har hängt ut, jag har tre ungar, och de är inga administrativa genier, så att de är aldrig folkbokförda där de bor, men de har hängts ut i alla fall, på de adresserna, med trappuppgång, bilder, portkod, och allting, till mina ungar, och då blev jag förbannad … / … Jag har aldrig fått några hotbrev där det står att de ska skära av mina bröst och steka dem, eller ens kuken va, jag har inte fått några sexistiska grejer …”

Om tre av tre kändisherrar får mordhot, blir det absurt att prata om kränkningarna som ett kvinnoproblem.

Fogelberg får frågan ”Men varför får inte du några rubriker?”, och svarar: ”Nä för att jag är ”gubbslem”, och hon liksom sitter, är, så rätt. Hon är så rätt. Rättare än Maria Sveland kan ingen vara.”

Samhället bryr sig mer om kvinnors skydd och säkerhet, det uppfattas som mer stötande att en kvinna hotas än på att en man hotas. En kvinna är mer ”rätt” än en man. Vilket är varför debatten har så starkt fokus på hot mot kvinnor. Alla vill tävla om att vara kvinnornas beskyddare genom att ta strid mot allt som hotar kvinnor.

Enkätundersökningen ”För lite kuk?” tillfrågade skribenter i tidningar om nättrackaserier de utsatts för. 72% av manliga skribenter utsatta, 76% av kvinnor. Kvinnorna anger fler kränkande kommentarer, och de får också i mycket större utsträckning sexuella kommentarer. http://expo.jmg.gu.se/sites/default/files/pdf/andersson_andersson_pa2_0.pdf

Att kvinnorna uppger att de får fler kränkande kommentarer skulle kunna bero på en högre benägenhet att räkna en kommentar som kränkande. Får de fler eller är de känsligare?

Den som vill göra en kränkande kommentar, riktar in sig på det som blir mest kränkande, vilket är könat; man ifrågasätter t.ex. kvinnors utseende och mäns förmåga eftersom könen relativt värderas utifrån de kriterierna. Att de sexuella kommentarerna utgör en mycket större andel av kränkningarna som kvinnor får uppfattar jag som ett resultat av att sådana kommentarer tros vara effektivare för att kränka kvinnor än för att kränka män. När feminister hävdar att just den typen av kränkningar är det som ska räknas, är det den klassiska feministiska attityden: hur könen drabbas skall utvärderas utifrån vilket kön som drabbas mest av de saker som huvudsakligen drabbar kvinnor. Alltså, tittar vi bara på de aspekter som styrker slutsaten att kvinnor är mest utsatta, vilket kön kommer vi då fram till är mest utsatt?

De som drabbas är främst de som har hög exponering och skriver sådant som många tycker är stötande. De som skriver chauvinistiska texter, som målar upp en bild av de andra som dåliga, onda, och privilegierade, och de på den egna sidan som bra, goda, och diskriminerade, de kommer få skit från de andra, och från de som inte tycker om sådan chauvinism. Feminister har en benägenhet att skriva just sådana texter, där kvinnorna är de bra, goda, och diskriminerade, medan männen är dåliga, onda, och privilegierade. Där det är viktigare hur det går för kvinnor än hur det går för män. Och det gör ingen skillnad om de säger manlighet eller maskuliniteter istället för män, att säga att de andra är dåliga och onda p.g.a. socialisering istället för biologi ändrar inte att man säger att de andra är dåliga och onda.

Kränkningarna som demokratiproblem

”… hatet påverkar oss inte bara genom att fylla oss med obehagskänslor, det får många av oss att tystna. Efteråt berättar min vän om alla de unga tjejer som skriver sin första debattartikel någonsin och som sedan chockade ser hur kommentarsfälten fylls med det ena hatfyllda inlägget efter det andra. Arga telefonsamtal och mejl, till och med dödshot. Efteråt är det svårt att övertala dem att skriva en ny debattartikel. När skribenten tystnar, eller kanske ännu vanligare; inför självcensur i val av ämnen, då pratar vi plötsligt inte bara om ett personligt upplevt hat utan om ett demokratiproblem.” (s 84)

Det brukar vara en liten del av kommentarerna som är hatiska. Även när nästan alla kommentarer är kritiska, så är den överväldigande majoriteten en fråga om saklig kritik och civiliserat avståndstagande, inte hatande. Även när feminister hävdar att det bara är hat är det i allmänhet bara en liten del av kritiken som är hatisk. Erik om hur Uppdrag Granskning beskrev kritiken Julia fick efter att hon kritiserat H&M för en 2Pac T-shirt: ”Samtidigt rullar mängder av exempel förbi på folk som gör seriösa argument, exempelvis om barnarbetare som syr kläderna eller tröjor med biltryck på vilket är respektlöst mot alla offer för bilolyckor. Varken Julia eller Uppdrag Granskning ger någon uppmärksamhet till den seriöst menade kritiken. På facebookfeeden rullar ett inlägg förbi där någon säger Tupac var musiker och poet samt att det finns massor med plagg med artister på som begått brott. Den rullar vidare, nu kan läsas att 2PAC är och kommer alltid vara en legend som lyfte fram rapen. Samtidigt som man klagar över att Julia inte fått seriösa svar ger man ingen uppmärksamhet till de som faktiskt gav seriösa svar.” http://genusdebatten.se/2013/02/15/massmedia-ljuger-om-nathatet-del-1-fallet-julia/

Ju större spridning, och ju större andel av läsarna som tycker innehållet är stötande, desto fler som protesterar. En del av kritiken kommer vara osakliga personangrepp, som har till syfta att kränka, utan konstruktiva inslag. Med de miljontals människor som bor i ett land, och de flestas röster som inte räknas i det gemensamma samtalet, så kommer det vara en del som skruvar upp volymen och formuleringarna, eftersom det ändå inte går fram, det räknas ju ändå inte. Tyvärr har sociala medier, som gjort att det blivit mycket enklare att ge feedback, även gjort det lika mycket enklare att skicka kränkande feedback. Det har blivit mer, och i viss mån är det ett problem för demokratin, i synnerhet när det övergår till hot.

Sveland efter att hennes son, som reaktion på hoten hon fått, börjat använda titthålet i ytterdörren innan han låser upp: ”Jag går en lång promenad runt hela Djurgården med Cat Power i öronen och gör ingenting för att tränga undan melankolin som vill fram. Låt den komma. Idag får den komma. Melankoli och hat. Glödgat. Jag vill döda. Slå. Hatet tar mig, förminskar mig. Förstorar mig. När jag cyklar hem på eftermiddagen skriker jag gubbjävel åt en man som inte flyttar sig. Han stirrar förvånat efter mig.” (s 35)

Man kan ju förstå att hon blir upprörd, men om det är ok för henne att hata och sprida hat när hon blir upprörd, tycker hon då att det skulle vara ok om andra som blir upprörda – alltså av andra saker än de som hon blir upprörd över – sprider motsvarande hat? Alltså inte mordhot, det är inte motsvarande utan grövre, men säg vulgära invektiv mot andra debattörer, sådant som är avsett att kränka?

I ett öppet samhälle kommer vi inte undan att de som är offentliga personer, som har stort genomslag i debatten, som Janne Josefsson eller Sveland, kommer att få en hel del skit.

Det är beklagligt, men hur skulle systemet se ut för att kunna undvika det? Och hur allvarligt är detta demokratiproblem?

Så länge det för varje åsikt finns en tillräcklig mångfald personer som är villiga att ta skiten och kränkningarna, som är villig att ta debatten för deras åsikt, så fungerar det ändå. Om en åsikt är tillräckligt bra för att vara med i det offentliga samtalet, har den rimligen ett stort antal anhängare, och det är rimligen en del utav dem som har ordentligt med skinn på näsan. Att en del debattörer drar sig undan, föredrar att inte vara offentliga, det försvagar demokratin, men den klarar sig. Att förbjuda vanligt folk från att bli upprörda och ropa gubbjävel, gubbslem, eller från att kalla de med andra åsikter för hatare, det är inte framkomligt.

Det verkliga problemet uppstår när någon grupp är så mäktig att de kan förhindra andra från tillgång till det gemensamma samtalet, utesluta deras problemformuleringar. När de som kränker och mobbar inte är de, vars röster inte hörs i det gemensamma samtalet, utan de som har makt och genomslag i media, och de använder det genomslaget för att mobba och tysta de som inte håller med. Här blir det gemensamma samtalet inte längre gemensamt, utan tillhörande vissa grupper, andra blir uteslutna. Förtroendet för journalister och media försvagas.

Och fisken ruttnar från huvudet. När de grupper som har makt, när de mobbar och utesluter andra från samtalet, hur skall man då kräva av de utan makt att de skall uppföra sig bättre? Det första är att ställa krav på de med genomslag, kräva att de sköter sig när de hanterar sin makt. Dels för att det är viktigare i sig, eftersom de har mer genomslag, dels för att det ger en bättre grund för kritik när de utan makt missköter sig.

De grupper som missköter sig mest, blir de som är utestängda från det offentliga samtalet, som missköter sig eftersom de ändå inte har något att förlora på det, eftersom det ändå inte hörs, och de som tillhör grupper som har sådan makt att de kan utesluta sina kritiker från det offentliga samtalet, eftersom de kan snacka skit utan att de får svar på tal, åtminstone inte inom det offentliga samtalet. Nu pratar jag inte främst om makthavarna inom de grupper som kan utesluta andra från samtalet, när de missköter sig riskerar de att tappa i status, så de undviker att göra det i onödan, mer än vad som behövs för att hålla de andra utanför samtalet. Utan jag pratar om vanligt folk hos de grupperna, de som delar gruppens värderingar, men själva inte är makthavare inom gruppen. De får härja fritt, och missköter sig lika mycket som de som tillhör grupper som är uteslutna från samtalet.

SCUM, och när Sveland ser kvinnohat

Om antifeministernas hatfyllda tankar begränsades till deras respektive bloggar med efterföljande kommentarer vore det enkelt att låta dem hata ifred. Men i drevet mot Turteaterns uppsättning av SCUM blev det tydligt hur antifeministernas åsikter även spred sig till etablerade krönikörer och skribenter. Gränserna förflyttas och i Sverige 2012 anses inte längre antifeministernas åsikter som extrema eller absurda. Tvärtom, både Pär Ström och Pelle Billing blev under drevet mot Turteatern inbjudna att medverka i diverse radio- och teveprogram för att framföra sin ”kritik”.” (s 102)

Alltså, det är inte SCUM som är hatiskt, det är inte heller hatiskt att hylla SCUM, det är att kritisera SCUM som är hatiskt, extremt och absurt. Svelands verklighetsuppfattning, hennes uppfattning om vad som är rimligt, är radikalt annorlunda från min. Visst kan kritik mot SCUM vara hatisk, men kritiken från Ström och Billing kvalificerar inte som hatisk – enligt min uppfattning om vad som är rimligt.

Att texten väcker så starka känslor mer än 40 år efter att den första gången publicerades, säger något både om bristen på liknande texter och om överflödet av dess manliga motsvarigheter. Vi är så vana vid att kvinnor dödas, förnedras, våldtas, lemlästas, jagas och förlöjligas på teaterscenen och film att vi blivit avtrubbade. Vi reagerar inte på kvinnohatet i allt detta dödande, men när förhållandet är det omvända, som i SCUM …” (s 95)

Det är inte så mycket texten som provocerar, som att större delen av de svenska feminister och kulturskribenter som uttalar sig, hyllar detta hatmanifest. Det är en kraftfull illustration av hur normaliserat manshat har blivit i Sverige. https://bittergubben.wordpress.com/2012/01/30/scum-parafrasering-svenska-rasvetare-hyllar-judehat/

Ett bärande tema för Sveland är att det skulle finnas ett ”överflöd av manliga motsvarigheter” till SCUM. Hon återkommer till det flera gånger, med olika formuleringar. Det blir lika fel varje gång. Hon förstår inte skillnaden på att ideologiskt vara för hat, att uppmana till hat mot grupper, och att å andra sidan att med avståndstagande skildra övergrepp mot personer i en grupp. Hon likställer det om och om igen. Jag förstår inte hur hon inte kan se skillnaden?

Dessutom, i de flesta filmer där det dödas, där drabbas fler män än kvinnor. Männen kan mejas ner i dussintals, hundratals, men när kvinnor dödas är det allvarligare, det ses som så mycket mer ondskefullt med våld mot kvinnor, så mycket mer graverande för hur vi skall se förövaren. Att i det läget prata om kvinnohat blir väldigt märkligt, när kvinnornas säkerhet värderas högre.

När Thomas Nordegren en stund senare frågade om hon inte ansåg att de gjorde feminismen en otjänst, eftersom Solanas väl ”var en knäppgök”, avslöjade han än en gång att han hämtat såväl upplägg som frågor direkt från Pelle Billings och Pär Ströms bloggar. Att teaterhistorien är full av verk skrivna av ”knäppgökar” som sätts upp år efter år, på scen efter scen, att vi 2012 firade en av Sveriges mest omhuldade ”knäppgökar” med ett alldeles eget år tillägnat honom, räknas tydligen inte.” (s 102)

SCUM har inga litterära kvaliteter – anonyma hatiska drapor på hatforum är likvärdiga i kvalitet, det här manifestet är bara längre. Det hyllas enbart för sitt manshat. Strindberg hyllas för sina litterära kvaliteter, men kritiseras ständigt för sin kvinnosyn, som även om den inte är i närheten av Solanas absoluta manshat ändå är så pass att den åtminstone emellanåt är tydligt hatisk. Kan Sveland uppfatta någon form av nyansskillnad mellan att hylla någon för deras hat, och att kritisera någon för deras hat?

Från att ha betraktats som extrema antifeminister vars tankegods stundtals är rejält grumligt blir de alltmer legitimerade av medierna. Genom att låta Ström och Billing torgföra sin antifeminism sker en gradvis acceptans av åsikter de flesta skulle ha reagerat starkt emot för bara några år sedan. Genom att sätta feminister i andra ringhörnan likställer man dessutom feministernas argumentering med Ström och Billings. Som om det var en debatt mellan två extrema positioner. Som om det var två olika sidor av samma mynt.” (s 103)

Det blir ju förvisso stötande att framställa som likvärdiga extremister å ena sidan de som tycker att båda könen, och båda könens perspektiv och situation, skall värderas och beaktas, och å andra sidan de som hyllar ett hatmanifest, som tycker att motsatta könet är så vidrigt, irrelevant och värdelöst att det borde utrotas.

De misogyna yttringarna i vår kultur är så välbekanta att vi knappt reagerar. När det sker ett undantag, när en teater sätter upp en av de få texter som bryter mot den välbekanta teatertraditionen, upplevs detta som så hotande att det leder till demonstrationer och rena dödshot. Antifeministerna lyckades med sin ambition att förflytta fokus från kvinnohatet genom att skapa en bild av att det existerar ett utbrett manshat.” (s 108)

Vi har ingen teatertradition av pjäser som proklamerar att kvinnor är så onda, irrelevanta och värdelösa att de borde utrotas. Det finns en mångfald av skildringar av våld mot oskyldiga kvinnor och ännu mer mot oskyldiga män, men det är beskrivande eller avståndstagande, inte hyllande eller uppmanande. Och de beskriver i allmänhet övergrepp mot kvinnor som allvarligare än likvärdigt våld mot män. Försök sätta upp en pjäs i Sverige, som är lika extremt manschauvinistiskt som SCUM är kvinnochauvinistiskt, kritiken mot en sådan pjäs skulle bli monumental.

Sveland instämmer med Carin Holmberg: ”Det samhälleliga kvinnohatet är ett mer djupgående problem än det eventuella manshatet. Kvinnohatet genomsyrar hela samhället och återskapas och bärs upp av såväl kvinnor som män. Med andra ord är kvinnohatet inte förbehållet en obskyr grupp män. Det är en bärande del av vår kultur. Det manshat som tillskrivs en handfull feminister skadar varken samhället eller dess medborgare. Kvinnohatet i det svenska samhället är en komplex företeelse. Å ena sidan lägger talet om kvinnors manshat en dimridå över det samhälleliga kvinnohatet. Eftersom kvinnor med jämna mellanrum måste svara på om de hatar män eller inte framstår manshatet som en utbredd företeelse. På det viset vänds fokus bort från kvinnohatet. Å andra sidan är kvinnohatet inte alls dolt. Det är helt möjligt att öppet deklarera att man hatar kvinnor utan att någon höjer på ögonbrynen.” (s 89)

Att Sveland/Holmberg inte bryr sig om konsekvenserna för pojkar och män betyder inte att de konsekvenserna inte finns. Bara att sagda feminister inte bryr sig om dem. http://www.pellebilling.com/2013/03/empathy-for-men-in-a-post-feminist-world/

Och deras uppskattning av hatens proportioner säger någonting om deras referensram, snarare än om hatens proportioner. Hur folk reagerar när någon öppet säger sig hata kvinnor, motsvarande det sätt som vissa extremfeminister uttrycker sitt manshat, det kan jag inte uttala mig om, för jag har aldrig hört någon säga att de hatar kvinnor. Sett i kommentarsfält, ja, hört uttalanden som är hatiska mot extrema feminister, ja, men jag har inte hört någon uttala hat mot kvinnor på det sätt som vissa extremfeminister uttrycker hat mot män.

Drevet mot Turteaterns uppsättning avslöjar också att det är skillnad på hat och hat. Att som kvinna ge uttryck för manshat är kontroversiellt. Även om det sker från en scen och du är skådespelare som gestaltar en karaktär. En omvänd upprördhet inför kvinnohatet existerar däremot inte i samma utsträckning, något som blev tydligt i den uteblivna upprördheten mot … ”Juliette” av Markis de Sade … Romanen är en lång uppräkning av fruktansvärda sexuella övergrepp som inte sällan slutar med mord. … Det är både en odyssé och en orgie i våld och förnedring och de som utsätts för våldet är med några få undantag flickor och kvinnor. Men som av en händelse var frånvaron av kritiska röster total, ingen uppmanade till demonstrationer utanför teatern i protest mot ”våldet”. Det våld som iscensätts i ”Juliette” var inte riktat mot män utan bara det gamla vanliga, hederliga våldet mot kvinnor. Det våld som vi möter dagligen såväl i konsten som i verkliga livet.” (s 103)

Våldet, både i verkliga livet och i konsten, drabbar i allmänhet män i större utsträckning än kvinnor. Kvinnor har en skyddad status, våld mot en kvinna ses som allvarligare än likvärdigt våld mot en man, både i verkliga livet och i konsten. Hur är det kvinnohat?

Men vad säger Turteatern med ”Juliette”? Att kvinnor är värdelösa svin som är så onda att de förtjänar att våldtas och mördas, att så bör ske? Eller att det är förövarna av dessa övergrepp som är onda, att flickorna är offer? Kan Sveland uppfatta någon nyansskillnad mellan att å ena sidan uppmana till hat och våld mot en grupp, och å andra sidan med avståndstagande skildra övergrepp mot en grupp? SCUM beskriver alla män är onda, ”Juliette” beskriver vissa män som onda. Hur står de i motsatsförhållande, är de inte snarare i symbios?

Sveland har alltså inställningen, att skildringar av övergrepp mot personer i en grupp, även om det sker med avståndstagande, är att beakta som hat mot den gruppen.

Surrealismen blir total om man applicerar logiken på Svelands egen bok. Hon skildrar hur hon och andra feminister mottagit hatiska mordhot. Men enligt hennes egen logik, så är sådant skildrande av övergrep mot en grupp, hatiskt mot gruppen. Svelands bok är alltså misogyn. Den står för kvinnohat. Inte så att den beskriver kvinnohat, verkligt och påstått, och tar avstånd från detta, nej, den är en del av just det kvinnohat som Sveland har som motiv till att bli upprörd. Om en hatisk manschauvinist ger uttryck för sitt hat, är det kvinnohat, kritiken av det hatet är också kvinnohat, men när någon påstår att någonting är manshat, då är den kritiken kvinnohat (och man behöver ju inte bry sig om det påstådda manshat som pekats ut av kvinnohatare, varför lyssna på en kvinnohatare?). Om brott drabbar kvinnor, så är det bevis på kvinnohat, om en större mängd brott drabbar män är det inget bevis för något kulturellt manshat. Inte undra på att Sveland ser så mycket kvinnohat, men knappt något manshat.

Sveland: ”Kvinnohatet tar sig många olika uttryck, alltifrån lönediskriminering, underrepresentation av kvinnor i styrelser och på chefspositioner, det obetalda hushållsarbetet som kvinnor till största delen utför, och inte minst i form av den misshandel och det sexuella våldet som hotar oss i såväl vår absoluta närhet (våra hem, våra partners) som i det offentliga rummet. Allt detta är uttryck för kvinnohatet och signalerar till både kvinnor och män att kvinnor är mindre värda. Vi måste våga se aggressionen som ligger bakom det faktum att kvinnor får en sämre lön än män. … [Kvinnohatet] är en samhällsfråga som bränner och rör något mycket svårt och smärtsamt; män som hatar kvinnor. Det är på tiden att vi rannsakar vår nationella självbild som ett jämställt och tolerant land och vågar se mörkret som finns här mitt ibland oss. Våga se och diskutera männen som hatar kvinnor.” http://www.mariasveland.se/aktuellt/bakom-det-sa-kallade-nathatet-finns-ett-kvinnohat/

Om kvinnor som grupp har sämre utfall, t.ex. i antal styrelseposter, så är det alltså kvinnohat. Att tycka att en sådan lägre andel kvinnor i styrelserna är en legitim konsekvens av att färre kvinnor viger sitt liv åt att göra karriär, något man måste göra för att nå upp till de högsta nivåerna, det är kvinnohat. Män drabbas oftare av våld än av kvinnor, ändå skall det våld som drabbar kvinnor förklaras med kvinnohat och anses bevisa att kvinnor är mindre värda? Vad betyder då det mer omfattande våld som drabbar män?

Visst finns det män som hatar kvinnor, men de är få och har inget anseende, när hon ser det som ett vanligt problem räknar hon alla som accepterar att kvinnor har sämre utfall på vissa områden som kvinnohatare. Män satsar relativt mycket på karriär och inkomst, kvinnor relativt mycket på relationer och hälsa, som resultat har män högre inkomst och oftare karriär, kvinnor fler nära vänner och lever längre. Att uttrycka det kvalificerar som kvinnohat?

Kvinnohat att kritisera feminismen

Antifeminismen kommer till uttryck på olika sätt. Det är anonyma hatare på nätet som uttrycker sin vrede på Flashback eller i anonyma hat- och hotmejl. Det är etablerade skribenter som uttrycker misogyna, antifeministiska åsikter i ledare och krönikor. Och alla de som förnekar orättvisorna, som hävdar att ”patriarkatet är en feministisk floskel”, och tycker att feministerna har ”gått för långt”, ”gnäller” eller ”gör sig själva till offer”. Det är givetvis en avsevärd skillnad mellan att formulera dödshot i ett anonymt mejl, eller att skriva föraktfullt om en kvinnas utseende i en Flashbacktråd, och att skriva en krönika med misogynt, reaktionärt innehåll i en etablerad dagstidning. Likafullt får dessa åsikter konsekvenser och bidrar på olika sätt till ett alltmer ogenerat feministhat. Det var i samband med alla hätska inlägg kring Bitterfittan, som de första anonyma hat- och hotbreven började komma till min mejlbox. Sedan dess har sambandet mellan det hat som uttrycks på de allra mest antifeministiska forumen och den välformulerade, öppet antifeministiska hållningen i medierna blivit alltmer tydlig.” (s 62, min fetstil)

Alltså, även om hon gör skillnad på det vulgära och det välformulerade, görs ingen skillnad på hat och rimlig kritik. Hon skriver misogynt istället, ett finare ord för det hon ser som mer välformulerat hat, men hon ser det likväl som hat, inte rimlig och relevant kritik.

Var finns alla dessa tidningskrönikor med misogynt, alltså kvinnohatande innehåll? Avses krönikor som på något vis kritiserar en kvinna? Som när Sveland fick kritik av Janne Josefsson, är det sådant där antifeministiskt hat? Han kritiserar hennes åsikter, inte hennes kön, men hon beskriver det som: ”En närmast perfekt iscensättning av det jag skriver om i min bok Hatet. Hur manlig aggression lätt drabbar kvinnor som tar plats. Det gick en tydlig signal från scenen ut till alla de kvinnor som befann sig i detta rum denna kväll; Vet din plats och håll tyst. Låt det vara så som det alltid varit, låt männen synas och höras. Låt männen tala i församlingen.” http://www.mariasveland.se/aktuellt/gubbvaldet-pa-grav/

Alltså, kritiken mot henne handlar inte alls om hennes åsikter. Inte alls. Det är för att hon är kvinna som tar plats som hon blir kritiserad. Bara därför. Och kvinnor är så ömtåliga att de inte tål att få några som helst kritiska frågor? Josefsson ställde kritiska frågor, och höjde rösten när han kritiserade medierna och sina kollegor för att Sveland inte fått en enda kritisk fråga under hennes boklansering, men det var en helt normal debatt. Han var inte hatisk eller skrikande eller något sådant, han argumenterade. Om kvinnor inte tål det blir det väldigt besvärligt att ha kvinnor på maktpositioner, för makten måste kunna granskas, makten måste kunna ifrågasättas, makten måste kunna kritiseras. Jag tror och hoppas att karriärkvinnor i allmänhet är betydligt mer kapabla till debatt än Sveland.

Det fanns ett tydligt samband mellan de sociala medierna och hur de fick och gav näring åt övriga medier. Den 30 maj upprättades en tråd på Flashback kallad ”Professorn och ritualmorden”. Tråden startade med publiceringen av en artikel ur Expressen från samma dag. Det fanns redan en tråd som hette ”Könskriget” där Lundgren ivrigt kommenterades och diskuterades. En av kommentatorerna som kallade sig för SkepticEnquirer lade ut en länk med mejladressen till Uppsala universitet och uppmanade alla att själva skriva in och klaga. Det som började med Evin Rubars grundarbete fortsatte alltså i och med Rothsteins och Expressens mediala drev och fick ordentlig skjuts i och med universitetets legitimering av deras kritik. Det öppnade för hat från olika håll och kanter. På Flashback övergick snart hatet till rena hot, ”Kan ingen döda Eva Lundgren?”. Samtidigt kom bombhot till universitetet adresserade till Lundgren och hennes inkorg fylldes av mejl.” (s 29)

Men det ser likadant ut åt andra hållet. Paulina Neuding: ”Kollegan Johanne Hildebrandt, också kolumnist på den här sidan, hotas med att hon ska våldtas och dödas. Hon berättar att näthatarna blir mer aktiva varje gång Åsa Linderborg eller Jan Guillou på Aftonbladet attackerar henne som krigshetsare. ”Hatet från vänster är värst,” sade hon när vi sågs i veckan. ”Man ser det som att man har ett moraliskt företräde, att man kan vräka ur sig vad som helst.” http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/glom-inte-det-goda-fina-hatet_7901138.svd

Mer exponering är mer exponering, oavsett om det är ens egen presentation av stötande påståenden, eller andra sidan som presenterar sin kritik av ens egna påståenden. Ju mer exponering, och ju fler som tycker budskapet är stötande, desto mer kritik.

DN-artikel om Sveland: ”I boken försöker hon genom intervjuer och egna reflektioner skapa en mer heltäckande bild av hur antifeminismen har växt fram och hur den ser ut i dag.

– Det antifeministiska motståndet vi ser är så stort och utbrett att det har en stor påverkan på medierna och det offentliga samtalet. Det är många av oss feminister som har undrat vad det är som har hänt. Jag försöker att ge några svar.” http://www.dn.se/livsstil/maria-sveland-jag-kanner-mig-extremt-rik

Hon gör anspråk på att försöka förklara den växande kritiken mot feminismen, men kommer aldrig i närheten av några frågeställningar om huruvida det skulle kunna vara någonting fel på feminismen. Hon utgår från att den enda möjliga förklaringen är kvinnohat. Sanningen är att feminismens kritiker vinner mark för att de har argumenten på sin sida. Förvisso hör man ofta dysfunktionella argument även från feminismkritiker, men de argument som håller är på vår sida och övertygar fler och fler.

Våga vägra ta debatten

Ali Esbati skrev en text om detta med rubriken ”Våga vägra ta debatten” där han menade att en ”debatt” på högerpopulisters villkor inte är möjlig att vinna för motståndarna. Att själva syftet med den så kallade debatten i själva verket är det stämningsläge den skapar och frågeställningarna den undantränger. På samma sätt tänker jag att vi ska våga vägra ta debatten med antifeministerna så länge den utgår från deras problemformulering.” (s 148) Esbatis text: http://www.clarte.se/index.php?option=com_content&task=view&id=7504&Itemid=26

I en debatt kommer två parter till tals. Bägge kan presentera sina problemformuleringar. Det Sveland vänder sig emot är inte att debatten skulle utgå från motståndarnas perspektiv, utan att det inkluderas. Syftet är att alternativa röster och perspektiv inte skall höras. Enbart hegemonins, kulturelitens röster, och de som håller med, skall få höras.

Om inte samtliga redaktörer, producenter och journalister tar sitt ansvar och noga funderar över hur debatter vinklas, vilka röster som får höras och vilken problemformulering hen egentligen vill ha så kommer främlingsfientligheten att växa fritt.” (s 158)

Kommentatorn JemyM håller med om logiken: ”Jag förstår både Svelands och JJ’s perspektiv. Låt mig ta ett exempel ur en helt annan kontext; biologiprofessorn Richard Dawkins tar inte debatter med Kreationister. Varför? Därför att han vet hur kreationister fungerar. Han vet att en normal mediapanel innebär att han som varit professor hur länge som helst sätts jämsides med en tyckare utan koll på basläggande biologi så ser det ut som kreationistens position är legitim. Om huvudfrågan till paneldebatten ställs på kreationistens villkor t.ex. ”är evolutionen sann?” så låter det som om kreationisten kommer med ett alternativ. Detta är politisk showbiz, inte ”debatt”, även om den kallas ”debatt”.” http://genusdebatten.se/2013/03/20/grav-2013-ljudinspelningen-avslojar-journalistkarens-sexism-och-logner/comment-page-1/#comment-11198

Jag har lätt att sympatisera med Dawkins. Han är en riktig forskare, kreationisterna ägnar sig åt pseudovetenskap och strävar efter att dessinformera och förvirra, att de skulle ges samma status på en mediepanel vore fel. Med Sveland vs Billing så blir situationen den omvända, här är det istället den som är välkänd och har tillgång till media som strävar efter att dessinformera, medan den som är seriös skall vägras debatten. Och där sympatiserar jag inte alls. Den springande punkten är ju att media måste ha en tillräcklig kvalitét för att kunna avgöra skillnad på seriösa debattörer och de som vill dessinformera, en tillräcklig kvalitét för att ta ställning för saklighet och korrekthet och motsätta sig dessinformation. Att debattörer kommer undan med dessinformation är ett allvarligt problem.

Om medierna systematiskt utesluter legitima argument leder till problem. De legitima argumenten vinner anhängare, och media, som vågar vägra ta debatten, tappar i anseende hos dem som övertygats. Om det är fråga om pseudoargument kommer få att övertygas av dem, och skulle det bli så många att media måste ta upp frågan, kan man ge svar på tal. Även om Dawkins vägrar debatten i media har han ändå argumenten, sakliga solida argument, att trycka till med om det skulle gå dithän. Men var står Sveland? När tillräckligt många blir övertygade, och media inte längre kan sopa kritiken under mattan, vad har hon då för argument? Jag har läst hennes bok, och det är en väldigt tunn soppa som blandar ihop seriösa kritiker med grova hatare, och låtsas att allihop är hatare. När väl media öppnar för debatt har hon inte argumenten. Om Sveland skulle debattera med Evin Rubar, Pelle Billing, eller som det blev med Janne Josefsson, kommer hon inte att ha något att komma med, hennes många sakfel gör att hennes position inte håller för granskning. Det enda hon kan göra är att ”debattera” oemotsagd och vägra debatten, när väl motparten fått tillräcklig kraft för att nå ut i media, kollapsar hennes position.

Om detta görs i större skala, så att etablissemanget lägger sig till med en i viktiga avseenden verklighetsfrämmande beskrivning av verkligheten, och ignorerar legitima argument mot deras position, kommer andra kunna använda de argumenten till att växa, och när de når igenom, kunna få ett så stort genomslag att de sopar undan även legitima delar av tidigare verklighetsbeskrivning, kanske rentav störtat etablissemanget.

Trots att feminismen har en sådan maktposition, att de under flera decennier lyckats hålla kritiska röster borta från det gemensamma samtalet, så anser sig Svedland vara förtryckt. Det är inte så att det finns några legitima invändningar mot feminismen, utan enligt henne är antifeminismens mål att upprätthålla förtrycket av kvinnor som henne.

De olika uttrycken för antifeminism, stora som små, dödliga eller bara obehagliga, syftar alla till att upprätthålla patriarkatets maktövertag. Vare sig de ses som enskilda eller mer systematiska och strukturella uttryck, så bildar de tillsammans en helhet. Antifeminismen har, liksom den feministiska rörelsen, böljat fram och tillbaka i vågor. I olika tider och samhällen har antifeminismen yttrat sig på olika sätt, men syftet har alltid varit detsamma: att behålla makten. Så vad ska vi göra? Hur bemöter vi kvinnohatet bäst? Ett första steg är att kartlägga antifeminismens och analysera dess beståndsdelar, dess rörelse och dess ideologi. Ett annat sätt är att studera andra frihetsrörelser och se hur de åstadkommit förändring. Oavsett om frihetsrörelsen handlat om kön, ras, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, eller religion så är en gemensam nämnare att de aldrig fått sina rättigheter utan kamp. Ibland har den kampen varit våldsam. Vi är naiva om vi tror att rättvisa mellan könen kommer att uppnås automatiskt tack vare några mäns goda vilja.” (s 168)

Hur kan man kombinera ett sådant underdogperspektiv med att den egna sidan har ett sådan inflytande, att kritiker mer eller mindre kan hållas utanför media och det gemensamma samtalet?

För att illustrera det förtryck som Sveland är utsatt för, citerar jag Marie Söderqvist om Svelands tidigare bok Bitterfittan: ”Ett verk om alla hemskheter en ung kvinna som tvingas gå på gymnasiet i en mindre svensk stad upplever. En text om det fasansfulla förtryck man utsätts för som kvinna i mediebranschen i Stockholm. Ja, jag är ironisk. Fast det är inte författarinnan. Hon är gravallvarlig och totalt humorlös i sin gestaltning av den golgatavandring som ger henne en son, en till synes medkännande och engagerad äkta man, ett roligt jobb och en lägenhet i Stockholms innerstad, samt vänner, dagisplats, journalistpriser och egen tid. … Maria Sveland bevisar genom sin bok gubbslemmens värsta fördomar (kvinnoförtryckande slemgubbar ser hon överallt: lärare, chefer, redaktörer, gynekologer), nämligen att kvinnor inte kan tänka, inte kan föra logiska resonemang och är hysterikor. … Hon skriver faktiskt, och framförde det dessutom på bokmässan, att kvinnor i Sverige har det som svarta i Sydafrika under apartheidsystemet. När jag frågade vad hon egentligen menar vägrade hon svara och ansåg sig orättvist påhoppad.” http://www.expressen.se/kronikorer/marie-soderqvist/det-enda-smarta-ar-titeln/

Man får självklart inte ifrågasätta Sveland. Då är man väl per definition gubbslem och misogyn näthatare? Och ännu värre, man är en dörröppnare för alternativa problemformuleringar och verklighetsbeskrivningar. Sveland skall stå oemotsagd, allt annat är förtryck.

Könskriget

Evin Rubar gjorde 2005 TV-programmet Könskriget, som bröt det tabu om kritik mot feminism som då var ännu starkare än idag. Sveland kritiserar programmet, och målar upp en negativ bild av det. Rubars sågning av Svelands kapitel om Könskriget är brutalt: ”… varje påstående av vikt för din beskrivning är felaktigt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast tog del av ett material så fullspäckat med faktafel. Bland de mest graverande felen finns dem som du enkelt kunde avhjälpt genom att kontrollera dokumenterade fakta. Det tydligaste exemplet är när du driver tesen att historierna om ritualövergrepp – där förövare påstås ha förgripit sig på hundratals barn för att sedan stycka vissa offer, äta upp deras organ och gräva ner resterna i skogen – skulle vara påhittade av mig i stället för att bygga på Eva Lundgrens ”forskning”.” http://www.expressen.se/kultur/kara-sveland/

De två frågor som intresserar mig mest, är förkastandet av vård för de som slår, och mansynen som uttrycks med ”män är djur”: ”I programmet målades Roks även upp som motståndare till att män som slår ska få behandling. Genom en systematisk förvanskning av fakta framställdes det som att Roks var ansvariga för att Sverige saknade sådan vård. Varför skulle det vara Roks ansvar att värna om männens vård framgick inte.” (s 24)

Hon påstår det utan att gå in på detaljer, eller redovisa hur det var istället, eller ge någon referens. Men hon förnekar ändå inte kärnfrågan, att man var emot sådan vård. Vilket genomslag ROKS hade, det sa någonting om Sverige, men vilken åsikt de hade i frågan om vård eller inte, det sa någonting om ROKS. Om de faktiskt brydde sig om kvinnor som blir slagna, skulle de välkomna program som hjälper förövare att sluta slå, men istället var de emot. Deras ideologi byggde på att männen var onda, att de slog för att de rationellt ville ha det dysfunktionella resultat som våldet ger, och denna bild ville ROKS inte överge. Att erkänna att vård hjälper, är att erkänna att partnervåldet drivs av dysfunktionella känslor, inte följde rationellt från onda preferenser. I valet mellan att hjälpa kvinnor och att odla sitt eget manshat, valde ROKS manshatet. För mig är detta en kraftigare fråga än påståendet att män är djur, eftersom den inte bara uttrycker manshat, utan faktiskt indikerar att manshatet är/var viktigare för ROKS än de kvinnor de säger sig vilja hjälpa.

Sveland citerar Wachenfeldt för att klargöra hur det egentligen gick till med män-är-djur uttalandet: ”Hon frågade mig om jag ansåg att män var djur. Jag skrattade och sa att jag aldrig ens tänkt tanken. Då pekade hon på recensionen i tidningen och sa att vi ju hyllade Valerie Solanas som skrivit att män är djur. Jag försökte förklara att det var Solanas ord och inte Roks och att recensionen hon syftade på var just en recension. Men Evin insisterade att jag som ansvarig utgivare borde stå bakom allt som skrevs i tidningen. Det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte förklara att en bokrecension är ett uttryck för recensentens personliga åsikter och ingenting som jag som ansvarig utgivare nödvändigtvis behövde hålla med om. Vid det här laget hade vi hållit på i två timmar och det var dags att avsluta, jag var redan sen till ett möte som väntade. Och det var då jag sa det som sedan blev så omtalat och missuppfattat.” (s 26)

Det är en beskrivning som jag inte uppfattar som kompatibel med det som faktiskt sägs, som återges nedan (min fetstil anger de av Wachenfeldts svar som en icke-chauvinist knappast skulle ge). Rubar insisterar inte på att ansvarig utgivare måsta hålla med om allt, men hon insisterar på att få svar på vissa frågor där Wachenfeldt svarar undvikande. Detta innebär att Wachenfeldt antingen kan fortsätta svara undvikande, och ge intrycket av att dölja någonting, säga vad hon tycker, eller ta avstånd från den extrema kvinnochauvinismen. Hon väljer att säga vad hon tycker. Och det är extremt kvinnochauvinistiskt.

Evin Rubar: Det här är eran tidning.

Ireen von Wachenfeldt: Mmm.

E.R: Här står det att kalla en man ett djur är att smickra honom.

I.W: Säger? Vad … vad tänker du på nu?

E.R: Ja, det här är väl ROKS tidning?

I.W: Ja, det är ROKS tidning …

E.R: Det står här i er tidning ”att kalla en man ett djur är att smickra honom. Han är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit.” Varför skriver ni så här i eran tidning?

I.W: Ja, men är inte det utifrån mäns tankar?

E.R: Men det här är ju vad ni skriver om män.

I.W: Ja.

E.R: Är det så här ni ser på män?

I.W: Ja.

E.R: Så du står för att säga att ”att kalla en man ett djur är att smickra honom”?

I.W: Fast nu har du tagit ut härifrån, det är Lina som har skrivit här, utifrån en bok, eller hur?

E.R: Mmm.

I.W: Det här är våran feministiska tidning, men det här är ju ett reportage, och jag tror till och med att hon har skrivit utifrån en bok, hon har skrivit utifrån SCUM Manifesto här.

E.R: Vad är SCUM Manifesto?

I.W: Ja men … det är en bok.

E.R: Ja, Society for cutting up men.

I.W: Ja just det.

E.R: Varför hyllar ni den i eran tidning?

I.W: Vi lyfter allt som kommer med feministiskt, det här är en feministisk bra tidning, jag tror den enda som finns i Sverige.

E.R: Så du tycker att det är okej att hylla en bok där det står att kalla en man ett djur är att smickra honom?

I.W: Ja, fast det är ju ett reportage, det är ju utifrån vad hon skriver här.

E.R: Men den här boken…

I.W: Så då menar du så här att bara för att den är med i våran tidning, då står hela vår rörelse för just det uttalandet. Det är ju en skildring utifrån boken.

E.R: Ja men det uttalandet hyllas ju här i eran tidning.

I.W: Ja, och så här upplever vi, om vi tittar på hela sambandet som finns i vårat samhälle idag, med all sexistisk reklam, så går det ju igen, och då är det precis så som hon skriver där. Så framställs män, och det är det här som hela tiden fortsätter historiskt om män, och män ska ha den bilden, alltså det är ju vad män får med sig. Det är precis det här som vi menar med utbildning. Det här kan ju få den yttersta konsekvensen att män känner att de har fullständig makt och kontroll.

E.R: Du tycker att det är okej att ni hyllar en bok som säger att manlighet är en bristsjukdom och att mannen är en biologisk olycka?

I.W: Fast jag vill inte kommentera det, eftersom det här är en insändare i tidningen och jag vill inte gå ut och kommentera och prata för hela rörelsen att den står under, förstår du

E.R: Ja, men i eran tidning.

I.W: Ja.

E.R: Så hyllar ni det här manifestet?

I.W: Ja, så har de lyft upp det.

E.R: Att det är … att män är djur och maskiner och vandrande dildos, står du för det?

I.W: Ja, det står jag för.

E.R: Män är djur.

I.W: Män är djur … tycker inte du? Tycker inte du det?” (min fetstil) http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mer-material-fran-roksintervjun_425393.svd

Det händer lite titt som tätt att feminister försvarar Wachenfeldts uttalande, man vill inte kännas vid att hon sa det som hon sa. För sa hon det hon sa, så säger ju det någonting om ROKS, och innebär att medierna bara avslöjade vad som internt var rumsrent. T.ex. Erik Thyrell och Per-Ola Mjömark som också gör som Sveland, de skyller på media istället, med en nonsensartad beskrivning av vad som sagts: ”I själva verket hade ROKS medlemstidning, liksom de flesta andra tidningar, recenserat en nyutgåva av manifestet. Ett citat ur manifestet lyder ”Att kalla en man för ett djur är att smickra honom”, Evin Rubar valde att se detta citat som en officiell ståndpunkt från ROKS sida. Ordföranden för ROKS, Ireen von Wachenfeldt, fick frågan om man såg män som djur. Hon svarade nej, men att man kan ha förståelse för att kvinnor som utsatts för övergrepp kan känna så. Det här citatet valde Evin Rubar att inte ta med i sin dokumentär, istället visas ett citat där Ireen von Wachenfeldt frågar henne ”tycker inte du det?” och syftar då på sitt tidigare uttalande. Eftersom tittarna aldrig fick höra det tidigare citat lät det för de flesta som att hon hävdade att män var just djur.” https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/32455/1/gupea_2077_32455_1.pdf

Sveland har en något ögonbrynshöjande förklaring till varför folk blev så upprörda av Könskriget.

Att prioritera sitt manshat över att hjälpa dem som utsätts för partnervåld, och att tycka att män är djur, i betydelsen att kvinnor är människor och män lägre stående varelser, det var inte sådant som gjorde folk så upprörda: ”I efterhand kan det tyckas märkligt hur Ireen von Wachenfeldts uttalande om att män är djur kunde väcka sådan oproportionerlig vrede. Att vreden inte istället handlade om de misshandlade och dödshotade kvinnor och barn som dagligen tvingas ta sin tillflykt till någon av landets kvinnojourer. Att ett klumpigt uttalande skulle vara skäl för dödshot och i förlängningen föranleda en universitetsledning att granska en av sina framgångsrika och etablerade professorer är anmärkningsvärt. Ändå var det vad som hände. Än en gång visar historien vilken laddning som finns i frågan om mäns våld mot kvinnor. Det handlar om män som slår kvinnor.” (s 33)

Att en organisation som är mycket aktiv och inflytelserik i genusfrågan, att en sådan organisation står för hat mot ena könet, är självklart provocerande. Sveland försvarar Eva Lundgren. Hon ser Lundgren som ett offer, att det var programmets fel att hon blev granskad. Det hade ingenting med kvalitén på hennes arbete att göra, torts att hon på ideologiska grunder drar slutsatser som inte stöds av hennes material. Från universitetets granskning av Lundgren: ”Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag. För min del betyder det att trovärdigheten i Lundgrens forskning måste ifrågasättas.” / ”Det vi kunnat utröna från rapporten om rituella övergrepp mot barn förstärker intrycket av att den kritiska och reflekterande forskarrollen upphävts.” / ”… tesen om våldets allmängiltighet, inte har stöd i Lundgrens m.fl. egna data. … en reanalys av samma data visar att slutsatsen borde vara den rakt motsatta” / ”Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthethttp://dibbuk.se/arkiv/Granskarnas_rapport.pdf

Sveland applåderar Slagen Dam, som enbart betraktar när män slår kvinnor. Men använder man samma typ av undersökning för båda könen, är partnervåldet lika vanligt åt båda hållen. Något som inte besvärar Sveland, hon litar på Slagen Dam, men förkastar utan omnämnande de undersökningar som med liknande frågor för båda könen finner jämförbara våldsnivåer. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Lundgrens mansyn? ”Många män i Sverige sysslar med våld mot kvinnor. Enligt nyheterna tycks även många män vilja syssla med sex med barn, sex med rituella inslag av våld och annan förnedring. … Den jämställde mannens helgsysslor, porrsurfande, barntrålande… Maktfullkomlighet knuten till kön och positioner. Och vi förnimmer ett rasande kvinnohat i Sverige.” http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/n-r-ska-vi-erk-nna-att-polischefen-bara-r-som-andra-m-n

Men alltså, enligt Sveland är det inte Lundgren värderingar och lågkvalitativa forskningsinsats som är orsak till kritiken mot Lundgren, eller manshatet inom ROKS som gjorde folk upprörda, utan upprördheten drivs av att män inte kan tolerera att man diskuterar partnervåld: ”Ingen fråga synliggör konflikten mellan män och kvinnor lika tydligt som våldsfrågan. Samhällets sår blottas och varje försök att påtala våldets existens och konsekvenser väcker aggression och kraftigt motstånd. Det har visat sig gång på gång i historien om antifeminismen. För att förstå det öppna feministhat som teveprogrammet ”Könskriget” väckte när det sändes 2005 behöver man förstå denna konflikt som våldsfrågan avtäcker.” (s 14)

Sveland anger den relevanta bakgrunden för att förstå styrkan på reaktionen på Könskriget genom att citera Carin Holmberg: ”Flertalet män blir provocerade av väldokumenterade företeelser som kvinnors samhälleliga underordning och kvinnomisshandel. Man skulle kunna tro att män blir upprörda över förekomsten av dessa fenomen. Nej, istället känner de sig kränkta av att manssamhället påtalas. Män anser vanligtvis inte att de har ansvar för kvinnoförtrycket och känner sig orättvist anklagade när man påstår det motsatta.” (s 14)

Alltså, det är inte manshatet inom ROKS som upprörde, utan att ROKS ägnar sig åt partnervåldsfrågan. Min verklighetsuppfattning är något inkompatibel med Svelands.

Feministiskt initiativ, och att förhålla sig till extremister

Sveland är tydlig med att det är mediernas fel att det inte blev någon succé för Fi. ”Historien om när några kvinnor startade världens första feministiska parti är till stora delar en berättelse om härskartekniker. Förlöjligandet, avpolitiseringen och sexualiseringen löper som en röd tråd från ögonblicket då Feministiskt initiativ deklarerade att de tänkte ställa upp i valet 2006 och slutade inte förrän efter valet, då de flesta verkade anse att partiet inte längre var något hot. Fi fick 0.6 procent av svenska folkets röster och därmed oskadliggjordes de som politisk maktfaktor. Fyra år senare i valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med 5.7 procent och fick en vågmästarroll. … Berättelsen om hur medierna möjliggjorde Sverigedemokraternas politiska framgång genom sin okritiska bevakning är en historia som någon annan får berätta.” (s 50)

Kan det inte ha varit så att kritiken mot Fi orsakades att det fanns mycket stolligheter att rapportera? Det blir lite surrealistiskt när hon jämför mediernas hantering av Fi och SD och kommer fram till att medierna varit okritiska mot SD. SD var länge ett irrelevant litet parti, som medierna antingen kritiserade eller ignorerade. SD ansträngde sig för att reformera sig och bli valbart, de rensade ut många personer med stötande åsikter, och blev valda trots att medierna var hårda mot dem. Nog för att det antagligen fortfarande finns rasister inom partiet, men att påstå att Fi:s problem beror på att medierna varit tuffare mot dem än mot SD håller inte. När SD gjorde bort sig var medierna minst lika glada att köra drev om dem som när Fi gjorde bort sig. Fi skulle behöva en upprensning motsvarande SD:s. Jag tror/hoppas att Fi:s dåliga resultat helt enkelt beror på att deras chauvinistiska retorik inte går hem bland väljarna.

Man behöver inte vara rasist för att stödja ett parti som SD, som är emot att tillåta hög invandring, med de flesta rasister är för SD. Därmed har SD att förhålla sig till rasism. Om de låter rasister vara med, kommer organisationen att ha rasister, de som inte accepterar rasism kommer inte trivas där, och lämna. Man får ett parti med rasister och rasismtolerans, så som partiet var. Vill de ha ett parti som är kritiskt mot hög invandring, men inte är rasistiskt, är det nödvändigt att de tar ställning mot rasism, och inte tolererar rasister, utan utesluter dem.

På samma sätt, man behöver inte vara manshatare för att vara feminist, men många manshatare är feminister. En feministisk organisation har därmed att förhålla sig till manshatare som vill vara med. Om de får vara med, kommer organisationen ha manshatare, och de som inte tolererar manshat kommer inte att trivas där, så de lämnar. Så det blir en organisation med manshat och manshatstolerans. Vill man ha en feministisk organisation utan manshat, är det nödvändigt att ta ställning, att inte tolerera sådant, att utesluta hatarna.

På samma sätt om vi kommer få någon antifeministisk organisation. Man behöver inte vara kvinnohatare eller manschauvinist för att vara antifeminist, men många kvinnohatare och manschauvinister är antifeminister. En antifeministisk organisation skulle vara tvungen att förhålla sig till det, antingen tolerera det och bli en organisation med kvinnohat, manschauvinism, och tolerans för sådant, eller ta ställning mot det, utesluta de som korsar gränsen.

Men det är sällsynt att feministiska organisationer utesluter folk för att de är manshatare eller för kvinnochauvinistiska, åtminstone om man bortser från när det sker efter yttre tryck, som när Wachenfeldt lämnade ROKS. Detta är någonting som Fi och andra feministiska organisationer inte riktigt tagit till sig, och här anser jag att en del av problemet med Fi ligger. (Sedan är det förstås problematiskt att få ett lämpligt urval även ur andra hänseenden, vilket varit resten av problemet för Fi).

Jag hävdar att dagens svenska feminism är synonymt med kvinnochauvinism. För den som hävdar att så inte är fallet, som vill ha en feministisk organisation som inte är kvinnochauvinistisk, gäller samma problem, det skulle vara nödvändigt att ta ställning inte bara mot manshat utan även mot kvinnochauvinism, och utesluta de som korsar gränsen. För mig skulle dock en organisation som ägnar sig åt könsfrågor, och inte tolererar kvinnochauvinism, räknas som antifeministisk, den skulle ju inte tolerera dagens svenska feminism.

Sveland ger ett antal exempel på elaka medier. En del av de exemplen borde kunna få Sveland att fundera över om det inte kan ha varit något problem med partiet inte bara rapporteringen.

Yrsa Stenius i Aftonbladet: ”Utan program, utan vare sig personlig, principiell eller politisk samkörning trädde ett antal paranta damer fram i offentligheten för cirka ett halvår sedan och exponerade sig i största allmänhet, exponerade sina respektive feministiska identiteter utan att därutöver veta ett dugg om vad de ville tillsammans. Föga överraskande lät de inbördes konflikterna inte vänta på sig när det allmänna feministiska mannekängandet skulle övergå i politiskt allvar.” (s 44) http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/yrsastenius/article10684258.ab

Det finns många feminismer. Feminismen är inte en ideologi, utan ett samlingsbegrepp för ideologier som kombinerar kvinnoperspektiv med avsaknad av mansperspektiv. Föga överraskande så spretade det en del mellan de olika ideologier som ingick i partiet.

Natalia Kazmierska i Expressen: ”I helgen var jag på Fi-konferensen i Örebro … Vi har sett dem förut: dessa småfeta brudar som ställer sig på scenen med rosa hår och trasiga nätstrumpor och skriker fittan och visar fittan, och kallar det för popmusik. Jag har ärligt talat sett det så många gånger att jag börjat tvivla på att den undermåliga kvinnokampskulturen någonsin kommer återhämta sig. … tjejer, det är inte manshatet det är fel på. Utan era fruktansvärda frisyrer. Man kommer liksom aldrig störta patriarkatet med glada glittermunnar och grönsaksteater.” (s 43) http://www.expressen.se/kronikorer/natalia-kazmierska-rosa-har-och-fittfonster—fi-vad-fult/

Föreställer att en representant för ett annat parti, skulle ställa sig och skrika kuken, och visa kuken, tror ni då att medierna skulle vara snälla mot honom, eller gapflabba och hänga ut honom? Men nej, problemet är att medierna är elaka mot Fi, inte stolligheterna i partiet, åtminstone enligt Sveland.

Finns det civila män?

Sveland är upprörd över ett av Billings inlägg. Han protesterar mot att man betonar ”kvinnor och barn” när civila blir dödade. Han instämmer med att barnen får en särskild status, men kräver att civila kvinnor och civila män skall ha samma status. ”Aftonbladet bordet lyssna på Ekot i P1 som faktiskt verkar ha lärt sig något på detta område. De gånger jag hört dem rapportera från Syrien säger de att barn dödats kallblodigt, men de gör ingen skillnad på civila män och civila kvinnor. Den inställningen låter mer 2000-tal i mina öron. Aftonbladets sätt att rapportera ger en bitter eftersmak. I den vardagliga lunken har tidningen gjort sig känd som en röst för millimeter-rättvisa mellan könen (om kvinnor missgynnas). Ändå förespråkas kvinnor som särskilt skyddsvärda när det blir krig. Den ekvationen fungerar inte.” (jag citerar ett annat stycke från inlägget än Sveland gör i boken) http://www.pellebilling.se/2012/06/hur-media-rapporterar-fran-tragedier/

Svelands tycker Billings position är absurd, och hon verkar anse att det inte finns något sådant som civila män. För henne verkar bara kvinnor och barn räknas som är civila, männen är inte civila: ”Denna upprördhet ter sig närmast absurd när civilbefolkningar i allt högre utsträckning blivit måltavlor i de senaste 20 årens konflikter. De flesta säkerhetsexperter är numera överens om att det är farligare att vara kvinna än soldat i väpnade konflikter. Ända sedan kalla kriget har konflikternas karaktär förändrats, så att krig där staters arméer står mot varandra alltmer ersatts av krig där civilbefolkningen, det vill säga kvinnor och barn, terroriseras. Än mer absurd framstår denna upprördhet när Amnesty i september kom med en rapport som framhöll att det just var civilbefolkningen som drabbades värst av den syriska arméns skoningslösa attacker. ” (s 115, min fetstil)

Avser Sveland rapporten “Syria: Indiscriminate attacks terrorize and displace civilians”, från 19:e september 2012? Där kan man fundera över hur många av de dödade civila som var av det där könet som Sveland tycker det är onödigt att nämna i sådana har sammanhang: “Amnesty International visited 26 towns and villages between 31 August and 11 September and carried out on-the-ground field investigations into indiscriminate attacks which killed 166 civilians (including 48 children and 20 women) and injured hundreds of others.” http://www.amnesty.org/en/library/info/MDE24/078/2012/en

Även om det är farligare för civila kvinnor än för soldater, är det mycket farligare för civila män än för civila kvinnor. Men de räknas inte för Sveland. De är ju män. Och därmed skyldiga. Eller hur hon nu motiverar att de inte är likvärdiga med civila kvinnor, det klargör hon inte riktigt, bara hävdar att det är absurt att likställa dem.

Och detta är nummer 10 på Svelands lista över 13 saker som får henne att skratta: ”#10 När Pelle Billing på sin blogg upprörs över en löpsedel i Aftonbladet med rubriken KRIGET I SYRIEN – KVINNOR OCH BARN OFFER I MASSAKER eftersom detta är ännu ett exempel enligt Billing, på hur män systematiskt diskrimineras och osynliggörs.” http://www.ottar.se/artiklar/dagbok-fr-n-feministisk-skrivarverkstad

För mig ger Svelands inställning en liten flashback till en av mina första antifeministiska ögonöppnare. Det var länge sedan, har inga länkar eller så, vet inte precis vad som sades utan skriver ur minnet. Dokument utifrån (?) hade sänt ett program om Darfur, där det beskrevs hur Janjawidmilisen, stödda av sudanesiska bombflyg, bedrev etnisk rensning. Kort sagt, de avrättade männen, våldtog kvinnorna och drev iväg kvinnor och barn. I programmet beskrevs männen som obeväpnade, civila, urfattiga bönder. Efter programmet har SVT en diskussionspanel, som bestod av feminister. Man kan undra vad feminister skulle ha för relevant kompetens att diskutera en sådan situation, men så var det på den tiden. När feminister diskuterar sådant är det vanligt att man kombinerar ett fokus på att kvinnorna blivit våldtagna, med att inte bry sig om att nämna att männen blivit mördade, men här gick en av feministerna steget fullt ut: Hon hävdade att det inte gör någonting att männen blev mördade, de var ju män. Programledaren gör ett halvhjärtat ifrågasättande, feministen står på sig: Det gör ju ingenting att män blir dödade, för det är ju män som dödar. Diskussionen gick vidare utan protester, och det konstaterades att kvinnorna inte bara våldtagits och fördrivits, de hade dessutom berövats sina män, vilket gör deras liv ännu besvärligare. Att döda en man är inte en kränkning av honom, eftersom han har samma kön som de som dödar, men det är en kränkning av hans fru?

Alltså, uppdelningen är inte utifrån huruvida man är civil eller stridande, uppdelningen sker utifrån kön. Kvinnor är civila som skall skyddas, medan män, i egenskap av sitt kön, automatiskt räknas som stridande som det är ok att döda. Vem var det som sa att feminism handlar om att människor inte skall dömas utifrån sitt kön? Det är ju just det som feminismen gör, även om det för det mesta inte är så här makabert. Domen är att kvinnor är offer och män är skyldiga.

Samma normer som hos talibanerna?

Sveland instämmer i Schymans talibantal: ”[Kvinnoförtrycket] tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.” (s 57)

Under hela min uppväxt fick jag höra att jag hade samma möjligheter och rättigheter som mina manliga kamrater. … i viss mån var det också sant. … [men i] praktiken slog vi gång på gång huvudet i såväl glastak som betongväggar. … vi åkte dit på kännbara smockor när vi sökte fasta anställningar, löneförhandlade, knullade, söp, blev kära, gifte oss, skaffade barn och bildade familj.” (s 54)

Jaha, det var ju samma normer som när kvinnor blir våldtagna på Tahrirtorget, samma struktur som när mödrar gör upp om vilket barn som skall tvingas gifta sig med vem, samma mönster som när en flicka i Swat walley blir skjuten i huvudet för att hon går i skolan. Verkligen. Det bara ”ser olika ut”. Surrealistiskt.

Att män och kvinnor i Sverige inte är statistiskt lika innebär inte att kvinnor är förtryckta. Kvinnor värderar män mer efter ekonomisk status, män värderar kvinnor mer efter utseende, män och kvinnor har olika sexuella preferenser, män satsar mer på karriären, kvinnor mer på relationer och hälsa, vilket i statistisk mening resulterar i att män tjänar mer och kvinnor har fler nära vänner och lever längre. Förekomsten av sådana statistiska skillnader innebär inte att kvinnor i Sverige är förtryckta. Det är inte samma normer, strukturer eller mönster som hos talibanerna.

Ett litet exempel på en normskillnad som är ganska talande: http://ekvalist.blogspot.com/2013/03/helst-en-flicka-i-sverige.html

Mäns kollektiva ansvar

”… så fort någon tar upp en orättvisa mellan kvinnor och män så anser antifeministerna att de i egenskap av att vara män, blir kollektivt skuldbelagda för denna orättvisa. Det är en intressant reaktion som avslöjar en sorglig oförmåga att skilja mellan struktur och individ. Denna hållning förutsätter att man konsekvent förnekar orättvisor. Liksom en ovilja att se skillnaden mellan det faktum att det faktiskt är män som med övervägande majoritet ligger bakom våldsbrott och våldtäkter (och krig för den delen), och att alla män är våldtäktsmän eller kvinnomisshandlare.” (s 120, fetstil motsvarar hennes kursivering)

Problemet är att det är sällan som feminister pratar om mäns våld mot kvinnor som bara en statistisk kategori, utan att använda det antingen för att kollektivt skuldbelägga män eller framställa manligheten som sämre än kvinnligheten. Man tar just de faktorer som passar sådana syften. Om feminister brydde sig om partnervåld skulle de även ta med de andra kategorierna. I synnerhet, man hör ofta från feminister om hur hemskt det är för ett barn som blir slaget av pappa, men aldrig att det skulle vara hemskt för barnet att bli slaget av mamma, trots att det är vanligare att mammor slår sina barn än att pappor gör det. Mammornas våld ignoreras istället fullständigt. Det handlar alltså inte om omsorg om utsatta barn, utan om att säga negativa saker om män, positiva om kvinnor.

Lösningen är inte att konsekvent förneka orättvisor och statistiska skillnader mellan könen, lösningen är att göra upp med kvinnochauvinismen, sluta värdera människor utifrån deras kön på det sätt som feminismen strävar efter, så att mäns våld mot kvinnor inte längre är ett slagträ i debatten för att mobba män, utan att man pratar om partnervåld och våld i nära relationer för att minska våldet.

Oförmågan – eller oviljan – att skilja på struktur och individ får dem att mena att allt prat om mäns våld mot kvinnor rymmer en kollektiv skuldbeläggning av män, en anklagelseakt sprungen ur feministernas manshat.”

Oförmågan – eller oviljan – ligger hos Sveland, som inte kan se att man inom feminismen ofta ägnar sig åt kollektivt skuldbeläggande av män och att framställa det manliga som negativt.

Män anser vanligtvis inte att de har ett ansvar för kvinnoförtrycket och känner sig orättvist anklagade när man påstår det motsatta.” (s 14)

Våldtäkt är för kvinnor vad lynchning var för de svarta: det yttersta fysiska hotet varmed alla män håller alla kvinnor i ett tillstånd av psykologisk terror.” (s 99, min fetstil)

Långt ifrån alla män förnekar sitt kollektiva ansvar …” (s 136, min fetstil)

Samtyckesvåldtäkter?

Ett märkligt begrepp, men jag drar till med det, för det är relevant i debatten. Det är en av de stora skillnaderna när våldtäkt diskuteras, hur man skall se på det när något som inte kände för sex ändå gick med på det. Sveland är tydlig, påtalar man det där med att kvinnan faktiskt gick med på sex, och att detta innebär att det inte var våldtäkt, så är det att skuldbelägga offret: ”Skyll dig själv om du inte varit tillräckligt försiktig eller sagt ifrån tydligt”.

Hon ger exempel på sådant skuldbeläggande genom att citera Pelle Billing: ”Var går gränsen för våldtäkt? Jag brukar uttrycka mig så att våldtäkt inte handlar om oönskat sex, utan det handlar om oundvikligt sex. Att ”ställa upp för husfriden” är inte våldtäkt, trots att det handlar om oönskat sex. Om du inte har möjlighet att undvika sex ska det däremot klassas som våldtäkt.” / ”Det spelar ingen roll hur mycket du på insidan känner att det hela är fel – om du samagerar så har du samtyckt till det som pågår. Dock så räcker det med att säga nej med ord eller kroppsspråk för att samtycke skall vara borttaget, och då är det brottsligt att fortsätta med sexuell akt.” (s 79/80)

Jag har svårt att se vad som är skuldbeläggande med det Billing skriver. Det Billing gör är inte att skuldbelägga, utan att myndigförklara, att säga att vuxna människor har ett eget ansvar för sina val.

Sveland fortsätter med att citera en ledarskribent i Östgöta-Correspondenten (Corren, fetstil motsvarar hennes citat): ”En gång i tiden kämpade feminister för kvinnans sexuella frigörelse, för att kvinnor ska få känna och visa lust och njuta av sex på samma sätt som män. Många inlägg hos #prataomdet tog delvis avstånd från denna frigörelse: Kvinnor ska förvisso få göra vad de vill sexuellt, men de ska inte behöva ta ansvar. Ansvaret för både kvinnans och mannens sexualitet ligger på mannen – det är andemeningen i många, om än inte alla, #prataomdet-inlägg. Men den som inte kan ta ansvar för sin egen sexualitet är inte vuxen utan ett barn. Att framställa kvinnor som sexuella barn är varken feministiskt eller jämställt. Det borde vi prata om.” (s 80, fetstil motsvarar hennes citat) http://www.corren.se/asikter/ledare/artikel.aspx?articleid=5831335

Jag håller med. Om något som tydligen är menat skall vara stötande, misogynt?

Sveland är långtifrån ensam. Många feminister hävdar att om någon inte vill så är det våldtäkt. Alltså det behövs inget tvång, det räcker att någon inte vill, som när någon ”ställer upp för husfriden”, eller ställer upp med förhoppningar om en relation med killen. Det sägs dock inte rent ut, istället ser man en implicit logik, att eftersom hon inte ville var det våldtäkt, och eftersom det var våldtäkt så var det tvång, detta trots att inget tvång förelåg. Att inte hålla med om sådant är antifeministiskt och tydligen också misogynt?

Blandat

Det är som ni förstår väldigt mycket i boken som jag inte håller med om. Jag skulle kunna gå i polemik med det mesta, men det blir meningslöst att hålla på så. Här är några ytterligare några saker jag reagerat på.

Mäns frivilligarbete” kallar en vän de nätaktivistiska antifeministernas hat och hot.” (s 110)

Hon instämmer tydligen i den benämningen, eftersom hon döpt ett kapitel som huvudsakligen handlar om Ström och Billing till just ”Mäns frivilligarbete”. Förutom att seriösa bloggare som Ström och Billing med rätta tar anstöt av Svelands attityd att de ägnar sig åt hat och hot, så borde rätt många män som ägnar sig åt frivilligarbete ta anstöt av Svelands inställning, att det skulle vara en rimlig tolkning av den termens innebörd.

Testosteron säger Pär Ström, påverkar män så att de oftast är mer våldsamma, samtidigt som han förnekar det faktum att majoriteten av alla våldsbrottsdömda är män.” (s 112)

Det är flera sådana här grejer, där hon tillskriver i synnerhet Ström någonting extremt, men inte citerar vad han sagt. Vi kan antingen lita på hennes tolkning, eller misstro den. Inte kolla själva. Jag följde länge med på genusnytt, jag är inte bekant med att Ström skulle ha tagit en så orimlig position som att förneka att majoriteten av alla våldsbrottsdömda är män.

Hon också med många citat av Ström som t.ex.; ”Att kvinnor i genomsnitt tjänar mindre än män? Det är ingen orättvisa, eftersom det i allt väsentligt beror på medvetna val som dessutom resulterar i att kvinnor vinner fördelar på andra områden än det ekonomiska.” (s 114)

Det är väl meningen att det skall vara stötande, men hur? Män satsar relativt mycket på inkomst och karriär, kvinnor relativt mycket på hälsa och relationer, som resultat har män högre inkomst och oftare karriär, kvinnor fler nära relationer och längre livslängd. Sveland beskriver Ströms position som att ”… de individuella valen är de egentliga förklaringarna till lönediskrimineringen eller karriärhinder.” (s 114). Men Ströms position är att kvinnor inte är signifikant lönediskriminerade eller karriärhindrade, män och kvinnor som satsar lika hårt, kan förväntas nå lika långt, snarare verkar det vara fördel för kvinnorna, en glasrulltrappa. Vill hon invända skulle hon behöva påvisa signifikant lönediskriminering och/eller karriärhinder, där det inte är frågan om att kvinnan prioriterat annat som att skaffa och ta hand om barn istället för att satsa på karriären. Vill en kvinna kombinera karriär och familj, får hon acceptera att försörja en relativt hemmavarande partner, precis som män är tvungna att göra om de vill kombinera karriär och familj. Hon lyfter inte ett finger för att visa något sådant, hon bemöter inga av Ströms argument i frågan, det är bara självklart för henne att kvinnor är förtryckta på arbetsmarknaden.

Pär Ströms försök att ”slå hål på de feministiska myterna” lämnar en hel del att önska. Det är inte direkt med hjälp av vetenskaplig metodik han bygger sitt resonemang.” (s 113)

Wow, liksom, look who is talking …

Ström är oerhört mycket sakligare än Sveland. Det går inte att jämföra. Sveland försöker för det mesta inte ens att hänvisa till forskning, utan verkar tycka att det vore meningslöst: ”Är det så att om man bara kunde överbevisa antifeministerna om att det faktiskt existerar orättvisor, så skulle de omvändas och bli feminister på kuppen? Antagligen inte. Deras konsekventa förnekande av all vedertagen forskning och statistik inom precis vartenda område, deras ihärdiga förvanskande och förvrängande av statistik för att visa att det är män som är förtryckta av kvinnor, avslöjar ett grumligare syfte än att de på fullt allvar skulle vara intresserade av rättvisa” (s 135)

Men problemet är att verkligheten inte är på hennes sida, så det blir besvärligt att hänvisa till forskning. Hon gör ett försök, med en studie vars presentation blandar ihop frågan huruvida kvinnor har en privilegierad status vid fartygskatastrofer, med frågan om kvinnor har större chans att överleva. Men för att jämföra de frågorna skulle man behöva veta vilka könens överlevnadschanser skulle vara i avsaknad av könsdiskriminering.

Enligt Mikael Linder, på Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, var Titanic ett av de två undantagen i historien där regeln ”kvinnor och barn först” praktiserades. Av de 18 största fartygsolyckorna har det tvärtom visat sig att denna oskrivna regel inte alls praktiserats, oftast är det just kvinnor som omkommit medan männen klarat sig.” (s 115)

På ett annat ställe skriver hon angående samma studie: ”Ett exempel är Estonia där 137 överlevde av totalt 852 människor. Bara 26 av de överlevande var kvinnor, trots att det var lika många kvinnor som män på passagerarlistan.” http://www.ottar.se/artiklar/dagbok-fr-n-feministisk-skrivarverkstad

I själva verket är det så att om det inte varit kaos och panik så praktiseras vanligen normen ”kvinnor och barn först”, men det har ändå varit mest män som överlevt. Privilegierad tillgång till livbåt är som mest värt vid lugn sjö, brist på livbåtar, och tillräcklig tid för att evakuera, som vid Titanic. Vid andra olyckor har det inte lika stort genomslag. Hon nämner Estonia, men vad säger Estonia om normerna? Fartyget kantrade, passagerare fick själva klättra ut ur det kantrade fartyget, det var aldrig någon situation där man tilldelar livbåtsplatser. Därmed var situationen utan könsdiskriminering, att fler män klarade sig handlar om större förmåga att klättra ur ett kantrat fartyg (måhända även om huruvida fler män befann sig på de övre däcken?). Urvalet av fartygsolyckor är inte de största, de har haft diverse urvalskriterier som tillgång till information om kön, och att det skall vara tillräckliga andelar överlevande respektive döda. https://bittergubben.wordpress.com/2012/04/21/every-man-for-himself-elinder-och-erixsons-studie-om-fartygskatastrofer-missade-vadret/

Sveland citerar Lars Jalmert (?) om papparättsrörelsen: ”Deras idé bygger på en gammal konservativ tanke att mannen äger kvinnan och barnen. När man tittar närmare på papparättsrörelsen så är grunden i deras tankar att barnen tas ifrån mannen, äganderättskänslan är vad som driver dessa män. Om du visste hur många telefonsamtal jag har fått från män som velat prata med mig om sina vårdnadstvister. Samtal som kunde pågå i timmar och i slutändan visade det sig ofta att de aldrig haft kontakt med barnet. Ändå menade de att de hade äganderätt i egenskap av att vara pappor.” (s 129)

Jag har läst många bloggar, både svenska och på engelska, jag har aldrig sett någon papparättsbloggare prata i termer av äganderätt. Det betonas istället att den påtvingade separeringen är destruktiv för både pappan och barnen.

I Breiviks manifest … är feministhatet minst lika framträdande som hans islamofoba, högernationalistiska idéer.” (s 142)

Hela manifestet börjar med feminismen. När Breivik ska förklara för världen varför han har utfört sina attentat så är det framförallt feminismen det handlar om.” (s 145)

Har inte själv någon koll, men Ekvalist skriver: ”Men påståendet stämmer inte. Manifestet inleds istället med ett angrepp på ”kulturmarxismen” och ”politiskt korrekthet”. … Några få avsnitt i det långa manifestet handlar om feminismen. Flera av dem är kopior av texter skrivna av Breiviks idol med pseudonymen ”Fjordman”; så står det uttryckligen. Lägg därtill Breiviks egen sammanfattning av kompendiet där ingenting alls står om feminism … Sant är dock att manifestet tar upp feminism. Breivik menar att vi ”multikulturalister” även är feminister. Att feminismen är ”direkt länkad” till multikulturalismen. Men det stämmer alltså inte in på mig och inte på stora delar av den rörelse som kallar sig ekvalister eller jämställdister – många av oss är samtidigt liberaler eller har socioekonomiska åsikter på vänsterkanten och accepterar eller rentav välkomnar invandring av muslimer. Feminismen får sig alltså en släng av sleven, åtminstone delvis i rent missförstånd i Breiviks manifest. Och i förbigående. … Är Breivik antifeminist? Ja, absolut. Men motiverade han sina terrordåd med antifeminism? Svaret … är nej.” http://ekvalist.blogspot.com/2013/03/motiverade-breivik-sina-terrordad-med.html

Några röster om boken

Therese Eriksson instämmer huvudsakligen med Svelands analys, även om hon vill justera gränsdragningen för när man börjar prata om hatare: ”Ett av de större problemen i Svelands bok är att hon klumpar ihop alla sina kritiker, eller alla som vädrat någon form av kritik mot feminismen, till en och samma. Så kan således såväl Ström och Billing som skribenten Natalia Kazmierska vistas under samma antifeministiska paraply. Men vad har jämställdisternas envetna kamp mot feminismens påstådda utbredning i samhället att göra med den, så vitt jag förstår, rätt övertygade feministen Kazmierska att göra – utöver att den senare gick rätt hårt åt Svelands skilsmässobok Happy, happy i en recension? Ilska är en utmärkt drivkraft, men när motståndare ska utses är det bra om man sorterar lite i den först.” http://www.unt.se/kultur/litteratur/angelaget-men-syrefattigt-om-hatet-2313740.aspx

Medan Sveland är så extrem i vad hon finner rimligt att till och med många feminister betraktas som dörröppnare för kvinnohatare, vill Eriksson nöja sig med att förkasta de icke-feministiska. Men fortfarande ingen distinktion mellan rimlig kritik och hat. Eriksson: ”Hatet täcker inte in perspektiven för alla feministiska grenar – långt därifrån – men den är icke desto mindre en viktig vittnesskildring och analys från en av alla dessa grenar. Och kanske är det samtida tillstånd som Sveland beskriver skäl nog för att sluta vakta på sina revir, sluta säga ”din feminism är inte min” – även om Sveland själv faller i den gropen nu och då – och i stället göra gemensam sak?

Nina Lekander: ” … Maria Sveland [sa] att debattböcker blev bättre av nyanserade resonemang. Javisst, hummade jag. Ameh, gör det då, väser jag nu när jag har avslutat Svelands nya bok ”Hatet”. Läs på ordentligt för att kunna göra det, till att börja med. Välj inte bara vänners och likasinnades vittnesmål. Tro inte på allt du hör. Maria Sveland är uppenbarligen radikalfeminist.” / ”Jag har själv varit där. Skanderat ”Porr är teorin, våldtäkten praktiken” och envist gått och rabblat att en kvinna i veckan mördas av sin man – innan jag äntligen kollade och upptäckte att det var många färre. Vilka andra sanningar mörkades då inom ramen för det rätta, för den rättfärdiga kampens skull?” / ”Men det duger inte att utdela rallarsvingar om misogyni till höger och vänster, från Harold Pinter till Thomas Nordegren. Att Nordegren bjöd in Pelle Billing till sin talkshow i P1 och kallade Valerie Solanas för ”knäppgök” när debatten om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet var som hetast tyder knappast på att han skulle stå på tokhatarnas sida – det uppfattade åtminstone jag som normalt journalistiskt arbete.” http://www.expressen.se/kultur/a-ena-sidan/

Johan Hakelius, inte om boken utan medias hantering av den: ”Förra veckan var nedslående. Nästan ­alla större tidningar vek sida efter sida åt ­Maria Svelands bok ”Hatet – en bok om antifeminism”. Det nedslående var att nästan ingen journalist besvärade sig med att ställa en ­enda kritisk fråga. Det rörde sig om en kampanj, inte bara från förlagets sida, utan ­också från de inblandade journalisternas. Det är genant att betrakta ett sådant yrkesmässigt ­haveri.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article16393400.ab

Nu har det förvissa blivit ett antal kritiska artiklar – några rent av i stora tidningar – men trots det stora antal artiklar där hon medverkade fick inte hon några kritiska frågor. Det haveriet var mycket riktigt ett haveri.

Ann-Charlott Altstadt: ”Men jag har svårt att se hur till exempel Yrsa Stenius kan göras ansvarig för kvinnohatet på grund av att hon har skrivit negativt om Feministiskt Initiativ. Att Susanna Popova för Timbros räkning har granskat genusinriktade doktorsavhandlingar kan omöjligen utgöra något hot, utan är ett underlag för diskussion. Hanne Kjöller, Ann Heberlein och Linda Skugge kritiserade Maria Svelands roman Bitterfittan, men de förtjänar därmed inte att anklagas för att ha bidragit till ”att det blir allt mer tillåtet att uttrycka sig förlöjligande, förminskande, och ibland rent hatiskt om feminister och feministiska frågeställningar”. Frågan är om kritik mot Maria Sveland och hennes variant av feminism ens är möjlig. Omedvetet åskådliggör hon därmed den rådande feminismens stora problem – kravet på åsiktskonformitet.” http://www.flamman.se/sveland-kraver-rattning-i-ledet

Kristian Ekenberg: ”Problemet är att hon i en bok med titeln ”Hatet” inte drar en linje mellan oacceptabelt verbalt våld som hotar det demokratiska samtalet och argumentation från debattörer som inte delar hennes politiska världsåskådning. I hennes resonemang är det lika illa att värna kärnfamiljen som att applådera steningen av otrogna kvinnor. Den rumsrena tidningskrönikören är bara en förlängning av nättrollet och vice versa. ”Det finns med andra ord ett samband mellan den enskilda bloggaren eller den som skriver hatmejl och den etablerade skribenten som skriver förlöjligande och hätska angrepp mot kvinnor i offentligheten.” http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.5659785-det-ar-dumt-att-rycka-ur-mikrofonsladden

Susanna Varis: ”Kritik av feminismen är egentligen inte kritik av feminism, utan kvinnohat. (I vanlig ordning bemöts inga sakargument, Sveland väljer att måla upp en fiende av valda pusselbitar från här och där och stämpla allt som hat och något som borde förbjudas och kväsas.) Sveland förfasas över att etablerade skribenter och journalister kan uttrycka liknande tankar som återfinns hos Ström och Billing…och så här går det på. Självklart kommer DN Kultur slå frivolter av lycka över denna ”modiga uppgörelse med vår tids hat mot starka kvinnor”. http://www.susannavaris.com/blogg/2013/03/sveland-och-hatet-continued/

Några röster om Svelands ”politiska depression”:

Sveland hade för ett år sedan en riktigt lång artikel i DN, där hon sa sig bli politiskt deprimerad av det ”hat” som andra ger uttryck för: ”Just hatet mot det så kallat politiskt korrekta, eller kulturmarxismen, är ett genomgående tema bland antifeministiska bloggare som Pär Ström och Pelle Billing. I deras värld råder en stats- och medie­feminism som utövar en hegemonisk kontroll över åsikter och värderingar. Och eftersom gränserna långsamt förskjutits kallar ingen Pär Ström eller Pelle Billing för de extremister de faktiskt är, tvärtom bjuds de in till tv-soffor och debatter och erbjuds utrymme på olika forum.” http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-som-gor-mig-politiskt-deprimerad

Pelle Billing: ”Men frågan är vad det är med just mina texter och just mina mediaframträdanden som gör Sveland så arg? För hon vet ju att jag anses vara en balanserad debattör med eftertänksamma idéer. Svaret är enkelt. Hon känner på sig att en stor del av svenska folket gillar mina idéer, och att en liten del av svenska folket gillar hennes idéer. Således är den radikala ideologi hon företräder på väg ut, och det känns hotfullt. Ingen av oss gillar att förlora makt, särskilt inte när vi befunnit oss högt uppe. Därav behovet av att klumpa ihop mig (och flera andra) med massmördaren Breivik. För en saklig debatt på jämställdhetsområdet vet hon att hon förlorar.” http://www.pellebilling.se/2012/02/jag-vet-varfor-maria-sveland-ar-sa-arg/

Jag håller inte med i Billings tolkning. Jag tror Sveland menar det hon skriver, att hon uppfattar Billings kritik av feminismen som kvinnohat. Hon tycker faktiskt att Ström och Billing är extremister. Hon klumpar ihop alla feminismkritiker, oavsett om de kommer med sakliga argument eller kvinnohatande vulgariteter, för att hon inte tycker att det är någon större skillnad i deras motiv – och ju tydligare de kritiserar feminismen, desto kraftigare är deras kvinnohat. Något som inte säger särskilt mycket om Billing, men oerhört mycket om Sveland, något som Billing också är inne på i sitt inlägg.

Formgren: ”Kort sagt är Maria Sveland upprörd över att människor med andra åsikter än hennes, får möjlighet att framföra dessa åsikter i offentligheten. Att det kan vara svårt att integrera analfabeter får inte sägas. En sverigedemokrat får inte prata i tv, även om han är partiledare för ett parti som folket har valt in i riksdagen. Manliga bloggare med en annan syn på jämställdhet än den radikalfeministiska bör brännmärkas och frysas ut som extremister. Teaterföreställningar som uppmanar till massmord på män, och som vänder sig till skolelever, får inte ifrågasättas.” http://www.corren.se/bloggar/blogentry.aspx?blogg=5524900&entry=5928480

Pär Ström: ”Att kalla jämställdhetskämpar för extremister medan den feminism som driver fram manshat och könskrig betraktas som centrumpunkt är en underlig verklighetsförvrängning. Det är lite orwellianskt nyspråk över det hela: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Jämställdism är extremism”. För övrigt, varför tar Maria Sveland inte upp det feministiska hatet mot oss jämställdister? Vad som successivt har hänt under ett antal decennier är att antijämställdismen (feminismen) har förskjutit mittpunkten. Nu är mittpunkten på genusområdet helt galet upptryckt i ena hörnet. Vad vi jämställdister försöker göra är att dra tillbaka mittpunkten dit den hör hemma, i mitten. Jag kan förstå att det väcker starka reaktioner hos dem som byggt hela sin tillvaro på att en extrem ideologi som radikalfeminismen ska utgöra hela samhällets, inklusive statsmakternas, självklara norm.” http://genusnytt.wordpress.com/2012/02/08/maria-sveland-attackerar-mig-och-billing-jamfor-med-judehat/

Sveland tar inte upp feministiskt hat mot jämställdister, därför att hon inte ser det. Utifrån hennes världsbild är de negativa och hatiska saker som skrivs om jämställdister inte hatiska, utan väldigt rimliga, de tar ju bara avstånd från vad hon uppfattar som hat, medan all kritik av feminismen är absurt och kvinnohatiskt.

Sveland är också inne på det här med förskjutning av mittpunkten, av vad som är normalt, men hon är oförmögen att se att feminismen skulle ägnat sig åt förskjutande eftersom hon ser den som helt igenom rimlig, och all kritik av den som aggression: ”Frågan är inte om denna aggressiva, hatiska ton påverkar oss utan hur den påverkar oss. Hur den avtrubbar oss alla. Hur den förflyttar gränserna ytterligare. Hatets närvaro, även om det ”bara” skulle existera på nätet, gör att vi alla genomgår en normaliseringsprocess likt den som misshandlade kvinnor genomgår. Till slut blir våldet ett vardagligt inslag som man gradvis vänjer sig vid. Gränserna förskjuts.” Observera att det inte är SCUM-manifestet hon beskriver som hatiskt, utan att man kritiserar SCUM. Självklart kan sådan kritik vara hatisk, men hon tar i princip all kritik av SCUM som hatisk, vilket illustrerar hur långt förskjutna hennes gränser är. Hon hävdar implicit att Billing och Ström kritiserade SCUM i samma anda som att omtala ”kvinnor som ’sliddjur’ vars enda existensberättigande bestod i att reproducera rasen. Och till och med den funktionen ifrågasattes, eftersom svenska kvinnor ansågs ’rasblanda’ för mycket och därför borde avrättas för förräderi.”. Hon gör det, när det uppenbarligen är SCUM-manifestet som är skrivet i just precis den sortens anda, bara ombytta kön. Sveland gör verkligen ingen skillnad på relevant kritik och hatiska vulgariteter, bara på feminism och de som kritiserar den.

Några röster om Svelands tidigare bok Bitterfittan

Andreas Ekström: ”… det blir en intervju som börjar med ett förhör. Jag har gjort många hundra intervjuer men aldrig varit med om något som riktigt liknar detta. – Jag har ett behov av att ställa några frågor först, säger Maria Sveland med koncentrerad blick och visar mig till en skrivbordsstol som jag till hälften sätter mig på. Sedan frågar hon snabbt om mina intryck av hennes dokumentärroman ”Bitterfittan”. Kollar om jag har fattat saker, kollar åsikter, frågar vad i boken som provocerat mest. Maria Sveland måste anse att jag klarar testet på något vis, och vi beger oss ut för att äta lunch och påbörja den del av intervjun där det är jag som ställer frågorna.”

Sveland i Ekströms intervju: ”Men min personliga uppfattning är att ojämställdhet inte borde få finnas i en kärleksrelation. Att påstå sig älska nån och samtidigt leva ojämställt, det går inte ihop för mig. Han jobbar och hon är hemma, hon är den som har förstahandsrelationen med barnen. Så som det ser ut för väldigt många av oss. Hon har koll på vad som fattas i kylen, och så vidare i en oändlig trist rad. Det här skaver väldigt mycket. Om jag ser ett ojämställt förhållande mellan två personer… och de sen påstår sig vara lyckliga, då kan jag inte hålla med om det. … Det är snarare så att de hycklar och säger att allt är bra. För det är ju skamligt att behöva säga ”jag är förtryckt”.” http://www.sydsvenskan.se/samtidigt/med-feministisk-magkansla/

Surrealistiskt. Om man har någon form av arbetsdelning i sin relation, då måste man vara olyckliga? Ska bägge hela tiden hålla koll på vad som finns i kylen? Det är slöseri med ena personens tid, det blir ett dubbelarbete. Eller skall ingen ha koll? Ja, då står man där utan pålägg till brödet eller mjölk till kaffet. I de flesta familjer är det rimliga och rationella är att en person har koll på vad som finns i kylen. Men ett sådant arrangemang innebär att den som har koll på kylen är förtryckt, och måste vara olycklig? Om en person arbetar heltid och den andra är en relativt hemmavarande partner, så är det förtryck av den relativt hemmavarande partnern?

(Hittade artiklarna om boken Bitterfittan via http://rockibarocki.wordpress.com/2013/03/18/ave-maria-gratia-plena-dominus-tecum/)

Written by bittergubben

22 mars, 2013 at 19:02

Under det rosa täcket

with 3 comments

Ninni har på genusdebatten.se skrivit recensioner av ett antal feministiska böcker, som används i genusstudier, bland annat Nina Björks bok ”Under det rosa täcket”. http://genusdebatten.se/2012/12/17/under-det-rosa-tacket/

Även recenserad av signaturen genusföljaren: http://genusdebatten.se/2013/01/05/under-det-rosa-tacket-gastblogginlagg-av-genusfoljaren/

Nedan följer min recension av boken. Sidhänvisningar avser pocketversion från 2012.

Låt oss börja med att konstatera att det är en feministisk bok. Ett smakprov på hennes mansyn: ”Dessutom bör idag en kvinna som vill skydda sig själv och sin avkomma fly hemmet framför alla andra platser. … Vi får hoppas att den något sega naturen så småningom även mejslar fram hormoner som får blivande mödrar att instinktivt lämna hem och make.” (s 61) Hänvisningen till hormoner får väl i kontexten ses som sarkastisk snarare än seriös, men den unkna, feministiska manssynen hon ger uttryck för är hennes egen. Hennes argument för att män är så hemska att det generellt skulle vara bättre med ensamma mammor än sammanboende föräldrar, är partnervåld.

Hennes anti-intellektuella kunskapssyn: ”Naturen står inte att finna bortom våra uppfattningar om den. … När vi möter naturen kan vi inte förhålla oss naturligt till den. Vi bär alltid på en kulturell ryggsäck, som talar om för oss vad vi ska se och hur vi ska värdera det vi ser.” (s 57) Det finns en verklighet därute, och den kan studeras, den kan undersökas. Att det kan vara svårt, att man kan göra fel, att man kan vara blind för sådant man inte tittar efter, och att värderingar är en helt annan fråga, sådant ursäktar inte att skita i naturen, att förkasta den kunskap som producerats, och istället bara hitta på att saker och ting är så som man av politiska skäl känner för att de skall vara.

Många människor jag pratar med … menar inte att kunskapen om att könen har vissa biologiska olikheter bör användas som argument för att kvinnor ska utföra vissa uppgifter och män andra – utan blott att det är en kunskap vi bör vara ”medvetna om”, som vi bör ”ta med i beräkningen”. Vad ska en sådan medvetenhet innebära? Om det som livmoderfeministerna kallar en ”ny biologisk kunskap” – och som sammanfaller med dagens könsroller – inte bör få några konsekvenser för hur könens roller och positioner ska se ut, så är den väl en helt ointressant ”kunskap”? Och om den ska få konsekvenser så måste väl dessa vara att bekräfta könsidentiteter? Vad ska – på ett samhälleligt plan – en medvetenhet om biologiska skillnader mellan könen användas till? Ska vi bara gå runt och säga ”tiddelipom, vi är medvetna om att män och kvinnor är biologiskt olika, men det spelar ingen roll”? Jag har svårt att se det frigörande i att jag som kvinna nödvändigtvis och naturligt sägs äga vissa kvinnliga egenskaper och därför vissa kvinnliga uppgifter att utföra i mitt liv – även om det vore möjligt att allt detta kvinnliga uppvärderades och blev ”högstatus”. Mitt konkreta liv och vara begränsas likväl.” (sidan 69, min fetstil)

Det är lite märkligt att någon som gör anspråk på att vilja befria, är så fixerad vid vad folk ska göra. Det finns biologiska könsskillnader, och om människor är fria att välja själva, gör könen således, statistiskt sett, olika val. Resulterande statistiska skillnader är inte något problem, tiddelipom. Björk ser inte friheten, hon vill ha ett ”ska”. Hon ser de möjliga positionerna som att könen ska bete sig likadant eller könen ska bete sig könsstereotypt. Men skillnaderna som följer av fria val är inte resultatet av ”ska”, utan av frihet att få uttrycka sina olikheter, att få vara sig själva, tiddelipom.

Har man det ska–komplex som Björk verkar lida av, vad skulle det hjälpa om könsrollerna avskaffades? Det skulle då vara en unisexroll för hur människor ska bete sig – om man nu tycker ”ska” – och den skulle begränsa kvinnors liv. Vilken roll skulle statistiskt sett vara mest begränsande för kvinnor, om vi nu antar att de alla lider av ska–komplexet? En kvinnokönsroll som är anpassad till kvinnor, eller en unisexroll som bara delvis är anpassad till kvinnor? För en könsöverskridande kvinna skulle unisexrollen vara mindre begränsande, men för en kvinnlig kvinna skulle kvinnorollen ha bättre passform, och det är fler kvinnor som är kvinnliga än manliga. Och de manliga kvinnorna, de lider inte av ska–komplexet, åtminstone inte alls i samma utsträckning som de kvinnliga – manliga gemenskaper är i allmänhet mer socialt tolleranta för att olika personer har olika åsikter, än Björk med hennes ska–komplex.

Vad som är begränsande för Björk är inte existensen av statistiska skillnader mellan könen, utan hennes eget ska–komplex.

Frågan för Björk är egentligen inte om könsskillnader existerar, utan om vi bör erkänna dem eller om vi bör förneka dem. Hon bryr sig inte om vad som är sakligt korrekt, hur verkligheten är beskaffad, utan bryr sig om vad som är politiskt korrekt, vad som tjänar vilka politiska mål. ”Hur stabil jämställdheten är i en lågkonjunktur och med en ny politisk enighet om att Sverige bör lämna sin folkhemstanke kan naturligtvis diskuteras, men även om – eller speciellt om – vi verkligen tror att det vi har uppnått är bestående och inte behöver försvaras, så skulle jag önska att feminismens nästa steg vore ett försök till upplösning av traditionella föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, ett försök att se könen som ”tillhörande metafysiken”, som Julia Kristeva uttryckte det. Men nej, enligt livmoderfeministerna bör då nästa steg vara att erkänna biologiska könsskillnader.” (sidan 81)

Björk fortsätter med en analys av ”ninjafeminism”, där kvinnliga hämnare mördar män, såsom filmen Thelma och Louise. Hon döper om ninjafeminism till cynismfeminism och tar avstånd från dess lösning, att kvinnor blir våldsamma, men hon verkar dela dess premiss att kvinnor är offerkönet och män är förövarkönet.

Men i verkligheten är majoriteten av alla våldsoffer män. Kvinnor är inte offerkönet, om det är något kön som offras så är det män, kvinnor är istället det skyddade könet. De har en privilegierad rätt till både männens, och samhällets beskydd. Att kvinnor i så stor utsträckning framställs som offer, handlar just om hur stark deras rätt till skydd är, samhället ser mycket allvarligare på våld mot kvinnor än våld mot män. Detta är inte en norm som Björk vill utmana, utan tvärtom som hon använder och förstärker. Och även om män är överrepresenterade som förövare till de flesta sorters våldsbrott, beror det inte alls på att män skulle vara särskilt tillåtna att utöva våld, tvärtom döms manliga misstänkta hårdare och med lägre bevisnivå än kvinnor.

Vad gäller kvinnors status som det skyddade könet, tänker jag på Susan Faludis ofrivilligt komiska ”The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post-9/11 America”. Hon betraktar republikanska rösters svar på 9/11, med att kvinnorna är värnlösa och ska beskyddas, mot de onda terroristerna, medan det är de starka (republikanska) männen som står för beskyddet, och hur fakta förvrids för att passa den beskrivningen, t.ex. räddningen av Jessica Lynch. Hon drar paralleller till pionjärtiden, då kvinnorna sågs som värnlösa och skulle beskyddas, mot de onda indianerna, medan det var de starka amerikanska nybyggarmännen som stod för beskyddet, och hur fakta förvreds för att passa den beskrivningen. Hon tar ett exempel på en nybyggarkvinna som blev bortrövad av indianer, när de somnat så skalperade hon dem och gick hem, men historien istället kommit att skrivas som att hon blev räddad, och inte nämner hennes inte särskilt feminina skalperande av en massa indianer. Hon beskriver hur dessa grupper drar sin legitimitet från bilden av hur de är kvinnornas beskyddare. Den ofrivilliga komiken består i att hon inte ser att samma mönster passar som hand i handske för feminismen – de försvarslösa offerkvinnorna som behöver beskyddas, mot de onda männen, medan feministerna står för kampen för att rädda kvinnorna, hur fakta förvrids och väljs ut för att passa den beskrivningen, och hur feminismen använder bilden av kvinnobeskyddare för att legitimera sig. Den röda tråden här är kvinnornas skyddsvärde, hur olika parter gör anspråk på att vara kvinnornas beskyddare för att få legitimitet, och med lögner och propaganda målar upp en överdriven hotbild mot kvinnorna, som de kan göra anspråk på att skydda kvinnorna mot.

Björk följer den traditionen. Istället för att säga det uppenbara, att kvinnorna redan är det skyddade könet, och det är männen som är det offerbara könet, väljer hon att beskrivs kvinnorna som offerkönet, det drabbade könet, och männen som förövarkönet, att det manliga är att vara aggressor, att vara förövare. I sitt försök att beskriva verkligheten har hon implicit sagt någonting om hennes egen relativa värdering av könen, hur mycket viktigare hon tycker det är att skydda kvinnor än att skydda män.

Könen [i cynismfeminismen] blir då istället namnen på två olika positioner, där kvinnlighet är synonymt med ofrihet, maktlöshet och, på grund av det mycket hårda världssynen, helt enkelt en vapenlös position – medan manlighet är frihet, makt och vapen. Helen Zahavi säger i en intervju i Tidningen Boken att ”upplevelsen av inskränkt frihet är ständigt aktuell för kvinnor. Vi låter bli att vandra ensamma om natten, slår ner blicken och undviker att reta upp män. Det vi kallar feminint beteende är rotat i rädsla”. Om kvinnlighetens rot heter rädsla och inte livmoder finns ett sätt att undkomma den; köp en pistol i stället för ett läppstift och kvinnlighet byts mot manlighet, rädsla byts mot styrka.” (s 134)

[Bella] vägrar den roll hon i egenskap av kvinna redan sägs vara tilldelad: offrets, lammets, förlorarens. Med djungelns lag som legitim vapenlicens skaffar hon sig en pistol – och med den följer makt, följer nya mer attraktiva roller: bödelns, slaktarens, vinnarens.” (s 129)

Björk verkar flera gånger beskriva det som att den våldsutövande är i en privilegierad position, något jag finner smått surrealistiskt. Live by the sword, die by the sword. Det är livsfarligt att ha pistol. Om du blir rånad, och utan strid låter rånaren ta din plånbok/väska eller vad han nu vill ha, är det väldigt sannolikt att det inte blir mer än så, förövaren har inget intresse i att konvertera rånet till misshandel eller mord, som medför högre straffsatser. Men dra fram en pistol, eller annat vapen, så har rånaren ett starkt incitament att förekomma snarare än förekommas. Det är inte privilegierat att behöva försvara sig själv, det privilegierade är att vara berättigad till samhällets skydd, där samhället gör sitt bästa för att sätta fast och straffa förövaren. Till sådant beskydd har vita svenskar bättre tillgång än mörka invandrare, välutbildade bättre tillgång än obildade, bemedlade bättre tillgång än fattiga, och kvinnor bättre tillgång än män. Om en man slår en kvinna, är det ett allvarligt brott, även om hon slog först, men om en kvinna slår en man är det skit samma, han är antagligen en skitstövel som förtjänar det, och våldet kan kallas för självförsvar även om det var hon som slog först eller rent av även om han inte utövat något våld alls. Det är de som har starkast rätt till samhällets skydd, som i detta avseende är de privilegierade.

Män satsar statistiskt sett mer på karriären. De lägger större vikt på lönen än kvinnor, när de väljer utbildning, yrke, arbetsgivare, hur lång restid de accepterar, hur mycket de accepterar att behöva resa i tjänsten, hur långa arbetstiderna är, om arbetstiden är flexibel för arbetsgivaren eller arbetstagaren, etc. Därigenom får männen högre lön. Om sådana löneskillnader, där den som producerar mer, såsom marknaden värderar det, får högre lön, skriver Björk:

Här är det inte meriter som bedöms enligt en objektiv måttstock som råkar utfalla till en könlös mans fördel, här är det en större produktivitet som även den råkar utfalla till en könlös mans fördel, och tynga hans pung med en högre lön. Vad som får den äran att räknas som produktivitet har naturligtvis inte med kön att göra. Att vi lever i ett patriarkat påverkar varje människas syn på världen – den feministiska synen är ju bara möjlig som en reaktion på detta – och i denna patriarkala syn ingår bland annat att pojkar och män får förväntningar på att de självklart har rätt till vissa fördelar gentemot kvinnor, vilket de ju också har som grupp betraktat. Män i en patriarkal demokrati uppfattar dock inte att dessa fördelar ges dem eftersom de är män, utan de uppfattar systemet som rättvist och de anser att den plats som de själva besitter tillkommer dem för att de är objektivt kompetenta. Detta gör att män upplever även små inskränkningar av de egna fördelarna som ytterst hotfulla.” (s 162)

Män och kvinnor, som satsar lika hårt på att tjäna pengar, får i genomsnitt samma inkomst. Vari består privilegiet?

Skillnaderna är att en kvinna kan välja att arbeta för egen försörjning och leva ensam, att heltidsarbeta och ha familj, att arbeta deltid med något hon tycker är kul och låta hennes man betala större delen av utgifterna, eller att inte lönearbeta alls, utan ta hand om hem och barn istället och låta mannen betala räkningarna. Mannen kan också välja att arbeta för egen försörjning och leva ensam, eller att heltidsarbeta och antagligen ha familj, men de övriga två alternativen är i praktiken inte tillgängliga, eftersom det är så sällsynt med kvinnor som är intresserade av att arbeta för att försörja en relativt hemmavarande partner.

Det är kvinnornas extra alternativ, som gör att de inte i samma utsträckning väljer att satsa på sin inkomst, de behöver inte göra det. Är det ett privilegium för männen att inte ha samma tillgång till sådana alternativ?

Och detta med att mannen är könlös, medan kvinnan är ett kön? Alltså, feminister kräver att kvinnor skall ha en massa olika privilegier i egenskap av att de är kvinnor, vilket betonar kvinnornas kön, det görs till en fråga om kön, men männen gör inte anspråk på att de skall ha privilegier i egenskap av kön, de gör anspråk på att få betalt i enlighet med vad de förtjänat. Det kan man ju onekligen se som att mannens kön inte betonas på samma sätt. Den underliggande assymmetrin skulle kunna brytas på två sätt, antingen maskulinister som kräver att män skall ha privilegier i egenskap av sitt kön, eller också att feminister slutar kräva att kvinnor skall ha privilegier i egenskap av sitt kön. Jag misstänker att Björk inte skulle tycka om någondera av de alternativen.

Björk intresserar sig i boken mer för andelen kvinnliga professorer än för löneskillnaderna, och här finns inte marknaden att använda som facit. Inom akademin finns större utrymme för att göra godtyckliga bedömningar, utan att universitetet går i konkurs. Men forskningen har ändå ett okönat ideal, där målet är att producera en gemensam kunskapsmassa, som är större och har en högre grad av korrekthet, än vad någon enskild part hade kunnat åstadkomma. De idealen är inte i sig manliga, de är anpassade till att tjäna ett syfte. När dessa ideal avfärdas som ”manliga”, och ersätts med ”kvinnliga” alternativ, där man godtyckligt hävdar som sant sådant man vill skall vara sant, så har man inte ersatt manligt med kvinnligt, utan vetenskapligt med pseudovetenskapligt. När någon republikan påstår att kvinnor har en biologisk mekanism som gör att de inte kan bli gravida av en riktig våldtäkt, eller att evolutionsteorin är likvärdig med skapelseteorin, eller att det inte finns några negativa hälsoeffekter av att äta mycket socker, så är det fullt jämförbart med när någon genusvetare hävdar att det inte finns biologiska skillnader mellan könen, eller att bara männen utövar partnervåld; det är ideologiskt driven pseudovetenskap istället för vetenskap; men jag har svårt att se att ett dylikt sätt att förhålla sig till saklighet skulle vara kvinnligt, och om det är det, skulle det vara en kvinnlighet som vi bör hålla utanför vetenskapen och akademin. Det finns ingen orsak att lägga skattepengar på sådan pseudovetenskaplig kvinnlighet, om det nu är kvinnlighet som sådant skall benämnas som.

Har ”problemet” i följande citat sitt ursprung i genetiskt programmerade instinkter, eller är det en socialiserad könsroll, som Björk verkar vilja göra gällande? ”[Simone de Beauvoir] lokaliserade ett hot mot sin vilja i sin egen kropp, i sina egna begär, i sin kärlek. När hon inlett sitt förhållande med Sartre skriver hon: ”Jag var tvungen att acceptera ett faktum som jag alltsedan uppväxttiden gjort mitt bästa för att dölja: mina kroppsliga begär kunde jag inte kontrollera med viljan”. När hon förälskade sig i den amerikanske författaren Nelson Algren skrämdes hon av att hennes lycka nu låg i någon annans händer. Hon skriver till honom … ”Jag skulle ha föredragit att få behålla den under kontroll”. Kärlek hotar henne: ”Det är därför kärlek skrämmer mig; den gör mig tämligen fånig”. Kvinnan som försöker låta bli att bli kvinna, då detta kön är att vara det Andra, vill fly kroppen, blir stressad av att ha sitt inre ockuperat. Den feminitet som Beauvoir avvisar besitter hennes egen kropp, hennes egen sexualitet. Vi kan bara beklaga att en kvinna som vill fly kvinnligheten såsom den föreskrevs i Frankrike under mitten av [1900-talet] tvingas göra uppror mot en stor del av det som blivit hennes jag. Vi kan naturligtvis fråga oss om det var värt priset, men vi kan också se att detta var en handling som för Beauvoir var nödvändig: det var enbart med den medvetna viljan hon kunde fly sin föreskrivna kvinnoroll.” (s 208)

En rättighet medför en skyldighet, en frihet innebär en annan ofrihet. Någons rättighet är någon annans skyldighet. Min rättighet att inte bli slagen på käften medför din skyldighet att inte slå mig på käften. Att jag är fri att inte bli slagen på käften, innebär en inskränkning i din frihet, du är inte tillåten att slå mig på käften, du är i det avseendet ofri. Är vi jämlika, så att alla sådana rättigheterna gäller för alla människor, måste rätten att inte bli slagen på käften medföra en universell skyldighet att inte slå andra på käften.

Frihet från andras förväntningar på vem du antagligen är, frihet från att andra har preferenser för hur du skall vara för att vilja umgås med dig, eller älska dig, frihet från statistiska skillnader mellan hur andra män och kvinnor beter sig – sådana friheter skulle medföra sig skyldigheter av motbjudande slag, skyldighet att inte ha förväntningar på vem någon annan kan tänkas vara, skyldighet att inte ha preferenser om vilken sort person du vill umgås med, eller som du vill älska, skyldighet att uppföra dig på ett sådant sätt så att statistiska skillnader undviks. Är frihet från andras förväntningar värd ofriheten att inte få ha förväntningar? Jag säger kraftfullt nej.

Jag gör istället anspråk på friheten att bilda mig uppfattningar av hur andra människor är, friheten att själv avgöra hur roligt det är att umgås med olika människor, vem jag älskar, och att bete mig könsstereotypt om det är vad jag vill. Sådan frihet medföra skyldigheter, ofriheter, som att man får finna sig i att andra människor kan ha förväntningar om vem man är, man får finna sig i att andra kan tycka att man är tråkig att umgås med, man får finna sig i om man inte blir älskad av en annan person, det är vederbörandes rätt, man får finna sig i att andra människor beter sig könsstereotypt om det är vad de känner för.

Om svarta människor en gång var slavar, som i Amerika, eller inte hade rösträtt, som i Sydafrika, var det möjligt att hänvisa till en humanistisk uppfattning om vad människan egentligen är – född fri och jämlik – för att se slaveriet eller apartheid som förtryck av en sann mänsklig natur. Men att alla människor är födda fria och lika är egentligen inte en absolut sanning, utan det är en överenskommelse som vi människor har fattat om vad det är/ska vara att vara människa. Det ligger inte i människans natur att vara född fri och jämlik – men det ligger i vår sociala uppfattning om vad en människa är, det ligger i vår definition av människa. Om vi tror på en sådan humanistisk uppfattning om vad människan är, så kallar vi brott mot denna uppfattning för förtryck – ett förtryck som egentligen riktar sig mot en mänsklig konvention, en mänsklig definition av människan. Om kvinnor idag tvingas bli kvinnliga – och män manliga – borde vi alltså kunna motsätta oss detta förtryck genom att hänvisa till samma humanistiska överenskommelse: alla människor är födda fria och jämlika. … Men om jag säger att människor inte borde behöva leva sina liv efter könsmanus, efter för-tryckta liv, säger jag då inte att det finns en sann människas natur, som nu är förtryckt? Att det är mer sant mänskligt att inte bli placerad efter kön än att bli det? Använder jag inte en historisk förståelse av begreppet förtryck som förtryck av någonting? Nej, jag säger bara att det är en bra humanistisk konvention att vi är födda jämlika, och att vi bör leva därefter. … Det jag säger är att den jag blir, blir jag bara i ett samhälle som på olika sätt har bildat sig en åsikt om vem jag bör bli. Och att det jag önskar är att vi skulle slippa bli kvinnor.” (s 233)

Det ingår naturligtvis inte i definitionen av människa att vara född fri och jämlik – även om en människa skulle vara förtryckt är vederbörande fortfarande en människa – konventionen gäller hur ett bra samhälle är beskaffat, vad som är rätt och fel. I ett bra samhälle är människor fria och jämlika.

Björk gör anspråk på att kvinnor (och män) skall ha frihet från andras förväntningar om hur könen är beskaffade, från åsikter om hur de bör vara. Men hon glömmer acceptera de matchande skyldigheterna, ofriheten att inte få ha förväntningar på andra, att inte få ha åsikter om hur andra bör vara. Har hon inte insett att någons rättighet medför någons skyldighet? Tror hon att frihet är ett okomplicerat begrepp, något som är absolut, att alla kan vara helt fria?

Avslutning

Ninnis slutsats, som jag instämmer i: ”Det finns inget, absolut inget, stöd för feministiska teorier i Under det rosa täcket. Tillskillnad från de faktiska strukturer som Pär Ströms bok Mansförbjudet lyfter fram, så är detta en skev bild där feminister behöver ta bort skärvan ur ögat för att se världen ur ett mer balanserat perspektiv. Det är under all kritik att en bok av denna klass används som kurslitteratur på universitetsnivå.”

För övrigt …

… är Nina Björk aktuell med en ny bok, Lyckliga i alla sina dagar, och därmed omnämnd i tidningarna.

Men vad gäller feminismen så har den liksom Nina Björk blivit medelålders. När ”Under det rosa täcket” redan för 16 år sedan pläderade för egensinniga kvinnor långt från rådande genusdiktat, så har författaren numera snarast förlorat sitt jag. Det skedde vid kärlekshistorien med det första egna barnet. Den reservationslösa, den oundvikliga – och således även jagupplösande. ”Och ja, jag föll. I kärlek. Till kärlek. Jag föll då från gränsen mellan mig och den andra, föll från de där linjerna mellan ’jag gör det här för min skull’ och ’jag gör det här för din skull’.” http://www.svd.se/kultur/litteratur/rosa-tacke-blev-rod-kollektivism_7510116.svd

Hon vill något helt annat: ”Vidgandet av det som sker, som kan ske, mellan ett barn och en förälder” till hela samhället, till politiken. Den Nina Björk som ville befria individen från den traditionella familjen i Under det rosa täcket vill nu göra om hela samhället till en storfamilj. Hon antyder också att det är erfarenheten att få barn som har gjort henne till, tja, vad? Hon värjer sig mot etiketter som ”konservativ, nostalgisk, bakåtsträvande”, men jag har sällan läst en mer välformulerad och uppfinningsrik konservativ kritik av det urbana, kommersiella, moderna.” http://www.expressen.se/kultur/nina-bjork-lyckliga-i-alla-sina-dagar/

”– ”Under det rosa täcket”, min debut, är den av mina böcker som jag står längst ifrån i dag. Den har blivit omhändertagen av så många andra. Den har växt upp och existerar liksom oberoende av mig. Det känns inte som om jag behöver ta hand om den.

– Jag blev helt identifierad med den feministiska rörelsen genom den där boken, och det har jag inget emot. Mitt yrkesliv är så extremt förknippat med att jag är feminist. ”Varför skriver du inte om det längre?”, kan folk fråga mig, särskilt de som har läst den senaste boken. Det är för att de förväntar sig att det ska vara min huvudingång i ämnet. Men läser man boken så ser man ju att det står jättemycket om det i den. Det är ju en blick som jag har, som jag aldrig kan ta bort.” http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/nina-bjork-pristagare-/

http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/nina-bjork-jag-kan-inte-leva-som-jag-lar

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1040054-elin-grelsson-almestad-rosa-tacke-som-tal-att-luftas

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/nina-bjork-lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-varde

Written by bittergubben

27 januari, 2013 at 19:24