bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘könsnormer

Kvinnor har samma möjligheter att kombinera karriär och familj

with 4 comments

Feminister hävdar emellanåt att män är priviligierade som kan ha både karriär och familj, medan kvinnor är tvungna att välja. I själva verket är det kvinnorna som har större frihet.

Till att börja med är det besvärligt för en man utan karriär att välja familj, eftersom kvinnor i betydande utsträckning värderar män utifrån deras ekonomi och sociala status, och mannen måste ha en kvinna med på det hela. Men en kvinna utan karriär kan enkelt välja att bilda familj, hon värderas inte utifrån sin inkomst och i värsta fall kan hon skippa man helt och hållet och ta en inseminering med anonym donator.

Men även med karriär är inte kvinnorna hindrade att göra som männen. Att kombinera karriär och familj förutsätter att man accepterar att mer eller mindre försörja en relativt hemmavarande partner, som tar hand om barnen. Det behöver inte vara heltids hemmafru/hemmaman, men om vederbörande har ett arbete är det antagligen ett med måttliga och flexibla arbetstider, så att vederbörande kan ta vab dagar etc. Detta, att offra sin egen tid med barnen för att istället försörja en relativt hemmavarande partner genom sin karriär, är något som karriärmännen accepterar, men karriärkvinnorna accepterar det inte.

Feminister hävdar att det skall gå att kombinera karriär med att ta halva ansvaret för skötsel av hem och barn, men att göra karriär är inte ett deltidsarbete. Att satsa på karriären för att nå riktiga toppositioner är inte bara ett heltidsarbete, du måste verkligen engagera din tid och mentala energi i din karriär, du måste bry dig om din karriär. Du måste kunna jobba när arbetet kräver det, inte bara när det passar familjens planer. Det gäller både kvinnor och män. Detta går inte så bra att kombinera med huvudansvar för barnen eller att vara familjens projektledare, eller vab, sådant får man delegera till en relativt hemmavarande partner, någon som sköter markservicen. Visst finns de som lyckas göra karriär på deltid med flexibla arbetstider, men de är undantagen, inte normen.

Det finns både män och kvinnor som är villiga att vara den relativt hemmavarande partnern. Det är på många sätt en priviligierad livsstil, med mycket frihet, många upplevelser, man är sin egen chef, och har en utmärkt kontakt med sina barn. Många skulle välja den livsstilen om de kunde få tag på en partner som är villiga att försörja dem – utan den försörjande partnern blir det för de flesta en fattig livsstil, som inte är så kul.

Så både karriärmän och karriärkvinnor skulle kunna välja att kombinera karriär och familj, relativt hemmavarande partners finns att finna, de har samma möjligheter där. Men de flesta kvinnor accepterar inte att vara den försörjande partnern, utan vill själva ha umgänget med barnen – något som förutsätter att karriären sätts på svältdiet.

Observera att medan kvinnorna har de möjligheter till karriär och familj som männen har, så har inte männen samma möjlighet att vara en relativt hemmavarande partner som blir försörjd. Det skulle förutsätta kvinnor som är villiga att vara den försörjande partnern, men sådana kvinnor är det brist på. För den som prompt vill att fler kvinnor skall göra karriär, så är det väl det här en stor del av problemet, att kvinnorna har ett attraktivare alternativ, som inte finns tillgängligt för männen.

Visst finns det praktiska biologiska frågor, som föreslår kvinnan som den hemmavarande partnern, såsom graviditet, förlossning och amning. Men ledigheten i samband med graviditet och förlossning behöver inte vara längre än en långsemester och någorlunda bra bröstmjölksersättning finns. Om kvinnan vill kombinera karriär och familj så har hon möjligheten, på samma villkor som männen. Men det är inte så många kvinnor som accepterar de villkoren.

Behind every great man there has to be a great woman

Så brukade det säjas. Men jag ger det en lite annan innebörd en de flesta. För att nå riktigt långt i karriären, krävs decennier av klättrande på karriärstegen, och vilken person som helst skulle i något läge tappa sugen, fråga sig vad som är meningen med att lägga hela sitt liv på sin karriär, finns det inget viktigare i tillvaron? Det är där den kvinnliga partnern kommer in. Hennes ”storhet” består inte i briljans, godhet, kvinnlighet eller något sådant, utan i att hon värderar partnerns karriär. Hennes status påverkas av partnerns status, hon vill att hans karriär skall fortsätta framåt, när han tvekar så talar hon honom tillrätta och ser till att han forsätter.

I våra tider, när både män och kvinnor gör karriär, så får vi väl ta och könsneutralisera den principen: Bakom någon som gått riktigt långt i karriären, står någon form av långvarig partner som värderar och stöttar deras karriär.

Här dyker då upp ett svar till kvinnors ”bristande” motivation att viga sina liv åt sina karriärer, som inte hörs så ofta. Deras respektive män värderer dem utifrån annat än deras karriärer. När karriärkvinnan tvekar och överväger att trappa ner, så tar inte mannen och talar henne tillrätta. Hennes karriär har inte något speciellt värde för honom, om hon föredrar att trappa ner så är han ok med att hon gör det, och stöttar henne i det. Usch vilket vidrigt kvinnoförtryck! För alltså, det är ju sådant som räknas som kvinnoförtryck i dagens Sverige, det pratas om kvotering för att komma runt effekterna av det här vidriga patriarkala förtrycket av de stackars kvinnorna.

Annonser

Written by bittergubben

29 april, 2012 at 16:30

Playmaten och Flickvännen

with one comment

Tidigare skrev jag om det extremt smala kvinnokroppsidealet inom modebranschen, i inlägget Om Könsnormerna, och hur detta ideal drivs av kvinnor, inte av män, som föredrar en mer hälsosam vikt.

Här kommer jag skriva lite mer om de av männen drivna kvinnoidealen. Bortsett från att det naturligtvis är väldiga individuella variationer, så vill jag göra skillnad på två olika kategorier av ideal – playmaten och flickvännen. Det talas ibland om horan och madonnan som varandes normer för kvinnor, men de är arketyper snarare än ideal – de är i alla fall inte några nämnvärda ideal i dagens Sverige.

Playmateidealet är sexuellt, betonar rejäla kurvor, tuttar och rumpa, bar hud, putande läppar, höga stön och andra indikatorer på kåthet. IQ och sunt förnuft är ovidkommande. Flickvänsidealet betonar snarare personlighet, att hon är trevlig att umgås med, att hon bryr sig och är snäll, att hon inte är någon slampa, och vad gäller utseende så ligger vikten istället på de aspekter som är relevanta för att uttrycka personligheten, som ansikte och leende. Visst finns det många killar som vill att flickvännen skall ha tuttar och rumpa, men det är i allmänhet inte alls samma betoning på kurvorna, det är mer individuella variationer, det går inte att prata om det som ingåendes i ett flickvänsideal på samma sätt som det ingår i playmateidealet.

Playmateidealet får oförtjänt mycket medial uppmärksamhet

Eftersom det väldigt mycket handlar om utseende – mäns sexualitet är visuellt driven – är det effektivt i grafiska medier, som TV, tidningar och reklam, så visuellt så får det en stor spridning. Flickvänsidealet är mer om personlighet och social interaktion, och man kan ju inte interagera socialt med en TV.

Eftersom exponering i TV kan driva kändisskap, är det en väg för kvinnor att bli kändisar genom att leva upp till playmateidealet, och därigenom få exponering i TV. Det blir en korrelation mellan att vara kändiskvinna och att vara visuellt stimulerande.

Dessutom är det mycket enklare att mäta, att få feedback på. Även om flickorna blir tillsagda att män och kvinnor är likadana, att skillnaderna bara är socialiserade skillnader, så märker tjejer rätt snart att män reagerar på bröst, rumpor och bar hud. Killarna är intresserade, stirrar, kommenterar, brister i koncentration på andra uppgifter, etc.

Motsvarande feedback för flickvänsidealet är inte alls lika frekvent. Män är ungefär lika selektiva och krävande som kvinnor när det gäller val av ett seriöst långvarigt partnerskap.

Normerna angående vilket ideal en kvinna bör sträva efter

En man som ger feedback till en syster, dotter eller annan närstående skulle nästan alltid uppmana henne att eftersträva flickvänsidealet snarare än playmateidealet.

Många feminister hävdar att det inte är något olämpligt om en kvinna är slampig, att det bara är en irrelevant norm som säger att kvinnor inte skall bete sig så, att det bara är någon gammal sedvänja som det inte finns plats för i ett modernt samhälle. Men slampan strider mot flickvänsidealet, män föredrar en kvinna som är trogen. Tjejen får lära sig hur hon skall göra för att leva upp till playmateidealet, och uppmanas i vissa avseenden att leva upp till det. En annan feministisk tes är att det är ett ideal med motstridiga krav, och de vill avskaffa en del av kraven – men det är två olika ideal och de kommer att förbli olika och antagligen även motstridiga.

Det sägs ju ibland att även om en kvinna inte är så snygg, kan hon ändå vara vacker på insidan, i betydelsen ha en bra personlighet. Det omvända finns också. En del kvinnor lever upp till playmateidealet i betydligt större utsträckning än flickvänsidealet. Vackra på utsidan, fula på insidan. Snygga kroppar, fula personligheter. De kan tillfredsställa mannen sexuellt, men inte socialt/känslomässigt.

Om en sådan tjej kan mycket väl komma fram till att killar bara tycker om sex. Men i ett välfungerande förhållande är sexet i allmänhet mindre än 10%. Sexet blir dominant i förhållandet om det inte fungerar, eller om det inte finns så mycket annat i förhållandet. Det kan ju vara så att tjejen är nykär och driver på sexet eller att killen har stark sexdrift, eller …, men vanligtvis så är sexet inte så stor del av ett fungerande förhållande.

”Alla män är skitstövlar”

Inte för att dylika kvinnor skulle vara så särskilt vanliga, men de tenderar att få mer uppmärksamhet än de förtjänar (d.v.s. i förhållande till kvinnor med trevligare personlighet) och deras måtto hörs lite titt som tätt: ”Alla män är skitstövlar”. Uttalandet görs ofta i betydelsen att männen de träffat vill ha sex, men när det sedan kommer till att gå vidare i en relation går inte männen med på detta – ställs krav på att binda sig så drar han. (En del kvinnor säger det i betydelsen att männen fokuserar så mycket på kvinnans utseende, men det är inte det fall jag kommer diskutera här).

Påståenden av typen alla män är si, alla kvinnor är så, alla mina klasskompisar var ditten, alla mina kollegor har varit datten – och det inte är ett mycket vanligt beteende, samt deras beteende har varit oberoende – sådana påståenden säger för det mesta något om den som uttalar sig. Vad är sannolikheten att flera olika individer, oberoende av varandra skulle ha samma egenskap? Om det inte finns en samordning, som t.ex. en grupp som mobbar, så att de inte agerar oberoende, får man snarare förklara observationen baserat på observatören.

Om alla män en kvinna har träffat betett sig på samma sätt, vad är mest sannolikt – att flera olika män, oberoende av varandra, bara råkat vara likadana – eller att det är så att egenheten ligger hos kvinnan? Vad är mest sannolikt, att alla män är skitstövlar, eller att det här en kvinna som antingen bara väljer skitstövlar och nobbar trevliga män, eller att hon har en otrevlig personlighet?

Alla män är inte skitstövlar. Det finns det många kvinnor som kan intyga.

Nog för att det finns kvinnor som är lite dysfunktionella i sina partnerval, men förr eller senar skulle hon bara råka välja en kille som i själva verket är trevlig, måhända någon som bara hade tuffheten som en fasad.

Själv är jag övertygad. När en snygg kvinna proklamerar att alla män är skitstövlar, så säger hon egentligen att hennes personlighet är ful jämfört med hennes kropp. Med sitt utseende så kan hon attrahera män som är tillräckligt attraktiva för att de inte skall acceptera att ha ett seriöst förhållande med en kvinna som har en sådan personlighet.

Detta skall inte tolkas som att jag skulle tycka att en sådan man beter sig ok – att använda sig av någon som vill ha ett seriöst förhållande, trots att man inte har någon intention att ge den personen det som vederbörande vill ha – ett seriöst förhållande – är att bete sig som en skitstövel. Eller bitch, om vi byter kön.

Written by bittergubben

25 september, 2011 at 20:45

Publicerat i Uncategorized

Tagged with

Om könsnormerna

with 4 comments

En del feminister verkar hävda att männen dikterar normerna. Att kvinnor strävar efter att uppfylla normerna som män ställer upp, men att män gör det som de gör för att imponera på andra män. Jag hävdar att män och kvinnor har ungefär lika mycket att säga till om vad gäller normerna. Inom ett område där ett kön dominerar, så att diskurs inom det orådet domineras av det könet, så kommer det könet även dominera normerna. Eftersom kvinnor är mer benägna att diskutera kön, relationer och känslor torde relaterade normer vara mer påverkade av kvinnor än av män.

Ganska symmetriska könsnormer

Påtryckningar på att man skall sträva efter normuppfyllelse är till stor del interna inom könet. En kille som backar från en utmaning kan bli retad av sina kompisar. En kvinna som lägger på sig några kilo får pikar från sina väninnor.

Könsnormerna för ett kön kan betraktas som externa normer från det andra könet och interna normer som existerar inom könet.

De externa normerna är ofta outtalade. Frågar du en person kan vederbörande neka till att ha preferenser som stödjer normen, men när vederbörande väljer partner indikeras ändå att denne faktiskt har sådana preferenser. T.ex. att många män föredrar kvinnor med stora bröst, men säger det ofta inte eftersom många kvinnor – även storbröstade kvinnor – inte tycker om när män har sådana preferenser. På samma sätt, många kvinnor föredrar rika män, men säger det inte rakt ut eftersom många män inte tycker om golddiggers som bara vill ha deras pengar.

De interna normerna är ofta deriverade former av de externa normerna.

Kvinnor föredrar män som (bland annat) presterar på sådana sätt som ger social status. De flesta män upplever en tydlig press att prestera. Detta leder till derivatnormen att mannen skall prestera på allt, även på sådant som kvinnor uppfattar som enbart fånigt. När killar bokstavligen håller en pissing contest är det alltså en manlig derivatnorm, som i någon mån drivs av en bakomliggande kvinnlig norm, trots att beteendet bryter mot kvinnors preferenser.

Män föredrar kvinnor som (bland annat) har lagom tjock (smal) kropp. De flesta kvinnor upplever en tydlig press att vara så smala som möjligt, eftersom om de åt som de kände för att äta skulle de bli tjockare än vad typiska män föredrar. Derivatnormen blir att kvinnor skall vara så smala som möjligt, utan att specificera någon undre gräns. En kvinna uppfattas som finare ju smalare hon är, även när hon är så smal att männen tycker hon ser sjuklig ut. När tjejer svälter sig till en anorektisk kropp är det alltså en kvinnlig derivatnorm, som i någon mån drivs av en bakomliggande manlig norm, trots att beteendet bryter mot mäns preferenser.

Någon kanske invänder att mäns tävlingsinstinkt inte bara är en respons på kvinnors efterfrågan på högstatusmän, utan att många män instinktivt är tävlingsinriktade. Men vad är den instinkten annat en evolutionär anpassning till vad kvinnorna efterfrågar? Dito för att många kvinnor instinktivt intresserar sig för sitt och andra kvinnors utseende.

Ja, anorektiska normer är kvinnliga normer

Modeindustrin vänder sig i första hand till kvinnor. De lägger mycket mer på kläder och är mer intresserade av mode än män. Modeindustrins anorektiska modeller har en kvinnlig publik, med kvinnliga normer – även om de kvinnliga normerna är deriverade från manliga normer. Modeindustrin riktar sig till kvinnor, inte till män.

Som kontrast, betrakta kvinnorna i kommersiellt framgångsrik mainstreamporr. Här ser du vad män efterfrågar. Här förekommer mulliga kvinnor, och det finns massvis med bisarra saker/handlingar som tolereras i mainstreamporren, men inte feta eller anorektiker. Hur kan anorexia vara en manlig norm om det inte ens tolereras, än mindre efterfrågas?

Written by bittergubben

11 juli, 2011 at 20:14

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,