Politisk korrekthet som epistemologi, och ”The Red Pill”

Epistemologi handlar om hur man får sin kunskap, hur man avgör vad som är sant. Principen att om det står i den här heliga boken som skrevs för 2000 år sedan, då är det sant; den principen är en epistemologi. En mer framgångsrik epistemologi har varit vetenskapen, som alltså är en uppsättning principer för hur man skall etablera vad som är legitimt att tro på.

Vardagsepistemologi

Den av oundvikliga ekonomiska skäl vanligaste epistemologin, är att tro på sådant som passar med det man redan tror på, och förkasta det som är inkompatibelt. Det finns helt enkelt så många möjliga hypoteser att förhålla sig till, att det inte går att lägga ansträngning på dem alla, och ens etablerade världsbild är ändå tillräckligt bra på att besvara dem. Om jag försöker gå rakt igenom betongväggen, kommer jag då passera rakt igenom, eller kommer den att vederlägga min lägesförändring? Utan att göra någon vetenskaplig studie för att bekräfta det utfall som jag skulle förvänta mig, utgår jag från att det intuitivt förväntade utfallet är det korrekta.

I frågor med enkelt observerbara utfall fungerar det bra. Men om frågan handlar om sådant som inte är direkt observerbart, t.ex. där man behöver en teori för att tolka observationerna, eller veta vad en annan människa egentligen tycker och tänker – blir vardagsepistemologi otillräcklig. Får man höra en historia, nyhet, studie, eller något som är kompatibelt med det man tror på är man relativt villig att acceptera det; men om det man hör är inkompatibelt, är man mer villig att förkasta det, letar efter minsta brist som kan rationalisera att bortse från det. Gör man detta med tillräcklig kraft kommer man fram till, att alla legitima historier, vittnesmål, studier, etc., allihop bekräftar ens världsbild; de enda saker som säger emot den är saker som är icke-legitima – oavsett om de är studier eller historier, så är de slarviga och vinklade, producerade av sådana som är okunniga eller har suspekta agendor.

Med vardagsepistemologin utgår man från det man tror på till att utvärdera nya bevis. Sedan noterar man att alla legitima bevis bekräftar det man redan tror på. Det blir ett cirkulärt beroende.

För en meningsfull granskning av sådant man tror på, måste man backa, och betrakta bevisen på respektive sida, och utvärdera respektive hög utan att beakta sin redan etablerade tro vid utvärderingen av bevisen. Om studier som säger något du inte tycker om utsätts för en grad av kritisk granskning, måste även de studier som säger sådant du tycker om utsättas för lika kritisk granskning. Om du accepterar svaga studier som bevis för det du tror på, men förkastar en starkare som motsäger den, så är det din värdering som är vinklad.

Politisk korrekthet

Problemet blir värre på gruppnivå. Personer med liknande världsbild går samman, och vissa åsikter får en skyddad status. Det är åsikter som ses som självklara inom gruppen.

I deras gemensamma diskurs blir texter som bekräftar den gemensamma tron accepterade och delade, medan de som inte passar utsätts för hårdare granskning, hårdare kritik och mindre spridning inom gruppen. Det enda alternativa texter som får spridning inom gruppen är de som är så dysfunktionella att de bekräftar gruppens nidbild av vad som är andra gruppers åsikter. Här hamnar individen i en miljö som själv tillhandahåller en mångfald av bekräftande vittnesmål, men väldigt lite motsägande, och det kan bli besvärligt för individen att genomskåda hur skruvad världsbilden är.

Hur bör grupper hantera det problemet? Vetenskapen har sitt svar, med metodologi och krav på att man skall sträva efter saklighet, för att minimera felet. Att det är viktigt att verkligen utvärdera alternativa förklaringar; det är oacceptabelt att missrepresentera dem för att kunna avfärda dem.

Sedan finns det den politiska korrektheten, som gör motsatsen – den bejakar det cirkulära. Att vara politiskt korrekt handlar inte om någon viss uppsättning åsikter – vilka åsikterna är varierar från grupp till grupp – utan det handlar om att man anser att texter som bekräftar de skyddade påståendena, de skall accepteras och delas, medan texter som vederlägger dem – oavsett om det bara ytligt framstår som inkompatibelt eller genuint är ett vederläggande – sådana texter skall ses som fel, de skall förkastas och får inte delas, de får inte länkas.

Förskjutningen här är att man inte längre behöver ens rationalisera förkastandet av vittnesmål och bevis som är på fel sida, man kan helt enkelt förkasta dem för att de är på fel sida, det ses som tillräcklig grund. Om generösa regler för invandring är det som skyddas, kan man producera och sprida rapporter som säger att invandringen är mycket lönsam, även om dessa har grova fel, medan mer sakliga sammanställningar kan avfärdas med att det är rasistiskt att komma fram till att invandringen inte är lönsam.

Feminismen kombinerar tron på kvinnans underordning med den politiska korrekthetens epistemologi. Sådant som framställer kvinnor som goda, kompetenta, och förfördelade (och män som onda, odugliga och privilegierade) blir accepterat och sprids, med väldigt låga krav på saklighet, medan sådant som motsäger den bilden kritiseras och avfärdas. Utan den skruvade diskurs som den politiska korrekthetens epistemologi skapar, skulle det inte gå att upprätthålla tron om att samhället underordnar kvinnan.

Drivkraften bakom den politiska korrektheten är nog mer att använda den som ett verksamt propagandaverktyg, den möjliggör effektivare påverkan på samhället i ”rätt” riktning. Men i praktiken så blir den till en epistemologi, som för de inblandade skapar och bekräftar tron på vilket ”rätt” som är rätt, en tro som skulle vara svår att upprätthålla om de inblandade ägnade sig åt att tänka kritiskt om det som de själv tror på, om de faktiskt satte sig in i alternativa världsbilder.

Så länge som en feminist tror på den politiska korrekthetens epistemologi, och håller sig inom feminismens diskursiva bubbla, där enbart karikatyrversioner av kritiken tillåts, är det hopplöst att övertyga henne om feminismens förljugenhet. De få gånger hon går utanför, läser ett seriöst inlägg som kritiserar feminismen, avfärdar hon det eftersom det oundvikligen innehåller många påståenden som inte stämmer överens med hennes världsbild. Och det är lätt hör henne att göra – inlägget är på någon blogg som det inte är tillåtet att länka till, eftersom det enligt den feministiska diskursen bara är hatare som skriver där.

The Red Pill

Cassie Jays film ”The Red Pill” skulle kunna vara en möjlighet att tränga igenom feminismens diskursiva bubbla? Jag hoppas det. Dels är det besvärligt för feministerna att förklara att feminister som faktiskt utvärderar kritikernas världsbild, ofta byter sida, dels skulle en professionellt producerad dokumentär, där de faktiskt får följa en sådan feminists resa, kunna ha ett helt annat genomslag. Det skulle vara besvärligare för feminister att avfärda.

Milo Yiannopoulos skriver om filmen på Breitbart (http://www.breitbart.com/big-hollywood/2015/10/26/the-red-pill-filmmaker-started-to-doubt-her-feminist-beliefs-now-her-movie-is-at-risk/):

Jaye has some heavy-duty credentials: she won the 2010 “best documentary” award at the Cannes film festival with her film Daddy I Do and sympathetically covered gay marriage in a second well-received documentary, The Right to Love: An American Family.

[…]

The underlying suggestion in all of this, of course, is that she has come to sympathise with the men’s movement and jettisoned a lot of received feminist wisdom.

As a result, Jaye has seen her funding dry up. One observer told Breitbart that grants and funding have been withdrawn and institutional support revoked.

[…]

Another source of resistance, she says, are, “People who don’t know anything about the men’s rights movement. The most common reaction amongst feminists is, ‘why are you giving them a platform to speak?’ I’ve lost track of the number of times I’ve heard that. Yet there are documentaries about the Westboro Baptist Church and about skinheads, yet they are so fearful of this topic, and I’ve started to figure out why.”

According to Jaye, without a successful funding campaign the film might not be made at all. “This film has been a journey that didn’t happen overnight. I hate the idea of it being shelved and collecting dust,” she says, adding that if it were still made, it would take 3-5 years without funding, after already being in the works for two and a half. The Red Pill campaign is currently at $26,500 against a $97,000 target, and will accept pledges through November 11.

Nu är kickstartern uppe i $45K: https://www.kickstarter.com/projects/cassiejaye/the-red-pill-a-documentary-film

PS. På reddit gruppen ”the red pill” verkar de också vilja att filmen görs … men av lite märkliga orsaker … (och de har märkliga uppfattningar om vad MRM anser om feminismen … https://www.reddit.com/r/TheRedPill/comments/3qa6js/kickstarter_for_a_movie_about_mens_rights_thats/):

That all being said, I also enjoy chaos and there is no doubt in my mind that this documentary is more of a lampoon than a fair shake for men’s rights. And I think it’s time that the fellas over there realize that playing to feminism’s hand is never going to pay off.

So if anybody has a spare dollar or two, you should fund the kickstarter. If you don’t want to or don’t like the idea, then don’t. That’s fine too.

That said, it’s a movie with our name on it, and if they paint us as the worst misogynists in the world, well, I get a half chub just thinking about it.

Från kommentarerna:

There are so many great outcomes. It portrays men’s rights well- we get exposure as MRAs try to distance themselves from us. It portrays men’s rights wrong- we get media coverage and a smear campaign (the best marketing). The lady takes the cash and never makes the movie – big hit for feminism, we get media coverage.

DS.

Feminism, sexuell makt, och sexbotar

Kvinnor, i synnerhet unga kvinnor, har sexuell makt. De har någonting som har ett begränsat utbud och stor efterfrågan, och som därmed har ett värde. Att bestämma över någonting av värde innebär en maktposition. Det borde vara uppenbart att det är en maktsituation, men feminister har svårt att se det. Ungefär som att hävda att oljetillgångar inte är en maktfaktor för oljeländer.

Genusdebatten har ett inlägg där de bemöter genushistorikern Charlotte som förnekar det här med att kvinnor skulle ha sexuell makt. http://genusdebatten.se/angaende-diskussionen-om-sexuell-makt-samt-over-och-underordning/

Jag googlar på kvinnors sexuella makt och ser vad några andra feminister (?) skriver om saken:

Lokesson: ”Det finns de som hävdar att det är kvinnorna som har den sexuella makten. I mina öron låter det lite märkligt. Jag förmodar att de menar att makten ligger i den självklara rätten att säga ”nej”. Som upplysning kan jag meddela att män har precis samma rätt att säga nej till sex – män har samma makt.”

Så att en oljeköpande nation har makten att avstå att köpa från ett visst land, på samma sätt som en oljesäljande nation kan välja att avstå att sälja till ett visst land, så innebär det att oljeinnehav inte utgör en maktfaktor?

Erika: ”Våra klassiska värderingar och normer om hur pojkar ska agera och om hur flickor vara passiva genomsyrar till och med vår moderna (?) dejtingsfär på nätet. Hur det fungerar på överflödet av dejtingsajter är ju ett perfekt exempel på hur makten ligger hos männen, makten att välja, makten att agera, makten att ta initiativ, och inte hos kvinnorna som alltså inte tar några initiativ utan bara väntar, på vad kan man fråga sig. Kvinnorna spelar fortfarande den passiva rollen som bara innebär att säga ja eller nej. Man kanske kan välja att se på det som att det är kvinnorna som har makten för att de väljer (bort eller inte) men hypotesen vacklar. Det är sällan den passive aktören som har makten utan den som agerar – det säger sig ju självt – att valfrihet är nära förknippat med makt.”

Så om oljeköpande nationer kan lägga bud hos vilket oljesäljande land som de vill, men oljesäljande nationer bara kan välja att sälja till de som vill köpa, så innebär det att oljeinnehavet inte utgör en maktfaktor? (Det är synnerligen krystat: kvinnorna på dejtingsajterna har full möjlighet att kontakta vilken man de vill, och eftersom det finns fler män än kvinnor där så har de i det avseendet mer (valmöjlighets)makt; och eftersom kvinnorna får mycket fler kontakter än männen får, har de även mycket mer sådan makt i det avseendet).

Hanna Gustafsson: ”För antifeminister har det alltid varit viktigt att räkna in kvinnors ”sexuella makt” i debatten och att arbeta ut en förklaring till hur den kan jämföras och göras jämförbar med den typ av samhällsmakt förknippad med män och mansdominans. Men varför så invecklat? Istället för alla teorier om ”kvinnlig makt” och hur den kan jämföras med ”manlig makt” så skulle vi kunna göra det mycket enklare för oss. Bland feminister går diskussionen istället så här: Den kvinnliga motsvarigheten till männens ekonomiska makt är inte ”sexuell makt”. Den kvinnliga motsvarigheten till männens ekonomiska makt är ekonomisk makt.”

Alltså, det är inte meningsfullt att prata om olja som en maktfaktor, eftersom Gustafsson hellre vill prata om andra maktfrågor. Och, får man anta, avgöra maktfördelningen utifrån de andra frågorna. Och då är det ju inte relevant att prata om oljeinnehav som en maktfaktor?

I den här oljemetaforen omsätts makten i ekonomiska termer, vilket kanske gör den till ett olämpligt val. En del feminister avfärdar sexuell makt som varandes begränsad till strip-tease, prostitution, och gold-digging, så jag spelar dem lite i händerna. Men det är inte begränsat till den ekonomiska domänen, tvärtom skulle jag hävda att det huvudsakliga omsättandet är inom den sociala domänen.

Jag tror inte att några feminister blir övertygade av ovanstående, eller av resten av det här inlägget. Men när det kommer dithän som diskuteras nedan, då kommer nog många feminister att se tillbaka på den tidigare större sexuella makten kvinnor hade, och sakna den. Trots att de tyckte att den inte fanns, och utan att medge att de hade fel.

Sexbotar

Robottekniken blir alltmer avancerad, det dyker upp alltfler humanoida robotar av olika modeller, som kan gå och interagera med sin omgivning. Inom ett par decennier kommer det antagligen att finnas sexrobotar, designade för att sexuellt tillfredsställa människor. En sexbot skulle kunna erbjuda visuell och taktil stimulans, och simulerad uppskattning, men inte något riktigt förhållande, inte några riktiga känslor. Samma typ av tjänster som erbjuds av prostituerade. Efterfrågan på prostituerade skulle alltså vara en indikator på efterfrågan på sexbotar, vilket skulle innebära att det kommer tillverkas kvinnliga sexbotar för män i tidigare och i mycket större omfattning än manliga sexbotar för kvinnor. Vad händer när det kommer dithän att sexbotarna realistiskt ser ut som jättevackra kvinnor?

Hur skulle förekomsten av billiga, högkvalitativa, kvinnliga sexbotar påverka dynamiken mellan könen?

Idag är sexköpandet kraftigt skambelagt, dels för att det saknar den känslomässiga närheten (en viktig faktor som kommer att kvarstå), dels för att många säljare känslomässigt far illa (inte relevant för sexbotar), dels för att det ses som ett misslyckande att behöva betala för det. En normal man kan attrahera en attraktivare singelkvinna i en seriös relation, än han skulle ha råd att köpa sex av på regelbunden basis, varför det senare antyder någon form av relationell dysfunktion. Ännu mer skambelagt vore sex med uppblåsbara Barbara. Men kommer det fortfarande vara lika skambelagt när det finns högkvalitativa sexbotar som är så billiga att vanligt folk har råd med dem? Om sexbotarna erbjuder bättre sex än en typisk singelkvinna kan erbjuda, och till lägre ”kostnad” (där kostnaden inkluderar de kompromisser som en kvinnlig partner skulle vunnit med sin sexuella makt), skulle det inte längre vara ett misslyckande att använda sexbotar. Jag tror det kommer bli som porr (respektive dildo), ingen pratar om det offentligt, men nästan alla prövar det, och en del använder det ofta.

I första hand torde det påverka prostitutionen, där sexbotarna skulle vara direkta konkurrenter. Attraktiva kvinnor kan idag tjäna grova pengar på striptease eller ännu grövre som escort. Idag är det möjligt även för kvinnor som är ganska oattraktiva att försörja sig på prostitution. Missbrukande kvinnor kan ofta finansiera sitt missbruk genom prostitution, manliga missbrukare har inte den möjligheten, utan många kan bara finansiera missbruket via kriminalitet. Men om sexköparna kan välja mellan en oattraktiv kvinna och en ”attraktiv” sexbot till samma pris, kommer efterfrågan på oattraktiva prostituerade minska kraftigt. Måhända en del fattiga, oattraktiva kvinnor, som i dagens samhälle väljer att klara sig som prostituerade, istället skulle hamna i samma situation som motsvarande män och ”tvingas” välja kriminalitet, när de inte längre har prostitutionen som alternativ?

Idag ser feminismen prostitutionen som ett bevis på manlig överordning, inte som ett bevis på kvinnans sexuella makt. En minskad efterfrågan på prostituerade skulle alltså enligt den feministiska analysen innebära ett bevis för att mäns ”överordning” skulle ha minskat. Jag skulle se ovanstående scenario som att kvinnans sexuella makt har minskat, hon kan inte längre omsätta den i pengar i samma utsträckning som idag.

Singelmarknaden bland unga präglas i stor utsträckning av männens större efterfrågan på sex. En del singelkvinnor är relativt passiva på singelmarknaden, har ingen brådska att träffa någon. Obalansen i efterfrågan resulterar i att kvinnorna har ett högre ”pris” än männen. Kvinnan kan förvänta sig att bli bjuden, mannen har ansvaret för att ta initiativet, hon kan välja och vraka bland de män som stöter på henne. Men om sexbotarna är sexigare än typiska singelkvinnor, och mycket mer tillmötesgående, kommer antagligen en del män att välja en livsstil utan en riktig kvinna som partner. Alltså MGTOW, fast som ett bekvämlighetsval. Precis som en del singelkvinnor är passiva kommer alltså en del singelmän också bli passiva på singelmarknaden, ställa sig utanför jakten på en partner. Obalansen i efterfrågan minskar. Det blir vanligare att kvinnan tar initiativet, kanske rentav är den som bjuder. Det krävs inte att någon stor andel av männen skall välja en sådan livsstil för att det skall påverka balansen på singelmarknaden, på en marknad sätts priserna på marginalen.

Som en illustration – siffrorna här är helt tagna ur luften, och termerna passiv/lågaktiv/högaktiv är tämligen dåligt definierade, det är bara för att illustrera principen – ponera att hälften av männen och kvinnorna är i relationer. Att det av kvinnorna är 30% passiva på singelmarknaden, 15% lågaktiva och 5% högaktiva; medan det bland männen är 20% passiva, 20% lågaktiva och 10% högaktiva. Vi får ett påtagligt överskott av aktivitet från männen; som gör att en kvinna kan välja att vara passiv men ändå få uppmärksamhet, och att männen i sina aktiviteter konkurrerar om kvinnornas uppmärksamhet. Om nu 5 procentenheter av männen, huvudsakligen från de högaktiva, istället väljer sexbotar och blir passiva på singelmarknaden, så blir det en kraftig reduktion av aktivitetsskillnaden mellan könen. Även om det bara är 5% av männen, så kommer det ha genomslag för dynamiken för övriga singlar. Och situationen på singelmarknaden påverkar förstås maktbalansen inom relationer.

Vilken påverkan skulle detta få på feminismen i samhället? Feminismen baserar sig nuförtiden rätt så mycket på mäns starkare sexualdrift, där kvinnor framställs som ständiga offer för mäns sexualitet. Den basen skulle kraftigt försvagas, om de mest aktiva männen istället använde sig av sexbotar. En annan orsak till att samhället är feministiskt är att kvinnor får gnälla och prata om sina känslor, och männen tävlar om rollen som kvinnornas beskyddare. Men om män gnäller och pratar känslor kommer kvinnor betrakta dem som omanliga. Men män som gjort sig oberoende av kvinnor skulle inte behöva bekymra sig om att kvinnor skulle se dem som omanliga för att de gnäller. Förekomsten av en demografi av män, som är framgångsrika och produktiva men ändå väljer att leva utan kvinna skulle innebära att det skulle kunna finnas en manlig motsvarighet till feminismen – ett välorganiserat och välartikulerat argumenterande för männens rätt i samhället, och kanske inte bara argumentera för jämställdhet, utan verkligen bli en motvikt till feminismen, bli lika manschauvinistisk som feminismen är kvinnochauvinistisk. Så att de som är för jämställdhet inte längre ses som ytterkant och extremister, jämförbara med feminismen, utan istället uppfattas som mellantinget mellan feminism och manschauvinism.

Måhända blir det sexbotar som till sist knäcker kvinnoperspektivets dominans i könsfrågor?

Miniinlägg: Svensson, feminismen och jämställdismen

Genomsnittssvensson har mer respekt för män, och bryr sig mer om kvinnor. Feminismen står för att både samhälle och individer skall ha minst lika mycket respekt för kvinnor, och bry sig extremt mycket mer om kvinnor. Jämställdismen står för att samhället skall respektera och bry sig om människor oberoende av deras kön, och att individer skall ha rätt till sina egna preferenser.

Vad vill jämställdisterna?

Mariel på genusdebatten frågar, och ger sitt förslag till svar på, vad jämställdismen vill. http://genusdebatten.se/vad-vill-jamstalldisterna-utkast-2-2/

Precis som med feminismen så varierar definitionerna på begreppet något, här är min version på vad Jämställdism innebär:

… att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, att samhället lika mycket skall bry sig om, och anpassa sig till, både män och kvinnor.

… att det finns statistiska biologiska skillnader mellan könen, t.ex. i preferenser, och att det kan leda till helt legitima skillnader i utfall utan att detta behöver vara något problem.

… att feminismen inte står för sådan jämställdhet, utan vill att samhället skall anpassa sig mer till kvinnor än till män, bry sig mer om kvinnor än om män, och att det inom de områden där kvinnor får sämre utfall, skall vidtas olika åtgärder till förmån för kvinnor.

De två senare punkterna brukar inte ingå i definitioner av jämställdism, men jag anser att dylika ställningstagandena mer eller mindre ingår i att kalla sig jämställdist. I någon mån är andra punkten bara ett förtydligande av i vilken betydelse som jämställdister använder begreppen ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”lika spelregler”. (Utöver kontrasten mot ”lika utfall”, så finns även kontrast mot ”lika möjligheter”, som visserligen är oberoende av preferenser, men ändå bara kan kombineras med lika spelregler om man antingen väljer att förneka att det skulle finnas skillnader i förmågor, eller också gör spelreglerna sådana att förmåga inte spelar någon roll).

I Mariels version står att ”Jämställdismen vill att alla individer ska … ha samma värde, medborgerliga rättigheter och skyldigheter”. Men det är en formulering som går alldeles för långt. Det handlar just om att det inte skall vara beroende av kön – de flesta jämställdister skulle även inkludera andra kategorier som man föds in i, som etnicitet och sexuell läggning, även om det inte i sig är med i begreppet jämställdism – men att hävda ”alla individer”, skulle innebära att småbarn skall ha samma myndighet som vuxna, att dömda kriminella skall ha samma frihet som laglydiga medborgare.

”… jämställdhetsdebatten ska inkludera både kvinno- och mansfrågor”: Jag har lite svårt med den uppdelningen; det som kallas mans respektive kvinnofrågor är frågor där det ena könet av någon orsak anses förfördelat, men i allmänhet involverar dessa frågor båda könen, relationen mellan könen. Och feminismen diskuterar mansfrågor, men gör detta ur ett kvinnochauvinistiskt perspektiv. Det som behövs är att jämställdhetsdebatten inkluderar båda kvinno- och mansperspektiv, att den värderar och bryr sig om båda könen.

”… könen ska betraktas positivt i samhället”: Jag kan tänka mig att en del feminister läser det som att uppdelningen i kvinnligt och manligt skall ses som någonting positivt, och främjas. Den jämställdistiska positionen är snarare neutralitet, det är vare sig något som skall främjas eller bekämpas – människor skall vara fria i sina preferenser, oavsett om dessa är könsstereotypa eller könsöverskridande. Jag antar att Mariel menar att det skall vara en positiv människosyn, och att den positiviteten skall vara oberoende av kön?

Jonas Bsson tar med en fråga av John Nilsson: ”Vad vill du och ditt parti göra åt den ojämställdhet som råder i arbetslivet, där dödsolycksfallen bland män varit konstant tio gånger fler än dödsolycksfallen för kvinnor sedan 1950-talet (även om de absoluta talen glädjande nog sjunkit från ca 400/år till ca 50/år)?” http://genusdebatten.se/gastinlagg-vad-vill-vi-fraga-partierna/

För mig är detta inte ett jämställdistiskt perspektiv. Att män i större utsträckning accepterar riskfyllda yrken, i större utsträckning lockas av den lönemässiga riskpremie som det innebär, är inte i sig något problem. Och jag har inte sett att skillnaden i dödsfall i arbetsolyckor skulle drivas av diskriminering, eller sett någon hävda att det skulle vara så. Snarare är det fria val och könsskillnader i preferenser som driver. Inte heller är det så att det varit en försummad fråga, medan kvinnofrågor fått allt ljus; frågan om arbetsolyckor har inte försummats av samhället – facken/arbetarrörelsen/myndigheter intresserar sig för sådant – så rimliga åtgärder mot risker för dödsfall på arbetsplatsen utförs i allmänhet. Även om det inte fått samhällets uppmärksamhet som mansfråga har det fått uppmärksamhet som en arbetsmiljöfråga, och inte blivit försummat annat än i den feministiska diskursens jämförelser mellan könen.

Om någon kräver att kvinnor skall ha samma inkomst som män, blir det en bra retorisk motfråga, men frågan i sig, som den är ställd, är inte jämställdistisk. Också om någon vill ha ett ensidigt fokus på kvinnofrågor, som att fler kvinnor misshandlas till döds av sin partner, 16 kvinnor mot 4 män i genomsnitt per år, så är det en relevant kontrast med dödsfall via arbetsplatsolyckor och självmord; det visar att fokuseringen på kvinnor som misshandlas till döds inte drivs av storleken på problemet, utan just av att det är en kvinnofråga; så statistiken är relevant i debatten, men så som frågan är ställd här uppfattar jag det som ett fokus på utfall som inte är jämställdistiskt.

Flera andra av Bssons frågor är däremot jämställdismkompatibla, eftersom de fokuserar på sådant där samhället värderar och behandlar människor utifrån kön, där samhället anpassar sig mer till ena könets behov än till det andras.

– ”Vad ska ert parti göra åt betygsdiskrimineringen av pojkar i skolan?”

– ”Vill ni öppna mansjourer?”

– ”Hur tänker ni stödja män vars före detta partners saboterar umgänget med deras barn?”

– ”Vad tänker ni göra åt att vanligaste dödsorsaken bland män, 15–44, är självmord?”.

Vissa av dessa må likna frågan om dödsfall i arbetsolyckor, eftersom de handlar om utfall. Skillnaden består i om skillnaden drivs av legitima skillnader eller diskriminering. I den mån skillnaden i självmord beror på biologiskt drivna skillnader i benägenhet att begå självmord, behöver inte könsskillnaden som sådan vara ett problem för en jämställdist. Men i den mån skillnaden drivs av att samhället inte värderar könen lika, utan bryr sig mer om kvinnor och hur de mår, och bryr sig mindre om män och hur de mår, så är det ett problem – och jag hävdar att en sådan skillnad finns.

Man kan ju göra det ännu mer explicit, men formuleringarna blir inte lika slagkraftiga när man jämför behandlingen av könen som när man bara tar ena könets utfall. Även om det blir mer relevant, blir det också mer som åhöraren kan tänkas invända mot. T.ex. ”Vad tänker ni göra åt att samhället är kallare och hårdare mot män än mot kvinnor, vilket bl.a. har genomslag i självmordsstatistiken?”, och ”Hur ser ert parti på att kvinnopositiva kvinnojourer får mycket mer stöd än manspositiva mansjourer?”.

Jag är alltmer positiv till Emma Åhmans uppsats om jämställdister

Även om jag fortfarande tycker att Åhmans beskrivning av jämställdismen ofta blir lite krystad och lite missvisande, har diskussionen under Susanna Varis första inlägg gjort mig mer positivt inställd. Eric har en stor fet poäng i nedanstående kommentar, som jag tar mig friheten att citera i sin helhet:

”Jag blev så intresserad av alla recensionerna så jag läste faktiskt hela uppsatsen. Jag tyckte den var riktigt bra. Men det beror nog på att jag halvt undermedvetet tolkar det uttalat feministiska perspektivet som ironi.

Författaren skriver många stycken av ungefär följande karaktär:

”Många jämställdister kritiserar feminister för att dom hackar på män utan att ha på fötterna. Dom menar att man ska ha belägg för vad man säger, speciellt om detta är något kontroversiellt. Men att ljuga ihop illvilliga utsagor är ju feminismens själva poäng, som McBullshit och Crap säger (1969:226ff). Jämställdismen kan alltså sägas vara en reaktionär rörelse.”

De intervjuade jämställdisterna säger överlag sånt som dom allra flesta håller med om (ha belägg för vad du säger, undvik fördomar baserade på någons grupptillhörighet etc). Feminismen framstår däremot som verklighetsfrämmande och direkt osympatisk. Om uppsatsförfattaren inte själv inser detta så undrar man faktiskt vilken parallell verklighet hon lever i. Men kanske är både hennes lärare/handledare och personliga vänner också feminister?” http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/emma-ahman-undersoker/#comment-12998

En utmärks sammanfattning av det Åhman skriver. Hon är tillräckligt ärlig för att det någotsånär skall framgå vad stötestenarna är, och för att feminismens syn på dessa skall framgå; det är inget Breivikkletande eller påståenden om att feminismen ”bara” handlar om jämställdhet.

Anders Senior spekulerar rentav att kanske uppsatsen ”kan ses som ett försiktigt försök av en icke troende (som vistas mitt ibland de troende) att påvisa bristerna i resonemanget för de troende.”

En intressant tanke. Inte för att jag tror att det är så, antagligen är hon helt enkelt en feminist, men kanske?

Två ytterligare inlägg om uppsatsen; Erik sammanfattar reaktionerna: http://aktivarum.wordpress.com/2013/07/18/statsvetares-uppsats-om-jamstalldism-skapar-ringar-pa-vattnet/ och Susanna Varis andra blogginlägg: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/fler-reflektioner-kring-emma-ahmans-uppsats/

Emma Åhmans C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism”

Ekvalist har bloggat om att Åhman har släppt sin C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism” – En intervjustudie av jämställdistiska bloggares politiska engagemang” http://ekvalist.blogspot.se/2013/07/bloggen-foremal-for-kandidatuppsats.html (med länk till uppsatsen)

Ulf T, Erik och Bashflak har också bloggat: http://genusdebatten.se/om-sanning-och-konsekvens-ur-intervjun-for-emma-ahmans-uppsats/, http://genusdebatten.se/statsvetenskap-att-tolka-jamstalldisters-engagemang/, http://bashflak.wordpress.com/2013/07/16/statsvetenskaplig-intervju-resultatet/

Observera att påståendet som inleder uppsatsens titel är ett citat. Hon hävdar det alltså inte, utan citerar någon av intervjupersonerna, som hävdat det. Att döma av annat hon skriver i uppsatsen så håller hon inte med, utan tycker mer eller mindre att feminism är jämställdhet. Det är ändå ett utmärkt titelval, eftersom det är en position som nog alla jämställdister håller med om. Kontrasten är stor till titeln som hennes handledare Malin Holm valde till sin rapport, något som även Holm insett olämpligheten med: ”Män som hatar kvinnor – online” https://bittergubben.wordpress.com/2013/04/18/ecpg-malin-holm-granskar-jamstalldismrorelsen/

En feministisk rapport

Hennes perspektiv är feministiskt, och hon gör inga försök att dölja det. När hon beskriver vad feminister hävdat görs det ofta med instämmande, se t.ex. citatet nedan där andra meningen inleds med ordet ”som”, hon talar alltså om för läsaren att det som Edley och Wetherell skrivit är korrekt; hon inte bara sammanfattar utan tar ställning. Som kontrast hävdar hon på flera ställen att jämställdister ”upplever” det ena och det andra. Med ”delar av feminismen framställs” antyder hon att det bara är ett framställande, inte ett sakförhållande som backas upp med mångfald av exempel och starka argument, och när hon därefter kallar de feministiska åtgärder som jämställdismen motsätter sig för ”jämställdhetspolitiska åtgärder” gör åtminstone jag läsningen att hon tycker feminism står för jämställdhet.

”Inom jämställdismen formuleras jämställdhet som ett självklart mål, samtidigt som i alla fall delar av feminismen framställs sträva efter något annat. Som Edley och Wetherell skriver blir det möjligt för den som intar denna position att så att säga både äta jämställdhetskakan och ha den kvar (Edley och Wetherell 2001:451). Med detta menas att det går att säga sig vara för jämställdhet och stämma in i vissa feministiska ståndpunkter, men samtidigt motsätta sig jämställdhetspolitiska åtgärder med motiveringen att de ”går för långt” eller inte är rimliga.” (min fetstil)

Mycket av uppsatsen har den stilen; hon tar ställning för feminismen, och förhåller sig mer eller mindre avståndstagande till jämställdismen.

Vetenskapen och objektiviteten

Vetenskapen strävar efter att vara så objektiv som möjligt, att bygga upp en så korrekt och saklig kunskapsmassa som möjligt. Naturligtvis blir det inte någon perfekt objektivitet, man kan lättare se faktorer som man bryr sig om och intresserar sig för, och sådant som man vill se, men idealet kvarstår. Om en kritiker påvisar en faktor som missats i modellerna, och kan påvisa dess betydelse, kan påvisa att modeller som saknar den är sämre på att förutsäga verkligheten, så åtgärdas bristen, vetenskapen går framåt. Inom humaniora är det ofta besvärligare att vara objektiv, men idealet skall likväl vara där; får man det demonstrerat att en modell inte stämmer med verkligheten är det modellen som skall förkastas eller revideras, snarare än att man ignorerar verkligheten.

Feminismen och genusvetenskapen har i stor utsträckning förkastat idealet, inte bara påtalat hur man inte alltid når upp till det, utan säger att man inte behöver sträva efter det, att allas ”sanningar” är lika mycket värda. Att det inte finns någon objektiv sanning att sträva efter. Det är genusvetenskapens förkastande av objektivitetsidealet som väcker anstöt.

Åhman framställer det nästan som att det är påtalandet av brister i vetenskapens objektivitet som vi kritiserar, men emellanåt framgår även att hon även tar avstånd från att ha objektivitet som ett ideal.

”I ljuset av detta kan den jämställdistiska kritiken av genusvetenskaplig teori förstås som en reaktion på den kritik som feministiska forskare riktat mot den traditionella vetenskapen. Där jämställdismens vetenskapsideal ser objektivitet som ett centralt värde är det just denna som kritiseras ur ett feministiskt perspektiv för att dölja på vilka grunder den vilar. Ur detta perspektiv kan alltså även det jämställdistiska sättet att se på vetenskap kritiseras för att dölja maktförhållanden och ignorera genussystemets inbyggda ojämlikheter.” (min fetstil)

”Uppsatsen har också visat hur rörelsens starka kritik mot genusvetenskapen kommer ur ett vetenskapsideal där god vetenskap definieras som objektiv, neutral och apolitisk, vilket kritiserats från feministiskt håll för att bygga på en manlig överordning och därmed dölja sina politiska konsekvenser under en apolitisk dimridå. Genusvetenskapen ifrågasätts för just det som är dess syfte – att problematisera maktstrukturer relaterade till olika socialt konstruerade grupper i samhället, att positionera sig politiskt och därmed vara öppen med sina utgångspunkter till skillnad från en vetenskapstradition som anses dölja sin egen androcentrism bakom redan från börjat manligt könade värden som objektivitet och rationalitet.”

Alltså, objektivitet och rationalitet är manligt könade, och därmed dåliga, därmed är det också fel med vetenskap som strävar efter så hög objektivitet som möjligt. Fritt fram för subjektivitet och känslor! Men då är det inte längre vetenskap, utan någonting annat, det är tyckande och ideologiproduktion. Vetenskapen strävar efter saklig korrekthet, utan sådan strävan, så är det inte vetenskap. Det Åhman förespråkar är inte att vetenskapen skall kompletteras med nya perspektiv, som lägger märke till vissa faktorer som tidigare försummats i modellerna, nej, hon förespråkar att vetenskapen som sådan skall avskaffas, och ersättas med akademiskt tyckande.

Individ kontra kollektiv

Man kan betrakta statistik för olika kollektiv, som för män och kvinnor. Det kan t.ex. användas för att dokumentera om vissa grupper blir diskriminerade, något som kan vara svårt att belägga utifrån enskilda fall, det kan finnas många olika orsaker till varför ett enskilt beslut fattats. Sådan statistik kan vara nödvändig för att förstå samhället, men man skall förstå att kollektivet som sådant inte är en verklig part, utan bara ett statistiskt aggregat av de individer som utgör kollektivet.

Att döma och värdera individer utifrån kollektiv tillhörighet, det är inte acceptabelt. Det är moraliskt förkastligt. Alla människor har samma människovärde, oavsett vilket kön eller vilken ras/etnicitet de föds till, bara genom sina egna omoraliska handlingar kan en persons människovärde sänkas; hur andra i ”samma” etniska kollektiv har betett sig är inte en relevant faktor. En människa är inte rik eller överordnad bara för att vederbörande har samma kön som de flesta på VD-poster, och skall inte bestraffas för det.

Åhman är åtminstone ärlig om att feminismen står för ett sådant sorterande av människor utifrån kön. ”Eduards beskriver hur feminismen ifrågasätter hur det kan vara möjligt att se kön som en irrelevant kategori, vilket jämställdismen gör i sina anspråk på en könsneutral lagstiftning, eftersom hänsyn inte tas exempelvis till vilka det är som i första hand begår brott i nära relationer. Feminismen vill lyfta upp kön som en politisk dimension, och utmanar på så sätt det demokratiska idealet om likaberättigade individer. Det är helt enkelt inte möjligt att förhålla sig neutral till kön när samhället genomsyras av ett genussystem och vi således lever i en könsimpregnerad kultur …”

Det blir ännu mer stötande när man kräver olika behandling av personer utifrån deras tillskrivna kollektiva tillhörighet, baserat på skillnader mellan kollektiven som man inte objektivt belägger. Man påstår att våld i nära relationer består av mäns våld mot kvinnor och barn, att kvinnliga förövare är försumbara, men detta är sakligt fel. Med de breda våldsmått som feminister brukar använda för att frekvensskatta mäns våld mot kvinnor, är det lika vanligt med kvinnors våld mot män, och det är vanligare att mamman slår barnen än att pappan gör det. Ändå skall det vara omfattande satsningar på kvinnor, eftersom de påstås vara särskilt utsatta – trots att de i själva verket bara är särskilt värderade av samhället, det finns normer som säger att det är särskilt viktigt att skydda kvinnor. Hur kan det vara möjligt att inte se det som diskriminerande?

”Feministiska krav på särlagstiftning, med kvinnofridskränkning som ett exempel som redan drivits igenom, utmanar alltså den demokratiska ordningens syn på individer kontra grupper i samhället. Jag menar att jämställdismens förespråkande av ”könsneutral” lagstiftning och därmed motstånd mot ett brott som kvinnofridskränkning kan förstås som en konflikt mellan just denna syn på män och kvinnor som grupper eller individer. Bara utifrån en definition av män och kvinnor som individer, visserligen påverkade av ett socialt sammanhang men i första hand autonoma subjekt med en fri vilja, blir det möjligt att se exempelvis kvinnofridslagstiftningen eller olika satsningar på kvinnor som diskriminerande.”

Nyliberalism?

”Sammantaget har uppsatsen visat att jämställdismen kan placeras i en nyliberal kontext, där individens rättigheter och möjligheter står i centrum. Inom nyliberalismen ses individen som rationell och det bästa anses vara om denne lämnas att ta sina egna beslut utan att staten lägger sig i. Jag menar att det är i detta sammanhang jämställdismen ska placeras, samtidigt som den bör förstås som en motrörelse mot feminismen.” (min fetstil)

Här halkar hon omkring ordentligt. Jämställdister motsätter sig att människor döms utifrån kollektiv tillhörighet, detta innebär inte att man tycker att samhället inte skall bry sig om sina medborgare, men det låter som att den associationen finns för henne.

Missbruksvård? Välfungerande skola och sjukvård? Ska samhället lägga resurser på att bereda plats för de svaga, de psyksjuka, de handikappade? Det låter bra. Om män relativt sett är tävlingsmänniskor, medan kvinnor mer fokuserar på konsensus, skall vi då spendera samhällets resurser på att socialisera om och tvinga in dessa människor i roller som inte passar dem? Roller där deras respektive styrkor inte kommer till sin rätt? Nej tack. Ska samhället använda sina resurser för att genom diskriminering privilegiera det ena könet, och behandla individer av det andra könet sämre, baserat på påstådda skillnader hos könskollektiven (skillnader som man inte ens ids förhålla sig objektiv till)? Nej tack.

I Sverige finn en korrelation mellan feminism och vänster, så man skulle kunna förvänta sig en korrelation mellan feminismkritik och höger. Det är möjligt att en sådan korrelation finns (en del skulle med styrka hävda det vad gäller extremhöger, men mycket av det som benämns extremhöger, som SD, är i själva verket till vänster). Hon skriver själv: ”Nästan alla intervjupersoner berättar att de även innan sitt nuvarande engagemang varit intresserade av och arbetat för jämställdhet, och då ofta också kallat sig feminister. Flera har i samband med ett vänsterpolitiskt engagemang instämt i den feministiska samhällsanalysen, men har av olika anledningar kommit att ändra uppfattning.”

Det skulle snarare antyda vänstervärderingar, att vilja att samhället bryr sig mer om människorna? Det som förändrats är ju att de inte längre ser feminismen som en positiv kraft, inte att de skulle slutat bry sig om andra människor. Därmed inte sagt att jämställdismen skulle vara vänster, jag hävdar snarare att den inte direkt kan placeras på höger-vänster skalan. Finns det en korrelation är den påtagligt svagare än korrelationen mellan feminism och vänster i Sverige.

Varför jämställdism?

Ofta är hennes beskrivning av jämställdismen rätt krystad, men det är också ofta som den är rimlig. Här t.ex. ett stycke om varför folk engagerar sig i jämställdismen, något som i stor utsträckning är uppsatsens syfta att utröna: ”I denna bild av samhället har feminismen fått för stort inflytande, mansfrågor tas inte på allvar och personliga upplevelser har bidragit till ett ifrågasättande av feminismen. De stora bloggarna inom rörelsen har så erbjudit en gemenskap eller lett till insikter om mansfrågor och det problematiska med feminismen. Deras engagemang har också i många fall kommit ur en upplevelse av att feminismen är ute på fel väg, har gått för långt eller driver frågor som antingen är oviktiga eller som missgynnar män. De jämställdistiska åsikterna formuleras alltså ur ett sammanhang där man inte instämmer i den feministiska samhällsanalysen.”

Hemmablindhet: Hur många feminister vet vad feminism är?

Bland kommentarerna till antifeministiska bloggar hävdas det titt som tätt att antifeminister inte vet vad feminism är, och att de borde läsa på.

Många feminister hävdar att många män är blinda för männens privilegier, att de inte kan se det eftersom det alltid varit normen för dem att ha privilegier.

Men vilka är det egentligen som är blinda i den här frågan?

Hemmablinda är vi allihop – för (en del av) våra egna misstag

Det kan vara svårt att se sina egna misstag. Hade man sett dem hade man åtgärdat dem, slutat göra dem. Vid så kallad extremprogrammering sitter två programmerare vid samma dator, och turas om att programmera, medan den andra hänger med. Det blir mycket lägre frekvens av misstag – buggar – som kan vara väldigt svåra och kostsamma att åtgärda senare. Man missar många av sina egna misstag, men kollegan ser dem.

Har man en gång accepterat ett osant påstående som sant, och levt med det en tid så man har internaliserat det, gjort det till något man tror på och ser som självklart, omprövar man det inte hur som helst. Man har anpassat de tolkningar man gör av sina erfarenheter, så att de passar det man tror på. Påståendet blir ett kluster av sammanhängande påståenden, som bekräftar och stärker varandra. Man accepterar berättelser som bekräftar det man tror på, men förkastar de som inte passar, så kallad confirmation bias.

Måhända var påståendet allmänt accepterat i den umgängeskrets och i den diskurs man var exponerad för på den tiden man accepterade det, är det ingen som presenterar motargument blir det ju svårare att genomskåda ett falskt påstående. Och påståendet behöver ju inte ha varit osant när man internaliserade det, det kan ha varit sant på den tiden, i det samhället, men tiden och samhället har förändrats och påståendet är inte längre sant.

Ibland måste man våga ifrågasätta även sina mest grundläggande påståenden, de som man identifierar sig med. Är detta verkligen sant? Vilka data bevisar att det är så?

Den bästa medicinen är sakliga argument, uppbackade med relevanta empiriska data. Det är mot den standarden man skall testa sina påståenden. Även med den bästa medicin krävs det att man är villig att granska de påståenden man tror på. Men humöret skiftar, även den som normalt sett skulle ignorera alla attacker mot vissa av sina påståenden, skulle emellanåt vara villig att lyssna på och överväga argument. Efter att argumenten trumpetats ut i medierna i några decennier, skulle flertalet ha hört och övervägt det som sägs. Visst finns det de som fortsätter klamra sig fast vid gamla åsikter, på religiöst manér, men bland de som bryr sig om sakargument blir de en minoritet. Men de argument som inte trumpetas ut i medierna, de hörs bara av de som eftersöker dem, och är mycket enklare att ignorera, att inte beakta.

Sedan finns det ju även de som inte bryr sig om sakargument. Som tror på det de vill tro på, eller som de av psykologiska skäl behöver tro på. Som när de inte kan bemöta argument börjar med sanningsrelativistiskt svammel, och istället för att besväras av att deras påståenden inte är kompatibla med verkligheten, väljer att ifrågasätta verklighetens existens och säger att allas sanningar är lika giltiga.

Feminister

Uppväxtmiljön är för de flesta kvinnodominerad, där finns massvis med kvinnoperspektiv. Om pappan är frånvarande, det inte är några män i dagispersonalen, och grundskolan är kvinnodominerad, hur mycket mansperspektiv är det då närvarande i den miljön? Feministerna har ofta vuxit upp med en feministisk diskurs, fylld med kvinnoperspektiv men med brist på mansperspektiv. Genus diskuteras ur kvinnoperspektiv. Ofta drivet av känsloargument och tolerans för osakliga påståenden. När mäns situation diskuteras bland feminister, så handlar det i allmänhet inte om mansperspektiv, utan vad feministerna antar att männen tycker och känner. Och skulle mansperspektiv till äventyrs dyka upp, avfärdas det eftersom feministerna inte känner igen sig i det, inte relaterar till det.

En sådan ensidig och osaklig diskurs är utmärkt grogrund för att acceptera och internalisera osanna påståenden.

Saklig argumentation, som faktiskt bemöter antifeministernas argument, saknas nästan helt. Istället angriper man halmgubbeversioner av det som antifeministerna hävdar, och personangrepp mot antifeministerna. ”Gubbslem”, ”näthatare”, ”varför hatar ni kvinnor?”.

De som inte intresserar sig för sakargument, på vilka grunder kommer de omvärdera de påståenden som de en gång valt att tro på? Förkastandet av saklig argumentation är snarare en försvarsmekanism hos dem som tror på det som de vill tro på, och inte vill låta sin tro konfronteras med inkompatibla fakta.

Antifeminister

Med flera decennier av feministpropaganda har de frågor där feministerna hade argument sedan länge gått igenom. Feministerna kan inte klaga över att de inte blivit hörda, som grupp betraktat har de har blivit hörda med råge.

Dagens antifeminister har vuxit upp i – eller i decennier marinerats i – ett samhälle med en feministisk diskurs. Att de i allmänhet skulle vara okunniga om vad feminism är, är orimligt, de har hört tillräckligt många av de argument som feministerna har. Hört, övervägt, och konstaterat att de inte stämmer överens med verkligheten. http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/

Visst används personangrepp och osaklighet även från antifeminister, men då är det inte i dagstidningar, i allmänhet inte ens i ansedda bloggar, utan i en del kommentarer till bloggarna. Det som driver diskursen, det som räknas, det som övertygar, är sakliga argument. För att en antifeministisk blogg skall bli stor och respekterad behöver den använda sakargument, och göra det hyffsat bra. Bland feministbloggare verkar det mer vara känslomässig slagkraft som räknas.

Vilken part vet inte vad feminism är?

Många av feminismens kritiker har i åratal eller rent av decennier betraktat feminismen, och dess kvinnoperspektiv, och hört dess argument, men de har också sett frågor ur mansperspektiv. De har lyssnat på parterna, vägt deras argument och dragit sina slutsatser.

Feministerna har också i åratal eller rent av decennier betraktat feminismen, och dess kvinnoperspektiv, och hört dess argument. Men de ser sällan frågor ur ett mansperspektiv, och vägrar för det mesta att lyssna på det, utan avfärdar sådana perspektiv och argument som ”kvinnohat”. Hur mycket perspektiv har någon på vad feminism är, som bara betraktat rörelsen inifrån?

Hur korrekt blir en hemmablind inifrånbetraktelse, befriad från utifrånperspektiv? Så vilken part är det som kan uttala sig om vad feminism är?

Visst finns det manschauvinistiska antifeminister, och de som inte lyssnat på feminismen, som avfärdar den lika kategoriskt som feminister avfärdar kritiken mot feminismen, men sådana antifeminister är bara en del av kritikerna, och de får inte särskilt hög status. De som uppnått hög status, som Ström och Billing, de har varit kritiker som vägt båda sidors argument. De har inte förkastat feminismens teser ohörda, utan förkastat dem för att de är inkompatibla med verkligheten. Bland feminister är det ovanligt med de som vägt båda sidors argument, man vill inte höra andra versioner, och förhåller sig bara till vulgärkritik eller karikatyrer av seriös kritik. De feminister som på allvar väger båda sidors argument tappar i sinom tid sin feministiska syn, de inser att den feministiska beskrivningen av kvinnor som särskilt drabbade, diskriminerade, och underordnade, inte håller. De inser att feminismens kombination av omsorg om kvinnor och likgiltighet mot män, inte har någonting med jämställdhet att göra.

Till feminister som dissar Pär Ström och jämställdismen

Nedan först några motargument mot kritiken mot feminismen, som dyker upp emellanåt. Sedan några exempel på avhoppade feminister, som beskriver när de tänkte om.

Varför kritisera feminismen, när det finns olika feminismer?

Det finns många olika skolor inom feminismen. Många är vänster, men många är höger eller däremellan, det finns de som förnekar biologins roll, och de som erkänner den, de som är extremt sexnegativa, de som är sexpositiva eller däremellan. I varje enskild fråga finns det olika åsikter inom feminismen. Och även om man belägger att en del anhängare av feminismen har en tokig åsikt, så kan ju inte andra anhängare av feminismen hållas ansvariga för det.

Auuus: ”Ska jag vara helt ärlig förstår jag dock inte behovet av att kritisera “feminismen”, just för att det är ett så luddigt begrepp. Det är lite som att kritisera “kristna”, “liberalister” eller någon liknande stor grupp, väldigt svårt då det finns mängder av inriktningar. Istället tycker jag att en borde kritisera förslagen och åsikterna i sig, inte vad folk kallar sig =) ” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6303

Men det finns ändå någonting gemensamt, något som förenar feministerna, som gör deras ställningstaganden feministiska; annars hade vi inte kallat dem för feminister och deras ställningstaganden feministiska. Den gemensamma nämnaren är deras ensidiga fokus på kvinnoperspektiv, och det är detta jag kritiserar. Inte bara de enskilda åsikterna, utan de underliggande värderingarna. Hur relationen mellan könen skall fungera skall inte avgöras utifrån bara det ena könets perspektiv, båda könens perspektiv skall beaktas och värderas, och det är detta feminismen inte gör. Må vara att avgränsningen blir luddig, men det finns ändå en sådan gemensam nämnare i feminismen. Ju mer ensidigt en part fokuserar på kvinnoperspektiv, desto mer är alla överens om att det är feministiskt, och när alla är överens om att någonting är feministiskt, så finns där ett kraftigt fokus på kvinnoperspektiv. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

En snällare beskrivning av vad som är det enande faktorn för feminismen: ”Feminismen utgår från att kvinnor i allmänhet har en sämre ställning än män. Den situationen tycker feminismen behöver ändras. En person som håller med om detta kallas feminist.”

Hur det förhåller sig i samhället är en empirisk fråga. Ska man uttala sig om vilket kön som i allmänhet har sämre ställning, om det nu är någon signifikant skillnad åt något håll, måste man ta en helhetsbild, och jämföra äpplen med päron. Jämföra fördelaktiga utfall för män med helt andra fördelaktiga utfall för kvinnor. När feminismen kommer fram till att det är synd om kvinnorna, att kvinnor är underordnade, att kvinnor diskrimineras och män privilegieras, görs inte detta, utan man ser bara till fördelaktiga utfall för män. Man tar bara hänsyn till sådant i samhället som bekräftar bilden av män som relativt onda, dåliga och privilegierade, och kvinnor som relativt goda, bra och diskriminerade. Det är en analys som förtjänar kritik.

Det finns antagligen en del som hävdar att den gemensamma nämnaren för feminismen är att vara för jämställdhet, att vara för könens lika värde. Hur kan då även extremistiskt manshat, som t.ex. Solanas SCUM-manifest, kvalificera som feministiskt? Att säga att Solanas arbetade för könens lika värde är absurt. Den gemensamma nämnaren måste vara någonting annat. Visst, Solanas är ett extremfall, men det finns många andra exempel på feminister och feminism som står i skarp konflikt med jämställdhet, så det kan inte vara den gemensamma nämnaren.

Men antifeministerna är ju lika selektiva?

Ett defensivt argument man hör ibland, är att feministkritiker som Pär Ström också bara pratar om en del av verkligheten, man fokuserar på mansfrågor utan att bry sig om kvinnofrågor, och därigenom är precis lika selektiva som feminismen.

Men den invändningen är inte relevant när man kritiserar feminismen för att vara partisk och selektiv. Feminismen hävdar att samhället är ojämställt, alltså att det värderar män högre än kvinnor. För att avgöra om det är sant, skulle de behöva jämföra sådant i samhället som gynnar män med sådant som gynnar kvinnor, men någon sådan jämförelse görs inte, man bara beaktar sådant som gynnar män och missgynnar kvinnor. Som kontrast, när man kritiserar feminismen för att vara selektiv och för att ha en preferens för kvinnor, skulle man behöva jämföra när feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad, och när den tar ställning för kvinnor på mäns bekostnad. Pär Ström klagade högljutt över hur feminismen tar ställningen för kvinnor på mäns bekostnad, när den värderar kvinnoperspektiv utan att bry sig om mansperspektiv, och gav massvis med exempel. Skall han anklagas för att vara selektiv i den bedömningen av feminismen, då får man komma med motsvarande störtflod av exempel där feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad. Var finns de exemplen? Feminismen pratar om samhället som ett manssamhälle, men hoppar över mycket relevanta aspekter av samhället. När man angriper feminismen för dess partiskhet, vilken del av feminismen är det då man hoppar över att ta med?

Den som vill försvara feminismen mot kritiken, skulle antingen behöva visa att exemplen på feminismens gynnande av kvinnor på mäns bekostnad är felaktiga, eller att den lika ofta ägnar sig åt att försöka gynna män på kvinnors bekostnad. Att exemplen där den värderar kvinnoperspektiv, men inte ser mansperspektiv, antingen tillbakavisas, eller kompletterar med av Ström överhoppade exempel där feminismen värderar mansperspektiv, men inte ser kvinnoperspektiv.

Alternativet är att erkänna att feminismen inte är någon legitim grund för jämställdhetsarbete.

Man kan inte säga, ok, feminismen är selektiv, den bryr sig nästan bara om kvinnor, men kritikerna är också selektiva, de bryr sig nästan bara om män, och ändå dra slutsatsen att feminismen är en legitim grund för jämställdhetsarbete. Även om man skulle hålla med om att kritiken också skulle vara chauvinistisk, något jag inte håller med om för jämställdismen, men även om man tycker det, och således att inte heller kritikerna skulle ha en legitim grund för jämställdhetsarbetet, så innebär ju inte det att den kvinnochauvinistiska feminismen skulle vara någon legitim grund för jämställdhet.

Ström har hela tiden varit tydlig med att han ägnar sig åt den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan. Det vill säga, han gör anspråk på att diskutera det som varit frånvarande i den feminsitiska diskurs som dominerat i debatten.

Och det finns en fundamental skillnad mellan att bara diskutera en delmängd av frågorna, och att bara värdera en delmängd av de som påverkas. Att fokusera på t.ex. ätstörningar eller någon annan delmängd av problemen är ok, men när man i sin analys utgår från att man inte behöver bry sig om konsekvenserna för det andra könet, att man kan göra jämförelser mellan könen där man bara beaktar det ena könets situation, eftersom det andra könet ändå är privilegierat enligt ens könsmaktsordningsteorier – som man ”bevisat” med en väldigt selektiv betraktelse av samhället – då är det inte en legitim analys. Som när feminister beskriver hat och hot som något som huvudsakligen drabbar kvinnor. T.ex. uppdrag granskning som bara tog med hot mot kvinnor, eller SvDs undersökning av hot mot kvinnliga riksdagledamöter. Sådant kan ju vara intressant, men kan inte användas för jämförelser mellan könen, skall man jämföra könens situation måste man beakta båda könens situation. Och i sådana jämförelser visar det sig att både män och kvinnor drabbas av hat och hot i liknande omfattning.

Men feminismen har inte som mål att diskriminera män!

Auuus skrev: ”Ström får kritik från feminister då han säger att det är feministers FEL att män diskrimineras, trots att vi inte alls vill diskriminera män. Tvärtom är större delen av all diskriminering män utsätts för ett resultat av könsnormerna, alltså samma sak som är den huvudsakliga orsaken till diskrimineringen kvinnor utsätts för också. Det är hemskt att män utestängs från sfärer som rör t ex barn och missgynnas grovt där. Men det är inte feministernas fel. Det ligger helt enkelt inte i vårt intresse att driva något sådant. Tvärtom.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6272

För mig är det som att säga att elefanten i porslinsaffären inte vill krossa porslin, att det inte ligger i dess intresse. Även om den inte bryr sig om porslinet, har den ändå krossat det. Feminismen har i decennier fullständigt dominerat genusdebatten inom akademi, media och politik, och drivit igenom fråga efter fråga. Även om mansdiskriminering skulle vara en sidoeffekt snarare än det som mainstreamfeministerna bryr sig om, förtar inte det deras roll i att driva igenom mansdiskriminering. När man hanterar frågor som rör relationen mellan könen, bör man beakta och värdera båda könens perspektiv. Det gör inte feminismen, den bryr sig knappt om konsekvenserna för männen. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

Feminismen har verkligen drivit fram mansdiskriminering, betrakta t.ex. partnervåldet och hur feminister har kämpat i akademi, media och politik för att kvinnors partnervåld mot män inte skall beaktas, vilket har satt spår i lagarna. Det är fullt rimligt att feminismen kritiseras för dylikt. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Jag skulle hävda att Ström kritiserar feminismen inte i första hand för samhällets mansdiskriminering, utan för feminismens mansdiskriminering. Feminismen är inte bara likgiltig och ointresserad av mansdiskriminering och mansfrågor, den gör ett aktivt val att sådant som drabbar män är mindre viktigt än sådant som drabbar kvinnor. Om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, är det ett hemskt och vidrigt samhällsproblem, men att det är ungefär lika vanligt med partnervåld åt andra hållet, det är det kvinnohat att diskutera; om ett barn blir slaget av pappa är det hemskt, men om ett barn blir slaget av mamma, något som är vanligare, så är det dumt och onödigt att prata om det; om en kvinna utsätts för näthat är det ett allvarligt samhällsproblem, men när män utsätts för näthat i samma omfattning som kvinnor är det något som man inte skall prata om, för det tar uppmärksamhet från det som ”är viktigt”, alltså näthatet mot kvinnor. För den som är för jämställdhet är det helt rimligt att kritisera feminismen för dess sexistiska värdering av frågorna.

Men feminismen försöker ju ändra även de könsroller som drabbar män!

Johanna: ”Jag förvånas fortfarande över hur han inte kan se att de “mansförtryck” han ser hänger ihop med det genussystem som feminismen i alla år – på olika sätt och med olika teoretiska utgångspunkter – försökt att förändra och genusvetenskapen ständigt granskar. Ett genussystem som traditionellt sätt delat upp hem och barn som kvinnliga domäner ger inte mycket utrymme för mannens längtan efter sina barn. Vill vi verkligen ha det så? Nej. Vad tänker Pär Ström göra åt det – förutom att skuldbelägga feminismen?” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6271

Feminismen försöker åtgärda de könsroller som på något sätt anses stå i vägen för kvinnor. Den svenska feminismen betonas att kvinnor skall arbeta, därmed blir mansrollens fokus på försörjning något som hindrar kvinnor, och något som feminismen försöker åtgärda.

Men det finns många könsnormer som feminismen inte bekämpar, utan bejakar, och rent av har ett symbiotiskt förhållande med. Betrakta det här med att samhället ser allvarligare på våld mot kvinnor än på våld mot män. Hela partnervåldsdebatten bygger på den principen, och feministerna har kämpat för att förstärka den, vi skall bry oss om kvinnor som utsätts för partnervåld, men när män utsätts för partnervåld är det någonting fånigt. Det är sällan någon feminist protesterar mot dylikt.

Feminismen strävar ofta efter att framställa fäder som potentiella förövare, medan synen på mödrar ska vara fortsatt positiv (förutsatt att de lämnar barnen på dagis och satsar på karriären). Vi får titt som tätt höra hur hemskt det är om de barn som blir slagna av pappa, eller ser pappa slå mamma. Men vi får inte höra feminister berätta om hur hemskt det är för barnen som blir slagna av mamma, trots att det är vanligare att barn blir slagna av den biologiska mamman än av den biologiska pappan. Och vi får inte höra om hur hemskt det är för barnen när mamma slår pappa, trots att det är ungefär lika vanligt som tvärtom, åtminstone om man använder de breda mått som feminister i allmänhet använder när de skattar hur vanligt det är med partnervåld mot kvinnor.

Omsorgen om hur män drabbas av könsroller är begränsad till när den kan användas som argument för att motivera de slutsatser man kommit fram till i en analys som drivs av omsorg om kvinnor. Hade man faktiskt brytt sig om männen skulle analysen sett annorlunda ut. Och man hade tagit mansdiskriminering före könsnormer.

Men fixar vi könsrollerna så kommer lagen och diskrimineringen att följa efter!

Bergström: ”Likhet inför lagen kommer att fixas när åsikterna kring könsrollerna ändras; lagen ser ut som den gör pga de åsikter de som skapade lagen hade. Ändra åsikterna, och lagen ändras. Så ja, för MIG personligen är “osynliga” strukturer och könsmaktsordningar viktigare. De påverkar fler, de påverkar mer negativt, och de påverkar också lagarna. Därmed inte sagt att ojämlikhet inför lagen inte är ett problem. Bara, i mina ögon, inte ett lika stort.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6260

För det första, hur skall den feministiska rörelsen komma tillrätta med mansdiskriminering i vårdnadsärenden, när den aktivt arbetar för att framställa fäder som potentiella förövare? Hur skall feminismen komma tillrätta med diskriminering som drivs av könsnormer som feminismen arbetar för?

För det andra, även om nu feminismen hade varit emot de värderingar som ligger bakom mansdiskrimineringen i vårdnadsärenden, varför inte direkt gå på diskrimineringen? Den är lättare mål att angripa. Skall föräldrarna ha lika rätt till barnbidraget? Enkelt, bara en omröstning i riksdagen så är det klart. Hur skall samhället reagera när en vårdnadshavare vägrar låta den andra vårdnadshavaren träffa barnen? Säga att ni får komma överens om det där själva, om mamman vägrar pappan umgänge, och omedelbart göra polissak av ärendet om pappan vägrar låta mamman träffa barnen? Återigen, riksdagen kan justera lagarna, markera att myndigheternas nuvarande praxis inte duger. Men när feminister uttalar sig i dylika frågor, är det oftast inte för att ta avstånd från diskrimineringen, utan för att fördömma de som engagerar sig som ”papparättshaverister”.

När kvinnor diskriminerades på arbetsmarknaden, och männen ansvarade för försörjningen, skrek då feminister att dessa lata kvinnor måste börja ta lite ansvar för familjens försörjning? Eller angrep man just diskrimineringen, krävde att lagar och förordningar som t.ex. höll kvinnor ute ifrån universiteten skulle tas bort? Men när det istället är män som diskrimineras, och mammorna som hålls ansvariga för barnen, då väljer feminismen att rycka på axlarna åt diskrimineringen, och istället skräna om oansvariga män som måste börja ta ansvar. Trots att det bland sammanboende är så att männen i genomsnitt arbetar något mer än kvinnorna.

Marika Formgren

”Jag var tio när jag föll för feminismen, och sedan höll vi ihop i åtminstone 15 år. Men det tog slut. … Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. … [Nutidsfeministernas] offerkoftor sitter så tajt att de bara får ur sig självömkan och att allt är ”nånannans” (männens) fel. De socialkonstruktivistiska genusglasögonen är så fastvuxna att de vägrar tänka tanken att det kan finnas biologiskt grundade könsskillnader. Men samtidigt som de förnekar könens existens kräver de mansdiskriminerande ”positiv särbehandling” av kvinnor. Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing. … framförallt kommer jag att sakna den intellektuellt hederliga feminism som stod för en uppriktig vilja till jämställdhet. Jag är för jämställdhet, därför slutade jag att vara feminist.” http://www.corren.se/asikter/ledare/funderingar-fran-en-fore-detta-feminist-5957368-artikel.aspx

Darja Samad

Hon är kanske inte direkt ex-feminist, hon skriver t.ex. att: ”Självklart finns en stor styrka i den praktiska feminismen som konkret och aktivt jobbar för jämlikhet”, och implicit att feminismen behövs, men hon uppfattar ändå att något är fundamentalt fel med feminismens verklighetsbeskrivning.

”Hösten 2008 började jag sakta att sprätta upp sömmarna på mitt feministiska engagemang. Motståndet fanns där, men sen uppenbarade sig sanningen. Inte ful, inte skrämmande, utan befriande. Feminismen var ett uttryck för en osäkerhet jag bar inom mig. Osäkerheten jag kände handlade om att hamna utanför, att inte bli inkluderad, att andra skulle se ner på mig. Jag använde feminismen som ett bevis för att verkligheten förhöll sig så; att tjejer blir exkluderade, diskriminerade och ses på som en andra klassens medborgare. Varje text som jag lade händerna på befäste och stärkte mina känslor. Samtidigt var det ett medel för att bekämpa ojämlikheten. Jag skrek högt så fort någon nämnde ordet ”skillnad” och ”kön” i samma mening. Det var bara det att det var dödfött. Sällan eller aldrig ändrade någon sin åsikt efter mina pläderingar och jag kände mig förorättad. Såhär i efterhand förstår jag att den jag ville övertyga egentligen var mig själv, därav hysterin. Vissheten behöver ingen försvarare. … Att komma till den insikten tog tid för mig, fröet såddes på en kurs i personlig utveckling där jag konfronterades med en stor grupp människor som triggade fram dessa osäkerhetskänslor och med hjälp av en klok vän som ifrågasatte mina föreställningar och förgivettaganden. Hade det inte varit för dessa faktorer skulle jag antagligen vara i färd med att ta min kandidatexamen i genusvetenskap, ett program som jag hoppade av strax efter att jag gått kursen. … Förr skrämde skillnaderna mig, för jag hade anammat tesen i de feministiska texterna som påstår att kvinnan anses vara sämre. Och när någon gjorde skillnad på mig och en man kände jag mig ytterst kränkt och blev hysterisk inombords. Idag lägger jag inte in någon värdering i skillnaderna, inget är bättre eller sämre än det andra. … Jag trodde ju länge att feminismen var kampen för lika rätt för kvinnor, men det visade sig att händelser från min bakgrund spökade. … Jag uppmanar alla feminister att öppna locket därinne och jobba med sig själva. Kanske kan en annan sorts feminism skapas som inte är så infekterad, utan handlingskraftig och med lite självdistans. Kanske behövs inte feminismen alls i en värld där vi alla jobbat med oss själva, där vi tar ansvar för vad vi själva gör och känner.” http://www.sourze.se/Feminism_%E2%80%93_os%C3%A4kerhetens_alibi_10703103.asp

Deborah Méndez Wilson

Billing: ”Vad händer egentligen om man tar till sig en förenklad syn på könsfrågor? Vad händer med ens världsbild om man tror att könsmaktsordningen är bästa sättet att förstå världen? Det är naivt att tro att man kan bära på en världsbild där män ensidigt och mer eller mindre godtyckligt förtrycker kvinnor, utan att detta ska ge några biverkningar. Jag menar alltså att det inte bara är män som kan fara illa av berättelsen om den ensidiga könsmaktsordningen, utan även de kvinnor som tar till sig denna lära.”

Billing citerar amerikanska journalisten och bloggaren Deborah Méndez Wilson: “Then, my son, my little man arrived and upset the delicate balance of my girl-centered life. Without warning, life hurled a screaming curveball at me, and tucked neatly and surreptitiously in the seams of that bewildering bender was a Y chromosome, a sucker punch I never saw coming. I had brought a man into the world, and his foray into my life seized up my psycho-political engine, forcing me to overhaul my views on men in unexpected ways. At a visceral level, I began to see men as more than just “the opposite sex.” For the first time in my life, I began to see males as multidimensional human beings. Once I became the mother of a son, it became impossible for me to dismiss the male point of view imperviously. It became impossible for me to lump all men together in an amorphous mass of masculinity. It became impossible for me to see men as the enemy (if they ever were to begin with). Having a son made me want to be a better woman” http://www.pellebilling.se/2012/10/en-snedvriden-syn-pa-jamstalldhet-ger-biverkningar/

Hennes syn på könen kommer från en rätt omfattande feministisk litteratur, och resultatet var alltså avsaknad av empati mot män. I samma inlägg som Billing citerade från skriver hon om sin bakgrund: “As a teenage feminist in the 1970s, it had been easy to dismiss men as “the others.” The second wave of the women’s movement was in full force, and American girls were developing a healthy skepticism toward the male-dominated status quo. We were consumed by the ideas of Simone de Beauvoir, Betty Friedan, Gloria Steinem, Angela Davis, Germaine Greer, Kate Millett and other mid-century intellectuals who picked up where Margaret Fuller, Susan B. Anthony, the suffragists, Mother Jones, Virginia Woolf and others left off.” http://open.salon.com/blog/escritora98/2012/05/07/post-boy_feminism

Kimhza Bremer – feminismkritisk bloggare

”Feminism var självklart något bra, jag menar, jämställdhet (och jämlikhet), var ju begrepp som betydde något, som gjorde oss till Goda Människor. Första gången jag hamnade i dissonans med de feministiska doktrinerna var på ett universitet i Stockholm. … Utmärkta sökande, med utmärkta meriter, sorterades bort eftersom de tillhörde fel sort. Det var alltid vita, unga män som valdes bort, särskilt om man ur ansökningen kunde utläsa att pojken inte hade ett queerperspektiv eller råkade komma från ett mer välbärgat område. Unga kvinnor bedömdes inte på samma sätt. Ett annat kriterium som gjorde att chanserna för att bli antagen ökade var om dokumentationen avslöjade en feministisk, politisk motivation till studierna. Några utslängda referenser till Solanas eller en föreställd könsmaktsordning föll alltid i god jord och dessa (oftast), unga kvinnor lyftes omedelbart fram, helt oavsett meriter eller kvalifikationer. När jag sedan förstod att samma synsätt och metod applicerades på de lärare som sökte anställning, började en obehaglig känsla växa i mig.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/01/15/mina-feministiska-vanner/

Ex-feministen Ninni och moralpanikerna

”I slutet av förra seklet var jag själv en övertygad feminist. Av flera olika orsaker så började jag att ta några stapplande steg bakåt från denna ”nutidsfeminismens-tavla”. Och det var inte utan ett sting av sorg jag upptäckte att motivet på tavlan inte alls höll måttet.” http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/15/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4a-ii5/

”Ett grundfundament för hela nutidsfeminismen skapades, menar jag, av radikalfeminismen och könskriget, och under tidigt 90-talet då unga arga feministiskt orienterade kvinnliga krönikörer anställdes av media. Där lades grunden för det skyldiga könet – mannen och det lidande könet – kvinnan. Detta grundfundament underhålls kontinuerligt av en serie av underliggande moralpaniker som alla syftar till att bibehålla demoniseringen av mannen och offergörandet av kvinnan (eller/och barnet). Vi har bland dessa underliggande moralpaniker tex. pedofildebatten, pornografidebatten, prostitutionsdebatten, ”mäns våld mot kvinnor”, löneskillnader, hemmafrudebatten, ”objektifiering av kvinnan”, ”kvinnor hindras i karriären”, ”olika vård för könen” osv.” http://genusdebatten.se/varfor-jamstalldismen-ar-battre-an-feminismen-moralpanik/

”Feminismens grund/ideologi bygger på en rad axiom. Dessa axiom grundar sig på ”kunskap” införskaffad av moralpaniker … När man ser sig omkring i sin omvärld med denna ”kunskap” i bakhuvudet kommer man att betrakta samhället med glasögon som är mer eller mindre färgade av dessa moralpaniker. Då tolkar man sin omvärld utifrån ”sin kunskap” och tolkar då in en falsk bekräftelse i det man ser.”

”Bland aktionsgrupper i ”moralpanikfeminismen” återfinns en mängd individer som jag brukar omtala som ”goda feminister” …, som tror på sin sak och vill skapa en bättre värld. Tror attan att man blir förbannad när det kommer såna där ”jämställdistsvin” och klagar på ens goda gärningar för att dom inte begriper bättre eller är mansgrisar som gnäller för kvinnor också får makt. När man i samhället upplever att debatter blir så heta att det fräser om det, när det kastas epitet till höger och vänster istället för att använda sakargument, när ”[k]roppen reagerar först, ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare” …, då är det troligt att man står i en moralpanik och går på lögnerna. Och då är det dax att gräva för samhällets bästa, det gör man bara genom att gå till källor och ifrågasätta sin egen sanning.”

Helen Smith: Men on Strike

Aktivarum hade två inlägg om den nya boken ”Men on Strike”, som där beskrevs som ”årets viktigaste bok”. http://aktivarum.wordpress.com/2013/06/11/men-on-strike-del-2-herrklubbar-forbjudna-damforbund-tillatna/

Med ett sådant omdöme får man ju ta sig en titt, och det är sannerligen en mycket bra bok. En sak som ofta stör mig i debatten är hur kvinnor är syftet, diskussionen rör hur samhället skall organiseras för att vara bättre för kvinnorna, medan männen ses i bästa fall som en tillgång, i värsta fall som ett problem; för mig är det självklart att männen borde vara lika mycket syfte som kvinnorna. Det är något som Smith också reagerar på med kraft: ”When reading through [”Manning up” and ”Save the males”], I get the impression not that men are autonomous beings who deserve equality as equal citizens in a democratic society, but rather that they should be treated well enough so that they will want to marry women, have children and support them, so that women will have a better life. I have a different take: I propose that men are autonomous beings who are entitled to justice and equality and the pursuit of their own happiness because they are human beings in a supposedly free society. Too bad this is such a radical departure that a whole book has to be written just to make this point. One would think it would be obvious, but this is not obvious in today’s America.” (s 6, min fetstil motsvarar hennes kursivering)

Helen Smith, PhD, är en psykolog som lyssnar på män: ”As I read through all of the comments I have received from men around the country over the years on why they do not want to marry, I can’t help but feel that many so-called experts are poor communicators. My interactions and observations show that men often know their minds very well, but they are reluctant to communicate in interpersonal and political settings for fear of coming across as weak or, worse, being accused of being misogynistic. Or sometimes, they are communicating, it’s just that no one is listening or people are actively rejecting what they say. I have even had relatives or case workers – almost all women – who tell me that the boy or man they have accompanied for an evaluation or therapy will not talk; they are too closed down. Yet, not once in my twenty-plus-years career has one of those men or boys refused to talk. How did I get them to talk? I listened.” (s 4, fetstil motsvarar hennes kursivering)

Några smakprov från kapitlet “My Body, My Choice – Your Body, No Choice”, Smith citerar Warren Farrell: “He realizes that when a woman and he have created a pregnancy, the issue is not the rights of the female vs. the fetus, but the rights of the female, the fetus, and the father. He realizes that a woman who says “It’s my body, it’s my business”, and then chooses to have a child that she makes him pay for; forces him to take a job he might like less just because it pays more; forces him to stress himself out and die early – forces him to use his body for eighteen years. If it’s his body being used for eighteen years, and his body dying sooner, shouldn’t it be his business, too? Isn’t two decades of a man’s life worth nine months of a woman’s?” (s 47)

Även om en korrektare jämförelse vore arton år av hans liv, mot arton år och nio månader av hennes, blir resultatet likväl att han också borde ha något att säga till om – åtminstone ifråga om huruvida han skall ha försörjningsansvar för ett barn som hon väljer att föda.

”Higdon reports that there are ”numerous cases in which an adult woman became pregnant as a result of sexual relations she initiated with a minor child”. However, every time the question arises of whether a male victim of statutory rape should be made liable for child support, “every single court has answered in the affirmative – holding that yes, the minor father is liable”. … What about a female who was the victim of sexual assault: Would she, like her male counterpart, be held liable for the support of the children? Of course not. Reproductive rights are for women. … The court ruled that “[i]f the sexual intercourse which results in the birth of a child is involuntary or without actual consent, a mother may have ‘just cause’ … for failing or refusing to support such child”. I thought it was all about the “best interests of the child” when it came to child support in the United States. Apparently, that’s only if the parent is male. As the saying goes, “women have rights; men have responsibilities”. (s 47, fetstil motsvarar hennes kursivering)

Nuförtiden kan ju en del feminister tillstå att dylikt faktiskt inte är särskilt jämställt, men är då snabba att hävda att feminismen ändå inte har någon som helst skuld i frågan; att det är inte feminismens fel att män blir diskriminerade så här. Men att feministerna inte bryr sig om vilka konsekvenser det som de driver igenom har för mäns rättigheter, betyder inte att de konsekvenserna inte existerar, och det befriar inte feminismen från moraliskt ansvar för de konsekvenserna.

Några blandade röster:

”… har ni märkt allt liv det blir närhelst mansfrågor skall diskuteras på universiteten? Vad [de] här människorna försöker förhindra är att män pratar med varandra. Bedragare vill helt enkelt inte att någon skall prata med måltavlan de blåser”. Och citerar: “When a partner isolates their spouse from friends, and associates in public places, it is called domestic abuse. When it´s done to an entire gender it´s called feminism”. http://aktivarum.wordpress.com/2013/06/11/men-on-strike-del-2-herrklubbar-forbjudna-damforbund-tillatna/

En audiointervju (27 minuter) med Helen Smith, av Ed Driscoll: http://pjmedia.com/eddriscoll/2013/06/17/men-on-strike/ (det är in-house, alltså bara snälla frågor, ingen hård debatt).

“… what she writes will be nothing new to those who have been on the frontlines since the war began.  The book will bring no new observations, epiphanies, or theories to veterans or those well-read about the plight of men in western civilization.  It is simply a refining, repackaging and delivery of an argument that has been going on for a decade.  However, the intended audience is not members of The Manosphere, but rather society at large and is where the value of her book lies.  It is made to be digestible to the general public and, again, has the backing of Dr. Helen’s professional background.” http://captaincapitalism.blogspot.se/2013/05/book-review-of-men-on-strike.html

“… provides an overview of the societal, legal, and cultural obstacles that have led them to the choices that we as a society increasingly bemoan. This is a must-read for men struggling to navigate through today’s world, and for women eager to discover why “good men” are hard to find.” http://blogs.the-american-interest.com/wrm/2013/06/19/why-men-are-going-galt-a-review-of-men-on-strike/

“Unlike other books that purport to be concerned about the societal degradation of men, Dr. Helen’s book is not driven by the Female Imperative. She is aware that the degradation of men is not likely to serve women well in the long run, but she also opposes that legal and social degradation in its own right.” https://www.goodreads.com/review/show/608029828

“Back when “Father Knows Best” first aired, just 2 percent of white children and 16 percent of nonwhite children were born out of wedlock. By the time “S—- My Dad Says” hit Twitter, that was the case for 29 percent of whites, 53 percent of Hispanics and 73 percent of blacks. American kids are about three times as likely to live without their dads now as they were a half-century earlier.” http://www.ajc.com/weblogs/kyle-wingfield/2013/jun/16/not-all-family/

“… when I write about “feminism”, my goal is to ensure women empower themselves by getting the full story on any matter and then making fully informed decisions. While I was aware the rate of marriage in this country was going down and the number of single-parent households was going up, I never connected it to men making their own set of informed decisions. Therefore, Dr. Helen’s book was a real eye-opener.” http://legalinsurrection.com/2013/05/book-review-men-on-strike-by-dr-helen-smith/

“Smith … takes an approach that will likely win her even more opposition—consulting men skilled at meeting and picking up women in social settings, practitioners of the The Game. In the realm of applied social science, skilled pick up artists could teach a master class to most sociology professors on what works in real life. … Smith quotes at length a blogger knowledgeable in The Game who sees the long-term societal implications: “Men slowly discover that the efforts to win women’s attention via employment is not rewarding them the way it did for their dads and granddads, and that now only herculean efforts to make considerably more than women will give them an edge in the mating market.  The male fecklessness…is actually a rational response to a changing sexual market where the rewards of female sexuality go disproportionately to charming, aloof jerks over meager beta providers.” http://outsidethewire.com/content/view/430/14/

Fanny Åströms parafrasering om att män borde sluta kalla sig män

Det finns de som tycker att de som är för jämställdhet borde sluta kalla sig feminister, eftersom begreppet ohjälpligen solkats av allehanda dumheter, alternativt att de borde sluta kalla sig feminister därför att det finns så många som är kritiska till feminismen. Fanny svarar att det vore likvärdigt med att begära att män borde kalla sig något annat. Hon parafraserar: ”Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move!” / ”Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som män, killar och snubbar. Man kan tycka att beröringsskräcken med den manliga vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.” http://www.arsinoe.se/det-aren-riktig-pr-miss-att-kalla-sig-man-efter-tusentals-ar-av-fortryck/

När man säger att ordet feminism är så bankrutt och solkat att det är lika bra för de som är för jämställdhet att överge ordet, uttrycker man kritik mot mycket av det som ryms inom feminismen. Om det är på det sättet Fanny menar, så uttrycker hon kritik mot manligheten, hon tycker män i stor utsträckning är skit.

Alternativt, om man säger att det finns så många hårdföra feminismkritiker att det vore bättre för de som är för jämställdhet att kalla sig något annat, då påtalar man just att det finns så många hårdföra feminismkritiker. Om det är så Fanny menar så erkänner hon alltså att det finns så många hårdföra manskritiker, eller mer specifikt, att det finns så många manskritiska feminister. Är det så hon menar tror jag att jag avstår från att protestera mot just det, för så är det. Det finns massvis med manskritiska feminister som spyr ut sitt mansförakt i tidningar, TV, bloggar, inom genusvetenskapen, etc. (Om det är så hon menar är det ju trevligt att hon parafraserar dylik feminism som överspänd och antiintellektuell).

Hon försvarar sig med att det bara är satir, att hon inte egentligen tycker att män skall sluta kalla sig för det, men hon utgår ändå från en likvärdighet; att påståendet att feminister borde sluta kalla sig feminister för att ordet solkats är likvärdigt med att män borde sluta kalla sig män för att det ordet solkats. Oavsett om hon verkligen tycker att män bör kalla sig något annat, utgår inlägget från att en sådan likvärdighet föreligger.

Det är en fundamental skillnad på att kritisera en ideologi som folk väljer om de vill vara anhängare av, och på att kritisera en befolkningsgrupp som man föds in i. Att ta en sådan befolkningsgrupp, oavsett om det är fråga om ras, sexuell läggning, kön, eller etnisk bakgrund, och antingen tycka att den gruppen är skit eller gå med i en ideologi som står för förakt mot en sådan grupp, det är inte ok. Att ta avstånd från en sådan ideologi, som står för sådana värderingar, det är däremot någonting som man bör göra, om man delar grundläggande humanistiska värderingar om människors lika värde.

Så vad menar Fanny? Att männen och manligheten är skit, eller att vi har en omfattande mansföraktande feminism? I vilket fall är hon nöjd med det hon hävdat. Hon skriver i en kommentar hos Genustant Dahmer om de ursprungliga twitterinläggen: ”Tycker ju dock själv att det där [är] typ det mest geniala jag skrivit …”

Och vilken syn har alla de feministiska kommentatorer som hyllar hennes inlägg? Tycker de att män och manlighet är skit, eller att vi har en så omfattande mansföraktande feminism?

En bättre parallell vore att uppmana antifeminister att inte kalla sig antifeminister. Liksom feminismen inte har någon avgränsning för när kvinnochauvinismen blir för extrem för att det skall kunna räknas som feminism, har begreppet antifeminism ingen avgränsning åt andra hållet; det är inte bara de som är för jämställdhet som är mot feminismen, även kvinnohatande manschauvinister kan kalla sig antifeminister. Och det är antagligen just därför som så många av de som är aktiva mot feminismen, och alltså är antifeminister, inte kallar sig för det, utan istället kallar sig något annat, t.ex. jämställdister. Just för att markera ett avståndstagande även mot manschauvinism, för att undvika den associationen. Men Fanny tycker det vore korkat för feminister att tillämpa samma logik.

Fanny, ännu en feminist som sjunger ”Cry me a river”, har en unken manssyn, tycker att vi har patriarkat i Sverige, och tycker att alla män är medansvariga för ”patriarkatet”.

Andra som skrivit om detta: http://ekvalist.blogspot.se/2013/05/man-uppmanas-byta-kon.html / http://toklandet.wordpress.com/2013/05/29/om-radikalfeminister-och-kommunister/