bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘feminism

Politisk korrekthet som epistemologi, och ”The Red Pill”

with one comment

Epistemologi handlar om hur man får sin kunskap, hur man avgör vad som är sant. Principen att om det står i den här heliga boken som skrevs för 2000 år sedan, då är det sant; den principen är en epistemologi. En mer framgångsrik epistemologi har varit vetenskapen, som alltså är en uppsättning principer för hur man skall etablera vad som är legitimt att tro på.

Vardagsepistemologi

Den av oundvikliga ekonomiska skäl vanligaste epistemologin, är att tro på sådant som passar med det man redan tror på, och förkasta det som är inkompatibelt. Det finns helt enkelt så många möjliga hypoteser att förhålla sig till, att det inte går att lägga ansträngning på dem alla, och ens etablerade världsbild är ändå tillräckligt bra på att besvara dem. Om jag försöker gå rakt igenom betongväggen, kommer jag då passera rakt igenom, eller kommer den att vederlägga min lägesförändring? Utan att göra någon vetenskaplig studie för att bekräfta det utfall som jag skulle förvänta mig, utgår jag från att det intuitivt förväntade utfallet är det korrekta.

I frågor med enkelt observerbara utfall fungerar det bra. Men om frågan handlar om sådant som inte är direkt observerbart, t.ex. där man behöver en teori för att tolka observationerna, eller veta vad en annan människa egentligen tycker och tänker – blir vardagsepistemologi otillräcklig. Får man höra en historia, nyhet, studie, eller något som är kompatibelt med det man tror på är man relativt villig att acceptera det; men om det man hör är inkompatibelt, är man mer villig att förkasta det, letar efter minsta brist som kan rationalisera att bortse från det. Gör man detta med tillräcklig kraft kommer man fram till, att alla legitima historier, vittnesmål, studier, etc., allihop bekräftar ens världsbild; de enda saker som säger emot den är saker som är icke-legitima – oavsett om de är studier eller historier, så är de slarviga och vinklade, producerade av sådana som är okunniga eller har suspekta agendor.

Med vardagsepistemologin utgår man från det man tror på till att utvärdera nya bevis. Sedan noterar man att alla legitima bevis bekräftar det man redan tror på. Det blir ett cirkulärt beroende.

För en meningsfull granskning av sådant man tror på, måste man backa, och betrakta bevisen på respektive sida, och utvärdera respektive hög utan att beakta sin redan etablerade tro vid utvärderingen av bevisen. Om studier som säger något du inte tycker om utsätts för en grad av kritisk granskning, måste även de studier som säger sådant du tycker om utsättas för lika kritisk granskning. Om du accepterar svaga studier som bevis för det du tror på, men förkastar en starkare som motsäger den, så är det din värdering som är vinklad.

Politisk korrekthet

Problemet blir värre på gruppnivå. Personer med liknande världsbild går samman, och vissa åsikter får en skyddad status. Det är åsikter som ses som självklara inom gruppen.

I deras gemensamma diskurs blir texter som bekräftar den gemensamma tron accepterade och delade, medan de som inte passar utsätts för hårdare granskning, hårdare kritik och mindre spridning inom gruppen. Det enda alternativa texter som får spridning inom gruppen är de som är så dysfunktionella att de bekräftar gruppens nidbild av vad som är andra gruppers åsikter. Här hamnar individen i en miljö som själv tillhandahåller en mångfald av bekräftande vittnesmål, men väldigt lite motsägande, och det kan bli besvärligt för individen att genomskåda hur skruvad världsbilden är.

Hur bör grupper hantera det problemet? Vetenskapen har sitt svar, med metodologi och krav på att man skall sträva efter saklighet, för att minimera felet. Att det är viktigt att verkligen utvärdera alternativa förklaringar; det är oacceptabelt att missrepresentera dem för att kunna avfärda dem.

Sedan finns det den politiska korrektheten, som gör motsatsen – den bejakar det cirkulära. Att vara politiskt korrekt handlar inte om någon viss uppsättning åsikter – vilka åsikterna är varierar från grupp till grupp – utan det handlar om att man anser att texter som bekräftar de skyddade påståendena, de skall accepteras och delas, medan texter som vederlägger dem – oavsett om det bara ytligt framstår som inkompatibelt eller genuint är ett vederläggande – sådana texter skall ses som fel, de skall förkastas och får inte delas, de får inte länkas.

Förskjutningen här är att man inte längre behöver ens rationalisera förkastandet av vittnesmål och bevis som är på fel sida, man kan helt enkelt förkasta dem för att de är på fel sida, det ses som tillräcklig grund. Om generösa regler för invandring är det som skyddas, kan man producera och sprida rapporter som säger att invandringen är mycket lönsam, även om dessa har grova fel, medan mer sakliga sammanställningar kan avfärdas med att det är rasistiskt att komma fram till att invandringen inte är lönsam.

Feminismen kombinerar tron på kvinnans underordning med den politiska korrekthetens epistemologi. Sådant som framställer kvinnor som goda, kompetenta, och förfördelade (och män som onda, odugliga och privilegierade) blir accepterat och sprids, med väldigt låga krav på saklighet, medan sådant som motsäger den bilden kritiseras och avfärdas. Utan den skruvade diskurs som den politiska korrekthetens epistemologi skapar, skulle det inte gå att upprätthålla tron om att samhället underordnar kvinnan.

Drivkraften bakom den politiska korrektheten är nog mer att använda den som ett verksamt propagandaverktyg, den möjliggör effektivare påverkan på samhället i ”rätt” riktning. Men i praktiken så blir den till en epistemologi, som för de inblandade skapar och bekräftar tron på vilket ”rätt” som är rätt, en tro som skulle vara svår att upprätthålla om de inblandade ägnade sig åt att tänka kritiskt om det som de själv tror på, om de faktiskt satte sig in i alternativa världsbilder.

Så länge som en feminist tror på den politiska korrekthetens epistemologi, och håller sig inom feminismens diskursiva bubbla, där enbart karikatyrversioner av kritiken tillåts, är det hopplöst att övertyga henne om feminismens förljugenhet. De få gånger hon går utanför, läser ett seriöst inlägg som kritiserar feminismen, avfärdar hon det eftersom det oundvikligen innehåller många påståenden som inte stämmer överens med hennes världsbild. Och det är lätt hör henne att göra – inlägget är på någon blogg som det inte är tillåtet att länka till, eftersom det enligt den feministiska diskursen bara är hatare som skriver där.

The Red Pill

Cassie Jays film ”The Red Pill” skulle kunna vara en möjlighet att tränga igenom feminismens diskursiva bubbla? Jag hoppas det. Dels är det besvärligt för feministerna att förklara att feminister som faktiskt utvärderar kritikernas världsbild, ofta byter sida, dels skulle en professionellt producerad dokumentär, där de faktiskt får följa en sådan feminists resa, kunna ha ett helt annat genomslag. Det skulle vara besvärligare för feminister att avfärda.

Milo Yiannopoulos skriver om filmen på Breitbart (http://www.breitbart.com/big-hollywood/2015/10/26/the-red-pill-filmmaker-started-to-doubt-her-feminist-beliefs-now-her-movie-is-at-risk/):

Jaye has some heavy-duty credentials: she won the 2010 “best documentary” award at the Cannes film festival with her film Daddy I Do and sympathetically covered gay marriage in a second well-received documentary, The Right to Love: An American Family.

[…]

The underlying suggestion in all of this, of course, is that she has come to sympathise with the men’s movement and jettisoned a lot of received feminist wisdom.

As a result, Jaye has seen her funding dry up. One observer told Breitbart that grants and funding have been withdrawn and institutional support revoked.

[…]

Another source of resistance, she says, are, “People who don’t know anything about the men’s rights movement. The most common reaction amongst feminists is, ‘why are you giving them a platform to speak?’ I’ve lost track of the number of times I’ve heard that. Yet there are documentaries about the Westboro Baptist Church and about skinheads, yet they are so fearful of this topic, and I’ve started to figure out why.”

According to Jaye, without a successful funding campaign the film might not be made at all. “This film has been a journey that didn’t happen overnight. I hate the idea of it being shelved and collecting dust,” she says, adding that if it were still made, it would take 3-5 years without funding, after already being in the works for two and a half. The Red Pill campaign is currently at $26,500 against a $97,000 target, and will accept pledges through November 11.

Nu är kickstartern uppe i $45K: https://www.kickstarter.com/projects/cassiejaye/the-red-pill-a-documentary-film

PS. På reddit gruppen ”the red pill” verkar de också vilja att filmen görs … men av lite märkliga orsaker … (och de har märkliga uppfattningar om vad MRM anser om feminismen … https://www.reddit.com/r/TheRedPill/comments/3qa6js/kickstarter_for_a_movie_about_mens_rights_thats/):

That all being said, I also enjoy chaos and there is no doubt in my mind that this documentary is more of a lampoon than a fair shake for men’s rights. And I think it’s time that the fellas over there realize that playing to feminism’s hand is never going to pay off.

So if anybody has a spare dollar or two, you should fund the kickstarter. If you don’t want to or don’t like the idea, then don’t. That’s fine too.

That said, it’s a movie with our name on it, and if they paint us as the worst misogynists in the world, well, I get a half chub just thinking about it.

Från kommentarerna:

There are so many great outcomes. It portrays men’s rights well- we get exposure as MRAs try to distance themselves from us. It portrays men’s rights wrong- we get media coverage and a smear campaign (the best marketing). The lady takes the cash and never makes the movie – big hit for feminism, we get media coverage.

DS.

Annonser

Written by bittergubben

26 oktober, 2015 at 21:54

Feminism, sexuell makt, och sexbotar

with 5 comments

Kvinnor, i synnerhet unga kvinnor, har sexuell makt. De har någonting som har ett begränsat utbud och stor efterfrågan, och som därmed har ett värde. Att bestämma över någonting av värde innebär en maktposition. Det borde vara uppenbart att det är en maktsituation, men feminister har svårt att se det. Ungefär som att hävda att oljetillgångar inte är en maktfaktor för oljeländer.

Genusdebatten har ett inlägg där de bemöter genushistorikern Charlotte som förnekar det här med att kvinnor skulle ha sexuell makt. http://genusdebatten.se/angaende-diskussionen-om-sexuell-makt-samt-over-och-underordning/

Jag googlar på kvinnors sexuella makt och ser vad några andra feminister (?) skriver om saken:

Lokesson: ”Det finns de som hävdar att det är kvinnorna som har den sexuella makten. I mina öron låter det lite märkligt. Jag förmodar att de menar att makten ligger i den självklara rätten att säga ”nej”. Som upplysning kan jag meddela att män har precis samma rätt att säga nej till sex – män har samma makt.”

Så att en oljeköpande nation har makten att avstå att köpa från ett visst land, på samma sätt som en oljesäljande nation kan välja att avstå att sälja till ett visst land, så innebär det att oljeinnehav inte utgör en maktfaktor?

Erika: ”Våra klassiska värderingar och normer om hur pojkar ska agera och om hur flickor vara passiva genomsyrar till och med vår moderna (?) dejtingsfär på nätet. Hur det fungerar på överflödet av dejtingsajter är ju ett perfekt exempel på hur makten ligger hos männen, makten att välja, makten att agera, makten att ta initiativ, och inte hos kvinnorna som alltså inte tar några initiativ utan bara väntar, på vad kan man fråga sig. Kvinnorna spelar fortfarande den passiva rollen som bara innebär att säga ja eller nej. Man kanske kan välja att se på det som att det är kvinnorna som har makten för att de väljer (bort eller inte) men hypotesen vacklar. Det är sällan den passive aktören som har makten utan den som agerar – det säger sig ju självt – att valfrihet är nära förknippat med makt.”

Så om oljeköpande nationer kan lägga bud hos vilket oljesäljande land som de vill, men oljesäljande nationer bara kan välja att sälja till de som vill köpa, så innebär det att oljeinnehavet inte utgör en maktfaktor? (Det är synnerligen krystat: kvinnorna på dejtingsajterna har full möjlighet att kontakta vilken man de vill, och eftersom det finns fler män än kvinnor där så har de i det avseendet mer (valmöjlighets)makt; och eftersom kvinnorna får mycket fler kontakter än männen får, har de även mycket mer sådan makt i det avseendet).

Hanna Gustafsson: ”För antifeminister har det alltid varit viktigt att räkna in kvinnors ”sexuella makt” i debatten och att arbeta ut en förklaring till hur den kan jämföras och göras jämförbar med den typ av samhällsmakt förknippad med män och mansdominans. Men varför så invecklat? Istället för alla teorier om ”kvinnlig makt” och hur den kan jämföras med ”manlig makt” så skulle vi kunna göra det mycket enklare för oss. Bland feminister går diskussionen istället så här: Den kvinnliga motsvarigheten till männens ekonomiska makt är inte ”sexuell makt”. Den kvinnliga motsvarigheten till männens ekonomiska makt är ekonomisk makt.”

Alltså, det är inte meningsfullt att prata om olja som en maktfaktor, eftersom Gustafsson hellre vill prata om andra maktfrågor. Och, får man anta, avgöra maktfördelningen utifrån de andra frågorna. Och då är det ju inte relevant att prata om oljeinnehav som en maktfaktor?

I den här oljemetaforen omsätts makten i ekonomiska termer, vilket kanske gör den till ett olämpligt val. En del feminister avfärdar sexuell makt som varandes begränsad till strip-tease, prostitution, och gold-digging, så jag spelar dem lite i händerna. Men det är inte begränsat till den ekonomiska domänen, tvärtom skulle jag hävda att det huvudsakliga omsättandet är inom den sociala domänen.

Jag tror inte att några feminister blir övertygade av ovanstående, eller av resten av det här inlägget. Men när det kommer dithän som diskuteras nedan, då kommer nog många feminister att se tillbaka på den tidigare större sexuella makten kvinnor hade, och sakna den. Trots att de tyckte att den inte fanns, och utan att medge att de hade fel.

Sexbotar

Robottekniken blir alltmer avancerad, det dyker upp alltfler humanoida robotar av olika modeller, som kan gå och interagera med sin omgivning. Inom ett par decennier kommer det antagligen att finnas sexrobotar, designade för att sexuellt tillfredsställa människor. En sexbot skulle kunna erbjuda visuell och taktil stimulans, och simulerad uppskattning, men inte något riktigt förhållande, inte några riktiga känslor. Samma typ av tjänster som erbjuds av prostituerade. Efterfrågan på prostituerade skulle alltså vara en indikator på efterfrågan på sexbotar, vilket skulle innebära att det kommer tillverkas kvinnliga sexbotar för män i tidigare och i mycket större omfattning än manliga sexbotar för kvinnor. Vad händer när det kommer dithän att sexbotarna realistiskt ser ut som jättevackra kvinnor?

Hur skulle förekomsten av billiga, högkvalitativa, kvinnliga sexbotar påverka dynamiken mellan könen?

Idag är sexköpandet kraftigt skambelagt, dels för att det saknar den känslomässiga närheten (en viktig faktor som kommer att kvarstå), dels för att många säljare känslomässigt far illa (inte relevant för sexbotar), dels för att det ses som ett misslyckande att behöva betala för det. En normal man kan attrahera en attraktivare singelkvinna i en seriös relation, än han skulle ha råd att köpa sex av på regelbunden basis, varför det senare antyder någon form av relationell dysfunktion. Ännu mer skambelagt vore sex med uppblåsbara Barbara. Men kommer det fortfarande vara lika skambelagt när det finns högkvalitativa sexbotar som är så billiga att vanligt folk har råd med dem? Om sexbotarna erbjuder bättre sex än en typisk singelkvinna kan erbjuda, och till lägre ”kostnad” (där kostnaden inkluderar de kompromisser som en kvinnlig partner skulle vunnit med sin sexuella makt), skulle det inte längre vara ett misslyckande att använda sexbotar. Jag tror det kommer bli som porr (respektive dildo), ingen pratar om det offentligt, men nästan alla prövar det, och en del använder det ofta.

I första hand torde det påverka prostitutionen, där sexbotarna skulle vara direkta konkurrenter. Attraktiva kvinnor kan idag tjäna grova pengar på striptease eller ännu grövre som escort. Idag är det möjligt även för kvinnor som är ganska oattraktiva att försörja sig på prostitution. Missbrukande kvinnor kan ofta finansiera sitt missbruk genom prostitution, manliga missbrukare har inte den möjligheten, utan många kan bara finansiera missbruket via kriminalitet. Men om sexköparna kan välja mellan en oattraktiv kvinna och en ”attraktiv” sexbot till samma pris, kommer efterfrågan på oattraktiva prostituerade minska kraftigt. Måhända en del fattiga, oattraktiva kvinnor, som i dagens samhälle väljer att klara sig som prostituerade, istället skulle hamna i samma situation som motsvarande män och ”tvingas” välja kriminalitet, när de inte längre har prostitutionen som alternativ?

Idag ser feminismen prostitutionen som ett bevis på manlig överordning, inte som ett bevis på kvinnans sexuella makt. En minskad efterfrågan på prostituerade skulle alltså enligt den feministiska analysen innebära ett bevis för att mäns ”överordning” skulle ha minskat. Jag skulle se ovanstående scenario som att kvinnans sexuella makt har minskat, hon kan inte längre omsätta den i pengar i samma utsträckning som idag.

Singelmarknaden bland unga präglas i stor utsträckning av männens större efterfrågan på sex. En del singelkvinnor är relativt passiva på singelmarknaden, har ingen brådska att träffa någon. Obalansen i efterfrågan resulterar i att kvinnorna har ett högre ”pris” än männen. Kvinnan kan förvänta sig att bli bjuden, mannen har ansvaret för att ta initiativet, hon kan välja och vraka bland de män som stöter på henne. Men om sexbotarna är sexigare än typiska singelkvinnor, och mycket mer tillmötesgående, kommer antagligen en del män att välja en livsstil utan en riktig kvinna som partner. Alltså MGTOW, fast som ett bekvämlighetsval. Precis som en del singelkvinnor är passiva kommer alltså en del singelmän också bli passiva på singelmarknaden, ställa sig utanför jakten på en partner. Obalansen i efterfrågan minskar. Det blir vanligare att kvinnan tar initiativet, kanske rentav är den som bjuder. Det krävs inte att någon stor andel av männen skall välja en sådan livsstil för att det skall påverka balansen på singelmarknaden, på en marknad sätts priserna på marginalen.

Som en illustration – siffrorna här är helt tagna ur luften, och termerna passiv/lågaktiv/högaktiv är tämligen dåligt definierade, det är bara för att illustrera principen – ponera att hälften av männen och kvinnorna är i relationer. Att det av kvinnorna är 30% passiva på singelmarknaden, 15% lågaktiva och 5% högaktiva; medan det bland männen är 20% passiva, 20% lågaktiva och 10% högaktiva. Vi får ett påtagligt överskott av aktivitet från männen; som gör att en kvinna kan välja att vara passiv men ändå få uppmärksamhet, och att männen i sina aktiviteter konkurrerar om kvinnornas uppmärksamhet. Om nu 5 procentenheter av männen, huvudsakligen från de högaktiva, istället väljer sexbotar och blir passiva på singelmarknaden, så blir det en kraftig reduktion av aktivitetsskillnaden mellan könen. Även om det bara är 5% av männen, så kommer det ha genomslag för dynamiken för övriga singlar. Och situationen på singelmarknaden påverkar förstås maktbalansen inom relationer.

Vilken påverkan skulle detta få på feminismen i samhället? Feminismen baserar sig nuförtiden rätt så mycket på mäns starkare sexualdrift, där kvinnor framställs som ständiga offer för mäns sexualitet. Den basen skulle kraftigt försvagas, om de mest aktiva männen istället använde sig av sexbotar. En annan orsak till att samhället är feministiskt är att kvinnor får gnälla och prata om sina känslor, och männen tävlar om rollen som kvinnornas beskyddare. Men om män gnäller och pratar känslor kommer kvinnor betrakta dem som omanliga. Men män som gjort sig oberoende av kvinnor skulle inte behöva bekymra sig om att kvinnor skulle se dem som omanliga för att de gnäller. Förekomsten av en demografi av män, som är framgångsrika och produktiva men ändå väljer att leva utan kvinna skulle innebära att det skulle kunna finnas en manlig motsvarighet till feminismen – ett välorganiserat och välartikulerat argumenterande för männens rätt i samhället, och kanske inte bara argumentera för jämställdhet, utan verkligen bli en motvikt till feminismen, bli lika manschauvinistisk som feminismen är kvinnochauvinistisk. Så att de som är för jämställdhet inte längre ses som ytterkant och extremister, jämförbara med feminismen, utan istället uppfattas som mellantinget mellan feminism och manschauvinism.

Måhända blir det sexbotar som till sist knäcker kvinnoperspektivets dominans i könsfrågor?

Written by bittergubben

15 september, 2013 at 20:09

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Miniinlägg: Svensson, feminismen och jämställdismen

leave a comment »

Genomsnittssvensson har mer respekt för män, och bryr sig mer om kvinnor. Feminismen står för att både samhälle och individer skall ha minst lika mycket respekt för kvinnor, och bry sig extremt mycket mer om kvinnor. Jämställdismen står för att samhället skall respektera och bry sig om människor oberoende av deras kön, och att individer skall ha rätt till sina egna preferenser.

Written by bittergubben

17 augusti, 2013 at 18:05

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Vad vill jämställdisterna?

with 11 comments

Mariel på genusdebatten frågar, och ger sitt förslag till svar på, vad jämställdismen vill. http://genusdebatten.se/vad-vill-jamstalldisterna-utkast-2-2/

Precis som med feminismen så varierar definitionerna på begreppet något, här är min version på vad Jämställdism innebär:

… att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, att samhället lika mycket skall bry sig om, och anpassa sig till, både män och kvinnor.

… att det finns statistiska biologiska skillnader mellan könen, t.ex. i preferenser, och att det kan leda till helt legitima skillnader i utfall utan att detta behöver vara något problem.

… att feminismen inte står för sådan jämställdhet, utan vill att samhället skall anpassa sig mer till kvinnor än till män, bry sig mer om kvinnor än om män, och att det inom de områden där kvinnor får sämre utfall, skall vidtas olika åtgärder till förmån för kvinnor.

De två senare punkterna brukar inte ingå i definitioner av jämställdism, men jag anser att dylika ställningstagandena mer eller mindre ingår i att kalla sig jämställdist. I någon mån är andra punkten bara ett förtydligande av i vilken betydelse som jämställdister använder begreppen ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”lika spelregler”. (Utöver kontrasten mot ”lika utfall”, så finns även kontrast mot ”lika möjligheter”, som visserligen är oberoende av preferenser, men ändå bara kan kombineras med lika spelregler om man antingen väljer att förneka att det skulle finnas skillnader i förmågor, eller också gör spelreglerna sådana att förmåga inte spelar någon roll).

I Mariels version står att ”Jämställdismen vill att alla individer ska … ha samma värde, medborgerliga rättigheter och skyldigheter”. Men det är en formulering som går alldeles för långt. Det handlar just om att det inte skall vara beroende av kön – de flesta jämställdister skulle även inkludera andra kategorier som man föds in i, som etnicitet och sexuell läggning, även om det inte i sig är med i begreppet jämställdism – men att hävda ”alla individer”, skulle innebära att småbarn skall ha samma myndighet som vuxna, att dömda kriminella skall ha samma frihet som laglydiga medborgare.

”… jämställdhetsdebatten ska inkludera både kvinno- och mansfrågor”: Jag har lite svårt med den uppdelningen; det som kallas mans respektive kvinnofrågor är frågor där det ena könet av någon orsak anses förfördelat, men i allmänhet involverar dessa frågor båda könen, relationen mellan könen. Och feminismen diskuterar mansfrågor, men gör detta ur ett kvinnochauvinistiskt perspektiv. Det som behövs är att jämställdhetsdebatten inkluderar båda kvinno- och mansperspektiv, att den värderar och bryr sig om båda könen.

”… könen ska betraktas positivt i samhället”: Jag kan tänka mig att en del feminister läser det som att uppdelningen i kvinnligt och manligt skall ses som någonting positivt, och främjas. Den jämställdistiska positionen är snarare neutralitet, det är vare sig något som skall främjas eller bekämpas – människor skall vara fria i sina preferenser, oavsett om dessa är könsstereotypa eller könsöverskridande. Jag antar att Mariel menar att det skall vara en positiv människosyn, och att den positiviteten skall vara oberoende av kön?

Jonas Bsson tar med en fråga av John Nilsson: ”Vad vill du och ditt parti göra åt den ojämställdhet som råder i arbetslivet, där dödsolycksfallen bland män varit konstant tio gånger fler än dödsolycksfallen för kvinnor sedan 1950-talet (även om de absoluta talen glädjande nog sjunkit från ca 400/år till ca 50/år)?http://genusdebatten.se/gastinlagg-vad-vill-vi-fraga-partierna/

För mig är detta inte ett jämställdistiskt perspektiv. Att män i större utsträckning accepterar riskfyllda yrken, i större utsträckning lockas av den lönemässiga riskpremie som det innebär, är inte i sig något problem. Och jag har inte sett att skillnaden i dödsfall i arbetsolyckor skulle drivas av diskriminering, eller sett någon hävda att det skulle vara så. Snarare är det fria val och könsskillnader i preferenser som driver. Inte heller är det så att det varit en försummad fråga, medan kvinnofrågor fått allt ljus; frågan om arbetsolyckor har inte försummats av samhället – facken/arbetarrörelsen/myndigheter intresserar sig för sådant – så rimliga åtgärder mot risker för dödsfall på arbetsplatsen utförs i allmänhet. Även om det inte fått samhällets uppmärksamhet som mansfråga har det fått uppmärksamhet som en arbetsmiljöfråga, och inte blivit försummat annat än i den feministiska diskursens jämförelser mellan könen.

Om någon kräver att kvinnor skall ha samma inkomst som män, blir det en bra retorisk motfråga, men frågan i sig, som den är ställd, är inte jämställdistisk. Också om någon vill ha ett ensidigt fokus på kvinnofrågor, som att fler kvinnor misshandlas till döds av sin partner, 16 kvinnor mot 4 män i genomsnitt per år, så är det en relevant kontrast med dödsfall via arbetsplatsolyckor och självmord; det visar att fokuseringen på kvinnor som misshandlas till döds inte drivs av storleken på problemet, utan just av att det är en kvinnofråga; så statistiken är relevant i debatten, men så som frågan är ställd här uppfattar jag det som ett fokus på utfall som inte är jämställdistiskt.

Flera andra av Bssons frågor är däremot jämställdismkompatibla, eftersom de fokuserar på sådant där samhället värderar och behandlar människor utifrån kön, där samhället anpassar sig mer till ena könets behov än till det andras.

– ”Vad ska ert parti göra åt betygsdiskrimineringen av pojkar i skolan?”

– ”Vill ni öppna mansjourer?”

– ”Hur tänker ni stödja män vars före detta partners saboterar umgänget med deras barn?”

– ”Vad tänker ni göra åt att vanligaste dödsorsaken bland män, 15–44, är självmord?”.

Vissa av dessa må likna frågan om dödsfall i arbetsolyckor, eftersom de handlar om utfall. Skillnaden består i om skillnaden drivs av legitima skillnader eller diskriminering. I den mån skillnaden i självmord beror på biologiskt drivna skillnader i benägenhet att begå självmord, behöver inte könsskillnaden som sådan vara ett problem för en jämställdist. Men i den mån skillnaden drivs av att samhället inte värderar könen lika, utan bryr sig mer om kvinnor och hur de mår, och bryr sig mindre om män och hur de mår, så är det ett problem – och jag hävdar att en sådan skillnad finns.

Man kan ju göra det ännu mer explicit, men formuleringarna blir inte lika slagkraftiga när man jämför behandlingen av könen som när man bara tar ena könets utfall. Även om det blir mer relevant, blir det också mer som åhöraren kan tänkas invända mot. T.ex. ”Vad tänker ni göra åt att samhället är kallare och hårdare mot män än mot kvinnor, vilket bl.a. har genomslag i självmordsstatistiken?”, och ”Hur ser ert parti på att kvinnopositiva kvinnojourer får mycket mer stöd än manspositiva mansjourer?”.

Written by bittergubben

7 augusti, 2013 at 13:30

Jag är alltmer positiv till Emma Åhmans uppsats om jämställdister

with 9 comments

Även om jag fortfarande tycker att Åhmans beskrivning av jämställdismen ofta blir lite krystad och lite missvisande, har diskussionen under Susanna Varis första inlägg gjort mig mer positivt inställd. Eric har en stor fet poäng i nedanstående kommentar, som jag tar mig friheten att citera i sin helhet:

Jag blev så intresserad av alla recensionerna så jag läste faktiskt hela uppsatsen. Jag tyckte den var riktigt bra. Men det beror nog på att jag halvt undermedvetet tolkar det uttalat feministiska perspektivet som ironi.

Författaren skriver många stycken av ungefär följande karaktär:

”Många jämställdister kritiserar feminister för att dom hackar på män utan att ha på fötterna. Dom menar att man ska ha belägg för vad man säger, speciellt om detta är något kontroversiellt. Men att ljuga ihop illvilliga utsagor är ju feminismens själva poäng, som McBullshit och Crap säger (1969:226ff). Jämställdismen kan alltså sägas vara en reaktionär rörelse.”

De intervjuade jämställdisterna säger överlag sånt som dom allra flesta håller med om (ha belägg för vad du säger, undvik fördomar baserade på någons grupptillhörighet etc). Feminismen framstår däremot som verklighetsfrämmande och direkt osympatisk. Om uppsatsförfattaren inte själv inser detta så undrar man faktiskt vilken parallell verklighet hon lever i. Men kanske är både hennes lärare/handledare och personliga vänner också feminister?http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/emma-ahman-undersoker/#comment-12998

En utmärks sammanfattning av det Åhman skriver. Hon är tillräckligt ärlig för att det någotsånär skall framgå vad stötestenarna är, och för att feminismens syn på dessa skall framgå; det är inget Breivikkletande eller påståenden om att feminismen ”bara” handlar om jämställdhet.

Anders Senior spekulerar rentav att kanske uppsatsen ”kan ses som ett försiktigt försök av en icke troende (som vistas mitt ibland de troende) att påvisa bristerna i resonemanget för de troende.”

En intressant tanke. Inte för att jag tror att det är så, antagligen är hon helt enkelt en feminist, men kanske?

Två ytterligare inlägg om uppsatsen; Erik sammanfattar reaktionerna: http://aktivarum.wordpress.com/2013/07/18/statsvetares-uppsats-om-jamstalldism-skapar-ringar-pa-vattnet/ och Susanna Varis andra blogginlägg: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/07/fler-reflektioner-kring-emma-ahmans-uppsats/

Written by bittergubben

20 juli, 2013 at 09:23

Emma Åhmans C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism”

with 6 comments

Ekvalist har bloggat om att Åhman har släppt sin C-uppsats: ”Man ska inte sätta likhetstecken mellan jämställdhet och feminism” – En intervjustudie av jämställdistiska bloggares politiska engagemanghttp://ekvalist.blogspot.se/2013/07/bloggen-foremal-for-kandidatuppsats.html (med länk till uppsatsen)

Ulf T, Erik och Bashflak har också bloggat: http://genusdebatten.se/om-sanning-och-konsekvens-ur-intervjun-for-emma-ahmans-uppsats/, http://genusdebatten.se/statsvetenskap-att-tolka-jamstalldisters-engagemang/, http://bashflak.wordpress.com/2013/07/16/statsvetenskaplig-intervju-resultatet/

Observera att påståendet som inleder uppsatsens titel är ett citat. Hon hävdar det alltså inte, utan citerar någon av intervjupersonerna, som hävdat det. Att döma av annat hon skriver i uppsatsen så håller hon inte med, utan tycker mer eller mindre att feminism är jämställdhet. Det är ändå ett utmärkt titelval, eftersom det är en position som nog alla jämställdister håller med om. Kontrasten är stor till titeln som hennes handledare Malin Holm valde till sin rapport, något som även Holm insett olämpligheten med: ”Män som hatar kvinnor – onlinehttps://bittergubben.wordpress.com/2013/04/18/ecpg-malin-holm-granskar-jamstalldismrorelsen/

En feministisk rapport

Hennes perspektiv är feministiskt, och hon gör inga försök att dölja det. När hon beskriver vad feminister hävdat görs det ofta med instämmande, se t.ex. citatet nedan där andra meningen inleds med ordet ”som”, hon talar alltså om för läsaren att det som Edley och Wetherell skrivit är korrekt; hon inte bara sammanfattar utan tar ställning. Som kontrast hävdar hon på flera ställen att jämställdister ”upplever” det ena och det andra. Med ”delar av feminismen framställs” antyder hon att det bara är ett framställande, inte ett sakförhållande som backas upp med mångfald av exempel och starka argument, och när hon därefter kallar de feministiska åtgärder som jämställdismen motsätter sig för ”jämställdhetspolitiska åtgärder” gör åtminstone jag läsningen att hon tycker feminism står för jämställdhet.

Inom jämställdismen formuleras jämställdhet som ett självklart mål, samtidigt som i alla fall delar av feminismen framställs sträva efter något annat. Som Edley och Wetherell skriver blir det möjligt för den som intar denna position att så att säga både äta jämställdhetskakan och ha den kvar (Edley och Wetherell 2001:451). Med detta menas att det går att säga sig vara för jämställdhet och stämma in i vissa feministiska ståndpunkter, men samtidigt motsätta sig jämställdhetspolitiska åtgärder med motiveringen att de ”går för långt” eller inte är rimliga.” (min fetstil)

Mycket av uppsatsen har den stilen; hon tar ställning för feminismen, och förhåller sig mer eller mindre avståndstagande till jämställdismen.

Vetenskapen och objektiviteten

Vetenskapen strävar efter att vara så objektiv som möjligt, att bygga upp en så korrekt och saklig kunskapsmassa som möjligt. Naturligtvis blir det inte någon perfekt objektivitet, man kan lättare se faktorer som man bryr sig om och intresserar sig för, och sådant som man vill se, men idealet kvarstår. Om en kritiker påvisar en faktor som missats i modellerna, och kan påvisa dess betydelse, kan påvisa att modeller som saknar den är sämre på att förutsäga verkligheten, så åtgärdas bristen, vetenskapen går framåt. Inom humaniora är det ofta besvärligare att vara objektiv, men idealet skall likväl vara där; får man det demonstrerat att en modell inte stämmer med verkligheten är det modellen som skall förkastas eller revideras, snarare än att man ignorerar verkligheten.

Feminismen och genusvetenskapen har i stor utsträckning förkastat idealet, inte bara påtalat hur man inte alltid når upp till det, utan säger att man inte behöver sträva efter det, att allas ”sanningar” är lika mycket värda. Att det inte finns någon objektiv sanning att sträva efter. Det är genusvetenskapens förkastande av objektivitetsidealet som väcker anstöt.

Åhman framställer det nästan som att det är påtalandet av brister i vetenskapens objektivitet som vi kritiserar, men emellanåt framgår även att hon även tar avstånd från att ha objektivitet som ett ideal.

I ljuset av detta kan den jämställdistiska kritiken av genusvetenskaplig teori förstås som en reaktion på den kritik som feministiska forskare riktat mot den traditionella vetenskapen. Där jämställdismens vetenskapsideal ser objektivitet som ett centralt värde är det just denna som kritiseras ur ett feministiskt perspektiv för att dölja på vilka grunder den vilar. Ur detta perspektiv kan alltså även det jämställdistiska sättet att se på vetenskap kritiseras för att dölja maktförhållanden och ignorera genussystemets inbyggda ojämlikheter.” (min fetstil)

Uppsatsen har också visat hur rörelsens starka kritik mot genusvetenskapen kommer ur ett vetenskapsideal där god vetenskap definieras som objektiv, neutral och apolitisk, vilket kritiserats från feministiskt håll för att bygga på en manlig överordning och därmed dölja sina politiska konsekvenser under en apolitisk dimridå. Genusvetenskapen ifrågasätts för just det som är dess syfte – att problematisera maktstrukturer relaterade till olika socialt konstruerade grupper i samhället, att positionera sig politiskt och därmed vara öppen med sina utgångspunkter till skillnad från en vetenskapstradition som anses dölja sin egen androcentrism bakom redan från börjat manligt könade värden som objektivitet och rationalitet.”

Alltså, objektivitet och rationalitet är manligt könade, och därmed dåliga, därmed är det också fel med vetenskap som strävar efter så hög objektivitet som möjligt. Fritt fram för subjektivitet och känslor! Men då är det inte längre vetenskap, utan någonting annat, det är tyckande och ideologiproduktion. Vetenskapen strävar efter saklig korrekthet, utan sådan strävan, så är det inte vetenskap. Det Åhman förespråkar är inte att vetenskapen skall kompletteras med nya perspektiv, som lägger märke till vissa faktorer som tidigare försummats i modellerna, nej, hon förespråkar att vetenskapen som sådan skall avskaffas, och ersättas med akademiskt tyckande.

Individ kontra kollektiv

Man kan betrakta statistik för olika kollektiv, som för män och kvinnor. Det kan t.ex. användas för att dokumentera om vissa grupper blir diskriminerade, något som kan vara svårt att belägga utifrån enskilda fall, det kan finnas många olika orsaker till varför ett enskilt beslut fattats. Sådan statistik kan vara nödvändig för att förstå samhället, men man skall förstå att kollektivet som sådant inte är en verklig part, utan bara ett statistiskt aggregat av de individer som utgör kollektivet.

Att döma och värdera individer utifrån kollektiv tillhörighet, det är inte acceptabelt. Det är moraliskt förkastligt. Alla människor har samma människovärde, oavsett vilket kön eller vilken ras/etnicitet de föds till, bara genom sina egna omoraliska handlingar kan en persons människovärde sänkas; hur andra i ”samma” etniska kollektiv har betett sig är inte en relevant faktor. En människa är inte rik eller överordnad bara för att vederbörande har samma kön som de flesta på VD-poster, och skall inte bestraffas för det.

Åhman är åtminstone ärlig om att feminismen står för ett sådant sorterande av människor utifrån kön. ”Eduards beskriver hur feminismen ifrågasätter hur det kan vara möjligt att se kön som en irrelevant kategori, vilket jämställdismen gör i sina anspråk på en könsneutral lagstiftning, eftersom hänsyn inte tas exempelvis till vilka det är som i första hand begår brott i nära relationer. Feminismen vill lyfta upp kön som en politisk dimension, och utmanar på så sätt det demokratiska idealet om likaberättigade individer. Det är helt enkelt inte möjligt att förhålla sig neutral till kön när samhället genomsyras av ett genussystem och vi således lever i en könsimpregnerad kultur …”

Det blir ännu mer stötande när man kräver olika behandling av personer utifrån deras tillskrivna kollektiva tillhörighet, baserat på skillnader mellan kollektiven som man inte objektivt belägger. Man påstår att våld i nära relationer består av mäns våld mot kvinnor och barn, att kvinnliga förövare är försumbara, men detta är sakligt fel. Med de breda våldsmått som feminister brukar använda för att frekvensskatta mäns våld mot kvinnor, är det lika vanligt med kvinnors våld mot män, och det är vanligare att mamman slår barnen än att pappan gör det. Ändå skall det vara omfattande satsningar på kvinnor, eftersom de påstås vara särskilt utsatta – trots att de i själva verket bara är särskilt värderade av samhället, det finns normer som säger att det är särskilt viktigt att skydda kvinnor. Hur kan det vara möjligt att inte se det som diskriminerande?

Feministiska krav på särlagstiftning, med kvinnofridskränkning som ett exempel som redan drivits igenom, utmanar alltså den demokratiska ordningens syn på individer kontra grupper i samhället. Jag menar att jämställdismens förespråkande av ”könsneutral” lagstiftning och därmed motstånd mot ett brott som kvinnofridskränkning kan förstås som en konflikt mellan just denna syn på män och kvinnor som grupper eller individer. Bara utifrån en definition av män och kvinnor som individer, visserligen påverkade av ett socialt sammanhang men i första hand autonoma subjekt med en fri vilja, blir det möjligt att se exempelvis kvinnofridslagstiftningen eller olika satsningar på kvinnor som diskriminerande.”

Nyliberalism?

Sammantaget har uppsatsen visat att jämställdismen kan placeras i en nyliberal kontext, där individens rättigheter och möjligheter står i centrum. Inom nyliberalismen ses individen som rationell och det bästa anses vara om denne lämnas att ta sina egna beslut utan att staten lägger sig i. Jag menar att det är i detta sammanhang jämställdismen ska placeras, samtidigt som den bör förstås som en motrörelse mot feminismen.” (min fetstil)

Här halkar hon omkring ordentligt. Jämställdister motsätter sig att människor döms utifrån kollektiv tillhörighet, detta innebär inte att man tycker att samhället inte skall bry sig om sina medborgare, men det låter som att den associationen finns för henne.

Missbruksvård? Välfungerande skola och sjukvård? Ska samhället lägga resurser på att bereda plats för de svaga, de psyksjuka, de handikappade? Det låter bra. Om män relativt sett är tävlingsmänniskor, medan kvinnor mer fokuserar på konsensus, skall vi då spendera samhällets resurser på att socialisera om och tvinga in dessa människor i roller som inte passar dem? Roller där deras respektive styrkor inte kommer till sin rätt? Nej tack. Ska samhället använda sina resurser för att genom diskriminering privilegiera det ena könet, och behandla individer av det andra könet sämre, baserat på påstådda skillnader hos könskollektiven (skillnader som man inte ens ids förhålla sig objektiv till)? Nej tack.

I Sverige finn en korrelation mellan feminism och vänster, så man skulle kunna förvänta sig en korrelation mellan feminismkritik och höger. Det är möjligt att en sådan korrelation finns (en del skulle med styrka hävda det vad gäller extremhöger, men mycket av det som benämns extremhöger, som SD, är i själva verket till vänster). Hon skriver själv: ”Nästan alla intervjupersoner berättar att de även innan sitt nuvarande engagemang varit intresserade av och arbetat för jämställdhet, och då ofta också kallat sig feminister. Flera har i samband med ett vänsterpolitiskt engagemang instämt i den feministiska samhällsanalysen, men har av olika anledningar kommit att ändra uppfattning.”

Det skulle snarare antyda vänstervärderingar, att vilja att samhället bryr sig mer om människorna? Det som förändrats är ju att de inte längre ser feminismen som en positiv kraft, inte att de skulle slutat bry sig om andra människor. Därmed inte sagt att jämställdismen skulle vara vänster, jag hävdar snarare att den inte direkt kan placeras på höger-vänster skalan. Finns det en korrelation är den påtagligt svagare än korrelationen mellan feminism och vänster i Sverige.

Varför jämställdism?

Ofta är hennes beskrivning av jämställdismen rätt krystad, men det är också ofta som den är rimlig. Här t.ex. ett stycke om varför folk engagerar sig i jämställdismen, något som i stor utsträckning är uppsatsens syfta att utröna: ”I denna bild av samhället har feminismen fått för stort inflytande, mansfrågor tas inte på allvar och personliga upplevelser har bidragit till ett ifrågasättande av feminismen. De stora bloggarna inom rörelsen har så erbjudit en gemenskap eller lett till insikter om mansfrågor och det problematiska med feminismen. Deras engagemang har också i många fall kommit ur en upplevelse av att feminismen är ute på fel väg, har gått för långt eller driver frågor som antingen är oviktiga eller som missgynnar män. De jämställdistiska åsikterna formuleras alltså ur ett sammanhang där man inte instämmer i den feministiska samhällsanalysen.”

Written by bittergubben

17 juli, 2013 at 19:36

Hemmablindhet: Hur många feminister vet vad feminism är?

with 5 comments

Bland kommentarerna till antifeministiska bloggar hävdas det titt som tätt att antifeminister inte vet vad feminism är, och att de borde läsa på.

Många feminister hävdar att många män är blinda för männens privilegier, att de inte kan se det eftersom det alltid varit normen för dem att ha privilegier.

Men vilka är det egentligen som är blinda i den här frågan?

Hemmablinda är vi allihop – för (en del av) våra egna misstag

Det kan vara svårt att se sina egna misstag. Hade man sett dem hade man åtgärdat dem, slutat göra dem. Vid så kallad extremprogrammering sitter två programmerare vid samma dator, och turas om att programmera, medan den andra hänger med. Det blir mycket lägre frekvens av misstag – buggar – som kan vara väldigt svåra och kostsamma att åtgärda senare. Man missar många av sina egna misstag, men kollegan ser dem.

Har man en gång accepterat ett osant påstående som sant, och levt med det en tid så man har internaliserat det, gjort det till något man tror på och ser som självklart, omprövar man det inte hur som helst. Man har anpassat de tolkningar man gör av sina erfarenheter, så att de passar det man tror på. Påståendet blir ett kluster av sammanhängande påståenden, som bekräftar och stärker varandra. Man accepterar berättelser som bekräftar det man tror på, men förkastar de som inte passar, så kallad confirmation bias.

Måhända var påståendet allmänt accepterat i den umgängeskrets och i den diskurs man var exponerad för på den tiden man accepterade det, är det ingen som presenterar motargument blir det ju svårare att genomskåda ett falskt påstående. Och påståendet behöver ju inte ha varit osant när man internaliserade det, det kan ha varit sant på den tiden, i det samhället, men tiden och samhället har förändrats och påståendet är inte längre sant.

Ibland måste man våga ifrågasätta även sina mest grundläggande påståenden, de som man identifierar sig med. Är detta verkligen sant? Vilka data bevisar att det är så?

Den bästa medicinen är sakliga argument, uppbackade med relevanta empiriska data. Det är mot den standarden man skall testa sina påståenden. Även med den bästa medicin krävs det att man är villig att granska de påståenden man tror på. Men humöret skiftar, även den som normalt sett skulle ignorera alla attacker mot vissa av sina påståenden, skulle emellanåt vara villig att lyssna på och överväga argument. Efter att argumenten trumpetats ut i medierna i några decennier, skulle flertalet ha hört och övervägt det som sägs. Visst finns det de som fortsätter klamra sig fast vid gamla åsikter, på religiöst manér, men bland de som bryr sig om sakargument blir de en minoritet. Men de argument som inte trumpetas ut i medierna, de hörs bara av de som eftersöker dem, och är mycket enklare att ignorera, att inte beakta.

Sedan finns det ju även de som inte bryr sig om sakargument. Som tror på det de vill tro på, eller som de av psykologiska skäl behöver tro på. Som när de inte kan bemöta argument börjar med sanningsrelativistiskt svammel, och istället för att besväras av att deras påståenden inte är kompatibla med verkligheten, väljer att ifrågasätta verklighetens existens och säger att allas sanningar är lika giltiga.

Feminister

Uppväxtmiljön är för de flesta kvinnodominerad, där finns massvis med kvinnoperspektiv. Om pappan är frånvarande, det inte är några män i dagispersonalen, och grundskolan är kvinnodominerad, hur mycket mansperspektiv är det då närvarande i den miljön? Feministerna har ofta vuxit upp med en feministisk diskurs, fylld med kvinnoperspektiv men med brist på mansperspektiv. Genus diskuteras ur kvinnoperspektiv. Ofta drivet av känsloargument och tolerans för osakliga påståenden. När mäns situation diskuteras bland feminister, så handlar det i allmänhet inte om mansperspektiv, utan vad feministerna antar att männen tycker och känner. Och skulle mansperspektiv till äventyrs dyka upp, avfärdas det eftersom feministerna inte känner igen sig i det, inte relaterar till det.

En sådan ensidig och osaklig diskurs är utmärkt grogrund för att acceptera och internalisera osanna påståenden.

Saklig argumentation, som faktiskt bemöter antifeministernas argument, saknas nästan helt. Istället angriper man halmgubbeversioner av det som antifeministerna hävdar, och personangrepp mot antifeministerna. ”Gubbslem”, ”näthatare”, ”varför hatar ni kvinnor?”.

De som inte intresserar sig för sakargument, på vilka grunder kommer de omvärdera de påståenden som de en gång valt att tro på? Förkastandet av saklig argumentation är snarare en försvarsmekanism hos dem som tror på det som de vill tro på, och inte vill låta sin tro konfronteras med inkompatibla fakta.

Antifeminister

Med flera decennier av feministpropaganda har de frågor där feministerna hade argument sedan länge gått igenom. Feministerna kan inte klaga över att de inte blivit hörda, som grupp betraktat har de har blivit hörda med råge.

Dagens antifeminister har vuxit upp i – eller i decennier marinerats i – ett samhälle med en feministisk diskurs. Att de i allmänhet skulle vara okunniga om vad feminism är, är orimligt, de har hört tillräckligt många av de argument som feministerna har. Hört, övervägt, och konstaterat att de inte stämmer överens med verkligheten. http://genusdebatten.se/tag/genusbiblioteket/

Visst används personangrepp och osaklighet även från antifeminister, men då är det inte i dagstidningar, i allmänhet inte ens i ansedda bloggar, utan i en del kommentarer till bloggarna. Det som driver diskursen, det som räknas, det som övertygar, är sakliga argument. För att en antifeministisk blogg skall bli stor och respekterad behöver den använda sakargument, och göra det hyffsat bra. Bland feministbloggare verkar det mer vara känslomässig slagkraft som räknas.

Vilken part vet inte vad feminism är?

Många av feminismens kritiker har i åratal eller rent av decennier betraktat feminismen, och dess kvinnoperspektiv, och hört dess argument, men de har också sett frågor ur mansperspektiv. De har lyssnat på parterna, vägt deras argument och dragit sina slutsatser.

Feministerna har också i åratal eller rent av decennier betraktat feminismen, och dess kvinnoperspektiv, och hört dess argument. Men de ser sällan frågor ur ett mansperspektiv, och vägrar för det mesta att lyssna på det, utan avfärdar sådana perspektiv och argument som ”kvinnohat”. Hur mycket perspektiv har någon på vad feminism är, som bara betraktat rörelsen inifrån?

Hur korrekt blir en hemmablind inifrånbetraktelse, befriad från utifrånperspektiv? Så vilken part är det som kan uttala sig om vad feminism är?

Visst finns det manschauvinistiska antifeminister, och de som inte lyssnat på feminismen, som avfärdar den lika kategoriskt som feminister avfärdar kritiken mot feminismen, men sådana antifeminister är bara en del av kritikerna, och de får inte särskilt hög status. De som uppnått hög status, som Ström och Billing, de har varit kritiker som vägt båda sidors argument. De har inte förkastat feminismens teser ohörda, utan förkastat dem för att de är inkompatibla med verkligheten. Bland feminister är det ovanligt med de som vägt båda sidors argument, man vill inte höra andra versioner, och förhåller sig bara till vulgärkritik eller karikatyrer av seriös kritik. De feminister som på allvar väger båda sidors argument tappar i sinom tid sin feministiska syn, de inser att den feministiska beskrivningen av kvinnor som särskilt drabbade, diskriminerade, och underordnade, inte håller. De inser att feminismens kombination av omsorg om kvinnor och likgiltighet mot män, inte har någonting med jämställdhet att göra.

Written by bittergubben

6 juli, 2013 at 14:42

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,