bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘vetenskap

Studie visar 2-1 preferens för kvinnor inom STEM

with 10 comments

Erik uppmärksammar en studie som kommit fram till en påtaglig diskriminering till förmån för kvinnor, vid tillsättning av akademiska tjänster inom STEM. http://genusdebatten.se/presstopp-ny-studie-av-stem-avslojar-21-preferens-for-att-anstalla-kvinnor/

Studien uppmärksammas även av Scott Alexander. Han jämför med en annan studie som kommit fram till motsatsen och spekulerar om varför de fått olika resultat. http://slatestarcodex.com/2015/04/15/trouble-walking-down-the-hallway/

Studien med förmån till kvinnor, vs studien som hittade diskriminering till förmån för män:

  • För en tillsättning av ”tenure-track faculty” vs ”lab manager”

  • Excellenta resuméer vs ordinära resuméer

  • Skulle du anställa? vs Vem är mest anställningsbar?

  • Namnlös (kön indikeras med pronomen) vs med namn givna (och oklart om namnen är likvärdiga)

  • Förväntade avsaknad av kvinnodiskriminering vs förväntade sig kvinnodiskriminering.

En kommentator hävdar:

A mediocre resume (like MR&a) primes negative stereotypes about women in a way that an excellent resume (like W&C) does not. MR&a was looking for the sexism effect, W&C was looking the the over-correction for that effect. It seems like MR&a is right – sexist stereotyping is a major issue – and W&C is right – academics are already care about sexist stereotyping and are trying to counteract it.

Sett till enskilda punkter uppfattar jag det som osannolikt att de skulle ha avgörande skillnad. Men om en forskare vill påvisa ett visst resultat, och väljer detaljerna i upplägget på ett sådant sätt som forskaren på något sätt associerar med ett utfall – även om det inte är utstuderat, utan bara en vag association – kan den ackumulerade effekten av många sådana faktorer bli påtaglig?

Man bör undvika att bara ta något specifikt, som John vs Jennifer, utan ta en mångfald av olika namn, som någorlunda motsvarar den faktiska spridningen av namn, och på samma sätt inte bara resuméer av en viss kvalitet, utan ha en spridning, så att man reducerar sådana risker, och kan se deras betydelse.

Erik hävdar att forskarduon ”var ute efter att avslöja sexistiska strukturer mot kvinnor”. Men Alexander håller alltså inte med på den punkten:

I love stories about how scientists set out to prove some position they consider obvious, but unexpectedly end up changing their minds when the results come in. But this isn’t one of those stories. Williams and Ceci have been vocal proponents of the position that science isn’t sexist for years now – for example, their article in the New York Times last year, Academic Science Isn’t Sexist. In 2010 they wrote Understanding Current Causes Of Women’s Underrepresentation In Science, which states:

The ongoing focus on sex discrimination in reviewing, interviewing, and hiring represents costly, misplaced effort: Society is engaged in the present in solving problems of the past, rather than in addressing meaningful limitations deterring women’s participation in science, technology, engineering, and mathematics careers today. Addressing today’s causes of underrepresentation requires focusing on education and policy changes that will make institutions responsive to differing biological realities of the sexes.

So they can hardly claim to be going into this with perfect neutrality.

Alltså, även om de som gjort studierna är oeniga om huruvida kvinnor diskrimineras vid tillsättningar, och därmed över hur man lämpligen förbättrar för kvinnor, så är de eniga om att det som är viktigt, det är att göra saker och ting bättre för specifikt kvinnor.

Läs även Ninnis granskning av påståendet att kvinnor diskrimineras vid tillsättning av professorer: http://genusdebatten.se/ninni-filosofennils-rond-4/

Annonser

Written by bittergubben

16 april, 2015 at 12:48

Charlotte Vainio och den ovetenskapliga genusvetenskapen

with 26 comments

Jag kritiserar ofta genusvetenskapen, och har även läst en hel del negativt om den. Det som kritiseras är i första hand kunskapssynen, där man å ena sidan kan hävda att någonting är sant för att det passar med ideologin och de politiska syften man vill tjäna, och detta utan att kollegorna reagerar, och å andra sidan kan få skit om man hävdar något som är väl underbyggt, men som inte passar ideologin.

Men Vainio har en helt annan bild av kritiken: ”… att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt. […] Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. […] man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/11/07/genusvetenskapens-vetenskaplighet-och-motstandet-mot-forskning-om-kvinnor/

Huh? Vad?

Om det är sant har jag tydligen väldigt dålig koll på kritiken mot genusvetenskapen, för det där var jag inte bekant med.

Det bedrivs seriös forskning om och av kvinnor. Jag har inte sett någon hävda något annat. Problemet med den oseriösa genusvetenskapen är inte att den fokuserar på kvinnofrågor, utan att den gör det ideologiskt snarare än vetenskapligt. För att illustrera vad kritiken handlar om, låt oss jämföra med ett annat exempel på samma ovetenskaplighet, nämligen kreationismen.

Bondensson: ”På flera punkter kunde nämligen de övriga experterna på ett övertygande sätt argumentera för, genom hänvisningar till studier och genomförda experiment, att det faktiskt föreligger bevisade biologiska skillnader mellan män och kvinnor, t.ex. våldsbenägenhet, spatial förmåga och kommunikationsförmåga. Lars Jalmert underkände dock alla sådana resonemang, och påstod istället att några sådana biologiska skillnader mellan män och kvinnor icke existerar. Jaha ja, men sättet på vilket han argumenterade fångade dock mitt intresse. Han hänvisade nämligen inte själv till några studier eller till några genomförda experiment, d.v.s. sådant man normalt sett förknippar med vetenskap. Istället viftade han bort de övrigas argumentation genom att lägga fram hypoteser kring vad som kan gå fel i [de] typer av studier och experiment som de övriga lutade sig mot, och upprepade sedan sin fasta övertygelse om att några biologiska skillnader inte existerar.

Lars Jalmerts sätt att resonera påminner mig väldigt mycket om när jag hängde på talk.origins och fick höra kreationister debattera mot biologer. Kreationisterna, som alltså är en grupp individer som påstår att det inte finns några vetenskapliga belägg för evolutionsläran och istället hänvisar till Bibelns skapelseberättelse, hade naturligtvis aldrig några egna data till stöd för sin hypotes om Adam och Eva. Istället kom de med ändlösa spekulationer kring vad som till äventyrs kunde gått fel vid än det ena, än det andra experimentet som biologerna genomfört. Dock, precis som Lars Jalmert, utan att någonsin kontrollera om det som de påstod kan gå fel verkligen gått fel, eller ännu bättre hänvisa till egna försök som bevisar att de andra forskarna gjort ett misstag.

Lars Jalmert är en fiende till sanningen, precis som kreationisterna.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=2

Ytterligare ett exempel kan ju vara förnekandet att människans utsläpp påverkar klimatet. Må så vara att det inom media kan förekomma ”klimatalarmism”, men inom vetenskapen finns en konsensus att temperaturen har stigit, att den kommer att fortsätta stiga, och att av människan orsakade utsläpp är huvudorsak. Men det finns de som förnekar detta, som kommer med allehanda krystade förklaringar till varför vetenskapen skulle vara fel, och att det bara är påhitt alltihop. Det spelar ingen roll hur ofta, hur sakligt, och hur grundligt deras argument vederläggs, de fortsätter ändå. Jag har intrycket att det är rätt så hög andel män bland dessa? Och att det i bakgrunden finns kapitalstarka intressen som inte vill ha regleringar av utsläpp, och betalar think-tanks för att producera och sprida argument och ”information”.

Det är två grupper som ligger rätt så långt ifrån feminismens värderingar. Men när det gäller synen på vetenskap sitter genusvetarna, kreationisterna och ”AGW-skeptikerna” i samma båt. Det är ok att hävda som sant det som tjänar de politiska och ideologiska syften som man strävar efter, trots att det inte stöds av – eller rent av motbevisas av – empirin.

Måhända Vainio kommer invända att eftersom genusvetarna är akademiker, vid universiteten, så skall de ha auktoritet, medan kreationisterna och ”AGW-skeptikerna” inte har status vid lärosätena, och därför skall ses som suspekta. Men det handlar inte om vem som säger det, utan vad som sägs, det är – eller snarare det skall vara – argumenten som räknas. Visst, en professor inom en vetenskaplig kultur, skulle förvisso ha en hög auktoritet, men det är en konsekvens av att sådana professorer normalt sett bara hävdar sådan de har saklig grund för, och kan leverera bra argumenten som stödjer deras slutsatser. Det är alltså argumenten och sakligheten hos de inom disciplinen som ger auktoritet till titlarna. Men akademiker inom en disciplin, där man inte har en sådan kultur, där det istället tolereras att de verksamma frekvent producerar ideologiskt trams, deras titlar får ingen sådan status.

Bashflak: ”Charlotte skriver: ”Ditt sista stycke läser jag som att du tänker dig att vardagliga betraktelser av samspelet mellan könen skapar kompetens för att diskutera genusvetenskap. Jag drar nytta av gravitationen varje dag, men jag är ändå jävligt försiktig med att mästra fysiker.”

För det är där skiljelinjen mellan disciplinerna går. Genusvetenskapen sitter i sin kammare och fabulerar teorier som går stick i stäv med vad gemene man kan betrakta empiriskt i sin egen vardag. Betänk nedanstående scenario:

Charlotte observerar gravitationen varje dag, och kommer till slutsatsen att föremål i regel faller nedåt mot jordens yta. Då kommer en fysikprofessor och hävdar att föremål rör sig uppåt, bort från jordens yta. Charlotte tänker WTF, bullshit! Fysikern frågar då om Charlotte läst fysik på universitetsnivå?

– Eeeh, nej.

– Haha, hur vågar du ifrågasätta en fysikprofessor i ämnet fysik, flicka lilla?

Men om Charlotte har skinn på näsan, så kräver hon att professorn redovisar hur han kommit till sin slutsats, och då kryper det motvilligt fram att han avser specialfallet när han släpper en korkbit från havets botten så att den flyter upp till vattenytan.

Just så fungerar en hel del av genusvetarämnet.” (citat som ursprungligen markerades med kursiv stil har istället citationstecken) http://bashflak.wordpress.com/2013/09/07/auktoritetstro-ii/

Om fysikprofessorer i allmänhet betedde sig så, och deras kollegor accepterade det, skulle deras titlar få samma status som genusvetarnas. Trots att de studerar fysiken och naturlagarna, inte kvinnor och könsroller; det som spelar roll är inte vilket ämne de ägnar sig åt, utan hur vetenskapliga disciplinerna är.

Vainio: ”Det viktiga och det fina med vetenskap är att den är självsanerande. Det finns freaks överallt men de sorteras automatiskt bort i något skede när de inte får gehör för sina resultat inom forskarsamfundet.”

Inom riktig vetenskap sorteras de bort, ja. Men de blir inte bortsorterade bara för att man kallar det för vetenskap. Kreationisterna gör anspråk på att de ägnar sig åt vetenskap. Innebär det att kreationismen är en självsanerande rörelse, där osakligheter sorteras bort? Eller är det så att teser får gehör eller inte, bland andra kreationister, inte utifrån hur sakliga de teserna är, utan i hur hög grad de passar kreationismens agenda? I den mån utsortering och gehör inte utgår från saklighet, utan baseras på ideologisk lämplighet, så är det inte vetenskap, även om utövarna vill kalla det för vetenskap.

Frågan är, har man i första hand en vetenskaplig kultur, som sorterar bort osakligheter och ideologiskt svammel, eller accepterar man sådana osakligheter som gynnar vissa ideologiska agendor?

Inom genusvetenskapen saknas vetenskapskulturen, vetenskapens normer. Där har det varit så normkritiskt att man gjort sig av med dylikt ”patriarkalt” bagage. Visst är det möjligt för enskilda genusvetare att göra seriös forskning ändå, men det är hopplöst att som utomstående veta vilka de är, när det inte finns någon intern kultur som upprätthåller kvalitén, och tar avstånd från de som ägnar sig åt ideologiskt svammel. Hur skall man som utomstående kunna lita på att en rapport är seriöst gjord, när det inte finns interna krav?

Ninni var t.ex. positiv till Vainios masteruppsats: http://genusdebatten.se/charlottes-masteruppsats/

Det är mycket möjligt att den är helt seriös och respektabel. Men hur skall man som utomstående kunna vara säker? Det är omöjligt att läsa alla källor till alla rapporter man är intresserad av; ibland kan det vara vettigt att ta en delmängd av källorna och kolla upp dem, men ofta är det inte praktiskt. Det krävs att personer man kan lita på har konstaterat att det stämmer, att rapporten är bra. Det är det som vetenskap handlar om. Att det finns en kultur, med krav på saklighet, krav på strävan efter korrekthet. Det som godkänns från den kulturen, som varandes bra, kan man antagligen lita på, det håller en högre klass än vad man som individ skulle ha någon möjlighet att komma upp till.

Den rikliga förekomsten av osakligheter som godkänns inom genusvetenskapen visar att det inte finns en sådan kultur. Nej, jag hävdar inte att alla genusvetare tror på alla osakligheterna, som att biologi skulle vara irrelevant för könsskillnaderna, men det finns en acceptans inom kulturen; de som gör sådan påståenden är rumsrena och accepterade. Det kanske finns en vetenskaplig kultur vid vissa genusvetenskapliga institutioner, men då borde man märkt att de som grupp tar avstånd från övrig genusvetenskap. När det inte finns en sådan vetenskaplig kultur som ger tyngd och legitimitet åt rapporterna är man som utomstående tvungen att betrakta dem som debattartiklar. Det blir ju frustrerande för någon som lagt ner flera år av seriösa efterforskningar om deras verk på sin höjd betraktas som en välskriven debattartikel, men vad skall man som utomstående göra? Tro på en potpurri av texter, som påstår lite vad som helst?

Vill Vainio, och andra genusvetare, ändra på den här situationen, går det inte att låtsas som att de oseriösa kollegorna inte finns eller inte spelar någon roll. Det är genusvetenskapens tolerans för osakligheter som gör den till en pseudovetenskap.

Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, …”

När en genusvetare publicerar ovetenskapligt trams, så ”pissar” hon på sina kollegor, när dessa kollegor inte protesterar, ”pissar” de på sig själva (åtminstone i den mån de bryr sig om hur hög status det är att vara genusvetare). Om Vainio vill förhindra att alla dessa kattungar håller på och gråter, borde hon ta och kräva räfst och rättning bland sina kollegor.

Hjernevask må vara uttjatat, med det är en utmärkt illustration, och debatten efter ett utmärkt exempel på hur genusvetare inte kritiserar kollegorna utan istället kritiserar kritiken. Kan någon komma med motexempel, där genusvetare som har en dylik kunskapssyn får kritik från sina kollegor, som ställer krav på vetenskaplighet? Och då utan att detta drivits av externa påtryckningar?

När en genusvetare väljer att förlöjliga omnämnanden av Hjernevask, så ”pissar” hon på sin disciplin. Hon säger att den underliggande ovetenskapligheten som påvisas i Hjernevask inte är någon skandal, men att det är stötande att den kritiseras. En seriös forskare skulle, i den mån ämnet kommer upp, ta avstånd till ovetenskapligheten – och om möjligt göra klart att det inom vederbörandes egen institution minsann inte går till på det viset. Om Vainio t.ex. hävdade att det bland genushistoriker finns en seriös kunskapssyn, och ett avståndstagande från den avsaknad av vetenskaplighet som accepteras inom en del andra discipliner av genusvetenskapen, så skulle jag inte kunna avfärda det, jag har ingen koll på genushistoria som disciplin. Men istället kritiserar hon att genusvetenskapen kritiseras överhuvudtaget, vilket inte indikerar att genushistoriker skulle hålla högre standard än genusvetare i allmänhet.

Exemplet må som sagt vara uttjatat, men det är likväl relevant, för genusvetenskapen har inte gått vidare. Den har inte gjort räfst och rättning, den har inte proklamerat att de där oseriösa tiderna har de lagt bakom sig, den har inte proklamerat att den numera anammat vetenskapens normer. Så länge som den inte gör det, utan istället tar avstånd från legitim kritik, finns ingen orsak att tro att situationen har förbättrats, och i den meningen är Hjernevask alltjämt aktuellt.

Även om det skulle vara så att genusvetarna, utifrån yttre tryck och häcklanden, skulle övergivit positionen att biologin är irrelevant, kvarstår den ovetenskaplighet och kunskapssyn utifrån vilken genusvetenskapen en gång anammade positionen. När skall genusvetare börja ta avstånd från ideologisk kunskapsproduktion inom sin disciplin?

Och nej, det är inte bara Hjernevask och Könskriget, de är bara de som haft överlägset störst genomslag. Det finns gott om exempel på genusvetenskap som inte håller måttet.

Som för att visa upp genusvetenskapens nödvändighet och förträfflighet, ger Vainio exemplet Agnes Wold. Men är Wold en genusvetare? ”professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora vid Sahlgrenska akademin, institutionen för biomedicin […] Wold är specialiserad på tarmens normala bakterieflora och dess interaktion med immunsystemet. Tillsammans med sin forskargrupp studerar hon särskilt om allergier och inflammatorisk tarmsjukdom kan bero på förändrad tarmflora.” http://sv.wikipedia.org/wiki/Agnes_Wold

Vainio besväras dock inte av konstateranden om Wolds titlar: ”Och det är en viktig påpekan om Agnes Wold! Undrade när någon skulle slå ner mot henne som ideologiskt driven, precis som mot Gunilla Krantz.” Det är i första hand Nationella Sekteriatet för Genusideologi som det slagits ner på. Krantz har kritiserats för att hon vikt sig för deras påtryckningar (och andras); jag har inte sett att hennes forskning kritiserats.

Även om Wold hade varit en genusvetare, har inte det någon relevans gentemot kritiken. Frågan är inte huruvida det kan finnas seriösa genusvetare, som har åstadkommit något av värde, och som drar välgrundade slutsatser; nej, frågan är om det finns oseriösa genusvetare, som producerar ideologiskt trams, men vars arbete ändå accepteras och respekteras kollegorna.

Written by bittergubben

10 november, 2013 at 13:59

Genusvetenskapens kunskapssyn; Genushistorikern Charlotte hävdar NAGVALT

with 5 comments

Dick Harrison beklagar sig över kunskapsföraktet, och den allt sämre bildningen bland unga, som istället för kunskaper lär sig att ”ifrågasätta”. http://www.magma.fi/dick-harrison/vad-kan-ungdomarna-istaellet

Personligen skulle jag vara benägen att delvis koppla ihop det med feminismen, som ibland verkar hävda att kunskap är någon sorts patriarkal härskarteknik, och att eleverna inte skall sägas åt när de har ”fel” eftersom det är kränkande för eleven. Att skolan skall fokusera på mående, snarare än inlärning.

Som en parantes för att illustrera den kopplingen mellan genus och kunskapsförakt, betrakta t.ex. Moira von Wright, professor i pedagogik och rektor vid Södertörns högskola. I rapporten ”Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i fysikläromedel?” från 1998 så skrev hon enligt nedan. http://www.skolverket.se/publikationer?id=590

Genom att beskriva tidigare epokers kunskap som ”tro” och dagens naturvetenskapliga kunskap som ”vetande” tar man ställning till förmån för det man kallar den naturvetenskapliga världsbilden och ger den tolkningsföreträde. De flesta texter har tagit det som en central uppgift att påbjuda en naturvetenskaplig världsbild för eleverna, dvs. en världsbild som kännetecknas av en starkt tilltro till vetenskapens möjligheter att lösa problem och som präglas av ett särskilt förhållande till naturen, där människan uppfattas som naturens herre. Texterna kännetecknas av de drag som man brukar förknippa med den naturvetenskapliga världsbilden; kausalitetstro, mekanism och determinism.”

En viktig följemening av detta blir att vetenskapen är objektiv och neutral. Av detta följer att även den fysikaliska kunskapen är objektiv och neutral. Implicit betyder det att alla som seriöst och på ett metodiskt riktigt sätt undersöker fenomenen kommer fram till samma svar och ”uppfattar det lika”. Vetenskapen står då inte endast för den rätta kunskapen, utan även för den rätta metoden till kunskap.”

Wright citerar en fysikbok: ”Regnbågen är sagoomspunnen i många kulturer. Där regnbågen börjar, eller slutar om du så vill, finns enligt folktron en gömd skatt. Vi vet att våra försök att nå denna plats är dömda att misslyckas. Regnbågen är omöjlig att nå fram till. Redan Aristoteles (384-322 f Kr) insåg att regnbågen syntes i en viss riktning och inte fanns på en viss plats.”

Och kommenterar: ”Efter denna inledning kommer man småningom fram till att beskriva vad regnbågen ”egentligen” är. Vad blir då följemeningen av det sagda? Att folk tror att det finns en skatt, men ”vi” vet att det är dömt att misslyckas. Ty ”vi” vet ju att regnbågen inte har en början eller ett slut…. Men vem är ”vi”? Är ”vi” fysikerna, naturvetarna: vi som kan, vi som vet, medan ”folk” tror? Den underton i texten som avfärdar folktron som löjligt skrock tolkar berättelsen konkret. Men är det rimligt att jämställa en sägenomspunnen berättelse med beskrivningen av ett fysikaliskt fenomen på detta sätt? Som fysikaliskt fenomen har regnbågen ingen början och inget slut, men för berättelsen, den sociala, kulturella, filosofiska, estetiska och religiösa dimensionen handlar regnbågen om något annat: regnbågen som värdering. Regnbågens början kan också vara dess slut, slutet kan vara början. När jag ser regnbågen står jag mitt i den: jag är i centrum och skatten är en gest, en symbolisk möjlighet som regnbågen ger mig. När textförfattarna uttalar sig förringande om regnbågen, och endast godkänner ett ”objektivt vetande” om den, förringar man inte bara sagan och tusenårig levnadsvisdom, utan även en annan form av vetande, nämligen förvåningen som kunskapsrelation.”

Det traditionella naturvetenskapliga tänkesättets och den naturvetenskapliga kunskapens överhöghet och tolkningsföreträde är emellertid inte självklar och evig. Kanske kan man rentav ompröva fysikens plats som grundläggande vetenskap och som ideal för andra vetenskaper? Harding (1998) ifrågasätter inte fysiken som vetenskap, men hon ifrågasätter dess plats högst i vetenskapernas hierarki, och föreslår att man vänder upp och ner på den hierarki över vetenskaperna som Wienkretsen slagit fast. Hon motiverar detta med att fysiken i sig är en tveksam modell för att begripa sig på fysik, och menar att de vetenskaper som är mest kritiska och kontextsökande bland human- och samhällsvetenskaperna (social sciences) kan erbjuda de bästa modellerna för vetenskapliga undersökningar, även för fysiken. Detta eftersom effekterna av naturvetenskapen också utgör en del av naturvetenskapen. På så sätt är naturvetenskapen grundad i samhällsvetenskapen och allt som en naturvetare gör eller tänker blir en del av den sociala världen.”

Vad innebär det för jämställdheten att fysikböckerna framhåller det som centralt att förmedla en mekanistisk och deterministisk världsbild till eleverna och betona dess företräde? Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden – och ändå är just detta vad de flesta läroböcker i fysik gör, och därmed bidrar de till upprätthållandet av den asymmetriska och hierarkiska relationen mellan manligt och kvinnligt inom naturvetenskapen. Då fysiken okritiskt framställs som den enda sanningen intar den en scientistisk position och utövar därigenom symbolisk (negativ) makt över elevernas kunskapsprocess (Sundgren 1996).”

De forskare som jag har hänvisat till antyder dock att denna situation skulle förändras om man förändrade läroplanen till att inkludera en förståelse av naturvetenskapen som en social process. Om vi godtar argumentet att naturvetenskapen är en del av vår kultur innebär det att vi också har skäl att ompröva naturvetenskapens roll i skolan. En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort. Det, i sin tur, förutsätter ett genomgripande nytänkande kring kursplanen i fysik. Evelyn Fox Keller (1985, s.3) har frågat: How much of the nature of science is bound up with the idea of masculinity, and what would it mean for science if it were otherwise? Det är sannolikt att en jämställd läroplan skulle uppfattas som en utmaning eller en provokation för många lärare och för många i det naturvetenskapliga samfundet som gärna vill se sin egen kunskap behandlad i skolan. Kanske kan vi inledningsvis börja med att ställa frågan om hur man kunde få flickor mer intresserade av naturvetenskapliga karriärer, på ett annat sätt. Exempelvis genom att vända på den allmänt förekommande frågan om hur vi skall få flickor intresserade av fysik, till att fråga: Hur skall vi få fysiken intresserad av genus och kvinnliga perspektiv?

Hennes kunskapssyn kritiserar av flera, t.ex. docent Sindra Peterson Årsköld: ”Wow. Jag vet inte vilket som är värst: att kvinnan åter klassas som oförmögen till logisk tankeverksamhet, eller att fysikböcker borde rensas från kunskapsinnehåll – kan det vara för att förhindra ett orättvist försprång för de logiskt kapabla? Som kvinna, fysiker och kemist blir jag förolämpad och upprörd över dessa idéer. Varför angriper man naturvetenskapen, vars oföränderliga kärna står över genus och som dessutom är nyckeln till den rikedom som gör att vi överhuvud taget kan sitta här och spekulera, mätta och friska? Och varför blanda in hypoteser om vår sexualitet i praktiskt jämställdhetsarbete, som ska syfta till lika villkor på arbetsplatsen och inget annat? Huruvida det är arv eller miljö som ger oss våra genusidentiteter är irrelevant i sammanhanget. Som feminist blir jag snarare rädd. Om förtroendet för jämställdhetsarbetet urholkas kommer vi att se en fruktansvärd back-lash, och dyrt vunnen mark kommer att förloras. Därför måste vi omgående hitta tillbaka till huvudspåret: Män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Samma lön för samma insatser. Vi no-nonsense-feminister måste förmedla detta tydligt till makthavarna.http://www.kilu.lu.se/fileadmin/kilu/Newsletter/1104_Sindra_Peterson_AArskoeld_i_Kemivaerlden_Biotech.pdf (Som Rutger Stjernström påpekar borde Årsköld sluta kalla sig feminist: http://stadatyttre.blogspot.se/2011/04/tank-pa-vad-du-sager-sa-att-du-sager.html)

Tanja Bergkvist sågar friskt: http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/01/28/von-wright-och-tekoppen/

Även Sören Holst och Olle Häggström är starkt kritiska: ”Inom den akademiska världen är det lyckligtvis tillåtet att ha fel. Och att ändra sig när man blir varse sina misstag. Måhända har von Wright ändrat uppfattning sedan hon skrev rapporten. I så fall borde hon deklarera detta innan hon eventuellt tillträder posten som rektor på Södertörns högskola. Annars uppstår en märklig situation, med en uttalat vetenskapsfientlig rektor för ett svenskt lärosäte.” http://www.newsmill.se/node/16294

Wright svarar dock med att försvara rapporten: ”Rapporten är på många sätt överspelad då den analyserar läromedel som delvis är mer än femton år gamla. Sedan dess har det hänt en hel del på såväl didaktikens som jämställdhetens och genusforskningens område. Med detta sagt vill jag ändå understryka att det i rapporten inte finns något som är vetenskapsfientligt i allmänhet eller fysikfientligt i synnerhet. … Mitt vetenskapsområde är pedagogik och jag studerade läroböcker och hur fysiken presenteras för eleverna i skolan. Rapporten är didaktisk, det vill säga den handlar om elevers lärande och hur skolans läromedel framställer skolkunskap. … Ett auktoritärt förhållningssätt riskerar istället att skrämma bort många elever. Rapporten handlade överhuvudtaget inte om en analys av den vetenskapliga disciplinen fysik. Trots detta hävdar artikelförfattarna att jag skulle vilja ändra på själva ämnet fysik.” http://www.newsmill.se/node/17919

Alltså, hon säger att hon inte är fientlig till vetenskap, bara mot att man undervisar barnen i vetenskap på ett sätt som utgår från den kunskap som vetenskapen har etablerat. Vilket är full tillräcklig kunskapsfientlighet för att ge det som exempel på den kunskapsfientlighet och ”obildningens apologeter” som Harrison pratar om.

Måhända läsaren invänder att det bara är en person, och att man inte kan döma en disciplin baserat på en person; men förutom att det finns många fler med liknande inställning, beakta hur disciplinen reagerar? Tar de avstånd, eller är hennes kunskapssyn accepterad och rumsren bland hennes kollegor? Svar: hon blir professor utnämns till rektor. Baserat på dylikt kan man säga något om kulturen, om kunskapssynen, och vad man kan förvänta sig av disciplinen.

Hmm, det blev en lång parantes.

Genushistorikern Charlotte har ett inlägg som tar sin utgångspunkt i Harrisons kritik av kunskapsfientligheten.

Det är en del av det som står om kunskapsfientligheten som jag håller med om, t.ex. att en bidragande faktor är att alla gymnasieelever skall vara teoretiker – det vore bättre om praktiska linjer på gymnasiet var ett alternativ för de som inte känner för det teoretiska. Man skulle istället kunna kräva att högskolor måste kunna tillhandahålla ett basår för de som behöver läsa in teori – då skulle en praktisk tvåårig gymnasieutbildning kunna betraktas som de första två åren i en treårig utbildning som ger högskolebehörighet.

Men hon tar en helt annan illustration av kunskapsfientlighet: Ett inlägg där Erik kritiserar genusvetaren Anna Lindeborgs analys av jämställdismen. http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/ (där finns pingback till hennes inlägg) Mitt inlägg om Lindeborgs uppsats: https://bittergubben.wordpress.com/2013/09/01/anna-lindeborg-dekonstruerar-jamstalldismen-men-inte-sina-egna-stereotyper/

Hon försvarar Lindeborgs laborerande med ord med att det är det man skall göra vid diskursanalys. Men det diskursanalysen skall laborera med är den text som analyseras, dess ord; att på det i akademiska sammanhang alltför vanliga viset istället dölja det man säger i fikonspråk och tillkrånglat språkbruk, det är inte syftet. Och det verkliga problemet är ju att så mycket av det som hon hävdar är fel, och då blir det inte bättre av att man lindar in det i fikonspråk …

Jag håller med om kritiken av Eriks användning av ordet teori. Den betydelse han tillmäter ordet teori, skulle jag snarare benämna ”vetenskapligt etablerad teori”. Även om en teori blivit falsifierad, förkastad, och dumpad på vetenskapshistoriens sophög, eller aldrig blivit testad, så är det likväl en teori, men Erik verkar anse att ordet bara kan användas för de teorier som utförligt testats och klarat sig. När en teori som är otestad, eller rent av falsifierad femtielva gånger, ändå är en väletablerad genusvetenskaplig teori, så är inte problemet att de använder ordet teori, utan att den blir accepterad trots att den inte har styrkts av testning. Och det är ju likväl det som Erik klagar över, även om han då gör det med andra ord än mig.

Charlottes syn är tämligen annorlunda (i mittenstycket citerar hon Erik): ”Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

    ”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika.”

Nog kan man säga att vetenskapens teorier beordrar – de utgör tvångströjor av etablerade sanningar; skall man bryta dem, och alltså bryta mot den inom disciplinen etablerade bilden för hur världen fungerar, bör man ha belägg för varför det skulle vara motiverat att ersätta den tidigare teorin men en ny, modifierad teori; eller åtminstone att den etablerade teorin inte ordentligt testats i det avseende som man bryter mot den, och då presentera sitt alternativ som en hypotes. Om sedan genusvetare kan ta sig friheten att använda vilken feministisk teori som helst som de känner för att använda, så att det där inte handlar om att beordra, så är ju det förvisso en annan fråga.

Riktig vetenskapen har en kultur, som ställer krav på de som forskar. Den kräver att de skall sträva efter saklighet. Har något falsifierats, så kan man inte bara strunta i det, och låtsas som att teorin inte behöver korrigeras. Någon som bryter mot detta tappar sin status bland sina kollegor, lärosäten som inte har en sådan inställning förlorar sitt anseende i vetenskapliga sammanhang. Om kollegorna inte har en sådan attityd, så saknas den vetenskapliga kulturen; deras attityd är kulturen, och utan den kulturen är det inte vetenskap.

Detta att inte all genusvetenskap som utgår från att könen är biologiskt lika, visst är det sant. Men problemet är ju att genusvetarna kan ta sig friheten att välja att utgå från det, att där inte finns någon vetenskaplig kultur som kräver saklighet. Kollegorna ser inte ner på den som skiter i sakligheten. Kollegorna väljer istället att kritisera kritiken. Även i den mån någon erkänner att en del genusvetare helt osakligt håller fast vid falsifierade påståenden, eller hävdar saker som de inte har något stöd för, så kommer ändå fortsättningen: Not All GenusVetare Are Like That.

Det är inte alla genusvetare som hävdar att könen bara är en social konstruktion. Men det finns ändå de som gör det. Och var är de genusvetare som avfärdar dessa ovetenskapliga genusvetare som ovetenskapliga? Det jag hör är istället försvar av genusvetenskapen. Charlotte är ännu en av dessa genusvetare, som hellre försvarar genusvetenskapen mot kritik, än kritiserar de genusvetare som antingen själva är ovetenskapliga eller ser mellan fingrarna med kollegors osaklighet. Det verkar nästan som att All GenusVetare Are Like That.

Genusvetare studerar inte biologi

Hur kan den omständighet, att genusvetare inte studerar biologi, vara en legitim grund till att många av dem titt som tätt och med kategorisk bestämdhet gör felaktiga påståenden som förnekar biologins roll? Charlotte hävdar det att det är en bra förklaring, och i hennes därpå följande inlägg så lägger hon ut texten, men det blir inte bättre för det.

Hon baserar sig där på att evolutionspsykologin inte är så falsifierbar, och visst, den funkar mest som en hypotesgenerator. Men dess grundprinciper är mer eller mindre oundvikliga konsekvenser av evolutionsteorin, alternativet är den absurda hypotesen att biokemins lagar upphör att gälla för de DNA-sekvenser som rör den mänskliga hjärnan; det finns inget som vederlägger dess grundprinciper. Och det finns gott om andra belägg för biologins betydelse; t.ex. hur de preferenser som anses könade påverkas av hormoner; varför skall bara evolutionspsykologin beaktas när man bedömer vilka bevis som finns för biologiska könsskillnader?

Det finns inom genusvetenskapen/feminismen en strömning att vilja förklara hela könsskillnaden med socialisering, att förneka att biologin har någon signifikant betydelse för könsskillnader. Denna ideologi hamnar i konflikt med vetenskap och de som värderar vetenskap. Detta, att göra kategoriska uttalanden om biologins roll, utan grund, och trots bevis för att biologin är en viktig faktor i könsskillnader, är fullständigt ovetenskapligt, det visar på en kunskapssyn med ett enormt kunskapsförakt. Att kollegorna accepterar det visar att genusvetenskapen saknar en vetenskaplig kultur, att genusvetenskapen inte är en vetenskap.

Om det hade varit så, att det fanns en massa biologer som hävdade att socialisering inte spelar någon som helst roll för vilken personlighet vi får, så hade det varit lika korkat, men det är inte vad biologerna hävdar. De utesluter inte att den del av den individuella variationen som de inte kan förklara, kan förklaras med sociala/kulturella faktorer, men det är just så som antibiologistiska genusvetare beter sig – de konstaterar att det sociala/kulturella spelar roll, och hävdar att därmed spelar inte biologin någon roll.

Man kan inte ställa biologers och genusvetares resultat mot varandra för de studerar inte samma sak. Biologer som studerar skillnader mellan könen gör det utgående från biologi – de studerar kön. Genusvetare gör det utifrån social kontext – de studerar genus. Dessutom är det i princip bara på antifeministiska bloggar som det råder en stor konflikt mellan biologi och genus.”

Alltså, vi behöver inte bli upprörda över när genusvetare gör kategoriska uttalanden om att biologi är irrelevant för könsskillnader; eftersom de gör detta UTAN ATT HA STUDERAT FRÅGAN! Stön. Varför gör de då sådana uttalanden, och varför är det accepterat bland andra genusvetare, som t.ex. Charlotte själv, som väljer att kritisera kritiken mot ovetenskapligheten, men tittar bort från kollegornas avsaknad av vetenskaplighet?

Och visst, det är väl främst på antifeministiska bloggar som konflikten ”råder”; inom genusvetenskapen själv råder antagligen inte mycket till konflikt i frågan, där är det tillåtet att förneka biologins roll, och göra andra godtyckliga påhitt, oavsett hur grovt de strider mot vad som är känt om värden – bara inte påhitten strider mot ideologin, då blir det konflikt.

Written by bittergubben

5 september, 2013 at 12:00

Anna Lindeborg dekonstruerar jämställdismen, men inte sina egna stereotyper

with 6 comments

Anna Lindeborgs masteruppsats i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet har åtminstone en kul titel: ”Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet”. http://hdl.handle.net/2077/33753

Jag börjar med att försöka säga några positiva saker. I kapitel 2 gör hon en bra hantering av begreppet antifeminism, och beskriver rimligt hur det finns olika syn på begreppet inom ”rörelsen”. En sak jag skulle vilja tillägga är att utöver de olika betydelser som tillskrivs begreppet, finns också skillnad i förhållande till feminismen; i synnerhet Pelle Billing (och Certatio) är inte riktigt antifeminister även med min användning av ordet – de är bara kritiska mot stora delar av feminismen, inte feminismen som sådan, och tycker att det finns bra feminism. Vilket måhända beror på att man tillskriver ordet feminism olika betydelse …

Erik på Genusdebatten är kritisk till att hon använder ordet feminismkritisk istället för jämställdism; jag delar inte den kritiken utan tycker båda orden är rimliga. Jämställdismen ÄR kritisk mot modern svensk feminism, det är inget att hymla om.

Hon citerar mycket av det som hon tolkar, så det går att förhålla sig till hennes tolkningar. Ofta när feminister skriver om jämställdister, är det märkliga påståenden som man inte känner igen och undrar vad fanken de har lyckats tolka på det viset. Här får man alltså reda på vad fanken det är hon lyckats tolka på det viset, även om jag ofta undrar hur fanken hon lyckats. Och som läsaren antagligen märkte har jag fått slut på positiva saker att säga.

Lindeborgs egna åsikter liknar Emma Åhmans, åtminstone i mina ögon, men Lindeborgs når inte upp till Åhmans (relativa) respektfullhet i behandlingen av ”de andras” åsikter, som gjorde Åhmans uppsats dräglig. https://bittergubben.wordpress.com/2013/07/20/jag-ar-alltmer-positiv-till-emma-ahmans-uppsats-om-jamstalldister/

Det är så mycket dumheter i hennes rapport, att det blir ohanterligt att bemöta allt; jag fokuserar på områden där jag citeras.

Positivism och extrempositivism

Genom en post-strukturalistisk förståelse av världen grundar sig min epistemologiska utgångspunkt i en kritik av den traditionella positivistiska synen på kunskap som något absolut. En positivistisk kunskapssyn grundar sig på idén om det rationella forskarsubjektet som kan fastställa säker och absolut kunskap.”

För denna beskrivning av positivism hänvisar hon till Torsten Thurén. Ulf T: ”I Kap 3 skriver han iofs ungefär det som Lindeborg refererar, men innan dess skriver han: ”Men observera att positivism inte är detsamma som jag beskrivit som det jag kallar dogmatism, och hermeneutik är inte samma sak som kunskapsrelativism. De moderna forskare som bygger på positivism, är i allmänhet väl medvetna om problemen med att uppnå säker kunskap.” http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38522 (se även http://genusdebatten.se/jamstalldister-granskas-i-genusuppsats-igen-tredje-gangen-gillt/#comment-38502)

Bortsett från en del frågor inom naturvetenskapen, där man möjligen kan ha en så stor tilltro att man betraktar kunskapen som troligtvis varandes en helt korrekt bild av verkligheten, finns det någon – överhuvudtaget någon – som tar en sådan inställning till vetenskap i allmänhet, att de slutsatser som forskare drar skall ses som absoluta sanningar?

Den position som Lindeborg kallar positivism är någonting som inom samhällsfrågor vore extremt, absurt, märkligt. Har den, såsom Lindeborg beskriver den, några utövare där? Eller är det bara en genusvetenskaplig karikatyr, som man använder som kontrast för att få genusvetenskapens kunskapssyn att framstå som vettig? Det Lindeborg benämner positivism kommer jag att benämna extrempositivism; när hon skriver positivism bör man läsa extrempositivism. Jag misstänker att den i stort sett bara existerar som en genusvetenskaplig karikatyr.

Den här uppsatsen skriver in sig i den numera etablerade genusvetenskapliga traditionen att se forskningen som ett kritiskt självreflexivt projekt. Det handlar om att problematisera och dekonstruera vetenskapen, och visa på dess rörlighet och dess instabilitet. Detta genom en kritik av positivismens rationella forskarsubjekt, och dess övertygelse om sann, absolut och objektiv kunskap.”

Denna etablerade feministiska/genusvetenskapliga traditionen att ifrågasätta de karikatyrer man skapar av motparterna? För det är det som hon gör …

Jämställdism som extrempositivistisk

Rörelsen artikulerar genomgående en positivistisk kunskapsdiskurs. Kunskap är en sanning som går att finna utan människors upplevelser av den. Diskursen om den neutrala, objektiva forskaren är stark. Detta är det enda sättet att uppnå sann kunskap om hur det verkligen är. Det mångtydiga elementet kunskap fixeras här som neutral sanning.”

I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning.”

Billing och Bittergubben talar om sin syn på kunskap som något absolut, något man kan finna som en sanning därute. Detta kan man finna förutsättningslöst och fritt.”

Hur kan hon komma fram till att jämställdismen är positivistisk, i den bemärkelse som hon använder ordet?

Verkligheten existerar. Den har de egenskaper den har. Vetenskapens roll är att försöka utröna och modellera detta, med så hög korrekthet som möjligt. Om man har olika hypoteser för hur verkligheten kan vara beskaffad, testar man dessa, ser vilken som stämmer bäst överens med observationer. En del teorier klarar sig, även efter att de blivit utförligt testade, och man kan ha en hög tilltro till att de säger någonting meningsfullt om av verkligheten. Vetenskapens sökande kräver att de som deltar strävar efter neutralitet och objektivitet. Det är ideal, och i ju större utsträckning de uppfylls, desto högre grad av korrekthet kan vetenskapen uppnå. Vetenskapen har förmått att producera en kunskapsmängd, som är oerhört mycket större, och har mycket högre grad av korrekthet, än vad som hade varit möjligt att bygga upp utan vetenskapens ideal. En kunskapsmängd som dramatiskt förbättrat människans livsvillkor.

Hur får Lindeborg detta till extrempositivism? Anser hon, att om man anser att verkligheten existerar bortom våra uppfattningar om den, så anser man att det som forskare kommer fram till är absoluta sanningar, och att om man anser att neutralitet och objektivitet är ideal som är viktiga för vetenskapen, så anser man att forskare magiskt alltid är helt neutrala och objektiva?

Vetenskapen, med dess ideal som neutralitet och objektivitet, dess strävan efter att på ett så korrekt sätt som möjligt beskriva verkligheten, uppnår en högre grad av omfång och korrekthet än vad åsikter och ideologiska postulat någonsin kan göra. En enorm och högkvalitativ kunskapsmassa som ingen individ någonsin skulle kunnat skapa själv, och som det inte hade varit möjligt för människor att bygga upp utan vetenskapens ideal om neutralitet och objektivitet.

I hennes värld verkar det finnas en dikotomi mellan å ena sidan kunskapsrelativism, där det bara existerar åsikter och diskurser, där dessa är lika mycket värda, lika legitima i sina anspråk på att beskriva världen, och å andra sidan, tron på vetenskapen som bara varandes absoluta sanningar. När vi förkastar den första positionen, och hävdar vetenskap som varandes bättre än bara åsikter, antar hon därmed att vi står för den andra. Som att där inte skulle finnas några mellanting. Det här är någonting som säger något om Lindeborg, inte om jämställdismen eller vetenskapen. Det är Lindeborg som står för en väldigt onyanserad bild av vad man kan anse att vetenskap är. Det hon ser som alternativet till hennes egen vetenskapssyn, är en karikatyr, en extremposition, en arketyp. Delar man inte hennes syn på vetenskap, då utgår hon från att man står för karikatyren, istället för att sätta sig in i vad motparten anser. Den vetenskapssyn som jag har ingår uppenbarligen inte i hennes begreppsvärld, och hon verkar inte vilja ta till sig några fler sätt att betrakta vetenskapen än de som hon lärt sig inom den så kallade genusvetenskapen.

Existerar verkligheten, och skall vi försöka förstå den?

Lindeborg: ”Litteraturvetaren Nina Björk skriver i sin bok Under det rosa täcket (1996) att ”Vi bär alltid på en kulturell ryggsäck, som talar om för oss vad vi ska se och hur vi ska värdera det vi ser”. Bittergubben lyfter detta citat och menar att Björks kunskapssyn är anti-intellektuell.”

Hon citerar mig: ”Det finns en verklighet därute, och den kan studeras, den kan undersökas. Att det kan vara svårt, att man kan göra fel, att man kan vara blind för sådant man inte tittar efter, och att värderingar är en helt annan fråga, sådant ursäktar inte att skita i naturen, att förkasta den kunskap som producerats, och istället bara hitta på att saker och ting är så som man av politiska skäl känner för att de skall vara.”

Det kan förefalla en märklig reaktion på det citatet, men hon har klippt ner det citat jag reagerar på. Det inleds egentligen med: ”Naturen står inte att finna bortom våra uppfattningar om den”. Varför valde Lindeborg att klippa bort det? Tycker hon att det är en uppfattning så normal och rimlig att hon inte förstår att det var en central del av vad jag reagerade på? Eller tycker hon att det är fel, så att det är därför hon väljer att inte ta med det?

Hennes kommentar till citatet: ”Bittergubben lyfter svårigheten för forskaren att vara neutral, men landar ändå i att det finns en absolut, sann verklighet därute. Om man inte hittar den handlar det om att ”det kan vara svårt, och att man kan göra fel”.”

Tycker Linderborg att det finns en motsättning mellan att anse, å ena sidan att neutralitet är ett besvärligt ideal att sträva efter, och att vetenskapen mycket väl kan ha fel, och å andra sidan att anse att verkligheten existerar? I så fall, hur? Vari består motsättningen? Jag begriper inte det.

Eller tycker Linderborg att positionen att verkligheten existerar, oundvikligen implicerar att forskare som strävar efter att beskriva den – och tycker att de kan dra slutsatser om den – oundvikligen har funnit absoluta sanningar? I så fall är det ju intressant huruvida Linderborg själv anser att verkligheten inte existerar, bortom våra uppfattningar om den?

Ett vanligt missförstånd av diskursteorin är föreställningen om diskursen som något frikopplat från materialitet. Faktumet att alla objekt upprättas inom en diskursiv praktik, har ingenting att göra med frågan ifall det finns en värld utanför tanken. Att objekt som exempelvis bord och datorer existerar förnekas absolut inte här. Däremot motsätter sig diskursteoretikerna att objekten skulle kunna konstituera sig själva som objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor.”

Alltså, hon förnekar absolut inte att verkligheten existerar (?), men verkar ändå tycka att det är märkligt att jag hävdar att den existerar. Huh? Jag läser ovan som att ”[verkliga] objekt kan inte konstituera sig själva som [diskursiva] objekt, bortom diskursiva tillblivelsevillkor”. Om vi bortser från absurditeten i att tillskriva objekten en egen agens i att konstituera diskursen, skulle jag uttrycka det som att vår nuvarande förståelse av världen begränsas av vår nuvarande förståelse av världen. Alltså en tautologi som jag inte motsätter mig.

Skillnaden mellan oss är då att jag anser att forskare skall sträva efter att förstå verkligheten, sträva efter så hög korrekthet som möjligt, inte bara fritt fantisera om den utan hänsyn till grad av överensstämmelse med verkligheten. Baserat på den skillnaden tycker hon att jag är extrempositivist?

När hon absolut inte förnekar verklighetens existens, implicerar inte det att hon tycker att det som forskare hävdar alltid är absolut sant; men när jag hävdar att verkligheten existerar, och att forskare skall sträva efter att förstå den, så betyder det att jag är en extrempositivist? WTF?

Är det viktigast att vara akademisk forskare, eller att sträva efter korrekthet?

Verkligheten existerar. Man skall sträva efter att ens verklighetsbeskrivning är så korrekt som möjligt, stäva efter att den med så hög sannolikhet som möjligt är kompatibel med verkligheten. Inom vetenskapskulturen är idealen som neutralitet och objektivitet viktiga, men det betyder inte att man behöver vara en akademisk forskare för att sträva efter en så korrekt verklighetsbild som möjligt.

Men Lindeborg ser en konflikt här: ”I de debatter som förs inom rörelsen synliggörs två motstridiga kunskapsdiskurser. Den första utgörs av en positivistisk diskurs genom att kunskap fixeras som fri, neutral och sann verklighetsbeskrivning. Det är den objektiva, neutrala forskaren som kan finna kunskap. Rörelsen menar att jämställdhetspolitiken inte bygger på kunskap då den bygger på den ideologiskt präglade genusvetenskapen. Den andra kunskapsdiskursen skapas genom att fixera kunskap som situerad. Aktörerna inom rörelsen situerar sig själva som personer och skaffar sig kunskap om verkligheten genom denna position. De använder den situerade kunskapen när de argumenterar för sina politiska idéer och när de dementerar feminismens bild av samhället och verkligheten.” / ”Här visar sig en diskursiv kamp mellan hur kunskap ska manifesteras och fixeras. … det finns två konkurrerande, motsägelsefulla kunskapsdiskurser inom rörelsen …

Konflikten bygger på vetenskapssynskarikatyren, där forskare är absolut objektiva och producerar absoluta sanningar; med den som bakgrund blir det problem när folk betraktar egna erfarenheter. Med en mer korrekt beskrivning av rörelsens kunskapssyn blir det inte konflikt. Det handlar om ideal som eftersträvas i riktig vetenskap, och som man kan eftersträva som enskild individ, även om man då knappast når upp till samma nivå som inom vetenskapen. Dessa ideal rycker genusvetenskapen på axlarna åt, rynkar på näsan åt dem, och i Lindeborgs fall, tycker att de som värderar dessa ideal kan avfärdas som någon form av extremister, som tror att forskningsresultat är absolut sanna och att individer inte kan bedriva meningsfull tankeverksamhet?

Det är fler än Kvinnaochantifeminist som manifesterar den kunskap de själva utgår ifrån, genom att situera den i sig själva. Bittergubben skriver: ”Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt.” / ”Här skriver Bittergubben om kunskap, vilket återkommer i många av bloggarnas resonemang kring kön och könsskillnader, med utgångspunkten i ”jag tror att”. Uttalanden likt detta konstruerar en kunskapsdiskurs, bortom kopplingen till den sanna verkligheten till förmån för en individs trosuppfattningar. Fler exempel kan hittas i talet om samhället då många resonemang börjar med ”jag upplever att…” för att sedan presentera en bild av verkligheten och dra långtgående slutsatser utifrån denna egna upplevelse av verkligheten.” (min fetstil)

Verkligheten existerar oberoende av vad jag tror om den. Oavsett om jag har rätt eller fel, så är verkligheten som den är; huruvida småpojkar under evolutionär tid var begeistrade av mammutar, det var som det var, jag kan bara spekulera om det och mina spekulationer påverkar inte hur det faktiskt var.

Anser hon att det finns någon form av motsättning mellan att tro att verkligheten existerar och att spekulera om hur den är beskaffad? Lindeborg verkar uppfatta det som inkonsekvent av mig när jag skriver ”jag tror att”, när hon jämför det med den vetenskapssynskarikatyr som hon anser tillämplig för mig? Det blir ännu värre i hennes analys av det Ninni skriver. Problemet ligger i att vetenskapssynskarikatyren som hon tillämpar, inte är tillämplig, men Lindeborg verkar föredra att förstå jämställdismen genom hennes egna stereotyper – alltså att inte förstå den.

Lindeborg tycker man inte kan vara neutral, att alla oundvikligen färgas av sina åsikter och värderingar; ja, men man kan ha neutralitet som ideal, värdera objektivitet och neutralitet, sträva efter det. Det verkar vara där vi finner klyftan i kunskapssyn mellan jämställdismen och Lindeborg; jämställdismen ser det som viktiga ideal, Lindberg ser det som något som implicerar extrempositivism och naivitet.

Frihet och biologiska könsskillnader

Hon anser att det finns någon form av motsägelse mellan att vara liberal – att människor om möjligt skall få välja sina egna liv utan onödiga statliga diktat – och att tro på att det finns biologiska könsskillnader. Men vari består motsägelsen? Skall en individs val inte betraktas som fritt för att vederbörande tar hänsyn till sina egna preferenser?

Motsägelsen verkar bestå i att hon använder etiketten liberal för det ena, etiketten konservativ för det andra, och då tycker att det måste vara inkompatibelt. Att det skulle vara någonting problematiskt med hennes etiketterande verkar hon inte reflektera över, eller med det som hon associerar etiketterna till?

Om fri vilja inte kan kombineras med tro på att biologi spelar roll för könskillnad i biologi, vad spelar då skillnadens könsberoende för roll för inkompatibeliteten? Om biologin var sådan att det inte förelåg någon biologiskt driven könsskillnad, men ändå i variationen i personlighet mellan individer, så att en del var t.ex. introverta och andra mer extroverta, och det fanns en biologisk komponent i det, skulle det vara inkompatibelt med att vara liberal? För den enskilde individen skulle det inte vara någon skillnad; det finns en biologisk komponent i personligheten, står det i motsats till fri vilja? Enligt Lindeborg?

Antagligen inte. Antagligen associerar hon tro på att ingen biologisk könsskillnad i personlighet föreligger med att vara för frihet, att människor skall få vara som de vill; och associerar att tro på att biologiskt drivna könsskillnader finns med åsikten att människor har någon form av moralisk skyldighet med att agera i enlighet med vad som är vanligt inom könet. Med sådana associationer kan jag förstå konflikten, med det är så fall hennes associationer, hon kan inte hålla jämställdismen ansvarig för dem. Tvärtom, det skulle placera henne i den inskränkta konservativa roll hon påtvingar andra; hon använder sina stereotyper så stenhårt att hon inte kan acceptera när andra inte passar in i dem, och istället för att då konstatera att hennes stereotyper inte funkar lägger hon skulden på de som inte passar in och tycker att dessa är inkonsekventa.

En bög som inte är fjollig? Så inkonsekvent! Han borde bestämma sig om han ska vara bög, och då måste han vara fjollig, vill han fortsätta vara icke-fjollig borde han vara hetero! Det är ungefär på den nivån jag uppfattar Lindeborgs kritik om att de som är för frihet inte får acceptera att det finns könsskillnader; och att de som anser att forskningen skall sträva efter saklighet och korrekthet måste tycka att forskarnas slutsatser är absoluta sanningar; jag förstår inte hur hon annars får det till konflikt?

Det tydligaste exemplet på en diskursiv kamp är den som pågår när rörelsen talar om kön. Å ena sidan sägs individen vara fri i liberal bemärkelse, men när den tillskrivs ett kön framträder en konservativ diskurs där könen begränsas och styrs av sina biologiska förutsättningar.

Om en människa har ”biologiska förutsättningar” som ”begränsar” – t.ex. om någon har anlag för introversion – så är vederbörande inte fri? Huruvida denna biologiska förutsättning är relaterad till kön eller inte, det kan inte jag se hur det påverkar hur ”begränsande” den är, och kan alltså inte påverka huruvida erkännandet av den biologiska förutsättningen är kompatibelt med att vara liberal. Jag menar, om en man har anlag för introversion, så påverkas ju inte graden av begränsning för honom av om personer av annat kön har samma anlag lika ofta eller inte, han har ändå de biologiska förutsättningar som han har. Alltså, för att vara liberal måste man förneka personlighetens alla beroenden på biologi. Om jag förstår Lindeborg rätt. Eller är erkännande av biologiska förutsättningar för människors personligheter bara inkompatibelt med liberalism om dessa biologiska förutsättningar är relaterade till könskromosomerna?

Ett till fultolkat citat

Linderborg (i mittenstycket citerar hon mig): ”Genom dekonstruktionen av rörelsens syn på kön har man kunnat se att det inte är varken önskvärt eller möjligt att jämföra män och kvinnors olika roller i samhället. Bittergubben skriver explicit om att det är helt irrelevant att ställa sig frågan ”varför ser det ut som det gör?”

Män bryr sig mer än kvinnor om lönen. Mer än så behövs inte för att förklara att kvinnoyrken har lägre löner. […] En feminist kanske invänder något om att ovanstående skulle vara biologism, att det bara är samhällets normer som gör att folk beter sig så. Vilket är absurt, eftersom ovanstående inte på något sätt säger någonting om orsakerna till varför män bryr sig mer än kvinnor om lönen, och att kvinnor är mer benägna att arbeta deltid, utan bara konstaterar att det är så. Resonemanget påverkas inte av i vilken grad beteendet är biologiskt drivet eller kulturellt. Det enda som spelar roll i ovanstående är hur stor skillnaden i beteende är, inte vad som orsakar den.

Det enda som spelar roll för rörelsen är således konstaterandet att män och kvinnor är olika och inte vad som orsakar det.” (fetstil motsvarar hennes kursivering)

Jag hävdar inte att det i allmänhet är irrelevant vad som är orsaken till könsskillnaderna, bara att det är irrelevant för huruvida just det föregående resonemanget är korrekt, en sådan invändning skulle bara vara att byta ämne. Resonemang om hur skillnad i hur mycket könen bryr sig om lönen påverkar lönestrukturen, är inte med i citatet, förståligt eftersom det är för långt för det, men varför låtsas att något jag säger specifikt om ett specifikt resonemang skulle vara allmängiltigt?

Ett annat exempel på samma tema: ponera att flickor utan ansträngning kan höra vad läraren säger vid en viss volym, men att pojkarna behöver lite högre volym, annars behöver de anstränga sig för att lyssna. Jag säger att lärarna har att anpassa sig till de elever de har; här är det irrelevant om skillnaden är biologisk eller hur pojkarna socialiserats. När någon säger, att om pojkarna socialiserats annorlunda skulle de inte behöva den högre volymen, alltså kan vi skita i det faktiska behovet hos de elever som skolan faktiskt har – något som feminister har en ovana att implicit säga – då ser jag rött. Bortsett från att det är en märkligt att tro att här inte kan finnas några bakomliggande biologiska faktorer, så är det i frågan irrelevant i vilken mån det är biologiskt eller socialiserat; lärarna skall ändå anpassa undervisningen med hänsyn till de faktiska behoven hos de elever de faktiskt har. Det betyder inte att jag anser att det i alla sammanhang är irrelevant vad som är orsak till könsskillnader.

Vad är jämställdister kapabla att artikulera?

Förståelsen att samhället är uppbyggt kring dessa rationella, fria individer gör att andra möjliga förklaringar kring orättvisor och diskriminering blir omöjliga att artikulera.”

Att jämställdismen omöjligen skulle kunna artikulera sig om orättvisor och diskriminering?! Huh?! Mycket av diskussionen handlar ju just om synen på när en skillnad i utfall beror på orättvisa och diskriminering, eller följer av relevanta skillnader i beteende. Att jämställdismen inte tycker att det måste vara diskriminering och orättvisa bara för att könen har olika utfall på ett område, det tolkar hon som en oförmåga att diskutera orättvisor och diskriminering? Att vi inte delar en åsikt betyder inte en oförmåga att artikulera den; vi håller bara inte med om den.

Hon gör massvis med uttalanden av den naturen, att eftersom vi har den och den åsikten, eller av henne anses ha (en del av dem är riktigt märkliga), så är vi oförmögna att artikulera oss om ditten eller datten.

När rörelsen talar om kön, vad är det då som etableras som en nod som ger kön betydelse? Vilka andra moment inom diskurs en är det som sätts samman i kedjan för att ge kön mening? Vilken fixering av betydelse skapas genom artikulering inom just denna specifika diskurs och vilka betydelser blir då omöjliga att artikulera?

Då talet om könens olika roller i samhället skrivs fram genom att hänvisa till individens upplevelse av livskvalitet, kan några andra förklaringar för hur det är att vara kvinna eller man i samhället inte artikuleras. En övergripande samhällsstrukturs potentiella påverkan blir omöjlig att manifestera inom diskursen.”

Jag har nu visat på diskursens skapande av ett vi och ett de. Oavsett epitet antifeminist eller ej, blir den gemensamma politiska identiteten rörelsen samlas kring ett vi mot feministerna. Att artikulera förkastandet av feminismen som helhet gör att alla feministiska betydelsetillskrivningar blir omöjliga.”

Här blir det tydligt att de som avviker från rörelsens ontologiska antagande, att samhället består av fria individer med fri vilja bortom strukturer och normer, inte ryms inom diskursen. Att artikulera betydelser i relation till en övergripande struktur görs omöjligt.”

I talet om att kvinnor och män värderas utifrån olika former av diskurser, att man aldrig kan säga vad som är ”bättre” eller ”sämre” på något mer övergripande plan, manifesteras en diskurs där den feministiska förståelsen av samhället och könens livssituationer omöjliggörs. Att tala om gruppers över och underordning i samhället generellt, görs omöjligt.”

Feminism fixeras genom artikuleringar som verklighetsfrånvänd, konfliktsökande och omoralisk. I dekonstruktionen av feminism framträder det än mer omöjligt att inom denna diskurs artikulera feministiska förståelser av världen, samhället och människors i det. Alla politisk artikulation som görs i termer av feminism eller någon variant av den, görs omöjliga.”

Förutom att artikulera könsmaktsordningen som en fantasi görs den inom denna diskurs obegriplig av två huvudsakliga anledningar. Den första är att rörelsen förstår kvinnor och män som fundamentalt olika, med sina olika för och nackdelar. Den andra är att det inte går att jämföra män och kvinnor som grupp. Genom dessa två grundantaganden i diskursen om kön görs könsmaktsordningen omöjlig som beskrivning av hur samhället ser ut.”

Könen kan heller aldrig jämföras så att lyfta analysen av könens olika livssituationer från individnivå till en samhällsnivå görs omöjligt.”

Alltså, delar man inte Lindeborgs åsikt i en fråga, så innebär det att man är inkapabel att artikulera den. Det kan inte vara så att man är kapabel att artikulera olika förklaringar, men efter att ha beaktat de argument som framförs av debattörer i frågan kommer fram till att det är det ena alternativet som är den rimliga slutsatsen; nej, man har en åsikt och det innebär en oförmåga att artikulera andra förklaringar. Denna avsaknad av tro på det mänskliga förnuftet är antihumanistisk.

Ytterligare inlägg om rapporten:

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-1/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-2/

http://genusdebatten.se/min-granskning-av-anna-lindeborgs-masteruppsats-i-genusvetenskap-del-3/

http://bashflak.wordpress.com/2013/08/28/bloggen-citeras-i-magisteruppsats/

http://toklandet.wordpress.com/2013/08/29/begripligt-eller-obegripligt/

Written by bittergubben

1 september, 2013 at 11:51

Kommentar till Hannahs inlägg om skillnaden mellan feminister och antifeminister

with 3 comments

Bloggen onewaycommunication har ett inlägg om skillnader mellan feminister och feminismkritiker, och varför de inte kommer överens. Eller kanske snarare, varför de tycker att feminismkritiker inte förstår feminism, i synnerhet om man ser till punkt 3 och 4. Punkterna är skrivna av någon annan, Hannah återger dem med gillande. http://www.onewaycommunication.co/?p=27082

1. Antifeminister har oftast en klassisk liberal syn på rättvisa medan feminister har en typisk socialistisk, dvs antifeministerna anser att individens personliga frihet är det viktigaste medan feminister anser att det viktigaste är att förändra samhället så att samhället och den stora majoriteten kan främjas långsiktigt (detta gäller oftast även för antifeminister som ligger till vänster samt högerfeminister, lustigt nog). Därför blir det svårt att komma överens i frågor som de angående kvotering och delad föräldraförsäkring.”

Ok. I Sverige finns en korrelation mellan feminism och vänster (och som konsekvens feminismkritiker åt höger). Även om det inte är någon grundläggande faktor inom feminism att vara vänster, utan bara är en korrelation, så är ju det just vad inlägget handlar om – vad som är typiska skillnader mellan feminister och deras kritiker.

2. Synen på kunskap och vetenskap är olika, antifeminister har ofta en naturvetenskaplig och positivistisk syn på kunskap (det jag förnimmer med mina sinnen är sant), de ser mycket på orsak och verkan medan feminister har en vetenskapssyn som grundar sig i samhällsvetenskapen och sociologin, som ser på omgivningen och på strukturer snarare än bara på individer/företeelser och deras egenskaper. Att se strukturella problem blir svårt om man tycker att alla socialvetenskaper är ”rent flum”.”

Som om man inte inom naturvetenskapen skulle ägna sig åt strukturer och abstraktioner. Det är många komplexa fenomen som studeras inom många olika discipliner.

Jag upplever att många feminister använder ordet strukturer som avseendes någonting som existerar oberoende av de komponenter som utgör strukturen, att man kan beskylla strukturer utan att göra klart vad detta innebär för de delar som strukturen består av, eller ens försöker beskriva – och ännu mindre att påvisa – de underliggande delar som bygger upp strukturen. När feminister har sådana magiska strukturer, där ordet struktur blir ett magiskt ord för att slippa klargöra vad man pratar om, är det många antifeminister som reagerar – och gör det alltför ofta med ett överdrivet brett fördömmande av att prata om strukturer.

Men den verkliga skillnaden är vilka kriterier man använder för att avgöra vilka svar som är korrekta. En hypotes skall vara falsifierbar, och bara accepteras som troligtvis sann i den mån den har klarat sig i tester mot andra hypoteser, annars ägnar man sig inte åt vetenskap.

Hannah: ”Grejen med positivism är att den inte är speciellt lämpad för att hantera vetenskap och kunskapsproduktion kring samhälleliga fenomen. Den är nämligen tämligen värdelös på att ställa frågan ”Varför?”.”

Problemet att hitta rätt frågor finns inom alla vetenskaper. Inom seriösa vetenskaper är det ofta det viktigaste problemet, har man väl hittat den rätta frågan är resten ”bara” metodiskt arbete med att utvärdera svaren. Det är just där skillnaden ligger, inom vetenskapen kan man bara acceptera svar som är falsifierbara och som motstår testning, man kan bara förkasta de hypoteser som falsifieras. Om man istället mer eller mindre struntar i om svaren är sakligt korrekta, om de är i överensstämmelse med verkligheten, och istället utvärderar svar utifrån om de passar in i ens politiska ideologi, då blir det pseudovetenskap. Skillnaden ligger inte i förmågan att ställa frågor, utan i hur man anser att svaren skall utvärderas, utifrån en vetenskaplig positivism som söker att komma så nära sanningen som man förmår, eller utifrån en politisk korrekthet?

Skillnaden går inte mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap, utan mellan vetenskap och pseudovetenskap. Det går alldeles utmärkt att ha ett vetenskapligt förhållningssätt även inom samhällsvetenskapen, om man vill det, men en del väljer ideologi över vetenskap. Skillnaden är att folk är mer ideologiska om hur samhället skall vara organiserat, än de är om hur man skall beskriva hur t.ex. ett myrsamhälle är organiserat. Naturvetare sätts alltså inte alls i samma utsträckning i en situation där de blir tvungna att välja mellan vetenskap och ideologi, så problemet blir mycket vanligare inom samhällsvetenskaper.

3. Dagens feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika och att samhälleliga skillnader mellan kvinnor och män inte uppkommit naturligt utan beror på orättvisor. Ser man till frågor om ekonomi, makt och materiell status blir det uppenbart vilken grupp som förlorar på det (generellt), detta implicerar dock att män har roffat åt sig en position de inte har rätt till och det är ju inte kul att höra som man, oavsett om man själv har en hög position själv eller ej. Dessutom är vi alla fostrade i de traditionella könsrollerna (mer eller mindre) och för många är detta en viktig del i deras identitet, att då komma och påstå att denna viktiga del av ens jag inte är naturlig (som de kanske ansett) och dessutom att den kan vara problematisk blir som en personlig förolämpning, därför blir det nog viktigt för vissa att försvara detta med näbbar och klor.”

Jag uppfattar det som ett rätt kraftigt understatement att säga ”feminism bygger mycket på att könen i grunden är mer lika än olika”, den går mycket längre än så. Närhelst det blir en kraftig könsskillnad på något område, så hävdas genast att detta beror på struuuktuuurer, och att det är ett allvarligt problem. Alltså implicit att könen biologiskt skulle vara så lika, att det inte inom någon signifikant domän skulle kunna få genomslag i signifikant olika könsfördelning. Och detta presenteras som vetenskap. Här blir jag provocerad. Man har bara belägg för att socialisering är en viktig faktor (naturligtvis är det så), och utifrån det så hävdar man det som etablerat att biologin är mer eller mindre irrelevant, utan några belägg för det, och trots att det finns omfattande bevis för att biologin spelar signifikant roll. Ursäktar ni om jag säger att många feminister verkar ha svårigheter med att förstå biologiska strukturer? https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet/

När författaren hävdar att det är uppenbart vilket kön som förlorar, tar vederbörande feministperspektivet. Ställer man frågan, ”Vilket kön har sämre utfall, om vi utvärderar det utifrån de aspekter där kvinnor har sämre utfall?”, gissa vilket svar man får då? Feminismens prioritering här, att tycka att vilket kön som är privilegierat och vilket som förlorar, skall avgöras utifrån ett sådant urval av frågor, istället för att se till helheten, är något som inte delas av antifeminister, som tycker att även de aspekter där män har sämre utfall bör beaktas.

Det är inte ovanligt inom feminismen med explicit skuldbeläggande av männen, det är dock sällan man hör feminister protestera mot det – förutom just när en antifeminist klagar över det, då sägs det att nej, nej, inom feminismen finns inget skuldbeläggande av män, det är bara några få extremfeminister som gör så. Märkligt att dessa några få har kunnat ha så stort genomslag inom den feminism som hörs och störs, och påverkar samhället …

4. Missförståndet om att ”feminister skyller allt på männen”, finns säkert fler missförstånd men detta är nog det vanligaste. Ett exempel är när man säger att ”pojkar kommer efter i skolan för att det finns en antipluggkultur” och the antifeminists läser det som ”det är pojkarnas eget fel” medan det vi egentligen menar ”Det är det vuxnas/samhällets fel som uppfostrat pojkar till att vara macho och inte bry sig om skolan”. Ett annat exempel är ordet ”patriarkat” som många antifeminister missförstår som att det skulle betyda ”alla män”. Eller när man pratar om ”det är män som står för xx% av alla xx” tolkar det som att ALLA män står för så många procent av vad det nu är.”

För att ta ett mer specifikt exempel om pojkarna i skolan, pojkar är mer tävlingsinriktade. Skolan använder sig oftast inte av det för att motivera pojkarna, utan betonar bara social uppmuntran, och undviker tävlingar. Hur skall man förhålla sig till det? Jag säger att det är skolan det är fel på, den skall vara utformad för att fungera för så många elever som möjligt, att den ignorerar de elever som är tävlingsinriktade är inte acceptabelt. Feminister svarar istället att det är fel på pojkarnas kultur, på deras maskulinitet. Alltså, i det här specifika fallet, att det är fel att vara tävlingsinriktad. För mig är detta klockrent att skylla på pojkarna. Men feministen här tycker alltså att det är samhällets fel som uppfostrat pojkar att vara tävlingsinriktade? Men även om man lägger skulden för att pojkarna är sådana utanför pojkarna, säger man ändå att felet är att pojkarna är som de är, att inkompatibeliteten mellan pojkarna och skolan skall åtgärdas genom att ändra på pojkarna, felet ligger i pojkarnas sätt att vara, även om inte skulden för att de är så skulle göra det. Jag undrar, hur långt behöver pojkarnas misslyckanden i skolan gå innan den här typen accepterar att det är något fel på feministernas lilla skolexperiment? Nej föresten, det är ju inget experiment, vid ett experiment har man ställt upp hypoteser, och man betraktar utfallet för att utvärdera hypoteserna. Här har man ju istället postulat, att pojkarna biologiskt är likadana som flickorna, så att en flickanpassad skola egentligen skulle fungera bra för pojkar också, och så bryr man sig inte om resultaten. Det är inget experiment. https://bittergubben.wordpress.com/2011/06/15/antipojkskolan/

Och var det nu så att feminismen bara tyckte att flickor och pojkar är mer lika än olika, så att man ändå är medveten om att det finns skillnader, då borde man väl rimligen tycka att skolan borde ta hänsyn till skillnaderna, ta hänsyn också till pojkars behov? Tar man positionen att skolan inte behöver pojkanpassas, att om vi har en flickanpassad skola så passar det för pojkarna också, för de är ju likadana egentligen, då säger man ju att pojkar och flickor är så lika att skillnaderna är försumbara, inte bara att skillnaderna är mindre än likheterna.

Så missbrukat som ordet patriarkat är inom feminismen, kan feminister knappast beklaga sig över om antifeminister missbrukar ordet, eller antar att en feminist missbrukat det: https://bittergubben.wordpress.com/2012/04/13/filmen-the-duchess-patriarkat-och-sa-kallade-patriarkat/

Och det där med kollektivistisk analys är ett problem inom feminismen, det är inte ovanligt att feminister dömer utifrån kollektiv tillhörighet, som t.ex. att säga att, om en man blir slagen av sin kvinnliga partner, så är det mindre allvarligt än om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, med motiveringen att det senare skulle vara vanligare. https://bittergubben.wordpress.com/2011/08/08/om-feminismens-kollektiva-analys/

Hannah: ”För det kan väl inte vara så att alla inblandade är så fruktansvärt korkade att vi helt enkelt inte har den intellektuella kapaciteten att förstå? Det måste väl handla om bristande förmåga att förklara så motståndarna kan koppla?

Den springande punkten är inte kapaciteten att förstå, inte heller dugliga förklaringar, för bland så många försök måste någon ha fått till det. Den springande punkten är viljan. Viljan att förstå. Om någon inte vill förstå, spelar det ingen roll vilken kapacitet vederbörande har, eller hur bra förklaringar som presenteras. Notera att den som verkligen vill förstå, inte bara tro, värderar vetenskap högre än pseudovetenskap. Den som istället väljer pseudovetenskap, vill inte förstå eller veta, utan vill tro, tycka och känna. Hur skall man kunna övertyga någon, som inte baserar sin åsikt på sakliga argument, utan på vad vederbörande vill tro? Där blir sakliga argument irrelevanta, man skulle vara tvungen att få den andre att vilja något annat, vilket inte är så lätt. Om det är fråga om en feminist som blir mor till en son, eller en manschauvinist som blir far till en dotter, så kanske det kommer att ändra vad det är som de vill tro på, så att de blir mottagliga för argument, men vad hjälper det att argumentera i sak mot någon som inte bryr sig om sakliga argument?

Visst finns det också många antifeminister som inte är intresserade av att förstå vad motparten menar, som bara kategoriskt tar avstånd. Men jag vill hävda, att bland dem som vill förstå, som vill begripa verkligheten och är villiga att lyssna på argument som avslöjar någonting om verkligheten, jag vill hävda att bland dem har den moderna feminismen inte särskilt hög status.

Written by bittergubben

27 februari, 2013 at 09:54