bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for juni 2011

Ambitionsmaktordningen

with 2 comments

Feminister pratar om en könsmaktsordning, att män har mer makt än kvinnor. Statsministrar, VDs, styrelseledamöter och andra högt uppsatta är ofta män. Gudrun Schyman skriver:

”Det finns fakta och forskning i en stor omfattning som alla visar samma sak: det finns ett mönster av maktfördelning i samhället, där kön har grundläggande betydelse. Män som grupp har mer makt och inflytande, på kvinnors bekostnad. Vi är många som på fullt allvar menar att detta är orimligt och att det i grunden är ett stort demokratiproblem.”

Män satsar mer på karriären. Kvinnor mer på relationer och hälsa. Som resultat har män oftare framgångsrik karriär och kvinnor i genomsnitt fler goda vänner och lever längre.

Men varför göra det till en fråga om kön? Varför inte förklara det i termer av den faktor som verkligen spelar roll? D.v.s. hur ambitiös en person är. Titta till exempel inom gruppen kvinnor, en del är ambitiösa med att satsa mer på karriär, en del satsar inte på karriären utan fokuserar mer på relationer och hälsa. Gruppen kvinnor med karriärambitioner uppnår mycket mer formellmakt än gruppen kvinnor som inte har karriärambitioner. Innebär detta en strukturell orättvisa, och att vi måste satsa på jämställdhetsåtgärder för att kvinnor som inte satsar på karriären skall ha lika mycket formell makt som dem med karriärambitioner? Och dito inom gruppen män, där man kan göra samma uppdelning. En man som inte har karriärambitioner har extremt låg sannolikhet att få en högt uppsatt chefspost.

Det blir alltså mer meningsfullt (eller snarare mindre meningslöst) att prata om en karriärambitionsmaktordning, eller ambitionsmaktordning, för dem som inte tycket om när ord har 27 bokstäver. Det där med könsmaktsordning är ju bara ett urvattnat korrelat i jämförelse.

”Karriärambitiösa som grupp uppnår mer makt och inflytande, på de icke karriärambitiösas bekostnad. Vi är många som på fullt allvar menar att detta är orimligt och det i grunden är ett stort demokratiproblem.”

Åter till verkligheten – är det inte ganska rimligt att de som anstränger sig och satsar på att göra karriär i genomsnitt kommer längre i karriären än de som föredrar att lägga sin tid på annat?

Eftersom många av de som sysslar med könsmaktsordning är universitetsstuderanden (eller före detta dito) så kan man ju fråga på hur de ser på i vilken grad olika grupper får ut examina? Studiemotiverade, som läser mycket och pluggar det som de behöver lära sig, får ut examina i högre grad, ”på bekostnad av” de som föredrar att slappa under studietiden. Tycker anhängare av könsmaktsordningen att det är orimligt att studiemotiverade får examina i högre utsträckning än de som inte är studiemotiverade? Att det är frågan om förtryck, och att det är ”på bekostnad av” de som slappar?

Nej, skall man tala om en grupp som utsatt för underordning, så räcker det inte att de har olika preferenser så att de får olika utfall. De krävs att de behandlas olika även när det uppför sig likvärdigt, eller att miljön anpassa utifrån det ena könets behov, utan hänsyn till det andra. Som t.ex. i våra flickanpassade skolor. Feminister må hävda att arbetslivet är anpassat till män, med huvudsakligt argument att karriärvägarna inte är anpassade till personer som tar ut mammaledighet. Men företagen har inte behov av frånvarande chefer, oavsett frånvaroskäl, eller chefer som inte vill jobba tillräckligt mycket för att hänga med, se inlägget ”Därför är kvinnoyrken lågavlönade”, under rubriken ”Göra karriär på deltid?”.

Könsmaktsordningen hävdar ju även att mannen har makten i familjen, men på vilket sätt har mannen makten i svenska familjer? Finns det någon statistik på det? Är det inte tvärtom så att kvinnor står för 80% av konsumtionsbesluten, har makten över fortplantningen, i allmänhet är den som tar ut skilsmässa, kan välja att beröva mannen allt umgänge med barnen genom falska anklagelser?

Enligt könsmaktsordningen skulle det även vara så att ”flickor fostras att upprätthålla synen på pojkar och män som normen och det positiva samt att anpassa sig så gott de kan till det”, men det stämmer ju inte överens med svenska dagis och skolor där flickan är norm och ses som det positiva/goda könet.

Annonser

Written by bittergubben

26 juni, 2011 at 12:29

Publicerat i Uncategorized

Om politisk korrekthet

with one comment

Enligt mig skall ett påståendes korrekthet avgöras av hur väl det stämmer med verkligheten. Det är dock många debattörer som utgår från en politisk korrekthet eller en känslomässig korrekthet.

Politisk korrekthet ifråga om åsikter innebär att ha åsikter som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle. Om någon vill ha politiskt korrekta åsikter, ok. Men problemet är att det även handlar om sakpåståenden.

Politisk korrekthet innebär att man avgör om att påstående är sant eller falskt i första hand utifrån huruvida det stödjer eller motverkar vissa skyddade påståenden/åsikter.

Om man t.ex. ”skyddar” påståendet: ”Alla människor har samma värde”, kommer många politiskt korrekta förkasta påståendet ”Invandrare från MENA länder är kraftigt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken”. Egentligen finns det ingen konflikt mellan påståendena, att alla människor har lika värde är en värdering, du kan välja att ha den värderingen oavsett vilka empiriska data som föreligger. Men rasister som förkastar det skyddade påståendet kan använda sig av det senare, de politiskt korrekta förkastar därför det senare påståendet oavsett om det egentligen är sant eller falskt.

Det finns inte bara en politisk korrekthet. Vad som är politiskt korrekt bland amerikanska neokonservativa, bland svenska vänsterpartister och bland medlemmar hos klu klux klan är tre helt olika saker – varje ideologisk rörelse har sina skyddade påståenden. Frågan är huruvida man accepterar principen, att ett påståendes sanningshalt skall avgöras av hur väl det passar som argument för det man vill argumentera för?

Känslomässig korrekthet innebär att man tror på det som man vill tro på. T.ex. feminister som förnekar existensen av underliggande biologiska skillnader i beteende hos könen. De som gör det baserar i allmänhet det på att de vill beskriva verkligheten på det sättet, vill att vi skall vara likadana, utan att intressera sig för empiriska data.

Det är meningslöst att försöka argumentera med någon som är politiskt eller känslomässigt korrekt. Empiriska data och logik har inget egentligt värde för dem, utan är bara ivägen för deras ”sanning”. Varför försöka argumentera med dem när argument är irrelevanta för deras övertygelse? Inför publik så kan man ju argumentera med dem, men då är det för publiken som man talar.

Written by bittergubben

19 juni, 2011 at 19:03

Publicerat i Uncategorized

Män, gnäll mera!

with 4 comments

Det klagas över att feministkritiska män som tar upp mansfrågor gnäller. Och att detta gnällande är omanligt och meningslöst, att det inte leder någon vart.

Jag tror tvärtom, gnället spelar en central roll.

Hur kom det sig att media började undvika att sätta ut kön på kvinnliga förövare och manliga offer, men ofta ändå sätter ut kön på manliga förövare och kvinnliga offer? Det finns knappast någon som officiellt kämpat för att det skall vara så. Hur många mediaorganisationer har formellt beslutat att bete sig så? Varför började medier bete sig så? Det är inte bara en fråga om feminister inom mediaorganisationerna, där finns ju också många icke feminister. Varför valde de att följa samma mönster? Jag ser inget annat svar än gnäll.

När tidningar dolde manliga förövares kön, så gnällde feminister, dölj inte vilket kön det är som slår! Efter ett tag så tröttnar journalister – och andra makthavare inom tidningen – på att feminister ringer, skriver brev och på annat sätt presenterar sitt gnäll. Tidningen har antagligen ingen egen agenda i frågan, och väljer att följa minsta motståndets lag – de slutar med de beteenden som leder till mest gnäll. På samma sätt anpassar sig medierna till att sätta ut kön på kvinnliga offer, och att dölja könet hos manliga offer och kvinnliga förövare. Det skapas en standard hos mediaorganisationerna att bete sig så, det sätter sig i väggarna. Så skapas en diskurs, där män bara är förövare, kvinnor bara offer.

Det finns många institutioner som på detta sätt följer minsta motståndets lag i frågor som de egentligen inte bryr sig om. Tidningen vill tjäna pengar, och anpassar nyheterna efter vad som säljer och vad som accepteras. Genom att ett stort antal feminister gnäller mot organisationer som säger fel saker, tröttnar dessa till slut, och anpassar sig till den feministiska agendan. Börjar säga sådant som feministerna kräver att de skall säga.

Många feminister vet om det feministiska gnällets värde. Det är därför det alltid är många feminister som är snabba att förlöjliga män som gnäller. Om män börjar gnälla tappar feministerna mycket av sin fördel.

Skall vi göra framsteg med jämställdheten, så att bägge könens perspektiv beaktas, behövs det någon som gnäller tillbaks, som trycker på åt andra hållet. Som kräver att mäns röster också skall höras och respekteras i debatter om relationen mellan könen.

När ett universitet skriver en kvinnochauvinistiskt vinklad forskningsrapport, ring till rektorn eller annan representant. Fråga om universitetet står för en sådan manssyn? När tidningen publicerar vinklade nyheter, skriv ett brev till ansvarig utgivaren och fråga varför man inte belyser frågan från båda håll, har motsvarande statistik för andra könet? Fråga barnens dagis vilken pojksyn de har, barnens skola om de använder de olika strategier som antipojkskolor kan använda. Besök valstugorna och konfrontera partiets representant angående partiets politik i könsfrågor.

Var civiliserad, artig och använd vårdat språk i ditt gnäll – ofta är mottagaren inte personligen ansvarig för det du kritiserar, så gapa inte ovett mot vederbörande. Du skulle riskera att ge din fråga en dålig image, och mottagaren kan lättare välja att skita i dig, lägga på luren, sluta läsa ditt brev. Ställ fråga snarare än att bara hävda egna åsikter – frågorna du ställer avslöjar ända tillräckligt tydligt var du står – och mottagaren är mer socialt ”tvingad” att svara om du har frågat snarare än bara trycker fram dina egna åsikter.

Written by bittergubben

18 juni, 2011 at 06:40

Publicerat i Uncategorized

Grundskolepågar, bli gerillastudenter!

with one comment

En gerillaingenjör gör inte det som chefen sagt åt honom att göra. Han låtsas arbeta med det, men i hemlighet arbetar han med någonting annat, som chefen sagt att han inte skall lägga tid på, men som gerillaingenjören tror har större värde för företaget.

Går du i en antipojkskola, där undervisningen är flickanpassad och lärarinnorna kvinnochauvinistiska? Överväg att bli gerillastudent.

Som gerillastudent skulle du istället för att göra de uppgifter som fröken ålägger dig, själv välja hur du studerar, själv ta ansvar för att du lär dig det som du behöver lära dig. I årskurs 8-9 behöver du kanske kompromissa för att få betyg till urvalet till gymnasiet, men efter gymnasiet finns högskoleprovet som ett alternativ. I lägre årskurser, där du inte behöver betygen för att komma vidare, räcker det att du ordentligt lär dig det som du behöver lära dig – svenska, engelska, matematik och allmänbildning. Sikta på att vara bland de bästa i klassen i det som är meningsfullt att lära sig. Det är inte nödvändigt att bränna energi på sidoämnen, där undervisningen består av att man en tid studerar ämnet i skolan, har ett prov och sedan inte återkommer till ämnet. Om inte ämnet är viktigt nog för att undervisningen skall komma att återkomma till det, är det antagligen inte viktigt nog för att plugga. Du behöver inte fjäska, eller flitigt göra ålagda uppgifter när dessa inte är meningsfulla för din utveckling. Sådant fjäsk, flit och plugg av sidoämnen blir aktuellt först i de högre årskurserna i den mån du kan ha behov av betyg för att läsa vidare.

Om skolan erbjuder en feministisk, flickanpassad undervisning, avsedd att få dig som pojke att vantrivas i skolan, skit då i de delarna av undervisningen, och se till att lära dig det som du behöver lära dig.

Studieteknik. Se till att du har tillgång till en bra studiemiljö för att kunna plugga ordentligt när du behöver det. Finns ingen lung och ro i hemmet se efter alternativ som att sitta i ett läsrum på ett bibliotek. Arbeta med att utveckla din studieteknik så att du kan plugga effektivt.

Toppinlärning vs utspridningseffekt. Många studerar som så att man läser något i skolan, pluggar inför provet, tar provet och sedan glömmer man det hela. Vad är vitsen med sådan toppinlärning? Det handlar enbart om kortsiktig maximering av provresultat. Bäst långsiktig inlärning i förhållande till ansträngning får man genom att sprida ut repetitionerna av materialet under flera månader.  På engelska kallas det för spacing effect.

Pröva att sträckläsa läroboken, där du utan att försöka lära dig utantill ändå går in för att förstå det mesta av stoffet i varje avsnitt.  Även om du inte lär dig det utantill, så får du ändå en bekantskap med relevanta koncept, och hur de hänger ihop. Ibland är det lättare att förstå ett koncept om man redan har sett vad det skall användas till, materialet som bygger vidare. När sedan materialet dyker upp i undervisningen återstår bara finslipning och utantillinlärning. Upprepa sedan mot slutet av läsåret, läs igenom läroboken en gång till, men nu som repetition, för att täcka luckor.

Q-seeking vs vetgirighet. För bästa provresultat kan man studera lärarens inställning till ämnet, vad vederbörande antagligen tar med på provet, hur tidigare prov har rättats. Sådant kallas q-seeking och är enbart meningsfullt om du kortsiktigt behöver betyget. Gerillastudenten bryr sig inte om att studera läraren för att luska ut vad denne vill, utan studerar istället ämnet. På lång sikt ger detta djupare kunskaper.

Matematik. Den finns en konflikt mellan undervisning och inlärning. Vid undervisningen måste fröken utgå från att många elever är ointresserade av materialet, och ha någon form av övervakning av att arbetet blir gjort. T.ex. en stencil med ett stort antal uppgifter där eleven mekaniskt upprepar samma moment. Det är då lätt för fröken att kontrollera att uppgifterna är ifyllda. För inlärning är det dock bättre att upprepa förståelse av materialet än den mekaniskt upprepade appliceringen, som inte fördjupar förståelsen.

Istället för att ta 30 likadana uppgifter som löses på samma sätt, där det inte är någon upprepning av förståelse utan bara av mekanisk användning, ta och upprepa avsnitt istället. Om avsnittet är nytt, läs exempeltexten och försök lösa en av de enklare uppgifterna. När du löst den, eller om du kört fast och känner att du inte gör framsteg trots att du försökt klura ut det, gå vidare till nästa avsnitt. Om avsnittet redan är bekant, ta en godtycklig uppgift på avsnittet, lös den, gå vidare. Börja lektionens räkning med att titta på de problem som orsakade svårigheter under förra lektionen. När du kommit så långt fram att du inte har möjlighet att förstå eftersom materialet bygger vidare på sådant du inte kan, hoppa tillbaks så långt i boken att du kommer upprepa alla avsnitt som inte redan är självklara för dig.

Här får du ett flöde av varierade uppgifter. För varje uppgift, vad är det som skall åstadkommas, vilka tekniker använder man sig lämpligen av? Det är en stark kontrast till den mekaniska upprepningen av samma lösningsteknik på 30 uppgifter utan att behöva välja vilken lösningsteknik man skall använda. Istället för att förstå tekniken, mekaniskt upprepa den och sedan glömma den, så att man har luckor i sina kunskaper, så kommer man hela tiden tillbaks och upprepar. Har man glömt ett avsnitt upptäcker man därmed det. Det gör också att fokus hamnar på de avsnitt man har svårt för, det är där man blir tvungen att stanna och tänka. De avsnitt man redan kan tar ingen tid, bara ta en uppgift, lös den snabbt (i huvudet?) och gå vidare. Och vilken mix av problem tror du dyker upp på proven? 30 likadana, som alla löses på samma sätt, eller 30 olika uppgifter, som kräver olika lösningstekniker?

Svenska. Läs en bok åtminstone då och då. Både läromedel, facklitteratur och skönlitteratur. Praktisera konstant förbättring av ditt vokabulär. När du läser en text, är det några ord som du bara gissar vad de betyder? Slå upp några av dem och se vad de egentligen betyder. Likaså stavning och grammatik, som du kommer behöva lära dig. Kan du inte uttrycka dig på ett bildat sätt kommer folk att uppfatta dig som obildad. För att lära dig skriva ordentligt behöver du feedback på ditt språkbruk, det är svårt att se sina egna grammatiska tillkortakommanden, så här har du antagligen stor nytta av fröken. Även om du hoppar över uppgifter om att skriva texter om feminism/relationer/känslor, eller där man måste läsa ett omfattande men oviktigt material för att kunna skriva uppsatsen, skriv ordentligt när ämnet är fritt eller passar dig, även om det innebär att använda fritid. Återvänd till dina egna texter några månader efter att du skrivit dem och läs dem. Flyter språket? Hittar du några bättre formuleringar?

Snabbläsning. När man först lär sig läsa associeras olika ljud med olika bokstavskombinationer. Den resulterande kombinationen av ljud känns igen som ett ord. När man lärt sig läsa ordentligt, känner man igen orden, utan att ta omvägen över ljud. Många dröjer sig dock kvar vid en läshastighet som matchar talhastigheten. Det är synd. Hjärnan kan läsa mycket snabbare, med full läsförståelse, det är bara en fråga om att vänja sig vid den högre läshastigheten. Mig veterligen ger de flesta skolor ingen undervisning i snabbläsning, så du får köpa någon bok själv om hur man tränar snabbläsning.

Engelska. Vad du än är intresserad av kommer du förr eller senare att behöva engelska. Plugga, massvis med grammatik och glosor som du helt enkelt måste lära dig. Använd utspridningseffekten, läs långt i förväg i engelskaboken, och när läraren delar ut läxa att läsa det man läser i skolan, repetera istället tidigare kapitel och läs nya i förväg. När du blivit tillräckligt bra, så att du kan ”tänka” på engelska, plugga det då som du pluggar svenska, inklusive någon uppsats emellanåt. Förhoppningsvis är engelskaläraren villig att ge feedback på sådana uppsatser.

Hur hantera läraren? Om du skriver höga resultat på relevanta prov, har läraren inte så mycket att sätta emot när du ignorerar meningslösa inlämningsuppgifter. Om vederbörande gnäller kan det ignoreras. ”Jag är gerillastudent, jag tar ett eget ansvar för mina studier och väljer själv vilka uppgifter jag lägger tid på, i gengäld skriver jag i allmänhet högsta betygsnivå på prov som mäter färdigheter i svenska/matematik/engelska, och ok även på övriga prov.” Prov som inte mäter kunskap/färdigheter, utan mäter om man har de åsikter som läraren tycker man skall ha, och kunskap om tillhörande ideologiska dogmer, är inte värda att ta på allvar. Om du inte har en sådan nivå att du är bland de bästa i klassen i de kärnämnena, sätt då igång och plugga upp dig till den nivån. Prov i övriga ämnen kommer man ändå ganska långt på med allmänbildning och att vara stark i läsning, i synnerhet då om du sträckläst läroboken i början av läsåret – och det ger mer långvarig allmänbildning än toppinlärning inför provet. Du kan ju som sagt behöva kompromissa i årskurs 8-9 för att få betyg till gymnasiet. Annars finns ju risken att läraren inte sätter betyg på din färdighetsnivå utan utifrån att du inte lämnat in sådana inlämningsuppgifter.

Written by bittergubben

15 juni, 2011 at 20:58

Publicerat i Uncategorized

Antipojkskolan

with 5 comments

De senaste decennierna har feminister kämpat för att skolan mer och mer skall anpassas till flickors behov. Detta har gjorts mer eller mindre utan hänsyn till pojkars behov. Sådana förändringar har genomförts i alla feministiska länder. En del feminister har antagligen rent av sett det som någonting positivt om pojkarnas resultat försämras, eftersom det innebär att flickornas relativa resultat förbättras. Vi har nått en situation där pojkar är oengagerade i skolan och presterar dåliga resultat.

Det är länge sen jag satte fot i en grundskola och jag vet inte hur spridda olika antipojkstrategier är i svensk skola. Det är ju ingenting som det forskas på inom den så kallade genusvetenskapen, och det var länge sen den pedagogiska forskningen var både seriös och intresserad av att höja pojkarnas prestationer. Men av skolresultaten att döma, och anekdoter som man hör, så används antipojkpedagogik i alltför stor utsträckning för att det skall vara acceptabelt. Här följer några exempel på pedagogik som missgynnar pojkar.

  • Arbetsinsats vs Prestation: Belöna arbetsinsats på träliga uppgifter som man inte lär sig så mycket på, snarare än prestation på svåra uppgifter. Många flickor finner sig i att ta en underordnad roll och lyder, många pojkar finner det förnedrande, vantrivs och slutar delta.
  • Finmotorik: Pojkar har i allmänhet sämre finmotorik än flickor (klättra i träd ger övning i grovmotorik, att t.ex. byta klänningar på små dockor ger övning i finmotorik), vilket resulterar i att flickorna lättare lär sig en vettig handstil. Genom att handstilsundervisningen för pojkarna anpassas till hur mycket sådan undervisning som flickorna behöver, får man resultatet att många pojkar inte lär sig någon vettig handstil. Sedan kan man ju ge pojkarna dåliga betyg på inlämningsuppgifter för att de skriver så dåligt.
  • Val av litteratur och skrivövningar: Litteraturen i klassrummet kan anpassas till vad flickor tycker om att läsa (t.ex. relationer och känslor), utan hänsyn till vad pojkar vill läsa (t.ex. fakta och aktion). Tillåts eleverna vid skrivövningar att skriva om det som de vill skriva om eller tvingas de att skriva om relationer och känslor? Kritiseras pojkar som skriver texter med t.ex. våld eller prutthumor? Många pojkar trivs inte med att tvingas skriva om relationer och känslor, varför ett sådant tvång leder till att pojkar vantrivs och skriver mindre, och går miste om den språkliga utveckling som skrivandet innebär.
  • Eliminering av tävlingsmoment: Eftersom man inte vill utsätta eleverna för ”kränkningen” att få sina prestationer uppmätta – att bli ”reducerade” till siffror – elimineras sådana tävlingsmoment. Tävlingar brukar motivera pojkar, flickor tenderar att föredra social uppmuntran – en jämställd skola skulle ha både och.
  • Inkompetenta lärare: Pojkar tenderar att inte respektera lärare som inte förtjänar respekt, och blir då omotiverade i skolarbetet. Flickor tenderar istället att acceptera en underordnad roll gentemot även en inkompetent lärare, och utför de studieuppgifter de blir ålagda.
  • Nedskärning på raster/idrott: Pojkar har ett större behov av att röra på sig, får de inte göra det kan de bli rastlösa och ofokuserade. Flickor är bättre på att lydigt sitta still under långa perioder.
  • Manliga förebilder: Skolor blir alltmer kvinnodominerade, barnens miljö är ofta en kvinnomiljö. Största problemet med det är att vi får en lärarkår som har svårt att relatera till det motsatta könets behov, och därmed mer benägen att acceptera kvinnochauvinistiska synsätt, men det innebär också att pojkarna inte har några manliga förebilder i sin omgivning.
  • Disciplin: För flickor räcker det i allmänhet med social uppmuntran att de skall uppföra sig i klassrummet, men många pojkar tenderar att inte i lika hög grad respektera läraren. Det behövs istället regler, och att regelbrott får konsekvenser.
  • Fakta vs Känslor: Pojkar föredrar fakta. I t.ex. historia och geografi kan fakta ersättas med att man skall relatera till människor, och hur de mådde. Detta missgynnar pojkarna. Och hur skall man relatera till människor i fundamentalt annorlunda omständigheter utan att lära sig om omständigheterna?
  • Helordsmetoden: Man lär sig läsa genom att lära sig avkoda en sekvens av bokstäver till ljud som man ”hör” som ett ord. Men när man väl lärt sig läsa ordentligt, känner man igen hela ord, associerar direkt en bokstavssekvens till dess betydelse. Någon kom på iden att istället direkt lära eleverna känna igen hela ord, utan att ta omvägen över att lära sig avkoda bokstäver som ljud. Den metoden är dålig för flickor och värdelös för pojkar, men i feministiska länder så finns det pedagoger som tycker flickors relativa resultat är så viktigt att de är villiga att offra det absoluta resultatet för båda könen.
  • Eliminera eller sänk svårighetsgraden på material som ”gynnar” pojkar: Sådant material där pojkar presterar bättre än flickor slängs ut ur undervisningen, eftersom det är ”diskriminerande” mot flickor, sådant där flickor presterar bättre än pojkar behålls. Ett annat sätt är att sänka svårighetsgraden så kraftigt att pojkarna inte längre har någon nytta av sin fördel inom området.
  • Självständigt arbete: Att lärarlett arbete ersätts med självständigt arbete missgynnar de personer som är omotiverade, som inte använder tiden till att studera. Såsom det ser ut i den svenska skolan idag är pojkar sämre motiverade att studera än flickor. Det här slår också mot personer som av andra skäl är omotiverade att studera, t.ex. de som kommer från studieovana hem, vilket tenderar att förstärka klassklyftor.
  • Skuld och skambeläggning av pojkar: Feministiska lärarinnor lär ut att män är förövare, att de har kollektiv skuld, att problemen i samhället är männens fel, och skuldbelägger pojkarna för deras kön. De är potentiella förövare, flickorna potentiella offer.
  • Uppmuntra flickor men inte pojkar: Flickor uppmuntras att studera, blir tillsagda att de kan bli vad som helst som de vill, bara de anstränger sig. Positiv uppmärksamhet för flickor, men pojkar främst får uppmärksamhet i den mån de stör. Elever som är ordningsamma och sköter sig bör få ungefär lika mycket positiv uppmärksamhet oberoende av deras kön.
  • Osakliga betygsskillnader: I förhållande till provresultat får flickor 2-6% högre betyg, en osaklig bonus för flit och fjäsk.
  • Tolka vetgirighet som trots: Pojkar kan vara mer benägna än flickor att fråga varför, att vilja förstå hur någonting fungerar, och därför inte acceptera en osammanhängande förklaring. En lärarinna kan tolka det som trots och dåligt uppförande.
  • Verbalisera ämnet: Istället för destillerad kunskap, kan kunskapsstoffet spridas ut i en större textmassa, vilket blir ett hinder för de som är svaga i läsning. Även fakta kan verbaliseras, ges mer ord, en matematisk formel kan ersättas med en beskrivning i ord istället för matematiska symboler. Gynnar dem som är mer verbala.
  • [Tillägg av 3 punkter 2013-03-03] Avskaffande av nivåuppdelning: Starka elever blir inte utmanade, ämnet blir att ”göra” snarare än att ”prestera” och får därmed lägre status bland pojkarna. Avskaffandet av nivåuppdelning handlar om att man inte vill synliggöra elevernas prestationer, men utan prestationsmått går man miste om pojkarnas tävlingsinstinkt.
  • Låg volym när lärarinnan talar: Flickor har i allmänhet känsligare hörsel än pojkar, och kan därmed uppfatta vad lärarinnan säger vid en något lägre volym. En del anpassar röstvolymen till vad som är acceptabelt för flickorna, trots att detta då blir för svagt för en del pojkar. Att lyssna fokuserat på en röst som är för svag för att höras ordentligt, det blir väldigt jobbigt i längden.
  • Språkljud: En del pojkar börjar skolan utan att höra skillnad på en del ljud i språket, som u och y, men det är väldigt ovanligt bland flickor. Saknar man sådana ljud halkar man lätt efter ytterligare språkligt, det blir t.ex. svårare med stavning och läsförståelse. När det främst är flickor som drabbas av någonting, ser man till att det blir åtgärder, men eftersom de som inte har koll på språkljuden nästan alltid är pojkar, så kan det ignoreras. De här pojkarna borde fångas upp redan i årskurs 1 och ges relevant stödundervisning.

Statsfeminismens beskrivning av försämringen av skolan

Det är hög tid att män höjer sina röster och börjar kräva att skolan tar hänsyn även till pojkars behov. Även mödrar till söner, och vem som helst som vill bo i ett jämställt samhälle, borde rimligen protestera mot feministernas framfart.

Men det förefaller som om statsfeminismen håller fast vid sina segrar och inte tänker släppa skolan så lätt. Till att börja med försöker de hävda att utvecklingen varit positiv, att flickor kommit ikapp och gått om medan pojkar har stått still, så att feminismens framfart i skolan varit positivt för flickor och neutralt för pojkar. Men sanningen är den att under de senaste 1-2 decennierna har svensk skola backat kraftigt. Se t.ex. citaten från skolverkets rapport för PISA 2009. Flickorna har inte gått framåt. Deras resultat har blivit sämre, men pojkarnas resultat har försämrats ännu mer. Det är inte flickorna som gått förbi pojkarna, det är pojkarna som rasat ner bakom flickorna. Det finns förstås flera faktorer bakom de försämrade studieresultaten, som kommunaliseringen, friskolereformen, nerskärningarna, flumpedagogiken, antipojkpedagogiken. Svårt att säga hur mycket av försämringen som beror på vilka faktorer. Vissa av dem överlappar eller samverkar. De flesta faktorer slår dock mot bägge könen, och kan därigenom svårligen förklara den påtagliga relativa förändringen mellan pojkar och flickor.

Många feminister hävdar att orsaken till förändringen i könsgapet inte skulle vara relaterat till att skolan blivit flickanpassad utan hänsyn till pojkar, de hävdar istället att flickornas bättre resultat i skolan är en fråga om nya könsroller för flickor – och att pojkarnas problem är de fortfarande har samma gamla maskulinitet som inte passar in i ett kunskapssamhälle. Det är pojkarnas genus som skall anpassas till den flickanpassade skolan. Ja de formulerar ju sig inte på det sättet, de kallar inte skolan för flickanpassad. Då skulle ju folk få för sig att skolan kanske skulle vara lite mer pojkanpassad, och det vill ju inte feministerna efter att de lagt så mycket ansträngning på att få den flickanpassad, nej, det är pojkarna som skall socialiseras om så att de passar in i den skola vi nu har. Men om det nu inte är någon skillnad på pojkar och flickor, varför la då feminister ned så stor ansträngning på att flickanpassa skolan till att börja med?

Problemet med maskuliniteterna skulle vara att de är emot skolarbete, att de utgör grunden för antipluggkultur. Som att det inte skulle vara maskulint att arbeta hårt att anstränga sig! Skitsnack! Maskuliniteten ställer dock krav på att arbetet skall vara meningsfullt och värdigt utföraren, fokus skall vara på prestation och resultat, inte på villighet att underordna sig. Meningslösa flumpedagogiska uppgifter vars enda syfte är att eleverna skall avsluta med att uttrycka låtsasentusiasm för någon åsikt som får lärarinnan att känna sig som att hon har lett eleverna till djupare insikter, sådant är förnedrande att nedlåta sig till. Det är att skolans antipojkkultur, att skolarbetet anpassas till vad flickorna behöver och accepterar, utan hänsyn till pojkarna, som göder antipluggkulturen bland pojkarna. Lärarinnan skall respektera elevernas arbetstid, och använda den meningsfullt, inriktad mot mätbar förbättring av elevernas prestationer i relevanta färdigheter, inte till flum och tyckanden, och absolut inte till mansföraktande feminism.

Mattegapet

Det finns omfattande diskussion/litteratur om mattegapet mellan pojkar och flickor. Det fokuserar på hur gapet skall krympas, hur flickorna skall hjälpas, men jag undrar istället, hur effektiva är skolorna på att ta tillvara pojkarnas potential? Målet skall möjligtvis i andra hand handla om att krympa skillnader mellan könen, men i första hand skall man sträva efter att individer av bägge könen skall kunna realisera sin potential. Om man nu vill eliminera gap mellan könen snarare än att maximera resultaten för båda könen, varför då inget intresse för gapet i svenska, där pojkarna hela tiden legat efter?

Det hävdas att flickor är lika bra som pojkar i matematik, att de har samma förmåga, att deras tidigare underprestation bara drevs av fördomar om att flickorna skulle vara sämre. Men trots decennier av flickanpassningar av både matteundervisning och matteinnehåll så leder ofta pojkarna på matteproven, även om det är marginellt. Om flickor hade samma fallenhet för matematik så skulle de rimligen nå mycket bättre resultat än pojkarna i en så flickanpassad skola som den svenska. Har pojkarna outnyttjad potential i matten? Jag tror det.

“… our evidence suggests that the gender math gap is especially large among children who attend private schools, have highly-educated mothers, and have mothers working in mathrelated occupations — all factors that one might think under some theories would be conducive to girls’ success in math.”

Om gapet ökar så har antingen flickorna blivit sämre, pojkarna bättre eller både och. Att flickor skulle prestera sämre av privat skolor, välutbildade mödrar eller av att ha en mamma med matematikrelaterat arbete finner jag orimligt. Pojkarna tjänar alltså mer på dessa faktorer än flickorna, vilket antyder att skolorna är sämre på att ta tillvara pojkarnas potential inom matematik än flickornas potential.

Written by bittergubben

15 juni, 2011 at 20:20

Publicerat i Uncategorized

Tagged with

Osakliga betygsskillnader mellan könen

with 4 comments

Flickor får cirka 10% högre betyg än pojkar. Det kan till stor del förklaras med att flickor skriver högre på proven, men skillnaden är signifikant. Det är vanligare att flickor får höjt slutbetyg jämfört med resultatet på nationella provet i samma ämne.

Det är helt normalt att en del får ett annat slutbetyg än resultatet de skrev på nationella provet. Vem som helst kan ha en dålig dag, och alltså skriva ett dåligt provresultat. En elev som gör det vid ett nationellt prov skall ju ändå kunna få ett betyg som speglar vederbörandes förmåga. Att ha en dålig dag torde dock inte vara korrelerat med kön?

Andra hävdar att flickorna presterar bättre i klassrummet. I till exempel svenska och engelska, som har stor muntlig komponent, kan man tänka sig en sådan förklaring. Men effekten är större i matematik än i svenska, större i fysik än i engelska. För att förklaring skall hålla måste det ges betyg i klassrumsbeteende på matematik och fysiklektionerna, snarare än färdigheter i ämnet, som ju kan testas på prov. Antagligen är det i viss mån sant att sådana ”sociala” betyg ges, som en del av skolans flickanpassning. Det blir ju också märkligt med den här förklaringen att skillnaden har minskat, den var större under 80-talet än den är idag (se längre ner i inlägget). Skulle någon hävda att flickornas försprång i klassrumsbeteende har minskat kraftigt under den tidsperioden?

Jag tror snarare att det är fråga om en flit och fjäskbonus i betygen. Lärarna tycker om klassrumsinteraktionen med flickorna som är mer benägna att göra sina uppgifter och hålla med läraren i dennes undervisning utan att ifrågasätta. När lärare säger att de försöker lära eleverna kritiskt tänkande, så brukar ”kritiskt” tänkande vara att ha ungefär de åsikter som läraren har, fjäskare ”tänker” då på samma sätt som läraren. Men fjäsk skall inte vara betygsgrundande, och flit borde synas i provresultat, så det finns ingen orsak att ge bonus för det.

“Based in part on other research, the professors suspect that teachers might be mistaking girls’ compliance in the classroom for comprehension, a topic that the researchers are exploring in a forthcoming study.

”We thought that teachers might rate boys higher in math, but we found that even when boys are outscoring girls, the teachers think the girls are outscoring the boys,” Lubienski said. ”This might be because girls tend to be perceived as ‘good girls’ in the classroom, and then teachers assume that they understand the material because they complete their work and don’t cause trouble.””

Man kan misstänka att även nationella proven är utformade så att de gynnar flickor, t.ex. får pojkar relativt bättre resultat på internationella prov. Det är även så att nationella prov i ämnen där pojkar traditionellt presterar bättre har man jobbat med att justera så att de skall bli ”könsneutrala”, medan man inte gör motsvarande på prov där flickor traditionellt presterar bättre.

Lärarnas Nyheter skriver att Pojkar missgynnas i betygsättningen, och ger siffror på hur flickor oftare får höjda slutbetyg jämfört med nationella prov, och pojkar oftare får sänkta. Jag har inte sett siffror på hur stor effekten är i förhållande till meritvärde, men fann statistik hos skolverket och räknade enligt nedan.

Nuvarande storlek på betygsskillnad mellan könen som inte kan förklaras med provresultat

Procentandel som fått visst betyg på nationella prov. Merit= G%*10+VG%*15+MVG%*20, kvotvärde= pojkmerit/flickmerit. Källa för procentsiffrorna: Skolverket/Statistik & Analys/Statistik/Grundskolan/Provresultat/Vårterminen 2010 => Tabell 8C och 8D

Ämne      Flickor                  Pojkar                  kvotvärde
          G    VG   MVG    merit   G    VG   MVG    merit
Svenska   38,3 47,8 11,0 =>13.20   57,4 31,4  3,8 =>11.21 =>.849
Engelska  32,5 43,7 19,6 =>13.73   34,1 44,6 17,2 =>13.54 =>.986
Matematik 49,0 20,8 12,4 =>10.50   50,6 20,8 11,3 =>10.44 =>.994
Biologi   46,7 31,9 12,6 =>11.98   52,4 26,3  9,1 =>11.01 =>.919
Fysik     52,9 25,1  9,9 =>11.04   54,7 23,5 10,3 =>11.06 =>1.002
Kemi      47,1 30,2 13,9 =>12.02   54,5 25,3 10,5 =>11.35 =>.944

Procentandel som fått visst slutbetyg. Merit= G%*10+VG%*15+MVG%*20, kvotvärde= pojkmerit/flickmerit. Källa för procentsiffrorna: Skolverket/Statistik & Analys/Statistik/Grundskolan/Betyg/ Vårterminen 2010 => Tabell 7A

Ämne      Flickor                  Pojkar                  kvotvärde
          G    VG   MVG    merit   G    VG   MVG    merit
Svenska   29,6 45,0 23,1 =>14.33   55,3 32,1  7,8 =>11.91 =>.831
Engelska  32,6 38,8 23,0 =>13.68   37,9 37,3 18,0 =>12.99 =>.950
Matematik 49,8 27,5 15,2 =>12.15   53,5 25,1 13,2 =>11.75 =>.967
Biologi   36,2 36,4 20,7 =>13.22   49,6 28,5 11,7 =>11.58 =>.876
Fysik     42,5 33,2 15,1 =>12.25   47,8 28,6 12,5 =>11.57 =>.944
Kemi      42,9 32,7 15,5 =>12.30   51,1 26,4 10,7 =>11.21 =>.911

Avvikelse mellan kvoterna (alltså hur stor andel av det till ämnet relaterade meritvärdet som inte kan motiveras med provresultat):

Svenska: 1.8%
Engelska: 3.6%
Matematik: 2.7%
Biologi: 4.3%
Fysik: 5.8%
Kemi: 3.3%

Många vill förklara skillnaden med prestation i klassrummet, hur kommer det sig då att svenska, som borde ha en relativt stor muntlig komponent, har lägst avvikelse, och fysik, ett ämne som borde ha relativt liten muntlig komponent, har störst avvikelse av dessa 6 ämnen?

Jag gör en lineär regression på miniräknaren och får avvikelse=-.0953+.138*provkvot, vilket skulle ge en avvikelse i svenska på 2.2% och i fysik 4.3%, vilket antyder en korrelation mellan provkvot och avvikelsen. Det här är ju bara 6 datapunkter, och avvikelsen i svenska har ensam en stor betydelse för den synbara korrelationen, men ändå. Ju bättre pojkarna presterar i ett ämne, desto mer avviker betygskvoten från provkvoten. Måhända är man mest mån om att justera betygen där pojkarna har relativt bra resultat, så att flickorna skall ”vinna” samtliga ämnen?

Historiska betygsskillnader som inte kan motiveras med provresultat

Studera diagram 5.16 till 5.21 i rapporten SOU 2009:64, Delbetänkande av DEJA, Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?, som visar hur några olika årskullar har presterat på prov och vad de fått i betyg, i svenska, engelska och matematik. Siffrorna är inte utskrivna, jag har läst av enligt nedan, med visst godtycke. I de flesta fall ligger kvoten för pojkbetyg/flickbetyg 5-10% lägre än motsvarande kvot för provresultat, alltså flickorna har historiskt fått 5-10% mer i betyg än de presterat på proven, jämfört med pojkarna. Störst skillnad för siffrorna under 80-talet och tidigt 90-tal. För 1998 har skillnaden sjunkit till en nivå som liknar dagens. (Siffror för 2010 enligt beräkningar ovan).

testår: 61   66   83        88        93       98 (2010)
Svenska:
Betyg: .93  .87  .84       .85       .85      .84 (.831)
Prov:  .98  .93  .91       .93       .89      .87 (.849)
%diff    5    6    7         8         4        3 (1.8)
Engelska:
Betyg: .87  .87  .86/.91   .91/.93   .93/.93  .89 (.950)
Prov:  .91  .90 1.01/1.0  1.01/.98  1.02/1.01 .92 (.986)
%diff    4    3   15/9      10/5       9/8      3 (3.6)
Matematik:
Betyg: .98  .98  .90/.95   .94/1.0   .96/.97  .97 (.967)
Prov: 1.04 1.06  .98/1.05 1.01/1.09 1.05/1.05 1.0 (.994)
%diff    6    8    8/10      7/9       9/8      3 (2.7)

Gör åter en linjär regression, och får avvikelse=-.226+.297*provkvot, d.v.s. ju högre resultat pojkarna har på proven i förhållande till flickorna, desto större avvikelse. För att få samma slutbetyg skulle pojkarna enligt regressionen behöva skriva 110% av vad flickorna skriver på proven.

Man kan också konstatera att provkvoten i svenska har sjunkit från .93 1988 till .849 2010. Så skillnaderna i svenska har fördubblats under en tid när feminister har kämpat så hårt för ”jämställdhet”. De betraktar det  ju bara som ojämställt om det är flickorna som har lägre resultat i något ämne.

Written by bittergubben

15 juni, 2011 at 20:02

Publicerat i Uncategorized

Tagged with

Blandade citat från skolrapporter

with 2 comments

Rapport från Skolverket: Rustad att möta framtiden? PISA 2009 om 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap

Läsning:

”Resultaten från PISA 2009 visar att 15-åringar i Sverige presterar genomsnittligt i läsning vid en jämförelse med jämnåriga i övriga OECD-länder. Detta innebär att de svenska 15-åringarnas läsning försämrats i relation till 15-åringar i andra länder och i relation till resultat i tidigare PISA-undersökningar. Sverige tillhör de fyra OECD-länder vars resultat i läsning minskat signifikant sedan år 2000. Endast Irland har en större nedgång i läsförmåga än Sverige.” (sammanfattning)

”Skillnaden i genomsnittlig prestation mellan flickor och pojkar är större i Sverige än i OECD och har ökat sedan 2000. I Sverige har både flickornas och pojkarnas resultat blivit signifikant lägre, men pojkarnas nedgång i läsförmåga är betydligt större än flickornas. Flickornas resultat ligger fortfarande över OECD:s medelvärde medan pojkarnas nu ligger på OECD:s nivå.” (sammanfattning)

Matematik:

”I den fjärde undersökningen som genomfördes 2003 i skolår 8, också kallad TIMSS (men akronymen uttolkades denna gång Trends in Mathematics and Science Study) deltog 50 länder och regioner (Skolverket, 2004a). Det var en motsvarande undersökning som 1995, men då deltog elever i skolåren 6, 7 och 8. En försämring av resultatet under de åtta år som gått var tydlig för Sveriges del. Resultatet 2003 för skolår 8 var nämligen signifikant sämre än resultatet 1995 för skolår 7.” (Sid 14)

PISA: ”För Sveriges del har de högpresterande eleverna ett lägre resultat 2009 jämfört med 2003 samtidigt som andelen elever som inte når den lägsta prestationsnivån ökat. Sveriges resultat i matematik 2009 är signifikant lägre än 2003.” (sammanfattning)

Inom naturvetenskap är försämringen inte lika dramatisk:

”I PISA 2000 låg de svenska eleverna klart över medelvärdet inom OECD.”

”Resultaten var likartade även i PISA 2003. De svenska eleverna presterade i genomsnitt bättre resultat än medelvärdet i OECD.”

”PISA 2006 visade liksom TIMSS 2007 att svenska elever presterade på samma nivå som genomsnittet i OECD respektive EU.”

2009: ”För första gången i PISA hamnar det svenska resultatet i naturvetenskap under genomsnittsnivån i OECD. Någon skillnad mellan pojkar och flickor finns inte.” (sammanfattning)

Skolverket 2005, Rapport 13, Kön och skolframgång, Tolkningar och perspektiv, Skolverket 2005, Mats Björnsson

”Det finns de som hävdar bl.a. att skolans mål och läroplaner har gjorts om de senaste två decennierna för att bättre passa flickor (se t.ex. Utbildningsdepartementet 2004, s. 23). Eftersom flickor sågs som diskriminerade skulle förändringar i både kursplaner och pedagogik ske i »flickvänlig« riktning. Weiner (a.a.) har hävdat att tim- och kursplaner gjorts om med innebörd att det skett en nedtoning av ambitionen att pojkar skulle lära sig ta ett större ansvar för hem, familj och barn. Det finns också rapporter som hävdar att kursplaner inom yrkesinriktade ämnen är könskodade på ett traditionellt sätt.37 Förvisso har läroplaner, timplaner och kursplaner gjorts om under de senaste 25 åren, och det rätt radikalt. Det går att se det så att jämställdhetsmålen gjorts tydligare, men detta har getts en könsneutral form. Jag har, i alla fall på svensk botten, inte kunnat se några belägg för att läroplaner och kursplaner skulle ha bidragit till en flickanpassad skola mer än en pojkanpassad. De relativt omfattande ansträngningarna från t.ex. tekniska högskolor, departement och gymnasier att locka fler flickor till teknisk och naturvetenskaplig utbildning under 1980- och 90-talen fanns inte någon tydlig motsvarighet till i läroplan och kursplan, såvitt jag kunnat se. Prioriteringarna åt att vidga just flickors val fanns snarare i en mängd politiska och andra uttalanden, mer än att de kodifierades i sådant som lag och förordning” (Sid 61)

Björnsson hävdar alltså att det inte har skett någon flickanpassning i undervisningen bara för att de där ”politiska och andra uttalanden” inte i tillräcklig utsträckning har ”kodifierades i sådant som lag och förordning”? Flickanpassningar som ju ändå har genomförts i klassrummen?

En beskrivning av slutbetygen i grundskolan 2006

”I genomsnitt är flickornas meritvärde 22,6 poäng högre än pojkarnas. Skillnaderna mellan flickors och pojkars genomsnittliga meritvärde varierar mellan kommunerna. I 17 av landets 290 kommuner har flickorna ett genomsnittligt meritvärde som är minst 40 poäng högre än pojkarnas. I hälften av kommunerna har flickorna i genomsnitt minst 23 poäng högre än pojkarna. Endast i tre kommuner har pojkarna ett högre genomsnittligt meritvärde än flickorna.” (Sid 2)

Om nu skillnaden mellan flickor och pojkar beror på pojkars senare mognad, skulle det innebära att pojkarnas mognadsålder varierar mellan olika kommuner? Eller om ”maskuliniteter” är förklaringen, skulle då det variera mellan kommuner? Det är väl snarare så att sådana normer drivs mycket av nationella medier?

Om däremot förklaringen är flickanpassade skolor är det naturligt med kommunal variation. Kommuner kan ju vara mer eller mindre feministiska i sin skolpolitik.

SOU 2010:35,Rapport III från DEJA, Kunskap som befrielse. En metaanalys av svensk forskning om jämställdhet och skola 1969–2009

”I början av den undersökta perioden [1969–2009] handlar merparten av forskningspublikationerna om flickor. Från 1980-talet kom i stället forskning om flickor och pojkar successivt att öka i omfattning. Under 1990-talet ökar forskningen om pojkar, för att i dag utgöra en nästan lika stor andel som forskningen om flickor och pojkar. Till stor del handlar denna forskning om pojkar med skolsvårigheter av olika slag. Det bör dock nämnas att en betydande del av publikationerna om pojkar i skolan från senare år handlar om pojkar i den bemärkelsen att de utgör en kritik av ett överdrivet fokus på pojkar i skolan. Forskning om enbart flickor har minskat från 1990-talets mitt, och i dag är det endast enstaka publikationer per år som har enbart flickor som subjekt.” (Sid 8 )

Det finns ett diagram på sidan 32. Jag är överraskad över att det skulle vara en så stor andel av forskning som skulle vara om pojkar. Det verkar ju inte ha haft särskilt mycket genomslag i offentlig diskurs? Bilden av fokus på pojkar kan dock ”problematiseras” något – det är väl många pojkkritiska rapporter som problematiserar maskuliniteter och antipluggkultur, snarare än att diskutera antipojkkultur?

”Faktum är att en betydande del av publikationerna om pojkar i skolan från senare år är en kritik av just ett överdrivet fokus på pojkar i skolan, medan motsvarande kritik av en frånvaro av fokus på kategorin flickor i skolan saknas under 00-talet. Ytterligare en aspekt som kan nämnas är att kategorin flickor och pojkar på intet sätt är en neutral eller icke-hierarkisk subjektskategori i forskningsfältet. Snarare är tendensen tydlig att pojkar omtalas i termer av ett ”och” i generell bemärkelse i flertalet texter fram till 1990-talets mitt (flickor är huvudfokus, medan pojkar nämns som viktiga eller bortglömda, det anges att kunskaperna om jämställdhet även berör dem, etc.), varefter både flickor respektive pojkar blir mer relevanta som särskilda och ofta jämförbara forskningsobjekt i sig. Annorlunda uttryckt blir det under den här perioden normerande att alltid tala om båda kategorierna oavsett om forskningsansatsen egentligen fokuserar dem eller ej.” (Sid 33-34)

SOU 2010:51, Rapport V från DEJA, Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker

Det forskas inte så mycket på antipojkskolan och dess metoder:

”I rapporten prövas några olika hypoteser på svensk skolstatistik från framför allt läsåret 2003/04. De statistiska analyserna pekar sammanfattningsvis på … att man inte kunnat undersöka huruvida arbetssätten i skolan, med ökad andel enskilt arbete och minskad grad av lärarstyrd undervisning” (Sid 12)

”Det finns förvånansvärt lite studier om betydelsen av olika undervisningsformer och arbetssätt relaterade till kön på individnivå. En sökning i databasen ERIC (Education Resources Information Center) ger visserligen ett antal träffar, men de flesta framstår som inriktade mot begränsade undervisningsförsök inom matematik, naturvetenskap eller relaterat till IKT. De är också oftast orienterade mot effekter av olika sätt att stödja flickor inom dessa områden.” (Sid 27)

Hävdar att det inte kan vara svenska skolan det är fel på, eftersom samma effekt finns i så många (feministiska) länder: ”Pojkars underprestation är inget unikt svenskt fenomen och kan därför sannolikt inte föras tillbaka på förhållanden som är specifika för den svenska skolan.” (Sid 57)

Att det inte är någon signifikant skillnad i förmåga mellan könen men, att skillnaden i resultat resulterar av att ”Flickor lägger ner mera tid, arbete och engagemang i skolarbetet och har mer effektiva arbetssätt. Inte heller detta är en ny eller unikt svensk företeelse.” (Sid 58). Orsakerna till skillnaderna i beteende söker man främst i maskuliniteter och antipluggkultur.

”Den sista slutsatsen [att åtminstone en del av förklaringen ligger i att flickor lägger ner mer tid och engagemang på skolarbetet] leder rapportförfattarna till nya frågor om varför pojkar arbetar mindre och man konstaterar att det är i attityder och förhållningssätt kopplade till manlighet och kvinnlighet som svaren på frågan om könsskillnadernas orsak sannolikt måste sökas.” (Sid12)

”Ett annat och överlappande förslag till förklaring är att ”antipluggkultur”, som tidigare identifierats som arbetarklassrelaterat avståndstagande från en medelklassdominerad skola, brett ut sig och nu inkluderar också medelklassens pojkar. Antipluggkultur handlar om att vara ”cool”, populär och ha roligt. Att vara duktig i skolan och arbeta hårt för att lyckas utgör antitesen och innebär risk för socialt misslyckande.” (sid 58)

SOU 2010:52, Rapport VI från DEJA, Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat

Hävdar att flickors bättre resultat beror främst på tidigare mognad. ”Flickor träder tidigare in i puberteten än pojkar. Möjligen har denna skillnad förstärks under de senaste åren (Diet och andra miljöfaktorer ligger möjligen bakom denna ökade skillnad). Det finns bra data som pekar på en sjunkande ålder för flickors inträde i puberteten med ett år de senaste 15 åren (Aksglaede, Sorensen, Petersen, Skakkebaek, & Juul, 2009).” (Sid 14)

Berör frågan om huruvida nivån på matematiken har sänkts så att den inte utmanar pojkarna, men bara som spekulation:

”I svenska skolan är prestationer i matematik bättre för flickor än för pojkar. Det finns ingen accepterad förklaring till denna skillnad mellan neuropsykologins robusta fynd och skolresultaten. Möjligen är ämnesinnehållet i dag i matematik på en nivå som inte utmanar resonemang utan är mer inriktad på färdighetsträning (räkning etc.). Modellen att träna färdighet i egen regi som undervisningsform är en modell där kraven på mognad hos den enskilde eleven är hög särskilt vad avser koncentrationsförmåga och motivation. Det talar för att flickor gynnas i den modellen på grund av tidigare mognad. Kritik av den typen har förekommit bland annat utifrån ”Mellanstadieutredningen” (Magne, 1998).” (Sid 20)

Köper inte teorierna om att en könsmaktsordning socialiserar män att använda våld: ”… förklaringsmodellen att manligt våldsbeteende är ett inlärt mönster skall ställas mot den mer sannolika modellen att våldsbeteende är en del av beteende repertoaren hos alla individer som regleras med socialiseringsprocessen (Pinker, 2003). En sådan modell ger också den enkla slutsatsen att frånvaro av socialiseringstryck leder till mer våldsutövning.” (Sid 21)

Skriver att pedagogik kan var mer eller mindre anpassad till respektive kön, och ger några exempel. Jag skulle dock vara mer benägen att beskriva det i termer av motivation snarare än mognad. Visst, en mer mogen individ tenderar att ta skolan på mer allvar och därmed vara mer motiverad, men om pojkarna är så omotiverade att det blir antipluggkultur så ändrar ju inte mognad något. Det som behövs är att skolan även motiverar pojkar.

”En sådan förklaringsmodell kommer ange att vissa former av pedagogik möjligen gynnar eller missgynnar barn beroende på biologiska förutsättningar. Nedan ges ett antal exempel på samband mellan biologiska skillnader och möjlig påverkan på pedagogik som skulle kunna prövas praktiskt. Ett sådant exempel är att tidig introduktion av moment där den egna förmågan att styra sin kunskapsinhämtning gynnar de barn som är tidigt mogna i koncentration och uppmärksamhet. Därmed kan en sådan pedagogik systematiskt gynna flickors anpassning. Likaså gynnar den självklart också barn som får strukturellt stöd hemifrån genom att hemmet knyter det pedagogiska kontrakt som skolan annars gör kontinuerligt i mer traditionell pedagogisk praktik. Ett annat exempel är att grundfärdigheter bygger på träning och i viss mån överträning. Individuell träning har ersatt gruppträningsmoment i många skolor. Återigen leder det till att mogna barn med god koncentrationsförmåga gynnas gentemot de som ligger efter. Det gynnar flickor.

Individuellt arbetssätt leder också till att eleven själv måste ha ett socialt driv att arbeta i grupp och spegla sig i gruppens prestationer. Pojkar som ligger efter i mognad och har lägre tendens generellt i denna domän kommer efter i detta. Här ska betonas att bland grundfärdigheterna har läsningen en kungsroll. Pojkar har alltid läst mindre än flickor och språkmognaden är senare. Därför är läsning/skrivning ett exempel på ett område där pojkar särskilt behöver efterses så att de inte kommer efter och därmed inte får de verktyg som behövs för att kunna arbeta individuellt.” (Sid 22-23)

Möjligen? Tendens? Utmana? Är det inte rätt och slätt så att pojkar generellt är mer tävlingsinriktade? ”Moment som betonar individuell prestation i tävlingsform har möjligen en tendens att mer utmana pojkar.” (Sid 23)

SOU 2010:53, Rapport VII från DEJA, Pojkar och skolan: Ett bakgrundsmaterial om ”pojkkrisen”

Redan titeln slår an tonen, det är ingen kris med den antipojkskola vi har. Och med tanke på författarens bakgrund är det inte så överraskande hur han vill förklara att pojkarna hamnar efter. Finns det någon kritisk kvinnoforskning? “Michael Kimmel är professor i sociologi vid State University of New York, Stony Brook. Han är en av världens främsta företrädare för den kritiska mansforskningen, som studerar maskulinitetskonstruktioner och manlighetsideal.” (förord)

Han tar upp påståenden om att det skulle vara en flickanpassad, feministisk antipojkskola (även om han förstås inte använder de orden).

”Det är intressant att, som Ingrid Jönsson, notera att ”när flickor fick sämre resultat än pojkar betraktades detta huvudsakligen som en intellektuell brist, medan pojkars sämre resultat huvudsakligen har diskuterats i samband med brister från skolans sida”. (Jonsson, citerat i Gender Differences… 2006, s. 15)” (Sid 19)

Hmm, är det inte tvärtom? Är det inte så att kvinnornas underprestation hela tiden skylldes på strukturer och det onda patriarkatet som förtrycker dem med elaka mansnormer, och att nuvarande dåliga resultat för pojkarna beskylls på pojkarna, deras sena mognad, deras maskuliniteter och deras antipluggkultur?

”Även om det ligger något i alla dessa perspektiv stöder sig samtliga på vissa antaganden som är tvivelaktiga i empiriskt avseende. De stöder sig i synnerhet på små och ofta obetydliga biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Dessa skillnader – i hjärnans kemiska uppbyggnad, hjärnans lateralitet, hormonskillnader osv. – får till följd att stereotyperna i fråga om flickor och pojkar förstärks. På så sätt 1) minimerar de de avsevärda skillnaderna bland pojkar och flickor, 2) förstorar de de små skillnaderna i genomsnittsvärden mellan pojkar och flickor, och 3) dämpar de betoningen av genus till förmån för betoningen av biologiskt kön. Den sistnämnda effekten – företräde för kön framför genus – är, enligt slutledningen i denna bakgrundsrapport, problemet och inte lösningen.” (Sid 20)

Om nu skillnaderna är så små och obetydliga, varför pushade då feminister så hårt för att flickanpassa skolan? Och varför fokusera på biokemiska argument, när huvudargumentet är empiriskt, att pojkar och flickor lär sig olika mycket och trivs olika bra med olika pedagogiker?

”För det första skapar det en falsk motsättning mellan flickor och pojkar, förutsatt att de utbildningsreformer som genomförts för att ge flickor möjlighet till bättre resultat verkligen har hindrat pojkarnas utveckling på utbildningsområdet. Men dessa reformer – nya initiativ, klassrumsutformning, lärarutbildning, ökad uppmärksamhet för elevernas processer och individuella inlärningsmetoder – ger i själva verket ett stort antal pojkar möjlighet till en bättre utbildning.” (Sid 23)

Falsk motsättning? Hur skulle pojkarna få möjlighet till en bättre utbildning av att man inte tar hänsyn till pojkars behov?

”När förkämpar för pojkar i skolan exempelvis framhåller vilka upplevelser pojkar behöver beskriver de i själva verket ofta upplevelser som barn behöver. Unga män vill bli älskade, ha sex och inte skadas, … [lista med saker som både pojkar och flickor behöver] … Pojkars behov visar sig därmed vara desamma som flickors behov. Flickor och pojkar är både mentalt och biologiskt mycket mer lika än olika varandra.” (Sid 23)

Att det existera likheter mellan könen utesluter inte att det också finns skillnader.

”Underlåtenhet att fokusera på genus – de innebörder som tillskrivs den biologiska fakticiteten män och kvinnor, dvs. ideologin med avseende på manlighet och kvinnlighet – är det främsta felet hos de flesta av de politiska diskussionerna om pojkkrisen. Det faktum att vi måste fokusera på genus – i synnerhet på den ideologi med avseende på manlighet som upplevs och uttrycks av unga pojkar – är det centrala argumentet i det här dokumentet.” (Sid 24)

Hmm, det främsta felet med andras förklaringar är alltså att de inte matchar hans förklaring?

”Med få undantag får amerikanska pojkar bättre resultat och åstadkommer mer än någonsin tidigare”, skriver Sara Mead. ”Men flickorna har helt enkelt förbättrat sina resultat ännu snabbare på vissa områden.” (Sid 29)

Han motiverar detta med över tiden förbättrade resultat på SAT och likvärdiga på ACT. Jag tycker inte det är särskilt övertygande, det är inte ovanligt med inflation i sådana prov, och det är bara en delmängd av studenterna som tar dem, de pojkar som hoppar av skolan och inte vill läsa vidare tar inte de proven. Och mig veterligen är det mycket vanligare med förberedelsekurser för SAT nu än det var för några decennier sedan, och de har ändrat så folk kan göra flera sittningar och bara ta det bästa resultatet.

Även om det skulle vara så att studenter i USA skulle ha förbättrat sina resultat (jag vet inte) så säger inte det särskilt mycket om svenska studenter, där resultaten fallit ordentligt, i synnerhet i matematik.

”För 25 år sedan fastställde psykologen Robert Brannon denna ideologi i fråga om manlighet i fyra grundläggande regler (se Brannon and David 1976).

1) No Sissy Stuff [var inte feminin] – man får aldrig göra något som ens i närheten påminner om kvinnlighet. Manlighet innebär att skoningslöst förkasta all kvinnlighet.

2) Be a Big Wheel [vara en höjdare] – rikedom, makt och status är tecken på manlighet. Vi mäter manlighet med hjälp av siffrorna på lönespecifikationen. För att använda den välfunna frasen från Reaganepoken: ”Den som har flest leksaker när han dör vinner.”

3) Be a Sturdy Oak [vara ”en präktig ek”, dvs. vara oberoende och endast förlita sig på sig själv] – det som gör en man till man är att han är tillförlitlig i en kris, och det som gör en man tillförlitlig i en kris är att han liknar ett själlöst objekt. Klippor, pelare och träd är kända manliga symboler.

4) Give em Hell! [Ge dem vad de tål!] – utstråla mod och aggression. Lev livet på gränsen. Ta risker.” (Sid 31-32)

Gott så, förutom den bisarra tolkningen av begreppet ”sissy”. Ordet sissy handlar om vara räddhågsen, att väja för även obetydliga faror, att inte anta utmaningar, att vara rädd för mörkret etc. Det översätts lämpligen som fjoll. Att vara fjollig är inte ens en nödvändig del av femininiteten, även om flickor är tillåtna att vara fjolliga. Det är löjeväckande att sätta likhetstecken mellan sissy och feminin.

Man har ju sett det förr, att feminister vill hävda att maskuliniteten går ut på att inte vara som flickorna. Jag tror det möjligtvis kan vara en meningsfull beskrivning om pojkarna lever i en mansbefriad värld, där alla vuxna är kvinnor och dessa dessutom är kvinnochauvinister som inte kan relatera till män. Fast det kanske är så illa för många pojkar idag?

Rapporten ger många exempel på antipluggkultur bland pojkar, och beskriver detta som att maskulinitet är orsak, men ger inga som helst belägg för att det inte skulle vara resultat av en antipojkskola som alienerar pojkarna. Det hävdas som ovan att maskulinitet handlar om att vara motsatsen till hur flickor är, och att det är därför pojkarna väljer bort skolan, men det är en bisarr definition av maskulinitet. Det är i många avseenden som maskulinitet skiljer sig från femininitet – det är i stor utsträckning utifrån skillnaderna mellan begreppen som man beskriver båda begreppen – men det betyder inte att vara pojke är motsatsen till att vara flicka.

Det hävdas även att maskuliniteten skulle vara emot arbete och prestation, vilket är lika absurt. Det pojkarna i första hand förkastar är inte prestation och arbete, utan den underordning och det fjollande som skolan kräver. Det är bara efter att skolan alienerat pojkarna som de ser det som negativt att prestera i skolan – eftersom det i flickskolan är något man bara kan göra om man accepterar att bli behandlad som flicka. Nej, det betyder inte sämre, men på ett sätt som är anpassat till flickor snarare än pojkar. Pojkar och flickor är olika, i en skola som enbart var anpassad utifrån pojkars behov utan hänsyn till flickors behov skulle på ett liknande sätt flickor bli alienerade. Mixade skolor är dock i princip aldrig sådana skolor, eftersom flickorna är mer sociala och verbala, och därigenom kan tala för sig effektivare än pojkarna och etablera bättre social relation med läraren, som därigenom kommer att beakta flickornas behov.

”Jag finner detta uttryck – pojkar är pojkar – de tre mest nedslående orden i utbildningspolitiska kretsar. När ”pojkförespråkare” som Michael Gurian eller Leonard Sax i USA, eller Steve Biddulph och Peter West i Australien, säger att pojkar är pojkar, menar de i grund och botten att pojkar biologiskt sett är programmerade att vara vilda, rovlystna djur. Enligt deras mening är män barbariska, rovgiriga, sexuellt allätande våldsamma skapelser, som kommer att våldta, mörda och plundra, om inte kvinnor utövar sitt civiliserande kall och hindrar oss.” (Sid 52)

Varför är feminister så patologiska med sådana halmgubbar? Att erkänna att det existerar biologiska skillnader mellan könen – som att pojkar är mer tävlingsinriktade och flickor mer sociala – innebär inte det som Kimmel ovan hävdar att det gör. Men han kan ju inte argumentera i sakfrågan – huruvida det finns biologiska skillnader mellan könen – så han kör istället en halmgubbeversion av motståndarnas position, en karikatyr, för att sedan hålla de som erkänner att det finns biologiska skillnader mellan könen ansvariga för Kimmels egna halmgubbar.

Genom att förneka att det finns skillnader mellan könen, förnekas att det skulle kunna finnas något sådant som skolor som är mer eller mindre väl anpassade till respektive köns behov. Det är då könets eget fel om det inte passar in i skolan, och finns inget behov av att se till att skolan tar hänsyn till båda könens behov. Det är istället genuset som skall socialiseras om så att det passar in i skolan, vars beteende anpassats till vadå? Könlösa barn? Eller kanske snarare till flickor? Skolan är en kvinnodominerad miljö, personalen har erfarenhet av hur det var att vara flicka, relaterar till flickorna, och har genom feminismen lärt sig att det är flickorna som de skall stödja och uppmuntra. När man då förnekar existensen av olika kön, och hävdar att det bara finns ett, så är det inte flickornas kön som man förnekar, det har lärarinnorna egen erfarenhet av och kan relatera till, nej, det kön som förnekas är pojkarnas kön.

”Det som höll tillbaka flickor från att lyckas i skolan var både institutionella och strukturella hinder liksom traditionella föreställningar om kvinnlighet. När kvinnor och män började ifrågasätta dessa traditionella föreställningar lyckades de med framgång utmana de institutionella hindren. Det som hindrar pojkar från att lyckas i skolan är att de traditionella föreställningarna om manlighet består. Att förstå denna föreställning är, enligt min mening, den bästa utgångspunkten för pedagoger och föräldrar som försöker vidta åtgärder till stöd för den aktuella pojkkrisen. Det är en förutsättning som skulle göra det möjligt för pojkar att till fullo anamma en bredare definition av manlighet – en manlighet som till och med skulle kunna uppmuntra dem att lyckas i skolan.”

Vore det inte lättare att ha en skola som tar hänsyn till båda könens behov än att socialisera om alla pojkar till att bli flickor så att de passar in i flickskolan?

Feminister tycker om könsnormer – förutsatt att feministerna fått definiera vad normerna skall vara. Andra könsnormer är hemska och feministerna kämpar för att byta ut dem med feministiska framtagna könsnormer, med motiveringen att det skulle innebära en befrielse från de gamla könsnormerna. Risken finns att många pojkar inte kommer trivas i den könsroll feministernas vill påtvinga pojkarna – det är ju redan så att många pojkar inte trivs med de roller som feministerna redan försöker tvinga in pojkarna i inom våra feministiska grundskolor.

SOU 2010:97, Rapport XIII från DEJA, Resultatuppföljning, läskvalitet och skolutveckling – tre bidrag till diskussionen om jämställdhet i skolan

”[eleven] ”Snabbljudar” men fastnar och ljudar vissa förhållandevis enkla ord”. Detta är en ganska vanlig variant av mekanisk avläsning. Just detta att eleven fastnar på enkla ord förklaras ofta av att förståelsen slår igenom och stör den i övrigt enbart avkodande eleven. 1981 var fenomenet mekanisk avläsning utan läsförståelse så vanligt att lärarna och projektledningen betraktade dåvarande punkt 12 som ett naturligt steg i utvecklingen. 1989 kom vi i kontakt med Emilia Ferreiro som empiriskt visade att mekanisk avläsning aldrig förekom hos barn som lärde sig läsa innan de började skolan. Vi insåg då att mekanisk avläsning nog borde betraktas som något onaturligt.” (Sid 89)

”Vid 1970-talets slut publicerades den brittiska rapport som åstadkom något av en synvända i debatten, Fifteen Thousand Hours (Rutter et. al., 1979). Där konstaterades att det finns skolor som trots svåra yttre arbetsförhållanden, vilket här betyder att flertalet elever kom från hem utan studievana, lyckades över förväntan. Därmed föddes en ny forskningsinriktning som undersökte vilka framgångsfaktorer det går att urskilja i skolarbetet. Efter hand lyckades forskarna urskilja åtta sådana indikatorer, däribland rektorers fokusering på utbildningens kvalitet, lärarnas möjligheter att variera arbetsmetoder samt förekomsten av tydliga krav och höga förväntningar på eleverna (Grosin, 2002; 2004).” (Sid 143)

Så flumskola funkar inte så bra då?

”Ämnen med nationella prov blir således starkare klassificerade och inramade än andra ämnen, eftersom proven får återverkningar på såväl stoffurvalet (klassifikationen) som arbetsformerna och tempot (inramningen). Som språksociolog har Bernstein uppmärksammats för sin tes om att arbetarmiljöer kännetecknas av tuffare spelregler och ett rakare språkbruk (synlig pedagogik), medan unga från akademisk medelklass är mer förtrogna med outtalade och underförstådda normer för hur man bör uppträda och uttrycka sig för att bli accepterad och belönad (osynlig pedagogik). Otydliga skolkrav och implicita bedömningsnormer tenderar därmed att slå ut barn, som inte kan knäcka skolans kulturella koder på egen hand (Bernstein, 1973).” (Sid 143-144)

Så flumskola leder till större klassklyftor i samhället?

Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan, SOU 2010:99

Citat från ”Delegationens samlade analys”.

”Att skolan via läroböckerna ger en enkönad bild av exempelvis historien, litteraturhistorien eller samhällskunskapen, innebärande att i huvudsak

endast männens erfarenheter representeras, är ett allvarligt jämställdhetsproblem.” (Sid 233)

”Jämställdhetsarbetet måste orienteras bort från projekt och adhoc-insatser, för att i stället på allvar integreras i den ordinarie verksamheten. Det finns en risk för att jämställdhetsprojekten blir en ursäkt för att inte låta jämställdhet vara en central del av den ordinarie verksamheten.” (Sid 235)

Så vi skall alltså ha ännu mera feministiskt ”jämställdhetsarbete”?

”Det ligger en utmaning i att undvika att jämställdhetsarbetet betraktas som en form av särintresse.” (Sid 236)

Så länge ”jämställhetsarbetet” handlar om att ensidigt främja kvinnor och uttrycka förakt för män, så borde det väl vara ok att betrakta det som ett särintresse.

”I fokus för skolans jämställdhetsarbete har under olika tider framför allt varit särskilda grupper av elever. Det finns en tendens att fokusera en grupp i taget och kanske även ett problem i sänder. Exempelvis har jämställdhetsarbetet i skolan handlat om arbetet om att främja flickors intresse för teknik, om att minska flickors stress eller om att stärka flickors självkänsla. Det är givetvis utmärkt och vällovligt med projekt som syftar till att exempelvis minska flickors stress eller stärka flickors självkänsla. Samtidigt finns risker med att i jämställdhetsarbetet fokusera endast en grupp av elever. Risken är att jämställdhetsproblemet helt förläggs hos individerna i målgruppen, och lösningen ensidigt blir att ändra på individerna i gruppen (se SOU 2010:35).

Jämställdhetsarbetet skulle i vissa fall vinna på att i större utsträckning lägga fokus på relationerna mellan flickor och pojkar eller på relationerna mellan eleverna och skolans personal, och i gengäld i mindre utsträckning på enskilda grupper av elever. Det kan exempelvis vara så att attityder och beteenden hos grupper av pojkar i klassen och på skolan är en delförklaring till flickors sämre självkänsla. Om så är fallet, så bör även pojkarna vara målgrupp för de särskilda jämställdhetssatsningarna och förändringsambitionerna som har till syfte att ”stärka flickor”. Det verkar för övrigt vara vanligare att arbetet syftar till att ändra på flickor än att ändra på pojkar. Projekt för att stimulera flickors intresse för teknik har sällan sin motsvarighet i projekt för att intressera pojkar för vårdyrken, för att ta ett exempel.” (Sid 236)

Flera decenniers jämställhetsarbete för att stärka flickorna och flickanpassa skolan. Tycker man då att det är orättvist mot pojkarna och att man nu borde fokusera på att stärka pojkarna istället? Nej. Man tycker det är orättvist mot flickorna! Och att man nu istället skall stärka flickorna genom ytterligare angrepp på pojkarna, som om flera decennier med misandri inte räcker!

Man har länge satsat på att höja flickors resultat i matematik och de NO-ämnen där flickor varit svaga. Det könsekvivalenta vore att satsa på att höja pojkars resultat i svenska, där pojkar är relativt svaga. Men det har man inte haft något intresse för inom jämställhetsarbetet. Nej, istället för att stötta pojkarna i svenska, som de skulle ha nytta av, vill DEJA istället uppmuntra dem att söka till låglöneyrken, hur gynnar det pojkarna? Nej visst ja, det är ju alltid flickorna man skall gynna med jämställdhetsarbete! Hur det går för pojkarna är skit samma!

Man kommer senare in på att pojkar underpresterar i svenska läs och skriv. Men DEJA tycker inte det skall fokuseras på pojkarna utan snarare att det skall satsas på svaga elever. Hmm, lät det på det viset när man ville hjälpa flickorna i matematik? Nej, då var det ok att satsa på könet.

”En generell förbättring av läs- och skrivfärdigheter bör därför kunna bidra till att minska könsskillnaderna i skolprestationer. Det är dock viktigt att inte glömma att det även finns många flickor som har läs- och skrivsvårigheter, liksom det finns många pojkar som läser och skriver med liv och lust. Uppmärksamheten på pojkarnas relativt sämre skolprestationer och läsförmåga, får alltså inte skymma det självklara faktum att det också finns flickor som behöver extra stöd för läs- och skrivinlärningen. Det är viktigt att ett genusperspektiv läggs på kommande lässatsningar. Det är också angeläget att arbetssätt utvecklas och ges spridning, som skolorna kan tillämpa för att förbättra undervisningen i läsning och skrivning, för flickor och pojkar elever med läs- och skrivsvårigheter.” (sid 239)

”Pojkproblemet inom utbildningsområdet ska tas på allvar”

Det är en rubrik. Undrar hur de tänkte när de formulerade den rubriken? Vilken pojksyn har man inom DEJA som speglas i ett dylikt språkbruk?

”Ett uppmärksammat problem under senare år är ”pojkkrisen i utbildning” – dvs. fenomenet att pojkar som grupp tenderar att prestera sämre genom utbildningssystemet och att gruppen därmed riskerar att bli ”utbildningsförlorare”. Fenomenet har under senare år uppmärksammats inte endast i Sverige, utan även i flertalet jämförbara länder. Det finns dock ingen konsensus om problemets natur, eller ens om att det existerar ett problem knutet till pojkar och utbildning.” (Sid 240)

DEJA har alltså slagit fast att det är ett allvarligt jämställdhetsproblem att t.ex. historieböcker innehåller en större andel kvinnor, men att det skulle vara någon form av jämställdhetsproblem att ett kön får 10% högre meritvärde än ett annat, då är det oklart om det ens är ett problem? Då blir det blir citationstecken?

De två förklaringar man sedan ger är pojkarnas senare biologiska mognad och antipluggnormer hos pojkarna. Jag tror dock att motivation och lust inte handlar särskilt mycket om mognad, och pojkars negativa inställning till skolan mycket handlar om skolans negativa inställning till pojkar.

”Vi föreslår regeringen att … utifrån det av riksdagen antagna jämställdhetspolitiska målet formulera följande övergripande jämställdhetsmål för skolan: Jämställdhet i skolan råder när flickor och pojkar har samma makt och möjlighet att påverka skolan, det egna lärandet och den egna utvecklingen.” (Sid 243)

En sådan praktisk definition, då det blir ju inget jämställdhetsproblem att pojkar har 10% lägre meritvärde? Det är ju inte en fråga om avsaknad av makt utan att de har antipluggkultur och väljer att inte studera …

Rapport från Sveriges Kommuner och Landsting: Öppna jämförelser Grundskola 2011: Tema matematik

Till sist lite moderering av det ideologiskt drivna genusflummet, med en rapport som istället tittar på vad som hjälpt. SKL har tittat på kommer som har förbättrat sitt resultat i matematikundervisningen – Essunga, Sollentuna och Halmstad – och vilka åtgärder de tagit. Man har även tittat på provinsen Ontario, som också förbättrat resultaten i sin matematikundervisning. Huvudpunkter: resultatuppföljning och utveckling av lärarnas klassrumskompetens genom lärarsamarbete. Även förekomst av nivågruppering, alltså en mattegrupp med starkare elever och en med svagare, NCMs matematikverkstad och höga förväntningar på eleverna.

Written by bittergubben

15 juni, 2011 at 20:01

Publicerat i Uncategorized

Tagged with