Är feministiska halmgubbar ibland seriösa?

I debatten mellan en feminist och en antifeminist ser man ofta hur feministen missrepresenterar vad antifeministen står för. Om antifeministen hävdar att det existerar biologiska skillnader i mäns och kvinnors personligheter, kan han påstås hävda att alla skillnader i könens beteende helt och hållet är biologiska, att han helt förnekar den sociala miljöns betydelse. Om han hävdar att män är mer benägna att satsa på karriären, kvinnor mer benägna att ägna sig åt familjen, kan feministen påstå att han tycker att kvinnor bör vara fastkedjade vid spisen. Om han hävdar att den moderna feminismen har gått för långt, kan feministen antyda att han ifrågasatt den kvinnliga rösträtten.

I viss mån bör man ju läsa mellan raderna på vad motståndaren skriver. Vilka implicita antaganden görs, som vederbörande inte riktigt vill stå för? Ofta kan en formulering tolkas på olika sätt. Ibland kan någon ärligen misstolka vad den andra parten skriver, på ett sådant sätt att den andra parten tycker tolkningen är en halmgubbe. Men detta kan inte på långa vägar förklara omfattningen av klockrena halmgubbar från feministerna.

Det här är en billig härskarteknik, att avsiktligt förvränga motståndarens åsikt för att sedan hålla motståndaren ansvarig för den karikatyr man skapat.

Eller? Jag har börjat undra om det kanske är så att en del feministiska halmgubbar i själva verket är seriöst menade. Debattören har sin åsikt, och även en bild av vad som är ”alternativet” till sin åsikt – måhända något som mer eller mindre är motsatsen till den egna åsikten. När så en motståndare presenterar sin åsikt, blandas denna ihop med det egendefinierade alternativet till den egna åsikten. Feministen förmår inte göra skillnad på motpartens åsikt, och hennes egen version av vad som är alternativet till hennes egen åsikt. Motståndarens argument genererar hos henne samma känsla som hennes egen alternativåsikt gör – och hon bryr sig då inte om hans åsikter implicerar eller ens är kompatibla med hennes alternativåsikt, han hålls ändå ansvarig för de åsikter som hon känslomässigt har associerat till.

Kan det vara så? Att en del debattörer har så rörigt förstånd att känslan av motpartens argument associeras till sin egen alternativåsikt – som känns likadant – och motparten då antas stå för denna? En sådan förklaring skulle i första hand kunna vara relevant för känslomässigt drivna debattörer, som ”känner” vad motståndaren står för. Mitt intryck är att feminister ofta är mer känslomässiga i sitt sätt att tänka – åtminstone i sitt sätt att argumentera.

Och det är ju inte bara feminister. Det är väl lite av en kliché, paret som grälar och så tar kvinnan och förvrider mannens ord, ”tolkar” det han sagt för att sedan hålla honom ansvarig för hennes ”tolkning”, som om hennes karikatyr av det han sagt är något som han är ansvarig för – det är ju samma debatteknik, att göra en halmgubbeversion av motståndarens åsikter och argument.

Visst, män kan också göra sådant, i synnerhet inom politiken, men jag uppfattar det som vanligare bland kvinnor.

Jag föredrar att se dem som använder sådana halmgubbar som oschysta, sviniga debattörer som använder härskartekniker. Det blir alltför kränkande mot ens motparter att anta att de inte begriper bättre. Men jag börjar alltmer misstänka att det senare alternativet ofta är korrekt.