Till feminister som dissar Pär Ström och jämställdismen

Nedan först några motargument mot kritiken mot feminismen, som dyker upp emellanåt. Sedan några exempel på avhoppade feminister, som beskriver när de tänkte om.

Varför kritisera feminismen, när det finns olika feminismer?

Det finns många olika skolor inom feminismen. Många är vänster, men många är höger eller däremellan, det finns de som förnekar biologins roll, och de som erkänner den, de som är extremt sexnegativa, de som är sexpositiva eller däremellan. I varje enskild fråga finns det olika åsikter inom feminismen. Och även om man belägger att en del anhängare av feminismen har en tokig åsikt, så kan ju inte andra anhängare av feminismen hållas ansvariga för det.

Auuus: ”Ska jag vara helt ärlig förstår jag dock inte behovet av att kritisera “feminismen”, just för att det är ett så luddigt begrepp. Det är lite som att kritisera “kristna”, “liberalister” eller någon liknande stor grupp, väldigt svårt då det finns mängder av inriktningar. Istället tycker jag att en borde kritisera förslagen och åsikterna i sig, inte vad folk kallar sig =) ” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6303

Men det finns ändå någonting gemensamt, något som förenar feministerna, som gör deras ställningstaganden feministiska; annars hade vi inte kallat dem för feminister och deras ställningstaganden feministiska. Den gemensamma nämnaren är deras ensidiga fokus på kvinnoperspektiv, och det är detta jag kritiserar. Inte bara de enskilda åsikterna, utan de underliggande värderingarna. Hur relationen mellan könen skall fungera skall inte avgöras utifrån bara det ena könets perspektiv, båda könens perspektiv skall beaktas och värderas, och det är detta feminismen inte gör. Må vara att avgränsningen blir luddig, men det finns ändå en sådan gemensam nämnare i feminismen. Ju mer ensidigt en part fokuserar på kvinnoperspektiv, desto mer är alla överens om att det är feministiskt, och när alla är överens om att någonting är feministiskt, så finns där ett kraftigt fokus på kvinnoperspektiv. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

En snällare beskrivning av vad som är det enande faktorn för feminismen: ”Feminismen utgår från att kvinnor i allmänhet har en sämre ställning än män. Den situationen tycker feminismen behöver ändras. En person som håller med om detta kallas feminist.”

Hur det förhåller sig i samhället är en empirisk fråga. Ska man uttala sig om vilket kön som i allmänhet har sämre ställning, om det nu är någon signifikant skillnad åt något håll, måste man ta en helhetsbild, och jämföra äpplen med päron. Jämföra fördelaktiga utfall för män med helt andra fördelaktiga utfall för kvinnor. När feminismen kommer fram till att det är synd om kvinnorna, att kvinnor är underordnade, att kvinnor diskrimineras och män privilegieras, görs inte detta, utan man ser bara till fördelaktiga utfall för män. Man tar bara hänsyn till sådant i samhället som bekräftar bilden av män som relativt onda, dåliga och privilegierade, och kvinnor som relativt goda, bra och diskriminerade. Det är en analys som förtjänar kritik.

Det finns antagligen en del som hävdar att den gemensamma nämnaren för feminismen är att vara för jämställdhet, att vara för könens lika värde. Hur kan då även extremistiskt manshat, som t.ex. Solanas SCUM-manifest, kvalificera som feministiskt? Att säga att Solanas arbetade för könens lika värde är absurt. Den gemensamma nämnaren måste vara någonting annat. Visst, Solanas är ett extremfall, men det finns många andra exempel på feminister och feminism som står i skarp konflikt med jämställdhet, så det kan inte vara den gemensamma nämnaren.

Men antifeministerna är ju lika selektiva?

Ett defensivt argument man hör ibland, är att feministkritiker som Pär Ström också bara pratar om en del av verkligheten, man fokuserar på mansfrågor utan att bry sig om kvinnofrågor, och därigenom är precis lika selektiva som feminismen.

Men den invändningen är inte relevant när man kritiserar feminismen för att vara partisk och selektiv. Feminismen hävdar att samhället är ojämställt, alltså att det värderar män högre än kvinnor. För att avgöra om det är sant, skulle de behöva jämföra sådant i samhället som gynnar män med sådant som gynnar kvinnor, men någon sådan jämförelse görs inte, man bara beaktar sådant som gynnar män och missgynnar kvinnor. Som kontrast, när man kritiserar feminismen för att vara selektiv och för att ha en preferens för kvinnor, skulle man behöva jämföra när feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad, och när den tar ställning för kvinnor på mäns bekostnad. Pär Ström klagade högljutt över hur feminismen tar ställningen för kvinnor på mäns bekostnad, när den värderar kvinnoperspektiv utan att bry sig om mansperspektiv, och gav massvis med exempel. Skall han anklagas för att vara selektiv i den bedömningen av feminismen, då får man komma med motsvarande störtflod av exempel där feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad. Var finns de exemplen? Feminismen pratar om samhället som ett manssamhälle, men hoppar över mycket relevanta aspekter av samhället. När man angriper feminismen för dess partiskhet, vilken del av feminismen är det då man hoppar över att ta med?

Den som vill försvara feminismen mot kritiken, skulle antingen behöva visa att exemplen på feminismens gynnande av kvinnor på mäns bekostnad är felaktiga, eller att den lika ofta ägnar sig åt att försöka gynna män på kvinnors bekostnad. Att exemplen där den värderar kvinnoperspektiv, men inte ser mansperspektiv, antingen tillbakavisas, eller kompletterar med av Ström överhoppade exempel där feminismen värderar mansperspektiv, men inte ser kvinnoperspektiv.

Alternativet är att erkänna att feminismen inte är någon legitim grund för jämställdhetsarbete.

Man kan inte säga, ok, feminismen är selektiv, den bryr sig nästan bara om kvinnor, men kritikerna är också selektiva, de bryr sig nästan bara om män, och ändå dra slutsatsen att feminismen är en legitim grund för jämställdhetsarbete. Även om man skulle hålla med om att kritiken också skulle vara chauvinistisk, något jag inte håller med om för jämställdismen, men även om man tycker det, och således att inte heller kritikerna skulle ha en legitim grund för jämställdhetsarbetet, så innebär ju inte det att den kvinnochauvinistiska feminismen skulle vara någon legitim grund för jämställdhet.

Ström har hela tiden varit tydlig med att han ägnar sig åt den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan. Det vill säga, han gör anspråk på att diskutera det som varit frånvarande i den feminsitiska diskurs som dominerat i debatten.

Och det finns en fundamental skillnad mellan att bara diskutera en delmängd av frågorna, och att bara värdera en delmängd av de som påverkas. Att fokusera på t.ex. ätstörningar eller någon annan delmängd av problemen är ok, men när man i sin analys utgår från att man inte behöver bry sig om konsekvenserna för det andra könet, att man kan göra jämförelser mellan könen där man bara beaktar det ena könets situation, eftersom det andra könet ändå är privilegierat enligt ens könsmaktsordningsteorier – som man ”bevisat” med en väldigt selektiv betraktelse av samhället – då är det inte en legitim analys. Som när feminister beskriver hat och hot som något som huvudsakligen drabbar kvinnor. T.ex. uppdrag granskning som bara tog med hot mot kvinnor, eller SvDs undersökning av hot mot kvinnliga riksdagledamöter. Sådant kan ju vara intressant, men kan inte användas för jämförelser mellan könen, skall man jämföra könens situation måste man beakta båda könens situation. Och i sådana jämförelser visar det sig att både män och kvinnor drabbas av hat och hot i liknande omfattning.

Men feminismen har inte som mål att diskriminera män!

Auuus skrev: ”Ström får kritik från feminister då han säger att det är feministers FEL att män diskrimineras, trots att vi inte alls vill diskriminera män. Tvärtom är större delen av all diskriminering män utsätts för ett resultat av könsnormerna, alltså samma sak som är den huvudsakliga orsaken till diskrimineringen kvinnor utsätts för också. Det är hemskt att män utestängs från sfärer som rör t ex barn och missgynnas grovt där. Men det är inte feministernas fel. Det ligger helt enkelt inte i vårt intresse att driva något sådant. Tvärtom.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6272

För mig är det som att säga att elefanten i porslinsaffären inte vill krossa porslin, att det inte ligger i dess intresse. Även om den inte bryr sig om porslinet, har den ändå krossat det. Feminismen har i decennier fullständigt dominerat genusdebatten inom akademi, media och politik, och drivit igenom fråga efter fråga. Även om mansdiskriminering skulle vara en sidoeffekt snarare än det som mainstreamfeministerna bryr sig om, förtar inte det deras roll i att driva igenom mansdiskriminering. När man hanterar frågor som rör relationen mellan könen, bör man beakta och värdera båda könens perspektiv. Det gör inte feminismen, den bryr sig knappt om konsekvenserna för männen. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

Feminismen har verkligen drivit fram mansdiskriminering, betrakta t.ex. partnervåldet och hur feminister har kämpat i akademi, media och politik för att kvinnors partnervåld mot män inte skall beaktas, vilket har satt spår i lagarna. Det är fullt rimligt att feminismen kritiseras för dylikt. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Jag skulle hävda att Ström kritiserar feminismen inte i första hand för samhällets mansdiskriminering, utan för feminismens mansdiskriminering. Feminismen är inte bara likgiltig och ointresserad av mansdiskriminering och mansfrågor, den gör ett aktivt val att sådant som drabbar män är mindre viktigt än sådant som drabbar kvinnor. Om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, är det ett hemskt och vidrigt samhällsproblem, men att det är ungefär lika vanligt med partnervåld åt andra hållet, det är det kvinnohat att diskutera; om ett barn blir slaget av pappa är det hemskt, men om ett barn blir slaget av mamma, något som är vanligare, så är det dumt och onödigt att prata om det; om en kvinna utsätts för näthat är det ett allvarligt samhällsproblem, men när män utsätts för näthat i samma omfattning som kvinnor är det något som man inte skall prata om, för det tar uppmärksamhet från det som ”är viktigt”, alltså näthatet mot kvinnor. För den som är för jämställdhet är det helt rimligt att kritisera feminismen för dess sexistiska värdering av frågorna.

Men feminismen försöker ju ändra även de könsroller som drabbar män!

Johanna: ”Jag förvånas fortfarande över hur han inte kan se att de “mansförtryck” han ser hänger ihop med det genussystem som feminismen i alla år – på olika sätt och med olika teoretiska utgångspunkter – försökt att förändra och genusvetenskapen ständigt granskar. Ett genussystem som traditionellt sätt delat upp hem och barn som kvinnliga domäner ger inte mycket utrymme för mannens längtan efter sina barn. Vill vi verkligen ha det så? Nej. Vad tänker Pär Ström göra åt det – förutom att skuldbelägga feminismen?” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6271

Feminismen försöker åtgärda de könsroller som på något sätt anses stå i vägen för kvinnor. Den svenska feminismen betonas att kvinnor skall arbeta, därmed blir mansrollens fokus på försörjning något som hindrar kvinnor, och något som feminismen försöker åtgärda.

Men det finns många könsnormer som feminismen inte bekämpar, utan bejakar, och rent av har ett symbiotiskt förhållande med. Betrakta det här med att samhället ser allvarligare på våld mot kvinnor än på våld mot män. Hela partnervåldsdebatten bygger på den principen, och feministerna har kämpat för att förstärka den, vi skall bry oss om kvinnor som utsätts för partnervåld, men när män utsätts för partnervåld är det någonting fånigt. Det är sällan någon feminist protesterar mot dylikt.

Feminismen strävar ofta efter att framställa fäder som potentiella förövare, medan synen på mödrar ska vara fortsatt positiv (förutsatt att de lämnar barnen på dagis och satsar på karriären). Vi får titt som tätt höra hur hemskt det är om de barn som blir slagna av pappa, eller ser pappa slå mamma. Men vi får inte höra feminister berätta om hur hemskt det är för barnen som blir slagna av mamma, trots att det är vanligare att barn blir slagna av den biologiska mamman än av den biologiska pappan. Och vi får inte höra om hur hemskt det är för barnen när mamma slår pappa, trots att det är ungefär lika vanligt som tvärtom, åtminstone om man använder de breda mått som feminister i allmänhet använder när de skattar hur vanligt det är med partnervåld mot kvinnor.

Omsorgen om hur män drabbas av könsroller är begränsad till när den kan användas som argument för att motivera de slutsatser man kommit fram till i en analys som drivs av omsorg om kvinnor. Hade man faktiskt brytt sig om männen skulle analysen sett annorlunda ut. Och man hade tagit mansdiskriminering före könsnormer.

Men fixar vi könsrollerna så kommer lagen och diskrimineringen att följa efter!

Bergström: ”Likhet inför lagen kommer att fixas när åsikterna kring könsrollerna ändras; lagen ser ut som den gör pga de åsikter de som skapade lagen hade. Ändra åsikterna, och lagen ändras. Så ja, för MIG personligen är “osynliga” strukturer och könsmaktsordningar viktigare. De påverkar fler, de påverkar mer negativt, och de påverkar också lagarna. Därmed inte sagt att ojämlikhet inför lagen inte är ett problem. Bara, i mina ögon, inte ett lika stort.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6260

För det första, hur skall den feministiska rörelsen komma tillrätta med mansdiskriminering i vårdnadsärenden, när den aktivt arbetar för att framställa fäder som potentiella förövare? Hur skall feminismen komma tillrätta med diskriminering som drivs av könsnormer som feminismen arbetar för?

För det andra, även om nu feminismen hade varit emot de värderingar som ligger bakom mansdiskrimineringen i vårdnadsärenden, varför inte direkt gå på diskrimineringen? Den är lättare mål att angripa. Skall föräldrarna ha lika rätt till barnbidraget? Enkelt, bara en omröstning i riksdagen så är det klart. Hur skall samhället reagera när en vårdnadshavare vägrar låta den andra vårdnadshavaren träffa barnen? Säga att ni får komma överens om det där själva, om mamman vägrar pappan umgänge, och omedelbart göra polissak av ärendet om pappan vägrar låta mamman träffa barnen? Återigen, riksdagen kan justera lagarna, markera att myndigheternas nuvarande praxis inte duger. Men när feminister uttalar sig i dylika frågor, är det oftast inte för att ta avstånd från diskrimineringen, utan för att fördömma de som engagerar sig som ”papparättshaverister”.

När kvinnor diskriminerades på arbetsmarknaden, och männen ansvarade för försörjningen, skrek då feminister att dessa lata kvinnor måste börja ta lite ansvar för familjens försörjning? Eller angrep man just diskrimineringen, krävde att lagar och förordningar som t.ex. höll kvinnor ute ifrån universiteten skulle tas bort? Men när det istället är män som diskrimineras, och mammorna som hålls ansvariga för barnen, då väljer feminismen att rycka på axlarna åt diskrimineringen, och istället skräna om oansvariga män som måste börja ta ansvar. Trots att det bland sammanboende är så att männen i genomsnitt arbetar något mer än kvinnorna.

Marika Formgren

”Jag var tio när jag föll för feminismen, och sedan höll vi ihop i åtminstone 15 år. Men det tog slut. … Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. … [Nutidsfeministernas] offerkoftor sitter så tajt att de bara får ur sig självömkan och att allt är ”nånannans” (männens) fel. De socialkonstruktivistiska genusglasögonen är så fastvuxna att de vägrar tänka tanken att det kan finnas biologiskt grundade könsskillnader. Men samtidigt som de förnekar könens existens kräver de mansdiskriminerande ”positiv särbehandling” av kvinnor. Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing. … framförallt kommer jag att sakna den intellektuellt hederliga feminism som stod för en uppriktig vilja till jämställdhet. Jag är för jämställdhet, därför slutade jag att vara feminist.” http://www.corren.se/asikter/ledare/funderingar-fran-en-fore-detta-feminist-5957368-artikel.aspx

Darja Samad

Hon är kanske inte direkt ex-feminist, hon skriver t.ex. att: ”Självklart finns en stor styrka i den praktiska feminismen som konkret och aktivt jobbar för jämlikhet”, och implicit att feminismen behövs, men hon uppfattar ändå att något är fundamentalt fel med feminismens verklighetsbeskrivning.

”Hösten 2008 började jag sakta att sprätta upp sömmarna på mitt feministiska engagemang. Motståndet fanns där, men sen uppenbarade sig sanningen. Inte ful, inte skrämmande, utan befriande. Feminismen var ett uttryck för en osäkerhet jag bar inom mig. Osäkerheten jag kände handlade om att hamna utanför, att inte bli inkluderad, att andra skulle se ner på mig. Jag använde feminismen som ett bevis för att verkligheten förhöll sig så; att tjejer blir exkluderade, diskriminerade och ses på som en andra klassens medborgare. Varje text som jag lade händerna på befäste och stärkte mina känslor. Samtidigt var det ett medel för att bekämpa ojämlikheten. Jag skrek högt så fort någon nämnde ordet ”skillnad” och ”kön” i samma mening. Det var bara det att det var dödfött. Sällan eller aldrig ändrade någon sin åsikt efter mina pläderingar och jag kände mig förorättad. Såhär i efterhand förstår jag att den jag ville övertyga egentligen var mig själv, därav hysterin. Vissheten behöver ingen försvarare. … Att komma till den insikten tog tid för mig, fröet såddes på en kurs i personlig utveckling där jag konfronterades med en stor grupp människor som triggade fram dessa osäkerhetskänslor och med hjälp av en klok vän som ifrågasatte mina föreställningar och förgivettaganden. Hade det inte varit för dessa faktorer skulle jag antagligen vara i färd med att ta min kandidatexamen i genusvetenskap, ett program som jag hoppade av strax efter att jag gått kursen. … Förr skrämde skillnaderna mig, för jag hade anammat tesen i de feministiska texterna som påstår att kvinnan anses vara sämre. Och när någon gjorde skillnad på mig och en man kände jag mig ytterst kränkt och blev hysterisk inombords. Idag lägger jag inte in någon värdering i skillnaderna, inget är bättre eller sämre än det andra. … Jag trodde ju länge att feminismen var kampen för lika rätt för kvinnor, men det visade sig att händelser från min bakgrund spökade. … Jag uppmanar alla feminister att öppna locket därinne och jobba med sig själva. Kanske kan en annan sorts feminism skapas som inte är så infekterad, utan handlingskraftig och med lite självdistans. Kanske behövs inte feminismen alls i en värld där vi alla jobbat med oss själva, där vi tar ansvar för vad vi själva gör och känner.” http://www.sourze.se/Feminism_%E2%80%93_os%C3%A4kerhetens_alibi_10703103.asp

Deborah Méndez Wilson

Billing: ”Vad händer egentligen om man tar till sig en förenklad syn på könsfrågor? Vad händer med ens världsbild om man tror att könsmaktsordningen är bästa sättet att förstå världen? Det är naivt att tro att man kan bära på en världsbild där män ensidigt och mer eller mindre godtyckligt förtrycker kvinnor, utan att detta ska ge några biverkningar. Jag menar alltså att det inte bara är män som kan fara illa av berättelsen om den ensidiga könsmaktsordningen, utan även de kvinnor som tar till sig denna lära.”

Billing citerar amerikanska journalisten och bloggaren Deborah Méndez Wilson: “Then, my son, my little man arrived and upset the delicate balance of my girl-centered life. Without warning, life hurled a screaming curveball at me, and tucked neatly and surreptitiously in the seams of that bewildering bender was a Y chromosome, a sucker punch I never saw coming. I had brought a man into the world, and his foray into my life seized up my psycho-political engine, forcing me to overhaul my views on men in unexpected ways. At a visceral level, I began to see men as more than just “the opposite sex.” For the first time in my life, I began to see males as multidimensional human beings. Once I became the mother of a son, it became impossible for me to dismiss the male point of view imperviously. It became impossible for me to lump all men together in an amorphous mass of masculinity. It became impossible for me to see men as the enemy (if they ever were to begin with). Having a son made me want to be a better woman” http://www.pellebilling.se/2012/10/en-snedvriden-syn-pa-jamstalldhet-ger-biverkningar/

Hennes syn på könen kommer från en rätt omfattande feministisk litteratur, och resultatet var alltså avsaknad av empati mot män. I samma inlägg som Billing citerade från skriver hon om sin bakgrund: “As a teenage feminist in the 1970s, it had been easy to dismiss men as “the others.” The second wave of the women’s movement was in full force, and American girls were developing a healthy skepticism toward the male-dominated status quo. We were consumed by the ideas of Simone de Beauvoir, Betty Friedan, Gloria Steinem, Angela Davis, Germaine Greer, Kate Millett and other mid-century intellectuals who picked up where Margaret Fuller, Susan B. Anthony, the suffragists, Mother Jones, Virginia Woolf and others left off.” http://open.salon.com/blog/escritora98/2012/05/07/post-boy_feminism

Kimhza Bremer – feminismkritisk bloggare

”Feminism var självklart något bra, jag menar, jämställdhet (och jämlikhet), var ju begrepp som betydde något, som gjorde oss till Goda Människor. Första gången jag hamnade i dissonans med de feministiska doktrinerna var på ett universitet i Stockholm. … Utmärkta sökande, med utmärkta meriter, sorterades bort eftersom de tillhörde fel sort. Det var alltid vita, unga män som valdes bort, särskilt om man ur ansökningen kunde utläsa att pojken inte hade ett queerperspektiv eller råkade komma från ett mer välbärgat område. Unga kvinnor bedömdes inte på samma sätt. Ett annat kriterium som gjorde att chanserna för att bli antagen ökade var om dokumentationen avslöjade en feministisk, politisk motivation till studierna. Några utslängda referenser till Solanas eller en föreställd könsmaktsordning föll alltid i god jord och dessa (oftast), unga kvinnor lyftes omedelbart fram, helt oavsett meriter eller kvalifikationer. När jag sedan förstod att samma synsätt och metod applicerades på de lärare som sökte anställning, började en obehaglig känsla växa i mig.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/01/15/mina-feministiska-vanner/

Ex-feministen Ninni och moralpanikerna

”I slutet av förra seklet var jag själv en övertygad feminist. Av flera olika orsaker så började jag att ta några stapplande steg bakåt från denna ”nutidsfeminismens-tavla”. Och det var inte utan ett sting av sorg jag upptäckte att motivet på tavlan inte alls höll måttet.” http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/15/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4a-ii5/

”Ett grundfundament för hela nutidsfeminismen skapades, menar jag, av radikalfeminismen och könskriget, och under tidigt 90-talet då unga arga feministiskt orienterade kvinnliga krönikörer anställdes av media. Där lades grunden för det skyldiga könet – mannen och det lidande könet – kvinnan. Detta grundfundament underhålls kontinuerligt av en serie av underliggande moralpaniker som alla syftar till att bibehålla demoniseringen av mannen och offergörandet av kvinnan (eller/och barnet). Vi har bland dessa underliggande moralpaniker tex. pedofildebatten, pornografidebatten, prostitutionsdebatten, ”mäns våld mot kvinnor”, löneskillnader, hemmafrudebatten, ”objektifiering av kvinnan”, ”kvinnor hindras i karriären”, ”olika vård för könen” osv.” http://genusdebatten.se/varfor-jamstalldismen-ar-battre-an-feminismen-moralpanik/

”Feminismens grund/ideologi bygger på en rad axiom. Dessa axiom grundar sig på ”kunskap” införskaffad av moralpaniker … När man ser sig omkring i sin omvärld med denna ”kunskap” i bakhuvudet kommer man att betrakta samhället med glasögon som är mer eller mindre färgade av dessa moralpaniker. Då tolkar man sin omvärld utifrån ”sin kunskap” och tolkar då in en falsk bekräftelse i det man ser.”

”Bland aktionsgrupper i ”moralpanikfeminismen” återfinns en mängd individer som jag brukar omtala som ”goda feminister” …, som tror på sin sak och vill skapa en bättre värld. Tror attan att man blir förbannad när det kommer såna där ”jämställdistsvin” och klagar på ens goda gärningar för att dom inte begriper bättre eller är mansgrisar som gnäller för kvinnor också får makt. När man i samhället upplever att debatter blir så heta att det fräser om det, när det kastas epitet till höger och vänster istället för att använda sakargument, när ”[k]roppen reagerar först, ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare” …, då är det troligt att man står i en moralpanik och går på lögnerna. Och då är det dax att gräva för samhällets bästa, det gör man bara genom att gå till källor och ifrågasätta sin egen sanning.”