bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘NCK

Genusvetenskap är pseudovetenskap: partnervåldet

with 7 comments

Det har länge varit känt att det är lika (o)vanligt att en kvinna slår sin manliga partner som att en man slår sin kvinnliga partner. Feminister och genusvetare hävdar dock bestämt att det nästan bara är männen som slår, kvinnor är bara offer, när de slår så är det bara självförsvar. Och att detta skulle vara vetenskapligt bevisat. För att nå dessa slutsatser måste man dock välja att bara göra rätt sorters undersökningar – de som kommer fram till de resultat feministerna vill nå.

Feministiska partnervåldsundersökningar

Dels undersökningar av det av samhället sedda våldet. Hur många domar, hur många polisanmälningar? Men detta ger fullt genomslag till hur mycket mer samhället bryr sig om kvinnorna, bryr sig om deras säkerhet. Samhället är kvinnochauvinistiskt i sin värdering av våldsoffer, det värderar kvinnorna högre än männen: kvinnorna är värda att skydda, men om män far illa är det skit samma, de är inte värdefulla nog för att samhället skall bry sig. De får klara sig själva mot kvinnan, det skall en man tåla.

Dels offerundersökningar som ställer frågor med ord som könen definierar på olika sätt, t.ex. misshandel/brott. Statistiskt sett är det så att kvinnor tycker att även mycket ringa våld kan räknas som misshandel/brott, medan män kräver betydligt grövre våld för att räkna det som misshandel/brott. Feminismen har ägnat mycket möda åt att uppfostra kvinnorna att minsta våld från en man mot en kvinna skall ses som brottsligt. En man som örfilar en kvinna är kriminell, ett monster, och räknas i statistiken, men en kvinna som örfilar en man är frustrerad eller förolämpad, uttrycker sin upprördhet, och räknas inte som förövare.

Dels undersökningar som bara tittar på mäns våld mot kvinnor, medan man överhuvudtaget inte mäter kvinnors våld mot män, som t.ex. ”Slagen Dam”. Här görs våldsbegreppet ofta tämligen brett så att man skall komma fram till att problemet är väldigt omfattande. Utgår man från det av samhället sedda våldet finns det stora mörkertal, dessa undersökningar försöker istället få med även det våld som normalt sett inte syns – men bara om det är mäns våld mot kvinnor. Mörkertalet för kvinnors våld mot män, som är ännu större, intresserar inte feministiska genusvetare.

Sådana undersökningar är bland de feministiska genusvetarna väldigt populära, och har utförts otaliga gånger. Eftersom de ger ”rätt” resultat. Det finns dock vissa former av undersökningar som feministerna inte tycker om. Eftersom de ger fel resultat. De som även skattar mörkertalen för kvinnors våld mot män.

Undersökningar som genusvetare undviker

Dels att kombinera offerfrågor med likvärdigt formulerade förövarfrågor, för båda könen. Kvinnorna säger sig vara utsatta för misshandel/våldsbrott från en partner i mycket större utsträckning än männen, men detta drivs delvis av att de har en mycket lägre tröskel för vad de räknar som misshandel, vilket även slår igenom i förövarsiffrorna. Dels undersökningar där man undviker ord som kvinnor och män använder olika. Genom att ord med diffusa gränsdragningar, som ”misshandel” undviks, och man istället använder ord som slag och spark, får man mer likvärdiga resultat mellan könen.

Fast det händer att de misstar sig och ställer relevanta frågor. T.ex. feminister som gått på den egna sidans propaganda, och gör sådana undersökningar som de inte får, eftersom de tror att de kommer få ”rätt” resultat – de vet ju att det bara är männen som slår, att kvinnorna bara är oskyldiga offer. Vad händer då? Samma sak som när icke-feminister gjort sådana undersökningar: retoriska angrepp på de som presenterar resultaten, ursäkta kvinnors våld med att det skulle vara självförsvar (något som inte stöds av data, som istället säger att kvinnliga och manliga förövare har ungefär samma motiv), och försöker tysta ned empiriska data som inte stämmer med feministisk ideologi.

Americans set the precedent for censorship of politically incorrect information in 1979. Published evidence from a survey conducted for the Kentucky Commission on Women included statistics only on the abuse of women. Someone suppressed the ones on abuse by women. How do we know, then, that 38% of the women acknowledged attacking men without physical provocation? Because some professors eventually managed to get hold of the original computer files. It is unnecessary to assume that everyone involved in this scandal was motivated directly by feminist ideology. Some might have been motivated by fear of losing research grants, academic tenure, publishing contracts, or even common courtesy in public from colleagues.”

Another Canadian study conducted that very year [1989] at the University of Alberta found that 12% of husbands and 11% of wives were victims of domestic violence. Its findings on women were published, of course, but not those on men.”

In 1997 a Canadian study about abused men was suppressed. It found that 46% of the women questioned and only 18% of the men had resorted to violence. Only the data on men, in this case, were published. Someone found out, asked to see the original research, and was refused. ‘It was only when he exposed the refusal in his next book, combined with another three years of pressure, that the 46 percent female violence was released and published.”

Citaten ovan kommer från boken “Legalizing Misandry – From Public Shame to Systematic Discrimination Against Men”, av Paul Nathanson och Katherine K. Young, appendix 3, “Misleading the Public: Statistics Abuse”.

Det som har hänt på senare tid när man börjat erkänna att partnervåld går åt båda håll, är inte att man upptäckt någonting nytt, eller gjort undersökningar som inte gjorts tidigare – det som hänt är att det är tillräckligt många som protesterar, att feministerna inte längre lyckas tysta ned kritiken. Den feministiska hegemonin har börjat vackla, andra röster har börjat höras. Det handlar inte om ny kunskap, utan om en förskjutning av makten över det offentliga samtalet, feminismen har haft så stor makt att kvinnorörelsen kunnat driva igenom rena lögner, men numera är det alltfler som inte låter sig tystas.

Ytteligare läsning: “Processes Explaining the Concealment and Distortion of Evidence on Gender Symmetry in Partner Violence” av Murray A. Straus: http://pubpages.unh.edu/~mas2/V74-gender-symmetry-with-gramham-Kevan-Method%208-.pdf

Situationsbetingat vs kontrollerande våld

Det hävdas att män är värre vad gäller det riktigt grova, kontrollerande partnervåldet, men det är svårt att mäta, eftersom det är så sällsynt att det blir svårt att mäta det med ”riktiga” undersökningar, där man har statistiskt representativa urval av befolkningen. Det förefaller som att det är 2-3 gånger så vanligt att kvinnor blir allvarligt skadade av partnervåld, d.v.s. män är överrepresenterade, men kvinnor är inte alls försumbara som förövare och skillnaden kan förklaras med skillnader i muskelstyrka och stryktålighet snarare än i ondska eller någon samhällelig ”könsmaktsordning”. Den relativa förekomsten av kontrollerande våld behöver dock inte vara proportionellt mot relativa förekomsten av allvarliga skador, så det utesluter inte att mäns överrepresentation kan vara större där – men då diskuterar vi någonting ovanligt.

Så skall vi bry oss om det ringa våldet eller det grova våldet? Rimligen får vi titta på både och, men vara klara över vilken sorts våld det är vi tittar på.

Feministisk statistik för mäns våld mot kvinnor utgår ofta från väldigt ringa våld. Kombinationen, att avgöra hur vanligt partnervåldet mot kvinnor är baserat på ringa våld, och avgöra vilket kön som är skyldigt till partnervåld baserat på riktigt grovt partnervåld, är absurd. Skall du använda ringa våld för att uppskatta frekvens, får du även använda det när du undersöker egenskaper hos förövare. Skall du använda grovt partnervåld som bas för att beskriva förövare, då får du även ha det som bas för frekvensskattningar. Och att hävda att någonting, som är så ovanligt att det är besvärligt att mäta det utifrån statistiskt representativa urval av befolkningen, skulle utgöra en samhällsnorm?

”Partnervåld kan anta många former, men man kan urskilja två huvudsakliga våldsmönster: det kontrollerande partnervåldet och det situationsbetingade partnervåldet. Det kontrollerande partnervåldet är allvarligt och eskalerande med en blandning av olika former av våld, terror, trakasserier och hot. Förövarens beteende är dominerande och kontrollerande, och en övervägande del av offren är kvinnor som utsätts av sin manliga partner. Enligt WHO:s rapport om våld och hälsa finns det mycket lite som tyder på att kvinnor använder sig av detta slags partnervåld och detsamma gäller kvinnors sexuella våld mot manliga partner. Kvinnors våldsanvändning sker oftare än mäns i självförsvar eller i anslutning till mäns våld. Det situationsbetingade partnervåldet utlöses vid vissa stressituationer där frustration och vrede slår över i fysisk aggression. Förövaren har oftast inget kontrollbehov. Detta relationsvåld utövas av både kvinnor och män, och i vissa relationer är våldet ömsesidigt eller initierat av kvinnan. Det kontrollerande partnervåldet diskuteras ofta som en process, medan det situationsbetingade partnervåldet snarare beskrivs som enstaka händelser. Enligt WHO är det troligen lättare att fånga upp det situationsbetingade våldet i folkhälsoenkäter och liknande, medan andra metoder får användas för att studera kontrollerande våld. Det finns påståenden om att kvinnor i lika hög grad som män utövar partnervåld, men de är ofta baserade på studier som främst fångar det situationsbetingade våldet och inte det våld som är ägnat åt att dominera eller bryta ner partnern. Det kontrollerande partnervåldet leder i högre utsträckning än annat partnervåld till fysiska skador och kroniska ohälsotillstånd såsom rädsla (ibland rädsla för sitt liv), nedstämdhet, försvagad självkänsla och andra psykologiska tillstånd samt högre konsumtion av sjukvård och läkemedel.” http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-71/Documents/12_Våld.pdf

När feminister diskuterar mäns våld mot kvinnor, brukar all våldsanvändning ses som fullständigt oacceptabel. När hörde du senast en feminist eller politiker säga att den situationsbetingade delen av mäns partnervåld inte är något samhällsproblem? Att det bara är det kontrollerande våldet som samhället behöver reagera på och bry sig om? Nä, just det. När män slår är det alltid fruktansvärt, och får inte viftas undan med att det bara var situationsbetingat våld. Men när kvinnor slår så är det inget att haka upp sig på. Trots att ungefär lika många män som kvinnor som utövar partnervåld, och det är lika ofta (oftare?) som det är kvinnan som inleder våldet. Den stora skillnaden i partnervåldsfrågan ligger inte i olika beteenden hos könen, utan i feministernas och samhällets kvinnochauvinistiska syn på våldsoffer – de bryr sig om kvinnor, men inte om män. Citatet är från en offentlig rapport från Socialstyrelsen, och är som sådan tillräckligt feministisk för att betraktar Eva Lundgrens ”Slagen Dam” som en seriös rapport.

Stina Svensson, talesperson Feministiskt initiativ: ”Mäns våld mot kvinnor utgör den yttersta och mest brutala formen av maktorättvisor mellan män och kvinnor. Könsbaserat våld är troligtvis också den mest utspridda och socialt accepterade kränkningen av mänskliga rättigheter. Kvinnor drabbas av våldet just på grund av att de är kvinnor i en samhällsstruktur som underordnar och diskriminerar kvinnor.http://feministisktperspektiv.se/2012/01/18/dags-att-syna-bidragen-till-idrottsrorelsen/

När en man slår en kvinna, räknar många feminister det som ”könsbaserat”, det förklaras i termer av förövarens och offrets kön. Men när våldet är ungefär lika vanligt åt båda håll, blir en sådan förklaring absurd. Borde inte i så fall kvinnors våld mot manliga partners bevisa att män är underordnade kvinnor?

Hon beskriver mäns våld mot kvinnor som socialt accepterat? Men samhället reagerar ju mycket mer på mäns partnervåld än mot kvinnors partnervåld, även om man tar hänsyn till mäns överrepresentation inom det grova våldet. Uppenbarligen finns det en mycket större social acceptans för kvinnors våld än för mäns våld. Det enda vi med säkerhet kan konstatera om värderingen av könen utifrån samhällets respons på partnervåldet, är att samhället värderar kvinnors säkerhet mycket högre än mäns säkerhet. Det är inte jämställt, det är kvinnochauvinistiskt, och stämmer inte alls överens med feministernas och genusvetenskapens framställningar om partnervåld.

Nationellt centrum för kvinnofrid

I NCK:s kunskapsbank, som drivs av Uppsala Universitet, för att sprida ”forskningsresultat” om partnervåld, kan de inte bestämma sig om man ska diskutera det grövre, kontrollerande våldet eller det mer ordinära, frustrations- och situations-drivna våldet.

När de beskriver omfång för mäns våld mot kvinnor, då utgår de från allt våld, även det icke kontrollerande.

När de beskriver vad partnervåld är, underförstått det partnervåld som män utövar mot kvinnor, handlar det om det kontrollerande våldet, inte någonting lindrigt.

Men när det gäller kvinnors våld mot män, som man numera ser sig tvungen att nämna, så är det helt plötsligt det mer ordinära våldet inte så viktigt, det är lindrigt.

Man gör alltså distinktionen vid kvinnors våld mot män, mellan lindrigt och grovt våld, men vid mäns våld mot kvinnor, så tar man omfång utifrån det lindriga våldet och beskriver det utifrån det kontrollerande våldet, som man dessutom rationaliserar – istället för att beskriva förövarens beteende som dysfunktionellt och känslomässigt drivet, beskrivs det som instrumentellt, som ett avsiktligt medel för förövaren att nå ett mål.

Man beskriver partnervåldet med utgångspunkt utifrån kontrollerande våld: ”Oavsett uttryck så är syftet med våldet detsamma: att etablera och utöva makt och kontroll genom att skada och skrämma. Våld i nära relationer utmärker sig från andra former av övergrepp då det ofta utövas under en längre period (men kan även ske vid ett enskilt våldstillfälle) och tenderar att öka i intensitet med tiden. Detta kan leda till att våldet mer och mer blir ett både förväntat och till viss del accepterat inslag i den utsattas vardag.” / ”Våld i nära relationer kan anta många former: det kan vara såväl fysiskt som psykiskt, sexuellt och materiellt och blir ofta allvarligare ju längre relationen pågår. Genom ett systematiskt bruk av olika former av våld och hot försöker förövaren kontrollera och utöva makt över den brottsutsatta.” / ”Kontroll och maktbehov är den yttersta drivkraften bakom utövandet av våld i nära relationer. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsfrihet.”

Men för omfång använder man breda våldsbegrepp: ”Flera omfångsundersökningar har genomförts i Sverige och i Norden, för att kartlägga främst kvinnors utsatthet för mäns våld i nära relationer. En svensk studie från 2001 visar att 28 procent av kvinnorna har erfarenheter av att en tidigare make/sambo utsatt dem för fysiskt våld. När det gäller sexuellt våld var siffran 16 procent. I Norge uppskattas mer än en fjärdedel av landets kvinnor någon gång ha utsatts för fysiskt våld av en partner. En finsk studie från 2006 visar att 43,5 procent av finska kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en man – obekant eller bekant. … En stor andel våldsutsatta anmäler dock aldrig de övergrepp som de utsatts för i den nära relationen, vilket innebär att mörkertalet är stort. Omkring 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer kommer aldrig till polisens kännedom.”

Obserera hur diskussionen om omfång fokuserar på kvinnors utsatthet, och mörkertal för det. När man på motsvarande sätt gör omfångsundersökningar för båda könen, finner man att mörkertalet för kvinnors våld mot män är ännu större, och att utsattheten med breda våldsbegrepp blir likvärdiga. Då inser plötsligt NCK att det är skillnad på kontrollerande våld och lindrigare former av våldsutövning: ”Det finns studier som rapporterar lika stor utsatthet för relationsvåld för både män och kvinnor. Forskningen visar dock att det rör sig om olika typer av våld. … Kvinnor utsätts oftare än män för grovt och upprepat relationsvåld. När det gäller lindrigare former av våldsutövning (som att knuffa, kasta saker eller dra någon i håret) drabbas män och kvinnor i liknande utsträckning.”

Men om man tycker att skillnaden mellan kontrollerande våld och lindrigare former av våld är viktig, varför gör man då inte den distinktionen när man beskriver och omfångsskattar våldet mot kvinnor?

Den vanligaste formen av våld i nära relationer utövas av en man mot en kvinna som han har eller har haft ett förhållande med. När det gäller polisanmälda fall år 2009 var över 90 procent av de misstänkta gärningspersonerna män.”

Våldet utövas av män från alla samhällsskikt

Vad som förenar förövarna är att de till omkring 90 procent är män, vilket tyder på att våldet är starkt kopplat till kön och maskulinitet.”

Insikterna om omfånget för kvinnors våld mot män har uppenbarligen inte sjunkit in. Skall vi prata om ”[d]en vanligaste formen av våld i nära relationer”, så är det utan tvekan ”lindrigare former av våldsutövning”, där alltså båda könen är lika vanliga som förövare. Det grova kontrollerande våldet är inte alls lika vanligt. Att använda polisanmälningar för att avgöra könet på förövaren visar att de inte bryr sig om de betydligt högre mörkertalen för partnervåld mot män.

Min favorit är dock deras kritik av myter om partnervåld inom samkönade relationer. De verkar inte inse att detta är en direkt spegling av de myter som feminister sprider om partnervåld inom heterosexuella relationer. Att myter om partnervåld leder till att samhället skyddar förövaren och straffar offret, det är nog betydligt vanligare vid heterosexuella relationer, där den feministiska propagandan slår med full kraft, än vid samkönade relationer, där det feministiska perspektivet att kvinnor är offer och män förövare, bara blir indirekt tillämpbart i den mån det finns en feminin och en maskulin part i den samkönade relationen.

Liknande mönster vad gäller förövare/offer återfinns i samkönade relationer. Det är dock vanligt att våld i samkönade relationer trivialiseras, exempelvis för att kvinnor inte uppfattas som potentiella förövare eller på grund av föreställningar om att en man borde kunna försvara sig. Synen på vem som är förövare i icke-heterosexuella relationer har stor betydelse för myndigheters bemötande av våldsoffer. Ett vanligt antagande är att den mer ”feminina” parten i relationen antas vara våldsutsatt, vilket vid flera tillfällen lett till att förövaren – och inte offret – erbjudits skydd.”

NCK citat från: http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Vald_i_nara_relationer_amnesguide/ och underliggande sidor.

Annonser

Written by bittergubben

29 december, 2012 at 15:45