bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for maj 2013

Kvotering av kvinnor i några fysiskt krävande yrken

with 3 comments

För att få in fler kvinnor sänker man kraven i fysiskt krävande yrken som brandman, trots att kvinnliga kandidater konsekvent underpresterar relativt männen. Det här inlägget består av citat från andras inlägg.

Ulf T diskuterar och citerar ur en studie: ”Här tog man ut åtta kvinnor (utav 85 sökande) för att följa dem under sex månaders riktig praktik som brandmän efter fullgjord utbildning. Utgångspunkten var JämO’s uppfattning att de fysiska kraven var ‘diskriminerande’, eftersom de uteslöt kvinnor. Ingenstans sades det att bara män fick söka, utan diskrimineringen låg i att kraven var för tuffa.” / ”I vart och ett av testmomenten finns det enstaka kvinnor som presterar bättre än enstaka män. Totalt sett är det ändå så att de testade männens resultat är avsevärt bättre än de testade kvinnornas resultat. Som grupp presterade heltidsbrandmän (män) bäst i alla moment, men i några tester hade de andra grupperna av män likvärdiga resultat.” / ”Det är intressant att konstatera att praktiskt taget alla [projektdeltagare] nu upplevde sig som fullgoda brandmän, några ansåg tom att de inte var sämre än sina manliga arbetskamrater.” / ”Om vi ska nå vårt mål att 40 procent av dem som nyanställs i räddningstjänsterna år 2014 ska vara kvinnor, måste många fler gå utbildningen.” http://genusdebatten.se/kvinnor-som-brandsoldater/

Ingrid Carlqvist: ”… två kvinnliga brandmän vid stationen i Lund kämpat i över tio minuter innan de lyckades forcera en övningsmodul som säkerhetsdörr, något som inte bör ta mer än någon minut. ”Efter så lång tid finns det inget liv att rädda på andra sidan”, sa en bekymrad Henrik Persson, brandmästare i Höganäs, den gången. Vi kan nu berätta att detta inte är enda gången kvinnliga rökdykare haft problem. Vid en övning i januari för station Hyllie i Malmö hände exakt samma sak. Två kvinnliga brandmän kämpade i över elva minuter utan att få upp säkerhetsdörren och till sist avbröt de sitt fruktlösa försök.” / ”Ledningen på Räddningstjänsten Syd har hittills inte medgett ett enda fel. Efter Dispatch Internationals avslöjanden har högste chefen Per Widlundh gått ut i hårda ord på företagets intranät. Och han är inte upprörd över att flera av hans anställda visat sig inte hålla måttet – han är arg på dem som avslöjat missförhållandena. Så här skrev han i ett meddelande 22 februari:

* Det bekymrar mig att vi har medarbetare som bevakar, mäter och klockar arbetskamrater i uppenbart syfte att misskreditera och förringa.

* Det bekymrar mig att övningar fortfarande arrangeras med ett tydligt syfte att påvisa bristande förmåga hos den ena eller andra medarbetaren.”

” – Maken till cynism får man leta efter, säger brandmannen som av rädsla för att förlora jobbet inte vågar gå ut med sitt namn. Högste chefen sätter helt cyniskt folk på bilarna som ska utföra rökdykning, forcera dörrar och klippa upp bilar där folk sitter fastklämda utan att kontrollera att de klarar jobbet.

– För det bryr han sig inte ett dugg om. Det enda som bekymrar honom är att vissa av de anställda blir ledsna för att de avslöjas som inkompetenta!http://www.d-intl.com/flera-sjukskrivna-efter-avslojandet-om-de-kvinnliga-rokdykarna-3/?lang=sv#.UWZW_VeTYXi

Man sänker kraven i amerikanska militären för att få in kvinnor: “Initial testing at the beginning of [basic training] placed the top scoring females at the lower percentage of the males. For example, only 25% of the females scored equivalent to the lower 5% of their male counterparts in the VO2max test; the slowest male ran faster than 75% of the females in the IDF-PT test; and 90% of the females achieved a total score similar to the lower 5% of the males. Even though the differences between the males and females slightly lessened through the 4-month [basic training], this low overlapping remained throughout the training.” / ”In the specific battalion of this study, the physical demands for both male and female soldiers were equal. Therefore, since the fitness of the male soldiers was higher than the females at baseline, the female soldiers were more likely to benefit from the training. The training program itself was not strenuous or challenging enough for the male soldiers. Previous studies have also recorded this observation whereby the performance of female soldiers who trained in gender integrated units was greatly improved over the performance of female soldiers training in all female units.http://genusdebatten.se/a-serious-reality-check/

Bloggen “The Thinking Housewife” citerar Christopher Burchfields bok “Death of the U.S. Forest Service: A Study of Government Decomposition”: “Since its founding over a century ago the service, charged with managing 193,000,000 acres of land spread across 44 states in 174 units had established various barriers for employment to ensure that only the most capable applicants were hired and retained. Yet in the early 1980s Region Five (the 18 National Forests of California), directed by the Washington DC Office, began eliminating as many barriers as possible in order to attain gender, and to a lesser degree, racial equity in its workforce. … From the chief forester in Washington right on down to the lowest consent decree clerk on the Inyo National Forest, these individuals could look at you with a straight face and tell you that except for reproduction there were no physical and psychological differences between men and women–and if there were, they were marginal differences that could be tweaked. Most, if not all could make this point in the face of the agency’s extraordinary effort to track down every last “gender hostile” tool known to mankind.

… today researchers are obliged to slide through an enormous quantity of feminist science before arriving at real science. This was because during the 1970s and 80s the vast majority of gender studies were undertaken by women seeking to demonstrate that gender parity existed in all aspects of human endeavor, and that the relationship between the sexes, over the past several thousand years, had been a theological misunderstanding. Yet, as the 1980s advanced into the 1990s, many feminist researchers became more and more aware that the differences between men and women were real. That is, biologically wired. Most subsequently dropped their gender studies, and spent the remainder of the decade seeking to obfuscate their own findings …

… why so few women on the fire crews … had everything to do with body strength … An article in the Journal of Applied Physiology titled “Skeletal Muscle Mass and Distribution Among 468 Men and Women aged 18 to 88 Years,” revealed that relative to body mass the average amount of muscle in men was 38.4 kilograms, as opposed to 30.4 for women, meaning that a women the same weight as a man would be 79% as strong, placing her at a significant physical disadvantage. But of course, we know that the average women does not reach the same weight and height as the average man. In fact, when the size differential is taken into account she possesses just 64% of his body strength, which is why a 130 pound firewoman, much as she might desire, is incapable of carrying away from a blaze an injured 180 pound fireman. According to Steven Rhoades in his, Taking Sex Differences Seriously, just 6% of women are as strong as the average man, meaning that if the strongest 20% of candidates applying at a fire academy are to be accepted, not a single woman will pass muster. …

All of which leads to some amazing cost truths: that the U.S. Forest Service engaged in a quarter century quest for that extraordinarily rare women–equal in strength to the ordinary, run-of-the-mill man; and that the expense incurred within its personnel departments, in their quests for these human anomalies, was enormous. In the end of course, to approach a female quota of even 33% for fire, recreation, resource and trail crews, the personnel departments were forced to hire many women who were just 64% as strong as their male counterparts. Also contributing to expenses were the elaborate exercise yards the various forests set up in hopes that their under strength hires–if they availed themselves–might one day close the power gap. Many yards featured high tech nautical machines with five or six different settings, purchased at $5,600 a shot (1990 dollars). But as the author of Co-Ed Combat, Kingsley Browne, once put it, “Why go through all the trouble of hiring women to give them extensive workouts when men can be hired off the street to perform immediately?”

… Relative to height, men have significantly longer legs, allowing them to run faster, farther, and to jump much greater distances. In addition, in proportion to their size, they possess larger hearts, larger lungs, higher systolic blood pressure, and a lower resting heart beat rate. These very significant factors offer additional reasons why the forest service was never able to sustain the proper ratio of women in any field that entailed strenuous work. … testosterone also elevates the  production of hemoglobin, the oxygen-carrying protein found inside red blood cells. As a result, each liter of male blood contains 150 to 160 grams of hemoglobin, compared to 130 to 140 grams for the female. … The standard deviation for throwing velocity and accuracy between the genders is 3.5–rated enormous. … injuries to the anterior cruciate ligaments (ACL) was a common problem among athletes. The cause of injury usually involves twisting the knee during deceleration. landing awkwardly, or suddenly changing directions while running. Data from soccer, basketball, and volleyball revealed the incidence of ACL injuries among women to be three to seven times greater than among men. Creighton wrote that women were predisposed toward greater injury by a wider pelvis, and smaller anterior cruciate ligaments, that are much less taut than those of men. The fibers in their elbow and shoulder ligaments suffer from identical deficiencies. Which goes a long way toward explaining why thousands of firewomen fail to meet standard when hauling fire hoses and other pieces of heavy equipment over rocky ground and through thick underbrush to reach the fire lines.http://www.thinkinghousewife.com/wp/2010/09/our-feminized-forests/

Men, ähh, det finns ju hela bibliotek med feministisk forskning som visar att bortom könsorganen är det bara sociala konstruktioner? Och att om skillnader i kvalifikationer är resultatet av sociala konstruktioner så kan man ignorera dem vid anställningar?

Annonser

Written by bittergubben

26 maj, 2013 at 20:01

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Nancy Fraser: “Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy”

with 3 comments

I en kommentar på genusdebatten rekommenderade Johanna Drott att genusbiblioteket skulle inkludera Nancy Frasers “Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy”, från 1990. I hennes kommentar finns även en direktlänk till texten. http://genusdebatten.se/feministisk-retorik-vid-torontoprotesterna-what-is-a-majority/#comment-15587

Det offentliga rummet (public sphere) avser här utrymmet för debatt mellan vanliga medborgare om gemensamma samhällsfrågor, alltså utan att ta med statsmakten eller företagen. En sådan debatt behövs för att granska de andra makterna. Texten handlar till betydande del om historisk tid, men jag kommer främst intressera mig för vilket demokratiideal som den står för.

Fraser förhåller sig till Habermas beskrivning av det offentliga rummet. “Here the public sphere connoted an ideal of unrestricted rational discussion of public matters. The discussion was to be open and accessible to all; merely private interests were to be inadmissible; inequalities of status were to be bracketed; and discussants were to deliberate as peers. The result of such discussion would be ”public opinion” in the strong sense of a consensus about the common good.” (s 59)

För mig är rationalitet och allmänintresse nyckelfrågor. En välfungerande demokrati behöver en offentlig debatt med rationalitet, och som beaktar allmänintresset. Får man istället en kamp mellan grupper där ingen representerar allmänintresset, alla står för sin egen grupp, och inte bryr sig om vad som är rationellt utan om vad som är effektivast propaganda för att gynna den egna gruppens agenda, så kommer inte demokratin att fungerar särskilt väl. Eliten utsätts inte för en effektiv granskning utifrån allmänintresset, de grupper och särintressen som är mest välorganiserade driver igenom det som de kan driva igenom som gynnar dem själva, politiska beslut blir därmed ogenomtänkta och inkonsekventa.

Naturligtvis skall man även ha humanistiska värderingar, som principer om universella mänskliga rättigheter och likabehandling, och pratar vi historisk tid har det varit flagranta brott mot det. Men för Fraser blir inkluderandet det som spelar roll, utan hänsyn för konsekvenser för rationalitet eller allmänintresse. Frågan blir, hur skall samtalet vara för att alla grupper skall kunna hitta sina egna röster? Det gemensamma samtalet kommer att ha någon form av kultur, och den kulturen kommer vara anpassad till de mer dominanta grupperna i samhället. För minoriteter och underordnade klasser kommer den kulturen att vara exkluderande; även om de i princip skulle vara välkomna så passar deras kulturer inte in i det gemensamma samtalets kultur, de blir därmed underrepresenterade.

But were [social inequalities] really effectively bracketed? The revisionist historiography suggests they were not. Rather, discursive interaction within the bourgeois public sphere was governed by protocols of style and decorum that were themselves correlates and markers of status inequality. These functioned informally to marginalize women and members of the plebeian classes and to prevent them from participating as peers.” (s 63) “… the weight of circumstance suggests that in order to have a public sphere in which interlocutors can deliberate as peers, it is not sufficient merely to bracket social inequality. Instead, it is a necessary condition for participatory parity that systemic social inequalities be eliminated.” (s 65) ”… let me consider the case of stratified societies, by which I mean societies whose basic institutional framework generates unequal social groups in structural relations of dominance and subordination. I have already argued that in such societies, full parity of participation in public debate and deliberation is not within the reach of possibility. The question to be addressed here, then, is: what form of public life comes closest to approaching that ideal? What institutional arrangements will best help narrow the gap in participatory parity between dominant and subordinate groups?” (s 66)

Fraser föredrar därför en mångfald av samtal, där varje grupp har sitt eget samtal, där de hittar sina egna röster. Naturligtvis skall det finnas möjlighet till sådana samtal, men som jag ser det är det viktigt med ett övergripande samtal, där deltagarna värderar rationalitet och allmänintresse. Har man bara grupper som tävlar om allmänhetens gunst, där grupperna prioriterar genomslag och retorik över rationalitet, och den egna gruppens särintressen över allmänintresset, blir resultatet dåligt.

All told, then, there do not seem to be any conceptual (as opposed to empirical) barriers to the possibility of a socially egalitarian, multi-cultural society that is also a participatory democracy. But this will necessarily be a society with many different publics, including at least one public in which participants can deliberate as peers across lines of difference about policy that concerns them all.” (s 70)

Men hur fungerar ett sådant förenande offentligt rum? Om deltagarna inte tillhör det rummet, utan tillhör olika grupper och särintressen, inte strävar efter det allmänas bästa utan gruppens bästa, så är de inte ”peers”, i betydelsen att de har gemensamma mål, utan bara motståndare som strävar efter sina respektive gruppers fördelar. Samtalet består av sina deltagare. Är dessa representanter för grupper och särintressen, och det gemensamma ”samtalet” bara är summan av gruppernas respektive propagandaansträngningar? Eller har man ett överordnat samtal där deltagarna värderar rationalitet och allmänintresse? Ett sådant samtal skulle förutsätta deltagare som representerar rationalitet och allmänintresse snarare än något gruppintresse, med en sådan mångfald av sådana deltagare och med en sådan legitimitet i allmänhetens ögon, att de dominerar de underordnade samtalen. Annars riskerar det samtalet att drunkna i de olika gruppernas propaganda. Ett sådant samtal upprätthålls inte av en slump, det måste värderas.

Kimhza Bremer: ”Vad händer med ett samhälle som hamnar i ett inbördeskrig mellan könen – och där föreställningar om maktordningar och genus tar över den offentliga debatt som borde handla om realpolitik? Vi ser ju detta på så många plan. Oviljan att hjälpa de som utsätts för hedersförtryck är bara ett exempel. Istället för att prata om orättvisor i samhället, förlorar sig vänstern i filosofiska resonemang (som få egentligen begriper en bråkdel av), om föreställda strukturer och makthierarkier. Feminismen bryter sönder upplevelsen av en enad vilja. Fienden finns ju mitt ibland oss – och han är man.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/02/02/spekulationer-om-meningen-med-konskriget/

När de som engagerar i det offentliga samtalet gör det för sin grupp snarare än för samhällets bästa, blir det mindre intressant för politikerna att fatta vettiga, genomtänkta beslut, sådant granskas ju ändå inte, utan det som spelar roll är att man stryker välorganiserade särintressen medhårs. I och med sociala medier behöver inte välorganiserad implicera formella organisationer, men likväl att gruppen har en förmåga att effektivt mobilisera, att göra sina röster hörda.

The element of time makes [Mancur] Olson’s analysis a theory of social development: other things being equal, societies’ arteries will tend to become clogged with groups in the business of obtaining for themselves whatever it is they want — subsidies to cotton growers, regulatory preferences for solar power, environmental protections for snail darters, you name it. And every group will see its own claims as vital to the national interest, and other groups’ as grubby handouts.” http://www.american.com/archive/2013/february/was-mancur-olson-wrong

Kvaliten på de politiska besluten ackumuleras över tid, det kan ta decennier innan gamla välfungerande system byts ut eller reformerats sönder. Ju längre det går, ju mer förfaller samhället, den ackumulerade effekten av ogenomtänkta politiska beslut blir överväldigande. T.ex. har den svenska skolans kvalitetsmässiga kollaps tagit flera decennier; besluten som flummade till lärarutbildningen tog lång tid att omstöpa den, och därefter för lärarutbildningen att ha genomslag i lärarkåren, och för varje generation blir det en större andel av befolkningen som gått flumskolan. Fördröjningseffekterna är enorma.

Och att en person som Anna Ekström blivit generaldirektör för Skolverket motiverar fortsatt pessimism. http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/03/11/mitt-anforande-i-riksdagen/

Fraser hävdar kvinnor som underordnad grupp. När det gäller diskussion om relationen mellan könen, i slutet på 1900-talet, blir det bisarrt.

This history records that members of subordinated social groups-women, workers, peoples of color, and gays and lesbians-have repeatedly found it advantageous to constitute alternative publics. I propose to call these subaltern counterpublics in order to signal that they are parallel discursive arenas where members of subordinated social groups invent and circulate counterdiscourses, which in turn permit them to formulate oppositional interpretations of their identities, interests, and needs. Perhaps the most striking example is the late-twentieth century U.S. feminist subaltern counterpublic, with its variegated array of journals, bookstores, publishing companies, film and video distribution networks, lecture series, research centers, academic programs, conferences, conventions, festivals, and local meeting places. In this public sphere, feminist women have invented new terms for describing social reality, including ”sexism,” ”the double shift,” sexual harassment, ”and ”marital, date, and acquaintance rape.” Armed with such language, we have recast our needs and identities, thereby reducing, although not eliminating, the extent of our disadvantage in official public spheres.” (s 67)

Hmm, alltså, kvinnors underläge när det gäller att diskutera könsfrågor har minskat, men består? Den offentliga debatten om relationen mellan könen domineras av feminismen, och maskulinister är så få, att vi inte ens vet om ordet ska vara maskulinister eller maskulister; den kritik som finns är istället huvudsaligen från antichauvinister, alltså inte chauvinister av motsatt slag, utan de som varken vill ha kvinnochauvinism eller manschauvinism, och dessutom tycker att dagens feminism mer verkar för (kvinno)chauvinism än den verkar mot (mans)chauvinism. Vilken sida som dominerar samhällets diskussion om relationen mellan könen, och den sidans inställning till att andra sidans röster hörs, är tydligt. Idag har vi Nordiska ministerrådet som vill förbjuda antifeminism (http://genusdebatten.se/reform-rapporten-som-betaktar-antifeminism-som-extremism/), Sveland hyllas i media när hon avfärdar all kritik av feminismen som kvinnohat (https://bittergubben.wordpress.com/2013/03/22/maria-sveland-hatet-en-bok-om-antifeminism/) och feminister får brittiska mobiloperatörer att censurera mansfrågesajter sajter (http://therightsofman.typepad.co.uk/the_rights_of_man/2013/02/the-48-mens-human-rights-sites-feminists-seek-to-censor.html). Visst, Frasers text är från år 1990, men redan då var det grov slagsida. Antagligen i praktiken ännu värre, då gav inte internet fristad för alternativa röster, feminismens dominans var total, och den var effektiv i att tysta alternativa röster.

Fraser ställer sig skeptisk till det här med allmänintresse (common concern), tycker att det är tvetydigt, och ger som ett exempel: “… until quite recently, feminists were in the minority in thinking that domestic violence against women was a matter of common concern and thus a legitimate topic of public discourse. The great majority of people considered this issue to be a private matter between what was assumed to be a fairly small number of heterosexual couples (and perhaps the social and legal professionals who were supposed to deal with them). Then, feminists formed a subaltern counterpublic from which we disseminated a view of domestic violence as a widespread systemic feature of male-dominated societies. Eventually, after sustained discursive contestation, we succeeded in making it a common concern.” (s 71)

Nog finns det ett visst godtycke i vilka frågor som diskuteras, men jag skulle definitivt se det här exemplet som en utmärkt illustration på hur grupper med effektiv propaganda får sina vinklade perspektiv att bli dominanta i debatten, alltså avvika från allmänintresset. För i tiden sågs inte partnervåld som något samhällsproblem, då väljer hon att påtala att just våldet mot kvinnor inte sågs som ett samhällsproblem, trots att samhället inte var ett dugg mer intresserat av partnervåld mot män, alltså tämligen könsneutralt. Därefter har feminismen kämpat för att få upp just partnervåld mot kvinnor, uteslutandes kvinnors partnervåld mot män, men då skriver hon istället våld i nära relationer (domestic violence). Försöker hon få den tidigare neutrala synen att framstå som sexistisk, och den nuvarande sexistiska att framstå som neutral? Den syn på partnervåld som feminismen har kämpat för, och fått genomslag för, är synnerligen sexistisk, den värderar våldet utifrån de inblandades kön snarare än våldet i sig. Det är inte en fråga om att bry sig om det allmännas bästa.

En demokrati fungerar bättre om det primära offentliga rummet domineras av de som värderar rationalitet och allmänintresse. När frågor domineras av grupper och särintressen, som värderar gruppintresse över allmänintresse, och eget genomslag över saklighet och rationalitet, såsom feminismen dominerar frågor om relationen mellan könen, då fungerar demokratin sämre. Besluten som fattas blir ogenomtänkta och inkonsekventa.

Jag tror att det finns ett samband mellan feminismens dominans de senaste decennierna och ökande klassklyftor, men det är inte dess syfte, utan en sidoeffekt. Många feminister vill minska klyftorna i samhället, men feminismens fokus på kvinnor som svaga offer och män som privilegierade förtryckare skapar en undanträngningseffekt, där progressiva, som annars hade brytt sig om de fattiga, tagit avstånd från plutokrati, och ägnat sig åt klasskamp, istället ägnar sig åt könskrigande. Jag tror att sådan undanträngningseffekt, att progressiva människor fokuserar på kön istället för klass, har bidragit till den ekonomiska högervridningen de senaste decennierna, i både USA och Sverige. Plutokraterna har vunnit delvis på walk-over. Även om det egentligen inte är en höger-vänster fråga, finns en korrelation mellan feminismen och vänstern, som antagligen alienerar många män från den sidan, vilket också bidragit.

Problemet är inte så mycket feminismen, som egentligen bara är ännu ett gruppintresse, utan samhällets brist på ett välfungerande gemensam debatt som representerar rationalitet och allmänintresse, som gruppintressenas diskurser underordnas.

Tidigare hade arbetarrörelsen ett bildningsideal där man hårt granskade sina ledare och deras politik, och någotsånär utifrån allmänintresse, vilket man övergav med löntagarfonderna och därmed med rätta förlorade legitimitet; medierna har blivit mindre effektiva som granskare, granskandet kostar pengar men ger inte så mycket mer intäkter; förskjutningen från dagstidningar till TV har definitivt inte hjälpt. Medier uppför sig i viss mån som filter, som bara väljer vad de släpper igenom, så att de särintressen som kan producera sin propaganda med ett format så att det är publicerbart för media, får ett starkt genomslag. I USA är situationen på många sätt ännu värre än i Sverige, och i viss mån är feminismens genomslag i Sverige en import från USA.

När det istället blir olika gruppintressen som dominerar olika frågor i debatten, blir det väldigt besvärlig för andra grupper att höras, även när de har solida argument på sin sida. De dominanta gruppintressena värderar inte rationalitet och allmänintresse, som de andra grupperna skulle kunna hänvisa till, ta spjärn emot. De dominanta gruppintressena värderar istället sina egna intressen och sin dominans, och där finns ingenting som alternativa grupper kan luta sig mot, oavsett hur bra argument de har. Dessa argument kommer alltid vara ”fel” för den dominanta gruppen, de gynnar inte den dominanta gruppens dominans, som därför förkastar dessa argument, och de som framför argumenten beskrivs som hot. En debatt dominerad av särintressen blir mer exluderande än när debatten domineras av rationalitet och allmänintresse.

Att kritisera kraven på att utplåna genusen

leave a comment »

Via ekvalist hamnar jag hos genusfolket, med inlägget ”Öppet brev till politiker, krönikörer och bloggare som sysslar med skrämselpropaganda”: http://ekvalist.blogspot.com/2013/05/konet-ar-inte-bara-en-social.html

Genusfolkets Hanna Gustafsson beskriver kritiken som att ”feminister ”vill utplåna könen” och införa ett ”könlöst samhälle”, och hävdar istället att ”Det feminismen vill utplåna stavas The Gender Binary. … The Gender Binary en strikt antingen/eller syn på vad människor kan vara. Det förnekar möjligheten att man kan födas som ett visst kön men identifiera sig som ett annat, eller att man kan identifiera sig som ”man” men ha ”feminina” uttryck, osv”.

Det som jag uppfattar som den egentliga diskussionen rör huruvida det är ok med statistiska skillnader mellan könen, hur de är och hur de statistiskt sett förväntas vara, där det t.ex. är vanligare att flickor gillar rosa och vanligare att pojkar gillar blått, att flickor är mer konsensusinriktade och att pojkar är mer tävlingsinriktade. Att acceptera sådana statistiska skillnader innebär inte att påstå att alla människor är på det mest typiska viset, eller normativt att individer bör vara det; att inte acceptera dem, och kräva att könen skall vara och förväntas vara likadana, är att vilja utplåna statistiska skillnader mellan könen, och utplåna dito förväntningar.

Utgår man från feministisk terminologi är det inte att utplåna könen, utan att utplåna genusen, inte att införa ett könlöst samhälle utan ett genuslöst samhälle. Är det att krönikörerna inte använder feministisk terminologi när de beskriver dylika feministiska ambitioner som besvärar Gustafsson?

Gustafsson implicerar att feminismen bara motsätter sig en könsbaserad ”strikt antingen/eller syn på vad människor kan vara”, och alltså inte har någonting emot förekomsten av statistiska skillnader mellan könen? Visst, det är inte alla feminister som vill ”utplåna genusen”, men inom dagens svenska feminism är det ändå en rätt påtaglig strömning. Eller är det någonting som Gustafsson förnekar, och hävdar att feminismen bara motsätter sig rent dikotomiska uppdelningar, men inte motsätter sig statistiska skillnader mellan könen?

I så fall är det en märklig illustration till inlägget, med rosa blöjpaket för flickor och blått blöjpaket till pojkar. Det är väl menat som någonting Gustafsson motsätter sig? Men det är inte något uttalande om hur människor måste vara, utan en anpassning till vad som är vanligast. Det diagram de har med, där de ”visar” att nästan alla människor är ”people getting screwed over by cultural assumptions about gender”, leder också tanken till att Gustafsson motsätter sig oerhört mycket mer än bara en strikt antingen/eller syn på vad människor kan vara. Hon motsätter sig blöjpaketsfärgerna, och massvis med sådana saker.

I själva verket har det binära systemet mycket mer problem med de som inte passar in i det än vice versa. Människor har mördats, misshandlats, våldtagits, förlöjligats och fått sin existens fullständigt ignorerad i alla sammanhang man kan komma på, enbart på grund av att de inte passar in i det binära könssystemet. Det är inte dem som politiker behöver varna allmänheten för. Det är de som försvarar könssystemet som historiskt sett har försökt utplåna de som inte passar in i det. Det är också där det allra minsta steg utanför ramarna genast skapar ramaskri, långt utöver vad som skulle kunna anses proportionerligt.”

Man kan ju vara snäll och läsa det som att hon bara pratar om ”könssystemet” i den avgränsade betydelsen ”strikt antingen/eller syn på vad människor kan vara”, men för mig känns det som att ”könssystemet” även är avsett att inkluderar de där blöjpaketsfärgerna, och alla de andra av feminismen förhatliga statistiska skillnaderna mellan könen. I så fall, om man inte tycker att det är hemskt att det är vanligare att flickor tycker om rosa och att pojkar tycker om blått, att det inte är hemskt att det rent statistiskt förhåller sig så, då är man medlem i homofobkollektivet som går runt och slår ner transsexuella?

Written by bittergubben

6 maj, 2013 at 09:48

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Civilekonomerna: Lön efter utbildning och kompetens

with 7 comments

GP har publicerat debattartikeln ”Barn bromsar karriären – men bara för kvinnor” av Jens Jacobsson, förbundsdirektör, Civilekonomerna, och Sara Lindberg, utredare, Civilekonomerna. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1597998-barn-bromsar-karriaren-men-bara-for-kvinnor

I Civilekonomernas senaste rapport, Lön efter utbildning och kompetens, konstaterar förbundet att de oförklarade löneskillnaderna mellan män och kvinnor kan uppgå till hela 16 procent i vissa avtalsområden. Vi ser allvarligt på detta och har valt att göra en djupanalys över löneskillnaderna bland samtliga högskoleutbildade ekonomer. … När vi rensar för skillnader i befattning, erfarenhet och övriga lönepåverkande faktorer och bara tittar på vilken lön en kvinna med barn har och vilken lön en man med barn har, visar det sig att kvinnor har betydligt lägre lön än män. Exempelvis har en man med två barn 28 procent högre lön än en kvinna med två barn. De här löneskillnaderna kan inte förklaras av att kvinnorna på något sätt har lägre ambitioner. Samtliga beräkningar avser heltidsarbete. … Civilekonomerna menar att arbetslivet måste få upp ögonen för och bekämpa de oförklarliga löneskillnaderna. Familj och karriär måste vara möjligt både för kvinnor och för män. Män tar fortfarande ut en betydligt mindre del av föräldraförsäkringen än kvinnor och i många fall tar kvinnor också ett större ansvar för hemmet.” (min fetstil)

Först missar jag det om att de ”valt att göra en djupanalys”, och antar att de baserar sig på den nämnda rapport som är skriven av just Sara Lindberg: ”Lön efter utbildning och kompetens: En rapport om löneskillnader mellan kvinnor och män”, 2012, http://www.civilekonomerna.se/portal/pls/portal/docs/1/542001.PDF, http://jamda.ub.gu.se/handle/1/666

Men jag hittar inget i rapporten när jag söker på ”barn”. Det finns ett diagram för löneutveckling där man delar upp utifrån både kön och föräldraledighet, men det är utan regression för andra faktorer, eller ens hänsyn till längden på föräldraledigheten.

Det står ingenting om hur de i sina data skattat för personernas ambitioner, eller ens att de skulle ha några sådana skattningar. Det står däremot: ”Huruvida kvinnor skulle vara mindre intresserade av att leda andra i en organisation, dvs. att inneha en chefsposition är en fråga som undersöks i Saco-rapporten från år 2007 ”Mer lika än olika”. I rapporten konstateras att det bland akademiker inte finns några uppenbara skillnader mellan män och kvinnor vad gäller viljan att leda andra.”

Det verkar dock som att det närmaste den rapporten kommer till att ställa frågor om karriärambitioner är: ”Om du tvingas välja, lägger du din kraft och ork i ditt arbete eller i privatlivet?”, samt ”Hur viktigt är det för dig att leda andra i organisationen?”. Frågan är ju, är man villig att ta de kostnader som hänger ihop med avancemanget; som arbetsbelastning, att det kan vara ensamt på toppen, etc. Men sådant verkar de betrakta som något som borde vara irrelevant för frågan om chefskap: ”Att det finns en viss tveksamhet bland kvinnliga akademiker att ta sig an chefskap stämmer också med erfarenheter från Sacos ledarskapsprojekt, där många kvinnliga akademiker gav uttryck för att det personliga priset att gå vidare i karriären var för högt. Det är dock inte de kvinnliga akademikernas vilja det är fel på. Det är snarare betingelserna för karriär och chefskap som brister.”, från rapporten ”Mer lika än olika – kvinnliga och manliga akademiker om organisationsvärderingar och karriär”, från 2007, av Charlotta Krafft, baserad på enkät bland Saco-medlemar, http://www.saco.se/Global/Dokument/Trycksaker/Rapporter/2007_Mer%20lika%20%C3%A4n%20olika.pdf

Åter till Civilekonomernas rapport. Vad menas med att de har rensat för ”övriga lönepåverkande faktorer”? Det förefaller som att massvis med faktorer utelämnats. Enligt rapporten har regression gjorts med följande modell:

Modell för stegvis analys av löneskillnader per sektor, avtal och arbetsområde:

Log(Lön)= ß01Kvinna + ß2Ålder + ß3Ålder^2+ß4 Chef +ɛ

där ”Lön” är fast kontant månadslön, inklusive rörlig lön och naturaförmåner; ”Kvinna” och, ”Chef” är dummyvariabler och ɛ är den statistiska feltermen. ”Ålder^2” kontrollerar för åldern som antas ha avtagande påverkan på lönen.

ß1 är det skattade rålönegapet mellan kvinnor och män i en modell med enbart kön som oberoende variabel.”

De har alltså inte tagit med föräldraledighet (enkäten har en binär fråga om det, alltså utan hänsyn till hur lång föräldraledigheten varit, och inte ens den binära faktorn ingår i deras regression), vab, frånvaro i övrigt, villighet att resa i yrket, befattning har de reducerat till chef eller inte, trots att de har tillgång till en indelning i fler steg. Det står att ”I Civilekonomernas lönestatistik … deltidsanställdas löner räknas upp till heltid”, men deltid eller heltid har mig veterligen betydelse för löneutvecklingen, så skulle behöva tas med i modellen, för att inte nämna variationerna i vad heltid innebär; mig veterligen arbetar heltidsarbetande män statistiskt sett några timmar mer per vecka än heltidsarbetande kvinnor, vilket skulle vara relevant. De saknar alltså massvis med relevanta parametrar, även sådant som uttryckligen omnämns i debattartikeln i GP, saker som skulle förklara mer av löneskillnaden. Antagligen större delen av den?

Min andra tanke är att det inte kan vara samma rapport. Det är alltför stor diskrepans mellan vad som hävdas i artikeln och vad som rapporten har stöd för. Jag frågar, och det visar sig att artikeln är baserad på en utförligare analys som inte publicerats, inte på den nämnda rapporten. Lindberg: ”Rapporten Lön efter kompetens som du nämner är upprinnelsen till den djupanalys som vi valde att göra för att hitta fler förklarande faktorer bakom inkomstskillnaderna. Vi har låtit SCB göra körningar på alla yrkesverksamma ekonomer och därefter gjort regressionsanalyser där vi kan rensa för befattning, storlek på företag , region, sektor, ålder mm.”

Nedan Lindbergs svar på email jag skickade, i det första har hon har svarat ”inline”. Jag har lagt till ”BG” före det jag skrev.

Korrespondensen ger mig dock inte något ökat förtroende för hur pass underbyggda slutsatserna är. Hur kan de dra slutsatsen att könsskillnaden i inkomst mellan mödrar och fäder är diskriminering, och hävda att de har rensat för ”övriga lönepåverkande faktorer”, när de inte ens har med någonting så uppenbart relevant som föräldraledighet och dess längd? Det som för mig är mer eller mindre oförklarligt, är hur civilekonomernas förbundsdirektör Jens Jacobsson, och utredare Sara Lindberg, kan säga att de löneskillnader, som inte förklaras av en modell som saknar flera mycket relevanta faktorer, skulle vara oförklarliga löneskillnader.

Lindberg svarar inline:

BG: Det är alltså en ny analys av samma enkätmaterial som användes av den tidigare rapporten, men med en utförligare modell? Eller är det baserat på (ytterligare) material från SCB? Och rapport över den nya analysen har inte publicerats ännu?

Svar: Statistiken i debattartikeln är en ny analys av löneskillnaderna bland landets samtliga yrkesverksamma ekonomer drygt 70 000 individer. Genomförd av SCB. Den analysen är en uppföljning av en rapport om löneskillnader bland våra medlemmar den vi inleder med i debattartikeln. Någon rapport på den nya analysen har inte publicerats

BG: När ni skriver i debattartikeln att ni rensat för ”övriga lönepåverkande faktorer”, skall man läsa det som att ni rensat för en del övriga sådana faktorer, men att många faktorer saknas, eller har ni ett mer komplett material? T.ex. hanteras i rapporten föräldraledighet som binär fråga, och det låter som att enkätfrågan var binär, men det är antagligen stor skillnad i lönepåverkan om man tagit 2 månader eller 15 månader; frånvaro som vab, sjukfrånvaro, tjänsteledighet eller annan frånvaro; villighet att resa i yrket, deltid eller heltid (har mig veterligen betydelse för löneutvecklingen, så att man inte bara kan skala upp lönen i proportion till arbetstimmarna), hur lång arbetstiden är (har hört det hävdas att heltidsarbetande män statistiskt sett arbetar några timmar mer per vecka än heltidsarbetande kvinnor).

Svar: I analysen genomförd av SCB har vi, utöver de faktorer jag anger i debattartikeln, tagit hänsyn till geografiskt läge storstad/mindre ort, utbildningsinriktning, stort mellan eller litet företag, ålder, erfarenhet.

Föräldraledighet ingår inte som faktor, då statistik saknas på detta. Alla löner i statistiken avser heltidslöner.

BG: Det står inte heller någonting i rapporten om hur ni mätt ambitioner, men i artikeln skriver ni ”De här löneskillnaderna kan inte förklaras av att kvinnorna på något sätt har lägre ambitioner”. Det är sådant här jag reagerade på vid läsningen, särskilt som artikeln talar om ”oförklarliga” löneskillnader, vilket gör anspråk på att man undersökt alla rimliga förklaringar. Hur mycket mer komplett är den nya analysen?

Svar: Vad som menas med meningen att löneskillnaderna inte kan förklaras av lägre ambitioner är att alla löner avser heltid. Dvs det är inte så att de konstaterade  lägre lönerna skulle förklaras av att kvinnorna arbetar deltid.

Bittergubben:

I rapporten står att ”I Civilekonomernas lönestatistik … deltidsanställdas löner räknas upp till heltid”. Du skriver: ”Alla löner i statistiken avser heltidslöner”. Avser statistiken enbart faktisk heltid, eller har ni med deltid som räknats om? I så fall, hur, är det bara skalning med konstant timlön? Hur har ni hanterat de som tidigare periodvis arbetat deltid? Något som jag som sagt tror påverkar löneutvecklingen.

Heltid uppfattar jag som ett något nominellt begrepp, i realiteten kan det variera hur många timmar det faktiskt blir. Om någon i praktiken i genomsnitt arbetar säg 43 timmarsvecka och någon 38 timmars, då är det rimligt att det blir en löneskillnad, och en löneutvecklingsskillnad. Har ni skattningar för faktisk arbetstid, eller är det bara nominell heltid? Eftersom jag inte sett något om sådana skattningar, antar jag att det är nominell heltid, men tycker då att ni tillskriver det en orimligt stor betydelse.

”Vad som menas med meningen att löneskillnaderna inte kan förklaras av lägre ambitioner är att alla löner avser heltid”. Detta är för mig en märklig och avgränsad användning av ordet ambition, det brukar vanligen inkludera hur villig och motiverad någon är att satsa på karriär. Anser du att det räcker med nominell heltid för att man skall kunna utesluta att det ens ”på något sätt” föreligger relevanta skillnader i ambitioner? Annars förstår jag inte meningen: ”De här löneskillnaderna kan inte förklaras av att kvinnorna på något sätt har lägre ambitioner”.

Lindberg:

Statistikuppgifterna (SCB Lisa-databas), är baserad på arbetsgivarnas uppgifter om tjänstgöringsomfattning där ex. en deltid på 80% räknats upp till 100%, helårsuppgifter. Obetald arbetstid finns det av naturliga skäl inga uppgifter på.

Vad gäller begreppet ambitioner i debattartikeln och huruvida heltidslöner ger tillräcklig information. Förbundet får med jämna mellanrum samtal från medlemmar, kvinnor, som upplever att de missgynnas lönemässigt och karriärmässigt. Många medlemmar, kvinnor, vill klättra i karriären men upplever att de av olika skäl bromsas. Statistiken i denna analys stödjer förbundets samlade bild och uppfattning att det inte handlar om att kvinnor har lägre karriärambitioner än män.

Written by bittergubben

3 maj, 2013 at 09:04

Betydelseförändring för ordet patriarkat

with 4 comments

Ordet patriarkat har devalverats alltmer, dess betydelse förskjutits. Från att vara fadersvälde, alltså att papporna har makten i familjerna, för att de är pappor, och familjefäderna (till de mäktigaste familjerna) har makten i samhället, för att de är dessa familjefäder, till att betyda att män statistiskt sett har mer av den offentliga/ekonomiska/politiska makten, och därifrån till att bli nästan en synonym till de könsroller som feminister inte tycker om. Begreppsförvirringen blir total. Jag var inne på detta i ett tidigare inlägg, i det här blir det lite mer av samma fråga. https://bittergubben.wordpress.com/2013/04/20/en-liten-granskning-av-feministiskt-initiativ/

I kommentarsfältet till ett inlägg på genusdebatten finns en diskussion om ordet patriarkat, vi börjar där. http://genusdebatten.se/feministisk-retorik-vid-torontoprotesterna-what-is-a-majority/

Det länkas till feministbloggaren Sargoth som skriver: ”Om du inte tror på patriarkatet så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömdehttp://magnihasa.blogspot.se/2013/04/nagra-tydliga-ord-om-patriarkatet.html

AV kastar handsken: ”Personen kan ju börja med att

1. Definiera vad ett patriarkat är. Och inte är. När råder icke-patriarkat?

2. Beskriva vilka bevis man har för att ett patriarkat finns.

3. Beskriva vilka bevis man skulle godkänna på att patriarkatet har upphört.

Om man misslyckas med dessa tre punkter är ”patriarkatet” bara ett spöke, som ”satan”, man kan skylla allt ont på utan bevis.”

Johanna Drott (samma person som Sargoth ovan?) svarar: ”1. Patriarkatet är ett samlingsbegrepp för de sociala processer, strukturer och system som tillsammans bildar det defaultläge vi känner idag. Det defaultläge där det, exempelvis, är en självklarhet att våldtagna kvinnor ifrågasätts på grundval av deras slampiga kläder och utmanande beteende. Eller där det anses vara legitimt att misshandla bögjävlar eftersom de är just bögjävlar.

Patriarkat definieras i termer av vissa könsroller som orsakas av det. Så ett samhälle med dessa könsroller är ett patriarkat? Detta definierar inte vad ett patriarkat är, utan ett påstått symtom av patriarkat. (Och beskrivningen av defaultläget idag är rätt skruvad).

Själv skulle jag definiera patriarkat i termer av fadern har makten i familjen, just i egenskap av att vara fader, och familjefäderna har makten i samhället, just i egenskap av att de är familjefäder. Vi kan skala av fadersbiten, och prata om män istället, men det handlar om att de tilldelas makt, som en i övrigt likadan kvinna inte skulle få, att de får makten för att de är män. Det är en struktur som jag skulle kalla patriarkal. Men då skulle Sverige inte vara ett patriarkat, så definitionen duger inte för de feminister som vill kalla Sverige för patriarkat.

Ett liknande samlingsbegrepp är ”marknaden”. Marknaden finns inte i en specifik transaktion mellan två individer, utan är det övergripande ramverk vari sådana transaktioner kan ta plats. Precis så som patriarkatet inte finns i antagandet att kvinnor inte kan någonting om att fixa bilar, utan i stället utgör det sammanhang som gör att ett sådant antagande kan finnas.

Att säga ”patriarkat är sociala grejer som leder till könsroller” är ungefär som att säga ”marknader är sådant som leder till välstånd”. Det definierar inte begreppet, utan påstår en konsekvens.

En marknad föreligger i den mån det finns väldefinierade äganderätter och dessa kan överlåtas via frivilliga avtal, tjänster kan säljas i frivilliga transaktioner. Betrakta atmosfären. Den betraktas som en kollektiv nyttighet, det regleras att man inte får släppas ut för mycket föroreningar i den, men kan jag äga några kubikkilometer av atmosfären, och sälja dessa? Nej, det föreligger inga sådana äganderätter, sådana transaktioner kan inte ordnas, och således är det inte någon marknad. Vi kan alltså prata om i vilken utsträckning någonting är en marknad, eller t.ex. en planekonomi. När vi väl har sagt vad marknader är för någonting blir det meningsfullt att undersöka vilken effekt de har på välståndet.

Men vad är ett patriarkat? Innan vi diskuterar dess konsekvenser, vad är det för någonting? Kan vi inte frikoppla mätning av förekomst från mätning av konsekvens, kan vi inte studera huruvida konsekvensen verkligen är en konsekvens, vi kan bara tro och anta.

Hur kan man veta att det är patriarkatet, alltså sociala strukturer som Drott bara definierar utifrån deras konsekvenser, som är orsaken till konsekvenserna? Tänk om det skulle vara så att det är underliggande biologiska skillnader som driver fram skillnaderna i beteende och könsroller, alltså om skillnaden inte skapats av sociala strukturer, då kan ju skillnaderna existera utan något patriarkat, och bevisar därmed inte patriarkatets existens? Eller skulle generna vara patriarkatet?

Patriarkat är det sammanhang som gör att påståendet att kvinnor inte kan fixa bilar kan finnas? Ett samhälle med åsiktsfrihet, där människor lagligen kan tro på utsagan att kvinnor statistiskt sett är sämre på att fixa bilar, sådan åsiktsfrihet är patriarkatet? Att förespråka ett avskaffande av patriarkatet är att förespråka ett avskaffande av åsikts och yttrandefrihet, man skall inte kunna ha åsikter som feminister inte tycker om? Om det är vad patriarkat betyder, är patriarkat någonting bra.

3. Beskriv vilka bevis man skulle godkänna på att patriarkatet har upphört? ”Enkelt. När en tanig fjortonårig pojke kan gå ut på stan iförd klänning utan att ens för ett ögonblick behöva oroa sig för att bli kallad fjollbög, för att bli misshandlad eller för att drabbas av några som helst negativa konsekvenser som inte är relaterade till hur varm luften är – då har patriarkatet upphört.”

Surrealismen blir total. Föreställ dig ett samhälle, där kvinnor är helt utestängda från högre utbildning, inte kan äga egendom, inte har rösträtt, inte kan ställa upp i val, och vårdnaden om barnen automatiskt tillfaller fadern, men där manlig homosexualitet inte ses som avvikande, och det är ok för män att gå i klänning – ett sådant samhälle skulle INTE vara ett patriarkat?!

Föreställ dig å andra sidan ett samhälle där män är helt utestängda från högre utbildning, inte kan äga egendom, inte har rösträtt, inte kan ställa upp i val, och vårdnaden om barnen automatiskt tillfaller modern, men där manlig homosexualitet föraktas och män som bär klänning blir mobbade. Ett sådant samhälle skulle vara ett patriarkat?!

Drott har fullständig tappat bort betydelsen av begreppet patriarkat. Läsaren kan tycka att mina exempel är surrealistiska, men det skulle inte spela någon roll, de är hypotetiska, de testar den givna definitionen på när ett samhälle är patriarkalt eller inte. Eller snarare, visar hur frikopplad Drotts definition är från maktfördelningen i samhället.

2. Beskriva vilka bevis man har för att ett patriarkat finns? ”Om vi kan acceptera marknadens existens, så behöver vi också sträcka oss till att acceptera patriarkatet. Annars befinner vi oss i det märkliga läget att behöva motbevisa marknadens existens för att kunna säga att patriarkatet inte finns. Vilket vi inte riktigt kan göra med bibehållen intellektuell integritet. Övergripande samlingsbegrepp är övergripande. Per definition.

Det finns marknader, men allting är inte marknader. Vi kan konstatera att någonting inte är en marknad, eller i större eller mindre grad är en marknad. Men när är ett samhälle ett patriarkat? Att det är ett samlingsbegrepp är inte en ursäkt för att inte på ett meningsfullt sätt definiera det.

Som jag antydde så är inte patriarkatet något särskilt ting, utan det ramverk av processer, strukturer och system som tillsammans skapar det vi känner som sexism, sexuella trakasserier, våldtäktsapologism och dylikt. Det går med andra ord inte att peka på någonting och säga att detta något är patriarkatet – precis som det inte går att peka på någonting och säga att detta någonting är Marknaden. (Det går förvisso att säga att någonting är en marknad, men detta är inte marknaden som abstrakt begrepp.) Vilket innebär att begreppet är ett analytiskt begrepp – någonting som används för att på ett konceptuellt plan sammanfoga diskreta fenomen till ett enhetligt, begripligt någonting.”

Marknaden som abstrakt begrepp är bara ett abstrakt begrepp utan egen makt; det är faktiska marknader som har betydelse; och vi kan fråga oss om en del av ekonomin har marknadsstyrning, planekonomi, anarki, eller något annat. På samma sätt, patriarkatet som abstrakt koncept är utan egen makt, det är organisationen av faktiska samhällen som betydelse, är ett samhälle patriarkalt, jämställt eller matriarkalt? Att ”krossa patriarkatet” blir meningslöst om man avser det abstrakta begreppet, när feminister säger ”krossa patriarkatet” måste det rimligen betyda att ett patriarkalt samhälle skall göras icke-patriarkalt. Det måste då gå att säga vad det innebär att ett samhälle är patriarkalt eller inte, annars kan vi ju inte avgöra om ett samhälle är patriarkalt.

För att ett begrepp skall vara användbart måste det vara någorlunda väldefinierat, så att olika personer tolkar det på ungefär samma sätt. Feminismen har omdefinierat ordet på ett sätt som är inkompatibelt med dess tidigare innebörd; det gör begreppet mer eller mindre oanvändbart, det blir enbart förvirrande.

I ett annat inlägg citerar Ulf T en text av Baumeister och Twenge om The Female Control Theory: “… the hypothesis suggests that the stifling of female sexuality reflects a kind of “commons dilemma” for women in general (e.g., Platt, 1973). Each individual woman may benefit by offering sex a bit more readily (e.g., with less commitment or expenditure by the man) than other women, which might enable her to attract the most desirable man. In addition, of course, she would benefit in terms of satisfying her own sexual desires by doing more than the norms dictate. Against those incentives to engage in sex, her loyalty to other women and the female cause in general (in which, to be sure, she has a stake) would be the main force holding her back. In a given group of young unmarried women, the one who pushes past the limits (wherever they are normatively drawn) imposes a cost on the others, who come under pressure to offer the same to keep up. This is the sort of process with which monopolistic cartels constantly struggle: The group is better off if everyone holds the high price, but any individual member can gain immediate advantage by cutting the price slightly. The group of women can legitimately perceive the so-called cheap woman as a threat.” http://genusdebatten.se/2013/03/01/surrogatmodrar-eller-kvinnor-skall-inte-vara-redskap-for-andra/

Om det är på det viset, att vi har en sådan struktur, att kvinnor driver en könad norm för att det gynnar kvinnor som grupp, hur rimligt är det att prata om sådana normer som patriarkat, eller som bevis på patriarkat? Om det är så att normen drivs för att gynna kvinnomakt skulle det väl snarare vara en matriarkal norm, om man nu skall använda sådana ord här?

Drott: ”Att saker skulle svängt över till ett matriarkat är en möjlig analys. Grejen är dock att det då skulle vara ett patriarkat men med en annan uppsättning relationer. Dvs, livet är fortfarande skit, bara på ett lite annorlunda sätt än innan. Du får gärna använda ordet matriarkat i stället för ordet patriarkat – så länge det är samma begrepp så spelar ordet i sig ingen roll.”

Eh, alltså, matriarkat och patriarkat är ungefär samma sak, samhällen där det finns statistiska skillnader mellan könen. Drotts bevis på existensen av ett patriarkat blir därmed i samma utsträckning bevis på existensen av ett matriarkat. Orden är befriade från att säga någonting om maktförhållanden, att individer av ena könet tilldelas makt p.g.a. sitt kön? I så fall tycker jag att Johanna Drott och de feminister som håller med henne borde börja raljera mot det onda människoförtryckande matriarkatet och slutar gnälla om patriarkat. Om nu termerna används på ett sätt som avser samma sak.

Hanna Gustafsson i inlägget ”Patriarkatets vidrigaste ansikte”, som handlar om Amanda Todds självmord: ”När jag häromdagen sökte på Amanda Todds namn på twitter blev jag – trots över ett decennium online – chockad. Alla hånfulla tweets som outtröttligt fortsätter kalla den döda 16-åringen för slampa och hora, samt fortsätter sprida den bild som användes för att mobba henne när hon levde. Det är lite som att se patriarkatets vidrigaste ansikte, det fortsatta bespottandet av en deprimerad tonåring, som inte gjort något som på något vis skadat någon annan.”

Är det ministrar och styrelseledamöter som ligger bakom mobbningen? Nej. Är det ens fäder? Nej. Är det utifrån normer som manliga makthavare och fäder drivit fram? Nej, patriarkat används som en slaskterm för de könsrelaterade normer man inte tycker om, dessa behöver inte på något som helst sätt drivas av några mäktiga fäder, eller vara avsedda att gynna några sådana. Gustafsson: ”Patriarkat betyder inte och har aldrig betytt något enbart killar upprätthåller. Att tjejer är värst mot varandra på det här området snarare stärker strukturen än motbevisar den”. Alltså, att något är ”patriarkatets fel” blir likvärdigt med att säga att det är de dåliga könsrollernas fel. Men tänk om det är ”female control theory” ovan som är relevant? Om många kvinnor, för att hålla ”priset” uppe, instinktivt vill motarbeta att andra kvinnor ger sex för enkelt; hur kan en sådan struktur kallas patriarkat? För feminismen blir frågan irrelevant, det är en tråkig könsnorm och därmed patriarkatet, oavsett vem eller vad som driver, och oavsett varför.

Låt oss backa ett steg i förskjutningen av ordets betydelse, och säga att ju större andel av den offentliga/ekonomiska/politiska makten som innehas av män, oavsett orsak, desto mer patriarkalt är samhället, att detta är definitionen på ordet patriarkat. Då skulle Gustafsson implicit ha hävdat att en statistiskt sett stor andel män bland samhällets ledarskikt leder till den typ av mobbning som Todd utsattes för. Finns det könsroller som påverkar andelen män bland makthavarna? Ja. Finns det könsroller inblandade i mobbandet av Todd? Ja. Men det betyder inte att konsekvenserna av de förstnämnda könsrollerna är ansvariga för konsekvenserna av de sistnämnda könsrollerna (och inte heller att biologin skulle vara irrelevant för någondera). Så vad är logiken i att hävda att det var patriarkatet som stod bakom att Todd mobbades till självmord?

Om mobbning mellan/mot kvinnor är bevis/exempel på patriarkat, oavsett om det drivs av eller gynnar mäktiga män, eller ens män, då är väl mobbning mellan/mot män bevis/exempel på matriarkat, oavsett om det drivs av eller gynnar kvinnor? Men nej, det är alltihop patriarkala könsroller. Eller om man tar Drott på orden, så är det alltihop också matriarkat.

Bashflak drar rent av till med virginatet, men jag instämmer med Stefans invändningar, dels att det inte passar, och dels att: ”Men bättre än att skapa latinska termer, vilket kan föra tankarna till genusvetenskapens försök att klä sina teser i anspråksfulla pseudovetenskapliga termer, kan man väl i stället för ”virginitat” eller ”feminitat” tala om grupper med kvinnlighetsnormer. På samma sätt borde man i stället för matriarkat och patriarkat tala om modersvälde och fadersvälde. Det drar fram ihåligheten i de begreppens empiriska förankring i ljuset.” http://bashflak.wordpress.com/2013/04/19/virginatet/comment-page-1/#comment-1012)

Det förtydligar vad som faktiskt sägs, för som Susanna Varis konstaterar när hon går igenom betydelsen av ordet patriarkat: ”Jag anser inte att det kan hävdas att vi lever i ett samhälle präglat av fadersvälde.http://www.susannavaris.com/blogg/2013/04/patriarkat/

Jag upprepar några av feministcitaten igen, men med den fina utrikiskan utbytt till svenska: ”Om du inte tror på [fadersväldet] så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömde

När jag häromdagen sökte på Amanda Todds namn på twitter blev jag – trots över ett decennium online – chockad. Alla hånfulla tweets som outtröttligt fortsätter kalla den döda 16-åringen för slampa och hora, samt fortsätter sprida den bild som användes för att mobba henne när hon levde. Det är lite som att se [faderväldets] vidrigaste ansikte, det fortsatta bespottandet av en deprimerad tonåring, som inte gjort något som på något vis skadat någon annan.

August Løvenskiolds citerar Lindy West från en popular artikel på Jezebel: ”Any pressures and expectations that lower the quality of life of any gender are part of patriarchy.http://www.avoiceformen.com/feminism/branding-the-feminist-reptilian-brain/

Alltså, all social press och förväntningar som minskar livskvaliten för något kön är en del av fadersväldet?

Sista ordet går till AV, som kommenterar en artikel från ”Styrelsen för Malmö Jämställdhetsbyrå”, där det påstås att feminism skulle handla om jämställdhet och bryr sig lika mycket om båda könen, och att synen på män som våldsamma är någonting patriarkalt, att diskrimineringen av män vid vårdnadstvister skulle vara patriarkal, etc.

Om feminismen endast handlar om jämlikhet mellan könen och att feminismen visst bryr sig om manliga frågor, t ex att pappor ses som andraklassens föräldrar, finns det mycket att förundra sig över.

När F! i tv inte vill ha könsneutral lagstiftning är de alltså inte feministiska utan en del av patriarkatet?

När Reinfeldt, så feminist han anser sig vara, inte vill dela barnbidraget till föräldrar med skild ekonomi med ”Männen kommer bara köpa brännvin för pengarna”, då är han en del av patriarkatet?

När damerna på soc favoriserar mamman i en tvist är de patriarkala?

När My Vingren, känd feminist, på självaste fars dag skriver en debattartikel om hur hemskt det är när delad vårdnad är norm då flickor tvingas umgås med våldsam far (Inte om barn och våldsam förälder) är hon patriarkatets lakej?

När en feminist skriker ”check your privilege” till en vit man utan att ens vilja höra hans historia eller se mansfrågor, är hon i själva verket en del av patriarkatet?

När feminister kräver kvotering på manliga statusyrken, men inte i tuffa yrken som asfaltläggare, och gör framgångsrika män till representant för alla män, är de patriarkala?

När feminister skriver krönikor och debattartiklar där de grovt generaliserar negativa egenskaper på män och manlighet utifrån minoritetens beteende, texter som inte skulle publiceras mot någon annan grupp (etnisk, kön, läggning, religion, invandrare) är de patriarkatets representanter.

När pojkars problem i skolan negligeras, de blir beskyllda för antipluggkultur, de får inga temadagar om självkänsla och feminister säger att ”de klarar sig ju ändå”, då är det patriarkatet som talar?

I SCUM ekar patriarkatet?

Det är skönt att det nu är klargjort att det mesta som feminister i media och politik säger och gör idag (i västvärlden) egentligen är patriarkatet.” http://www.skanesfria.nu/artikel/97278#comment-859969596

Written by bittergubben

1 maj, 2013 at 11:55

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,