bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘genustant Dahmer

Vadå avskaffa könsrollerna?

with 3 comments

Det hörs en hel del om att vi ska “avskaffa könsrollerna”, att barnen ska “få” vara sig själva, utan att “tvingas” in i stereotypa könsroller. Men det brukar visa sig att de med ”tvång” avser existensen av könsskillnader i andras förväntningar, andras preferenser, andras beteenden. Hur skulle alla individer samtidigt kunna vara fria att vara sig själva, även om deras naturliga beteende skulle vara könat, och alla samtidigt vara ”fria” att vara i en miljö där omgivningen är okönad, när omgivningen består av andra individer som är fria att vara könade?

Inlägget har blivit mer än lovligt långt och spretigt, men det får man stå ut med på min blogg.

Förväntan vs preferens vs moralism vs reellt vs tvång

Låt oss skilja på förväntningar om hur personer beter sig, vad man uppskattar hos andra personer, moraliserande om hur de bör bete sig, hur könen faktiskt beter sig, och vad könen med bestraffningar tvingas till. I dagens diskurs buntas de ofta samman i begreppet könsroll.

Det finns inom feminismen en syn på förväntningar och preferenser som moraliserande eller rent av tvingande. En förväntan implicerar vare sig preferens eller moraliserande. Jag tror t.ex. det är vanligare att flickor tycker om rosa och att pojkar tycker om blått. Det betyder inte att jag lägger in någon moraliserande komponent i det, eller värderar människor utifrån deras favoritfärg. Även om det skulle vara mer oväntat när det är andra färger, eller rent av motsatts köns förväntade favoritfärg, så är inte ett sådant färgval moraliskt fel. En förväntan implicerar inte ett moraliserande.

En preferens implicerar vare sig förväntan eller moraliserande. Att man föredrar att de man umgås har vissa egenskaper betyder inte att man förväntar sig att folk i allmänhet har sådana egenskaper, ej heller att man tycker att folk i allmänhet har någon moralisk skyldighet att vara så.

Så vad skulle det innebära att avskaffa de olika komponenterna?

Att avskaffa existensen av förväntningar är omöjligt, de kan bara förändras, ersättas med nya uppsättningar förväntningar. Man kan ju i och för sig avskaffa könsskillnader i förväntningar, så att det finns samma förväntningar på flickor som pojkar. Men skulle människor vara friare för att förväntningarna på dem var könsneutrala istället för att vara anpassade till könet? För de som var könsöverskridande skulle det passa bättre, för de som är stereotypt manliga/kvinnliga skulle sådana könsneutrala förväntningar passa sämre, och alla skulle fortfarande vara omgivna av förväntningar om vad som är vanliga beteenden. Och vill man ha frihet, vilken frihet är då viktigast, friheten att få bilda sina egna förväntningar, även om dessa är könade, eller ”friheten” att leva i en värld där andra inte får ha könade förväntningar?

Man kan ju vara emot stereotypa förväntningar, som förenklar bort verklighetens mångfald, eller fördomar – osakligt negativa (eller positiva) förväntningar om olika grupper. Men det skulle inte vara en fråga om att avskaffa förväntningar, utan att ersätta dem med mer sakliga förväntningar. Och feminismen som rörelse är tämligen förtjust i negativa stereotyper av män och positiva stereotyper av kvinnor. Kvinnor är goda, bra och diskriminerade, medan män är onda, dåliga och privilegierade. Feministiska stereotyper i aktion: En man som tog en helt oskyldig och påklädd bild av sin son medan de var ute på shopping anklagades för att vara pedofil och hotades med arrestering. http://maukonen.wordpress.com/2010/03/01/pappa-stamplad-som-en-pedofil-efter-att-ha-tagit-en-bild-av-sin-son/ Ett annat exempel på negativa feministiska stereotyper om män, Nina Björk i boken ”Under det rosa täcket”, som används i genusstudier: ”Dessutom bör idag en kvinna som vill skydda sig själv och sin avkomma fly hemmet framför alla andra platser. … Vi får hoppas att den något sega naturen så småningom även mejslar fram hormoner som får blivande mödrar att instinktivt lämna hem och make.” Hänvisningen till hormoner kan i kontexten ses som sarkastisk snarare än seriös, men den unkna, feministiska manssynen hon ger uttryck för är hennes.

Att avskaffa folks preferenser om vad de uppskattar hos andra skulle förutsätta ett enormt övergrepp mot människors frihet. Ponera att en person är sporttokig och en annan tycker det är tråkigt med sport. Skall den sporttokiga ha någon form av rätt att kräva att den som tycker det är tråkigt med sport inte skall få tycka det, att andra måste tycka att det är lika kul att umgås med människor som bara pratar sport hela tiden som med andra människor? Eller vise versa, skall den som inte tycker om sport ha rätt att kräva att den sporttokige inte får uppskatta umgänget med andra sportintresserade mer än umgänget med sådana som tycker det är fånigt att prata sportresultat? Som liberal är jag bestämd, den sportintresserade har rätt att vara sportintresserad, och den som tycker det är tråkigt har rätt att tycka det. Om det innebär att endera av dem inte uppskattar den andres umgänge, så är det vederbörandes rätt att tycka så. En rättighet har alltid en motsvarande skyldighet, rätten att inte bli slagen motsvarar skyldigheten att inte slå folk, rätten att godtyckligt och subjektivt tycka att en del människor är trevligare att umgås med än andra motsvarar skyldigheten att finna sig i att andra människor godtyckligt och subjektivt tycker att man är mer eller mindre trevlig att umgås med. Folks rätt till sina preferenser är inte förhandlingsbar. Män och kvinnor uppskattar olika saker hos det motsatta könet. Det är deras rätt.

När det gäller moraliserande könsroller, kan vi inte samtidigt avskaffa dem och övriga aspekter av könsrollerna. Om människor är fria att ha könade förväntningar, preferenser och beteenden, kommer det att bli könat. Det skulle krävas mycket moraliserande mot sådant könande, att man lägger sig i vad folk tycker och gör, för att undvika sådant könande. Vi kan inte avskaffa reella könsroller utan att lägga oss i hur folk väljer att uppföra sig, d.v.s. vi behöver moralisera om att människor bör bete sig på ett sådant sätt att könen beter sig likadant. Vill vi inte moralisera om hur folk bör bete sig, får vi finna oss i om de beter sig på ett sådant sätt att det blir statistiska skillnader mellan könen. Att införa ett sådant moraliserande utifrån påståenden om att vilja befria, blir löjeväckande.

I ett samhälle som fullt ut försvarar människors rätt att leva som de vill, är det oproblematiskt att många lever ganska traditionellt. Man kan vara liberal i sin syn på sina medmänniskors frihet, och konservativ i sin egen vardag. Problemet uppstår paradoxalt nog när de som själva vill leva utanför könsrollerna förväntar sig eller till och med kräver att alla andra ska göra det. I Sverige anses det numera självklart att skolan och samhället i övrigt ska motverka “stereotypa könsroller” – men detta är egentligen ett kraftig ingrepp i människors frihet.http://www.pellebilling.se/2011/12/angaende-indirekt-konservatism-i-konsfragor/

Som liberal säger jag nej till moraliserandet, folk får leva sina egna liv efter eget huvud, begränsade av lagar och regler som förhindrar aggressioner mot andra.

Minn erfarenhet är att feminister ofta tar det andra valet, de vill moralisera om hur andra människor skall leva sina liv, t.ex. att flickor skall bete sig mer pojkaktigt och att pojkar skall bete sig mer flickaktigt. Visst, de motsätter sig moraliserande mot flickor/kvinnor om detta handlar om att anpassa sig till pojkar/män, men i övrigt står feminister ofta för mer könat moraliserande än andra, de kan t.ex. skuldbelägga hemmafruar för att ha ”svikit” sitt kön medan hemmamän applåderas, män som tillför mansperspektiv i genusfrågor avfärdas som kvinnohatare, medan kvinnor som kommer med (feministiskt) kvinnoperspektiv stöttas och lyfts fram.

Moraliserandet som skulle behövas för att uppnå att könens reella beteenden blir likadana, det moraliserandet vore inte könsneutralt. Det skulle behövas ett moraliserande som kompenserar för biologiska skillnader i preferenser och förmågor. Men även om det skulle vara möjligt att ha könsneutralt moraliserande och ändå avskaffa skillnaderna i reellt beteende, t.ex. genom att alla skall ta precis hälften av föräldraledigheten, vad skulle ha varit vunnet? I stället för att folk utsätts för moraliserande som tar hänsyn till könsskillnader, så får man ett moraliserande som skulle vara lika för alla. För de som inte tycker det är kul att vara utsatta för moraliserande inskränkningar i deras frihet, vad är vunnet?

I förlängningen leder moralism ofta till tvång. Viljan att lägga sig i hur andra lever sina liv går från pekpinnar och moralism till direkta ingrepp. Men debatten i Sverige handlar inte om huruvida vi skall påtvinga barnen att agera enligt könsroller, utan om huruvida vi skall tillåta dem att exponeras för könsroller. Debatten handlar inte om tvång utan om kunskap. För att motivera att barnen inte skall utsättas för information om vad andra människor förväntar sig, vad andra föredrar/uppskattar, hur andra barn faktiskt beter sig, så tar man till motiveringen att man inte skall tvingas att agera utifrån en könsroll. Stön. Kunskap är inte tvång.

Genuspedagogik

Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras.  … Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på. Den fria leken är också ofta uteslutande. Barnen har hårda regler om vem som får göra vad, och vem som passar att vara med. Den fria leken är ofta väldigt stereotyp, säger Ingemar Gens.” / ”På Trödje förskola i Gävle, en av de förskolor som Ingemar Gens arbetade tillsammans med i ett djupgående genusprojekt, har personalen länge jobbat i linje med det uppdrag som förskolan har enligt läroplanen: ”Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller”. I arbetet med den uppgiften har den fria leken försvunnit från förskolans planeringsschema berättar Pär Eriksson, pedagog på förskolan. Precis som Ingemar Gens ställer han frågan om vem den fria leken är fri för.” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/den-fria-leken-ar-nastan-fanigt-hyllad_6163559.svd

[Mats Olsson] anser att genuspedagogiken genom sin iver att vara normbrytande skapar en ny form av normativitet: Den mjuke pojken och den tuffa flickan.

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.” http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/03/28/vagrar-vara-konsneutral

Om vi i Sverige har förespråkande av tvingande könsroller, så är det väl snarast genuspedagogerna som vill påtvinga barnen de av genuspedagogerna framtagna könsrollerna, den fria leken skall man skära ned på eftersom den blir könad, istället skall leken hela tiden vara styrd av genuspedagoger, så att den blir könsneutral. Om barnen får leka fritt är det tvång, om leken är styrd och dikterad av vuxna, är det frihet.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/01/28/det-farliga-genustanket-och-de-biologiska-skillnaderna-mellan-pojkar-och-flickor

Ok, det låter ju bra … reella skillnader tillåts, och eftersom barnen skall vara fria så får de också ha vad preferenser och förväntningar de vill, vilket måste tillåta även könsstereotypa preferenser och förväntningar. Men problemet blir när genustänket går ut på att existensen av, och/eller kunskapen om, omgivningens könsstereotypa förväntningar, preferenser och beteenden, i sig utgör oacceptabelt styrande eller rent av tvång. Om det finns statistiska biologiskt drivna skillnader mellan könen, så innebär den frihet som krävs för individen, att individerna i varierande grad blir könade, aggregerat så innebär det att könen blir könade, d.v.s. att könsrollerna kommer existera. Om deras existens ses som ett oacceptabelt styrande, blir visionen nonsens. Frihet för individen att vara som vederbörande själv vill, med ofriheten att grupperna måste vara okönade, går inte ihop. Antingen får man tvinga individerna, styra dem för att undvika könade beteenden etc., eller också får man inte se statistiska skillnader mellan grupperna som oacceptabelt styrande.

Lite komiskt att påstå att genustänk skulle handla om att ta avstånd från ”förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara”, när genustänket väldigt ofta utgår från den förutfattade meningen att det inte finns några biologiska skillnader, och detta inte utifrån empirisk utan ideologisk grund, alltså ett tydligt ställningstagande om vad de biologiska drifterna ”ska vara”.

Förväntningar som normaliserande för konformister

Jag uppfattar det som att feminister ofta kritiserar könsrollernas normaliserande effekt. Folk skall befrias från förväntningar.

För den som vill anpassa sig till omgivningens förväntningar, och vara normal i betydelsen att man är ungefär som alla andra, så är förväntningarna normativa. Folk påtalar det avvikande, det överraskande, men detta är inget tvingande. Dessa påtalanden spelar bara roll i den utsträckning som personen själv vill uppfylla deras förväntningar.

Observera att det inte är förväntan som är normativ, att tycka att det är ovanligt att flickor klättrar i träd innebär inte att säga att flickor bör inte klättra i träd, det är den som vill uppfylla andras förväntningar som lägger till ett ”bör”.

Men vissa beteenden kommer alltid vara vanligare än andra, den som vill passa in kommer alltid ha något att anpassa sig till. Istället för att kräva ett avskaffande av könsrollsförväntningar, så vore det enda rimliga här att uppmuntra de som är alltför konformistiska att inte strävar så mycket efter att passa in. Problemet är ju inte att vissa saker är vanligare än andra, utan att en del är villiga att offra sina egna preferenser för att vara mer typiska.

Jag fick smeknamnet ”Claes Klättermus”, när jag var 6 år, för jag lekte tarzanlikt med pojkarna i träden. Först blev jag stolt, jag trodde det betydde ”så duktig du är på att klättra”. Snart insåg jag dock att jag, inte pojkarna, fick kommentarer när jag gjorde ”pojksaker”. Jag var ju inte bättre än pojkarna, bara lika. Pojkarna fick aldrig höra något för våra lekar, det var bara jag. Och då förstod jag med tiden att kommentarernas egentligen betydde: ”Så där gör ju inte en flicka, Ninni”

Den här socialiserings-metoden är fruktansvärt effektiv. Långt upp i vuxen ålder försökte jag anpassa mig för att passa in i ”kvinno-ramen”, på bekostnad av mitt välbefinnande. Dels genom att faktiskt försöka tvinga mig själv till att uppskatta det som låg i min könsroll dels genom att sätta upp en mask/spela teater, för att dölja pojkflickan och alla de ”fel” jag hade. Ett annat sätt att uttrycka detta är att jag mer eller mindre ”levde i garderoben”, jämförbart med när homosexuella i ett historiskt perspektiv försökte leva lyckligt i en hetero-relation.http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/04/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4b5/

Är problemet att de andra barnen blir överraskade av ett ovanligt beteende, uppfattar detta som en påtaglig aspekt av hennes person, och påtalar detta, eller att Ninni så gärna ville vara som alla andra att hon valde att offra sitt välbefinnande? Om man istället för smeknamn läser öknamn skulle det kunna vara mobbning, men eftersom hon först tolkade det som komplimanger kan det knappast ha kvalificerat som mobbning.

Det kommer alltid vara vissa beteenden som är vanligare än andra. Det är helt normalt att ägna relativt mycket uppmärksamhet åt sådant som är ovanligt. Det som avviker lägger man märke till. Om avvikelsen är negativ, t.ex. en missbildning, blir det en fråga om hyfs och uppfostran att inte lägga onödig uppmärksamhet på den, men om avvikelsen är positiv eller neutral, skall man då undvika att lägga märke även till det?

(Hon hänvisar till homosexuella i ett historiskt perspektiv, men där var det reellt tvång, homosexuella blev bestraffade av lagen, de kunde bli inlåsta på institution för att ”behandlas” och riskerade misshandel och att få sparken. Där fanns det moraliserande och tvång, inte bara förväntningar och preferenser.)

Ninni anger kvinnlig kollektivism som problemet: ”Det onda är inte våra könsroller, det är könsrollers tvingande effekt. Det är den vi måste komma åt. Vi (kvinnor så väl som män) blir inte fria i våra könsroller av att göra traditionellt kvinnliga val till något fult. Individer som gjort traditionellt kvinnliga yrkesval får inte bättre ekonomisk situation eller mer “makt” av att individer med yttre biologiskt kvinnligt kön ges räkmacka till maktens korridorer, då varken lön, pension eller ”makt” erhålls från någon kollektiv könspott.

Vill vi kvinnor bli friare i vår könsroll, måste vi våga problematisera kvinnlighet och då inte utifrån könsmaktordning eller ”mannen – det skyldiga könet”, utan med fokus på verkliga problem: kollektivismen, ”moralens väktare” och social bestraffning.

Jag har än inte mött en enda kvinna som inte på någon punkt har haft problem med denna, av kollektivismen, hårt styrda könsnorm.” http://www.pellebilling.se/2012/03/gastblogg-ninnitokan/

Det håller jag med i stort set med om, kompletterar lite med uppdelning i om man anpassar sig eller begär anpassning.

Å ena sidan, om individen har en överdriven strävan efter att passa in genom att anpassa sig till gruppen. Det är då denna strävan till konformitet som är problemet, inte detaljerna i den roll som konformisterna strävar efter. Detaljerna kommer alltid att vara fel för en del, och för nästan alla kommer någon detalj vara fel, detta oavsett rollens detaljer, och oavsett om det är en unisexroll, könsroll eller någon mer specifik roll.

Å andra sidan, individer som föredrar att andra i gruppen är konforma, som inte uppskattar egensinniga avvikare. Jag tror att kraven på social konformitet är hårdare kvinnor emellan, att moraliserande och uteslutande triggas även av mer måttligt icke-konforma beteenden. Man förväntas visa sin samhörighet till gruppen genom att vara konform med gruppen, individens egensinnighet uppfattas då som ett avvisande av gruppen, medan andras konformitet blir en social bekräftelse för de gruppmedlemmar som tog det ursprungligt initiativet till de detaljer som de andra anpassade sig till. Ömsesidig konformitet blir ömsesidig social bekräftelse. Även en indirekthet, genom att personer döms utifrån sitt sällskap, så att en person som vill bli accepterad i en konformistisk grupp, skulle vara tvungen att avisa potentiella vänner som gruppen ser som förkastliga. Även här blir det irrelevant om rollen är en unisexroll, en könsroll, eller en roll som är specifik för gruppen, det kommer för varje individ alltid finnas detaljer som är ”fel” och kräver anpassning.

Jag uppfattar det som väldigt tråkigt när grupper har sådana konformitetspreferenser, och det är väl lämpligt att uppmuntra/uppfostra för att tona ner det en del, men de har ändå rätt att ha sådana preferenser. Gruppen består av individer, och om dessa individer har preferensen att de vill umgås med konforma människor, har de då inte rätt att ha den preferensen? Precis som någon som inte alls är intresserad av sport kan undvika att umgås med en som bara pratar sport (och vice versa) så kan någon som vill umgås i en konformistisk grupp undvika att umgås med egensinniga avvikare. De får ju inte ägna sig åt mobbning eller trakasserier, och i ”påtvingade” grupper som dagis, skolklass, eller arbetskamrater, blir det ju en nödvändig hövlighet att vara någotsånär inkluderande och tolerant. Men privat kan de undvika att umgås med, och kan tycka illa om, sådana som väljer att vara icke-konforma med gruppen.

Om man inte accepterar att anpassa sig, är det då rimligt att kräva att sådana människor med sådana preferenser inte skall få vara som de är, alltså att de måste anpassa sig, eller borde man söka sig till människor som man passar bättre ihop med? Även om man inte kan kräva kan man ju be dem, efterfråga ett visst beteende precis som de efterfrågat ett beteende, men om man inte kan komma överens så får man till syvende och sist söka alternativt umgänge.

Preferensers normerande verkan

Även preferenser har en normerande verkan, eftersom de flesta vill bli uppskattade. Det finns väl även som norm att man skall sträva efter att bli uppskattad. Om kvinnor tycker om män med socialt självförtroende, och en man med dåligt självförtroende vill bli uppskattad av sådana kvinnor, då får han finna sig i att utveckla sitt sociala självförtroende, eller låtsas ha ett dito. Förutom biologiska skillnader mellan könen som direkt har genomslag i beteende, finns det också biologiska skillnader i partnerpreferenser. Män lägger relativt stor vikt på bland annat att kvinnan är vacker och snäll, kvinnor lägger relativt stor vikt på bland annat att mannen är kapabel, självsäker och har hög status. Om vi uppfostrar en människa med hänsyn till de kriterier som det motsatta könet kommer utvärdera vederbörande efter, då kommer inte uppfostran vara könsneutral. Flickor skulle relativt sett uppmanas att vårda sitt utseende och att bry sig om andra människor, pojkar relativt sett uppmuntras att våga och prestera.

Kvinnor värderar mäns attraktivitet utifrån de preferenser de har. Män värderar kvinnors attraktivitet utifrån de preferenser som de har. En del betraktas som relativt attraktiva av det motsatta könet, andra inte. Media och reklam kommer mer eller mindre oundvikligen innehålla sådana människor som i allmänhet uppfattas som relativt attraktiva, det är vad konsumenterna vill ha. Män uppfostras inte i samma utsträckning att vara behagliga att titta på, de kommer ju istället värderas relativt mycket utifrån andra kriterier, som prestation och hur framgångsrika de är. När media visar vackra kvinnor (som är någorlunda framgångsrika) och framgångsrika män (som är någorlunda vackra), visar de män och kvinnor som är relativt attraktiva för motsatt kön.

Om man med avskaffa könsrollerna inkluderar att avskaffa könade partnerpreferenser, då handlar det inte om att vara för människors frihet. Är vi fria så kommer vi fortsätta att ha könade partnerpreferenser.

Genustant Dahmer: ”jag blir kränkt VARJE jävla dag. Av reklamen, av media, av bilden av manligt och kvinnligt, av stereotyper som säger att jag inte är kvinnlig nog. Av män som hatar kvinnor och uttrycker det. SCUM är ett svar på tal till en värld som är uppenbart kvinnohatisk. Som konstant reducerar kvinnor till objekt och kroppar. Det går inte att jämföra med bilder på män för män uppfostras inte från de är små till att vara just behagliga att se på.http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/2011/november/ang-scum.html (2011-11-28 06:46:48)

Om genustant Dahmer blir kränkt av att media visar vad andra människor tycker är visuellt attraktivt, för att hon bedömer att hon enligt de normerna inte skulle kvalificera, då har genustant Dahmer problem. Vad skulle lösningen annars vara? Att förbjuda människor att ha sina egna preferenser, att de bara skall få ha de preferenser som godkänts av genustanter? Att införa någon sorts massmedial sharia, där det inte får finnas attraktiva människor i reklam och media? Om man tycker att information om vad andra människor i allmänhet tycker är visuellt attraktivt, utgör en personlig kränkning, då har man problem. Och om man tycker att sådan information utgör ett så extremt hat, att det är likvärdigt med att hävda att motsatta könet inte har något som helst människovärde och att förespråka ett utrotande av det motsatta könet, då har man verkligen en skev verklighetsuppfattning.

Reellt beteende som normerande

Även reellt beteende kan rent praktiskt uppfattas som normerande. Dels därför att konformister kan välja att anpassa sig till andras beteende, så att könsskillnader mellan vissa individer sprider sig till konformisterna. Dels för att det reella beteendet driver förväntningar, och konventioner oundvikligen anpassas till det stora flertalet. Den som avviker får finna sig i att de flesta konventioner är anpassade till majoriteten.

Leksaksaffärerna har rosa flickavdelningar och blå pojkavdelningar. Det här är ju en del av vad många feminister vill åtgärda. Leksaksaffärerna gör inte detta av några moralistiska skäl, de bara anpassar sig till reellt beteende hos flickor och pojkar. Leksaksaffärerna säger inte att flickor borde tycka om rosa och pojkar blått, de säger bara att statistiskt sett så är det så. Leksaksaffärerna synliggör barnens statistiska färgpreferenser, vilket gör det väldigt svårt att förneka vilka färgpreferenser som är vanligast.

Handlar avskaffandet av könsrollerna om att osynliggöra reella skillnader i beteende så att vi kan låtsas att skillnaderna inte existerar? Att barnen inte skall ha tillgång till information om statistiska skillnader mellan könen?

Könsrollsrelaterad mobbning

De som kritiserar könsroller tar ofta upp mobbning.

Pelle Billing: ”Jag eftersträvar ett samhälle där alla får vara sig själva utan att fördömas för det. Om min pojke vill ha rosa träskor på dagis ska han kunna ha det och om en flicka vill spela amerikansk fotboll . trots att alla hennes tjejkompisar vill läsa tjejtidningar, ska hon inte mobbas för det. Det vanligaste kommer alltid att vara vanligast i ett samhälle, så är det. Förmodligen kommer det vara vanligare att pojkar spelar fotboll än att de går i rosa träskor. Men pojken som går i rosa träskor ska inte bli mobbad. Man ska få uttrycka sig fritt utan repressalier, vare sig man anammar ett beteende som 80 procent har eller som 1 procent har. Det ska vara tillåtet.http://feministisktperspektiv.se/2012/01/27/antifeminism-pelle-billing-om-maktstrukturer-och-fortryck/

Så långt håller jag med. Mobbning är ett problem, och det tar ofta formatet att en grupp bekräftar sin egen sammanhållning genom att mobba någon som är utanför gruppen, någon som på något sätt avviker. Men feminister tenderar att lägga fokus på könsrollerna, inte mobbningen.

Jag kan inte se varför könsrollsrelaterad mobbning skulle vara värre än annan mobbning? Är det mindre allvarligt om en grabb mobbas för att han har utstående öron än om han mobbas för sina rosa träskor? Är det mindre allvarligt om en flicka mobbas för sina rosa träskor, än om en pojke mobbas för sina rosa träskor? Nej, nej, och nej. Så om könsrollsrelaterad mobbning är argumentet, då borde kravet bli att motarbeta mobbning, istället för att argumentera för att avskaffa/motverka könsroller.

Även om samhället inte moraliserade om hur könen skall bete sig, skulle det ändå vara ovanligt med pojkar som har rosa träskor, och barnen skulle märka det. Ägnar de sig åt mobbning skulle de mycket väl kunna göra en fråga av de rosa träskorna, med eller utan samhälleliga stereotyper för könen. Existensen av könsroller är mer eller mindre irrelevant för mobbningsfrågan.

Skillnader i bemötande

Genustant Dahmer: ”… studier visar att vi svarar fortare på en flickas skrik än en pojkes, men en pojke får oftast amma mer och längre än flickor. Flickor får även mer kramar och närkontakt … Flickor får också generellt mer uppmärksamhet för sitt yttre medans pojkar får mer för sina prestationer. Även om en komplimang i sig inte är skadlig ”Va söt du är idag!” så upprepad om och om igen regelbundet sänder det budskapet till flickorna att de är mest uppskattade för sitt yttre. Pojkar å andra sidan får ofta en massa uppmuntran för vad de kan; ”Vilken stor och stark pojke du är som kan klättra!” Föräldrar uppmuntrar generellt sina pojkar att leka tuffare, ta risker och våga medans flickor oftare får höra att de ska vara försiktiga och ta det lugnt. Och det formar oss. … pojkar förväntas gilla (och vara) äventyrliga och aktiva leksaker medans flickor antas gilla passiva och pyssliga lekar … Pojkars kläder som kommer i mörka grådassiga toner och slitstarka rymliga tyger kan man kravla omkring på marken med, ramla med och klättra med. Flickors kläder i mer delikata material och ljusa pastellfärger där smuts syns på och som lättare går sönder (och även sitter tajtare och mindre bekvämt) funkar fint när man pysslar eller leker lugnare.http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2011/may/en-grundkurs-i-genusmedvetenhet-konsroller.html

Nog för att det finns sådana skillnader i uppfostran, men hur stort problem är det? Om föräldrarna i familj A kommer relativt snabbt när barnen skriker, medan det i familj B tar relativt lång tid, om familj A köper färgglada kläder i delikata material, och familj B köper rymliga, slitstarka kläder, och diverse andra sådana skillnader, är det ett samhällsproblem då? Måste sociala ingenjörer få familj A att ändra på sig? Eller familj B? Är barnen i någon av familjerna att betrakta som tvingade att bli ”halva, stympade, handikappade. Som män och kvinnor är idag. Berövade hälften av alla möjligheter och roller.”? Eller är barnen i båda familjerna stympade och handikappade?

Det märkliga är, att beroende på könen på barnen i respektive familj kan feminister betrakta situationen antingen som sådana där hemska, tvingande könsroller, som innebär att barnen i båda familjerna blir halva människor. Eller som något normbrytande och frigörande som tillåter barnen att vara hela individer. För att veta vilket måste vi veta könen på barnen i de båda familjerna.

Och antagligen är det så att en stor del av skillnaden i behandling i själva verket är en anpassning till barnens temperament. Ett barn som är stillsamt kan ges relativt snygga men ömtåliga kläder, ett barn som springer och leker hårt får relativt slitstarka kläder. Här hänvisar feminister ofta till baby x, studier där personer får bedöma varför en bäbis skriker, men där en del av dem givits felaktig information om bäbisens kön. Deras tolkning av bäbisens skrik påverkas då av vilket kön de tror bäbisen har. Men det är ju inte bara oberoende av bäbisens faktiska kön, det blir ju även oberoende av barnets temperament, som försökspersonerna inte känner till. Om de lär känna bäbisen, om man kan ordna det utan att könet framkommer, kommer tolkningarna antagligen bli mer individanpassade, och alltså mindre beroende av vilket kön de tror bäbisen har.

Skillnaderna i pojk och flickkläder är ju bara en fråga om att klädaffärerna anpassar sitt utbud till vad som efterfrågas. De åskådliggör därmed vad andra efterfrågar, visar vad som är typiskt beteende hos respektive kön. Och det är väl det som är problemet enligt de som blir upprörda av det här? Att det gör informationen om vad som är typiskt så lättillgänglig, det blir så lätt att agera typiskt. Det finns inget tvång på flickorna att de skall ha sådana kläder, men flickorna blir tydligt informerade om att det är vanligt. Pratet om att avskaffa könsroller handlar inte så mycket om att avskaffa tvång, som att avskaffa information, barnen skall inte få veta vad som är typiska beteenden, de skall inte få veta något om könsskillnaderna i vad andra människor tycker om, eller vilka förväntningar andra människor har, eller i hur andra människor faktiskt beter sig. Med logiken att barnens val kan påverkas av kunskap, och att sådan kunskap därmed innebär ”tvång”, skall sådan kunskap elimineras. Barnen skall göra sina val i okunskap om omvärden. Kunskap är tvång. Ignorans är frihet.

Huvudorsaken till att feminister tycker könsskillnaderna i bemötande är ett problem är att det bidrar till statistiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Eller snarare att det skulle vara huvudorsaken till sådana skillnader. För att reducera skillnaderna i reellt beteende skulle därför skillnaderna i bemötande behöva elimineras.

Jag tillhör dem som inte ser varför statistiska skillnader i beteende mellan könen skulle vara av ondo. Om könsskillnader orsakas av tvång, mobbning och omotiverat moraliserande, så är det dåligt – men det är orsaken som är problemet, inte nödvändigtvis den resulterande statistiska skillnaden. Om det ena könet konsekvent behandlas bättre än det andra, så är det en orättvisa, men om man t.ex. väljer mellan att köpa slitstarka eller vackra kläder så är inget alternativ generiskt bättre, det är en avvägning mellan två kvaliteter, och man får anpassa sig till vad som är rätt för barnet. Varför skulle de könsskillnader, som inte orsakas av tvång, mobbning, moraliserande, eller orättvisor, utan drivs av fria val – måhända påverkade av kunskap om hur andra människor är och icke orättvisa skillnader i bemötande – varför skulle sådana statistiska könsskillnader vara upprörande? Om t.ex. en större andel av flickorna är förtjusta i färgen rosa, varför bli upprörd över det? Även om det skulle vara så att det inte har med biologi att göra, utan drivet av att de fått positiv social feedback såsom leenden vid tidigare användande av färgen, varför skulle det vara upprörande?

Jag får även säga att jag har svårt att förstå hur könsneutral uppfostran en genustant som Dahmer egentligen tror sig kunna tillhandahålla? I tidigare citat kallade hon SCUM, med dess extrema manshat, för ”svar på tal” till att det finns många bilder på vackra och sexiga kvinnor i reklam och media. Nedan några ytterligare citat från henne. Könsneutralt?

Det är också helt förståeligt att man som kvinna med många dåliga erfarenheter känner hat eller misstänksamhet mot män.”

Att Valerie Solanas kunde konstatera att mannen bara är en empatilös dildo är för att hon fick det bekräftat.”

Halva ”manrörelsen” består av gnälliga kräk som hellre vill att någon annan ska göra grovjobbet.”

Den dagen min son kommer och säger att han vill sparka fotboll eller spela innebandy är fan dagen jag sätter ner foten. Min son ska inte indoktrineras i machokulturen.

Jag hatar Mannen och allt han står för. Jag hatar könsrollen och allt vad den står för. Det Manliga.”

Nej jag är ingen manshatare, men ibland ”hatar jag män”. Förstår ni hur jag menar? … Jag HATAR inte män. Jag hatar inte individer. Jag går inte runt och är arg hela dagarna eller blänger på och hatar varje karl jag träffar. Jag skiljer på den enskilda mannen och Mannen/kollektivet/mansrollen. Jag hatar inte människor pga kön. Jag hatar mansrollen. Könsrollen. Män är inte sin könsroll. Det är inlärt beteende. En social konstruktion.

Jag undrar hur man gör när man hatar ett kollektiv av människor, utan att detta hat på något sätt applicerar på de människor som utgör kollektivet? Hur funkar det? Skulle någon köpa det om någon sa att de hatar gruppen invandrare, som kollektiv, men inte hatar invandrare?

Skall jag som redan socialiserad man tycka att hatet är mindre stötande för att hon kopplar sitt manshat, inte till y-kromosomen, utan till socialisering?

Och om det skulle bli som så, att hennes son när han kommer i puberteten, skulle vara attraherad av vackra kvinnor såsom många andra män är – jag tror att det är biologi inblandat, så att det skulle kunna hända trots hennes försök att socialt konstruera honom – kommer hon då att fortsätta hata den manligheten? Eller acceptera den?

PS. Jag kallar henne genustant Dahmer, istället för Lady som hon vill göra anspråk på. Lady är lite samma kategori som gentleman, ordet innebär att personen har vissa kvaliteter. Skulle genustant Dahmer vara bekväm med att benämna som gentleman, någon som proklamerar sitt hat för kvinnokollektivet, tycker man kan konstatera att kvinnor bara är empatilösa fittor/horor, att det är helt förståligt att hata kvinnor, och tycker kvinnors partnerpreferenser, där vissa män ses som attraktivare än andra, är någonting så hatiskt att det är svar på tal att förespråka ett utrotande av alla kvinnor? Skulle läsaren vara bekväm med att benämna en sådan man för gentleman? Jag tror inte det, jag skulle i alla fall inte vara bekväm med det. Alltså kallar jag henne genustant istället för lady, så unket feministisk mansyn som hon har. DS.

 

Annonser

Written by bittergubben

3 februari, 2013 at 13:12