bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Internationella mansdagen den 19 november uppmärksammas inte av Yorks Universitet

with one comment

Jämställdismbloggare verkar ha tagit semester från att diskutera jämställdhet, det handlar om massinvandring utan integration istället. Är väl också ett viktigt ämne.

Men jag upplever ändå töväder i feminismfrågan. Dels har Cassie Jayes film om mansrättsrörelsen blivit finansierad med råge, dels ser man allt oftare mansfrågor diskuteras utanför mansrättsbloggar. Ett illustrativt exempel är hur det har gått när Yorks Universitet nästan uppmärksammade den internationella mansdagen. De gick ut och sa att de skulle göra det, men det blev en massiv kritik från feminister, och universitetet backade, och konstaterar att de minsann skall ha sitt fokus på kvinnofrågor och inte uppmärksamma någon mansdag.

Kan låta märkligt att ta det som illustration på töväder i genusfrågan, men det hela har fått omfattande uppmärksamhet även utanför mansrättsrörelsen. Och det blir så tydligt vilka det är som tycker att det är fel att diskutera mansfrågor, som mäns självmord, deras utsatthet för våld och underprestation i skolan.

Det blir så tydligt vilka det är som hindrar att frågorna ens diskuteras. Vilka det är som säger att de inte har någon makt, men ändå kan förhindra att andra röster får tillgång till plattformar.

Och här har alltså inte försöken att tysta varit framgångsrika, utan flera plattformar har istället uppmärksammat det hela, vilket är mycket positivt. Framsteg!

A row has broken out at York University after plans to mark International Men’s Day on Thursday were cancelled following an outcry from staff and students.

The university had signed up to the event, which aims to highlight issues affecting men and boys, including the high male suicide rate, men’s shorter life expectancy and “the struggles that boys can face in getting an education”.

It has since been cancelled at York after students, staff and alumni signed an open letter to the university objecting to the event. However, a number of students are campaigning to reinstate the day, and accuse the university of sending out a message that “men’s rights are not important”.

http://www.theguardian.com/education/2015/nov/17/row-after-university-of-york-cancels-international-mens-day-event

However, following the announcement, more than 200 people signed an open letter to Lee and the university’s registrar, David Duncan, complaining the statement was ”crass” and fails to deal with the issues with ”sufficient nuance or understanding”.

The letter adds: ”A day that celebrates men’s issues – especially those outlined in the university’s statement – does not combat inequality, but merely amplifies existing, structurally imposed, inequalities. The closing remark – ‘gender equality is for everyone’ – echoes misogynistic rhetoric that men’s issues have been drowned out by the focus on women’s rights.

http://www.ibtimes.co.uk/international-mens-day-event-cancelled-university-york-following-complaints-1529140

A decision not to celebrate International Men’s Day at the university has been branded “disgusting” and “shameful”.

Senior bosses announced they had U-turned on the original promise to take part after receiving a letter signed by 200 students, academics and staff members.

But the decision, announced yesterday, has sparked a furious backlash on social media, with users accusing the university of going “against gender equality” and of being “ignorant to male issues”.

vidare:

“If you look at the theme for this year’s international men’s day, the main themes [are]: the higher male suicide rate; male violence such as male rape and domestic violence and the disadvantages facing males in the education system. These are vital issues and as somebody who has suffered from one of those I have listed, I can tell you such a day to raise awareness is very important.”

http://www.yorkvision.co.uk/news/university-branded-disgusting-and-shameful-over-decision-to-cancel-mens-day-celebration/17/11/2015

The University of York has announced it will no longer be celebrating International Men’s Day (IMD) on Thursday after staff, students, and alumni protested comments made by a member of staff.

Originally speaking out on the need for the institution to celebrate the day, Dr Adrian Lee – of the university’s equality and diversity committee – provoked fury after reflecting on issues that, he believed, had ‘an adverse impact on equality for men’.

http://www.independent.co.uk/student/news/university-of-york-cancels-international-men-s-day-plans-after-students-and-staff-protest-dr-adrian-a6737406.html

The University of York has issued an apology for having the audacity to observe International Men’s Day. The move comes after feminists complained that the event is not about them.

http://www.mrctv.org/blog/uk-university-forced-cancel-international-men-s-day-observance-because-it-isn-t-about-women

Finns också en kampanj för att de skall uppmärksamma mansdagen: https://www.change.org/p/university-of-york-yusu-university-of-york-celebrate-international-men-s-day

Uppdatering: missade Breitbart …

One needn’t buy into ‘manosphere’ identity politics or support the Men’s Rights Movement to recognise that men and boys are disproportionately affected by some social problems. The soaring male suicide rate in the west, which far outstrips that of women, is well-known, as is the growing problem of declining male mental health.

Other issues that overwhelmingly affect men, such as workplace fatalities and homelessness, are also well-documented. The widening gap in educational attainment between men and women is another area where men are falling behind. One would think that progressivism, a movement concerned with equality, would be eager to discuss the causes of, and solutions to, these inequities.

Not so.

 http://www.breitbart.com/tech/2015/11/17/the-university-of-york-doesnt-care-about-male-suicide/

Written by bittergubben

18 november, 2015 at 17:16

Politisk korrekthet som epistemologi, och ”The Red Pill”

with one comment

Epistemologi handlar om hur man får sin kunskap, hur man avgör vad som är sant. Principen att om det står i den här heliga boken som skrevs för 2000 år sedan, då är det sant; den principen är en epistemologi. En mer framgångsrik epistemologi har varit vetenskapen, som alltså är en uppsättning principer för hur man skall etablera vad som är legitimt att tro på.

Vardagsepistemologi

Den av oundvikliga ekonomiska skäl vanligaste epistemologin, är att tro på sådant som passar med det man redan tror på, och förkasta det som är inkompatibelt. Det finns helt enkelt så många möjliga hypoteser att förhålla sig till, att det inte går att lägga ansträngning på dem alla, och ens etablerade världsbild är ändå tillräckligt bra på att besvara dem. Om jag försöker gå rakt igenom betongväggen, kommer jag då passera rakt igenom, eller kommer den att vederlägga min lägesförändring? Utan att göra någon vetenskaplig studie för att bekräfta det utfall som jag skulle förvänta mig, utgår jag från att det intuitivt förväntade utfallet är det korrekta.

I frågor med enkelt observerbara utfall fungerar det bra. Men om frågan handlar om sådant som inte är direkt observerbart, t.ex. där man behöver en teori för att tolka observationerna, eller veta vad en annan människa egentligen tycker och tänker – blir vardagsepistemologi otillräcklig. Får man höra en historia, nyhet, studie, eller något som är kompatibelt med det man tror på är man relativt villig att acceptera det; men om det man hör är inkompatibelt, är man mer villig att förkasta det, letar efter minsta brist som kan rationalisera att bortse från det. Gör man detta med tillräcklig kraft kommer man fram till, att alla legitima historier, vittnesmål, studier, etc., allihop bekräftar ens världsbild; de enda saker som säger emot den är saker som är icke-legitima – oavsett om de är studier eller historier, så är de slarviga och vinklade, producerade av sådana som är okunniga eller har suspekta agendor.

Med vardagsepistemologin utgår man från det man tror på till att utvärdera nya bevis. Sedan noterar man att alla legitima bevis bekräftar det man redan tror på. Det blir ett cirkulärt beroende.

För en meningsfull granskning av sådant man tror på, måste man backa, och betrakta bevisen på respektive sida, och utvärdera respektive hög utan att beakta sin redan etablerade tro vid utvärderingen av bevisen. Om studier som säger något du inte tycker om utsätts för en grad av kritisk granskning, måste även de studier som säger sådant du tycker om utsättas för lika kritisk granskning. Om du accepterar svaga studier som bevis för det du tror på, men förkastar en starkare som motsäger den, så är det din värdering som är vinklad.

Politisk korrekthet

Problemet blir värre på gruppnivå. Personer med liknande världsbild går samman, och vissa åsikter får en skyddad status. Det är åsikter som ses som självklara inom gruppen.

I deras gemensamma diskurs blir texter som bekräftar den gemensamma tron accepterade och delade, medan de som inte passar utsätts för hårdare granskning, hårdare kritik och mindre spridning inom gruppen. Det enda alternativa texter som får spridning inom gruppen är de som är så dysfunktionella att de bekräftar gruppens nidbild av vad som är andra gruppers åsikter. Här hamnar individen i en miljö som själv tillhandahåller en mångfald av bekräftande vittnesmål, men väldigt lite motsägande, och det kan bli besvärligt för individen att genomskåda hur skruvad världsbilden är.

Hur bör grupper hantera det problemet? Vetenskapen har sitt svar, med metodologi och krav på att man skall sträva efter saklighet, för att minimera felet. Att det är viktigt att verkligen utvärdera alternativa förklaringar; det är oacceptabelt att missrepresentera dem för att kunna avfärda dem.

Sedan finns det den politiska korrektheten, som gör motsatsen – den bejakar det cirkulära. Att vara politiskt korrekt handlar inte om någon viss uppsättning åsikter – vilka åsikterna är varierar från grupp till grupp – utan det handlar om att man anser att texter som bekräftar de skyddade påståendena, de skall accepteras och delas, medan texter som vederlägger dem – oavsett om det bara ytligt framstår som inkompatibelt eller genuint är ett vederläggande – sådana texter skall ses som fel, de skall förkastas och får inte delas, de får inte länkas.

Förskjutningen här är att man inte längre behöver ens rationalisera förkastandet av vittnesmål och bevis som är på fel sida, man kan helt enkelt förkasta dem för att de är på fel sida, det ses som tillräcklig grund. Om generösa regler för invandring är det som skyddas, kan man producera och sprida rapporter som säger att invandringen är mycket lönsam, även om dessa har grova fel, medan mer sakliga sammanställningar kan avfärdas med att det är rasistiskt att komma fram till att invandringen inte är lönsam.

Feminismen kombinerar tron på kvinnans underordning med den politiska korrekthetens epistemologi. Sådant som framställer kvinnor som goda, kompetenta, och förfördelade (och män som onda, odugliga och privilegierade) blir accepterat och sprids, med väldigt låga krav på saklighet, medan sådant som motsäger den bilden kritiseras och avfärdas. Utan den skruvade diskurs som den politiska korrekthetens epistemologi skapar, skulle det inte gå att upprätthålla tron om att samhället underordnar kvinnan.

Drivkraften bakom den politiska korrektheten är nog mer att använda den som ett verksamt propagandaverktyg, den möjliggör effektivare påverkan på samhället i ”rätt” riktning. Men i praktiken så blir den till en epistemologi, som för de inblandade skapar och bekräftar tron på vilket ”rätt” som är rätt, en tro som skulle vara svår att upprätthålla om de inblandade ägnade sig åt att tänka kritiskt om det som de själv tror på, om de faktiskt satte sig in i alternativa världsbilder.

Så länge som en feminist tror på den politiska korrekthetens epistemologi, och håller sig inom feminismens diskursiva bubbla, där enbart karikatyrversioner av kritiken tillåts, är det hopplöst att övertyga henne om feminismens förljugenhet. De få gånger hon går utanför, läser ett seriöst inlägg som kritiserar feminismen, avfärdar hon det eftersom det oundvikligen innehåller många påståenden som inte stämmer överens med hennes världsbild. Och det är lätt hör henne att göra – inlägget är på någon blogg som det inte är tillåtet att länka till, eftersom det enligt den feministiska diskursen bara är hatare som skriver där.

The Red Pill

Cassie Jays film ”The Red Pill” skulle kunna vara en möjlighet att tränga igenom feminismens diskursiva bubbla? Jag hoppas det. Dels är det besvärligt för feministerna att förklara att feminister som faktiskt utvärderar kritikernas världsbild, ofta byter sida, dels skulle en professionellt producerad dokumentär, där de faktiskt får följa en sådan feminists resa, kunna ha ett helt annat genomslag. Det skulle vara besvärligare för feminister att avfärda.

Milo Yiannopoulos skriver om filmen på Breitbart (http://www.breitbart.com/big-hollywood/2015/10/26/the-red-pill-filmmaker-started-to-doubt-her-feminist-beliefs-now-her-movie-is-at-risk/):

Jaye has some heavy-duty credentials: she won the 2010 “best documentary” award at the Cannes film festival with her film Daddy I Do and sympathetically covered gay marriage in a second well-received documentary, The Right to Love: An American Family.

[…]

The underlying suggestion in all of this, of course, is that she has come to sympathise with the men’s movement and jettisoned a lot of received feminist wisdom.

As a result, Jaye has seen her funding dry up. One observer told Breitbart that grants and funding have been withdrawn and institutional support revoked.

[…]

Another source of resistance, she says, are, “People who don’t know anything about the men’s rights movement. The most common reaction amongst feminists is, ‘why are you giving them a platform to speak?’ I’ve lost track of the number of times I’ve heard that. Yet there are documentaries about the Westboro Baptist Church and about skinheads, yet they are so fearful of this topic, and I’ve started to figure out why.”

According to Jaye, without a successful funding campaign the film might not be made at all. “This film has been a journey that didn’t happen overnight. I hate the idea of it being shelved and collecting dust,” she says, adding that if it were still made, it would take 3-5 years without funding, after already being in the works for two and a half. The Red Pill campaign is currently at $26,500 against a $97,000 target, and will accept pledges through November 11.

Nu är kickstartern uppe i $45K: https://www.kickstarter.com/projects/cassiejaye/the-red-pill-a-documentary-film

PS. På reddit gruppen ”the red pill” verkar de också vilja att filmen görs … men av lite märkliga orsaker … (och de har märkliga uppfattningar om vad MRM anser om feminismen … https://www.reddit.com/r/TheRedPill/comments/3qa6js/kickstarter_for_a_movie_about_mens_rights_thats/):

That all being said, I also enjoy chaos and there is no doubt in my mind that this documentary is more of a lampoon than a fair shake for men’s rights. And I think it’s time that the fellas over there realize that playing to feminism’s hand is never going to pay off.

So if anybody has a spare dollar or two, you should fund the kickstarter. If you don’t want to or don’t like the idea, then don’t. That’s fine too.

That said, it’s a movie with our name on it, and if they paint us as the worst misogynists in the world, well, I get a half chub just thinking about it.

Från kommentarerna:

There are so many great outcomes. It portrays men’s rights well- we get exposure as MRAs try to distance themselves from us. It portrays men’s rights wrong- we get media coverage and a smear campaign (the best marketing). The lady takes the cash and never makes the movie – big hit for feminism, we get media coverage.

DS.

Written by bittergubben

26 oktober, 2015 at 21:54

Kickstarter för ”The Red Pill”

with 5 comments

Dokumentärfilmaren Cassie Jaye håller på att göra en dokumentärfilm om mansrättsrörelsen, och använder kickstarter för att få in kapital. ”We have to raise at least $97,000 in order to cover production insurance, editing expenses, archival footage licensing fees, video animation, film scoring, sound editing and mixing, color correction, music licensing, and mastering for final exhibition.”

En stor summa pengar, i synnerhet i MRM sammanhang, men skall man ha proffs till att göra ett proffsigt arbete så tar de väl betalt. Jag har inte sett hennes tidigare filmer, men utifrån omdömen om några av dem framgår att hennes signum är att låta båda sidor komma till tals, på ett sympatiskt sätt och med sina egentliga argument, snarare än att välja en sida och ge en vinklad presentation. Flera tidigare dokumentärer är prisbelönta.

Så vad kommer hon säga i denna film? Kan bara spekulera, men det verkar som att hon kommer låta även MHRAs komma till tals, på ett seriöst sätt. Jag har valt att göra en donation. Om en kickstarterinsamling inte lyckas, dras inga pengar. Så det är allt eller inget med om en insamling lyckas eller inte.

https://www.kickstarter.com/projects/cassiejaye/the-red-pill-a-documentary-film

Sneak Preview:

Paul Elam intervjuar:

Written by bittergubben

22 oktober, 2015 at 16:07

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

HögtVördadeKamratOlsson och de anonyma debattörerna

leave a comment »

1776 deklarerade de brittiska kolonierna i Amerika sin självständighet, och kriget varade till 1783. Under kriget hade de nya staterna bildat en konfederation, alltså ett samarbete mellan stater, men den var otillräcklig: det krävdes enighet mellan medlemsstaterna för att fatta beslut, konfederationen kunde inte stifta eller döma lagar på individnivå, och den kunde inte beskatta. Man ville därför reformera konfederationen, och höll 1787 en kongress för detta. Alla stater sände delegater, och var tydliga med att det bara handlade om att reformera konfederationen – deltagarna hade inte fått något mandat att föreslå bildandet av en stat. Men det var just vad de gjorde: de förslog den federala staten USA.

För att den föreslagna konstitutionen skulle bli verklighet, skulle den behöva ratificeras av staterna, och en allmän debatt följde om detta. James Madison and Alexander Hamilton, som varit delegater till kongressen, förespråkade ratificering. Men de publicerade sina texter anonymt, under pseudonymen ”Publius”. Även John Jay deltog under pseudonymen, med några texter. Texterna är kända som ”The Federalist Papers”:

[T]hese papers stand as perhaps the most eloquent testimonial to democracy that exists. They describe the ideas behind the American system of government: the separation of powers; the organization of Congress, the respective positions of the executive, legislative and judiciary. Constituting one of the key texts of the American Revolution and the democratic system created in the wake of independence, The Federalist remains essential reading for anyone interested in politics and government, and indeed for anyone seeking a foundational statement about democracy in America.

Lite hyperboliskt, texterna är över två sekler gamla, och de har åldrats; men likväl, att så gamla texter fortfarande har en relevans är imponerande. Och de publicerades alltså anonymt.

Although The Federalist’s writers were not identified in the newspaper series or in the published edition, word as to who was involved in the project got around pretty quickly, aided by hints dropped by the authors themselves. Hamilton and Madison each told Washington early on of his own involvement, and Madison told Edmund Randolph, the governor of Virginia, about himself and Hamilton. […] A French translation of The Federalist, published in Paris in 1792, merely confirmed what most people knew by then when it carried the names of the three authors on its title page.

(Konstitutionen ratificerades 1788, av 11 av de 13 staterna, och de resterande 2 staterna ratificerade den 1790.)

Och deras anonymitet var inget att bli förvånad över: ”The use of pseudonyms or unsigned articles in newspapers and pamphlets was standard practice at the time.” 

I dagens Sverige har dock flera debattörer, t.ex. HögtVördadeKamratOlsson, i samband med uthängningen av Julia Caesar, slagit fast att anonyma debattörer, såsom Publius var, är en styggelse mot demokratin.

”Nu finns det en person med namn som man kan ställa frågor till, som man kan kräva svar av, i en offentlig debatt. Det är väldigt viktigt att veta vem personen är som kommer med påståenden. Hon är en känd och mycket aktiv opinionsbildare, och nu är det möjligt att bedöma hennes argument utifrån vem hon är.”

”Med tanke på hennes stora inflytande och roll i den alternativa debatten på nätet har vi fattat beslutet om att hennes namn borde komma fram för att man ska kunna ha en öppen debatt

”Efter dagens artikel i Expressen vet vi vem som ligger bakom pseudonymen ”Julia Caesar” och debatten kan föras i öppen dager. Demokratin mår bäst så.”

”Sammantaget så gjorde vi bedömningen att hon är en så pass viktig makthavare och opinionsbildare, i den här växande alternativa offentligheten, att det är fullt rimligt att vi vet vem hon är, så att hennes argument kan bemötas, att hon kan ifrågasättas, att man kan föra den här öppna debatten, som man ska kunna göra i ett demokratiskt samhälle.”

Men varför skulle det inte gå att bemöta argument som presenteras av en anonym part? Om argumenten handlar om den anonyma personen själv, då skulle man behöva veta vem det är, för att kunna granska påståendena. Om personen själv är källa, kan det vara intressant vem det är för att kunna bedöma vederbörandes trovärdighet. Men om det personen gör är att argumentera utifrån andra källor (eller med påståenden som är verifierbara i övrigt), vad har då presentatörens privatliv för relevans? I bästa fall blir det en distraktion.

Jag och HögtVördadeKamratOlsson har olika epistemologier.

Å ena sidan, att olika tolkningar av verkligheten skall ställas mot varandra, man beaktar när de gör olika förutsägelser, och undersök vilken som stämmer bäst. Om någon gör ett påstående, som att ett antal studier kommit fram till ett resultat, och länkar till studierna, hur beror då bemötandet på om man vet vem personen är? Om vederbörande har misstolkat studierna, eller försummat andra, kan detta argumenteras lika tydligt även om vederbörande är anonym, och om vederbörande har rätt, på vilket sätt vederläggs det av att man känner vederbörandes sjukdomshistoria? Oavsett om debattören har rätt eller fel, är privatlivet irrelevant i sakfrågan.

Å andra sidan, man vet vad som är rätt, och om någon påstår något som är fel, så bevisar man att det är fel genom att häckla den andra till tystnad; man hänger ut detaljer från deras privatliv. Ha! Det bevisar att de har fel!

Även i frågor som trovärdighet, är uthängning i allmänhet inte relevant. När någon skrivit tillräckligt mycket, blir sakligheten i texterna ett bättre mått än skribenten privatliv. De gånger jag har trott att det stått fel i ”The Art of Computer Programming”, av Donald E. Knuth, och jag sedan gått till botten med frågan, har det visat sig att han hade rätt. 3-0 till Knuth. När jag väljer fråga och jag är enväldig domare. Så när jag läser något där, och tänker att nej, så kan det ju inte vara, är jag medveten om att jag inte hur som helst kan avfärda hans ord. Han är förvisso inte anonym, men hade lika gärna kunnat vara det; min värdering av hans ord bestäms mycket mer av att det står 3-0 än av vilka titlar han har.

Nu är inte Julia Caesar vare sig någon Publius eller någon Knuth, så jag kompletterar med en fumikofem och en WhenDarknessFalls, som balans. Fumikofem var en anonym, transsexuell, och feministisk debattör, som blev uthängd av antifeministen MedborgareX. Han blev kritiserad för det från de flesta håll, även antifeministiska. Om vi bortser från hans otyg med att ta med adresser, tycker HögtVördadeKamratOlsson att MedborgareX gjorde rätt? Att han gjorde det möjligt att debattera? Det tycker inte jag. Det går bra att bemöta andras argument utan att fokusera på deras person.

Den vulgära extremfeministen WhenDarknessFalls skrev tidigare under eget namn, och gjorde halvmesyrer när hon bytte till att vara anonym, så att hennes namn i vissa sammanhang framgick utan att man eftersökte det. Många, inklusive mig själv och bloggaren MiT, vet hennes namn, men använder sig inte av det. Tycker HögtVördadeKamratOlsson att detta är korkat, att fokus borde läggas på WDF:s privatliv? Att uthängning är det demokratiska alternativet som skulle möjliggöra att ifrågasätta hennes feministiska argument?

Som ett retoriskt grepp har jag låtit de argument som jag kritiserar presenteras via pseudonymen ”HögtVördadeKamratOlsson”. Personen är i själva verket inte alls anonym, utan helt öppen, med namn och bild. Innebär detta retoriska grepp att mina argument blir svagare än de annars hade varit? Vilka meningsfulla argument hade jag kunnat göra genom att dra in hennes privatliv och hennes sjukdomshistoria i det hela?

Madison, Hamilton, och Jay, var de odemokratiska när de valde att skriva anonymt som Publius? Omöjliggjorde de debatten? Vad i ända in i glödheta skulle HögtVördadeKamratOlsson sjukdomshistoria ha för relevans för att avgöra den frågan?

Nej, hela poängen när HögtVördadeKamratOlsson väljer att hänga ut Julia Caesar är att angripa personen. Debatten var hela tiden möjlig, det man möjliggör är mobbningen. Att låta svansen veta vem det är som ska hatas. Det är synnerligen oärligt av HögtVördadeKamratOlsson att låtsas att man har högre motiv än så, och det är tyvärr sådan oärlighet som man vant sig vid från svenska medier. Uthängningen handlar bara om att straffa. Antingen straffa Caesar för att hon har fel åsikter, eller i bästa fall för hennes egna uthängningar.

Written by bittergubben

17 september, 2015 at 19:03

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Värdegrundsdemokrater låter ändamålen helga medlen

leave a comment »

Marika Formgren, som mer eller mindre tvingats sluta som ledarskribent för att hennes åsikter inte ryms inom åsiktskorridoren, höll nyligen ett föredrag om värdegrundsdemokrater. Talmanus återges på hennes blogg: http://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=78

Enligt värdegrundsdemokrater finns det en samling åsikter – ”värdegrunden” – som en människa måste dela för att hon ska anses vara demokrat. Människor som inte delar hela värdegrunden är enligt värdegrundsdemokraterna antidemokrater. Sådana ”antidemokrater” ska enligt värdegrundsdemokraterna inte tillåtas att delta i det offentliga samtalet, de ska tystas så att deras farliga och antidemokratiska tankar inte smittar andra människor. […] Bara genom att tysta och censurera människor med avvikande idéer kan vi värna demokratin, menar värdegrundsdemokraterna. Ofta klär de denna uppfattning i andra ord, de förnekar förekomsten av en åsiktskorridor och talar istället om ”anständighet”, ”rumsrenhet”, ”människosyn”, ”intolerans”, ”farliga glidningar” och ”mörka krafter”. Vi ska inte låta oss förledas av dessa ordmassor. Vad värdegrundsdemokraten vill är alltid att tysta meningsmotståndare, att snöpa debatten, att slippa argumentera i sak och istället klippa tungan av oppositionella genom smutskastning, epitetsklistrande, guilt by association och giftskåpsstämpel.

Notera att det inte är en specifik värdegrund som avses, utan hur man förhåller sig till den:

[SD:s ledning] är värdegrundsdemokrater. De kritiserar förvisso den rådande värdegrundsdemokratin i Sverige, men de vill bara byta ut värdegrunden mot sin egen. SD-ledningen vill bestämma vilka författare människor får läsa, vilka sajter man får länka till, och tar sig rätten – precis som värdegrundsdemokrater som är vänster eller liberaler – att stämpla den som går utanför åsiktskorridoren med ”fascist” och ”extremist”.

(Jag är visserligen inte övertygad om att SD:s ledning är värdegrundsdemokrater, det viktiga är att de mycket väl kan vara det, bara med en annan värdegrund än den som är hegemonisk idag.)

Formgren ger tre förslag på hur problemet skall åtgärdas. Normalt instämmer jag i det mesta hon skriver, men dessa tre förslag imponerar inte på mig. 1) Att föräldrar hålls ansvariga för barnens fostran, bra, men löser inte problemet; ideologernas klåfingrighet med att fostra andras barn är ett symtom, och det är nog mer alienerande än effektivt? 2) Att lagbrott skall ses som mycket allvarligare än brott mot värdegrunden, ja, alltså, lagen är ju de delar av samhällets värdegrund som ses som tillräckligt viktiga för att formaliseras i lagar, men hur förhindrar det en åsiktskorridor? Är det inte bara att säga att samhällets åsiktskorridor inte ska ha väggar lika hårda som dess lagrum? Detta känns mer som en kritik av åsiktskorridorens hårdhet än som en åtgärd mot den. 3) Att politiker skall anpassa sig till folkopinionen? Nej, politiker skall ha integritet, egna moraliska övertygelser, och förespråka dessa; och folket väljer vilka politiker de ger förtroendet att leda landet. Problemet är inte att politikerna har åsikter som avviker från folkets, problemet är att åsiktskorridoren inte tillåter dem att ha andra åsikter än de som de har – annars åker de ut.

Mitt förslag är istället ett återetablerande/förstärkande av den politiska normen att ändamålen inte helgar medlen. Det är en norm som är nödvändig för att ett samhälle skall kvalificera som civiliserat och demokratiskt.

Ändamålen helgar inte medlen

Jag brukade ha föga förståelse för denna norm, den förefaller förvirrad: om inte ändamålen är det som helgar medlen, vad gör det då? Har man inte bara försummat att medlens lämplighet skall inkluderas bland ändamålen?

Det blir lite klarare i kontexten att folk inte är överens om vad som är ändamålen. Olika grupper tror på olika politiska lösningar, men ändamålet att vinna politiska maktkamper helgar inte destruktiva medel.

Om grupp A anser att, jämfört med politik B, så skulle politik A rädda tusentals liv och ge enormt höjd livskvalitet till folk i allmänhet, vilka medel skulle då vara helgade utifrån deras ändamål? Och om grupp B anser motsvarande, fast att det är politik B som är bättre än A, vilka medel skulle då vara helgade? Båda grupperna skulle tycka, att om det ger en signifikant förbättrad chans att det leder till rätt politik, skulle det vara ok att mörda några personer som är viktiga för fiendens chanser. Eller om samma sak kan åstadkommas genom mobbningskampanjer och trakasserier, så duger det lika bra. Eller genom att angripa de plattformar som tillåter motpartens röst att höras; om stora plattformar kan skrämmas eller skämmas från att tillåta avvikande åsikter kan dessa tystas.

Båda sidor använder destruktiva medel, båda förlorar på de destruktiva medlens effekter; och när vi får en segrare, är det den som med störst effektivitet använder sådana medel, inte den som har bäst argument.

I den mån ett samhälle är ociviliserat, och accepterar de som låter ändamålen helga medlen, där det är rumsrent att mobba och trakassera folk till tystnad i politiska frågor, i dessa samhällen kommer ideologiska grupper att använda sådana medel. Ju grövre medel som är rumsrena, desto grövre medel används. Politiken styrs av de som effektivast använder de medel som står dem till buds. Ju destruktivare medel som tillåts, desto större skada.

I ett civiliserat och demokratiskt samhälle gör man istället valet att inte acceptera att ideologiska grupper använder destruktiva medel i politiska konflikter. Man skall använda argument, hålla sig till sakfrågan. Sedan rösta i allmänna val, majoriteten avgör vilka som får förtroende att regera.

En del av problemet är att folk är så dåliga på att uppskatta hur stor sannolikheten är, att det som de tror på är sant. Grupper av människor är övertygade om att diametralt motsatta saker är absolut sanna. Från http://slatestarcodex.com/2015/08/20/on-overconfidence/:

Nearly everyone is very very very overconfident. We know this from experiments where people answer true/false trivia questions, then are asked to state how confident they are in their answer. If people’s confidence was well-calibrated, someone who said they were 99% confident (ie only 1% chance they’re wrong) would get the question wrong only 1% of the time. In fact, people who say they are 99% confident get the question wrong about 20% of the time.

It gets worse. People who say there’s only a 1 in 100,000 chance they’re wrong? Wrong 15% of the time. One in a million? Wrong 5% of the time. They’re not just overconfident, they are fifty thousand times as confident as they should be.

Så om man tror att ändamålen helgar medlen, kommer man dramatiskt att överskatta vilka medel som är helgade. Vem skulle vara villig att sabba någons liv om det är 20% sannolikhet att man har fel? Och i en ideologisk konflikt är det ju ännu värre, det är åtminstone en sida som har fel, alltså 50% – men båda parter är själva helt övertygade om att de har rätt. Alltså, de som tycker att deras ändamål helgar medlen skulle kanske fortfarande tycka att det är vettigt, men det är likväl ett starkt argument för att samhället inte skall acceptera att ideologiska grupper låter politiska ändamål helga destruktiva medel.

Hur bete sig om motparten beter sig destruktivt, och tillåts detta? Tit-for-tat är inte orimligt på individnivå, att mobbare får smaka på sin egen medicin. Att göra skillnad på å ena sidan, de som är civiliserade, och måhända under legitima omständigheter ger svar på tal, och å andra sidan de som är mobbare, som trakasserar civiliserade debattörer. Det är mycket mer upprörande när en saklig och civiliserad debattör blir mobbad, än när en mobbare får smaka på sin egen medicin – i synnerhet när det är en mobbare med stor plattform som får svar på tal från personer utan plattform.

Men det tenderar att bli tillämpat på gruppnivå, där folk själva bestämmer hur de skall gruppera motparten. Och den gruppering som för det mesta görs är att de som har den åsikt man inte tycker om hålls ansvariga för beteendet hos andra som har, i ens eget tycke, liknande åsikter. Som att dagens kritik av tiggeriet skulle vara fullt jämförbar med nazisternas politik (http://unvis.it/nyheter24.se/debatt/805796-sa-lika-ar-sds-och-nazitysklands-hets-mot-tiggare). Det krävs inte särskilt mycket ansträngning för att associera åsikter man inte tycker om till någon som missköter sig; även om man inte associerar så absurt som i länken ovan, har de flesta kontroversiella rörelser en svans, som missköter sig. Tycker man att tit-for-tat kan tillåtas på gruppnivå, går det då att hämnas på civiliserade representanter för en åsikt, bara för att det finns en svans. Om man i det läget accepterar tit-for-tat på gruppnivå, då kommer man i praktiken att bete sig, som om man allmänt förkastat normen om att ändamålen inte helgar medlen.

Och det tenderar att bli tillämpat med väldigt olika standard – man lägger märke till den andra sidans värsta beteenden, skriver om dessa i sin interna diskurs, räknar dem till fullo, utan hänsyn till några förmildrande omständigheter, och definierar gruppen som helhet utifrån det. Man betraktar till och med kritik i sakfrågan som trakasserier. Men den egna svansens dumheter bryr man sig knappt om. Den drabbar ju inte någon som man bryr sig om, vilket gör den lätt att ignorera, och eftersom man inte gör så själv har man ju själv inget ansvar för svansen. Har man en sådan dubbelstandard – och många har det – så blir ett accepterande av tit-for-tat i praktiken ett förkastande av principen att ändamålen inte helgar medlen.

Det är då viktigt att samhället reagerar, och tar i örat de som i praktiken agerar som att deras ändamål helgar medlen. De som offentligen tar ställning för mobbning och trakasserier, för att plattformar bara skall tillåta hegemonins åsikter att höras.

Åsiktskorridor: när det offentliga samtalet domineras av en grupp som anser att deras ändamål helgar medlen.

Written by bittergubben

26 augusti, 2015 at 18:29

Publicerat i Uncategorized

Biologi eller social konstruktion? Jag menar gener eller kulturella val?

with 2 comments

Ja, vi tar denna käpphäst ännu en gång. Via ett inlägg hos toklandet kommer jag till UR Samtidens inspelning av tre föreläsningar med efterföljande paneldiskussion, totalt 1h27min, ordnade av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund. http://urplay.se/Produkter/189821-UR-Samtiden-Kvinnligt-och-manligt-finns-det-skillnader-Biologi-eller-social-konstruktion

Deltar gör Gertrud Åström, f.d. VD för Ordfront, f.d. ordförande i Sveriges Kvinnolobby, och f.d. jämställdhetsutredare för regeringen. Hon är så genusmedveten att hon på sin wikipediasida benämns med pronomenet ”hun” (Seriöst eller felstavat? Även om det skulle vara en felstavning, torde det vara genusmedvetenheten som gör att ingen rättar, för hur kan man utesluta att det är seriöst?); Germund Hesslow är professor i neurofysiologi med en jämställdismkompatibel inställning i frågan; och Marcus Priftis, som är kemist, genusdebattör, och författare till boken ”Det otäcka könet”. Han har en så unket feministisk manssyn som boktiteln antyder.

Orden är inte ideala för debatten som förs. Istället för biologi, bör vi prata om det genetiskt drivna, och istället för sociala konstruktioner bör vi prata om, säg, intellektuella val, eller kulturella val. De sistnämnda termerna är inte klockrena, men betydligt närmare vad som i allmänhet avses.

Biologi formas inte bara av gener, utan även av miljö. T.ex. styrketräning inte bara ökar muskelmassa, det höjer även testosteronnivåer, med allt vad det innebär. Om t.ex. nyförlösta mödrar ges lugnande medel, så är mekanismen biologisk, men det är ett intellektuellt val.

Och social interaktion är inte oberoende av generna; vi har genetiskt drivna instinkter för att möjliggöra ett socialt samspel, och för att få det att fungera; generna kan alltså verka genom sociala interaktioner. Germund om huruvida man kan tala om en [genetiskt driven] rättviseinstinkt:

Människan är en social art. Människan är starkt beroende av samarbete med andra och har utvecklat egenskaper som underlättar det. I det ingår t.ex. att bevaka att inte vissa individer överutnyttjar det gemensamma. Det finns mycket sådant där som förefaller vara instinktivt. Man ser många av de här sociala beteendena hos apor, t.ex, och även hos andra djur, men framförallt hos primaterna. Mycket talar för att det har en [genetisk] grund, även om vi vet väldigt lite om mekanismerna. Så jag håller i princip med om att det finns någonting man skulle kunna kalla en rättviseinstinkt. (53:40)

Det som leder till debatt egentligen, handlar inte om huruvida något är biologiskt eller socialt, utan om det är genetiskt drivet eller intellektuellt valt. Och frågan är, när bör vi göra intellektuella val att intervenera mot det genetiskt drivna? Mitt svar är: när fördelarna överväger kostnaderna. Ett socialt påbud – och jag väljer att använda ordet påbud istället för norm, eftersom ordet norm också används i flera andra syften, t.ex. för det som är det vanligaste, i betydelsen det mest frekventa (t.ex. är det en norm att män är längre än kvinnor), eller för vilken grupp som saker anpassas till (t.ex. när feminister hävdar att det råder mansnorm). Ett påbud har kostnader i form av ansträngning att upprätthålla påbudet, i att det begränsar människors möjligheter, utsätter folk för konsekvenser när de bryter påbudet, och risken för oönskade konsekvenser. Skall påbudet vara motiverat, behöver det ha tillräckligt stora fördelar för att överväga kostnaderna.

För att ta ett exempel där alla håller med om att påbudet är bra: ”Du skall icke misshandla”. Samhället lägger ner påtagliga resurser på att upptäcka de som bryter mot detta påbud, och på att straffa dem. Och det innebär en begränsning i vad man tillåts göra. Men fördelarna, att alla åtnjuter dramatiskt minskade risker för misshandel, är enorma. Så här säger vi ja; även om det är naturligt att folk ibland blir förbannade och tar till våld, så är det värt att intervenera med ett påbud – och inte bara är det motiverat med ett informellt socialt påbud, utan med ett påbud som slås fast juridiskt.

Och ett där alla skulle göra motsatt utvärdering: ”Ingen får bli längre än 160 cm”. Det går för samhället att genomdriva det, om man verkligen vill. Det finns mekanismer man kan använda. Svält och sjukdomar leder till att man blir kortare; vi kan blockera hormonreceptorer och man skulle kunna operera bort en del av benens längd på de som blivit för långa. Dessa åtgärder skulle ha påtagliga kostnader, men vad finns det för fördelar? Vissa medicinska risker är längdrelaterade, men inte så att det skulle kompensera för kostnaderna och inskränkningarna som åtgärderna skulle innebära. Så här säger vi nej; inte för att det inte går att intervenera mot naturen, utan för att det i denna fråga inte är värt det. Men vid risk för extrema längder, vare sig extremt kort eller extremt långt, kan det dock vara motiverat, och medicinska åtgärder som hormonbehandling vidtas – frågan här är inte om det går, utan när det är värt det. När man säger att något inte går, avses i de flesta fall att något inte går att göra till en acceptabel kostnad, även om det också finns många frågor där vi inte känner till något effektivt sätt att kringgå biologin.

Skall föräldrar påbjuda att barnen skall äta sina grönsaker? De första gångerna en bäbis äter en ny grönsak är matsmältningssystemet ovant och kan få problem; vi har en antagligen genetiskt driven instinkt att när matsmältningen får problem, utveckla äckelkänslor för nya obekanta saker som ätits strax dessförinnan. Så det blir en tröskel att börja äta grönsaker. Medan socker är gott och lättsmält; det finns antagligen en genetiskt driven preferens för socker. Så om vi bara låter barnen vara sig själva, och de inte lever i ett sådant armod att det driver dem att äta grönsaker, kommer flera av dem välja godis över grönsaker. Men detta har hälsoeffekter. Om föräldrarna driver påbud om grönsakskonsumtion, blir detta en källa till social friktion mellan förälder och barn, och det begränsar barnets frihet, men hälsoeffekterna är i allmänhet värda mer än påbudets kostnader. Återigen gör vi ett kulturellt val att intervenera mot dåligt anpassade genetiska drifter.

I andra frågor är vi delade. Skall hälften av brandmännen vara kvinnor, även om det innebär att vi måste sänka kraven? Eller skall de mest lämpade bli brandmän, även om det innebär att i stort sett allihop är män? Här driver feministerna fram en sänkning av kraven, för de tycker det är viktigt att andelen kvinnor höjs. Själv ser jag inga påtagliga fördelar – elden har inget genus, att släcka den är ett tekniskt problem som inte ställer krav på att kunna relatera till båda könen. (Att kåren utvecklar kompetens att interagera med människor i panik och dylikt, oavsett offrets kön, ställer krav på att kåren har tillgång till psykologkompetens för båda könen; men för den individuella brandmannen är det likväl något som man måste lära sig; vardagsempatin räcker knappast för att effektivt hanterar sådana människor.)

Eller skall hälften av ingenjörerna vara kvinnor? Det är en större andel av männen än kvinnorna som är intresserade av teknik, medan kvinnorna är mer intresserade av mänskliga relationer. Skall samhället driva igenom att relativt ointresserade kvinnor skall få utbildningsplatser framför mer intresserade män? Eller investera resurser i att selektivt uppmuntra just flickor att ägna sig åt teknik, så att relativt intresserade pojkar diskrimineras? Jag säger inte att det inte skulle gå för ett samhälle att bland ingenjörer och brandmän ha hälften kvinnor, eller rent av enbart kvinnor, men jag säger att det skulle ha kostnader. Vilka fördelar överväger kostnaderna?

De feminister som förnekar biologin, som ser fifty-fifty som det neutrala utfallet, som skulle uppstå utan kostsamma påbud, ser istället den låga andelen kvinnor bland brandmän och ingenjörer som bevis på kostsamma påbud, som de vill att vi ska befrias från. Och de är villiga att lägga enorm mängder av samhällets intellektuella energi på påbud för att åstadkomma det påstådda befriandet.

I vissa fall kan vi enkelt intervenera och veta att vi får full effekt, t.ex. kvotera in folk i ett yrke. Kostnaden är påtaglig, men vi kan enkelt besluta och driva igenom det. I andra fall kan vi påverka en del, t.ex. minska förekomsten av misshandel, och få barnen att gå med på att äta mer grönsaker och mindre godis. I andra har vi ingen koll på hur biologin skall kunna kringgås, t.ex. när samhället med påbud försökte tvinga homosexuella att de skulle vara heterosexuella. Även om samhället var villigt att använda extrema medel, som elchocker, för att ”bota” dem från deras homosexualitet, kunde samhället inte åstadkomma mer än att homosexuella låtsades vara hetero, för att undvika negativ behandling.

Kostnader för feminismens påbud om unisexkönsroll

Germund sammanfattar sin syn:

Det finns ingen grund i biologin för olika behandling eller för att använda kön som urvalskriterium.

Fria val leder till olika fördelning i utbildning och yrken.

Olikheter i livsval således inget bevis för diskriminering.

Försök att åstadkomma jämn könsfördelning kan få flera skadliga effekter och leda till orättvisor. (34:50)

Så vad är kostnaden? Ponera att de biologiska skillnaderna är sådana, att om brandmän tillsätts utifrån lämplighet (alltså både villig och kompetent), så blir det 99% män.

Om vi i det läget väljer att kvotera bort lämpliga kvinnor, bara baserat på deras kön, trots att de är villiga och kompetenta, så kommer ett antal kvinnor, motsvarande 1% av kårstorleken att drabbas av detta. Kåren kommer att drabbas, av att vi nu måste acceptera män med en marginellt lägre lämplighet – istället för att sätta ribban så högt att vi kan rekrytera män motsvarande 99% av kårstorleken, måste vi sänka kraven en liten aning, så att vi kan rekrytera några fler män.

Om vi istället väljer att kvotera in 50% kvinnor, vad händer då? Dels så kommer ett antal män att kvoteras bort, motsvarande 49% av kårstorleken. Alltså 49 gånger fler än vad som kvoterades bort om vi istället kvoterade till 100% män. Tycker man att det är fel när bra folk blir bortkvoterade bara för att de har ”fel” kön, är detta alltså 49 gånger värre. Och konsekvenserna för vilken kravnivå man kan ställa blir också större än i kvotera-100%-män alternativet. Istället för att ribban för lämplighet ligger på en nivå, där bara 1% av kårstorleken fylls av kvinnor, måste kraven sänkas så kraftigt att vi kan rekrytera 50% av kåren bland kvinnor. Vill man öka rekryteringen så kraftigt, måste man vara betydligt mindre selektiv.

I yrken där fördelningen utan påbud skulle bli mindre extrem, blir det istället värre att kvotera till 100% av könet som dominerar yrket, än att kvotera till 50-50. Men i vilket fall, vill du kvotera så innebär det en kostnad.

(Sedan kan det i en del yrken vara en fördel med en jämn könsfördelning; t.ex. dagispersonal – det är viktigt att den yrkesgruppen kan relatera till och vara förebilder för både pojkar och flickor. Att nästan all dagispersonal har erfarenhet av att ha varit en liten flicka, men nästan ingen har erfarenhet av att ha varit en liten pojke, kan medföra att kåren saknar viktig kompetens. För brandkåren är motsvarande problem mycket mindre, eftersom eldarna som skall släckas inte har något kön.)

Camillas erfarenhet av genusmedveten pedagogik (från: http://camillajonasson.blogspot.se/2013/12/jag-gissar-att-antalet-fb-vanner-kommer.html):

Jag hade inte samarbetssvårigheter, även om jag gärna arbetade själv under eget styre, jag föredrog bara att inte vara den styrande i en grupp. Inga problem för mig. Men jo. ”Du måste ta mer plats”. Min lika duktiga och lika anonyma tjejkompis? ”Hon måste ta mer plats”. Märkligt nog sades detsamma aldrig om de lågmälda killarna, vilka tvärtom ansågs vara de bästa och socialt föredömliga pojkarna i klassen. […] En lärare sänkte mig på mitt nationella prov enbart för att jag inte styrde samtalet nog. Att jag hade bäst engelska och konverserade friast i klassen var oväsentligt, man ville se mig som följsam tjej ta kontroll. Klassens mest anonyma kille som hade uselt uttal, och höll käften uppskattningsvis 50% mer än jag gjorde? MVG. Prisades för sin lugna personlighet. […]

Tillägg: Efter att ha suttit i en diskussion med en något mer feministisk bekant (med god ton – tro det eller ej, Twittervänstern, det går faktiskt!) känner jag att jag vill förtydliga min poäng. Oavsett hur många feminister och genustroende som anser att bemötandet jag utsattes för som barn är förkastligt – jag påstår inte att de inte finns – så är min poäng att problemet med ”felhanterade” barn kommer kvarstå så länge grunden det sprungits ur finns kvar: Det vill säga, idén om att det saknas biologiska beteendeskillnader mellan könen, att man ”uppfostras till flicka eller pojke”, som en skylt på Tekniska Muséet så vackert försökte lura i barnen, och att varken barn eller vuxna får framställas i för könen fullt normala roller i t.ex. reklam (jag har läst tillräckligt mycket av Genusfotografen med fans för att se hur folk reagerar på något så oförargligt som bilder av ”aktiva” pojkar och ”passiva” flickor).

Man förespråkar liksom inte en större bredd eller acceptans, vilket jag kunnat se som förståeligt, utan man jobbar uteslutande genom att förtrycka och förneka könens naturliga beteenden på ett närmast rabiat sätt. Media, kultur och samhälle berömmer dessutom redan beteenderelaterat normbrytande på löjliga nivåer, den acceptansen existerar, medan det omvända prisandet totalt förkastats och raderats. Och så länge det blir ramaskrin och ifrågasättanden var gång man visar, lyfter fram eller blott accepterar att pojkar får vara pojkar och flickor flickor, och så länge det enda legitima synsättet är att män ska kliva tillbaka och kvinnor fram, så kommer det komma fler historier som min.

Medan svenska pedagoger lägger sina mentala resurser på att driva fram en unisexkönsroll, istället för på hur man bedriver en bra undervisning, hur utvecklas skolresultaten? Om bara en bråkdel av försämringen av skolresultaten är en konsekvens av att för mycket mental energi slukas av genusintoleransen, då är kostnaden påtaglig.

fig32svenskSkolförändring

Män och kvinnor får svårare att förstå varandra när skillnaderna konsekvent förnekas, och det inte tillåts att man pratar om dem. Inte nog med att män och kvinnor är statistiskt olika på individnivå, eftersom man relativt ofta umgås med personer med liknande intressen och mentalitet, relativt ofta umgås med personer av samma kön, uppstår en manlig och en kvinnlig homosocialitet – olika standarder för hur det sociala samspelet bör fungera. Respektive köns homosocialitet anpassas till de psykologiska egenskaper som är typiska för respektive kön. Alltså genetiskt drivna skillnader på individnivå får genomslag också i social miljö på gruppnivå. För att undvika onödig friktion bör människor få lära sig om hur den andra sidans homosocialitet ser ut (inte i en normativ betydelse att tycka att andra ska bete sig så, utan i betydelsen att förstå de som fungerar så).

Här leder förnekandet av könsskillnadernas existens till att vi inte får prata om dem, d.v.s. vi har påbud som säger att vi inte får ha motåtgärder som lär folk att relatera till hur motsatta könet tänker, hur det motsatta könets homosocialitet ser ut. När någon t.ex. nämner boken ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”, brukar genusfolk se rött.

Ninni skriver (http://genusdebatten.se/for-dina-dottrars-skull-var-oppen-for-att-vi-kan-ha-ratt/):

Ett av genusvetenskapens grundläggande problem är att den kvinnliga dominansen är i det närmaste total inom yrkeskåren – ett av få yrken där könet har betydelse. Den kvinnliga och manliga homosocialiteterna är så olika till sin natur att det krävs att man har en levd erfarenhet som ger förståelse för båda sidor av genussystemet för att man ska kunna peka ut vilka hierarkier som är centrala i skapandet och upprätthållandet av genussystemet. Om man har en ensidig förförståelse för genussystemet – oavsett om denna erfarenhet är manlig eller kvinnlig – kommer man att projicera, missa och misstolka de sociala fenomen man betraktar.

Jag håller inte med om att det ”krävs levd erfarenhet”, det räcker att man är tillräckligt öppen och villig att lyssna på andras perspektiv. Men när feminister bara accepterar att genusfrågor diskuteras ur av feminister godkända perspektiv, är inte ens det uppfyllt. Warren Farrell:

Hearing women’s internal stories – without hearing men’s – made the world seem unfair to women. Ironically, because we didn’t know men’s stories were being left out, the more we heard from women the more we thought we’d been neglecting women. Soon it became politically incorrect to interrupt her flow. So women’s stories became women’s studies, not to be interrupted by men’s studies.

Okunskap leder till sämre beslut. Att inte kunna relatera till varandra leder till mer friktion. Det ideologiska förnekandet av biologin har påtagliga kostnader.

De tre visionerna

Å ena sidan, påtvingade könsroller, där man t.ex. har påbud att kvinnor, även om de skulle kvalificera, inte får bli professorer, brandmän, eller ingenjörer. Detta är något som feminister ofta tillskriver sina motståndare, men de är, liksom Gertrud i det här programmet, tvungna att gå långt tillbaka i tiden för att hitta riktiga exempel. (De hade kunnat ta närmare exempel om de varit villiga att även beakta sådant som drabbar män.)

Den andra visionen, den jämställdistiska visionen, som Germund ger uttryck för:

Jag tror och hoppas att man kommer att acceptera att män och kvinnor är olika, och att man kommer att tolerera att män och kvinnor väljer olika, och gör olika livsval. Och att man inte kommer att tvunget uppfattar det som allvarliga problem, och att man på något sätt måste stöpa män och kvinnor i samma form för att allt skall vara bra. Jag ser det som en pervertering av rättvisebegreppet. Kvoteringstänkandet är ett exempel på det. (1:19:40)

I vissa frågor finns det förtjänster med olika behandling, t.ex. i frågor där könen har olika partnerpreferenser. Som heterosexuell man är det en fördel att ha de egenskaper som heterosexuella kvinnor uppskattar, och det är rimligt att lite extra stötta en heteroman att utveckla sådan egenskaper. Medan det för heterokvinnor är fördel att ha de egenskaper som heteromän efterfrågar, och det är rimligt att lite extra stötta en heterokvinna att utveckla sådana egenskaper.

Men i normalfallet är det inte motiverat med behandling utifrån kön.

Den tredje visionen, att vi inte skall ha några könsskillnader i utfall. Detta förutsätter antingen den verklighetsfrämmande tron att genetiskt drivna könsskillnader inte existerar; eller att man anser att dessa är så klena att de kan köras över med sociala påbud, till låg kostnad, och att man värderar avsaknad av könsskillnader tillräckligt högt för att det skall överväga påbudens kostnader. Marcus verkar stå för de första av dessa alternativ – vid vissa tillfällen erkänner han visserligen förekomsten av biologiska skillnader, när han pressas till det, men hans tes verkar vara att vi till våran natur är likadana, och att skillnaderna är en produkt av kostsamma påbud som tvingar fram skillnaderna:

[Marcus] Jag har två visioner, den ena är att alla läser Cordelia Fines bok ”Delusions of Gender”, och tar den till sig, så vi slipper ha diskussioner om vad som är biologi och inte. Och sen när vi har haft det så hoppas jag att vi går mot en tid, då vi gör motsatsen till att kvotera in män till bilmekaniker och kvinnor till förskolelärare: nämligen att vi river ner de spärrar och begränsningar som finns, och ger alla människor tusen möjligheter istället för två. Så vi kan få de fria valen, som faktiskt är fria på individnivå, och inte bara kommer till oss på en systemnivå maskerad till vår natur. Jag ser framför mig en värld där alla människor oberoende av kön och identitet, får fler möjligheter och färre begränsningar, och en närmare resa till ett bättre samhälle för alla. (1:20:35)

Gertrud är mer av den andra kategorin – hon pratar vid flera tillfällen om biologi som något relevant, även utan att bli pressad till det. Men hon tycker vi kan ha vilka sociala påbud vi vill, och verkar tycka att kostnaderna för dessa påbud – de begränsningar påbuden innebär för människor, de kan man strunta i:

[Gertrud] Jag sysslar inte mycket med biologi. Jag accepterar den som den är. När vi sysslar med ”sex-gender system”, när vi sysslar med jämställdhet, då använder vi kön som analytisk kategori. Vi sysslar ju inte med identitetsfrågor, utan vi har det som analytisk kategori för att förstå hur ett samhälle använder biologi i utsträckt mening. Det är det som är vårt uppdrag. Och vi är inskrivna i en normativ ordning. Jag uppfattar inte biologi som normativt på det sättet. Det är egenskaper som bara ligger där, men jämställdhet är normativt.

[Peter] Men du måste ta hänsyn till biologin när du skriver dina normer, eller hur?

[Gertrud] Jag behöver bara ta hänsyn till den mänskliga förmågan att kunna tänka sig att det kan bli bättre, även om vi tyvärr inte ännu är där. Det är den enda förmåga jag behöver bry mig om. Så att jobba med jämställdhet – och det är därför jag har valt det också istället för att leva kvar i universitetsvärlden och gräva mig ännu djupare ner i epistemologiska diskussioner om genus. Istället förflyttade jag mig ut i verkligheten där man just tittar på vad vi vill med samhället. Kan vi enas gemensamt om vad vi vill? Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det är det nationella målet för svensk jämställdhetspolitik. Jag känner varmt för det eftersom det är ju jag själv som hittade på det. (1:17:25)

Visst, generna är inte normativa, men de är en existerande omständighet; visst, vi kan kulturellt välja hur vi vill att samhället skall vara, men när vi gör det, så måste vi ta hänsyn till kostnaderna för de valen. Även när vi kan köra över generna, har detta i allmänhet en kostnad, och det bör finnas fördelar som överväger kostnaderna – annars blir inte samhället bättre, utan sämre.

Från förnekande av biologin till att strunta i dess konsekvenser

Det har länge konstaterats att vi formas av både genetiskt arv och social miljö (likväl som biologisk miljö). Utifrån politisk korrekthet, alltså principen att påståendes sanningshalt om möjligt skall avgöras till det som gynnar ens politiska syften, bestämde sig stora delar av den feministiska rörelsen för att det inte existerar några genetiskt drivna könsskillnader, bortom vad man har mellan benen. Därför att om det inte existerade några sådana, skulle detta vara ett starkt argument mot lagar som diskriminerar utifrån kön.

På de senaste decennierna har bevisen för genetiskt drivna skillnader blivit så starka, och så allmänt kända, att feminister och genusfolk allt oftare erkänner skillnadernas existens, men fortsätter därefter till att fullständigt ignorera deras konsekvenser.

[Gertrud] Det är inte biologi eller social konstruktion. Det är biologi OCH social konstruktion. Men det vi sysslar med som intresserar oss för jämställdhet och sådant, det är ju hur det hänger ihop. Det är då man behöver begreppet genus. (2:50)

Men skall man klargöra hur något hänger ihop behöver man väl beakta alla relevanta faktorer? Om man utan undersökning kastar ut en viktig faktor, vägrar undersöka den, hur kan man då sedan komma och göra anspråk på kompetens i att utvärdera betydelsen för det man vägrat studera?

[Gertrud] När man pratar om biologi, då är saken den att biologi i samma stund kan poängteras, stereotypiseras, överdrivas OCH negligeras. I samma tid, i samma maktordning. Det är därför jag egentligen inte är så intresserad av biologi. (1:10:25)

Ja, man kan tro felaktiga saker, tro på saker på osakliga, dogmatiska grunder, och även sann kunskap kan missbrukas. Det gäller alla områden. Även genusområdet. Är det ett bra argument till att skita i det? Är det ett argument till att välja okunskap om precis vad som helst? Eller bara, på ett magiskt sätt, begränsat till biologi? Är det inte bättre att välja kunskap, den mest högkvalitativa teorier man kan hitta, de teorier som har stått sig mot falsifieringsförsök och överlevt alternativa teorier i vetenskapliga utvärderingar, och att använda kunskapen till gott?

[Marcus] [I fråga om mentala könsskillnader] är det egentligen inte väsentligt att göra mer än att konstatera: ”Fler män tar stor plats och risk, och fler kvinnor är bättre verbalt än spatialt. Ja? Och?”.

[Peter] Men den här kopplingen som finns till hormonbehandlingar och temperamentsförändringar … Förnekar du helt den här skillnaderna mellan män och kvinnor byggda på biologiska grunder?

[Marcus] Nej, alltså, vem som helst som tittar efter kan ju konstatera att mäns och kvinnors kroppar i genomsnitt skiljer sig åt. Och det finns ingen anledning att tro att skillnaderna försvinner i hjärnan. Sen är frågan vad det har för orsak och förklaringsvärde. Det är klart att testosteron påverkar saker, sen är det frågan vad de påverkar, och vad man vill påvisa i nästa led, genom att påstå att det är så. Många saker går att knyta till testosteron: manligt håravfall, t.ex, håriga bröst. Men det går inte att bevisa att flest krig har startats av män med håriga bröst p.g.a. att sambandet finns mellan testosteron och våld. Män som startar krig visar sällan sina bröst. Så jag tror att det blir konstigt att säga, ”förnekar du det här?”, ”förnekar du det här?”, … Nej, jag förnekar det inte, däremot undrar jag vad det har för relevans. Om det är som Germund säger, att fria val kommer att producera ojämlikhet, och därför att ojämlikhet är bra, så glömmer man att fria val i ett system alltid reproducerar systemet. Därför att vad vi har för preferenser redan är en del i ett system. Hade jag varit född på 1700-talet, hade jag haft andra preferenser, gällande vilken bil jag skulle välja. (1:02:00, min fetstil)

Även när han erkänner biologins roll (något som han i andra uttalanden förefaller att inte göra) så tycker han att den inte har någon relevans, och politiserar de som hävdar att den har det. Hävdar att Germund tycker att ojämlikhet är bra. Säger att frågan är vad någon vill påvisa, när någon hävdar att genetiskt drivna könsskillnader finns. Det är inte så att man försöker få verklighetsbeskrivningen att stämma överens med verkligheten, nej, den verklighetsbeskrivning man har, den har man av politiska syften.

[Marcus] Ingen har pratat om kvotering. Vi har pratat om huruvida observerbara psykologiska skillnader mellan män är en följd av en oföränderlig biologi eller om de på nåt sätt kan ändra på det. Det är någonstans där diskussionen hamnar. Germund, du vill ju att det skall vara olika. Peter också. Och jag och Gertrud vill väl kanske inte att det skall vara det. Och istället för att säga ”vi vill ha det så här”, så säger vi ”Det här är biologi”. Eller ”Det här är socialt”. Det är inte samma sak. Där pratar vi inte om vetenskap längre, där pratar vi om politik. Det är inte samma sak. (1:08:30)

Jag undrar om hans vi inkluderar genusfolket, eller om det är ett retoriskt vi? I mina ögon är det inställning till biologi som ofta hörs från feministiskt håll: den politiserade. Men Germund kallar inte saker för genetiska av politiska motiv, utan för att studier påvisat att de antagligen är det. Att Marcus vägrar ägna sig åt vetenskap, och bara är politisk, det får han stå för.

Här ser vi också problemet med att prata om biologi: det är generna, som om vi bortser från genmanipulationer i labbet, är oföränderliga för individen, och bortser vi dessutom från tidsrymder som är långa nog för evolutionen, så är generna i princip oföränderliga för samhället. Men biologin är beroende av omständigheter och kan manipuleras.

Och frågan är inte om vi på något sätt kan ändra på det; utan om kostnaden för åtgärderna kan motiveras. Skall vi tvinga in flickor och pojkar i en kompenserade socialisering som eliminerar de genetiskt drivna skillnaderna? Vilka fördelar motiverar kostnaderna för dessa påbud?

[Marcus] Just det här med XYY-snubbarna är lite spännande. Man försökte jättelänge etablera någon slags samband mellan den extra Y-kromosomen och kriminalitet och sådana saker. Utan att lyckas. Det säger någonting om hur man designar sina experiment, på vilka grunder man designar sina experiment. Vad har man för förförståelse innan man bestämmer vad man ska titta på? Det gäller ganska mycket. När man tittar på en hjärnskanning och ser att olika områden blir gröna vid olika tillfällen, då har man redan från början bestämt sig för vad representerar det att de blir gröna [Germund hade en bild där grönt markerade områden som män använder mer än kvinnor vid mental rotation (och rött för motsatt skillnad)]. Det här tror jag utgör en stor del. Om vi pratar om vad som är biologiskt och konstruerat, så får vi inte glömma konstruerandet av den biologiska vetenskapen i sig. [applåd] (56:40)

Alltså, genusfolkets inställning till vetenskapen. Man må kunna säga att vetenskapen är en konstruktion, men dess konstruktion är inte frikopplad från verkligheten – när någon hävdar att en verklighetsbeskrivning är bättre än en annan, då är rättesnöret empiriska studier av de omständigheter där de två verklighetsbeskrivningarna förutsäger olika resultat.

Det är vanligt att någon tror på en felaktig hypotes, och har en viss känslomässig investering i den. Måhända någon kände så för påståendet att XYY skulle vara länkat till kriminalitet. Men även när en forskare är känslomässigt investerad i en hypotes, är de i allmänhet mer intresserade av att få reda hur det egentligen ligger till, och skulle hellre bli motbevisade än fortsätta tro på något felaktigt – annars är de inga riktiga forskare. Fråga den där forskaren: Om du genom en studie som du själv utför, kommer fram till bevis som klart vederlägger en teori som du känslomässigt eller på annat sätt är investerad i, skulle du då publicera, eller hemlighålla dina resultat? Det är en fråga som skiljer forskare och vetenskapsmän från politiserade ideologer och propagandister. Eller snarare, när det visar sig att någon så kallad forskare har lagt undan obekväma resultat, är kollegorna då upprörda över fusket, eller uppmuntrade de att resultaten skulle gömmas undan, och försvarar de kollegan mot kritiken? Det är en fråga som skiljer vetenskapliga grupper från de som ägnar sig åt pseudovetenskap.

Och det som forskarna har kommit fram till, är att det finns genetiskt drivna könsskillnader. Genusideologernas krav på att man skall betrakta vetenskapens slutsatser som sociala konstruktioner, som man kan ignorera, de kraven säger mycket om genusfolket och deras kunskapssyn, men inget om förekomsten av genetiskt drivna könsskillnader.

Trots alla kategoriska uttalanden som Marcus gjort om ett stort antal frågor: när det kommer till Germunds påstående om att de genetiskt drivna könsskillnaderna i kombination med fria val skulle leda till olika könsfrekvenser i olika yrken – då säger Marcus så här:

Väldigt spekulativt. Allting är egentligen spekulativt. Vi kan inte veta speciellt mycket. Mycket av det som vi på biologiska grunder visste om kvinnors och mäns respektive predikament för 100 år sedan gäller inte idag, utan används som avskräckande exempel i Gertruds föreläsningar. Det finns all anledning att vara lite försiktig innan man uttalar sig tvärsäkert om hur en människas väsen är oberoende av människans villkor. (För att använda en terminologi från organisationsforskaren Anna Wahl). Utan att veta, utan att jämna ut villkoren, eller åtminstone känna villkoren fullt ut, så är det svårt att säga något om väsen. Det blir spekulativt det också. Även om det döljer sig bakom olika snygga grafer. Så jag vet inte. Jag känner inte igen beskrivningen alls. Jag har jobbat på förskola som det heter sen 80-talet någon gång. Och jag känner inte att jag var där för att demonstrera hur män är eller att jag var där för att jag var speciellt kvinnligt kvoterad. (1:07:30)

Det spelar liksom ingen roll vilka argument eller vilka bevis som presenteras, det kommer att vara som att hälla vatten på en gås. Det kan alltid viftas undan med ”vi kan inte veta”, samtidigt som Marcus fortsätter att vara säker på massvis med saker som han känner för att veta. Att lära sig att tänka kritiskt handlar inte om att lära sig att ifrågasätta sådant som andra tror, utan att lära sig att vara lika kritiskt granskande av det man själv tror på, som mot andras teser. Tillämpar man dubbelstandarder, där man bekvämt accepterar sina egna teser, men tillämpar extrema standarder för att räkna något som stödjandes motpartens teser, då kan man tro vad man vill.

Att ge biologin märklig status

Gertrud säger att hon accepterar biologin som den är, samt att: ”Jag uppfattar inte biologi som normativt på det sättet. Det är egenskaper som bara ligger där, men jämställdhet är normativt.”

Gott så! Det är så det skall vara. Skilj på verklighetsbeskrivning och värderingar; vetenskapen sysslar med fakta, inte värderingar. Vilka konsekvenser en åtgärd kommer ha, är en fråga som kan studeras, men vilka former av konsekvens som till syvende och sist skall ses som önskvärda, det ligger utanför vetenskapen.

Men genusfolk har ofta märkliga inställningar till biologi. En är genomslag för det ofta närvarande politiserade tänkandet – att det inte får vara associationer mellan goda och onda saker. Så om något är gott och något annat är ont, får de inte associeras (t.ex. invandring gott och våldtäkter ont, får inte kopplas samman), och om två saker är starkt associerade, är det godheten hos det viktigaste som bestämmer godheten även för det mindre viktiga (t.ex. man får inte säga att ”invandringens kostnader” är något dåligt). Om naturen ses som god, och könsskillnader som av ondo, då kan man inte tillåta dem att vara sammankopplade, det skulle vara politiskt inkorrekt.

Men om man inte ser naturen som normativ, då kommer alltså Gertrud inte ägna sig åt att försöka koppla ihop naturen med det hon tycker är bra, och skilja den från det hon tycker är dåligt? Utan förhålla sig sakligt till den?

En annan märklig grej är att kräva att biologin skall vara absolut. Om den inte fullständigt dominerar alla andra faktorer, så att det efter hänsyn till mätbara biologiska faktorer inte återstår något överlapp mellan könen, kan biologin förkastas som en ickefaktor. Motsvarande krav ställs aldrig på sociala faktorer – där räcker det med att man kan konstatera att den har betydelse, för att det skall accepteras. Feminister som diskuterar biologins roll förhåller sig ofta till perspektivet av en absolut determinerande biologi, trots att det inte är någon som står för ett sådant perspektiv när det gäller psykologi. Gertrud:

Biologi determinerar inte vårt sociala vara. Det finns variation i vårt sociala vara över tid och över plats, utan att vi kan se att vi har motsvarande variation i biologi. Om biologi var determinerande skulle inte det sociala varat kunna ändras utan att vi kunde återspegla detta i biologin. Det testfråga jag brukar ha är: Är det någon karl här som har varit föräldraledig? Flera? Många? Hände det något med er? Påverkades biologin eller har ni en särskild biologi? Eller är det så att det är samhällets konstruktion att vidga mänskligheten och låta oss vara fullt ut människor? (16:30, min fetstil)

Vad försöker hon få sagt? Att gener inte ensamt determinerar alla våra val? Varför skulle hon säga det, när ingen tar en sådan position förutom motståndarkarikatyrer inom den feministiska diskursen? Är det ett fall av om-biologin-inte-är-absolut-kan-vi-strunta-i-den logiken?

Frågan är inte om vi har en absolut genetisk determinism, eller om generna är så irrelevanta att de kan ignoreras fullständigt, även om många feminister verkar vilja göra den uppdelningen. Nej, frågan är om generna bidrar till att forma oss på ett signifikant sätt, eller om eller om generna är så irrelevanta att de kan ignoreras. Det vetenskapliga stödet för att gener spelar roll är mycket övertygande. Feminister som Gertrud svarar med att bemöta en halmgubbe, att argumentera mot en av den feministiska diskursens nidbilder av vad det är som andra hävdar.

(Och svaret är ja, det hände något med de där männens biologi (om de inte hade en särskild dito). Generna kodar för öka mannens produktion av oxytocin när han umgås med gravid partner och (antagligen egna?) småbarn, och oxytocinet medför attitydförändringar. De flesta människor mäter dock inte sina hormonnivåer, och har för det mesta inte introspektionen till att inse den gradvisa förändring som sker, eller åtminstone inte till att inse att gener och hormoner är med i det, så de säger nej. Vill man begripa samspelet, som Gertrud säger sig vilja, då kan man inte strunta i viktiga faktorer. Och varför skulle genernas betydelse leda till variation i tid och rum, bortom genernas egen variation i tid och rum?)

[Gertrud] Det är en mänsklig egenskap att reagera på orättvisor. Det är ren biologi. (3:30)

Att det finns en rättviseinstinkt, det tror jag på, men bortom enkla frågor där vi har genetiskt drivna instinkter, beror vad man uppfattar som rättvist vilka värderingar man fått lära sig. Vilket beror på vad man är genetiskt driven att acceptera, men också på vilka åsikter som finns i den omgivande kulturen. Dessa värderingar har delvis drivits fram och valts ut av (andra människors) genetiskt drivna instinkter, men lite kraftigt att säga att hela memkomplexet är ren biologi. Varför skulle någon som ignorerar biologin hävda något sådant som ren biologi? All vår tankeverksamhet är beroende av att generna kodat för den biologiska hårdvaran för att tänka ut saker och ting, och intellektets benägenhet för tillkortakommanden som tidsinkonsistens och grupptänkande, de är där för att den hjärna som generna kodat för har sådana benägenheter; men det är likväl brukligt och rimligt att betrakta intellektets slutsatser som skilda från generna, från biologin. När vi uppfattar en ordning som orättvis, är det en kombination av en rättviseinstinkt och ett kulturellt memkomplex om vad som är rättvist.

Att känna igen och reagera på orättfärdighet är en mänsklig egenskap. Det är biologi. Att säga att orättfärdigheten är en naturlig ordning, det är däremot en konstruktion. (4:30)

Hmm? Det är samma rättviseinstinkt. De som blir upprörda över en ordning, och de som tycker den är riktig, kanske skiljer genetiskt i vilka värderingar de är benägna att anamma, och/eller så skiljer de sig i vilka memer de har exponerats för. Att säga att den ena inställningen är biologi, och den andra konstruktion, är mycket märkligt.

Är det en fråga om att det man vill ha som något gott beskrivs som biologi, medan det man vill förändra kallas för konstruktion, för att betona föränderligheten? Jämför med när Marcus sa:

Germund, du vill ju att det skall vara olika. Peter också. Och jag och Gertrud vill väl kanske inte att det skall vara det. Och istället för att säga ”vi vill ha det så här”, så säger vi ”Det här är biologi”. Eller ”Det här är socialt”. Det är inte samma sak. Där pratar vi inte om vetenskap längre, där pratar vi om politik. Det är inte samma sak. (1:08:45)

Skall man förstå Gertrud på det viset, att hon kallar något hon tycker om för biologi, medan det hon vill förändra för konstruktion?

Jämställdhet är absolut baserat på vår kloka biologi. Den stackars naturen som annars blir utsatt för alla möjliga övergrepp hela tiden. Det är som om den stackars naturen skulle dra upp några begränsningar. Det är människors behov av maktordningar och konstruktioner som drar upp begränsningarna. Att sedan konstruera teorierna, systemen, det är konstruktion däremot. (58:40)

Eh? När t.ex. brandkåren är mansdominerad, skall det ses som ett övergrepp mot naturen då? Eller snarare, när någon säger att det är genetiskt drivna könsskillnader som resulterat i könsskillnaden inom brandkåren, så är det påståendet ett övergrepp mot naturen?

Eller när någon säger att homosexualitet är något biologiskt, och att det helt enkelt inte finns något ens rimligt alternativ till att acceptera det, så är det ett övergrepp på den stackars naturen? Och att det är människans behov av maktordningar som som drar upp ”begränsningen” att vi måste acceptera homosexualitet? Utan detta behov av maktordningar hade det varit möjligt att genom omsocialisering ”bota” homosexualitet?

Jag tror inte Gertrud menar det så, i synnerhet inte det sistnämnda exemplet med homosexualitet; men att hon säger det ändå, för att framställa det hon tycker om som naturligt, och det andra, det hon vill förändra, som konstruktioner.

Låt oss ta ett längre citat, där hon får tala till punkt. Och detta är från hennes förberedda föredrag, inte något improviserat.

Det är en mänsklig egenskap att reagera på orättvisor. Det är ren biologi. Den andra slutsatsen är att politik som är byggd på principer som utmanar orättvisor, det är steget efter att ha upplevt orättfärdigheten. Sist kommer teori. Så först kommer erfarenhet, sen kommer politik, sist kommer teori på det här området. Vi börjar med det första: upplevda orättvisor. Eftersom tiden är knapp vill jag säga min slutsats med en gång, för jag tänkte det är kanske bäst att drämma till så det blir lite liv i luckan. Att känna igen och reagera på orättfärdighet är en mänsklig egenskap. Det är biologi. Att säga att orättfärdigheten är en naturlig ordning, det är däremot en konstruktion. Men det är hur man är inordnad i den konstruktionen, i den över och underordningen, som bestämmer vad vi vill göra. D.v.s. positioneringen driver vårt eventuella intresse att bryta den över och underordning som vi har känt av eller har erfarenhet av.

Är detta ett nytt fenomen? Nej, det är allmänmänskligt. Jag tänkte bara dela med mig av några föregångare, förebilder, som säkert många av er känner till, som visade att de reagerade på och visste att den plats som de var inplacerade i var en orättfärdig konstruktion.

Den första, Christin de Pizan, känner många till. Helt kort: hon levde för typ 600 år sedan. Hur uttryckte hon att hon visste att det var en orättfärdig konstruktion? Jo! Hon tackade sin lyckliga stjärna att hon blev änka vid 25. [skratt] Och när hon blev gammal, skrev hon, att hon har lyckosamt avvärjt alla friarförsök. Hon levde som änka och var glad över detta.

Ett annat exempel är Olympe de Gouges. Då är vi bara 200 år tillbaka i tiden, alltså under franska revolutionen. Hon visste också att det var en social konstruktion som var orättvis som hon levde under. Hon var den första som skrev fram tankarna om kvinnors mänskliga rättigheter. 1792. Dock tror jag inte att hon var nöjd. Jag tror snarare att hon var ledsen, när hon låg där på stupstocken och hörde giljotinen komma vinande mot nacken. Hon blev halshuggen. Så att kämpa mot en orättfärdig konstruktion kan kosta en livet.

Det är också så att idag har vi varenda dag i nyheter, när man i FN jobbar för kvinnors rättigheter, ständiga bevis på människans förmåga att känna igen en orättvis ordning. Då talar vår sanna biologi. (3:35)

Och från det efterföljande samtalet, där de pratar fritt:

[Peter] Gertruds reflektion är spännande. Den hamnar i nån situation där du säger att det finns en biologisk grund för att bedriva jämställdhetspolitik?

[Gertrud] Ja. Det tycker jag. Det var min andra tes. Utifrån den mänskliga förmågan att reflektera över sig själv i förhållande till andra – skapa tankesystem, politiska system – där man tänker sig att så här behöver det inte vara. Om vi tänker oss att det inte behöver vara så här. Förmågan att tänka sig hur det skulle kunna vara fast ingen någonsin har fått vara med om det. Jämställdhet är ett praktexempel på det. Det finns inget samhälle som någonsin har varit jämställt. (Såvitt vi vet, alltså). Det finns inget samhälle som har orka glömma bort att biologi är bara en skillnad men inte är en värdeskillnad. Finns inget sådant samhälle. Ingen av oss har tyvärr fått leva och växa upp i ett sådant samhälle. Så det kan jag säga. Jämställdhet är absolut baserat på vår kloka biologi. Den stackars naturen som annars blir utsatt för alla möjliga övergrepp hela tiden. Det är som om den stackars naturen skulle dra upp några begränsningar. Det är människors behov av maktordningar och konstruktioner som drar upp begränsningarna. Att sedan konstruera teorierna, systemen, det är konstruktion däremot. (57:35)

Nog för att det antagligen finns en genetiskt grundad rättviseinstinkt, men vad man uppfattar som rättvist är i stor utsträckning en fråga om kultur. Vid ett annat tillfälle pratade hon om att hon inte uppfattar biologin som normativ: ”Jag uppfattar inte biologi som normativt på det sättet. Det är egenskaper som bara ligger där, men jämställdhet är normativt.” Så varför då framställa feminismens syn på rättvisa som naturlig/biologisk?

[Gertrud] Men det är också så att jag fick mina äldsta barn på 80-talet, och det var precis de första åren då inte kvinnor, som hade fött barn, ansågs så överstimulerade av sin upplevelse att de behövde få lugnande medel. Som gammal idrottare har jag en stark känsla för min egen kropp och hur den reagerar. När jag hade fött barn första gången, kunde jag känna ett extremt påslag i kroppen. En extrem vakenhet, en extrem alerthet. Trots att det att föda barn är betydligt kämpigare än att springa 800 m [hon diskuterade tidigare om att kvinnor förr inte fick springa längre än så i OS]. Så trots det hade jag en extrem alerthet och vaksamhet. Det anser jag är ren biologi, ett rent biologiskt påslag. Men man kunde inte acceptera kvinnor som är alerta, om sig och kring sig, bevakar sitt barn. Utan då måste hon få lite lugnande. Så hon håller sig på mattan. Det är för mig skillnaden mellan att bry sig om biologi, och bry sig om en maktordning. Kvinnor har varit utsatta för maktordningar, men biologi kan användas på vilket sätt som helst. Det är makten vi bryr oss om, när vi sysslar med genus – genussystem – då kritiserar vi inte biologin. Vi analyserar inte biologin. Vi undersöker hur ett samhälle tillåter biologiska skillnader att få ett förklaringsvärde som leder till olika behandling, som på något sätt går att härleda till biologin som sådan. (1:11:40)

Det låter mycket rimligt att det skulle finnas en genetisk grund till påslaget hon pratar om. Det låter rimligt att det under evolutionär tid skulle ha varit fördelaktigt att modern var vaken och alert efter födseln, i en miljö där bäbisen i många fall var helt utlämnad till hennes försorg. Men på ett sjukhus, där medicinsk personal tar hand om bäbisen, har påslaget inte någon direkt funktion. Måhända påslaget förbättrar anknytningen? Men måhända det i onödan ökar skaderisken, att det är bättre att kroppen får återhämta sig. Frågan är, vad som är mest fördelaktigt? Ett genetiskt drivet extremt påslag i en sådan situation, eller ett intellektuellt drivet val att ta lugnande medel som åsidosätter det genetiskt drivna påslaget? Jag uttalar mig inte om vad som är svaret på den frågan, bara om vilken fråga det är som ska ställas. Någonting behöver inte vara rätt eller absolut bara för att det är genetiskt drivet. Det handlar inte om att ”bry sig om biologi” eller ”bry sig om maktordningar”, utan frågan är, vad är kostnaderna med att kringgå det genetiskt drivna påslaget, och vad är förtjänsten?

Biologin som man inte behöver lyssna på

Gertrud citerar Uppsala Universitet 1911:

Man kan inte säga att kvinnor skall ha rätt att söka professorstjänsten därför att de har ju ingen chans att klara det. Man ska inte vara sån att man ger rätten till folk, som en lek. Det är som att säga till elefanten ”Du får klättra upp i trädet, du är fri att klättra!”, fast alla vet att elefanter inte klättrar i träd. (11:40)

Och hon behöver backa ett sekel för att hitta den sorts motpart hon vill ha. Om hon var emot förespråkande av sexistisk lagstiftning generellt, alltså även när män drabbas, då hade hon kunnat använda aktuella exempel. Problemet är att de hade varit antingen feminister, eller i frågan allierade.

Det fanns en professor Öhrström där i Uppsala. Han var så skarp att jag ska citera. Han sa: ”De som hänvisar till naturen, verkar inte riktigt lita på den”. Och så sa han att: ”Det kvinnor icke kunna göra av naturen, det behöver man ju ej heller förbjuda dem.” (13:00)

Alltså, de som med hänvisning till naturen förespråkar kvotering för att uppnå den fördelning som de säger dikteras av naturen, de verkar inte lita på naturen. Sådan kvotering är omotiverad. Gott så.

Men notera att detta inte kan överföras till de som motsätter sig kvotering. Naturen kan inte hindra samhället från att t.ex. kvotera fram 50-50 kvinnor i brandkåren (eller rent av 100% kvinnor). Att motsätta sig en sådan kvotering genom att hävda att män uppvisat större lämplighet, att detta beror på genetiskt drivna könsskillnader, och detta bör tillåtas få genomslag inom kårens fördelning, att kvoteringen kommer innebära antingen sämre brandkår eller högre kostnad – sådan kritik kan inte avfärdas med att man ”inte litar på naturen”.

[Gertrud] När man pratar om biologi, då är saken den att biologi i samma stund kan poängteras, stereotypiseras, överdrivas OCH negligeras. I samma tid, i samma maktordning. Det är därför jag egentligen inte är så intresserad av biologi. För som sagt var, är det ren biologi, kommer den väl att tala till oss. Just att man kan använda det, överdriva det, och negligera det. (1:10:25, min fetstil)

Vad spelar det för roll om biologin ”talar”, genom att finnas till, om vi väljer att negligera den, som genusvetenskapen är så benägen att göra, och som Gertrud själv konstaterar att man kan? Om samhället bestämmer att gud hatar homosexualitet, och samhället därför kriminaliserar homosexualitet och försöker bota homos med elchocker, vad spelar det då för roll att biologin ”talar” genom att finnas, medan samhället negligerar den? Är det inte bättre om samhället är uppmärksamt på relevanta omständigheter, och kostnaderna för att försöka kringgå dem, även om omständigheterna skulle vara biologiska till sin natur?

[Marcus] 2010 har vi inget riktigt behov av de manliga nyttovärdena. Det finns väldigt lite som man måste vara man för att göra. Så mannens värde i framtiden måste hänga på någonting annat än att alla män har någonting gemensamt som behövs som ingen annan än män har. Det måste finnas ett värde i sig. Eftersom det inte gör det så blir det kris. Där är vi nu. Jag skulle vilja säga att vi lever i dag i en tid då genusdelningen egentligen saknar en rimlig nytta. Vi lever i en tid då gruppidentifikation med alla andra av samma kön blir poänglös. Och där det finns mycket för männen att vinna på att befrias från det här. Även om det innebär en viss privilegieförlust. Jag tror att det är någonting som vi borde försöka oss på. Men om det inte går då? Tänk om testosteronet står i vägen? ”Det som är av naturen”, som Öhrström sa, ”det behöver vi faktiskt inte oroa oss för”. (50:00)

Det Öhrström hävdade enligt Gertrud, var att vi inte behöver lägga påbud och resurser på att driva fram en fördelning som är motiverad av könens relativa fallenhet och villighet. Den fördelningen skulle uppstå ändå om vi testar för fallenhet. Citatet sa ingenting om att det inte går att kvotera och driva igenom fördelningar som kraftigt avviker från vad som annars hade uppstått.

Men Marcus verkar tro att detta skulle betyda att det är kostnadsfritt att driva igenom vilken fördelning som helst, bara för att man känner för det, utan hänsyn till underliggande biologi. Att det går bra att driva igenom att politiker och företagsledare skall vara 100% män, införa kvotering för att säkerställa det, och sedan säga, att det går bra och är kostnadsfritt därför att ”det som är av naturen behöver vi inte oroa oss för”?

Visst, det är inte den fördelningen han vill driva fram med allehanda påbud. Han vill driva fram en annan fördelning. Likväl gäller att ju villigare samhället är att ignorera kostnaderna för att försöka skapa en sådan avvikande fördelning, desto större kan kostnaderna bli. Hur stora skall kostnaderna för förnekandet av biologins betydelse tillåtas bli?

Mer om genusvetenskapens förhållande till biologi: https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/

Written by bittergubben

5 juli, 2015 at 21:20

Svensk skola: Flickanpassad utan pojkhänsyn, eller könsneutral med destruktivt maskuliniserade pojkar?

with 2 comments

Det finns två konkurrerande narrativ om varför pojkarna har problem i den svenska skolan. Den feministiska versionen, som är att det är pojkarnas maskulinitet som är problemet, att vi har socialt konstruerade och destruktiva maskuliniteter som leder till antipluggkultur.

Den antifeministiska versionen, som är att man nedvärderar pojkar och manlighet, har anpassat undervisningen för flickornas relativa resultat, och har flickan som norm; och att detta bland pojkarna leder till alienering, motkultur, och dåliga resultat.

Detta är huvudsakligen en fristående genomgång av min syn på skolans misslyckade inställning till pojkarna (och som sådant ganska långt), men kan även ses som en fortsättning på den debatt som startades av Csaba Bene Perlenberg (http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2650571-csaba-bene-perlenberg-de-forlorade-pojkarna), och är där ett bemötande av Charlotte Vainios inlägg (https://charlottehitochdit.wordpress.com/2015/03/21/lite-mer-om-betyg-genus-och-skolan/), som även bemöts av Ninni (http://genusdebatten.se/mitt-svar-till-charlotte/) och Erik (http://genusdebatten.se/pojkar-skolbetyg-och-konsskillnader-mitt-andra-svar-till-charlotte/).

När jag skriver t.ex. ”feminister hävdar si”, så menar jag inte att alla feminister tycker si, utan att det finns en feministisk struktur, där de flesta feminister som är drivande i den frågan hävdar si, och att de inte verkar få motstånd från feminister i övrigt i den frågan.

Vad som avses med ”flickanpassning utan pojkhänsyn”

De flesta feministiska invändningar verkar bygga på missuppfattningar om vad som avses, så jag tänker försöka vara pedantisk. Som exempelfrågor kommer jag diskutera en klassgemensam faktor, lärarens volym, och en där det är naturligt att individanpassa, urval av böcker att läsa.

Hur hög och tydlig behöver lärarens röst vara? Det är ansträngande att lyssna på en röst som är för låg, man orkar inte göra det särskilt länge. Man tröttnar och tanken vandrar. Och om de ändå inte hör vad läraren säger, så börjar några elever att prata, vilket gör att fler får svårt att uppfatta lärarens tal. För effektiv undervisning behöver lärarens röst vara tillräckligt hög och tydlig för att eleverna skall kunna uppfatta den utan ansträngning.

Fördelning bland pojkarna över var den gränsen går, och motsvarande för flickorna, är förskjutna i förhållande till varandra. Vid låg volym har flickorna lättare för att uppfatta tal än pojkarna.

Om vi flickanpassar utan pojkhänsyn, beaktar vi bara flickornas behov, och lärarens volym blir tillräckligt hög för att flickorna skall höra bra. Denna volym vore dock inte särskilt väl anpassad för den del av pojkarna som föredrar betydligt högre volym.

Om volymen anpassas till hela elevgruppen, så att vi även beaktar vilken volym pojkarna behöver, blir lärarens volym högre.

Leonard Sax skriver om könsskillnader i hörsel, och ger ett antal exempel på uppmätta skillnader (han förespråkar rent av könsuppdelad undervisning, även om han inte ger något belägg för att könsskillnaderna skulle vara stora nog för att motivera det, var nu den gränsen går): http://www.mcrcad.org/2010-Sax-hearing.pdf

[S]uccessful teachers in all-boys classrooms often have discovered on their own […] that most boys are more attentive and more engaged when the teacher speaks in a louder tone of voice. These teachers are also more likely to allow boys to tap their fingers or pencils on the desk.

The existence of sex differences in Stevens’ n creates a problem for the coed classroom. If the teacher speaks more loudly, some girls may complain that the teacher is shouting. If the teacher speaks quietly, some of the boys may drift off and daydream.

Från feministiskt håll bemöts bara förespråkande av könsuppdelad undervisning, och man argumenterar utifrån att enda alternativet till deras vision – att det inte finns några relevanta könsskillnader alls – är att man tror att alla pojkar är på ett sätt, och att alla flickor är på ett sätt, utan variation inom grupperna, och utan något överlapp mellan könen.

Men den egentliga kritiken – att det finns statistiska skillnader mellan könen, och att om undervisningen anpassas till fördelningen av egenskaper, preferenser, och behov som finns hos flickorna, då kommer undervisningen att passa dåligt för en del av pojkarna – den positionen brukar den feministiska diskursen nästan aldrig förhålla sig till.

Om du tar vinkeln att det ”bara” är för en del av pojkarna som skillnaden mellan lärarens volym och vad de skulle behöva, blir så stor, att det blir ett signifikant faktor för dem, och att det emellanåt även är någon flicka som är lika drabbad – beakta då att detta bara är en fråga bland många andra. Om man gör samma sak i flera olika frågor, så kommer en pojke i genomsnitt att drabbas av betydligt fler dåliga anpassningar, än den typiska flickan. Om ena könet görs till norm, och det andra ignoreras, så kommer det ignorerade könet att påverkas av detta. Effekten förtas inte av upprepade påpekanden om att det är variation inom grupperna och överlapp mellan dem; att presentera det som motargument innebär att angripa en halmgubbeversion av motståndarens argument, en halmgubbeversion som förnekar att det finns variation inom grupperna och överlapp mellan dem. Det är en halmgubbe som får tröttsamt mycket fokus i den feministiska diskursen.

Antagligen är bullernivå vanligen ett större problem i de flesta svenska skolor, vilket drabbar alla elever, måhända flickorna mer än pojkarna. Om skolan har dålig disciplin, inte engagerar eleverna och läraren håller för låg volym, ökar risken för stökiga elever. Vi kan väl säga att flicknormen drabbar flickorna också?

Lärarens ljudnivå är svårt att individanpassa (även om det går genom att eleverna får hörlurar …), men även när vi betraktar något som är lätt att individanpassa, uppstår ändå frågan hur bra man är på att anpassa till olika former av behov. Är man bättre på de behov som är vanliga inom vissa grupper, medan behov som främst finns inom andra grupper blir försummade?

Olika elever har olika preferenser för vilka texter de tycker är kul. Det är lätt att låta varje elever välja vilken bok de vill läsa, så att valet är enskilt. Men om valet görs inom ramen för ett urval som görs av skolan, t.ex. inom ramen för ett klassbibliotek, så kan det urvalet lämpa sig bättre för en del elevgrupper än för andra. Har man bra med texter som tilltalar även pojkar?

Rapporten ”Me Read? And How!” sammanfattar vad man i Ontario kommit fram till i ett projekt för att främja pojkars läsande (http://www.edu.gov.on.ca/eng/curriculum/meRead_andHow.pdf, min fetstil):

Inquiry teams found that boys, especially those with special needs, required high-interest reading material (material that held a strong interest for them), from easily accessible, short texts to longer, more challenging selections. […] For younger [boys], topics such as cars and trucks; hockey, soccer, and wrestling; ghosts; cooking; animals; and science proved popular. Adolescent boys preferred materials that dealt with music and sports, biographies, and books that presented issues related to drugs, relationships, gangs, bullying, history, science, and ethics. These materials fed boys’ curiosity about the world and their interest in making meaning of their lives. While many schools noticed a tremendously positive response to graphic novels, there were also a number of schools where this was not the case. Teachers found that common reading choices in the classroom included fiction featuring action, mystery, and fantasy; detective fiction; fiction about real-life problems; and comic books about superheroes, as well as non-fiction forms such as how-to books and information books. […] A significant number of school teams reported the successful use of books in series, first to engage boys and then to propel them into further reading. The team from Arthur Meighen Public School suggests,“If a novel is popular, look for a sequel or another novel by the same author.” Series books, with their predictable plots and characters, hook the boys and at the same time reinforce their knowledge and experience of literary elements such as plot, characters, and settings and their understanding of the features and conventions of these texts. Boys who were allowed to exercise some choice around their reading selections and writing topics showed increased motivation and engagement.

Ninni sågar nationella provet i svenska 2013, som utgår från genusperspektiv och kvinnoämnen: http://genusdebatten.se/skolverket-bedriver-politisk-indoktrinering-nationellt-prov-i-svenska-arskurs-9-vt13/

Oavsett om man menar att könsskillnader beror på könssocialisering, biologi eller en mix av biologi och könssocialisering, så är dessa texter saker som killar som grupp inte är intresserade av! Intresse påverkar vår läsförståelse då det är lättare att koncentrera sig på en text som man finner intressant.

Rick kommenterar:

Som tonåring tillhörde jag den rätt lilla grupp pojkar som inte ställde sig främmande till att läsa skönlitteratur. Jag noterade redan då att flera av mina vänner bland pojkarna inte skulle ha hållit i ett skönlitterärt verk ens med tång, men det var aldrig ett problem i kompiskretsen att jag läste. Därför kan det verka [förvånansvärt] att flera av dessa pojkar sedermera blev män med gott språköra och ett flytande skriftspråk.

Saken är nämligen den att de läste, men de läste allt möjligt annat än vad skolan insisterade på – och då talar vi om den finländska skolan på 1980-talet, dvs. en skola utan genusfanatism. Pojkarna kunde få sitt språk genom tidningarnas sportsidor, faktaböcker, och diverse manualer. Många gånger är språket där faktiskt mer variationsrikt än i dussinromaner.

Ninni instämmer, och konstaterar att läsintresse inriktat på facklitteratur inte ses som lika fint, och exemplifierar med länk till: http://www.svt.se/kultur/bok/maktens-man-vill-vara-trakiga

Maktens män läser säkerligen ohyggligt mycket text, men frågan är vad de läser. Det är företagsrapporter och utredningar – inte romaner. Det är i mångt och mycket ett allmänt manligt beteende. De läser mycket annat, som facklitteratur och manualer, men upplevelseläsningen finns inte längre. Även om det förstås finnas lysande undantag, säger Horace Engdahl.

Jag har själv en stark preferens för facklitteratur över romaner. Visst, det finns flickor som tycker om aktion, äventyr, och facklitteratur, och det finns pojkar som hellre läser känsloorienterade böcker, men det är likväl en statistisk skillnad mellan könen, vilka som föredrar vilka böcker. Att skillnaden inte är absolut betyder inte att den inte existerar.

Att flicknormen kommer funka ok eller rent av bra för många killar, och att den kommer passa dåligt även för en del tjejer, förtar inte att den passar dåligt för fler killar än tjejer. Ponera att i en given fråga, så är flicknormen ett problem för 20% av killarna och 5% av tjejerna, och att det är det typiska utfallet i 20 frågor. (I inlägget antipojkskolan listas 20 punkter: https://bittergubben.wordpress.com/2011/06/15/antipojkskolan/). Killar kommer drabbas av i genomsnitt fyra frågor, tjejer av i genomsnitt bara en. Siffrorna här är tagna ur luften, men principen kvarstår – en skola som flickanpassas utan pojkhänsyn är inte en jämställd skola. I vilken grad en skola är flickanpassad respektive pojkanpassad är empiriska frågor som inte bara kan viftas undan.

Detta innebär inte att kräva könsspecifik undervisning

En vanlig feministisk invändning utgår från att de som kritiserar flicknormen vill att alla, enbart utifrån sitt kön, skall få en viss specifik undervisning, som inte tar hänsyn till individen, utan enbart könet. Vainio:

Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

Att begära att anpassningen av undervisningen lika mycket utgår från pojkars behov som flickors behov – t.ex. att ljudnivån anpassas till elevgruppen som helhet, och att klassbiblioteket även innehåller bra med böcker som tilltalar pojkar – det är som att kräva att alla flickor skall ha en könsspecifik höjd på sina stolar, och att alla pojkar skall ha en annan könsspecifik höjd på sina stolar?

Huh? Är det de enda två alternativen? Att antingen ignorera skillnaderna och avvisa varje begäran om anpassning med hänsyn även till pojkars behov, eller att tro att det inte finns någon variation inom grupperna och kräva könsspecifik undervisning?

Varför är feminister så måna om att bemöta och invända mot positionen, att könsskillnaden är så stor att det inte finns något överlapp mellan könen, i frågor där knappast någon hävdar något sådant? Varför är den positionen så otroligt intressant att feminister ständigt måste bemöta den även i debatter där den inte har någon som helst relevans? Det är som om feministerna lever i en åsiktsdikotomi, där man antingen har deras åsikt, eller den åsikt de betraktar som alternativet; som att man antingen förnekar könsskillnader, eller också anser man att människor skall behandlas utifrån sitt kön snarare än sina egenskaper.

Men ingen förespråkar att det skall ges ett nationellt prov i svenska för flickor och ett för pojkar, utan kravet är att provet som ges inte skall domineras av texter som nästan bara tilltalar ena könet.

Vi begär inte att det skall finnas ett klassbibliotek bara för flickor och ett som bara pojkar får läsa från, vi begär att man vid urvalet av böcker skall ge samma tyngd till pojkarnas behov och preferenser som till flickornas.

Och läraren bör anpassa sin volym med hänsyn till elevgruppen som helhet.

Detta innebär inte att pojkar är sämre

Vainio:

Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

Det handlar inte om att sänka kraven, utan om att anpassa undervisningen. Om läraren pratar några decibel högre, och klassbiblioteket har fler fakta och actionböcker, eller någon av de många andra anpassningarna, så handlar det inte om sänkta krav, utan om en undervisning som anpassats lika mycket till pojkars behov och preferenser som till flickors.

Alltså, man kan säga att det är en fråga om att sänka kraven på vissa egenskaper, preferenser och beteenden, men det är inte en sänkning vad gäller läroplanens krav på kunskapsinnehåll. Jag vet inte om jag någonsin har sett någon jämställdist förespråka sänkt ambitionsnivå för vad eleverna skall lära sig i skolan, däremot tvärtom, har sett flera förespråka höjning, och det är även min position.

Man bör anpassa undervisningen till de elever man har så att de når så långt som möjligt. Att ställa krav på dem att de skall vara som flickor, när detta inte är produktivt för att hjälpa eleverna att nå sin potential, det är inte en kravställning som man skall ägna sig åt. Att kräva flickattityder, att kräva anpassning till flicknorm, är inte att vara för jämställdhet.

Skall skolan utifrån flickornas förmåga till det, ställa krav på att kunna sitta still under långa tider utan rast och rörelse, och till mängden självständigt arbete utan lärarstyrning? Eller skall man anpassa undervisningen för bästa resultat? Långt stillasittande och den självständiga undervisningen, de försämrar resultaten för både flickor och pojkar, även om de totalt sett drabbar pojkar mer. I synnerhet den självständiga undervisningen drabbar svagpresterande elever – pojkar, invandrare, de från hem utan studievana. Vi får både en sänkning av resultaten, och en ökning i skillnaden mellan hög och lågpresterare. Varför skulle vi vilja ställa krav på sådant vis, när utfallet blir sämre?

Vainio:

[D]et finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har.

Det är feminismen och genustänket som drivit fram flicknormen i skolan. Så länge genustänk i praktiken är ekvivalent med att eftersträva att flickorna skall vara norm, så är det rimligt att skylla på genustänket.

Och vi säger inte att pojkar är sämre, vi hävdar att pojkar och flickor är statistiskt olika, och att skolans flicknormer passar bättre för flickorna än för pojkarna.

Pojkar mognar senare, och det är nästan säkerligen biologiskt, är det rimligt att utifrån det säga att pojkarna är sämre? Nej, men vi lever i ett samhälle där könsskillnader aldrig får presenteras som att pojkar är bättre – för då är det jätteunken manschauvinism och kvinnohat. I ett debattklimat där feminismen är hegemonisk i könsfrågor, får man säga att könsskillnaden i skolresultat beror på antingen könsnormer, eller på att pojkar är sämre, men man får inte säga att flickor är sämre. Så de påståenden som görs offentligt som skulle innebära att ena könet är bättre, är av typen att kvinnor sägs vara bättre än män. Denna skillnad i inställning till påståenden som jämför könen, är en del av den feministiska jämställdheten.

Så när man bara hör påståenden om att flickor/kvinnor är bättre, men inte att pojkar/män är bättre, så beror den skevheten på vad som är tillåtet att säga i samhället. I ett jämställt samhälle skulle det vara ungefär lika många påståenden åt båda håll.

Men detta är ju en antifeministisk blogg, så här kan det sägas. Att homo sapiens har så lång barndom, att det tar så lång tid att bli vuxen, handlar inte om att kroppen behöver lång tid för att växa upp. För kroppen skulle det räckt med kanske fyra år. Det är hjärnan som behöver lång tid för att utvecklas – de många år som barndomen tar är en investering i hjärnans utveckling. Och evolutionen har kommit fram till att investera 1-3 år mer i pojkhjärnor än i flickhjärnor. https://bittergubben.wordpress.com/2011/09/04/flickor-mognar-tidigare-men-ar-det-nagot-for-kvinnor-att-skryta-over/

När man säger att flickor mognar tidigare, säger man i realiteten att inte lika mycket tid investeras i deras hjärnors utveckling. Är det egentligen att säga att pojkarna är sämre?

Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. […] Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

Vad är värst för pojkarna, att påtala flicknormen som gäller i skolan, eller att skolan har en flicknorm som får pojkar att vantrivas och misslyckas?

Ett misslyckande som oundvikligen leder till att pojkar uppfattas som sämre i skolan. Det är faktiskt inte bara förväntningar som påverkar resultatet; det är knappast mer än en förstärkningsmekanism, som tar av andra orsaker framdriva skillnader i resultat och ger dessa en boost. Att arbeta med den förstärkning som förväntningarna orsakar är inte fel, men fokus bör ligga på de underliggande problemen. Alltså skolans flicknorm.

Gener eller socialisering?

Ett standardargument från feminister är att avfärda sådana påståenden om könsskillnader, med att hävda att könsskillnaderna är socialt konstruerade.

Det debatteras hur mycket människors personlighet påverkas av genetiskt arv och miljö, eller biologi kontra socialisering. (Dessa båda uppdelningar är olika; den ena räknar biologisk miljö som miljö, den andra som biologi. Det kan vara lämpligare att istället dela upp i genetiskt/biologiskt arv, biologisk miljö och socialisering. Feminismens begrepp ”social konstruktion” verkar inbegripa det mesta av biologisk miljö, åtminstone för moderna samhällen.)

Bland riktiga forskare är och var positionen att båda spelar roll, och att det är svårt att fastställa hur mycket. Om vi inte bryr oss om könsskillnader, så kan vi säga en del med tvillingstudier, adoptionsstudier, och i vissa fall rent av med genetiska studier. Från ett gästinlägg hos politologerna, av docent Sven Oskarsson: http://politologerna.wordpress.com/2013/02/22/arv-miljo-och-politiska-attityder-och-beteenden

Genetikens roll för människors attityder och beteenden har varit en central fråga inom angränsande discipliner som ekonomi, sociologi och särskilt psykologi under ganska lång tid. Redan under 1970-, 1980- och 1990-talen visade ett flertal undersökningar att politiska och sociala attityder har genetiska rötter. Dessa studier genomfördes dock inte av statsvetare och fick inget som helst genomslag inom disciplinen. … [2005] publicerades en studie i American Political Science Review baserad på amerikanska tvillingdata som visade att åsikter utefter dimensionen liberal-konservativ till 30−50 procent kan hänföras till genetiska faktorer. … Den har sedan följts upp av studier från Australien, Danmark, Kanada och Sverige … Resultaten pekar mot att 40–50 procent av skillnaderna människor emellan i politiskt deltagande har sina rötter i våra genom.

Vidare:

En nyligen genomförd studie kring valdeltagandet i det svenska riksdagsvalet hösten 2010 med hjälp av information om drygt 2000 svenskfödda adopterade individer födda mellan åren 1965 och 1975 samt deras adoptivföräldrar respektive biologiska föräldrar använder denna metod. Resultaten visar att bland individer som har en biologisk mamma som röstade i valet ökar valdeltagandet med fem procentenheter (trots att flera av dessa individer inte ens känner till att de är adopterade). Samtidigt visar det sig att valdeltagandet bland individer som vuxit upp med en adoptivmamma som röstade i valet också ökar med fem procentenheter. … Men det går också att undersöka genetiska effekter på ett mer direkt sätt … en studie på svenska data om att den sammantagna effekten av ett mycket stort antal gener förklarar 25–30 procent av variationen i politiska och ekonomiska attityder – ett resultat som stämmer tämligen väl överens med tidigare tvillingstudier.

Därifrån blir det rimligt att anta att gener även har betydelse även för könsskillnader, men det är mycket svårare att kvantifiera – alla normala individer har både den genetiska effekten och den kulturella påverkan.

Vi kan konstatera att gener – mer specifikt om man har XX eller XY – påverkar huruvida man utvecklar testiklar, och nivåer på könshormoner. Man kan även konstatera att könshormoner påverkar personligheten, både på kort sikt, och på lång sikt; hormonerna påverkar hjärnans utveckling, och den effekten kvarstår även efter att hormonpåslaget försvinner. Det här gör det ju väldigt rimligt att tro att generna spelar roll, men ger inte någon praktisk kvantifiering.

Det finns vissa icke-typiska individer, där hormonnivåer mer liknat det motsatta könets, eller som är okänsliga för vissa hormoner, eller någon annan sådan effekt, men hur representativa är sådana individer?

Inom vissa frågor kan vi observera en könsskillnad i alla kulturer – t.ex. är män mer intresserade av teknikyrken, kvinnor mer av omvårdande yrken; och män är överrepresenterade när det gäller att utföra våldshandlingar. Detta funkar bara när generna effekt på könsskillnader helt dominerar kulturens effekt på könsskillnader, kräver att studier görs i massvis med kulturer, och inte ens då blir det någon kvantifiering, eftersom vi inte vet kulturernas genomsnittliga påverkan. Det kan ju vara så att en förkrossande majoritet av kulturerna kraftigt påverkar i en viss riktning.

Även om man kan konstatera att både gener och socialisering spelar roll, har man inte kommit på något bra sätt att kvantifiera hur stora deras respektive betydelse är.

Inom feminismen och den därtill hörande genusvetenskapen, tyckte man dock att problemet var enkelt. Eftersom de som försvarar olika behandling av män och kvinnor, hänvisar till biologiska skillnader – och hävdar att det är genetiskt drivet – och feministerna på den tiden förkastade könsdiskriminering – så vore det politiskt praktiskt för feministerna om några genetiska könsskillnader inte existerade. En avsaknad av genetiskt drivna skillnader mellan könen skulle ju vara användbart som argument mot de som vill ha olika behandling av män och kvinnor. I valet mellan å ena sidan intellektuell hederlighet och vetenskap, och å andra sidan det som gynnar den egna politiska agenda, så valde feministerna det politiskt korrekta, det som gynnar den egna politiska agendan. Så de hävdade, utan någon vetenskaplig grund, att alla skillnader mellan könen bara var sociala konstruktioner, i betydelsen genetikoberoende sociala konstruktioner.

Utifrån studier som påvisar socialiseringens betydelse, alltså att det inte bara är biologi, så hävdar de, helt orimligt, att detta visar att biologi är en icke-fråga. Enligt samma logik skulle varje studie som påvisar betydelse för biologi bevisa att socialisering är en icke-fråga.

De har fått ett ordentligt genomslag, även de som inte är genusvetare brukar anpassa sig till vad som är tillåtet att säga. Från http://www.bbc.com/news/education-31751667 (min fetstil):

But there are a couple of big conclusions delivered by the OECD’s education guru, Andreas Schleicher.

There is no ”maths gene”, there is nothing inherent about boys or girls doing particularly well or badly in different subjects.

If boys can do better than girls in maths tests in some western countries – and then girls in Shanghai can do better at maths than those western boys, it shows the variable factor is not gender, but those education systems.

Mr Schleicher says the study shows there is nothing innate, immutable or inevitable about gender differences in education.

There might be a blizzard of overlapping influences – self-confidence, parental expectations, society’s stereotypes, gender bias, school support – which can affect how young people behave.

But it’s nothing that is hardwired by gender.

Alltså, eftersom kulturella skillnader kan ha större genomslag i matematikfärdigheter än kön, så finns ingen genetiskt driven skillnad?

Det är inte så att genetiskt betingade skillnader är en del av den ”blizzard of overlapping influences” som de skriver om, nej, den uppsättningen utesluter genetikberoende eftersom genetiska könsskillnader inte helt dominerar.

Enligt samma form av logik så är det ingen av de faktorer de listar som borde kvalificera; ingen av dem dominerar.

Ebba Busch Thor, Kds nya partiledare, hävdade nyligen direkt att genetik inte är en bidragande faktor när det gäller könsroller. Detta efter att hon fått kritiska frågor om att hon för flera år sedan sagt att gener spelar roll. Som partiledare får hon hålla sig inom åsiktskorridorens väggar. (http://www.svtplay.se/video/2859219/partiledaren/partiledaren-partiledaren, vid 19:30, kan ses till 25 juli 2015):

– Om jag förstår dig rätt då, du tror inte att det är biologin, utan sociala konstruktioner, våra könsroller är skapade av vår kultur helt enkelt?

– Ja, en kombination av historia, hur arbetsmarknaden har sett ut bakåt i tiden och att det tar tid att ändra på, delvis förväntningar och också vad man själv ser att andra arbetar inom, tenderar att också inspirera till vad man själv arbetar inom. Så det är en kombination av flera faktorer. Men inte genetik.

Men spelar det någon roll om det är gener eller socialisering?

Om man ställer frågan, ”Om vi gjorde barnens sociala miljö helt könsneutral, skulle då de könsskillnader som är relevanta för skolan försvinna?”, eller någon sådan fråga, då är det relevant om skillnaden drivs av gener eller socialisering.

Men om du ställer frågan, ”Bör läraren anpassa undervisningen till elevernas behov?”, så blir det irrelevant om könsskillnaderna skapats av generna eller av socialisering.

Du har en klass där flickorna i genomsnitt föredrar en volym, pojkarna föredrar 6 dB högre volym. Om det som ger bäst resultat är att ta genomsnittet för hela klassen, så tycker jag att det är det som bör göras – undervisningen skall anpassa sig till elevernas behov, de elever som man faktiskt har, så att bästa resultat uppnås.

Men ponera att genusvetarna har rätt. Att om vi istället hade socialiserat pojkarna likadant som flickorna, så hade inte pojkarna haft grövre ben i innerörat, de hade inte föredragit en högre volym, utan samma volym. Och de skulle inte föredragit fakta och aktion över känslodrivna relationsböcker. Skulle det innebära att det blir moraliskt rätt att anpassa undervisningen som om pojkarna hade varit på det viset som genusvetarna hävdar att pojkarna skulle ha varit om de socialiserats annorlunda? Alltså att strunta i behoven hos de elever man faktiskt har?

Låt oss ta det ett snäpp längre. Ponera att en elev blir permanent hörselskadad efter att ha lekt med smällare. Hörselskadan är så allvarlig att han inte kan uppfatta normalt tal. Skall någon anpassning ske, t.ex. hörselapparat, eller att han överförs till en skola med teckenspråksundervisning – eller skall undervisningen bara fortsätta som förut? Hans hörselskada är ju inte genetisk, utan ”socialt konstruerad”, och då tycker ju somliga att undervisningen inte behöver anpassas. Eller alltså, somliga tycker att om pojkars avvikelser från skolans flicknorm är icke-genetisk, då behöver inte skolan ta någon hänsyn deras avvikande behov.

Oavsett vad som är orsaken till könsskillnaderna, så skall vi inte ha en flicknorm i skolan. Som jämställdist kräver jag att pojkarna och flickorna skall ses som lika mycket värda, skolan skall ta lika mycket hänsyn till pojkarnas behov som till flickornas.

Blir överraskad av att stöta på samma tanke i kunskapsöversikten hos Nationella sekretariatet för genusforskning (http://www.genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/kunskapsoversikt—konsskillnader-i-skolprestationer-och-pojkar-i-utbildning, från 2011):

[D]et innebär bland annat att man som lärare ställer didaktiska frågor till sig själv, till exempel – passar den här uppgiften både flickor och pojkar? Kommer flickor och pojkar att tilltalas på samma sätt av uppgiftens innehåll, det sätt den är utformad på? Eller att man frågar sig – passar det här arbetssättet både flickor och pojkar i den här klassen? Det här är inte det samma som att säga att flickor och pojkar per se är olika, utan att de på grund av samhällets könsnormer slussas in i olika sätt att socialt tränas att bli människa.

Alltså, även om vi inte är överens om huruvida könsskillnaden är biologiberoende, så ska skolan i vilket fall ändå anpassa sig till elevernas behov.

Standardskriptet är ändå att om någon hävdar könsskillnader, och att skolan försummar att ta hänsyn till pojkarnas behov, då avfärdas det som biologistiskt – och att anpassning är onödigt, eftersom biologi, enligt genusvetarnas teorier, inte spelar någon roll.

Flicknorm eller mansnorm?

Att vara normen är att vara det som saker och ting är anpassade till. Att vara normen är en fördel; att avvika innebär att saker och ting i många fall inte är anpassade till dina behov.

I ett samhället där i storleksordningen 95% är hetero, kommer det att vara normen. De flesta klubbar kommer vara anpassade till heterosexuella, eftersom de är så många fler – de är, tack vare sitt antal, de som är normen – och de homosexuella de som är minoritet, som har ett mindre antal ställen anpassade till deras preferenser. Ställena för heterosexuella kommer rikta in sig på olika musiksmaker, olika åldersgrupper, olika prisklasser, etc., medan många ställen för homosexuella helt enkelt är för homosexuella.

Om någon är i den introvertaste procenten av befolkningen, kommer vederbörande vara den avvikande – de flesta förväntar sig att folk inte är så introverta, och normer för social interaktion kommer normalt att vara anpassade till majoriteten – inte till den mest introverta procenten.

Många feminister hävdar att det i allmänhet råder en mansnorm; och påpekar t.ex. att de flesta framträdande roller i filmer är män, medan kvinnorna är undantaget; och att manskaraktärerna i allmänhet inte bara är män – de har roller bortom sitt kön, som t.ex. sitt yrke – medan många kvinnor ”bara” är kvinnor. Vainio:

Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg.

Så vad skulle mansnorm innebära i skolan? Jo, att man fokuserar på pojkarna och deras behov, man lägger märke till när något ställer till det för dem, man ser hur olika situationer passar eller inte passar för olika sorters pojkar, medan flickornas behov hamnar i skymundan. Precis som en manskaraktär i en film sällan definieras utifrån sitt kön, utan andra egenskaper, som yrke och personlighet, skulle man se olika kategorier av pojkar, och vilka hinder och utmaningar som finns för dem. Och precis som en kvinnokaraktär i en film riskerar att bli definierad utifrån sitt kön, att bara bli sedd som just kvinna, skulle flickan riskera att bara bli sedd som flicka, utan nyanseringar. Och precis som det är vanligt med filmer där att det finns underkategorier till ”manskaraktärer” som får lika mycket tid som hela kategorin ”kvinnokaraktärer”, så skulle den skolrelaterade diskursen ha flera underkategorier till ”pojkar” som var och en får lika uppmärksamhet för sina behov och preferenser, som hela kategorin ”flickor”.

Om det istället är så att man fokuserade på flickorna, och man ser sådant som drabbar dem, medan pojkarnas behov hamnar i skymundan, då kallas det för flicknorm. Eller snarare, det borde kallas det, på något magiskt sätt kallas även det för mansnorm?! Vainio om pojkarnas situation i skolan (min fetstil):

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

Alltså, om det är ett kön som man uppmärksammar, ser problemen för, och anpassar skolan till, medan man låter det andra könet ignoreras och deras behov hamna i skymundan, då spelar det ingen roll vilket kön man uppmärksammat och vilket man ignorerar, det kallas för mansnorm oavsett. När fokus är på pojkar, män, deras situation, deras behov, deras väl och ve, då visar detta att de är normen – för en grupp räknas som normen om det är de som samhället anpassats till; men när det istället är flickor/kvinnor som får den uppmärksamheten visar det att de är de avvikande, för att det är de grupper som räknas som avvikande som är de som får uppmärksamheten och som samhället anpassats till?

Det Vainio beskriver är i själva verket en flicknorm, inte en mansnorm. Det må råda mansnorm i de flesta biofilmer och historieböcker, men i genusämnet och i skolan råder kvinnonorm, inte mansnorm; det är flickor och kvinnor man fokuserar på, det är deras situation man ser, medan pojkar, män, och deras behov, hamnar i skymundan.

Notera att när männen är norm i filmerna, är det för att det finns så många fler regler för hur kvinnor får representeras, hur de får behandlas – de få kvinnorollerna är en negativ sidoeffekt av kvinnoprivilegier, se: http://mensrightssydney.com/2014/09/29/i-didnt-fail-the-bechdel-test-but-i-cheated-you-kind-of-have-to/ (som jag kom till via https://aktivarum.wordpress.com/2014/12/24/angaende-genusmatningen-av-kalle-ankas-julafton-och-bechdel-bluffen/)

Och när männen är norm i historieböckerna, är det inte en fråga om en nutida diskriminering, utan en reflektion av hur det var förr. När man skriver om regenter, uppfinnare, generaler, författare, upptäcktsresanden, revolutionär, etc. – så har historiskt en förkrossande majoritet av dessa varit män. Historieböckerna har alltså egentligen inte en mansnorm, utan en viktighetsnorm, de som har spelat störst roll är de som kommer med. (Och vill man att historieböckerna skall ägna säg en tredjedel åt vanligt folk, så borde väl hälften av dem vara män, för vanligt folk bestod till hälften av män. Eller skall historieböckerna ägna sig åt könsdiskriminering och förvanskning? Eller bara handla om vanligt folk?)

Men när flickorna är norm i skolan, så handlar det om att samhället bryr sig mer om dem och deras utfall, än det bryr sig om pojkarnas. Det handlar om att feminismen under flera decennier drev på att skolan specifikt skulle bry sig om flickorna. Numera har det börjats att uppmärksammas att den skola som den feministiska rörelsen drivit fram inte är jämställd, men det kommer ta ett tag att komma tillrätta med de sexistiska normer som den feministiska rörelsen drivit fram i skolan.

Och när kvinnan är norm inom genusdiskursen, så handlar det om den feministiska sexismen hos de som driver den diskursen – de driver att samhället anpassas till specifikt flickor och kvinnor. Om feministerna bara drev kvinnonorm inom områden där det står i kontrast till en existerande mansnorm, skulle det vara en sak; alltså när de pratar om könsfördelningar i filmer, historieböcker, och styrelser, så skulle motivet ha kunnat vara icke-sexistiskt; men det som den feministiska rörelsen har gjort i frågor som t.ex. partnervåld, utbildning, vårdnad, eller att specifikt kvinnor skall få bidrag för att organisera sig i genusfrågor, det kan inte förklaras på annat sätt än som ren sexism – allt skall anpassas till kvinnans intressen och behov. Kvinnan skall vara norm.

Man skulle rent av kunna kalla feminismen för kvinnonormism – den driver ju hela tiden kvinno- och flicknorm i alla frågor, oavsett om det i frågan normalt råder mansnorm, kvinnonorm, eller ingetdera. Den hävdar helt godtyckligt att det råder mansnorm – även på områden där det är männen och deras behov som är i skymundan, och det huvudsakligen är kvinnorna som allt anpassas till. Och utifrån den påstådda ”mansnormen”, så tycker de att det är rätt och riktigt att kämpa för att kvinnorna skall uppmärksammas.

Normfrågan är så central att vi tar den en gång till

De flesta nattklubbar vänder sig till heterosexuella, likaså dejtingsajter, romantiska filmer, förordningar, och rent av språket, med ord som mamma och pappa. Och detta utan att det påtalas att tjänsterna etc. är anpassade för de som är hetero, om inget annat sägs är det liksom självklart att deras behov beaktas. Det är sådant utbud som vänder sig till homosexuella som blir marknadsfört som sådant.

Dylikt benämner vi som heteronorm. Och när vi säger att det finns en heteronorm, är det just dylikt som avses. Ju starkare heteronorm, desto mer avvikande uppfattas det som, när någon sticker ut med något uppenbart homosexuellt maner. Jag parafraserar:

Heteronormen innebär att det heterosexuella ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur heteronormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av homosexuella romantiska filmer. Det heterosexuella var och är norm – det homosexuella undantaget.

Om vi istället har en homoklubb, så är det antagligen mer eller mindre homonorm därinne – det vore åtminstone absurt att hävda att där råder heteronorm:

– Varför spelar ni queer punk?

– Därför att det är heteronorm härinne!

– Men det är väl inte heteronormativt att spela queer punk?

– Jo, det är ju bara för att vi har heteronorm härinne på våran klubb som de heterosexuella hamnar i skymundan.

– Eh, alltså, att någon är normen innebär att saker och ting anpassas till dem. Att ni huvudsakligen spelar musik som inte vänder sig till heterosexuella, och även på andra vis huvudsakligen anpassar er till de som har annan sexualitet, det visar att det inte råder heteronorm härinne.

– Men förstår du inte? Vi har heteronorm härinne, det är den som gör att hetero är det normala och homos det avvikande. Ett av största problemen med heteronormen är alltså att det som har med homos att göra tenderar till att associeras med sexualitet. Det leder till att heteros inte har någon sexualitet och att de problem som kommer av att heteros i praktiken har lika många behov och preferenser som homos kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka de homosexuellas behov och preferenser för att de inte följer normen. Att den här klubben är homoanpassad beror just på heteronormen härinne – inte på avsaknad av densamma!

Nej, det är ingen som säger så. Det vore för absurt. Men likväl så inte bara händer det att feminister hävdar mansnorm i frågor där en kraftfull kvinnonorm råder – det är rentav, i de flesta sådana frågor, det normala bland feminister att hävda mansnorm. Och att den dåliga anpassningen till männen påstås vara ett resultat av denna påstådda mansnormen.

Hannah citerar Billing:

Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.

Hannah sammanfattar med: ”Mannen som norm döljer mannen som man.”

Jasså? Kan man även säga att: ”Heteros som norm döljer heteros som sexuella”?

Förvisso är det så att en viss uppmärksamhet riktas mot de som avviker från normen – på ett gruppfoto från ett ministermöte, där det bland idel mörka kostymer dyker upp ett par färgglada klänningar – där får de med klänningar en oproportionerlig uppmärksamhet, just för att de avviker – men de är knappast normen. I ett klassrum där 25 elever är etniska svenskar, och 2 är mörkhyade, så syns de mörkhyade tydligt, just genom sitt avvikande – men de är knappast normen. I ett klassrum där 25 elever sitter tysta, medan 2 elever springer runt och skriker, syns de två tydligt – de är avvikare, men inte normen.

De som är normen blir istället uppmärksammade i någon mer specifik roll, och man beaktar de behov och problem som är relaterade till den rollen. Alltså, den heterosexuella biobesökaren blir sedd som biobesökare, utan att sexualiteten blir en grej – den behöver inte nämnas. Vederbörande har alltså inte blivit sedd som heterosexuell, men har likväl blivit sedd, och anpassning till biobesökarens behov görs. Detta kan sägas dölja heterosexualiteten, men inte biobesökarens behov som biobesökare: filmer med heterosexuella relationer produceras. Den homosexuella biobesökaren kan tänkas få sin sexualitet uppmärksammad, som en demografisk nisch – men de flesta romantiska filmer, och de flesta relationer i andra filmer, kommer att vara anpassade till de heterosexuella biobesökarna.

Den som är normen kommer ha saker och ting anpassade till sina behov; den som avviker kan komma att uppmärksammas för att avvika från det vanliga, och uppmärksammas som ett problem.

Hur blir män och kvinnor uppmärksammade inom feminismen och genusdiskursen? För människor av vilket kön betraktar man deras olika behov i olika situationer, och ser deras väl och ve som sitt syfte? Och människor av vilket kön ses som avvikare, förövare, och problematiseras? Inom feminismen är kvinnonormen stenhård.

Hur blir pojkarna uppmärksammade i skolan? Som avvikare, som de som stör, som de som misslyckas? Eller som läsare som föredrar vissa böcker, utifrån vilken pedagogik som är effektivast för deras läsinlärning, etc.?

Hur blir flickorna uppmärksammade i skolan? Som avvikare, som de som stör, som de som misslyckas? Eller som läsare som föredrar vissa böcker, utifrån vilken pedagogik som är effektivast för deras matematikinlärning, etc.?

Visst, det har börjat svänga. Den feministiska normen att fokus skall vara på flickorna har veknat; när flickor har bättre betyg i alla akademiska ämnen så inser allt fler att ett sådant fokus inte har någonting med jämställdhet att göra, att det är dags att fråga sig vad pojkarna behöver. Men den flicknorm som feministerna drev fram i skolan kommer inte försvinna över en natt. Och det kommer inte ske genom att kvinnonormsrörelsen som skapat situationen får fortsätta att vara drivande. Kvinnonormsrörelsen är problemet, inte lösningen.

Kopplingen mellan könsskillnaderna i läsning och matematik

Från http://www.economist.com/news/international/21645759-boys-are-being-outclassed-girls-both-school-and-university-and-gap:

Some countries provide an environment in which boys can do better. In Latin America the gender gap in reading is relatively small, with boys in Chile, Colombia, Mexico and Peru trailing girls less than they do elsewhere. Awkwardly, however, this nearly always comes with a wider gender gap in maths, in favour of boys. The reverse is true, too: Iceland, Norway and Sweden, which have got girls up to parity with boys in maths, struggle with uncomfortably wide gender gaps in reading. Since 2003, the last occasion when the OECD did a big study, boys in a few countries have caught up in reading and girls in several others have significantly narrowed the gap in maths. No country has managed both.

Ulf T kommenterar ovanstående:

Alltså, om man hjälper pojkar med deras läs- och skrivsvårigheter får det de ‘oönskade’ resultatet att de presterar klart bättre än flickorna i t.ex. matte. Så kan vi ju inte ha det! Bättre då att skylla på manligheten och låta det vara.

Två diagram som illustrerar det, från: ”The ABC of Gender Equality in Education: Aptitude, Behaviour, Confidence”, Sid 153-155, http://www.oecd.org/pisa/keyfindings/pisa-2012-results-gender-eng.pdf, http://www.oecd.org/pisa/keyfindings/pisa-2012-results-gender.htm, jag har gulmarkerat Sverige och OECD-snittet.

mathvsread2012

Det ser ut att finnas en gemensam komponent, hur väl ett skolsystem är anpassat till respektive kön. Om ett lands skolsystem fungerar relativt dåligt för ett kön, syns detta i både läsning och matematik.

Sverige har ett relativt ojämställt utfall. Summerar man bägge axlarna får Sverige i storleksordningen -55, medan OECD-snittet blir i storleksordningen -26, alltså knappt hälften av Sveriges.

Förvisso ett diskutabelt sätt att räkna, men likväl en bra illustration av att utfallet inte är särskilt jämställt i Sverige, utan att utfallet tvärtom skiljer mer i Sverige än i de flesta andra länder. Vi har ensidigt fokuserat på den mindre skillnaden, den i matematik, men struntat i den betydligt större, i läsning/språk. Med resultatet att vi eliminerat den mindre skillnaden, och skruvat upp den större. Effekten är dubbelt ojämställd, istället för att det finns två skillnader åt olika håll, som väger upp, finns bara ett stort fett gap i språk, utan något som slår åt andra hållet. Feministisk jämställdhet.

Vainio:

Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

I diagrammet så har USA ungefär -31 och +5, så totalt -26; medan Korea och Japan båda har ungefär -24 och +18, så totalt -6. Min tolkning är att skillnaden är att svensk skola flickanpassats utan pojkhänsyn, medan Koreas och Japan antingen har mer av en pojknorm, eller också har de en studieanpassad flitighetsnorm som eleverna tvingas följa oavsett kön.

Men Vainio hävdar att det är en fråga om genus. Som om Korea och Japan är otroligt genusmedvetna, medan vi i Sverige inte har hört talas om sådant? Om genus är problemet, hur kommer det sig då att genusmedvetna Sverige har så stora problem? Om man accepterar att svensk skola har flickan som norm, då passar det med resultaten att säga att det är en fråga om genus. Men om man hävdar att mansnorm råder i svensk skola, hur får man då ihop det? Perlenberg:

Att gapet mellan flickor och pojkar är större i Sverige än i många andra länder är anmärkningsvärt, eftersom genus och feminism ibland verkar vara det enda som i dag tänks, andas och yttras i dagens debattklimat. Jämställdhetsfrågan är dock alldeles för viktig för att reduceras till en kvinnofråga. Det börjar nu bli tydligt att förväxlingen mellan feministiska frågor och jämställdhetsfrågor har gjort stor skada på en hel generation pojkar, som lämnats åt sitt öde.

Och notera att asiatiska länder med starka skolresultat, ofta har väldigt hårt styrda elever; de har väldigt lite egen frihet att uttrycka sin personlighet genom vad de väljer att studera. Skolan tilldelar dem vad de skall studera, när, och hur. De har alltså inte frihet att vara sig själva, vilket resulterar i att könsskillnader i preferenser inte slår igenom lika starkt i deras skolor som i våra, där eleverna har stor frihet att välja att flumma på lektioner och strunta i läxor.

Feministerna hävdar att könsskillnaderna bara orsakas av sociala normer, och att de vill befria oss från dessa normer, så att vi får ett ”normlöst” skolsystem utan könsskillnader. Som bevis för att det är möjligt, hänvisar de till de små skillnader i studieresultat som uppstår i skolsystem med stenhårda normer vad gäller när, vad, och hur som man studerar. Men även med en stenhård unisexroll, så får man ändå traditionella könsskillnader – tjejerna bättre i språk, killarna bättre i matematik. Och det skulle alltså styrka att man inte skulle få könsskillnader om man låter eleverna vara sig själva, så att dessutom könsskillnader i preferenser skulle få fullt genomslag?

Korrelationen mellan läs- och matte-skillnad syns också, dock otydligare, i diagrammet nedan över hur könsskillnadernas i läsning och matematik förändras mellan 2003 och 2012. Alltså, om ett skolsystem blir bättre eller sämre på att hantera ett kön, syns det i båda färdigheterna.

mathvsreadChanges2003to2012

Från de diagrammen så blir frågan, är svensk skola bra när det gäller flickor eller dålig när det gäller pojkar? Har den förbättrats när det gäller flickor eller försämrats när det gäller pojkar? Läsaren är säkert bekant med svaret, som diskuteras senare i inlägget – svensk skola har blivit mycket sämre, i synnerhet för pojkar.

Om det är genus som är problemet, så har alltså genus blivit betydligt värre i Sverige under perioden? Verkligen, har vi en skenande maskulinisering av svenska pojkar? Blir det inte rimligare att misstänka genusdiskurs och genuspedagogik, alltså saker som har blivit vanligare?

En annan intressant referenspunkt vore de amerikanska föräldrar som bestämt sig för att den allmänna skolan håller för låg kvalitet, och därför väljer att utbilda barnen i hemmet. När du som förälder undervisar dina egna barn, kommer du inte avfärda barnens behov för att de har fel kön, du är villig att sätta dig in i och anpassa undervisningen efter barnens behov, vare sig det är son eller dotter. Här borde alltså inte något kön bli privilegierat. Vilket gör det till en intressant referenspunkt för hur könsskillnaden i skolan ”borde” vara, om skolan anpassats lika mycket till båda könen.

Lite diskutabelt med siffror, eftersom det mesta är från organisationer som förespråkar ”home-schooling”. En vanlig kritik mot många undersökningar är att de inte är representativa för de som är hemskolade, eftersom deras deltagande i undersökningar är frivilligt. Och om en undersökning tar med de som är hemskolade för att de inte stod ut i skolan, något som disproportionerligt drabbar pojkar, skulle det kunna påverka utfallet. De siffror jag sett säger att könsskillnaden är mycket liten. Är det någon som har koll på det här området? Från http://feck-blog.blogspot.fr/2012/03/no-gender-difference-in-homeschooling.html

Home school students do exceptionally well when compared with the nationwide average. In every subject and at every grade level of the ITBS and TAP batteries, home school students scored significantly higher than their public and private school counterparts. […] No meaningful difference was found among home school students when classified by gender.

Composite Percentile Score:

    • 4th grade home schoolers: girls: 80 boys: 80

    • 8th grade home schoolers: girls: 79 boys: 80

Om det skulle vara rättvisande så är det anmärkningsvärt.

Notera att det är inte så att könsskillnaden i sig som är felet, den är bara ett symptom på ett underliggande försummande av ena könet, och det är försummandet som är problemet. Skolan skall sträva efter att så många elever som möjligt når så mycket av sin potential som möjligt, oavsett kön.

Skolans normhistorik

När Sverige gått över till enhetlig grundskola på 60-talet så hade flickorna bättre resultat i svenska och språkintensiva ämnen, pojkarna i matematik och naturvetenskap – och flickorna hade bättre snittbetyg. I utgångsläget fanns och syntes båda könen. Även om pojkarna var högljuddare, så var flickorna bättre i språk, och alltså mer vältaliga, och i allmänhet mer fokuserade på att etablera och upprätthålla sociala relationer. Påståendena om att flickorna inte hade någon röst, finner jag synnerligen osannolika. Vilka har i allmänhet störst genomslag för sina preferenser, de som ”representeras” av flera vältaliga elever, med goda sociala relationer med lärarna, eller de som ”representeras” av få sådana elever och dessutom några stökigt högljudda elever?

Den som prioriterar lika utfall, borde alltså redan i det läget i första hand fokuserat på pojkarna resultat i svenska; men den feministiska rörelsen drev fram ett fokus på enbart de ämnen där flickorna hade sämre resultat. Under 70-, 80-, och 90-tal, drev de en ensidig flicknorm, som dominerade debatten; pojkarna sämre resultat i svenska och i snittbetyg var icke-frågor. Det var flickorna som skulle ses, det var flickorna man skulle bry sig om.

Notera vad feministerna kämpade för – en skola där flickor skall ha bättre resultat i allt. De sa inte det explicit, utan säger att de kämpar för jämställdhet. Men om du har en skola där pojkar klarar sig bättre i vissa ämnen, flickor i andra, och flickor bäst totalt sett, och du då kämpar för att allt fokus skall vara på hur flickornas resultat skall förbättras så till den grad att det inte är några ämnen där pojkarna har bättre resultat, då kämpar du för en skola där flickor har bättre resultat i allt. En skola med feministisk jämställdhet i utfall.

Den feministiska rörelsen var framgångsrik. Politiska beslut, lärarutbildning, och skola, blev mer och mer anpassad till de flicknormer som feminismen drev. Under 90-talet började flickorna komma ikapp även i matematiken, och idag har flickor bättre betyg i alla akademiska ämnen. Den feministiska jämställdheten har uppnåtts i skolan. Det allra mest imponerande är att de uppnått detta hävdandes att de strävar efter jämställdhet. Att en skola, där ena könet har bättre utfall i alla ämnen, är en mer jämställd skola, det borde vara för absurt för att en rörelse skall komma undan med att hävda det, men feminismen lyckades.

meritvärdesfördelningKön

Graf över meritvärdesfördelningen (från SOU 2014:6, sid 128). Den illustrerar väl den feministiska jämställdhet som den feministiska rörelsen lyckades driva fram.

Det uppnådda resultat verkar inte helt stabilt. Även om folk accepterade en feministisk rörelse som implicit kämpade för att vi skulle ha en skola där flickor har bättre resultat i allt, så är det många som reagerar på att faktiskt ha en sådan skola. De börjar fråga hur skolan borde anpassas för att fungera för pojkarna. Att feministerna har uppnått en flicknorm i skolan har alltså lett till att flicknormen i skoldebatten har försvagats kraftigt, och det är rent av många feminister som erkänner det uppnådda resultatet inte är jämställt, att det är ett problem.

Det har också varit mycket positivt med de internationella jämförelserna. Tidigare hävdade feministerna hela tiden att flickornas resultat förbättrats, och att detta var bra. Jämförelsen gjordes bara relativt mellan flickor och pojkar, inom kohorter i Sverige. Men med de internationella studierna, blir det naturligt att ha hela gruppen som referens, och jämföra både pojkar och flickor med det internationella snittet. Och då syns tydligt att det inte är flickorna som blir bättre – tvärtom blir de påtagligt sämre, de har bara inte försämrats lika kraftigt som pojkarna. Detta har gjort det mer eller mindre omöjligt för feministerna att fortsätta med sitt tugg om att flickorna blivit bättre, och att förändringen är bra.

Det råder dock fortfarande en flicknorm i skoldebatten – standardsvaret är ännu inte att skolan även skall ta hänsyn till pojkars behov, utan att pojkarnas manlighet skall dekonstrueras. Att det som behövs är ännu mer feminism. Att den rörelse, som målmedvetet kämpade för att vi skall ha en skola där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen, att den rörelsen skall få ännu större genomslag.

Och naturligtvis är det så, att även de feminister som erkänner att den erhållna könsskillnaden i skolresultat är ett problem, de förnekar kategoriskt att feminismen på något som helst sätt skulle ha varit inblandad i att skapa situationen. Den feministiska rörelsens idoga kamp i riktning mot just en sådan skola som vi har fått, där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen, den kampen påstås inte ha något som helst att göra med det som uppnåtts, en skola där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen. Här finns inte någon kvinnonormism som drivit fram någon flicknorm, utan pojkarnas resultat i skolan är istället mansrollens fel, och mer genustänk är lösningen!

Värderingen av två olika sorters utfall

Det är anmärkningsvärt hur den feministiska värderingen av olika studieresultat har förändrats över tid. Betrakta två skolsystem:

I det ena, har flickorna bäst betyg i vissa ämnen, och totalt sett, medan pojkarna har bättre betyg i vissa ämnen, låt oss kalla dem pojkämnen.

I det andra skolsystemet, har flickorna bättre betyg i alla akademiska ämnen. Alla.

När skolan hade mixade resultat, och det alltså fanns pojkämnen, ansågs detta vara ett allvarligt samhällsproblem. Det var något som det var nödvändigt att komma tillrätta med, och den feministiska rörelsen kämpade för att transformera skolsystemet till ett där flickor är bättre på allt. Man värderade alltså att det var en mycket viktig skillnad på dessa olika resultat. Att en skola där flickorna är bättre i allt är mycket bättre än en skola där resultaten är mixade, att det är en mycket viktig skillnad.

Men efter att man uppnått det implicit önskade tillståndet, ses de två utfallen som mer eller mindre likvärdiga – man förstår inte att folk blir upprörda över det ensidiga resultatet. De undrar, varför en sådan uppmärksamhet nu, när flickorna hela tiden hade bättre resultat? Det har ju inte förändrats, flickorna var ju bättre hela tiden? T.ex. hos Nationella sekretariatet för genusforskning står det i en artikel (http://genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/-antiplugg—minskar-pojkars-chanser-till-jobb, publicerad i tidningen Genus, #2, 2011):

För en tid sedan skrevs det mycket i dagspressen om en sammanställning gjord av Lärarnas tidning, byggd på statistik från Skolverket. Den visade att pojkar i årskurs nio fick sämre slutbetyg än flickor i förhållande till vad de presterat på de nationella proven. Att undersökningen fick så stor uppmärksamhet beror förmodligen på att den bekräftade en annan, djupare debatt. Den som handlar om pojkars underprestation.

Det är inte något nytt att pojkarna halkat efter. Flickor som grupp har generellt sett presterat bättre än pojkarna så länge som de haft tillgång till utbildning på samma villkor. Från feministiskt håll ifrågasätts ibland om pojkars underprestation verkligen är ett problem, även om den är statistiskt belagd.

– Argumentet är att det ändå går bra för pojkar när de slutar skolan. Och det gör det ju. Betydligt bättre än för flickorna, om vi ser till möjligheter att få arbete, genomsnittlig livstidslön och så vidare. Det betyder förstås inte att det går bra för alla pojkar, säger Inga Wernersson, professor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet, och fortsätter med att påpeka att det också finns flickor som underpresterar, men att andelen är lägre än bland pojkar.

Enligt henne, är det mer situationen utanför än inne i skolan, som förändrat fokus i debatten, från de underordnade flickorna till de underpresterande pojkarna.

Alltså, man erkänner inte att det är påtaglig skillnad på ett skolsystem där utfallen är mixade men flickorna är bäst totalt sett, och ett där flickorna är bättre i allt. Feminister brukade se skillnaden som enormt viktig, men nu ses sådana utfall som så likvärdiga att NSGF inte riktigt förstår varför somliga bryr sig.

Lite cherry-picking från samma ”kunskapsöversikt” (http://www.genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/-ah-vad-coolt–, publicerad i tidningen Genus, #3-4, 2008):

Flickor har generellt bättre skolbetyg än pojkar idag, men skillnaden är enbart tio procent och gäller framför allt ämnena svenska och hemkunskap. Diskussionen om pojkars betyg är överdriven, anser Marie Nordberg.

– Det går bra för elever i Sverige. Man kan ju också se det som att flickor överpresterar i skolan. Flickor och invandrarkillar är de som har bäst betyg.

I andra texter ger de ett annat intryck, men man undrar ändå hur de tänker när de publicerar en sådan text? (Och vad katten menar de med att invandrarkillar har bäst betyg?!)

Vainio betonar också att flickor hela tiden haft bättre snittbetyg:

Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet.

Det som den nya feministiska skolan beskylls för är det skeva utfallet. Att flickorna har bättre resultat i alla akademiska ämnen, och att könsskillnaderna ökat i de ämnen där flickorna redan innan var bättre. Varför glida undan den frågan, och fokusera på att flickorna hela tiden hade bättre snitt, om det inte är så att man tycker att den förändring som faktiskt inträffat inte är så intressant? Om man tycker att en skola med mixade resultat, och en skola där flickor har bättre resultat i allt, är ganska likvärdiga, om flickorna hela tiden hade bättre snitt?

I det ovan citerade länkar Vainio till en metastudie:

Although year of publication was not a significant moderator, it requires some discussion in the context of a potential boy crisis. Specifically, boy-crisis proponents suggest that males have started lagging behind females in terms of school achievement only recently (Tyre, 2006). In our analysis, support for the claim of a boy crisis required findings of a significant positive relation between year of publication and magnitude of gender differences. This claim was not supported by the results for each content area and for the whole sample. Therefore, the data in the present sample, ranging in years from 1914 to 2011, suggest that boys have been lagging for a long time and that this is a fairly stable phenomenon. Accordingly, it might be more appropriate to claim that the boy crisis has been a long-standing issue rather than a recent phenomenon.

I den mån det stämmer skulle det innebära att den feministiska kampen för att flickanpassa skolan i själva verket var ännu mer extremt sexistisk. Om resultaten inte förändrats, så var den dåvarande feministiska kampen, precis som det vore att föra en sådan kamp idag. Om flickorna hela tiden hade så mycket bättre utfall som de har idag, varför i helvete var det då i flera decennier en sådan press på att skolorna skulle få upp flickornas resultat ytterligare? Om det inte ens fanns pojkämnen, och skillnaden i resultat då och nu inte har förändrats, skulle det bli löjeväckande att försvara den kamp som feministerna förde.

Jag har ingen koll på hur resultaten utvecklats i Nordamerika, som de har sina huvudsakliga data för. Även om de också har 45 effektstorlekar för Skandinavien, är jag skeptisk till att det gäller för Sverige, eller ens för Skandinavien. Det är besvärligt att jämföra olika undersökningars resultat över tid, eftersom de mäter olika färdigheter, i olika åldrar, och ibland i olika speciella urval. Bättre med undersökningar som upprepas över tid, eller att data avser någon form av helhetsbild, som t.ex. centrala prov.

Nedan från rapporten ”Könsskillnader i utbildningsresultat – Fakta, mönster och perspektiv”, Utbildningsdepartementet, ISSN 1650-3317, http://www.government.se/content/1/c6/03/29/24/25be4b9a.pdf

I tidigare prov i matematik (grundskolans och folkskolans standardprov) har pojkarna traditionellt haft något bättre resultat. Grevholm har redovisat mellan 0,1 och 0,3 standardavvikelser i skillnad till pojkarnas fördel i standardproven 1990 och 1991. Westin har med jämförelser av återkommande uppgifter i standardproven visat att flickorna hämtar in pojkarnas försprång under 90-talet.

Frågan om huruvida könsskillnader – eller utjämning av dessa – har förändrats över längre tid kan också relateras till ännu tidigare IEA-studier. Den första ‘science’-undersökningen gjordes 1970 och fyra olika populationer testades (årskurserna 3-4, 7-8, årskurs 9 i grundskolan samt gymnasieskolans/fackskolans avslutningsårskurser). Pojkarna presterade bättre i alla populationer och i alla ämnen (fysik, kemi, biologi). Könsskillnaderna var små i de lägre årskurserna och blev större i de högre.

Det har skett tydliga förändringar i könsmönstren från 70-talet och fram till i dag i de länder som berördes under seminariet: Finland, Norge och Storbritannien. Generellt kan detta sammanfattas så att där flickorna tidigare hade sämre resultat – såsom i matematik och naturvetenskap – har de kommit ikapp eller gått om pojkarna, och där flickorna tidigare hade ett försprång – såsom i språk och humaniora – har detta konsoliderats eller utökats ytterligare.

När pojkarna var bättre i vissa ämnen, betraktades detta som ett mycket allvarligt samhällsproblem, feminismen kämpade för att flickorna skulle komma ikapp pojkarna; man såg alltså skolsystem där pojkar är bättre i vissa ämnen, som mycket sämre än skolsystem där flickorna är bättre i alla akademiska ämnen. Och detta oavsett att flickorna hela tiden hade bättre snitt.

När vi nu har en skola där flickorna har bättre resultat i alla akademiska ämnen, då hävdas att ingen egentlig förändring har inträffat. Att de båda skolsystemens utfall är mer eller mindre likvärdiga med avseende på kön.

Skolraset

Med ett så här långt och allmänt inlägg om skolan, bör man väl även ta med en mer allmän beskrivning av utvecklingen. Det är påtagligt hur det är fråga om en allmän nedgång, skolan blir sämre. Länge fanns de som hävdade att det är ju bra att flickorna blivit bättre, något som de kom fram till genom att bara jämföra med pojkarna. Numera görs regelbundna internationella undersökningar, så istället för att jämföra bara mot pojkarna, jämförs det mot utfallet för ett stort antal länder. Och då framstår tydligt att flickorna inte blivit bättre, utan också backat kraftigt, men pojkarna har backat ännu mer. Och det har därigenom blivit ohållbart för feminister att hävda att detta är något bra.

Rapport om Sveriges resultat i internationella jämförelser sedan 1995: ”Grundskolan i internationella kunskapsmätningar – kunskap, skolmiljö och attityder till lärande”, 2014, http://www.skolverket.se/publikationer?id=3263

Nästan allt är kurvor pekar nedåt, enda undantaget är naturvetenskap i årskurs 4.

läsZtill2012 matteZtill2012

naturZtill2012

(Har strukit över ”matematik” där det skall stå naturvetenskap, tryckfelsnisse.)

Tittar vi ytterligare lite längre tillbaka finns ett läsvärt blogginlägg med ett antal anekdoter om hur skolan utvecklats över tid (http://www.gluefox.com/kontr/skola.shtm):

På mitten av 1980-talet presenterades en undersökning med titeln ”De tre förlorade åren” i matematiktidningen Nämnaren (nr 1, årgång 14, tryckår 1986), utförd av en lärare, Per-Yngve Hansson i Katrineholm. Denne hade låtit gymnasieelever lösa problem från den gamla skolans real- och studentskrivningar (examensskrivningarna) samt uppgifter i algebra från en matematikbok för realskolans årskurs 1 (svarande mot klass 7 idag). När det gällde problemen från matematikboken, klarade på 1950-talet 71 % av realskoleeleverna dessa (som alltså gick i det som idag motsvarar årskurs 7). 1984 klarade endast 38 % av eleverna i T2 (teknisk linje, årskurs 2) dem trots att de hade tre år mer matematikstudier bakom sig. T2-klassen hade dessutom fått träna extra på algebra innan de fick göra uppgifterna.

När Hansson, våren 1985, lät en N3-klass göra en realskrivning från 1955 (som alltså gavs i realskolans årskurs 3, vilket svarar mot årskurs 9 idag), blev resultatet följande; N3-eleverna fick bättre resultat på två av uppgifterna och sämre på fyra. Nästan ofattbart! N3-eleverna borde varit skyhögt överlägsna realskoleeleverna.

Men i de internationella undersökningar som gjordes framstår Sveriges resultat som dåliga redan på 60-talet. Från rapporten ”Internationella studier under 40 år – svenska resultat och erfarenheter”, http://www.skolverket.se/publikationer?id=1309

Matematik, FIMS 1964, med 13 länder, ”FIMS visade att svenska 13-åringar var bland de sämst presterande medan avgångsklasserna i gymnasieskolan visade medelgoda resultat.

Matematik, SIMS 1980, med 17 länder, ”svenska elever i år 7 uppvisade en i stort sett oförändrad resultatbild sedan 1964 i FIMS, dvs. prestationsnivån var låg bland 13–14-åringar men god eller medelgod på gymnasienivån. Vissa, men inte alla, av 1980 års resultat för 13–14-åringar var ganska dåliga jämfört med övriga deltagande industriländer. I aritmetik, algebra och geometri hade de svenska 13–14-åringarna sämst resultat tillsammans med Swaziland, Nigeria och Luxemburg. Däremot presterade de genomsnittligt inom övriga områden.”

Dessa dåliga resultat ledde till krafttag för att förbättra resultaten.

TIMSS 1995, med 43 länder, ”[Resultaten för 13-åringar] i matematik var bättre än tidigare års resultat. Sverige var ett genomsnittsland och fördjupade analyser visade att det bland 13-åringar skett en klar resultatförbättring jämfört med 1980.” / ”De svenska ”generalisterna”, dvs. elever i den avslutande årskursen på samtliga linjer/program i gymnasieskolan hade toppresultat i såväl matematik som naturvetenskap. De svenska ”specialisterna”, dvs. elever i den avslutande årskursen på naturvetenskaplig(t) och teknisk(t) linje/program hade goda resultat i matematik – endast två länder hade signifikant bättre resultat – och toppresultat i fysik.”

Bilderna skulle kunna förenas om svenska elever på 60-talet hade bra spetsfärdigheter, men var svaga i snitt; till 80-talet förlorades spetskompetensen bland eleverna, men snittet låg kvar. Sedan gjorde man ett ryck och fick upp snittet till 90-talet, men nu saknar vi både spetsen och snittet.

Skolrasets fyra drivkrafter

Tittar man på haveriet som helhet, så är det inte bara feminism och genusflum som ligger bakom; jag skulle rent av placera feminismen inte förrän på tredje plats. Jag skulle dock inte se det som att dessa drivkrafter slagit igenom i isolering, det är deras gemensamma kraft som slagit ut mer seriösa krafter.

Laguppställningen: Kommunaliserare, flumpedagoger, feminister , och friskoleförespråkare.

Det är en brokig skara, och många feminister protesterar nog mot att buntas ihop t.ex. med de som drev igenom friskolereformen. Jag säger inte att de här var samspelta, men jag säger att de hade det gemensamt att de inte brydde sig om skolans resultat, inte brydde sig om vilken didaktik som gör att så många elever som möjligt bemästrar så mycket som möjligt. Istället hade de något alternativ, som stod i konflikt med de som faktiskt brydde sig om skolans resultat. Tillsammans var de starka nog. Trots att de i allmänhet inte samarbetade, var det deras gemensamma kraft det som ledde till deras seger över deras gemensamma fiender. En seger via avskaffandet av Skolöverstyrelsen som agerat bromskloss och värderat skolresultaten, och via försvagningen av lärarfacken, som ledde till en avprofessionalisering av lärarkåren.

Från ”En kår i kläm” (http://eso.expertgrupp.se/rapporter/20096-en-kar-i-klam-lararyrket-mellan-professionella-ideal-och-statliga-reformerideologier/):

Den gamla skoladministrationen lades ned och en ny – Skolverket – byggdes upp. Den nya myndigheten var svagt bemannad och oerfaren och för att försäkra sig om att den skulle följa reformintentionerna tillsattes en av arkitekterna bakom reformidéerna, professorn i pedagogik Ulf P. Lundgren, som generaldirektör. Skolverket hade inbyggt i sig redan från starten att man skulle avhålla sig från att lägga sig i hur kommunerna skötte skolan.

De som drev kommunaliseringen, ville att kommunerna skulle kunna spara in på vad de kände för, och genomföra de reformer som de kände för. Kommunerna hade inte kompetensen för att utvärdera skolreformer, och det var orimligt att tro att alla kommuner, eller ens en majoritet av dem – eller ens några? – skulle kunna bygga upp en kompetens som motsvarade det som fanns inom statliga myndigheter. Om reformen genomförts som så, att kommunerna bara fått tillstånd att avvika från Skolöverstyrelsens tillbud – så att dessa reducerats till rekommendationer – så hade det varit en sak; men man lade ner myndigheten. Man inte bara tillät de kommuner som ville att ta över, man tvingade samtliga kommuner att göra det, oavsett hur ointresserade av skolfrågor de än var. Denna egenhet hos kommunaliseringen är oförlåtlig. Ingen seriös aktör skulle någonsin gjort på det viset, det förutsätter en likgiltighet inför konsekvenserna för skolans kvalitet.

Från ”En kår i kläm”:

Reformen [till mål- och resultatstyrning] var tänkt att skapa större frihet att utforma undervisningen på lokal nivå. Det är dock tveksamt om reformen fått detta resultat. Ur ett professionsperspektiv framstår det som mer sannolikt att en ny maktfaktor, kommunen, fördes in i bilden och upptog mycket av det maktutrymme staten lämnade ifrån sig. Komunerna var i stor utsträckning oförberedda på det nya ansvarsområde skolan innebar och saknade i allt väsentligt den kompetens som avvecklades i och med nedläggningen av Skolöverstyrelsens. Där staten i sina styrdokument hävdade att ansvaret för skolan nu decentraliserades till professionen lades den i realiteten över på en kommunal administration som var oförberedd på uppgiften och i stor utsträckning saknade kompetens för den.

Om flumpedagogiken skriver Per Kornhall i ”Barnexperimentet” (sid 78):

En annan aspekt är att Skolverket med tiden allt mer kommit att likna Skolöverstyrelsen. Orsaken är att det mesta som Skolöverstyrelsen gjorde helt enkelt var saker som behövs i en nationell skolmyndighet. Om skillnaden blev så liten, varför rev man ner en organisation och byggde sedan upp en verksamhet som till slut ändå fick nästan samma uppgifter som den gamla? Det ända som hände var att man rensade bort en mängd erfarenhet och kunskap.

Det finns emellertid skäl till nedläggningen av SÖ som inte syns i den officiella retoriken. Ett av dem var att man ville ge universitetspedagoger med stark ideologisk inriktning ett större inflytande över skolan. […] en linje inom pedagogiken som kallas progressivism eller konstruktivism och som historiskt har sina rötter i pedagoger som Piaget, Dewey och Vygotskij. Konstruktivismen betonar att människor själva skapar och konstruerar kunskap i samspel med omvärlden. I studiesituationer är konsekvenser av teorin ett ökat fokuserande på studenten snarare än på lärare och läromedel. Tanken är att undervisningens huvudsyfte är att stödja och underlätta studentens eget lärande.

I en fotnot:

I en publikation från Skolverket våren 2012 riktad till förskolelärare fördes också postkonstruktionism in i bilden. Den senare en teori som är något annorlunda än postkonstruktivism och är en avläggare till postmodernism och enligt Skolverket: ”… är ett alternativt sätt att tänka där man inte kan skilja den som lär något från det som lärs, eller från den fysiska miljön där lärandet sker. Allt förstås som sammanflätat och relationellt. … Det här kan förstås som ett ickelinjärt sätt att tänka där barns lärande tar sig nya vägar och sker sammanflätat med omvärlden, likt ett slingrande rhizom.” Vacker poesi, men vad menas?

Att det kallas för flum handlar mycket om att man inte intresserar sig för om det fungerar; man bara vill att undervisningen skall bedrivas på ett visst sätt, och producerar texter som förespråkar det. Kornhall (sid 86):

Socialstyrelsen publicerade 2010 en rapport där man undersökte hur många av svenska avhandlingar inom olika sociala forskningsfält som innehöll så kallade effektstudier. […] När det gäller pedagogik var resultaten nedslående. Av omkring 300 avhandlingar inom pedagogik innehöll bara sex stycken effektstudier av sådan kvalitet att de var användbara.

Om man gör ett stort antal godtyckliga reformer, utan att ha koll på om vilka konsekvenser de har, kommer många av dem att vara dåliga. Resultatet blir inte bra. Kornhall citerar en amerikansk rapport (sid 163):

Att besöka en genomsnittlig skola är lite som en arkeologisk expedition, bestående av att blottlägga lager på lager av initiativ som försiktigt deponerats i skolan under decennier: in lärobok om samhällskunskap med en vinkel som var poppis för tio år sedan, en undervisningsmetod som Jack och Judy kom tillbaka med från en fortbildning, den som skolförvaltningen gillade för sex år sedan och som fångade intresset hos den dåvarande rektorn, som naturligtvis slutade förra året och ersattes av en med en helt annan agenda. Men inget försvinner. Lagstiftarna lägger lag efter lag, läroplan efter läroplan skrivs. Det samlas i lager på lager tills det ser ut som den vikta sedimentära bergart som man kan se i vägbanken till huvudvägen som skär genom staden.

Nog för att en del gammalt försvinner med tiden; men var det något sämre, som det är bra att bli av med, eller något som var bättre, som gått förlorat?

Från ”En kår i kläm”:

Under lång tid har utbildningen av lärare varit ett redskap för skolreformering och det har funnits en tydlig trend mot att ersätta ”traditionella” ämneskunskaper med allmänna pedagogiska färdigheter. Kunskaper om hur man undervisar har betraktats som viktigare än det man ska undervisa om. En annan utvecklingstendens som haft stöd från delar av lärarkåren har varit att uppnå en gemensam lärarexamen med en enda lärarkompetens. […] Utjämningen har också appellerat till arbetsgivarna som sett framför sig en kommunal lärararbetsmarknad där alla lärare är utbytbara. En betoning av allmänna, pedagogiska färdigheter snarare än ämneskunskaper har gynnat en sådan utveckling: ”Alla är ju lärare”.

[…]

Den nya lärarutbildningen som infördes 2001 kan ses som ett försök att bryta ner den traditionella ämneslärarprofessionaliteten och skapa en ny pedagogisk läraridentitet utan särskilda ämneskunskaper. Utredningen [Att lära och leda. En lärarutbildning för samverkan och utveckling (SOU 1999:63)] betraktade lärarutbildningen som ett styrinstrument och ”ett medel för statens styrning av skolan” (s. 16). Utredarna har betraktat lärarens auktoritet och, tycks det, ämneskunskaper som problem snarare än som tillgångar. Det var detta som utredningen inriktade sig mot att undanröja och möjligen ersätta med en annan professionalitet. Ur ett professions-perspektiv är detta naturligtvis bestickande.

Feministerna värderade flickornas relativa resultat, snarare än skolans absoluta resultat. Som jämställdist vill jag att så många av eleverna som möjligt skall realisera så mycket av sin potential som möjligt, oavsett kön. Men för feministerna handlade det i bästa fall om att flickorna skulle realisera sin potential, alltså en gynocentrisk värdegrund, där det inte spelar någon roll hur det går för pojkarna; och i värsta fall om en misandrisk värdegrund där flickornas relativt förbättrade resultat är målet – vilket lika gärna kan beskrivas som pojkarnas relativt försämrade resultat. Det är matematiskt ekvivalent. Det fanns en värdegrund i skolfrågor som värderade pojkarnas relativa misslyckande som något positivt, även om det inte uttrycktes på det viset. Utifrån denna värdegrund är det helt naturligt att sträva efter en skola där pojkarna får sämre resultat i samtliga akademiska ämnen, och det är imponerande att man kunde komma undan med att hävda att man strävade efter jämställdhet, medan man hade den värdegrunden.

De som drev friskolereformen, hade en i mina ögon orimligt stark aversion mot statliga myndigheter, kombinerat med en naiv tro på marknadens effektivitet. En tro på att enskilda föräldrar på ett meningsfullt sätt skulle utvärdera skolornas pedagogik. Att ha skolvalet som drivkraft för utvecklingen, innebär att skolans kvalitet begränsas av den typiska förälderns förståelse för skolfrågor. Istället för specialister, som arbetar med det, och som läser de utvärderingar som gjorts, får man oinsatta som med sina vänner gör mer eller mindre oinformerade val utifrån vad som låter bra. Även om det står friskolorna fritt att pröva ny och bättre pedagogik, så kommer inte marknaden att driva det med någon effektivitet – det huvudsakliga kriteriet vid skolvalet är att ens barn hamnar i en skola med ”bra” elever. Friskolesystemet driver huvudsakligen segregering och betygsinflation, och den drar energi från alla inblandade. Den ger i princip skolor möjligheten att undfly andra dåliga reformer av pedagogiken, men en mycket bättre lösning på det problemet vore om man hade högkvalitativa reformer istället.

Det finns de som hävdar att friskolereformen haft en liten positiv effekt – att det finns en korrelation mellan ökande andel friskolor och resultat. De skulle antagligen motsätta sig att jag tar med friskolereformen i den här listan; men saken är att den här drivkraften var en så stark spelare i laguppställningen. De som drev intresserade sig inte för didaktik, annat än att staten inte skulle bestämma den, och tittade snett på fackföreningar eller deras roll som upprätthållare av läraryrket som en profession. De var därigenom motståndare mot den tidigare skolan, och med i laguppställningen.

Mot denna laguppställning – Kommunaliserare, flumpedagoger, feminister, och friskoleförespråkare – stod Skolöverstyrelsen som bromskloss. Den var inte perfekt, men den brydde sig om resultatet, åtminstone i någon mån. De hade kompetens och möjlighet att bedöma reformer, utifrån studier i Sverige och utomlands, och visste att om skolresultaten havererar så skulle myndigheten komma att få massiv kritik. Även lärarkåren har ett sådant incitament, och när de var en profession med yrkesheder så kunde lärarfacken bromsa dåliga reformer.

När skolöverstyrelsen utraderats (man inte bara lade ner den eller berövade den auktoritet, den utraderades), och lärarfacken förlorat sin ställning, så var fältet fritt. Det fanns inte längre något signifikant hinder för att skolpolitik drevs igenom av parter som inte brydde sig om resultaten i skolan, som inte hade kompetensen, och som inte behöver ta ansvar för hur resultatet blir.

Det är långa fördröjningseffekter; när man lägger om lärarutbildningen tar det 5 år innan nya lärare börjar examineras, ytterligare 5-10 år för att de skall bli vanliga i skolorna, och sedan ytterligare ett antal år innan de elever som examineras har gått större delen av sin studietid i en sådan skola. Så när man försämrar lärarutbildningen borde det ta ett decennium att se en betydande del av effekten, och kanske tre decennier att se full effekt. Detta innebär att försämringar i resultat som observeras nu mycket väl kan vara orsakade av beslut fattade på 90-talet.

Written by bittergubben

29 maj, 2015 at 17:20

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.