bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

WSJ och politism om Boko Haram

leave a comment »

En artikel i Wall Street Journal belyser Boko Haram: http://www.wsj.com/articles/the-kidnapped-boys-of-boko-haram-1471013062

Läs hela artikeln, nedan några citat saxat med dito från en typisk feministisk text på samma ämne, i det här fallet av politisms Nikita Feiz, från 2014: http://www.politism.se/genusfolket/276-skolflickor-kidnappade-och-salda-medan-vastvarlden-ser-pa/

WSJ:

In a forest of thorn trees somewhere far outside this city, the Boko Haram insurgency ran a boot camp for about 100 boys. Children as young as 5 years old learned to handle assault rifles and march through the woods in flip-flops. Their teacher was only 15. […] While the world focused on Boko Haram’s mass kidnappings of women and girls, the Islamist group was stealing an even greater number of boys. Over the past three years, Boko Haram has kidnapped more than 10,000 boys and trained them in boot camps in abandoned villages and forest hide-outs, according to government officials in Nigeria and neighboring Cameroon, and to Human Rights Watch, a New York-based advocacy group.

Politism:

Det har rapporterats sparsamt i västerländska medier om de 276 flickor som från en skola i delstaten Borno i Nigeria, för drygt en månad sedan, kidnappades av den islamistiska gruppen Boko Haram. Ledaren för terroristorganisationen, Abubakar Shekau har tagit på sig kidnappningen.

I en videoinspelning från terrorgruppen berättar Shekau hur skolflickorna ska säljas på marknaden för att giftas bort. Flickor ska inte studera, konstaterar han.

WSJ:

The group’s mass abduction of 276 schoolgirls from the town of Chibok in April 2014 grabbed global attention. The next month, it seized six villages in the nearby mountains and rounded up children in each location, with only scant coverage outside the Nigerian press.

A few months later, the group captured the town of Damasak, and with it, more than 300 students, most of them boys, age 7 to 17. The militants imprisoned them in a school, witnesses said. Their parents were held in separate rooms. For months, the children learned the Quran, according to witnesses, Human Rights Watch and Nigerian media accounts.

Eventually, Boko Haram left the parents behind and drove away with the children.

Politism:

När 276 skolflickor kidnappats och fortfarande en månad senare är under terrorgruppens våld utan att omvärlden ingripit och erbjudit sina resurser för att hitta flickorna är det svårt att inte dra slutsatsen om att västvärldens försäkring om att agera för flickors rättigheter plötsligt inte är lika självklar när det handlar om flickors rättigheter i ett land beläget i Afrika.

WSJ:

During a recent battle in the north of Cameroon, more than 100 screaming boys ran toward a fortified position, many of them barefoot and unarmed, and most were swiftly gunned down, Mr. Badjeck said. Soldiers found in many of their pockets packaging from the opiate tramadol, he said.

Politism:

Den här veckan står Nigeria som värd för Världsekonomiskt forum. Inget av de deltagande länderna har än så länge uttalat sig om kidnappningen eller uttryckt sin oro för förtrycket mot flickorna. Precis som flera länder under vinter OS i Sotji högljutt protesterade mot Rysslands antigaylagar borde flickornas rättigheter och kidnappningen tas på lika stort allvar och föranleda protester vid Världsekonomiskt forum.

Men när det kommer till flickors rättigheter tycks det helt enkelt råda en mentalitet om att hellre sopa dammet under mattan och låsas som att det inte finns där.

WSJ:

Recently, [Nigerian authorities] began offering amnesty, shelter and care for Boko Haram defectors, particularly those kidnapped into the group.

Very few boys are coming forward.

“There’s almost an entire generation of boys missing,” said Mausi Segun, Nigeria researcher for the advocacy group Human Rights Watch. “My guess is that a large majority of them will die in the conflict.”

Hur tror politism att man skall kunna ha trygghet och säkerhet för flickorna, när pojkarna inte har någon alls? Även om de är helt könsnarcissistiska måste de väl inse, att vill de skapa en bra situation för flickorna behövs bättre säkerhet även för pojkarna?

Written by bittergubben

8 september, 2016 at 21:27

Internationella mansdagen den 19 november uppmärksammas inte av Yorks Universitet

with one comment

Jämställdismbloggare verkar ha tagit semester från att diskutera jämställdhet, det handlar om massinvandring utan integration istället. Är väl också ett viktigt ämne.

Men jag upplever ändå töväder i feminismfrågan. Dels har Cassie Jayes film om mansrättsrörelsen blivit finansierad med råge, dels ser man allt oftare mansfrågor diskuteras utanför mansrättsbloggar. Ett illustrativt exempel är hur det har gått när Yorks Universitet nästan uppmärksammade den internationella mansdagen. De gick ut och sa att de skulle göra det, men det blev en massiv kritik från feminister, och universitetet backade, och konstaterar att de minsann skall ha sitt fokus på kvinnofrågor och inte uppmärksamma någon mansdag.

Kan låta märkligt att ta det som illustration på töväder i genusfrågan, men det hela har fått omfattande uppmärksamhet även utanför mansrättsrörelsen. Och det blir så tydligt vilka det är som tycker att det är fel att diskutera mansfrågor, som mäns självmord, deras utsatthet för våld och underprestation i skolan.

Det blir så tydligt vilka det är som hindrar att frågorna ens diskuteras. Vilka det är som säger att de inte har någon makt, men ändå kan förhindra att andra röster får tillgång till plattformar.

Och här har alltså inte försöken att tysta varit framgångsrika, utan flera plattformar har istället uppmärksammat det hela, vilket är mycket positivt. Framsteg!

A row has broken out at York University after plans to mark International Men’s Day on Thursday were cancelled following an outcry from staff and students.

The university had signed up to the event, which aims to highlight issues affecting men and boys, including the high male suicide rate, men’s shorter life expectancy and “the struggles that boys can face in getting an education”.

It has since been cancelled at York after students, staff and alumni signed an open letter to the university objecting to the event. However, a number of students are campaigning to reinstate the day, and accuse the university of sending out a message that “men’s rights are not important”.

http://www.theguardian.com/education/2015/nov/17/row-after-university-of-york-cancels-international-mens-day-event

However, following the announcement, more than 200 people signed an open letter to Lee and the university’s registrar, David Duncan, complaining the statement was ”crass” and fails to deal with the issues with ”sufficient nuance or understanding”.

The letter adds: ”A day that celebrates men’s issues – especially those outlined in the university’s statement – does not combat inequality, but merely amplifies existing, structurally imposed, inequalities. The closing remark – ‘gender equality is for everyone’ – echoes misogynistic rhetoric that men’s issues have been drowned out by the focus on women’s rights.

http://www.ibtimes.co.uk/international-mens-day-event-cancelled-university-york-following-complaints-1529140

A decision not to celebrate International Men’s Day at the university has been branded “disgusting” and “shameful”.

Senior bosses announced they had U-turned on the original promise to take part after receiving a letter signed by 200 students, academics and staff members.

But the decision, announced yesterday, has sparked a furious backlash on social media, with users accusing the university of going “against gender equality” and of being “ignorant to male issues”.

vidare:

“If you look at the theme for this year’s international men’s day, the main themes [are]: the higher male suicide rate; male violence such as male rape and domestic violence and the disadvantages facing males in the education system. These are vital issues and as somebody who has suffered from one of those I have listed, I can tell you such a day to raise awareness is very important.”

http://www.yorkvision.co.uk/news/university-branded-disgusting-and-shameful-over-decision-to-cancel-mens-day-celebration/17/11/2015

The University of York has announced it will no longer be celebrating International Men’s Day (IMD) on Thursday after staff, students, and alumni protested comments made by a member of staff.

Originally speaking out on the need for the institution to celebrate the day, Dr Adrian Lee – of the university’s equality and diversity committee – provoked fury after reflecting on issues that, he believed, had ‘an adverse impact on equality for men’.

http://www.independent.co.uk/student/news/university-of-york-cancels-international-men-s-day-plans-after-students-and-staff-protest-dr-adrian-a6737406.html

The University of York has issued an apology for having the audacity to observe International Men’s Day. The move comes after feminists complained that the event is not about them.

http://www.mrctv.org/blog/uk-university-forced-cancel-international-men-s-day-observance-because-it-isn-t-about-women

Finns också en kampanj för att de skall uppmärksamma mansdagen: https://www.change.org/p/university-of-york-yusu-university-of-york-celebrate-international-men-s-day

Uppdatering: missade Breitbart …

One needn’t buy into ‘manosphere’ identity politics or support the Men’s Rights Movement to recognise that men and boys are disproportionately affected by some social problems. The soaring male suicide rate in the west, which far outstrips that of women, is well-known, as is the growing problem of declining male mental health.

Other issues that overwhelmingly affect men, such as workplace fatalities and homelessness, are also well-documented. The widening gap in educational attainment between men and women is another area where men are falling behind. One would think that progressivism, a movement concerned with equality, would be eager to discuss the causes of, and solutions to, these inequities.

Not so.

 http://www.breitbart.com/tech/2015/11/17/the-university-of-york-doesnt-care-about-male-suicide/

Written by bittergubben

18 november, 2015 at 17:16

Politisk korrekthet som epistemologi, och ”The Red Pill”

with one comment

Epistemologi handlar om hur man får sin kunskap, hur man avgör vad som är sant. Principen att om det står i den här heliga boken som skrevs för 2000 år sedan, då är det sant; den principen är en epistemologi. En mer framgångsrik epistemologi har varit vetenskapen, som alltså är en uppsättning principer för hur man skall etablera vad som är legitimt att tro på.

Vardagsepistemologi

Den av oundvikliga ekonomiska skäl vanligaste epistemologin, är att tro på sådant som passar med det man redan tror på, och förkasta det som är inkompatibelt. Det finns helt enkelt så många möjliga hypoteser att förhålla sig till, att det inte går att lägga ansträngning på dem alla, och ens etablerade världsbild är ändå tillräckligt bra på att besvara dem. Om jag försöker gå rakt igenom betongväggen, kommer jag då passera rakt igenom, eller kommer den att vederlägga min lägesförändring? Utan att göra någon vetenskaplig studie för att bekräfta det utfall som jag skulle förvänta mig, utgår jag från att det intuitivt förväntade utfallet är det korrekta.

I frågor med enkelt observerbara utfall fungerar det bra. Men om frågan handlar om sådant som inte är direkt observerbart, t.ex. där man behöver en teori för att tolka observationerna, eller veta vad en annan människa egentligen tycker och tänker – blir vardagsepistemologi otillräcklig. Får man höra en historia, nyhet, studie, eller något som är kompatibelt med det man tror på är man relativt villig att acceptera det; men om det man hör är inkompatibelt, är man mer villig att förkasta det, letar efter minsta brist som kan rationalisera att bortse från det. Gör man detta med tillräcklig kraft kommer man fram till, att alla legitima historier, vittnesmål, studier, etc., allihop bekräftar ens världsbild; de enda saker som säger emot den är saker som är icke-legitima – oavsett om de är studier eller historier, så är de slarviga och vinklade, producerade av sådana som är okunniga eller har suspekta agendor.

Med vardagsepistemologin utgår man från det man tror på till att utvärdera nya bevis. Sedan noterar man att alla legitima bevis bekräftar det man redan tror på. Det blir ett cirkulärt beroende.

För en meningsfull granskning av sådant man tror på, måste man backa, och betrakta bevisen på respektive sida, och utvärdera respektive hög utan att beakta sin redan etablerade tro vid utvärderingen av bevisen. Om studier som säger något du inte tycker om utsätts för en grad av kritisk granskning, måste även de studier som säger sådant du tycker om utsättas för lika kritisk granskning. Om du accepterar svaga studier som bevis för det du tror på, men förkastar en starkare som motsäger den, så är det din värdering som är vinklad.

Politisk korrekthet

Problemet blir värre på gruppnivå. Personer med liknande världsbild går samman, och vissa åsikter får en skyddad status. Det är åsikter som ses som självklara inom gruppen.

I deras gemensamma diskurs blir texter som bekräftar den gemensamma tron accepterade och delade, medan de som inte passar utsätts för hårdare granskning, hårdare kritik och mindre spridning inom gruppen. Det enda alternativa texter som får spridning inom gruppen är de som är så dysfunktionella att de bekräftar gruppens nidbild av vad som är andra gruppers åsikter. Här hamnar individen i en miljö som själv tillhandahåller en mångfald av bekräftande vittnesmål, men väldigt lite motsägande, och det kan bli besvärligt för individen att genomskåda hur skruvad världsbilden är.

Hur bör grupper hantera det problemet? Vetenskapen har sitt svar, med metodologi och krav på att man skall sträva efter saklighet, för att minimera felet. Att det är viktigt att verkligen utvärdera alternativa förklaringar; det är oacceptabelt att missrepresentera dem för att kunna avfärda dem.

Sedan finns det den politiska korrektheten, som gör motsatsen – den bejakar det cirkulära. Att vara politiskt korrekt handlar inte om någon viss uppsättning åsikter – vilka åsikterna är varierar från grupp till grupp – utan det handlar om att man anser att texter som bekräftar de skyddade påståendena, de skall accepteras och delas, medan texter som vederlägger dem – oavsett om det bara ytligt framstår som inkompatibelt eller genuint är ett vederläggande – sådana texter skall ses som fel, de skall förkastas och får inte delas, de får inte länkas.

Förskjutningen här är att man inte längre behöver ens rationalisera förkastandet av vittnesmål och bevis som är på fel sida, man kan helt enkelt förkasta dem för att de är på fel sida, det ses som tillräcklig grund. Om generösa regler för invandring är det som skyddas, kan man producera och sprida rapporter som säger att invandringen är mycket lönsam, även om dessa har grova fel, medan mer sakliga sammanställningar kan avfärdas med att det är rasistiskt att komma fram till att invandringen inte är lönsam.

Feminismen kombinerar tron på kvinnans underordning med den politiska korrekthetens epistemologi. Sådant som framställer kvinnor som goda, kompetenta, och förfördelade (och män som onda, odugliga och privilegierade) blir accepterat och sprids, med väldigt låga krav på saklighet, medan sådant som motsäger den bilden kritiseras och avfärdas. Utan den skruvade diskurs som den politiska korrekthetens epistemologi skapar, skulle det inte gå att upprätthålla tron om att samhället underordnar kvinnan.

Drivkraften bakom den politiska korrektheten är nog mer att använda den som ett verksamt propagandaverktyg, den möjliggör effektivare påverkan på samhället i ”rätt” riktning. Men i praktiken så blir den till en epistemologi, som för de inblandade skapar och bekräftar tron på vilket ”rätt” som är rätt, en tro som skulle vara svår att upprätthålla om de inblandade ägnade sig åt att tänka kritiskt om det som de själv tror på, om de faktiskt satte sig in i alternativa världsbilder.

Så länge som en feminist tror på den politiska korrekthetens epistemologi, och håller sig inom feminismens diskursiva bubbla, där enbart karikatyrversioner av kritiken tillåts, är det hopplöst att övertyga henne om feminismens förljugenhet. De få gånger hon går utanför, läser ett seriöst inlägg som kritiserar feminismen, avfärdar hon det eftersom det oundvikligen innehåller många påståenden som inte stämmer överens med hennes världsbild. Och det är lätt hör henne att göra – inlägget är på någon blogg som det inte är tillåtet att länka till, eftersom det enligt den feministiska diskursen bara är hatare som skriver där.

The Red Pill

Cassie Jays film ”The Red Pill” skulle kunna vara en möjlighet att tränga igenom feminismens diskursiva bubbla? Jag hoppas det. Dels är det besvärligt för feministerna att förklara att feminister som faktiskt utvärderar kritikernas världsbild, ofta byter sida, dels skulle en professionellt producerad dokumentär, där de faktiskt får följa en sådan feminists resa, kunna ha ett helt annat genomslag. Det skulle vara besvärligare för feminister att avfärda.

Milo Yiannopoulos skriver om filmen på Breitbart (http://www.breitbart.com/big-hollywood/2015/10/26/the-red-pill-filmmaker-started-to-doubt-her-feminist-beliefs-now-her-movie-is-at-risk/):

Jaye has some heavy-duty credentials: she won the 2010 “best documentary” award at the Cannes film festival with her film Daddy I Do and sympathetically covered gay marriage in a second well-received documentary, The Right to Love: An American Family.

[…]

The underlying suggestion in all of this, of course, is that she has come to sympathise with the men’s movement and jettisoned a lot of received feminist wisdom.

As a result, Jaye has seen her funding dry up. One observer told Breitbart that grants and funding have been withdrawn and institutional support revoked.

[…]

Another source of resistance, she says, are, “People who don’t know anything about the men’s rights movement. The most common reaction amongst feminists is, ‘why are you giving them a platform to speak?’ I’ve lost track of the number of times I’ve heard that. Yet there are documentaries about the Westboro Baptist Church and about skinheads, yet they are so fearful of this topic, and I’ve started to figure out why.”

According to Jaye, without a successful funding campaign the film might not be made at all. “This film has been a journey that didn’t happen overnight. I hate the idea of it being shelved and collecting dust,” she says, adding that if it were still made, it would take 3-5 years without funding, after already being in the works for two and a half. The Red Pill campaign is currently at $26,500 against a $97,000 target, and will accept pledges through November 11.

Nu är kickstartern uppe i $45K: https://www.kickstarter.com/projects/cassiejaye/the-red-pill-a-documentary-film

PS. På reddit gruppen ”the red pill” verkar de också vilja att filmen görs … men av lite märkliga orsaker … (och de har märkliga uppfattningar om vad MRM anser om feminismen … https://www.reddit.com/r/TheRedPill/comments/3qa6js/kickstarter_for_a_movie_about_mens_rights_thats/):

That all being said, I also enjoy chaos and there is no doubt in my mind that this documentary is more of a lampoon than a fair shake for men’s rights. And I think it’s time that the fellas over there realize that playing to feminism’s hand is never going to pay off.

So if anybody has a spare dollar or two, you should fund the kickstarter. If you don’t want to or don’t like the idea, then don’t. That’s fine too.

That said, it’s a movie with our name on it, and if they paint us as the worst misogynists in the world, well, I get a half chub just thinking about it.

Från kommentarerna:

There are so many great outcomes. It portrays men’s rights well- we get exposure as MRAs try to distance themselves from us. It portrays men’s rights wrong- we get media coverage and a smear campaign (the best marketing). The lady takes the cash and never makes the movie – big hit for feminism, we get media coverage.

DS.

Written by bittergubben

26 oktober, 2015 at 21:54

Kickstarter för ”The Red Pill”

with 5 comments

Dokumentärfilmaren Cassie Jaye håller på att göra en dokumentärfilm om mansrättsrörelsen, och använder kickstarter för att få in kapital. ”We have to raise at least $97,000 in order to cover production insurance, editing expenses, archival footage licensing fees, video animation, film scoring, sound editing and mixing, color correction, music licensing, and mastering for final exhibition.”

En stor summa pengar, i synnerhet i MRM sammanhang, men skall man ha proffs till att göra ett proffsigt arbete så tar de väl betalt. Jag har inte sett hennes tidigare filmer, men utifrån omdömen om några av dem framgår att hennes signum är att låta båda sidor komma till tals, på ett sympatiskt sätt och med sina egentliga argument, snarare än att välja en sida och ge en vinklad presentation. Flera tidigare dokumentärer är prisbelönta.

Så vad kommer hon säga i denna film? Kan bara spekulera, men det verkar som att hon kommer låta även MHRAs komma till tals, på ett seriöst sätt. Jag har valt att göra en donation. Om en kickstarterinsamling inte lyckas, dras inga pengar. Så det är allt eller inget med om en insamling lyckas eller inte.

https://www.kickstarter.com/projects/cassiejaye/the-red-pill-a-documentary-film

Sneak Preview:

Paul Elam intervjuar:

Written by bittergubben

22 oktober, 2015 at 16:07

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

HögtVördadeKamratOlsson och de anonyma debattörerna

leave a comment »

1776 deklarerade de brittiska kolonierna i Amerika sin självständighet, och kriget varade till 1783. Under kriget hade de nya staterna bildat en konfederation, alltså ett samarbete mellan stater, men den var otillräcklig: det krävdes enighet mellan medlemsstaterna för att fatta beslut, konfederationen kunde inte stifta eller döma lagar på individnivå, och den kunde inte beskatta. Man ville därför reformera konfederationen, och höll 1787 en kongress för detta. Alla stater sände delegater, och var tydliga med att det bara handlade om att reformera konfederationen – deltagarna hade inte fått något mandat att föreslå bildandet av en stat. Men det var just vad de gjorde: de förslog den federala staten USA.

För att den föreslagna konstitutionen skulle bli verklighet, skulle den behöva ratificeras av staterna, och en allmän debatt följde om detta. James Madison and Alexander Hamilton, som varit delegater till kongressen, förespråkade ratificering. Men de publicerade sina texter anonymt, under pseudonymen ”Publius”. Även John Jay deltog under pseudonymen, med några texter. Texterna är kända som ”The Federalist Papers”:

[T]hese papers stand as perhaps the most eloquent testimonial to democracy that exists. They describe the ideas behind the American system of government: the separation of powers; the organization of Congress, the respective positions of the executive, legislative and judiciary. Constituting one of the key texts of the American Revolution and the democratic system created in the wake of independence, The Federalist remains essential reading for anyone interested in politics and government, and indeed for anyone seeking a foundational statement about democracy in America.

Lite hyperboliskt, texterna är över två sekler gamla, och de har åldrats; men likväl, att så gamla texter fortfarande har en relevans är imponerande. Och de publicerades alltså anonymt.

Although The Federalist’s writers were not identified in the newspaper series or in the published edition, word as to who was involved in the project got around pretty quickly, aided by hints dropped by the authors themselves. Hamilton and Madison each told Washington early on of his own involvement, and Madison told Edmund Randolph, the governor of Virginia, about himself and Hamilton. […] A French translation of The Federalist, published in Paris in 1792, merely confirmed what most people knew by then when it carried the names of the three authors on its title page.

(Konstitutionen ratificerades 1788, av 11 av de 13 staterna, och de resterande 2 staterna ratificerade den 1790.)

Och deras anonymitet var inget att bli förvånad över: ”The use of pseudonyms or unsigned articles in newspapers and pamphlets was standard practice at the time.” 

I dagens Sverige har dock flera debattörer, t.ex. HögtVördadeKamratOlsson, i samband med uthängningen av Julia Caesar, slagit fast att anonyma debattörer, såsom Publius var, är en styggelse mot demokratin.

”Nu finns det en person med namn som man kan ställa frågor till, som man kan kräva svar av, i en offentlig debatt. Det är väldigt viktigt att veta vem personen är som kommer med påståenden. Hon är en känd och mycket aktiv opinionsbildare, och nu är det möjligt att bedöma hennes argument utifrån vem hon är.”

”Med tanke på hennes stora inflytande och roll i den alternativa debatten på nätet har vi fattat beslutet om att hennes namn borde komma fram för att man ska kunna ha en öppen debatt

”Efter dagens artikel i Expressen vet vi vem som ligger bakom pseudonymen ”Julia Caesar” och debatten kan föras i öppen dager. Demokratin mår bäst så.”

”Sammantaget så gjorde vi bedömningen att hon är en så pass viktig makthavare och opinionsbildare, i den här växande alternativa offentligheten, att det är fullt rimligt att vi vet vem hon är, så att hennes argument kan bemötas, att hon kan ifrågasättas, att man kan föra den här öppna debatten, som man ska kunna göra i ett demokratiskt samhälle.”

Men varför skulle det inte gå att bemöta argument som presenteras av en anonym part? Om argumenten handlar om den anonyma personen själv, då skulle man behöva veta vem det är, för att kunna granska påståendena. Om personen själv är källa, kan det vara intressant vem det är för att kunna bedöma vederbörandes trovärdighet. Men om det personen gör är att argumentera utifrån andra källor (eller med påståenden som är verifierbara i övrigt), vad har då presentatörens privatliv för relevans? I bästa fall blir det en distraktion.

Jag och HögtVördadeKamratOlsson har olika epistemologier.

Å ena sidan, att olika tolkningar av verkligheten skall ställas mot varandra, man beaktar när de gör olika förutsägelser, och undersök vilken som stämmer bäst. Om någon gör ett påstående, som att ett antal studier kommit fram till ett resultat, och länkar till studierna, hur beror då bemötandet på om man vet vem personen är? Om vederbörande har misstolkat studierna, eller försummat andra, kan detta argumenteras lika tydligt även om vederbörande är anonym, och om vederbörande har rätt, på vilket sätt vederläggs det av att man känner vederbörandes sjukdomshistoria? Oavsett om debattören har rätt eller fel, är privatlivet irrelevant i sakfrågan.

Å andra sidan, man vet vad som är rätt, och om någon påstår något som är fel, så bevisar man att det är fel genom att häckla den andra till tystnad; man hänger ut detaljer från deras privatliv. Ha! Det bevisar att de har fel!

Även i frågor som trovärdighet, är uthängning i allmänhet inte relevant. När någon skrivit tillräckligt mycket, blir sakligheten i texterna ett bättre mått än skribenten privatliv. De gånger jag har trott att det stått fel i ”The Art of Computer Programming”, av Donald E. Knuth, och jag sedan gått till botten med frågan, har det visat sig att han hade rätt. 3-0 till Knuth. När jag väljer fråga och jag är enväldig domare. Så när jag läser något där, och tänker att nej, så kan det ju inte vara, är jag medveten om att jag inte hur som helst kan avfärda hans ord. Han är förvisso inte anonym, men hade lika gärna kunnat vara det; min värdering av hans ord bestäms mycket mer av att det står 3-0 än av vilka titlar han har.

Nu är inte Julia Caesar vare sig någon Publius eller någon Knuth, så jag kompletterar med en fumikofem och en WhenDarknessFalls, som balans. Fumikofem var en anonym, transsexuell, och feministisk debattör, som blev uthängd av antifeministen MedborgareX. Han blev kritiserad för det från de flesta håll, även antifeministiska. Om vi bortser från hans otyg med att ta med adresser, tycker HögtVördadeKamratOlsson att MedborgareX gjorde rätt? Att han gjorde det möjligt att debattera? Det tycker inte jag. Det går bra att bemöta andras argument utan att fokusera på deras person.

Den vulgära extremfeministen WhenDarknessFalls skrev tidigare under eget namn, och gjorde halvmesyrer när hon bytte till att vara anonym, så att hennes namn i vissa sammanhang framgick utan att man eftersökte det. Många, inklusive mig själv och bloggaren MiT, vet hennes namn, men använder sig inte av det. Tycker HögtVördadeKamratOlsson att detta är korkat, att fokus borde läggas på WDF:s privatliv? Att uthängning är det demokratiska alternativet som skulle möjliggöra att ifrågasätta hennes feministiska argument?

Som ett retoriskt grepp har jag låtit de argument som jag kritiserar presenteras via pseudonymen ”HögtVördadeKamratOlsson”. Personen är i själva verket inte alls anonym, utan helt öppen, med namn och bild. Innebär detta retoriska grepp att mina argument blir svagare än de annars hade varit? Vilka meningsfulla argument hade jag kunnat göra genom att dra in hennes privatliv och hennes sjukdomshistoria i det hela?

Madison, Hamilton, och Jay, var de odemokratiska när de valde att skriva anonymt som Publius? Omöjliggjorde de debatten? Vad i ända in i glödheta skulle HögtVördadeKamratOlsson sjukdomshistoria ha för relevans för att avgöra den frågan?

Nej, hela poängen när HögtVördadeKamratOlsson väljer att hänga ut Julia Caesar är att angripa personen. Debatten var hela tiden möjlig, det man möjliggör är mobbningen. Att låta svansen veta vem det är som ska hatas. Det är synnerligen oärligt av HögtVördadeKamratOlsson att låtsas att man har högre motiv än så, och det är tyvärr sådan oärlighet som man vant sig vid från svenska medier. Uthängningen handlar bara om att straffa. Antingen straffa Caesar för att hon har fel åsikter, eller i bästa fall för hennes egna uthängningar.

Written by bittergubben

17 september, 2015 at 19:03

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Värdegrundsdemokrater låter ändamålen helga medlen

leave a comment »

Marika Formgren, som mer eller mindre tvingats sluta som ledarskribent för att hennes åsikter inte ryms inom åsiktskorridoren, höll nyligen ett föredrag om värdegrundsdemokrater. Talmanus återges på hennes blogg: http://iloapp.marikaformgren.se/blog/www?Home&post=78

Enligt värdegrundsdemokrater finns det en samling åsikter – ”värdegrunden” – som en människa måste dela för att hon ska anses vara demokrat. Människor som inte delar hela värdegrunden är enligt värdegrundsdemokraterna antidemokrater. Sådana ”antidemokrater” ska enligt värdegrundsdemokraterna inte tillåtas att delta i det offentliga samtalet, de ska tystas så att deras farliga och antidemokratiska tankar inte smittar andra människor. […] Bara genom att tysta och censurera människor med avvikande idéer kan vi värna demokratin, menar värdegrundsdemokraterna. Ofta klär de denna uppfattning i andra ord, de förnekar förekomsten av en åsiktskorridor och talar istället om ”anständighet”, ”rumsrenhet”, ”människosyn”, ”intolerans”, ”farliga glidningar” och ”mörka krafter”. Vi ska inte låta oss förledas av dessa ordmassor. Vad värdegrundsdemokraten vill är alltid att tysta meningsmotståndare, att snöpa debatten, att slippa argumentera i sak och istället klippa tungan av oppositionella genom smutskastning, epitetsklistrande, guilt by association och giftskåpsstämpel.

Notera att det inte är en specifik värdegrund som avses, utan hur man förhåller sig till den:

[SD:s ledning] är värdegrundsdemokrater. De kritiserar förvisso den rådande värdegrundsdemokratin i Sverige, men de vill bara byta ut värdegrunden mot sin egen. SD-ledningen vill bestämma vilka författare människor får läsa, vilka sajter man får länka till, och tar sig rätten – precis som värdegrundsdemokrater som är vänster eller liberaler – att stämpla den som går utanför åsiktskorridoren med ”fascist” och ”extremist”.

(Jag är visserligen inte övertygad om att SD:s ledning är värdegrundsdemokrater, det viktiga är att de mycket väl kan vara det, bara med en annan värdegrund än den som är hegemonisk idag.)

Formgren ger tre förslag på hur problemet skall åtgärdas. Normalt instämmer jag i det mesta hon skriver, men dessa tre förslag imponerar inte på mig. 1) Att föräldrar hålls ansvariga för barnens fostran, bra, men löser inte problemet; ideologernas klåfingrighet med att fostra andras barn är ett symtom, och det är nog mer alienerande än effektivt? 2) Att lagbrott skall ses som mycket allvarligare än brott mot värdegrunden, ja, alltså, lagen är ju de delar av samhällets värdegrund som ses som tillräckligt viktiga för att formaliseras i lagar, men hur förhindrar det en åsiktskorridor? Är det inte bara att säga att samhällets åsiktskorridor inte ska ha väggar lika hårda som dess lagrum? Detta känns mer som en kritik av åsiktskorridorens hårdhet än som en åtgärd mot den. 3) Att politiker skall anpassa sig till folkopinionen? Nej, politiker skall ha integritet, egna moraliska övertygelser, och förespråka dessa; och folket väljer vilka politiker de ger förtroendet att leda landet. Problemet är inte att politikerna har åsikter som avviker från folkets, problemet är att åsiktskorridoren inte tillåter dem att ha andra åsikter än de som de har – annars åker de ut.

Mitt förslag är istället ett återetablerande/förstärkande av den politiska normen att ändamålen inte helgar medlen. Det är en norm som är nödvändig för att ett samhälle skall kvalificera som civiliserat och demokratiskt.

Ändamålen helgar inte medlen

Jag brukade ha föga förståelse för denna norm, den förefaller förvirrad: om inte ändamålen är det som helgar medlen, vad gör det då? Har man inte bara försummat att medlens lämplighet skall inkluderas bland ändamålen?

Det blir lite klarare i kontexten att folk inte är överens om vad som är ändamålen. Olika grupper tror på olika politiska lösningar, men ändamålet att vinna politiska maktkamper helgar inte destruktiva medel.

Om grupp A anser att, jämfört med politik B, så skulle politik A rädda tusentals liv och ge enormt höjd livskvalitet till folk i allmänhet, vilka medel skulle då vara helgade utifrån deras ändamål? Och om grupp B anser motsvarande, fast att det är politik B som är bättre än A, vilka medel skulle då vara helgade? Båda grupperna skulle tycka, att om det ger en signifikant förbättrad chans att det leder till rätt politik, skulle det vara ok att mörda några personer som är viktiga för fiendens chanser. Eller om samma sak kan åstadkommas genom mobbningskampanjer och trakasserier, så duger det lika bra. Eller genom att angripa de plattformar som tillåter motpartens röst att höras; om stora plattformar kan skrämmas eller skämmas från att tillåta avvikande åsikter kan dessa tystas.

Båda sidor använder destruktiva medel, båda förlorar på de destruktiva medlens effekter; och när vi får en segrare, är det den som med störst effektivitet använder sådana medel, inte den som har bäst argument.

I den mån ett samhälle är ociviliserat, och accepterar de som låter ändamålen helga medlen, där det är rumsrent att mobba och trakassera folk till tystnad i politiska frågor, i dessa samhällen kommer ideologiska grupper att använda sådana medel. Ju grövre medel som är rumsrena, desto grövre medel används. Politiken styrs av de som effektivast använder de medel som står dem till buds. Ju destruktivare medel som tillåts, desto större skada.

I ett civiliserat och demokratiskt samhälle gör man istället valet att inte acceptera att ideologiska grupper använder destruktiva medel i politiska konflikter. Man skall använda argument, hålla sig till sakfrågan. Sedan rösta i allmänna val, majoriteten avgör vilka som får förtroende att regera.

En del av problemet är att folk är så dåliga på att uppskatta hur stor sannolikheten är, att det som de tror på är sant. Grupper av människor är övertygade om att diametralt motsatta saker är absolut sanna. Från http://slatestarcodex.com/2015/08/20/on-overconfidence/:

Nearly everyone is very very very overconfident. We know this from experiments where people answer true/false trivia questions, then are asked to state how confident they are in their answer. If people’s confidence was well-calibrated, someone who said they were 99% confident (ie only 1% chance they’re wrong) would get the question wrong only 1% of the time. In fact, people who say they are 99% confident get the question wrong about 20% of the time.

It gets worse. People who say there’s only a 1 in 100,000 chance they’re wrong? Wrong 15% of the time. One in a million? Wrong 5% of the time. They’re not just overconfident, they are fifty thousand times as confident as they should be.

Så om man tror att ändamålen helgar medlen, kommer man dramatiskt att överskatta vilka medel som är helgade. Vem skulle vara villig att sabba någons liv om det är 20% sannolikhet att man har fel? Och i en ideologisk konflikt är det ju ännu värre, det är åtminstone en sida som har fel, alltså 50% – men båda parter är själva helt övertygade om att de har rätt. Alltså, de som tycker att deras ändamål helgar medlen skulle kanske fortfarande tycka att det är vettigt, men det är likväl ett starkt argument för att samhället inte skall acceptera att ideologiska grupper låter politiska ändamål helga destruktiva medel.

Hur bete sig om motparten beter sig destruktivt, och tillåts detta? Tit-for-tat är inte orimligt på individnivå, att mobbare får smaka på sin egen medicin. Att göra skillnad på å ena sidan, de som är civiliserade, och måhända under legitima omständigheter ger svar på tal, och å andra sidan de som är mobbare, som trakasserar civiliserade debattörer. Det är mycket mer upprörande när en saklig och civiliserad debattör blir mobbad, än när en mobbare får smaka på sin egen medicin – i synnerhet när det är en mobbare med stor plattform som får svar på tal från personer utan plattform.

Men det tenderar att bli tillämpat på gruppnivå, där folk själva bestämmer hur de skall gruppera motparten. Och den gruppering som för det mesta görs är att de som har den åsikt man inte tycker om hålls ansvariga för beteendet hos andra som har, i ens eget tycke, liknande åsikter. Som att dagens kritik av tiggeriet skulle vara fullt jämförbar med nazisternas politik (http://unvis.it/nyheter24.se/debatt/805796-sa-lika-ar-sds-och-nazitysklands-hets-mot-tiggare). Det krävs inte särskilt mycket ansträngning för att associera åsikter man inte tycker om till någon som missköter sig; även om man inte associerar så absurt som i länken ovan, har de flesta kontroversiella rörelser en svans, som missköter sig. Tycker man att tit-for-tat kan tillåtas på gruppnivå, går det då att hämnas på civiliserade representanter för en åsikt, bara för att det finns en svans. Om man i det läget accepterar tit-for-tat på gruppnivå, då kommer man i praktiken att bete sig, som om man allmänt förkastat normen om att ändamålen inte helgar medlen.

Och det tenderar att bli tillämpat med väldigt olika standard – man lägger märke till den andra sidans värsta beteenden, skriver om dessa i sin interna diskurs, räknar dem till fullo, utan hänsyn till några förmildrande omständigheter, och definierar gruppen som helhet utifrån det. Man betraktar till och med kritik i sakfrågan som trakasserier. Men den egna svansens dumheter bryr man sig knappt om. Den drabbar ju inte någon som man bryr sig om, vilket gör den lätt att ignorera, och eftersom man inte gör så själv har man ju själv inget ansvar för svansen. Har man en sådan dubbelstandard – och många har det – så blir ett accepterande av tit-for-tat i praktiken ett förkastande av principen att ändamålen inte helgar medlen.

Det är då viktigt att samhället reagerar, och tar i örat de som i praktiken agerar som att deras ändamål helgar medlen. De som offentligen tar ställning för mobbning och trakasserier, för att plattformar bara skall tillåta hegemonins åsikter att höras.

Åsiktskorridor: när det offentliga samtalet domineras av en grupp som anser att deras ändamål helgar medlen.

Written by bittergubben

26 augusti, 2015 at 18:29

Publicerat i Uncategorized

Biologi eller social konstruktion? Jag menar gener eller kulturella val?

with 2 comments

Ja, vi tar denna käpphäst ännu en gång. Via ett inlägg hos toklandet kommer jag till UR Samtidens inspelning av tre föreläsningar med efterföljande paneldiskussion, totalt 1h27min, ordnade av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund. http://urplay.se/Produkter/189821-UR-Samtiden-Kvinnligt-och-manligt-finns-det-skillnader-Biologi-eller-social-konstruktion

Deltar gör Gertrud Åström, f.d. VD för Ordfront, f.d. ordförande i Sveriges Kvinnolobby, och f.d. jämställdhetsutredare för regeringen. Hon är så genusmedveten att hon på sin wikipediasida benämns med pronomenet ”hun” (Seriöst eller felstavat? Även om det skulle vara en felstavning, torde det vara genusmedvetenheten som gör att ingen rättar, för hur kan man utesluta att det är seriöst?); Germund Hesslow är professor i neurofysiologi med en jämställdismkompatibel inställning i frågan; och Marcus Priftis, som är kemist, genusdebattör, och författare till boken ”Det otäcka könet”. Han har en så unket feministisk manssyn som boktiteln antyder.

Orden är inte ideala för debatten som förs. Istället för biologi, bör vi prata om det genetiskt drivna, och istället för sociala konstruktioner bör vi prata om, säg, intellektuella val, eller kulturella val. De sistnämnda termerna är inte klockrena, men betydligt närmare vad som i allmänhet avses.

Biologi formas inte bara av gener, utan även av miljö. T.ex. styrketräning inte bara ökar muskelmassa, det höjer även testosteronnivåer, med allt vad det innebär. Om t.ex. nyförlösta mödrar ges lugnande medel, så är mekanismen biologisk, men det är ett intellektuellt val.

Och social interaktion är inte oberoende av generna; vi har genetiskt drivna instinkter för att möjliggöra ett socialt samspel, och för att få det att fungera; generna kan alltså verka genom sociala interaktioner. Germund om huruvida man kan tala om en [genetiskt driven] rättviseinstinkt:

Människan är en social art. Människan är starkt beroende av samarbete med andra och har utvecklat egenskaper som underlättar det. I det ingår t.ex. att bevaka att inte vissa individer överutnyttjar det gemensamma. Det finns mycket sådant där som förefaller vara instinktivt. Man ser många av de här sociala beteendena hos apor, t.ex, och även hos andra djur, men framförallt hos primaterna. Mycket talar för att det har en [genetisk] grund, även om vi vet väldigt lite om mekanismerna. Så jag håller i princip med om att det finns någonting man skulle kunna kalla en rättviseinstinkt. (53:40)

Det som leder till debatt egentligen, handlar inte om huruvida något är biologiskt eller socialt, utan om det är genetiskt drivet eller intellektuellt valt. Och frågan är, när bör vi göra intellektuella val att intervenera mot det genetiskt drivna? Mitt svar är: när fördelarna överväger kostnaderna. Ett socialt påbud – och jag väljer att använda ordet påbud istället för norm, eftersom ordet norm också används i flera andra syften, t.ex. för det som är det vanligaste, i betydelsen det mest frekventa (t.ex. är det en norm att män är längre än kvinnor), eller för vilken grupp som saker anpassas till (t.ex. när feminister hävdar att det råder mansnorm). Ett påbud har kostnader i form av ansträngning att upprätthålla påbudet, i att det begränsar människors möjligheter, utsätter folk för konsekvenser när de bryter påbudet, och risken för oönskade konsekvenser. Skall påbudet vara motiverat, behöver det ha tillräckligt stora fördelar för att överväga kostnaderna.

För att ta ett exempel där alla håller med om att påbudet är bra: ”Du skall icke misshandla”. Samhället lägger ner påtagliga resurser på att upptäcka de som bryter mot detta påbud, och på att straffa dem. Och det innebär en begränsning i vad man tillåts göra. Men fördelarna, att alla åtnjuter dramatiskt minskade risker för misshandel, är enorma. Så här säger vi ja; även om det är naturligt att folk ibland blir förbannade och tar till våld, så är det värt att intervenera med ett påbud – och inte bara är det motiverat med ett informellt socialt påbud, utan med ett påbud som slås fast juridiskt.

Och ett där alla skulle göra motsatt utvärdering: ”Ingen får bli längre än 160 cm”. Det går för samhället att genomdriva det, om man verkligen vill. Det finns mekanismer man kan använda. Svält och sjukdomar leder till att man blir kortare; vi kan blockera hormonreceptorer och man skulle kunna operera bort en del av benens längd på de som blivit för långa. Dessa åtgärder skulle ha påtagliga kostnader, men vad finns det för fördelar? Vissa medicinska risker är längdrelaterade, men inte så att det skulle kompensera för kostnaderna och inskränkningarna som åtgärderna skulle innebära. Så här säger vi nej; inte för att det inte går att intervenera mot naturen, utan för att det i denna fråga inte är värt det. Men vid risk för extrema längder, vare sig extremt kort eller extremt långt, kan det dock vara motiverat, och medicinska åtgärder som hormonbehandling vidtas – frågan här är inte om det går, utan när det är värt det. När man säger att något inte går, avses i de flesta fall att något inte går att göra till en acceptabel kostnad, även om det också finns många frågor där vi inte känner till något effektivt sätt att kringgå biologin.

Skall föräldrar påbjuda att barnen skall äta sina grönsaker? De första gångerna en bäbis äter en ny grönsak är matsmältningssystemet ovant och kan få problem; vi har en antagligen genetiskt driven instinkt att när matsmältningen får problem, utveckla äckelkänslor för nya obekanta saker som ätits strax dessförinnan. Så det blir en tröskel att börja äta grönsaker. Medan socker är gott och lättsmält; det finns antagligen en genetiskt driven preferens för socker. Så om vi bara låter barnen vara sig själva, och de inte lever i ett sådant armod att det driver dem att äta grönsaker, kommer flera av dem välja godis över grönsaker. Men detta har hälsoeffekter. Om föräldrarna driver påbud om grönsakskonsumtion, blir detta en källa till social friktion mellan förälder och barn, och det begränsar barnets frihet, men hälsoeffekterna är i allmänhet värda mer än påbudets kostnader. Återigen gör vi ett kulturellt val att intervenera mot dåligt anpassade genetiska drifter.

I andra frågor är vi delade. Skall hälften av brandmännen vara kvinnor, även om det innebär att vi måste sänka kraven? Eller skall de mest lämpade bli brandmän, även om det innebär att i stort sett allihop är män? Här driver feministerna fram en sänkning av kraven, för de tycker det är viktigt att andelen kvinnor höjs. Själv ser jag inga påtagliga fördelar – elden har inget genus, att släcka den är ett tekniskt problem som inte ställer krav på att kunna relatera till båda könen. (Att kåren utvecklar kompetens att interagera med människor i panik och dylikt, oavsett offrets kön, ställer krav på att kåren har tillgång till psykologkompetens för båda könen; men för den individuella brandmannen är det likväl något som man måste lära sig; vardagsempatin räcker knappast för att effektivt hanterar sådana människor.)

Eller skall hälften av ingenjörerna vara kvinnor? Det är en större andel av männen än kvinnorna som är intresserade av teknik, medan kvinnorna är mer intresserade av mänskliga relationer. Skall samhället driva igenom att relativt ointresserade kvinnor skall få utbildningsplatser framför mer intresserade män? Eller investera resurser i att selektivt uppmuntra just flickor att ägna sig åt teknik, så att relativt intresserade pojkar diskrimineras? Jag säger inte att det inte skulle gå för ett samhälle att bland ingenjörer och brandmän ha hälften kvinnor, eller rent av enbart kvinnor, men jag säger att det skulle ha kostnader. Vilka fördelar överväger kostnaderna?

De feminister som förnekar biologin, som ser fifty-fifty som det neutrala utfallet, som skulle uppstå utan kostsamma påbud, ser istället den låga andelen kvinnor bland brandmän och ingenjörer som bevis på kostsamma påbud, som de vill att vi ska befrias från. Och de är villiga att lägga enorm mängder av samhällets intellektuella energi på påbud för att åstadkomma det påstådda befriandet.

I vissa fall kan vi enkelt intervenera och veta att vi får full effekt, t.ex. kvotera in folk i ett yrke. Kostnaden är påtaglig, men vi kan enkelt besluta och driva igenom det. I andra fall kan vi påverka en del, t.ex. minska förekomsten av misshandel, och få barnen att gå med på att äta mer grönsaker och mindre godis. I andra har vi ingen koll på hur biologin skall kunna kringgås, t.ex. när samhället med påbud försökte tvinga homosexuella att de skulle vara heterosexuella. Även om samhället var villigt att använda extrema medel, som elchocker, för att ”bota” dem från deras homosexualitet, kunde samhället inte åstadkomma mer än att homosexuella låtsades vara hetero, för att undvika negativ behandling.

Kostnader för feminismens påbud om unisexkönsroll

Germund sammanfattar sin syn:

Det finns ingen grund i biologin för olika behandling eller för att använda kön som urvalskriterium.

Fria val leder till olika fördelning i utbildning och yrken.

Olikheter i livsval således inget bevis för diskriminering.

Försök att åstadkomma jämn könsfördelning kan få flera skadliga effekter och leda till orättvisor. (34:50)

Så vad är kostnaden? Ponera att de biologiska skillnaderna är sådana, att om brandmän tillsätts utifrån lämplighet (alltså både villig och kompetent), så blir det 99% män.

Om vi i det läget väljer att kvotera bort lämpliga kvinnor, bara baserat på deras kön, trots att de är villiga och kompetenta, så kommer ett antal kvinnor, motsvarande 1% av kårstorleken att drabbas av detta. Kåren kommer att drabbas, av att vi nu måste acceptera män med en marginellt lägre lämplighet – istället för att sätta ribban så högt att vi kan rekrytera män motsvarande 99% av kårstorleken, måste vi sänka kraven en liten aning, så att vi kan rekrytera några fler män.

Om vi istället väljer att kvotera in 50% kvinnor, vad händer då? Dels så kommer ett antal män att kvoteras bort, motsvarande 49% av kårstorleken. Alltså 49 gånger fler än vad som kvoterades bort om vi istället kvoterade till 100% män. Tycker man att det är fel när bra folk blir bortkvoterade bara för att de har ”fel” kön, är detta alltså 49 gånger värre. Och konsekvenserna för vilken kravnivå man kan ställa blir också större än i kvotera-100%-män alternativet. Istället för att ribban för lämplighet ligger på en nivå, där bara 1% av kårstorleken fylls av kvinnor, måste kraven sänkas så kraftigt att vi kan rekrytera 50% av kåren bland kvinnor. Vill man öka rekryteringen så kraftigt, måste man vara betydligt mindre selektiv.

I yrken där fördelningen utan påbud skulle bli mindre extrem, blir det istället värre att kvotera till 100% av könet som dominerar yrket, än att kvotera till 50-50. Men i vilket fall, vill du kvotera så innebär det en kostnad.

(Sedan kan det i en del yrken vara en fördel med en jämn könsfördelning; t.ex. dagispersonal – det är viktigt att den yrkesgruppen kan relatera till och vara förebilder för både pojkar och flickor. Att nästan all dagispersonal har erfarenhet av att ha varit en liten flicka, men nästan ingen har erfarenhet av att ha varit en liten pojke, kan medföra att kåren saknar viktig kompetens. För brandkåren är motsvarande problem mycket mindre, eftersom eldarna som skall släckas inte har något kön.)

Camillas erfarenhet av genusmedveten pedagogik (från: http://camillajonasson.blogspot.se/2013/12/jag-gissar-att-antalet-fb-vanner-kommer.html):

Jag hade inte samarbetssvårigheter, även om jag gärna arbetade själv under eget styre, jag föredrog bara att inte vara den styrande i en grupp. Inga problem för mig. Men jo. ”Du måste ta mer plats”. Min lika duktiga och lika anonyma tjejkompis? ”Hon måste ta mer plats”. Märkligt nog sades detsamma aldrig om de lågmälda killarna, vilka tvärtom ansågs vara de bästa och socialt föredömliga pojkarna i klassen. […] En lärare sänkte mig på mitt nationella prov enbart för att jag inte styrde samtalet nog. Att jag hade bäst engelska och konverserade friast i klassen var oväsentligt, man ville se mig som följsam tjej ta kontroll. Klassens mest anonyma kille som hade uselt uttal, och höll käften uppskattningsvis 50% mer än jag gjorde? MVG. Prisades för sin lugna personlighet. […]

Tillägg: Efter att ha suttit i en diskussion med en något mer feministisk bekant (med god ton – tro det eller ej, Twittervänstern, det går faktiskt!) känner jag att jag vill förtydliga min poäng. Oavsett hur många feminister och genustroende som anser att bemötandet jag utsattes för som barn är förkastligt – jag påstår inte att de inte finns – så är min poäng att problemet med ”felhanterade” barn kommer kvarstå så länge grunden det sprungits ur finns kvar: Det vill säga, idén om att det saknas biologiska beteendeskillnader mellan könen, att man ”uppfostras till flicka eller pojke”, som en skylt på Tekniska Muséet så vackert försökte lura i barnen, och att varken barn eller vuxna får framställas i för könen fullt normala roller i t.ex. reklam (jag har läst tillräckligt mycket av Genusfotografen med fans för att se hur folk reagerar på något så oförargligt som bilder av ”aktiva” pojkar och ”passiva” flickor).

Man förespråkar liksom inte en större bredd eller acceptans, vilket jag kunnat se som förståeligt, utan man jobbar uteslutande genom att förtrycka och förneka könens naturliga beteenden på ett närmast rabiat sätt. Media, kultur och samhälle berömmer dessutom redan beteenderelaterat normbrytande på löjliga nivåer, den acceptansen existerar, medan det omvända prisandet totalt förkastats och raderats. Och så länge det blir ramaskrin och ifrågasättanden var gång man visar, lyfter fram eller blott accepterar att pojkar får vara pojkar och flickor flickor, och så länge det enda legitima synsättet är att män ska kliva tillbaka och kvinnor fram, så kommer det komma fler historier som min.

Medan svenska pedagoger lägger sina mentala resurser på att driva fram en unisexkönsroll, istället för på hur man bedriver en bra undervisning, hur utvecklas skolresultaten? Om bara en bråkdel av försämringen av skolresultaten är en konsekvens av att för mycket mental energi slukas av genusintoleransen, då är kostnaden påtaglig.

fig32svenskSkolförändring

Män och kvinnor får svårare att förstå varandra när skillnaderna konsekvent förnekas, och det inte tillåts att man pratar om dem. Inte nog med att män och kvinnor är statistiskt olika på individnivå, eftersom man relativt ofta umgås med personer med liknande intressen och mentalitet, relativt ofta umgås med personer av samma kön, uppstår en manlig och en kvinnlig homosocialitet – olika standarder för hur det sociala samspelet bör fungera. Respektive köns homosocialitet anpassas till de psykologiska egenskaper som är typiska för respektive kön. Alltså genetiskt drivna skillnader på individnivå får genomslag också i social miljö på gruppnivå. För att undvika onödig friktion bör människor få lära sig om hur den andra sidans homosocialitet ser ut (inte i en normativ betydelse att tycka att andra ska bete sig så, utan i betydelsen att förstå de som fungerar så).

Här leder förnekandet av könsskillnadernas existens till att vi inte får prata om dem, d.v.s. vi har påbud som säger att vi inte får ha motåtgärder som lär folk att relatera till hur motsatta könet tänker, hur det motsatta könets homosocialitet ser ut. När någon t.ex. nämner boken ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”, brukar genusfolk se rött.

Ninni skriver (http://genusdebatten.se/for-dina-dottrars-skull-var-oppen-for-att-vi-kan-ha-ratt/):

Ett av genusvetenskapens grundläggande problem är att den kvinnliga dominansen är i det närmaste total inom yrkeskåren – ett av få yrken där könet har betydelse. Den kvinnliga och manliga homosocialiteterna är så olika till sin natur att det krävs att man har en levd erfarenhet som ger förståelse för båda sidor av genussystemet för att man ska kunna peka ut vilka hierarkier som är centrala i skapandet och upprätthållandet av genussystemet. Om man har en ensidig förförståelse för genussystemet – oavsett om denna erfarenhet är manlig eller kvinnlig – kommer man att projicera, missa och misstolka de sociala fenomen man betraktar.

Jag håller inte med om att det ”krävs levd erfarenhet”, det räcker att man är tillräckligt öppen och villig att lyssna på andras perspektiv. Men när feminister bara accepterar att genusfrågor diskuteras ur av feminister godkända perspektiv, är inte ens det uppfyllt. Warren Farrell:

Hearing women’s internal stories – without hearing men’s – made the world seem unfair to women. Ironically, because we didn’t know men’s stories were being left out, the more we heard from women the more we thought we’d been neglecting women. Soon it became politically incorrect to interrupt her flow. So women’s stories became women’s studies, not to be interrupted by men’s studies.

Okunskap leder till sämre beslut. Att inte kunna relatera till varandra leder till mer friktion. Det ideologiska förnekandet av biologin har påtagliga kostnader.

De tre visionerna

Å ena sidan, påtvingade könsroller, där man t.ex. har påbud att kvinnor, även om de skulle kvalificera, inte får bli professorer, brandmän, eller ingenjörer. Detta är något som feminister ofta tillskriver sina motståndare, men de är, liksom Gertrud i det här programmet, tvungna att gå långt tillbaka i tiden för att hitta riktiga exempel. (De hade kunnat ta närmare exempel om de varit villiga att även beakta sådant som drabbar män.)

Den andra visionen, den jämställdistiska visionen, som Germund ger uttryck för:

Jag tror och hoppas att man kommer att acceptera att män och kvinnor är olika, och att man kommer att tolerera att män och kvinnor väljer olika, och gör olika livsval. Och att man inte kommer att tvunget uppfattar det som allvarliga problem, och att man på något sätt måste stöpa män och kvinnor i samma form för att allt skall vara bra. Jag ser det som en pervertering av rättvisebegreppet. Kvoteringstänkandet är ett exempel på det. (1:19:40)

I vissa frågor finns det förtjänster med olika behandling, t.ex. i frågor där könen har olika partnerpreferenser. Som heterosexuell man är det en fördel att ha de egenskaper som heterosexuella kvinnor uppskattar, och det är rimligt att lite extra stötta en heteroman att utveckla sådan egenskaper. Medan det för heterokvinnor är fördel att ha de egenskaper som heteromän efterfrågar, och det är rimligt att lite extra stötta en heterokvinna att utveckla sådana egenskaper.

Men i normalfallet är det inte motiverat med behandling utifrån kön.

Den tredje visionen, att vi inte skall ha några könsskillnader i utfall. Detta förutsätter antingen den verklighetsfrämmande tron att genetiskt drivna könsskillnader inte existerar; eller att man anser att dessa är så klena att de kan köras över med sociala påbud, till låg kostnad, och att man värderar avsaknad av könsskillnader tillräckligt högt för att det skall överväga påbudens kostnader. Marcus verkar stå för de första av dessa alternativ – vid vissa tillfällen erkänner han visserligen förekomsten av biologiska skillnader, när han pressas till det, men hans tes verkar vara att vi till våran natur är likadana, och att skillnaderna är en produkt av kostsamma påbud som tvingar fram skillnaderna:

[Marcus] Jag har två visioner, den ena är att alla läser Cordelia Fines bok ”Delusions of Gender”, och tar den till sig, så vi slipper ha diskussioner om vad som är biologi och inte. Och sen när vi har haft det så hoppas jag att vi går mot en tid, då vi gör motsatsen till att kvotera in män till bilmekaniker och kvinnor till förskolelärare: nämligen att vi river ner de spärrar och begränsningar som finns, och ger alla människor tusen möjligheter istället för två. Så vi kan få de fria valen, som faktiskt är fria på individnivå, och inte bara kommer till oss på en systemnivå maskerad till vår natur. Jag ser framför mig en värld där alla människor oberoende av kön och identitet, får fler möjligheter och färre begränsningar, och en närmare resa till ett bättre samhälle för alla. (1:20:35)

Gertrud är mer av den andra kategorin – hon pratar vid flera tillfällen om biologi som något relevant, även utan att bli pressad till det. Men hon tycker vi kan ha vilka sociala påbud vi vill, och verkar tycka att kostnaderna för dessa påbud – de begränsningar påbuden innebär för människor, de kan man strunta i:

[Gertrud] Jag sysslar inte mycket med biologi. Jag accepterar den som den är. När vi sysslar med ”sex-gender system”, när vi sysslar med jämställdhet, då använder vi kön som analytisk kategori. Vi sysslar ju inte med identitetsfrågor, utan vi har det som analytisk kategori för att förstå hur ett samhälle använder biologi i utsträckt mening. Det är det som är vårt uppdrag. Och vi är inskrivna i en normativ ordning. Jag uppfattar inte biologi som normativt på det sättet. Det är egenskaper som bara ligger där, men jämställdhet är normativt.

[Peter] Men du måste ta hänsyn till biologin när du skriver dina normer, eller hur?

[Gertrud] Jag behöver bara ta hänsyn till den mänskliga förmågan att kunna tänka sig att det kan bli bättre, även om vi tyvärr inte ännu är där. Det är den enda förmåga jag behöver bry mig om. Så att jobba med jämställdhet – och det är därför jag har valt det också istället för att leva kvar i universitetsvärlden och gräva mig ännu djupare ner i epistemologiska diskussioner om genus. Istället förflyttade jag mig ut i verkligheten där man just tittar på vad vi vill med samhället. Kan vi enas gemensamt om vad vi vill? Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det är det nationella målet för svensk jämställdhetspolitik. Jag känner varmt för det eftersom det är ju jag själv som hittade på det. (1:17:25)

Visst, generna är inte normativa, men de är en existerande omständighet; visst, vi kan kulturellt välja hur vi vill att samhället skall vara, men när vi gör det, så måste vi ta hänsyn till kostnaderna för de valen. Även när vi kan köra över generna, har detta i allmänhet en kostnad, och det bör finnas fördelar som överväger kostnaderna – annars blir inte samhället bättre, utan sämre.

Från förnekande av biologin till att strunta i dess konsekvenser

Det har länge konstaterats att vi formas av både genetiskt arv och social miljö (likväl som biologisk miljö). Utifrån politisk korrekthet, alltså principen att påståendes sanningshalt om möjligt skall avgöras till det som gynnar ens politiska syften, bestämde sig stora delar av den feministiska rörelsen för att det inte existerar några genetiskt drivna könsskillnader, bortom vad man har mellan benen. Därför att om det inte existerade några sådana, skulle detta vara ett starkt argument mot lagar som diskriminerar utifrån kön.

På de senaste decennierna har bevisen för genetiskt drivna skillnader blivit så starka, och så allmänt kända, att feminister och genusfolk allt oftare erkänner skillnadernas existens, men fortsätter därefter till att fullständigt ignorera deras konsekvenser.

[Gertrud] Det är inte biologi eller social konstruktion. Det är biologi OCH social konstruktion. Men det vi sysslar med som intresserar oss för jämställdhet och sådant, det är ju hur det hänger ihop. Det är då man behöver begreppet genus. (2:50)

Men skall man klargöra hur något hänger ihop behöver man väl beakta alla relevanta faktorer? Om man utan undersökning kastar ut en viktig faktor, vägrar undersöka den, hur kan man då sedan komma och göra anspråk på kompetens i att utvärdera betydelsen för det man vägrat studera?

[Gertrud] När man pratar om biologi, då är saken den att biologi i samma stund kan poängteras, stereotypiseras, överdrivas OCH negligeras. I samma tid, i samma maktordning. Det är därför jag egentligen inte är så intresserad av biologi. (1:10:25)

Ja, man kan tro felaktiga saker, tro på saker på osakliga, dogmatiska grunder, och även sann kunskap kan missbrukas. Det gäller alla områden. Även genusområdet. Är det ett bra argument till att skita i det? Är det ett argument till att välja okunskap om precis vad som helst? Eller bara, på ett magiskt sätt, begränsat till biologi? Är det inte bättre att välja kunskap, den mest högkvalitativa teorier man kan hitta, de teorier som har stått sig mot falsifieringsförsök och överlevt alternativa teorier i vetenskapliga utvärderingar, och att använda kunskapen till gott?

[Marcus] [I fråga om mentala könsskillnader] är det egentligen inte väsentligt att göra mer än att konstatera: ”Fler män tar stor plats och risk, och fler kvinnor är bättre verbalt än spatialt. Ja? Och?”.

[Peter] Men den här kopplingen som finns till hormonbehandlingar och temperamentsförändringar … Förnekar du helt den här skillnaderna mellan män och kvinnor byggda på biologiska grunder?

[Marcus] Nej, alltså, vem som helst som tittar efter kan ju konstatera att mäns och kvinnors kroppar i genomsnitt skiljer sig åt. Och det finns ingen anledning att tro att skillnaderna försvinner i hjärnan. Sen är frågan vad det har för orsak och förklaringsvärde. Det är klart att testosteron påverkar saker, sen är det frågan vad de påverkar, och vad man vill påvisa i nästa led, genom att påstå att det är så. Många saker går att knyta till testosteron: manligt håravfall, t.ex, håriga bröst. Men det går inte att bevisa att flest krig har startats av män med håriga bröst p.g.a. att sambandet finns mellan testosteron och våld. Män som startar krig visar sällan sina bröst. Så jag tror att det blir konstigt att säga, ”förnekar du det här?”, ”förnekar du det här?”, … Nej, jag förnekar det inte, däremot undrar jag vad det har för relevans. Om det är som Germund säger, att fria val kommer att producera ojämlikhet, och därför att ojämlikhet är bra, så glömmer man att fria val i ett system alltid reproducerar systemet. Därför att vad vi har för preferenser redan är en del i ett system. Hade jag varit född på 1700-talet, hade jag haft andra preferenser, gällande vilken bil jag skulle välja. (1:02:00, min fetstil)

Även när han erkänner biologins roll (något som han i andra uttalanden förefaller att inte göra) så tycker han att den inte har någon relevans, och politiserar de som hävdar att den har det. Hävdar att Germund tycker att ojämlikhet är bra. Säger att frågan är vad någon vill påvisa, när någon hävdar att genetiskt drivna könsskillnader finns. Det är inte så att man försöker få verklighetsbeskrivningen att stämma överens med verkligheten, nej, den verklighetsbeskrivning man har, den har man av politiska syften.

[Marcus] Ingen har pratat om kvotering. Vi har pratat om huruvida observerbara psykologiska skillnader mellan män är en följd av en oföränderlig biologi eller om de på nåt sätt kan ändra på det. Det är någonstans där diskussionen hamnar. Germund, du vill ju att det skall vara olika. Peter också. Och jag och Gertrud vill väl kanske inte att det skall vara det. Och istället för att säga ”vi vill ha det så här”, så säger vi ”Det här är biologi”. Eller ”Det här är socialt”. Det är inte samma sak. Där pratar vi inte om vetenskap längre, där pratar vi om politik. Det är inte samma sak. (1:08:30)

Jag undrar om hans vi inkluderar genusfolket, eller om det är ett retoriskt vi? I mina ögon är det inställning till biologi som ofta hörs från feministiskt håll: den politiserade. Men Germund kallar inte saker för genetiska av politiska motiv, utan för att studier påvisat att de antagligen är det. Att Marcus vägrar ägna sig åt vetenskap, och bara är politisk, det får han stå för.

Här ser vi också problemet med att prata om biologi: det är generna, som om vi bortser från genmanipulationer i labbet, är oföränderliga för individen, och bortser vi dessutom från tidsrymder som är långa nog för evolutionen, så är generna i princip oföränderliga för samhället. Men biologin är beroende av omständigheter och kan manipuleras.

Och frågan är inte om vi på något sätt kan ändra på det; utan om kostnaden för åtgärderna kan motiveras. Skall vi tvinga in flickor och pojkar i en kompenserade socialisering som eliminerar de genetiskt drivna skillnaderna? Vilka fördelar motiverar kostnaderna för dessa påbud?

[Marcus] Just det här med XYY-snubbarna är lite spännande. Man försökte jättelänge etablera någon slags samband mellan den extra Y-kromosomen och kriminalitet och sådana saker. Utan att lyckas. Det säger någonting om hur man designar sina experiment, på vilka grunder man designar sina experiment. Vad har man för förförståelse innan man bestämmer vad man ska titta på? Det gäller ganska mycket. När man tittar på en hjärnskanning och ser att olika områden blir gröna vid olika tillfällen, då har man redan från början bestämt sig för vad representerar det att de blir gröna [Germund hade en bild där grönt markerade områden som män använder mer än kvinnor vid mental rotation (och rött för motsatt skillnad)]. Det här tror jag utgör en stor del. Om vi pratar om vad som är biologiskt och konstruerat, så får vi inte glömma konstruerandet av den biologiska vetenskapen i sig. [applåd] (56:40)

Alltså, genusfolkets inställning till vetenskapen. Man må kunna säga att vetenskapen är en konstruktion, men dess konstruktion är inte frikopplad från verkligheten – när någon hävdar att en verklighetsbeskrivning är bättre än en annan, då är rättesnöret empiriska studier av de omständigheter där de två verklighetsbeskrivningarna förutsäger olika resultat.

Det är vanligt att någon tror på en felaktig hypotes, och har en viss känslomässig investering i den. Måhända någon kände så för påståendet att XYY skulle vara länkat till kriminalitet. Men även när en forskare är känslomässigt investerad i en hypotes, är de i allmänhet mer intresserade av att få reda hur det egentligen ligger till, och skulle hellre bli motbevisade än fortsätta tro på något felaktigt – annars är de inga riktiga forskare. Fråga den där forskaren: Om du genom en studie som du själv utför, kommer fram till bevis som klart vederlägger en teori som du känslomässigt eller på annat sätt är investerad i, skulle du då publicera, eller hemlighålla dina resultat? Det är en fråga som skiljer forskare och vetenskapsmän från politiserade ideologer och propagandister. Eller snarare, när det visar sig att någon så kallad forskare har lagt undan obekväma resultat, är kollegorna då upprörda över fusket, eller uppmuntrade de att resultaten skulle gömmas undan, och försvarar de kollegan mot kritiken? Det är en fråga som skiljer vetenskapliga grupper från de som ägnar sig åt pseudovetenskap.

Och det som forskarna har kommit fram till, är att det finns genetiskt drivna könsskillnader. Genusideologernas krav på att man skall betrakta vetenskapens slutsatser som sociala konstruktioner, som man kan ignorera, de kraven säger mycket om genusfolket och deras kunskapssyn, men inget om förekomsten av genetiskt drivna könsskillnader.

Trots alla kategoriska uttalanden som Marcus gjort om ett stort antal frågor: när det kommer till Germunds påstående om att de genetiskt drivna könsskillnaderna i kombination med fria val skulle leda till olika könsfrekvenser i olika yrken – då säger Marcus så här:

Väldigt spekulativt. Allting är egentligen spekulativt. Vi kan inte veta speciellt mycket. Mycket av det som vi på biologiska grunder visste om kvinnors och mäns respektive predikament för 100 år sedan gäller inte idag, utan används som avskräckande exempel i Gertruds föreläsningar. Det finns all anledning att vara lite försiktig innan man uttalar sig tvärsäkert om hur en människas väsen är oberoende av människans villkor. (För att använda en terminologi från organisationsforskaren Anna Wahl). Utan att veta, utan att jämna ut villkoren, eller åtminstone känna villkoren fullt ut, så är det svårt att säga något om väsen. Det blir spekulativt det också. Även om det döljer sig bakom olika snygga grafer. Så jag vet inte. Jag känner inte igen beskrivningen alls. Jag har jobbat på förskola som det heter sen 80-talet någon gång. Och jag känner inte att jag var där för att demonstrera hur män är eller att jag var där för att jag var speciellt kvinnligt kvoterad. (1:07:30)

Det spelar liksom ingen roll vilka argument eller vilka bevis som presenteras, det kommer att vara som att hälla vatten på en gås. Det kan alltid viftas undan med ”vi kan inte veta”, samtidigt som Marcus fortsätter att vara säker på massvis med saker som han känner för att veta. Att lära sig att tänka kritiskt handlar inte om att lära sig att ifrågasätta sådant som andra tror, utan att lära sig att vara lika kritiskt granskande av det man själv tror på, som mot andras teser. Tillämpar man dubbelstandarder, där man bekvämt accepterar sina egna teser, men tillämpar extrema standarder för att räkna något som stödjandes motpartens teser, då kan man tro vad man vill.

Att ge biologin märklig status

Gertrud säger att hon accepterar biologin som den är, samt att: ”Jag uppfattar inte biologi som normativt på det sättet. Det är egenskaper som bara ligger där, men jämställdhet är normativt.”

Gott så! Det är så det skall vara. Skilj på verklighetsbeskrivning och värderingar; vetenskapen sysslar med fakta, inte värderingar. Vilka konsekvenser en åtgärd kommer ha, är en fråga som kan studeras, men vilka former av konsekvens som till syvende och sist skall ses som önskvärda, det ligger utanför vetenskapen.

Men genusfolk har ofta märkliga inställningar till biologi. En är genomslag för det ofta närvarande politiserade tänkandet – att det inte får vara associationer mellan goda och onda saker. Så om något är gott och något annat är ont, får de inte associeras (t.ex. invandring gott och våldtäkter ont, får inte kopplas samman), och om två saker är starkt associerade, är det godheten hos det viktigaste som bestämmer godheten även för det mindre viktiga (t.ex. man får inte säga att ”invandringens kostnader” är något dåligt). Om naturen ses som god, och könsskillnader som av ondo, då kan man inte tillåta dem att vara sammankopplade, det skulle vara politiskt inkorrekt.

Men om man inte ser naturen som normativ, då kommer alltså Gertrud inte ägna sig åt att försöka koppla ihop naturen med det hon tycker är bra, och skilja den från det hon tycker är dåligt? Utan förhålla sig sakligt till den?

En annan märklig grej är att kräva att biologin skall vara absolut. Om den inte fullständigt dominerar alla andra faktorer, så att det efter hänsyn till mätbara biologiska faktorer inte återstår något överlapp mellan könen, kan biologin förkastas som en ickefaktor. Motsvarande krav ställs aldrig på sociala faktorer – där räcker det med att man kan konstatera att den har betydelse, för att det skall accepteras. Feminister som diskuterar biologins roll förhåller sig ofta till perspektivet av en absolut determinerande biologi, trots att det inte är någon som står för ett sådant perspektiv när det gäller psykologi. Gertrud:

Biologi determinerar inte vårt sociala vara. Det finns variation i vårt sociala vara över tid och över plats, utan att vi kan se att vi har motsvarande variation i biologi. Om biologi var determinerande skulle inte det sociala varat kunna ändras utan att vi kunde återspegla detta i biologin. Det testfråga jag brukar ha är: Är det någon karl här som har varit föräldraledig? Flera? Många? Hände det något med er? Påverkades biologin eller har ni en särskild biologi? Eller är det så att det är samhällets konstruktion att vidga mänskligheten och låta oss vara fullt ut människor? (16:30, min fetstil)

Vad försöker hon få sagt? Att gener inte ensamt determinerar alla våra val? Varför skulle hon säga det, när ingen tar en sådan position förutom motståndarkarikatyrer inom den feministiska diskursen? Är det ett fall av om-biologin-inte-är-absolut-kan-vi-strunta-i-den logiken?

Frågan är inte om vi har en absolut genetisk determinism, eller om generna är så irrelevanta att de kan ignoreras fullständigt, även om många feminister verkar vilja göra den uppdelningen. Nej, frågan är om generna bidrar till att forma oss på ett signifikant sätt, eller om eller om generna är så irrelevanta att de kan ignoreras. Det vetenskapliga stödet för att gener spelar roll är mycket övertygande. Feminister som Gertrud svarar med att bemöta en halmgubbe, att argumentera mot en av den feministiska diskursens nidbilder av vad det är som andra hävdar.

(Och svaret är ja, det hände något med de där männens biologi (om de inte hade en särskild dito). Generna kodar för öka mannens produktion av oxytocin när han umgås med gravid partner och (antagligen egna?) småbarn, och oxytocinet medför attitydförändringar. De flesta människor mäter dock inte sina hormonnivåer, och har för det mesta inte introspektionen till att inse den gradvisa förändring som sker, eller åtminstone inte till att inse att gener och hormoner är med i det, så de säger nej. Vill man begripa samspelet, som Gertrud säger sig vilja, då kan man inte strunta i viktiga faktorer. Och varför skulle genernas betydelse leda till variation i tid och rum, bortom genernas egen variation i tid och rum?)

[Gertrud] Det är en mänsklig egenskap att reagera på orättvisor. Det är ren biologi. (3:30)

Att det finns en rättviseinstinkt, det tror jag på, men bortom enkla frågor där vi har genetiskt drivna instinkter, beror vad man uppfattar som rättvist vilka värderingar man fått lära sig. Vilket beror på vad man är genetiskt driven att acceptera, men också på vilka åsikter som finns i den omgivande kulturen. Dessa värderingar har delvis drivits fram och valts ut av (andra människors) genetiskt drivna instinkter, men lite kraftigt att säga att hela memkomplexet är ren biologi. Varför skulle någon som ignorerar biologin hävda något sådant som ren biologi? All vår tankeverksamhet är beroende av att generna kodat för den biologiska hårdvaran för att tänka ut saker och ting, och intellektets benägenhet för tillkortakommanden som tidsinkonsistens och grupptänkande, de är där för att den hjärna som generna kodat för har sådana benägenheter; men det är likväl brukligt och rimligt att betrakta intellektets slutsatser som skilda från generna, från biologin. När vi uppfattar en ordning som orättvis, är det en kombination av en rättviseinstinkt och ett kulturellt memkomplex om vad som är rättvist.

Att känna igen och reagera på orättfärdighet är en mänsklig egenskap. Det är biologi. Att säga att orättfärdigheten är en naturlig ordning, det är däremot en konstruktion. (4:30)

Hmm? Det är samma rättviseinstinkt. De som blir upprörda över en ordning, och de som tycker den är riktig, kanske skiljer genetiskt i vilka värderingar de är benägna att anamma, och/eller så skiljer de sig i vilka memer de har exponerats för. Att säga att den ena inställningen är biologi, och den andra konstruktion, är mycket märkligt.

Är det en fråga om att det man vill ha som något gott beskrivs som biologi, medan det man vill förändra kallas för konstruktion, för att betona föränderligheten? Jämför med när Marcus sa:

Germund, du vill ju att det skall vara olika. Peter också. Och jag och Gertrud vill väl kanske inte att det skall vara det. Och istället för att säga ”vi vill ha det så här”, så säger vi ”Det här är biologi”. Eller ”Det här är socialt”. Det är inte samma sak. Där pratar vi inte om vetenskap längre, där pratar vi om politik. Det är inte samma sak. (1:08:45)

Skall man förstå Gertrud på det viset, att hon kallar något hon tycker om för biologi, medan det hon vill förändra för konstruktion?

Jämställdhet är absolut baserat på vår kloka biologi. Den stackars naturen som annars blir utsatt för alla möjliga övergrepp hela tiden. Det är som om den stackars naturen skulle dra upp några begränsningar. Det är människors behov av maktordningar och konstruktioner som drar upp begränsningarna. Att sedan konstruera teorierna, systemen, det är konstruktion däremot. (58:40)

Eh? När t.ex. brandkåren är mansdominerad, skall det ses som ett övergrepp mot naturen då? Eller snarare, när någon säger att det är genetiskt drivna könsskillnader som resulterat i könsskillnaden inom brandkåren, så är det påståendet ett övergrepp mot naturen?

Eller när någon säger att homosexualitet är något biologiskt, och att det helt enkelt inte finns något ens rimligt alternativ till att acceptera det, så är det ett övergrepp på den stackars naturen? Och att det är människans behov av maktordningar som som drar upp ”begränsningen” att vi måste acceptera homosexualitet? Utan detta behov av maktordningar hade det varit möjligt att genom omsocialisering ”bota” homosexualitet?

Jag tror inte Gertrud menar det så, i synnerhet inte det sistnämnda exemplet med homosexualitet; men att hon säger det ändå, för att framställa det hon tycker om som naturligt, och det andra, det hon vill förändra, som konstruktioner.

Låt oss ta ett längre citat, där hon får tala till punkt. Och detta är från hennes förberedda föredrag, inte något improviserat.

Det är en mänsklig egenskap att reagera på orättvisor. Det är ren biologi. Den andra slutsatsen är att politik som är byggd på principer som utmanar orättvisor, det är steget efter att ha upplevt orättfärdigheten. Sist kommer teori. Så först kommer erfarenhet, sen kommer politik, sist kommer teori på det här området. Vi börjar med det första: upplevda orättvisor. Eftersom tiden är knapp vill jag säga min slutsats med en gång, för jag tänkte det är kanske bäst att drämma till så det blir lite liv i luckan. Att känna igen och reagera på orättfärdighet är en mänsklig egenskap. Det är biologi. Att säga att orättfärdigheten är en naturlig ordning, det är däremot en konstruktion. Men det är hur man är inordnad i den konstruktionen, i den över och underordningen, som bestämmer vad vi vill göra. D.v.s. positioneringen driver vårt eventuella intresse att bryta den över och underordning som vi har känt av eller har erfarenhet av.

Är detta ett nytt fenomen? Nej, det är allmänmänskligt. Jag tänkte bara dela med mig av några föregångare, förebilder, som säkert många av er känner till, som visade att de reagerade på och visste att den plats som de var inplacerade i var en orättfärdig konstruktion.

Den första, Christin de Pizan, känner många till. Helt kort: hon levde för typ 600 år sedan. Hur uttryckte hon att hon visste att det var en orättfärdig konstruktion? Jo! Hon tackade sin lyckliga stjärna att hon blev änka vid 25. [skratt] Och när hon blev gammal, skrev hon, att hon har lyckosamt avvärjt alla friarförsök. Hon levde som änka och var glad över detta.

Ett annat exempel är Olympe de Gouges. Då är vi bara 200 år tillbaka i tiden, alltså under franska revolutionen. Hon visste också att det var en social konstruktion som var orättvis som hon levde under. Hon var den första som skrev fram tankarna om kvinnors mänskliga rättigheter. 1792. Dock tror jag inte att hon var nöjd. Jag tror snarare att hon var ledsen, när hon låg där på stupstocken och hörde giljotinen komma vinande mot nacken. Hon blev halshuggen. Så att kämpa mot en orättfärdig konstruktion kan kosta en livet.

Det är också så att idag har vi varenda dag i nyheter, när man i FN jobbar för kvinnors rättigheter, ständiga bevis på människans förmåga att känna igen en orättvis ordning. Då talar vår sanna biologi. (3:35)

Och från det efterföljande samtalet, där de pratar fritt:

[Peter] Gertruds reflektion är spännande. Den hamnar i nån situation där du säger att det finns en biologisk grund för att bedriva jämställdhetspolitik?

[Gertrud] Ja. Det tycker jag. Det var min andra tes. Utifrån den mänskliga förmågan att reflektera över sig själv i förhållande till andra – skapa tankesystem, politiska system – där man tänker sig att så här behöver det inte vara. Om vi tänker oss att det inte behöver vara så här. Förmågan att tänka sig hur det skulle kunna vara fast ingen någonsin har fått vara med om det. Jämställdhet är ett praktexempel på det. Det finns inget samhälle som någonsin har varit jämställt. (Såvitt vi vet, alltså). Det finns inget samhälle som har orka glömma bort att biologi är bara en skillnad men inte är en värdeskillnad. Finns inget sådant samhälle. Ingen av oss har tyvärr fått leva och växa upp i ett sådant samhälle. Så det kan jag säga. Jämställdhet är absolut baserat på vår kloka biologi. Den stackars naturen som annars blir utsatt för alla möjliga övergrepp hela tiden. Det är som om den stackars naturen skulle dra upp några begränsningar. Det är människors behov av maktordningar och konstruktioner som drar upp begränsningarna. Att sedan konstruera teorierna, systemen, det är konstruktion däremot. (57:35)

Nog för att det antagligen finns en genetiskt grundad rättviseinstinkt, men vad man uppfattar som rättvist är i stor utsträckning en fråga om kultur. Vid ett annat tillfälle pratade hon om att hon inte uppfattar biologin som normativ: ”Jag uppfattar inte biologi som normativt på det sättet. Det är egenskaper som bara ligger där, men jämställdhet är normativt.” Så varför då framställa feminismens syn på rättvisa som naturlig/biologisk?

[Gertrud] Men det är också så att jag fick mina äldsta barn på 80-talet, och det var precis de första åren då inte kvinnor, som hade fött barn, ansågs så överstimulerade av sin upplevelse att de behövde få lugnande medel. Som gammal idrottare har jag en stark känsla för min egen kropp och hur den reagerar. När jag hade fött barn första gången, kunde jag känna ett extremt påslag i kroppen. En extrem vakenhet, en extrem alerthet. Trots att det att föda barn är betydligt kämpigare än att springa 800 m [hon diskuterade tidigare om att kvinnor förr inte fick springa längre än så i OS]. Så trots det hade jag en extrem alerthet och vaksamhet. Det anser jag är ren biologi, ett rent biologiskt påslag. Men man kunde inte acceptera kvinnor som är alerta, om sig och kring sig, bevakar sitt barn. Utan då måste hon få lite lugnande. Så hon håller sig på mattan. Det är för mig skillnaden mellan att bry sig om biologi, och bry sig om en maktordning. Kvinnor har varit utsatta för maktordningar, men biologi kan användas på vilket sätt som helst. Det är makten vi bryr oss om, när vi sysslar med genus – genussystem – då kritiserar vi inte biologin. Vi analyserar inte biologin. Vi undersöker hur ett samhälle tillåter biologiska skillnader att få ett förklaringsvärde som leder till olika behandling, som på något sätt går att härleda till biologin som sådan. (1:11:40)

Det låter mycket rimligt att det skulle finnas en genetisk grund till påslaget hon pratar om. Det låter rimligt att det under evolutionär tid skulle ha varit fördelaktigt att modern var vaken och alert efter födseln, i en miljö där bäbisen i många fall var helt utlämnad till hennes försorg. Men på ett sjukhus, där medicinsk personal tar hand om bäbisen, har påslaget inte någon direkt funktion. Måhända påslaget förbättrar anknytningen? Men måhända det i onödan ökar skaderisken, att det är bättre att kroppen får återhämta sig. Frågan är, vad som är mest fördelaktigt? Ett genetiskt drivet extremt påslag i en sådan situation, eller ett intellektuellt drivet val att ta lugnande medel som åsidosätter det genetiskt drivna påslaget? Jag uttalar mig inte om vad som är svaret på den frågan, bara om vilken fråga det är som ska ställas. Någonting behöver inte vara rätt eller absolut bara för att det är genetiskt drivet. Det handlar inte om att ”bry sig om biologi” eller ”bry sig om maktordningar”, utan frågan är, vad är kostnaderna med att kringgå det genetiskt drivna påslaget, och vad är förtjänsten?

Biologin som man inte behöver lyssna på

Gertrud citerar Uppsala Universitet 1911:

Man kan inte säga att kvinnor skall ha rätt att söka professorstjänsten därför att de har ju ingen chans att klara det. Man ska inte vara sån att man ger rätten till folk, som en lek. Det är som att säga till elefanten ”Du får klättra upp i trädet, du är fri att klättra!”, fast alla vet att elefanter inte klättrar i träd. (11:40)

Och hon behöver backa ett sekel för att hitta den sorts motpart hon vill ha. Om hon var emot förespråkande av sexistisk lagstiftning generellt, alltså även när män drabbas, då hade hon kunnat använda aktuella exempel. Problemet är att de hade varit antingen feminister, eller i frågan allierade.

Det fanns en professor Öhrström där i Uppsala. Han var så skarp att jag ska citera. Han sa: ”De som hänvisar till naturen, verkar inte riktigt lita på den”. Och så sa han att: ”Det kvinnor icke kunna göra av naturen, det behöver man ju ej heller förbjuda dem.” (13:00)

Alltså, de som med hänvisning till naturen förespråkar kvotering för att uppnå den fördelning som de säger dikteras av naturen, de verkar inte lita på naturen. Sådan kvotering är omotiverad. Gott så.

Men notera att detta inte kan överföras till de som motsätter sig kvotering. Naturen kan inte hindra samhället från att t.ex. kvotera fram 50-50 kvinnor i brandkåren (eller rent av 100% kvinnor). Att motsätta sig en sådan kvotering genom att hävda att män uppvisat större lämplighet, att detta beror på genetiskt drivna könsskillnader, och detta bör tillåtas få genomslag inom kårens fördelning, att kvoteringen kommer innebära antingen sämre brandkår eller högre kostnad – sådan kritik kan inte avfärdas med att man ”inte litar på naturen”.

[Gertrud] När man pratar om biologi, då är saken den att biologi i samma stund kan poängteras, stereotypiseras, överdrivas OCH negligeras. I samma tid, i samma maktordning. Det är därför jag egentligen inte är så intresserad av biologi. För som sagt var, är det ren biologi, kommer den väl att tala till oss. Just att man kan använda det, överdriva det, och negligera det. (1:10:25, min fetstil)

Vad spelar det för roll om biologin ”talar”, genom att finnas till, om vi väljer att negligera den, som genusvetenskapen är så benägen att göra, och som Gertrud själv konstaterar att man kan? Om samhället bestämmer att gud hatar homosexualitet, och samhället därför kriminaliserar homosexualitet och försöker bota homos med elchocker, vad spelar det då för roll att biologin ”talar” genom att finnas, medan samhället negligerar den? Är det inte bättre om samhället är uppmärksamt på relevanta omständigheter, och kostnaderna för att försöka kringgå dem, även om omständigheterna skulle vara biologiska till sin natur?

[Marcus] 2010 har vi inget riktigt behov av de manliga nyttovärdena. Det finns väldigt lite som man måste vara man för att göra. Så mannens värde i framtiden måste hänga på någonting annat än att alla män har någonting gemensamt som behövs som ingen annan än män har. Det måste finnas ett värde i sig. Eftersom det inte gör det så blir det kris. Där är vi nu. Jag skulle vilja säga att vi lever i dag i en tid då genusdelningen egentligen saknar en rimlig nytta. Vi lever i en tid då gruppidentifikation med alla andra av samma kön blir poänglös. Och där det finns mycket för männen att vinna på att befrias från det här. Även om det innebär en viss privilegieförlust. Jag tror att det är någonting som vi borde försöka oss på. Men om det inte går då? Tänk om testosteronet står i vägen? ”Det som är av naturen”, som Öhrström sa, ”det behöver vi faktiskt inte oroa oss för”. (50:00)

Det Öhrström hävdade enligt Gertrud, var att vi inte behöver lägga påbud och resurser på att driva fram en fördelning som är motiverad av könens relativa fallenhet och villighet. Den fördelningen skulle uppstå ändå om vi testar för fallenhet. Citatet sa ingenting om att det inte går att kvotera och driva igenom fördelningar som kraftigt avviker från vad som annars hade uppstått.

Men Marcus verkar tro att detta skulle betyda att det är kostnadsfritt att driva igenom vilken fördelning som helst, bara för att man känner för det, utan hänsyn till underliggande biologi. Att det går bra att driva igenom att politiker och företagsledare skall vara 100% män, införa kvotering för att säkerställa det, och sedan säga, att det går bra och är kostnadsfritt därför att ”det som är av naturen behöver vi inte oroa oss för”?

Visst, det är inte den fördelningen han vill driva fram med allehanda påbud. Han vill driva fram en annan fördelning. Likväl gäller att ju villigare samhället är att ignorera kostnaderna för att försöka skapa en sådan avvikande fördelning, desto större kan kostnaderna bli. Hur stora skall kostnaderna för förnekandet av biologins betydelse tillåtas bli?

Mer om genusvetenskapens förhållande till biologi: https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/

Written by bittergubben

5 juli, 2015 at 21:20