Kvinnor har samma möjligheter att kombinera karriär och familj

Feminister hävdar emellanåt att män är priviligierade som kan ha både karriär och familj, medan kvinnor är tvungna att välja. I själva verket är det kvinnorna som har större frihet.

Till att börja med är det besvärligt för en man utan karriär att välja familj, eftersom kvinnor i betydande utsträckning värderar män utifrån deras ekonomi och sociala status, och mannen måste ha en kvinna med på det hela. Men en kvinna utan karriär kan enkelt välja att bilda familj, hon värderas inte utifrån sin inkomst och i värsta fall kan hon skippa man helt och hållet och ta en inseminering med anonym donator.

Men även med karriär är inte kvinnorna hindrade att göra som männen. Att kombinera karriär och familj förutsätter att man accepterar att mer eller mindre försörja en relativt hemmavarande partner, som tar hand om barnen. Det behöver inte vara heltids hemmafru/hemmaman, men om vederbörande har ett arbete är det antagligen ett med måttliga och flexibla arbetstider, så att vederbörande kan ta vab dagar etc. Detta, att offra sin egen tid med barnen för att istället försörja en relativt hemmavarande partner genom sin karriär, är något som karriärmännen accepterar, men karriärkvinnorna accepterar det inte.

Feminister hävdar att det skall gå att kombinera karriär med att ta halva ansvaret för skötsel av hem och barn, men att göra karriär är inte ett deltidsarbete. Att satsa på karriären för att nå riktiga toppositioner är inte bara ett heltidsarbete, du måste verkligen engagera din tid och mentala energi i din karriär, du måste bry dig om din karriär. Du måste kunna jobba när arbetet kräver det, inte bara när det passar familjens planer. Det gäller både kvinnor och män. Detta går inte så bra att kombinera med huvudansvar för barnen eller att vara familjens projektledare, eller vab, sådant får man delegera till en relativt hemmavarande partner, någon som sköter markservicen. Visst finns de som lyckas göra karriär på deltid med flexibla arbetstider, men de är undantagen, inte normen.

Det finns både män och kvinnor som är villiga att vara den relativt hemmavarande partnern. Det är på många sätt en priviligierad livsstil, med mycket frihet, många upplevelser, man är sin egen chef, och har en utmärkt kontakt med sina barn. Många skulle välja den livsstilen om de kunde få tag på en partner som är villiga att försörja dem – utan den försörjande partnern blir det för de flesta en fattig livsstil, som inte är så kul.

Så både karriärmän och karriärkvinnor skulle kunna välja att kombinera karriär och familj, relativt hemmavarande partners finns att finna, de har samma möjligheter där. Men de flesta kvinnor accepterar inte att vara den försörjande partnern, utan vill själva ha umgänget med barnen – något som förutsätter att karriären sätts på svältdiet.

Observera att medan kvinnorna har de möjligheter till karriär och familj som männen har, så har inte männen samma möjlighet att vara en relativt hemmavarande partner som blir försörjd. Det skulle förutsätta kvinnor som är villiga att vara den försörjande partnern, men sådana kvinnor är det brist på. För den som prompt vill att fler kvinnor skall göra karriär, så är det väl det här en stor del av problemet, att kvinnorna har ett attraktivare alternativ, som inte finns tillgängligt för männen.

Visst finns det praktiska biologiska frågor, som föreslår kvinnan som den hemmavarande partnern, såsom graviditet, förlossning och amning. Men ledigheten i samband med graviditet och förlossning behöver inte vara längre än en långsemester och någorlunda bra bröstmjölksersättning finns. Om kvinnan vill kombinera karriär och familj så har hon möjligheten, på samma villkor som männen. Men det är inte så många kvinnor som accepterar de villkoren.

Behind every great man there has to be a great woman

Så brukade det säjas. Men jag ger det en lite annan innebörd en de flesta. För att nå riktigt långt i karriären, krävs decennier av klättrande på karriärstegen, och vilken person som helst skulle i något läge tappa sugen, fråga sig vad som är meningen med att lägga hela sitt liv på sin karriär, finns det inget viktigare i tillvaron? Det är där den kvinnliga partnern kommer in. Hennes ”storhet” består inte i briljans, godhet, kvinnlighet eller något sådant, utan i att hon värderar partnerns karriär. Hennes status påverkas av partnerns status, hon vill att hans karriär skall fortsätta framåt, när han tvekar så talar hon honom tillrätta och ser till att han forsätter.

I våra tider, när både män och kvinnor gör karriär, så får vi väl ta och könsneutralisera den principen: Bakom någon som gått riktigt långt i karriären, står någon form av långvarig partner som värderar och stöttar deras karriär.

Här dyker då upp ett svar till kvinnors ”bristande” motivation att viga sina liv åt sina karriärer, som inte hörs så ofta. Deras respektive män värderer dem utifrån annat än deras karriärer. När karriärkvinnan tvekar och överväger att trappa ner, så tar inte mannen och talar henne tillrätta. Hennes karriär har inte något speciellt värde för honom, om hon föredrar att trappa ner så är han ok med att hon gör det, och stöttar henne i det. Usch vilket vidrigt kvinnoförtryck! För alltså, det är ju sådant som räknas som kvinnoförtryck i dagens Sverige, det pratas om kvotering för att komma runt effekterna av det här vidriga patriarkala förtrycket av de stackars kvinnorna.

”Every man for himself”: Elinder och Erixsons studie om fartygskatastrofer missade vädret

Karl Dalén hävdar i Dagens Nyheter att ”Kvinnor och barn först är en myt”, baserat på att män i allmänhet har högre chans att överleva en fartygskatastrof. http://www.dn.se/kultur-noje/kvinnor-och-barn-forst-ar-en-myt

Men där blandar han ihop normen, vad som det anses rätt att göra, med praktiska omständigheter. När t.ex. Estonia kantrade, så hade passagerarna den otrevliga uppgiften att klättra ut ur fartyget, simma till en räddningsflotte och klättra upp på densamma. Här, liksom vid många andra katastrofer, gör de praktiska omständigheterna att de som är fysiskt kapabla har mycket större chans, vilket ofta innebär att männen har bättre chans. Det innebär inte att det inte finns en norm om att kvinnor skall ges prioritet över män.

Beviset på den normens fortsatta existens är inte långt borta. Redan i nästa stycke skriver Dalén att ”Det lysande undantaget är ”Titanic”.” Nu pratar jag alltså inte om Titanic, utan om att han tycker att agerandet på Titanic var ett lysande undantag.

Hans lysande undantag karakteriseras av riktigt extrem könsdiskriminering, där man i vissa fall hellre låter livbåtar gå iväg halvfulla än släpper på personer av fel kön, och av en så stor könsdifferens i utfall, att det i studien inte finns något fall där det varit lika stor skillnad till kvinnors nackdel.

Denna extrema skevhet med avseende på kön, både ifråga om behandling och om utfall, betraktar Dalén som ett lysande undantag. Någonting positivt. Något eftersträvansvärt. Han tycker det är bra med extrem könsdiskriminering och extremt olika utfall mellan könen.

Tydligen tycker Dalén att kvinnor är så mycket mer värda än män, och att kvinnor skall ha företräde före män. Ändå verkar han vilja hävda att den här normens existens skulle vara en myt.

Det hela har inte så mycket med jämställdhet att göra, utan snarare kvinnors helighet: “Until the second half of the 18th century, it was widely believed in England and America that God decided who would survive a shipwreck, so no one criticized men for climbing over whoever stood between them and safety. However, as Enlightenment thinkers began to emphasize human agency, and women came to be viewed as the holy protectors of the family, news reports grew critical of men who survived shipwrecks that killed female passengers.” http://www.slate.com/articles/news_and_politics/explainer/2012/01/costa_concordia_sinking_what_s_the_etiquette_for_abandoning_ship_.html

DN skriver vidare att studien ”visar även att kaptener ofta överger sina fartyg för att rädda sig själva framför passagerarna. … Kaptenens beteende i den senaste uppmärksammade fartygsolyckan med ”Costa Concordia” utgör således inget undantag utan är relativt vanligt vid fartygsolyckor, säger Mikael Elinder.”. Ulf T går i en kommentar igenom vad deras fallbeskrivningar säger om kaptenen men hittar inget stöd för den slutsatsen. Jag håller med, Elinder kanske borde precisera vilka kaptener i studien som han tycker har agerat på samma sätt som kaptenen för Costa Concordia? Det normala är att kapten är bland de sista att överge fartyget. http://www.pellebilling.se/2012/04/titanic-mer-undantag-an-regel-%e2%80%93-dock-bor-slutsatserna-nyanseras/#comment-76665

”Every man for himself”

Daléns artikel baserar sig på Mikael Elinder and Oscar Erixsons studie ”Every man for himself. Gender, Norms and Survival in Martime Disasters”, 2012:8, http://www.nek.uu.se/Pdf/wp20128.pdf

De har studerat 18 fartygskatastrofer med avseende på respektive köns överlevnadsfrekvens.

De har inte studerat om något kön får positiv särbehandling, utan bara utfall. De utgår från, att om inte kvinnorna har högre överlevnadsfrekvens, så har de inte fått någon fördelaktig särbehandling. Detta är dock ett felaktigt antagande. De kan mycket väl ha fått fördelaktig särbehandling, bara inte tillräckligt för att fullt ut kompensera för männens fysik. Och även om ingen signifikant fördelaktig behandling gavs så behöver inte det betyda att det inte fanns en sådan norm, om det inte fanns någon valsituation, där någon måste välja att gynna vissa personer från en mängd av personer. Det är ju bara vid sådana valsituationer som man har möjlighet att könsdiskriminera.

Många andra har också skrivit om studien, bl.a. aktivarum och Billing: http://aktivarum.wordpress.com/2012/04/12/titanic-och-17-skeppsbrott-vad-vet-vi-om-kvinnor-och-barn-forst-regeln/

http://www.pellebilling.se/2012/04/titanic-mer-undantag-an-regel-%E2%80%93-dock-bor-slutsatserna-nyanseras/

Varför är det just männen som är var och en för sig?

Genusdebatten har ständig slagsida av att situationer tolkas utifrån deltagarnas kön, de som är män tillskrivs agens, medan kvinnors ses som passiva. Det här är inte något som feminismen direkt utmanar, utan det präglar i väldigt stor utsträckning även den feministiska analysen. Om en man slår sin partner så utgår den feministiska analysen i allmänhet ifrån att han har sådana preferenser att beteendet är rationellt, han har valt detta agerande för att uppnå de konsekvenser som blir resultatet, men om en kvinna slår sin partner, fokuseras istället på att hon mår dåligt, som är resultatet av hur hon har blivit bemött. Och ansvaret för handlingen, makten att bestämma om handlingen görs eller inte, läggs då utanför henne. Hon tillskrivs inte egen agens, utan hennes handlingar ses som reaktiva. (En mer könsneutral analys skulle komma fram till att den som misshandlar sin partner i allmänhet är en person som mår dåligt, är dysfunktionell, relationen är dysfunktionel, men förövaren är ändå ansvarig för sina egna handlingar – det är samma situation oavsett kön).

Därmed reagerar jag lite på uttrycket ”Every man for himself” i det här sammanhanget. Varför påtala just att var och en av männen bara har sig själv att förlita sig till för att ta sig ur det kantrade, sjunkande fartyget, när kvinnorna är i samma situation? Är det för att männen tillskrivs egen agens, de väljer hur de vill hantera katastrofen, medan kvinnorna är offer för katastrofen? Eller menar de att kvinnorna skulle vara mer självuppoffrande och försöka rädda andra medan specifikt männen bara tänker på sig själva?

Mått på kvinnofördel

Jag tar deras mått på kvinnofördel i fråga om utfall (negativa värden motsvarar en kvinnonackdel) för respektive skepp från tabell C3. För varje skepp tar jag det värde som anges längst åt höger i kolumn 1-6, som skall vara det värde som tar hänsyn till mest av de data de har tillgång till.

Jag är inte särskilt nöjd med måttet när det gäller katastrofer med väldigt få överlevande, som MS Princess of the Stars där 93% dog. Här var det stor relativ skillnad mellan könens överlevnad, 9.8% för män och 2.4% för kvinnor, men deras differensmått säger 9 procentenheters skillnad, vilket i andra sammanhang inte skulle vara så mycket – om det skulle vara 42% mot 51% så är det ganska jämställt. Jag delar därför deras mått med det mindre av total mortalitet respektive total överlevnad. Det är huvudsakligen överlevnaden som används, de har valt allvarliga katastrofer vilket medför att vid 14 av olyckorna är det mer än 50% som dör.

Som kränkt, vit, GenusNytt-läsande man så skulle jag vilja göra deras urval ännu mer godtyckligt genom att ta med SS Central America, men har inte statistik för könen, så jag är tvungen att avstå.

Så osvenskt att de inte analyserar vädret!

Det är två fartyg med stor påtaglig fördel för kvinnor i betydelsen att min kvot är större än 0.5, d.v.s. rapportens könsdifferens är större än hälften av den totala sannoliketen att överleva, HMS Birkenhead (+2.12)och RMS Titanic (+1.63). Många påtalar den uppenbara mansdiskrimineringen vid dessa båda fartyg, att kvinnor fick förtur till livbåtarna, men jag ser två andra likheter som jag vill titta på om de spelar roll. Dels att det är lugnt väder vid båda dessa olyckor, vilket gör det enkelt att sjösätta livbåtarna, och att det är enkelt att överleva i livbåtarna, dels att det dröjer innan det kommer hjälp och är kallt i vattnet vilket gör att det svårt att överleva utan livbåtsplats. Dessa faktorer gör att det blir extra betydelsefullt att få livbåtsplats. Vid dessa olyckor fanns inte tillräckligt med livbåtar, nuförtiden har fartyg normalt tillräckligt med livbåtsplatser.

Utifrån deras beskrivningar av händelseförloppen klassar jag 8 som hårt väder/sjö (SS Morro Castle, MS Princess of the Stars, MS Estonia, MV Bulgaria, SS Northfleet, SS Vestris, MV Princess Victoria, RMS Atlantic), 5 som lugnt väder/sjö (HMS Birkenhead, MS Titanic, SS Principessa Mafalda, SS Princess Alice, SS Golden Gate) och 5 som ej angivna (SS Admiral Nakhimov, RMS Lusitania, SS Arctic, SS Norge, RMS Empress of Ireland). För SS Arctic och RMS Empress of Ireland anges dimma, vilket väl implicerar att det är lugnt, med utgör ändå en form av väderkomplikation. För SS Norge anges att vädret var fördelaktigt för resan, innebär det en måttlig medvind?

Av de åtta olyckor där kvinnor har fördelaktigt utfall eller utfallet är ganska jämt (mitt skalade mått >-0.5), är 5 vid lugn sjö, 1 vid hård, 2 ej angivna.

Av de tio olyckor där kvinnor har påtagligt sämre utfall (mitt skalade mått <-0.5), är 7 vid hård sjö, 3 ej angivna – alltså ingen där det anges lugn sjö.

Det förefaller alltså som att hårt väder och hav är relativt allvarligt för kvinnor, medan lugnt väder och hav är relativt fördelaktigt för kvinnor. Om man istället använder deras differensmått blir bilden liknande, om än något svagare, eftersom MS Princess of the Stars då är ganska jämställd – båda könen dör.

Genomsnitt för kvinnofördelsmåtten i de olika kategorierna

Väder/Hav	Kvinnofördel från studiens tabell C3	Min skalning
Hårt	-0,22	-0,88
Lugnt	0,23	0,69
Ej angivet	-0,12	-0,56

 

 (Kanske lika bra att jag inte kunde lägga till SS Central America, den skulle slå åt andra hållet – hårt väder och utfallsfördel för kvinnor – men då var det också en påtaglig diskriminering till förmån för kvinnor).

Olyckor där inga kvinnor överlevde

Vid tre olyckor var det inga kvinnor som överlevde: SS Arctic, RMS Atlantic och MV Princess Victoria. Blev kvinnor diskriminerade där, såsom männen blev på Titanic?

Man får nog inte riktigt tro på denna kommentar av Laura Valentine om SS Arctic, hennes version ger ett dramatiskt annorlunda intryck än studiens version. “The story of the SS Arctic isn’t quite correct. The first lifeboat was filled with women and children, and was promptly swamped by a wave, and everyone in was thrown into the water and drowned. Seeing this, many women refused to get into the smaller boats. Most of the men that survived did so by clinging for hours to makeshift rafts in heavy seas. Women would have been dragged to their deaths by the weight of water logged skirts and petticoats, and children would not have had the strength to cling to floating debris for hours as rescue ships did not appear until the following day.” http://www.slate.com/articles/news_and_politics/explainer/2012/01/costa_concordia_sinking_what_s_the_etiquette_for_abandoning_ship_.html

Men en annan sida beskriver också en livbåt med kvinnor och barn från SS Arctic, så jag antar att det fanns en sådan? Sidan beskriver också att besättningen deserterade. “One boat full of women and children slipped its rope and tackle, spilling everyone into the sea and drowning them.”; “Chief engineer Rogers and about nine others from the engine room, siezed the small boat from the roof of the fore deckhouse, stocked it with food and water and cigars, and launched it off the liner’s bow. The boat had room for more people, but they were discouraged at gunpoint. Second mate Baalham filled another boat with sailors and deserted the ship. Some of the firemen and trimmers pushed passengers aside and took their places in the lifeboats, or jumped into boats as they were being lowered, landing heavily on top of others.”  http://www.freewebs.com/maritime-history-two/marinedisasters.htm

Jag uppfattar det som en i sammanhanget signifikant detalj om en sådan livbåt fanns. Det visar på förekomsten av normen. Att ha priviligierad förtur till livbåt blir förvisso inte så mycket värt om denna havererar, men det är utfall, inte behandling.

För RMS Atlantic var det riktigt oflyt för kvinnorna. Men man kan knappast prata om något motbevis för priviligierad tillgång till livbåtar, eftersom det inte blev någon valsituation.

 “The single women, in the stern compartments, drowned as the water flooded their beds. The families suffered a similar fate in the amidships compartments. It has been estimated that only two or three families and not a single woman from the steerage made it to the boat deck. The bow compartments on the other hand were not flooded immediately. This gave the single men an advantage as they had more time to escape.”

MV Princess Victoria kantrade i hårt väder. Återigen var priviligierad tillgång till livbåtar inte så gynnsamt för utfallet, men klätterfärdighet var en fördel.

“There were five of them with a capacity of 1,440 persons, but only three were launched and one was smashed against the hull. All its occupants, mostly women and children, were thrown into the water.”; “Several of the survivors were standing on the portside deck. When the ship lurched on its side, they managed to haul themselves over to the ship’s side, an act demanding strength and agility. With the ship’s side serving as floor they could reach the lifeboats that were gathered at the stern”

Även vid de olyckor där kvinnor har riktigt dåligt utfall är det inte fråga om någon positiv särbehandling av män, snarare tvärtom, kvinnor har i allmänhet i åtminstone någon mån haft priviligierad tillgång till livbåtar men i dessa fall inte haft nytta av det.

Utveckling över tid

“The survival rates of both men and women are higher in shipwrecks occurring after WWI. The gender gap in survival has decreased by about one-third compared to before WWI. This finding holds even with the inclusion of data from the Lusitania and the Titanic.”

Jag är skeptisk till den slutsatsen eftersom om man räknar katastroferna som datapunkter, så ger linjär regression att männens råa överlevnad vid en katastrof ökat med en takt motsvarande 6 procentenheter per sekel, medan kvinnornas överlevnad med samma mått MINSKAT med 5 procentenheter per sekel. Med kvinnofördelsmåttet som jag tagit från tabell C3 ger regressionen en minskning med 10 procentenheter per sekel, d.v.s. att det sämre utfallet för kvinnor har tilltagit, inte krympt.

Skillnaden är antagligen att de räknat över individer, jag bara över katastroferna, så jag antar att fartyg med väldigt låg andel kvinnor inte har genomslag i deras analys, i synnerhet HMS Birkenhead med bara 1.3% kvinnor ombord. Det är förvisso rimligt, men slutsatsen blir tämligen svag om den beror på hur man räknar.

En förändring över tid är att vi inte längre har katastrofer av Titanic typ, där det är lugnt och fint och det bara är att sätta i livbåtarna men väldigt många ändå dör, för numera har vi tillräckligt med livbåtar, så nästan alla skulle överleva – olyckan skulle inte uppfylla studiens urvalskriterier. Av de senaste 7 olyckorna i deras statistik är det istället 6 som är vid hårt väder/sjö, något som vi konstaterat är ett relativt stort problem för kvinnor (den återstående, SS Admiral Nakhimov, sjönk på bara 7 minuter efter kollisionen, så inte så mycket tid för livbåtar, ännu snabbare att kantra var MS Herald of Free Enterprise, om vi nu ska nämna den också). De 11 tidigare katastroferna var 5 lugn sjö, 2 hård, 4 ej angivet. Dessutom har vi numera RORO fartyg, som inte sjunker så snällt som fartygen gjorde på Titanics tid, de får in vatten på bildäck, blir instabila och kantrar, och det är mycket ogynnsamt för de som inte kan klättra ut ur ett kantrat fartyg, simma ut till en räddningsflotte, och sedan klättra upp i den.

Betydelsen av förloppets snabbhet

Jag är något skeptisk till slutsatsen att det inte skulle spela någon roll om det går snabbt eller långsamt. De har definierat det på ett sådant sätt att de räknar t.ex. Estonia som långsamt. Men för de flesta så bestod första signal av att något var fel av att fartyget kantrade, för väldigt många är det då väldigt svårt att klättra ut. De mäter tiden tills fartyget sjunker, men jag uppfattar inte det som relevant. Frågan är, hur mycket tid från det att det är klart att man behöver överge fartyget, till dess att fartyget inte längre utgör en praktisk plattform att röra sig på? Eller snarare, hur stark är tidspressen just under evakueringen?

Statistik för överlevare för Titanic utifrån kön och klass

Detaljerad statistik: http://www.ithaca.edu/staff/jhenderson/titanic.html Hävdar märkligt nog att klass var viktigare än kön, trots att siffrorna visar motsatsen, och hävdar att kvinnor och barn först bara gällde på ena sidan fartyget – trots att det gällde på båda sidor, den ena sidan gick ännu längre och körde med enbart kvinnor och barn.

Och så till sist några något mindre seriösa Titanic länkar …

http://newtonbloggen.wordpress.com/2012/04/15/titanic-ar-bara-en-pahittad-berattelse/

http://cheezfailbooking.files.wordpress.com/2012/04/funny-facebook-fails-failbook-a-dozen-people-who-had-no-idea-titanic-was-a-real-ship.jpg

 

Filmen The Duchess – patriarkat och så kallade patriarkat

För de som hävdar Sverige som ett patriarkat, kan ta en titt på filmen The Duchess med Keira Knightley, som utspelar sig i England i slutet på 1700-talet. Där är det ett riktigt patriarkat, och en riktig och otrevlig patriark. Det är mannen som bestämmer i familjen, som har makten i familjen. Han gör som han vill, hon får finna sig i det, han är serieotrogen och till och med våldtar henne, och så länge hon inte fött en arvinge – alltså en pojke – så har hon inte utfört sina plikter. Men av den makt han har, är det en som trumfar allt annat, som får henne att finna sig i allt det andra och stanna kvar. Han konstaterar, att gör hon inte som han säger, så kommer hon inte få träffa barnen igen. Även den kvinnliga huvudpersonens väninna har råkat ut för samma grej, hon får inte träffa sina barn, vilket även för henne är förkrossande.

När fadern har en sådan makt, då är det sannerligen ett patriarkat, ett fadersvälde.

Ordet patriarkat har en väldigt negativ klang, och med en film som The Dutchess som bakgrund är det rimligt. Det är ett orättvist samhälle. Kvinnorna hålls ute ifrån högre bildning och professioner, så att de inte har någon tillgång till offentlig makt, och är även underordnade i familjen, där mannen bestämmer.

Vilken sort samhälle har vi i Sverige? Vilken förälder är det som kan drämma till med att om du inte gör som jag vill kommer du inte få träffa dina barn? Visst, det är inte så grovt som i filmens dåtid, men det är ändå så att ett kön kraftfullt premieras. Någon kanske invänder att det är få mödrar som gör så, ja, men det var också få fäder som betedde sig så – men det är ändå så att i alla förhållanden görs kompomisser i skuggan av den maktobalansen mellan könen, som finns i samhällen där en förälder tilldelas en sådan makt.

Vi har inte ett sådant patriarkat idag, det är inte fäderna som tilldelas makten, så feminister borde inte kunna använda det ordet för att beskriva Sverige. Det är inte meningsfullt att prata om Sverige som patriarkat. Men feministerna är förtjusta över att ordet har så negativ klang, det är så effektfullt. Så de drar till med feministiskt nyspråk. Tömmer order på sin traditionella betydelse och säger att ordet patriarkat bara betyder att en majoritet av den offentliga och ekonomiska makten innehavs av män – även om det är kvinnorna som tilldelas makten över barnen, och därigenom blir familjernas matriarker, och kvinnorna har samma möjligheter till karriär som männen. Det är rent av så att kvinnor ofta särbehandlas i karriärsammanhang, inom politiken sker kvotering i många partier med varannan damernas och i näringslivet jagas det efter kompetenta streberkvinnor som vill göra karriär.

Trots ordets extrema urvattning tycker de att det skall fortsätta ha en extremt negativ klang, stå för förtryck. Trots att det numera bara står för att ett samhälle där kvinnorna inte är så gynnade i karriären att det överkompenserar för deras svalare intresse för att göra karriär.

Det är en av de saker den moderna feminismen tar ställning för. Att om ett samhälle inte så kraftigt gynnar kvinnor, att det till fullo kompenserar för deras mindre intresse för karriär, så att de ändå kommer till toppen av hierarkierna, då är det ett orättvist, patriarkalt, kvinnoförtryckande samhälle som måste avskaffas. Absurt. Vill du använda patriarkat i dess tidigare, negativa bemärkelse, får du acceptera att Sverige inte är ett patriarkat, vill du använda feministiskt nyspråk med så urvattnad betydelse att Sverige är ett patriarkat, då står ordet för någonting gott – ett samhälle som inte är så extremt mansdiskriminerande som många feminister vill att samhällen skall vara.

Allt åt alla hävdar mansvälde

Axessbloggen har en utmärkt artikel om Maria Svelands intolerans mot kritik av feminismen: http://www.axess.se/blog/post/2012/04/05/Sveland-nyttiga-idioter-samt-politiskt-vald-och-hat.aspx

Därifrån kommer jag till en artikel där representanter för Allt åt alla försöker såga Pär Ström och de presenterar sina bevis för att vi lever i ett mansvälde: http://arbetaren.se/artiklar/antifeminister-fintar-fran-hoger/

Dessa bevis är dock inte särskilt övertygande, trots att de själva kallar det för en bombmatta av statistik.

”Enligt Medlingsinstitutet var den genomsnittliga månadslönen år 2010 för kvinnor 26 200 kronor och för män 30 600 kronor. Det betyder att kvinnans arbete värderas till 86 procent av mannens. 1994 var kvinnans arbete värt 84 procent av mannens. De lönemässiga framstegen ligger alltså på två procentenheter på sexton år.”

Män satsar mer på karriären än kvinnor. Om kvinnor som väljer ett deltidsyrke, kortare arbetstid, flexibla arbetstider, och prioriterar saker som pendlingsavstånd och vad de känner för över löneutveckling, skall ha samma lön som män som väljer heltidsyrke och övertid, arbetstider som är flexibla för arbetsgivaren, och prioriterar lönen över pendlingsavstånd och hur kul arbetet är, om de skall ha samma lön, ja, då skulle vi verkligen ha könsbaserad lönediskriminering.

”Tidsanvändningsundersöknin­gen 2000/2001 och Statistiska centralbyrån hälsar vidare att om man tar med kvinnligt dubbelarbete i beräkningen blir löneskillnaderna ännu större. Den totala dagliga arbetstiden för en kvinnlig småbarnsförälder är trettiosex minuter längre än pappans i samma familj. Och ja, de räknar med männens bilmekande.”

De har hittat en kategori där kvinnorna arbetar mer än männen, och beaktar bara den. Till att börja med kanske de borde titta på den nyare tidsanvändningsundersökningen som inte ger samma resultat: http://stadatyttre.blogspot.fr/2011/11/sex-feministiska-myter-och-fyra.html (de nya siffrorna kommer på slutet).

Eller de kan beakta fler kategorier, för att få mer av en helhetsbild – för sammanboende är det i allmänhet så att mannen arbetar mer än kvinnan: https://bittergubben.wordpress.com/2011/11/01/scbs-tidsanvandningsundersokning-2010-utifran-kon-och-familjesituation/

”Kvinnor löper nästan dubbelt så stor risk att utsättas för våld eller hot om våld på arbetet, kvinnor har svårt att sova på grund av tankar på jobbet i större utsträckning än män, kvinnor arbetar oftare skift eller varierande tider, oftare på helger och kvällar. Hälsningar, Arbetsmiljöverkets rapport Arbetsmiljöstatistik 2010:3.”

Män löper större risk att drabbas av våld i nästan alla former. Huvudsakliga undantagen blir det ganska jämställda partnervåldet, och sexuellt våld som huvudsakligen drabbar kvinnor. Att kvinnor skulle vara mer våldsutsatta på arbetet, det tvivlar jag på, det här är fråga om självrapporterade siffror, och skillnaden mellan könen speglar snarare könsskillnaden i benägenhet att rapportera något som våld. Skall män betraktas som priviligierade för att de är mindre benägna att räkna en ringa våldshandling som våld?

[uppdatering: Bashflak hävdar nedan att det mycket väl kan stämma att kvinnor är mer våldsutsatta på arbetet, och jag får erkänna att jag inte har så mycket att komma med. Men även om det skulle vara så, hjälper det inte Allt åt allas tes särskilt mycket – det faller under nedanstående punkt, om olika för och nackdelar för respektive kön – män är t.ex. mer utsatta för allvarliga arbetsplatsolyckor. Sådana för och nackdelar med olika yrken blir ju dessutom inbakade i lönen, vill arbetsgivaren ha kompetent personal till ett yrke med en massa nackdelar, behövs en lön som kompenserar för nackdelarna, och för att få kompetent personal till ett yrke med en massa fördelar räcker det med en lägre lön.]

Att räkna upp olika kategorier där kvinnor har sämre utfall, bevisar ingenting förutom existensen av sådana kategorier. För att jämföra män och kvinnor skulle du behöva en helhetsbild där man inte väljer vilka frågor man diskuterar utifrån om de ger rätt intryck eller inte, eller också, om man skall välja de frågor som gynnar ena sidan får man också välja att titta efter de frågor som gynnar andra sidan. Enligt deras källa, fler män gör tunga lyft, är mer utsatta för buller och har mer monotona arbeten. Bevis för mansvälde?

”Vad gäller våldet vet vi tack vare Brottsförebyggande rådet att männen står för den absoluta majoriteten av all våldsutövning. Ibland är mottagaren en man, ibland är den en kvinna. Vi vet också att uppskattningsvis 80 procent av allt våld riktat mot kvinnor inte kommer till polisens kännedom. Dessutom är mäns våld mot kvinnor i regel mer systematisk till sin natur med upprepad våldsanvändning mot en nära anhörig.”

Hur är det priviligierat att ha egenskaper gemensamt med våldsutövare? Är svarta i USA priviligierade av att deras grupp är överrepresenterade i våldsbrott? Om det var så att män var tillåtna att utöva våld mot kvinnor så skulle det ju vara en sak, men samhället är mycket mer tollerant mot kvinnors våld mot män än mot mäns våld mot kvinnor, som istället fördöms stenhårt.

Det må vara stora mörkertal för våldet mot kvinnor, men hur bevisar det att vi lever i ett manssamhälle, när mörkertalen för våld mot män i allmänhet är ännu större, i synnerhet när det gäller kvinnors våld mot män?

Partnervåldet är ganska jämställt. Det överlägset mest ojämnställda med partnervåldet är samhällets respons på det, samhället bryr sig, pratar om och reagerar på när män slår kvinnor, men reagerar med en axelryckning när kvinnor slår män, utgår från att han förtjänar vad han får. Hur bevisar partnervåldet att vi lever i ett mansvälde?

Deras slutsats i artikeln blir att Pär Ström är mer intresserad av att kritisera feminismen än att gå till botten med olika problem. Men det är just det att det är feminismen som är problemet, det är den feministiskt vinklade diskursen som är den främsta mansfrågan. Om samhället började värdera mäns väl och ve lika mycket som det bryr sig om hur det går för kvinnor, så skulle de andra frågorna följa med. Det feministiska problemet inkluderar alla andra mansfrågor, och är därmed den största mansfrågan – och det har glädjande nog börjat göras framsteg.