Anne-Marie Pålsson: ”Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges riksdag”

Juggen hade ett inlägg om boken ”Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges riksdag”, av Anne-Marie Pålsson. Jag har haft boken liggandes ett tag, och kom mig äntligen för att läsa den. Hos Juggen finns även ”En bok, en författare”-intervjun med Pålsson. http://juggen.wordpress.com/2013/06/04/knapptryckarkompaniet/

Det är nästan en medborgerlig plikt att läsa den här boken. Rösträtten implicerar ju ett visst ansvar för att sätta sig in i politiska frågor, och denna bok är oumbärlig för den som vill förstå den svenska demokratin demokraturen.

Pia Hellertz: ”Om du bara ska läsa en enda bok i år, så är detta Boken. Det är nog den viktigaste boken som någonsin skrivits för att man ska förstå varför demokratin inte fungerar som den borde göra i Sverige. Anne-Marie Pålsson är dessutom den perfekta personen att skriva boken. Hon är forskare och lärare vid Nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Hon har breda erfarenheter av vetenskapligt utredningsarbete, kritisk granskning och analys. Hon hade aldrig engagerat sig i politik. Hon har helt friska och ”oförstörda” ögon när det gäller politiska spel.” http://www.piahellertz.com/Knapptryckarkompaniet.pdf

Riksdagen, en kvarleva likt kungahuset

”Problemet med exempelvis maktarrogans undanröjs inte för att en person som agerar maktfullkomligt byts ut. Felet sitter inte hos personen. Det sitter inte hos partierna. Det sitter i systemet. Därför nämns i stort sett ingen person vid namn. Det finns ett viktigt skäl till detta, och det knyter an till min syn på systemfelet. Det är inte personen som står i centrum för min analys utan den funktion han besitter. Ty det är i positionen som makten sitter, inte i personen. Och det är om makt denna betraktelse handlar. Makten i riksdagen.” (s 13)

Mycket bra! Det är systemet, och de incitament det skapar, som är problemet. Det känns lite tragiskt hur många tidningar som har recenserat boken som ett angrepp på moderaterna eller rent av på Reinfeldt. Det är som om de anstränger sig för att få ner diskussionen på kvällspressnivå.

”Min berättelse knyter … an till riksdagens roll i den svenska demokratin. Hur väl fullgör vi ledamöter det uppdrag som det svenska folket gett oss? Hur trygga kan väljarna vara i att riksdagen verkligen lever upp till sin roll som demokratins väktare? Mitt svar: inte trygga alls. Riksdagen har i avgörande stycken kapitulerat från denna roll. Den är inte längre det politiska maktcentrum som väljarna tror utan fjärrstyrs från partihögkvarteren. Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte. Ungefär som kungahuset när vi vill få vår stolta historia förkroppsligad.” (s 10)

Efter ett kapitel som går igenom de formella reglerna för riksdagsarbetet: ”Strukturerna i riksdagen är således så noga reglerade att man skulle kunna tro att uppdraget verkligen var viktigt. Men avståndet mellan formuleringarna i grundlagen och verkligheten är mycket stort. Det som visas är bara yta. … Debatterna i kammaren är inte debatter i egentlig mening utan mest en oinspirerad redovisning av partiets uppfattning som läses upp i kammarens talarstol från ett färdigskrivet manus. Och för att det inte ska bli några fel i själva sakfrågan brukar ledamöterna få hjälp med skrivarbetet av någon politisk tjänsteman.” (s 103) Och vi pratar om av partiledningen tillsatta tjänstemän.

”Om jag upplevt att det var lågt i tak under den första mandatperioden, när vi befann oss i opposition, var det inget mot vad jag skulle få uppleva [under]den andra. Då sänktes ribban ytterligare. Frihetsgraden var noll och utrymmet för egna ställningstaganden obefintligt. Den gången den moderata riksdagsgruppen verkligen försökte hävda sin egen mening möttes den av statsministerns hårda ord: ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och ingenting annat”. Och så blev det. Vi reducerades till lydiga knapptryckare och marknadsförare av regeringens politik. Något annat förväntades vi inte vara.” (s 12)

Partipiska och belöningssystem

Pålsson beskriver två tillfällen då partipiskan ven, och ”… partipiskan kom inte till användning någon mer gång. När jag berättat detta blir folk förvånade. De tror att piskan ständigt viner.” (s 33)

Hon reserverar ordet partipiska för vuxenmobbning och andra påtagliga negativa påtryckningar. Jag, och jag tror många andra, använder begreppet bredare, och inkludera det Pålsson kallar belöningssystemet, där de som är lydiga t.ex. får utnämnanden till prestigefyllda utskott.

”[Partipiskan] används bara när gruppens medlemmar inte förstått de outtalade spelreglerna, de som finns och som nästan alla känner till men vilka inte får kommuniceras utåt. Spelreglerna innebär: bit ihop, ifrågasätt inget, svälj förtreten och rätta in dig i ledet! Kort sagt: Var lydig! Då kommer snart belöningarna. … När denna logik är förstådd behövs ingen piska. … ju högre du kommer i makthierarkin, desto färre är de [ideologiskt övertygade]. De som inte vill spela efter reglerna filtreras bort i karriärprocessen på ett tidigt stadium. Om inte annat försvinner de ut när den strid de tagit initiativ till förlorats.” (s 34)

En viktig punkt. Systemet verkar inte bara genom att krossa motstånd, eller genom att muta de som lyder, utan minst lika mycket genom att välja ut de som accepterar spelreglerna, så att det inte blir något motstånd som behöver överkommas. I USA är de privata bidragen till politiker och deras kampanjer – som jag skulle kalla för mutor – nödvändiga för att man skall kunna bli vald. Men detta betyder inte att politiker nödvändigtvis ändrat sina åsikter för att få mer donationer, alltså som individer blivit mutade att ändra sin politik, utan även genom att det är de som just står för rätt åsikter som får donationerna. Så systemet mutas, institutionerna besätts med personer som har rätt åsikter, och systemet fattar de beslut som det fått betalt för att fatta, men individerna i systemet har inte nödvändigtvis blivit mutade.

”Partiledaren belönar lojalt beteende. Och alla belöningar som ger ledamoten mera makt och inflytande fungerar. Pengar och andra ekonomiska ersättningar kan fungera men spelar en klart underordnad roll i det politiska livet.” (s 36)

Man kan tycka att riksdagsledamöterna borde kunna upprätthålla sin integritet även om det blir gnäll från partiledaren och de inte får utnämningar. Men för det första är riksdagledamöterna beroende av ledaren för att få hamna på valbarplats; utan valbar plats, inget nytt riksdagsmandat. Normalt sett är det bara de som bedömts vara tillräckligt lydiga som kan bli riksdagsledamöter. För det andra är det så att många i riksdagsgruppen accepterar att det är lydnad mot ledaren som belönas, och visar upp denna lydnad genom att delta i vuxenmobbning när ledaren antyder att så bör göras. Resultatet blir väldigt jobbigt för den med integritet. Och det är för det mesta meningslöst, majoriteten vinner ändå om det blir votering i partiets riksdagsgrupp. Varför sumpa sina chanser, och utsätta sig för mobbning och utfrysning, när det ändå inte åstadkommer någonting? Pålsson ägnar ett kapitel åt att beskriva sådan mobbning.

”Vem som hamnar på valbar plats är något som väljarna bara i mycket liten grad bestämmer om – det avgörs i praktiken av partiets innersta kärna. Det är genom att behaga ledningen som en kandidat kan räkna med förnyat förtroende. Att detta behagande sedan kanske går på tvärs emot vad de egna medlemmarna tycker är en annan sak. Den som vill göra karriär i politiken gör klokt i att lyssna mer på partiledaren än på sina väljare. … Att bortse från medlemmarnas önskemål rör vid kärnan i den svenska demokratin. När partieliten sätter sig över medlemmarnas önskemål riskerar den i själva verket att kortsluta hela det demokratiska systemet. Hos oss är väljarinflytandet tänkt att ske via de politiska partierna. Det är genom att engagera sig där som väljarna kan påverka politikens innehåll.” (s 145) Pålsson skriver att miljöpartiet avviker genom att vallistorna styrs av medlemmarnas val, inte av partiledningen.

Hur kan systemet förbättras?

Pålsson ger ett antal förslag på hur systemet skall kunna förbättras, och argumenterar för dem. Vissa av dessa uppfattar jag som riksdagsinterna, som det inte är rimligt att bedriva folkbildningskampanjer om för att tvinga riksdagen att införa, eftersom en kompetent riksdag skulle genomföra dem. Om vi inte kan anförtro riksdagen att fatta beslut om hur lång motionstiden skall vara, hur skall vi kunna anförtro dem att styra landet? Har vi en fungerande ordning, där riksdagen har förmåga att fatta bra beslut, så kan den fatta sådana beslut, utan påtryckning från folket.

Om partieliten kan driva igenom lagstiftning oavsett vad riksdagsgruppen tycker, är det irrelevant om rätt utskott fått läsa det. Om däremot riksdagen har integritet och därmed makt, är det i förslagställarens intresse att förankra det i relevanta utskott, annars kommer förslaget antagligen inte gå igenom. Det finns alltså inte orsak att ordna några folkrörelser om vilka utskott vi skall ha i riksdagen, det kan en kompetent riksdag hantera själv.

–          Intern transparens i utnämningar som riksdagen och riksdagsgrupperna gör. (s 206)

–          Ledamöternas rätt att enskilt väcka motioner under den allmänna motionstiden bör tas bort. (s 207)

–          Förlängd motionstid. (s 207)

–          Inför ett separat revisionsutskott, istället för att revisionsärenden sprids ut på olika utskott. (s 208)

–          Avskaffa EU-nämnden, istället ska sådana frågor fördelas på relevanta fackutskott. (s 208)

–          Riksdagstyrelsens arbete skall vara mer transparent gentemot ledamöterna. (s 210)

Det som behövs är att riksdagen inte ska kunna fjärrstyras från partihögkvarteren. Det är det som är det centrala problemet.

–          Vilka som sätts på valbar plats skall bestämmas av partimedlemmarna. (s 203) Min kommentar: Det viktiga är att det inte är partiledningen som gör det. Det kan vara partimedlemmarna i partiinterna val, partikongressen, eller rent av sortition, bara det inte är en liten elit som kan diktera vilka som får riksdagsplatser.

–          Istället för att partistödet går till partiet centralt, så att partieliten kontrollerar hur det fördelas, skall det delas upp och delas ut till partiets olika lokala organisationer. (s 201)

–          Det ekonomiska stödet för riksdagsarbetet bör gå direkt till ledamöterna, inte till partiet. (s 205)

–          Riksdagsgrupperna bör författningsregleras och skall vara egna juridiska personer, inte bara ingå i partierna. (s 204)

–          Riksdagsgruppernas ledare skall väljas av ledamöterna, i slutna voteringar, inte utses av partiet. (s 206) Själv skulle jag föreslå att samtliga partigruppsinterna och riksdagsinterna utnämningar – gruppledare, utskott, nämnder, riksdagsstyrelse, och liknande – skall ske med slutna voteringar. Detta fråntar partieliten en betydande del av utnämningsmakten och försvagar deras möjligheter att belöna lydiga ledamöter.

–          När riksdagsgruppen bestämmer hur den skall rösta, skall det ske genom votering. Votering skall inte behöva begäras, det skall vara automatiskt. (s 206)

–          Partisekreterare och andra som arbetar för partiet, inte för riksdagsgruppen, skall inte få arbetsrum i riksdagen. (s 206) Min kommentar: Ledamöterna skall ha oberoende i förhållande till partiledningen, men de borde ändå prata med varandra, t.ex. för att debattera politiska frågor, varför det inte är orimligt att partierna som sådana har en närvaro i riksdagen.

Det centrala anser jag är utnämningarna, vare sig det är till valbar plats för partiet, till utskott och nämnder i riksdagen, till partiledar- och ministerposter. Om ledningen har utnämningsmakten, och vet hur ledamöterna har röstat, så föreligger problemet; ledningen kan missbruka sin makt.

Pålsson om öppenhetens betydelse för ledningens möjligheter till maktmissbruk: ”Beslutsformerna måste också vara öppna: ledamöterna ska inte kunna dölja sin uppfattning för ledaren. Därför används aldrig slutna voteringar för att fatta beslut i den moderata riksdagsgruppen, annat än om det gäller personfrågor. En sådan ordning vore nämligen ytterst riskabel, ty om ingen vet vad ledamoten tycker är det riskfritt att rösta mot partiledaren. Med öppna beslutsprocesser däremot röstar ingen ledamot som vill göra karriär mot ledarens förslag.” (s 59)

Slutna voteringar är i det avseendet ett kraftfullt verktyg, för mer än bara att utse gruppledare. Det är rent av en kittlande tanke att alltid ha slutna voteringar, då finns inga förutsättningar för olämpliga påtryckningar i några frågor alls eller från någon; när ingen vet hur någon enskild ledamot har röstat går det inte att belöna eller bestraffa de som röstat ”fel”, ledamöterna skulle ha full integritet att rösta i enlighet med sin egen övertygelse. Det är också just den lösningen som blivit allmänt accepterad för samma problem vid de allmänna valen. När det var offentligt hur folk röstade, förekom hot, trakasserier, och ersättningar för att påverka hur folk röstar; därför gjordes valen hemliga. Det betraktas numera som en självklar del i vad demokrati innebär. Det skulle verkligen göra frågan om hur man väljer vilka som hamnar på valbar plats, till en helt central fråga, eftersom det inte skulle vara möjligt att hålla dem ansvariga för hur de sedan som individer röstar.

–          Partierna skall tvingas att öppet redovisa sin ekonomi (gäller även när stöd ges till riksdagsgrupper och ledamöter). (s 201 och 206) Min kommentar: Yes! En fråga blir vem som egentligen skall reglera partierna, de är i dag nästan bara kontrollerade av sina medlemmar, och det finns en viss logik i det. Ett alternativ är att medlemmarna utöver att välja en partistyrelse även väljer revisor. Jag tänker samma tanke vid aktiebolag; utöver att aktieägarna utser en styrelse, som sedan utser företagsledning och revisor, borde ägarna direkt välja även revisor, så att revisorn är oberoende av styrelsen. Dylika beroenden är mycket olämpliga.

–          Istället för dagens personvalsystem, där man kan rösta på en specifik kandidat, bör man istället kunna stryka en kandidat. (s 211) Själv är jag skeptisk till personval i de allmänna valen. Som Pålsson skriver om det nuvarande systemet: ”det premierar bara kändisskap”. Men det förändrade systemet med strykningar skulle på motsvarande sätt bara bestraffa de ökända, och skulle därmed driva ledamöterna att hålla en låg profil, och att aldrig ge sig in i debatter i svåra frågor. Jag vill ha en levande debatt i en levande riksdag, vare sig knapptryckarkompanier eller ängsliga mähän är något bra alternativ.

–          Lagrådet bör ges ökade resurser och befogenheter, som att stoppa förslag som strider mot grundlagen. (s 212) Jag vill gå ett ordentligt kliv längre, med ett oberoende för den dömande makten, inklusive författningsdomstol. Att domstolsväsendet är underordnat riksdagen är ett oacceptabelt beroende. Kombinationen oberoende riksbank och den dömande makten underställd den politiska makten, är märklig – är räntan verkligen viktigare än rättsskipningen?

–          Tvåkammarsystemet bör återinföras. (s 213) Här ser inte jag poängen, tröghet har inget egenvärde. I den mån man till kostnad av ökad tröghet kan få mer genomtänkta välfungerande beslut, så är det bra, men jag instämmer inte i att förespråka tröghet för tröghetens egen skull. Tvärtom, det man vill är att staten skall kunna agera med den effektivitet och kraft som en fråga kräver, men vara tillräckligt kontrollerad för att inte kunna eller tillåtas missbruka den makten. Om man har två kamrar, kommer politiker i den ena för att kunna bortförklara varför nödvändiga beslut inte tas genom att skylla på den andra, men samtidigt kommer politruker och särintressen, som vet hur slipstenen ska dras, att få igenom sin politik. Och om båda kamrarna tillsätts från allmänna val, blir de inte oberoende. I USA har de senat, kongress, och högsta domstol, men när republikanerna kontrollerade alla tre, vilket oberoende hade de då? De som inte röstar med partiet, de straffas, de får inte kampanjstöd när det är dags för omval, eller ideologiska grupper i partiet ser till att stötta en utmanare för att ersätta avfällingen. Det oberoende som behövs är att individerna som styr i en sådan institution inte har gemensamma beroenden på någon enskild organisation eller mäktig klick. Pålsson diskuterar även majoritetsval i enmansvalkretsar (s 216), ett radikalt förslag där ledamöterna likväl står i beroendeställning till de som kan påverka den allmänna opinionen i valkretsen.

–          Medborgarinitiativ, alltså att väljare skall kunna driva igenom beslutande folkomröstningar. (s 214) Det är ett intressant komplement, men är inte så relevant för problemet med ledamöternas beroende av partieliten. Jag är inte så lockad av sådana alternativ, det är kostsamt och ineffektivt med folkomröstningar, mycket bättre om vi kan ha en riksdag som faktiskt representerar förnuftet och allmänintresset, det är en oerhört mycket viktigare fråga.

För att sammanfatta vad jag skulle uppfatta som viktigast för att reducera partielitens osunda inflytande över riksdagen:

–          Samtliga riksdagsgruppsinterna och riksdagsinterna utnämningar – gruppledare, utskott, nämnder, riksdagsstyrelse, och liknande – skall ske med slutna voteringar.

–          Vilka som sätts på valbar plats får inte vara under partiledningens kontroll, utan skall vara bredare, som partikongress eller framröstas av partimedlemmarna.

–          Det ekonomiska stödet för riksdagsarbetet bör gå direkt till ledamöterna, inte till partiet.

–          När riksdagsgruppen bestämmer hur den skall rösta, skall det ske genom votering. Votering skall inte behöva begäras, det skall vara automatiskt.

Men detta skulle bara hantera frågan om ledamöternas osunda lydnad mot partiledningen. Demokratin har ett ännu allvarligare problem i nivån på det offentliga samtalet, som granskar den politiska makten, vare sig den makten ligger hos riksdagsledamöterna eller hos partiledningarna.

Hur driva igenom sådana förändringar?

”… förändring kräver att de politiska ledarna tar initiativ, vilket de knappast gör med mindre än att de tror att de har något att vinna på att genomföra reformerna. Det kräver tryck från väljarna, så starkt att partieliterna inser att det skadar dem att inte verka för förändringar. Varje generation måste erövra sin form av demokrati, för att citera en före detta svensk statsminister, Olof Palme. Är det inte dags för 2000-talets generation att verka för sin?” (s 217)

Regleringar tenderar att hamna under kontroll av de som är avsedda att regleras. Det är de som har starkas incitament att påverka regleringarna i fråga. Som sådant är det inte en generation som erövrat sin form av demokrati, utan partieliterna som gjort det erövrandet. Och det är folket, inte en generation, som behöver återerövra demokratin.

Jag är pessimistisk vad gäller möjligheten att utöva så starkt tryck på partieliterna att de reglerar bort sin egen makt. De som lägger sina röster utifrån vilka partier som eventuellt kommer reformera demokratins funktionsätt till det bättre, kommer vara en minoritet. Det skulle krävas en omfattande rörelse som driver frågan.

Det är nog lättare att få en del enskilda partier att reformera sina interna demokratier, sina interna strukturer, än att ändra själva systemet. Men om systemet består, så skulle de partier som gjort interna reformer, för eller senare återerövras av partieliten, så fort det yttre trycket mot dem avtagit. Det räcker alltså inte att partier ändrar sin praxis, de måste ändra sina strukturer på ett sådant sätt att partieliten inte kan kringgå de nya strukturerna.

Till feminister som dissar Pär Ström och jämställdismen

Nedan först några motargument mot kritiken mot feminismen, som dyker upp emellanåt. Sedan några exempel på avhoppade feminister, som beskriver när de tänkte om.

Varför kritisera feminismen, när det finns olika feminismer?

Det finns många olika skolor inom feminismen. Många är vänster, men många är höger eller däremellan, det finns de som förnekar biologins roll, och de som erkänner den, de som är extremt sexnegativa, de som är sexpositiva eller däremellan. I varje enskild fråga finns det olika åsikter inom feminismen. Och även om man belägger att en del anhängare av feminismen har en tokig åsikt, så kan ju inte andra anhängare av feminismen hållas ansvariga för det.

Auuus: ”Ska jag vara helt ärlig förstår jag dock inte behovet av att kritisera “feminismen”, just för att det är ett så luddigt begrepp. Det är lite som att kritisera “kristna”, “liberalister” eller någon liknande stor grupp, väldigt svårt då det finns mängder av inriktningar. Istället tycker jag att en borde kritisera förslagen och åsikterna i sig, inte vad folk kallar sig =) ” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6303

Men det finns ändå någonting gemensamt, något som förenar feministerna, som gör deras ställningstaganden feministiska; annars hade vi inte kallat dem för feminister och deras ställningstaganden feministiska. Den gemensamma nämnaren är deras ensidiga fokus på kvinnoperspektiv, och det är detta jag kritiserar. Inte bara de enskilda åsikterna, utan de underliggande värderingarna. Hur relationen mellan könen skall fungera skall inte avgöras utifrån bara det ena könets perspektiv, båda könens perspektiv skall beaktas och värderas, och det är detta feminismen inte gör. Må vara att avgränsningen blir luddig, men det finns ändå en sådan gemensam nämnare i feminismen. Ju mer ensidigt en part fokuserar på kvinnoperspektiv, desto mer är alla överens om att det är feministiskt, och när alla är överens om att någonting är feministiskt, så finns där ett kraftigt fokus på kvinnoperspektiv. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

En snällare beskrivning av vad som är det enande faktorn för feminismen: ”Feminismen utgår från att kvinnor i allmänhet har en sämre ställning än män. Den situationen tycker feminismen behöver ändras. En person som håller med om detta kallas feminist.”

Hur det förhåller sig i samhället är en empirisk fråga. Ska man uttala sig om vilket kön som i allmänhet har sämre ställning, om det nu är någon signifikant skillnad åt något håll, måste man ta en helhetsbild, och jämföra äpplen med päron. Jämföra fördelaktiga utfall för män med helt andra fördelaktiga utfall för kvinnor. När feminismen kommer fram till att det är synd om kvinnorna, att kvinnor är underordnade, att kvinnor diskrimineras och män privilegieras, görs inte detta, utan man ser bara till fördelaktiga utfall för män. Man tar bara hänsyn till sådant i samhället som bekräftar bilden av män som relativt onda, dåliga och privilegierade, och kvinnor som relativt goda, bra och diskriminerade. Det är en analys som förtjänar kritik.

Det finns antagligen en del som hävdar att den gemensamma nämnaren för feminismen är att vara för jämställdhet, att vara för könens lika värde. Hur kan då även extremistiskt manshat, som t.ex. Solanas SCUM-manifest, kvalificera som feministiskt? Att säga att Solanas arbetade för könens lika värde är absurt. Den gemensamma nämnaren måste vara någonting annat. Visst, Solanas är ett extremfall, men det finns många andra exempel på feminister och feminism som står i skarp konflikt med jämställdhet, så det kan inte vara den gemensamma nämnaren.

Men antifeministerna är ju lika selektiva?

Ett defensivt argument man hör ibland, är att feministkritiker som Pär Ström också bara pratar om en del av verkligheten, man fokuserar på mansfrågor utan att bry sig om kvinnofrågor, och därigenom är precis lika selektiva som feminismen.

Men den invändningen är inte relevant när man kritiserar feminismen för att vara partisk och selektiv. Feminismen hävdar att samhället är ojämställt, alltså att det värderar män högre än kvinnor. För att avgöra om det är sant, skulle de behöva jämföra sådant i samhället som gynnar män med sådant som gynnar kvinnor, men någon sådan jämförelse görs inte, man bara beaktar sådant som gynnar män och missgynnar kvinnor. Som kontrast, när man kritiserar feminismen för att vara selektiv och för att ha en preferens för kvinnor, skulle man behöva jämföra när feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad, och när den tar ställning för kvinnor på mäns bekostnad. Pär Ström klagade högljutt över hur feminismen tar ställningen för kvinnor på mäns bekostnad, när den värderar kvinnoperspektiv utan att bry sig om mansperspektiv, och gav massvis med exempel. Skall han anklagas för att vara selektiv i den bedömningen av feminismen, då får man komma med motsvarande störtflod av exempel där feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad. Var finns de exemplen? Feminismen pratar om samhället som ett manssamhälle, men hoppar över mycket relevanta aspekter av samhället. När man angriper feminismen för dess partiskhet, vilken del av feminismen är det då man hoppar över att ta med?

Den som vill försvara feminismen mot kritiken, skulle antingen behöva visa att exemplen på feminismens gynnande av kvinnor på mäns bekostnad är felaktiga, eller att den lika ofta ägnar sig åt att försöka gynna män på kvinnors bekostnad. Att exemplen där den värderar kvinnoperspektiv, men inte ser mansperspektiv, antingen tillbakavisas, eller kompletterar med av Ström överhoppade exempel där feminismen värderar mansperspektiv, men inte ser kvinnoperspektiv.

Alternativet är att erkänna att feminismen inte är någon legitim grund för jämställdhetsarbete.

Man kan inte säga, ok, feminismen är selektiv, den bryr sig nästan bara om kvinnor, men kritikerna är också selektiva, de bryr sig nästan bara om män, och ändå dra slutsatsen att feminismen är en legitim grund för jämställdhetsarbete. Även om man skulle hålla med om att kritiken också skulle vara chauvinistisk, något jag inte håller med om för jämställdismen, men även om man tycker det, och således att inte heller kritikerna skulle ha en legitim grund för jämställdhetsarbetet, så innebär ju inte det att den kvinnochauvinistiska feminismen skulle vara någon legitim grund för jämställdhet.

Ström har hela tiden varit tydlig med att han ägnar sig åt den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan. Det vill säga, han gör anspråk på att diskutera det som varit frånvarande i den feminsitiska diskurs som dominerat i debatten.

Och det finns en fundamental skillnad mellan att bara diskutera en delmängd av frågorna, och att bara värdera en delmängd av de som påverkas. Att fokusera på t.ex. ätstörningar eller någon annan delmängd av problemen är ok, men när man i sin analys utgår från att man inte behöver bry sig om konsekvenserna för det andra könet, att man kan göra jämförelser mellan könen där man bara beaktar det ena könets situation, eftersom det andra könet ändå är privilegierat enligt ens könsmaktsordningsteorier – som man ”bevisat” med en väldigt selektiv betraktelse av samhället – då är det inte en legitim analys. Som när feminister beskriver hat och hot som något som huvudsakligen drabbar kvinnor. T.ex. uppdrag granskning som bara tog med hot mot kvinnor, eller SvDs undersökning av hot mot kvinnliga riksdagledamöter. Sådant kan ju vara intressant, men kan inte användas för jämförelser mellan könen, skall man jämföra könens situation måste man beakta båda könens situation. Och i sådana jämförelser visar det sig att både män och kvinnor drabbas av hat och hot i liknande omfattning.

Men feminismen har inte som mål att diskriminera män!

Auuus skrev: ”Ström får kritik från feminister då han säger att det är feministers FEL att män diskrimineras, trots att vi inte alls vill diskriminera män. Tvärtom är större delen av all diskriminering män utsätts för ett resultat av könsnormerna, alltså samma sak som är den huvudsakliga orsaken till diskrimineringen kvinnor utsätts för också. Det är hemskt att män utestängs från sfärer som rör t ex barn och missgynnas grovt där. Men det är inte feministernas fel. Det ligger helt enkelt inte i vårt intresse att driva något sådant. Tvärtom.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6272

För mig är det som att säga att elefanten i porslinsaffären inte vill krossa porslin, att det inte ligger i dess intresse. Även om den inte bryr sig om porslinet, har den ändå krossat det. Feminismen har i decennier fullständigt dominerat genusdebatten inom akademi, media och politik, och drivit igenom fråga efter fråga. Även om mansdiskriminering skulle vara en sidoeffekt snarare än det som mainstreamfeministerna bryr sig om, förtar inte det deras roll i att driva igenom mansdiskriminering. När man hanterar frågor som rör relationen mellan könen, bör man beakta och värdera båda könens perspektiv. Det gör inte feminismen, den bryr sig knappt om konsekvenserna för männen. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

Feminismen har verkligen drivit fram mansdiskriminering, betrakta t.ex. partnervåldet och hur feminister har kämpat i akademi, media och politik för att kvinnors partnervåld mot män inte skall beaktas, vilket har satt spår i lagarna. Det är fullt rimligt att feminismen kritiseras för dylikt. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Jag skulle hävda att Ström kritiserar feminismen inte i första hand för samhällets mansdiskriminering, utan för feminismens mansdiskriminering. Feminismen är inte bara likgiltig och ointresserad av mansdiskriminering och mansfrågor, den gör ett aktivt val att sådant som drabbar män är mindre viktigt än sådant som drabbar kvinnor. Om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, är det ett hemskt och vidrigt samhällsproblem, men att det är ungefär lika vanligt med partnervåld åt andra hållet, det är det kvinnohat att diskutera; om ett barn blir slaget av pappa är det hemskt, men om ett barn blir slaget av mamma, något som är vanligare, så är det dumt och onödigt att prata om det; om en kvinna utsätts för näthat är det ett allvarligt samhällsproblem, men när män utsätts för näthat i samma omfattning som kvinnor är det något som man inte skall prata om, för det tar uppmärksamhet från det som ”är viktigt”, alltså näthatet mot kvinnor. För den som är för jämställdhet är det helt rimligt att kritisera feminismen för dess sexistiska värdering av frågorna.

Men feminismen försöker ju ändra även de könsroller som drabbar män!

Johanna: ”Jag förvånas fortfarande över hur han inte kan se att de “mansförtryck” han ser hänger ihop med det genussystem som feminismen i alla år – på olika sätt och med olika teoretiska utgångspunkter – försökt att förändra och genusvetenskapen ständigt granskar. Ett genussystem som traditionellt sätt delat upp hem och barn som kvinnliga domäner ger inte mycket utrymme för mannens längtan efter sina barn. Vill vi verkligen ha det så? Nej. Vad tänker Pär Ström göra åt det – förutom att skuldbelägga feminismen?” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6271

Feminismen försöker åtgärda de könsroller som på något sätt anses stå i vägen för kvinnor. Den svenska feminismen betonas att kvinnor skall arbeta, därmed blir mansrollens fokus på försörjning något som hindrar kvinnor, och något som feminismen försöker åtgärda.

Men det finns många könsnormer som feminismen inte bekämpar, utan bejakar, och rent av har ett symbiotiskt förhållande med. Betrakta det här med att samhället ser allvarligare på våld mot kvinnor än på våld mot män. Hela partnervåldsdebatten bygger på den principen, och feministerna har kämpat för att förstärka den, vi skall bry oss om kvinnor som utsätts för partnervåld, men när män utsätts för partnervåld är det någonting fånigt. Det är sällan någon feminist protesterar mot dylikt.

Feminismen strävar ofta efter att framställa fäder som potentiella förövare, medan synen på mödrar ska vara fortsatt positiv (förutsatt att de lämnar barnen på dagis och satsar på karriären). Vi får titt som tätt höra hur hemskt det är om de barn som blir slagna av pappa, eller ser pappa slå mamma. Men vi får inte höra feminister berätta om hur hemskt det är för barnen som blir slagna av mamma, trots att det är vanligare att barn blir slagna av den biologiska mamman än av den biologiska pappan. Och vi får inte höra om hur hemskt det är för barnen när mamma slår pappa, trots att det är ungefär lika vanligt som tvärtom, åtminstone om man använder de breda mått som feminister i allmänhet använder när de skattar hur vanligt det är med partnervåld mot kvinnor.

Omsorgen om hur män drabbas av könsroller är begränsad till när den kan användas som argument för att motivera de slutsatser man kommit fram till i en analys som drivs av omsorg om kvinnor. Hade man faktiskt brytt sig om männen skulle analysen sett annorlunda ut. Och man hade tagit mansdiskriminering före könsnormer.

Men fixar vi könsrollerna så kommer lagen och diskrimineringen att följa efter!

Bergström: ”Likhet inför lagen kommer att fixas när åsikterna kring könsrollerna ändras; lagen ser ut som den gör pga de åsikter de som skapade lagen hade. Ändra åsikterna, och lagen ändras. Så ja, för MIG personligen är “osynliga” strukturer och könsmaktsordningar viktigare. De påverkar fler, de påverkar mer negativt, och de påverkar också lagarna. Därmed inte sagt att ojämlikhet inför lagen inte är ett problem. Bara, i mina ögon, inte ett lika stort.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6260

För det första, hur skall den feministiska rörelsen komma tillrätta med mansdiskriminering i vårdnadsärenden, när den aktivt arbetar för att framställa fäder som potentiella förövare? Hur skall feminismen komma tillrätta med diskriminering som drivs av könsnormer som feminismen arbetar för?

För det andra, även om nu feminismen hade varit emot de värderingar som ligger bakom mansdiskrimineringen i vårdnadsärenden, varför inte direkt gå på diskrimineringen? Den är lättare mål att angripa. Skall föräldrarna ha lika rätt till barnbidraget? Enkelt, bara en omröstning i riksdagen så är det klart. Hur skall samhället reagera när en vårdnadshavare vägrar låta den andra vårdnadshavaren träffa barnen? Säga att ni får komma överens om det där själva, om mamman vägrar pappan umgänge, och omedelbart göra polissak av ärendet om pappan vägrar låta mamman träffa barnen? Återigen, riksdagen kan justera lagarna, markera att myndigheternas nuvarande praxis inte duger. Men när feminister uttalar sig i dylika frågor, är det oftast inte för att ta avstånd från diskrimineringen, utan för att fördömma de som engagerar sig som ”papparättshaverister”.

När kvinnor diskriminerades på arbetsmarknaden, och männen ansvarade för försörjningen, skrek då feminister att dessa lata kvinnor måste börja ta lite ansvar för familjens försörjning? Eller angrep man just diskrimineringen, krävde att lagar och förordningar som t.ex. höll kvinnor ute ifrån universiteten skulle tas bort? Men när det istället är män som diskrimineras, och mammorna som hålls ansvariga för barnen, då väljer feminismen att rycka på axlarna åt diskrimineringen, och istället skräna om oansvariga män som måste börja ta ansvar. Trots att det bland sammanboende är så att männen i genomsnitt arbetar något mer än kvinnorna.

Marika Formgren

”Jag var tio när jag föll för feminismen, och sedan höll vi ihop i åtminstone 15 år. Men det tog slut. … Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. … [Nutidsfeministernas] offerkoftor sitter så tajt att de bara får ur sig självömkan och att allt är ”nånannans” (männens) fel. De socialkonstruktivistiska genusglasögonen är så fastvuxna att de vägrar tänka tanken att det kan finnas biologiskt grundade könsskillnader. Men samtidigt som de förnekar könens existens kräver de mansdiskriminerande ”positiv särbehandling” av kvinnor. Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing. … framförallt kommer jag att sakna den intellektuellt hederliga feminism som stod för en uppriktig vilja till jämställdhet. Jag är för jämställdhet, därför slutade jag att vara feminist.” http://www.corren.se/asikter/ledare/funderingar-fran-en-fore-detta-feminist-5957368-artikel.aspx

Darja Samad

Hon är kanske inte direkt ex-feminist, hon skriver t.ex. att: ”Självklart finns en stor styrka i den praktiska feminismen som konkret och aktivt jobbar för jämlikhet”, och implicit att feminismen behövs, men hon uppfattar ändå att något är fundamentalt fel med feminismens verklighetsbeskrivning.

”Hösten 2008 började jag sakta att sprätta upp sömmarna på mitt feministiska engagemang. Motståndet fanns där, men sen uppenbarade sig sanningen. Inte ful, inte skrämmande, utan befriande. Feminismen var ett uttryck för en osäkerhet jag bar inom mig. Osäkerheten jag kände handlade om att hamna utanför, att inte bli inkluderad, att andra skulle se ner på mig. Jag använde feminismen som ett bevis för att verkligheten förhöll sig så; att tjejer blir exkluderade, diskriminerade och ses på som en andra klassens medborgare. Varje text som jag lade händerna på befäste och stärkte mina känslor. Samtidigt var det ett medel för att bekämpa ojämlikheten. Jag skrek högt så fort någon nämnde ordet ”skillnad” och ”kön” i samma mening. Det var bara det att det var dödfött. Sällan eller aldrig ändrade någon sin åsikt efter mina pläderingar och jag kände mig förorättad. Såhär i efterhand förstår jag att den jag ville övertyga egentligen var mig själv, därav hysterin. Vissheten behöver ingen försvarare. … Att komma till den insikten tog tid för mig, fröet såddes på en kurs i personlig utveckling där jag konfronterades med en stor grupp människor som triggade fram dessa osäkerhetskänslor och med hjälp av en klok vän som ifrågasatte mina föreställningar och förgivettaganden. Hade det inte varit för dessa faktorer skulle jag antagligen vara i färd med att ta min kandidatexamen i genusvetenskap, ett program som jag hoppade av strax efter att jag gått kursen. … Förr skrämde skillnaderna mig, för jag hade anammat tesen i de feministiska texterna som påstår att kvinnan anses vara sämre. Och när någon gjorde skillnad på mig och en man kände jag mig ytterst kränkt och blev hysterisk inombords. Idag lägger jag inte in någon värdering i skillnaderna, inget är bättre eller sämre än det andra. … Jag trodde ju länge att feminismen var kampen för lika rätt för kvinnor, men det visade sig att händelser från min bakgrund spökade. … Jag uppmanar alla feminister att öppna locket därinne och jobba med sig själva. Kanske kan en annan sorts feminism skapas som inte är så infekterad, utan handlingskraftig och med lite självdistans. Kanske behövs inte feminismen alls i en värld där vi alla jobbat med oss själva, där vi tar ansvar för vad vi själva gör och känner.” http://www.sourze.se/Feminism_%E2%80%93_os%C3%A4kerhetens_alibi_10703103.asp

Deborah Méndez Wilson

Billing: ”Vad händer egentligen om man tar till sig en förenklad syn på könsfrågor? Vad händer med ens världsbild om man tror att könsmaktsordningen är bästa sättet att förstå världen? Det är naivt att tro att man kan bära på en världsbild där män ensidigt och mer eller mindre godtyckligt förtrycker kvinnor, utan att detta ska ge några biverkningar. Jag menar alltså att det inte bara är män som kan fara illa av berättelsen om den ensidiga könsmaktsordningen, utan även de kvinnor som tar till sig denna lära.”

Billing citerar amerikanska journalisten och bloggaren Deborah Méndez Wilson: “Then, my son, my little man arrived and upset the delicate balance of my girl-centered life. Without warning, life hurled a screaming curveball at me, and tucked neatly and surreptitiously in the seams of that bewildering bender was a Y chromosome, a sucker punch I never saw coming. I had brought a man into the world, and his foray into my life seized up my psycho-political engine, forcing me to overhaul my views on men in unexpected ways. At a visceral level, I began to see men as more than just “the opposite sex.” For the first time in my life, I began to see males as multidimensional human beings. Once I became the mother of a son, it became impossible for me to dismiss the male point of view imperviously. It became impossible for me to lump all men together in an amorphous mass of masculinity. It became impossible for me to see men as the enemy (if they ever were to begin with). Having a son made me want to be a better woman” http://www.pellebilling.se/2012/10/en-snedvriden-syn-pa-jamstalldhet-ger-biverkningar/

Hennes syn på könen kommer från en rätt omfattande feministisk litteratur, och resultatet var alltså avsaknad av empati mot män. I samma inlägg som Billing citerade från skriver hon om sin bakgrund: “As a teenage feminist in the 1970s, it had been easy to dismiss men as “the others.” The second wave of the women’s movement was in full force, and American girls were developing a healthy skepticism toward the male-dominated status quo. We were consumed by the ideas of Simone de Beauvoir, Betty Friedan, Gloria Steinem, Angela Davis, Germaine Greer, Kate Millett and other mid-century intellectuals who picked up where Margaret Fuller, Susan B. Anthony, the suffragists, Mother Jones, Virginia Woolf and others left off.” http://open.salon.com/blog/escritora98/2012/05/07/post-boy_feminism

Kimhza Bremer – feminismkritisk bloggare

”Feminism var självklart något bra, jag menar, jämställdhet (och jämlikhet), var ju begrepp som betydde något, som gjorde oss till Goda Människor. Första gången jag hamnade i dissonans med de feministiska doktrinerna var på ett universitet i Stockholm. … Utmärkta sökande, med utmärkta meriter, sorterades bort eftersom de tillhörde fel sort. Det var alltid vita, unga män som valdes bort, särskilt om man ur ansökningen kunde utläsa att pojken inte hade ett queerperspektiv eller råkade komma från ett mer välbärgat område. Unga kvinnor bedömdes inte på samma sätt. Ett annat kriterium som gjorde att chanserna för att bli antagen ökade var om dokumentationen avslöjade en feministisk, politisk motivation till studierna. Några utslängda referenser till Solanas eller en föreställd könsmaktsordning föll alltid i god jord och dessa (oftast), unga kvinnor lyftes omedelbart fram, helt oavsett meriter eller kvalifikationer. När jag sedan förstod att samma synsätt och metod applicerades på de lärare som sökte anställning, började en obehaglig känsla växa i mig.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/01/15/mina-feministiska-vanner/

Ex-feministen Ninni och moralpanikerna

”I slutet av förra seklet var jag själv en övertygad feminist. Av flera olika orsaker så började jag att ta några stapplande steg bakåt från denna ”nutidsfeminismens-tavla”. Och det var inte utan ett sting av sorg jag upptäckte att motivet på tavlan inte alls höll måttet.” http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/15/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4a-ii5/

”Ett grundfundament för hela nutidsfeminismen skapades, menar jag, av radikalfeminismen och könskriget, och under tidigt 90-talet då unga arga feministiskt orienterade kvinnliga krönikörer anställdes av media. Där lades grunden för det skyldiga könet – mannen och det lidande könet – kvinnan. Detta grundfundament underhålls kontinuerligt av en serie av underliggande moralpaniker som alla syftar till att bibehålla demoniseringen av mannen och offergörandet av kvinnan (eller/och barnet). Vi har bland dessa underliggande moralpaniker tex. pedofildebatten, pornografidebatten, prostitutionsdebatten, ”mäns våld mot kvinnor”, löneskillnader, hemmafrudebatten, ”objektifiering av kvinnan”, ”kvinnor hindras i karriären”, ”olika vård för könen” osv.” http://genusdebatten.se/varfor-jamstalldismen-ar-battre-an-feminismen-moralpanik/

”Feminismens grund/ideologi bygger på en rad axiom. Dessa axiom grundar sig på ”kunskap” införskaffad av moralpaniker … När man ser sig omkring i sin omvärld med denna ”kunskap” i bakhuvudet kommer man att betrakta samhället med glasögon som är mer eller mindre färgade av dessa moralpaniker. Då tolkar man sin omvärld utifrån ”sin kunskap” och tolkar då in en falsk bekräftelse i det man ser.”

”Bland aktionsgrupper i ”moralpanikfeminismen” återfinns en mängd individer som jag brukar omtala som ”goda feminister” …, som tror på sin sak och vill skapa en bättre värld. Tror attan att man blir förbannad när det kommer såna där ”jämställdistsvin” och klagar på ens goda gärningar för att dom inte begriper bättre eller är mansgrisar som gnäller för kvinnor också får makt. När man i samhället upplever att debatter blir så heta att det fräser om det, när det kastas epitet till höger och vänster istället för att använda sakargument, när ”[k]roppen reagerar först, ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare” …, då är det troligt att man står i en moralpanik och går på lögnerna. Och då är det dax att gräva för samhällets bästa, det gör man bara genom att gå till källor och ifrågasätta sin egen sanning.”

Kommandohöjderna och problemformuleringsprivilegiet i genusfrågan

Tidigare var det vänsterns perspektiv som dominerade samhällsdebatten om ekonomin. Kapitalism och profit var fula ord. Vänstern hade problemformuleringsprivilegiet, de kontrollerade de så kallade kommandohöjderna.

1962 skrev Milton Friedman i boken “Capitalism and Freedom”: ”In the 1920’s and the 1930’s, intellectuals in the United States where overwhelmingly persuaded that capitalism was a defective system inhibiting economic well-being and thereby freedom, and the hope for the future lay in a greater measure of deliberate control by political authorities over economic affairs. … The conversion of the intellectuals was achieved by a comparison between the existing state of affairs, with all its injustices and defects, and a hypothetical state of affairs as it might be. The actual was compared with the ideal. At the time, not much else was possible. … Surely, it was argued, we can do far better with a democratic political structure, modern tools, and modern science than was possible in earlier ages. The attitudes of the time are still with us. There is still a tendency to regard any existing government intervention as desirable, to attribute all evils to the market, and to evaluate new proposals for government control in their ideal form, as they might work if run by able, disinterested men, free from the pressure of special interest groups. … Yet, conditions have changed. We now have several decades of experience with government intervention. It is no longer necessary to compare the market as it actually operates and government intervention as it ideally might operate. We can compare the actual with the actual.”

Det stämde då, men så som saker och ting har svängt torde det vara rimligt att parafrasera honom. Idag har vi istället en naiv utvärdering av marknad och privatiseringar, där man utgår från någon idealiserad form utan marknadsmisslyckanden eller transaktionskostnader, vars existerande ibland nästan förnekas, samtidigt som det politiska systemets tillkortakommanden ständigt betonas. Högern erövrade kommandohöjderna och problemformuleringsprivilegiet. Vi jämför ett ideal med en reell prestanda (eller ibland rent av med en nidbild), när vi borde jämföra den reella prestandan med den reella.

Privatiseringar genomförda utan hänsyn till marknadsmisslyckanden, resulterar i att dessa misslyckanden blir så mycket grövre. En välfungerande marknad förutsätter en stat som sätter spelreglerna för marknaden. Det är enkelt när det gäller fysiska varor som har ett lågt intellektuellt innehåll, som järnmalm och tandborstar, men vilka bör reglerna vara på en vårdmarknad? Med nuvarande regler, tävlar aktörerna om att ge den bästa och mest kostnadseffektiva vården, eller tävlar de om vem som är effektivast på att äska pengar från det offentliga och att skära ner även på sådant som spelar roll för kvalitén men ändå inte slår igenom i myndigheternas utvärderingar, och sådant som inte regleras av kontrakten? Utvärderingarna kan av praktiska skäl aldrig bli heltäckande, det går inte att tillförlitligt och kostnadseffektivt att mäta och beakta allt, så utvärderingarna tenderar att ta sådant som är relativt lätt att mäta, även om det är fel mått, och viktiga saker fattas.

Som det är nu så tillför de privata skolorna marknadsföring och betygsinflation, men kvalitén på svensk undervisning har knappast förbättrats. Avregleringen av elmarknaden i Kalifornien ledde till kraftigt höjda priser och brist på el, folk skaffade egna generatorer för att täcka upp när det var ”brown outs”, alltså att strömmen i ett område var avstängd p.g.a. bristande elproduktion. En brist som aktörerna avsiktligt drev fram för att få högre priser, alltså ett marknadsmisslyckande. Det var resultatet av misslyckade spelregler, som i sin tur var resultatet av ett naivt och ideologiskt hyllande av marknaden som mer eller mindre perfekt. Om man av ideologiska skäl inte kan diskutera marknadsmisslyckanden, kan man knappast förstå dem och skapa regleringar som effektivt minimerar deras konsekvenser.

I dagens offentlighet i Sverige har feminismen full kontroll över kommandohöjderna i genusfrågor, och har haft det länge. Deras ideologiska blindhet är likvärdig med den som uppvisats av socialister och marknadsfundamentalister. Hur gör man för att köra bort feministerna från kommandohöjderna, hur beröva dem problemformuleringsprivilegiet?

Varför erövra? Räcker det inte att även mäns röster hörs, så att både mäns och kvinnors röster samsas, båda bidrar till problemformuleringen? Problemet med den tanken är att de kvinnor som nu innehar problemformuleringsprivilegiet, alltså feministerna, inte är intresserade av sådant samspel, utan vill att bara kvinnoperspektiv skall värderas, och att mansperspektivet skall hållas kort. Som sådant går det inte att kombinera med mansröster. Antingen behåller dessa feminister kommandohöjderna, eller också erövras kommandohöjderna av män och kvinnor som tycker att båda könens perspektiv skall värderas. Detta är inte bara ett stillsamt väljande att också delta, det kräver att de grupper som nu har problemformuleringsprivilegiet berövas detta, och de kommer inte ge sig utan kamp.

Helen Smith förespråkar att männen skall sluta vara tysta: ”Men have just given the realm of sex, gender, relationships and reproduction over to women and left them to make the rules. No more. You must understand how powerful controlling the narrative is in these areas. If women make the decisions, men will be the ones living with those decisions. … Professor Jim Macnamara, in his study on men in the media, found that “the discourse on men and male identity reflected in and propagated through mass media, as well as comments quoted in news media articles, is largely contributed by women writers, academics and researchers. Furthermore, male voices given resonance in mass media discourse are, in most cases, pro-feminist men”. When female-centered women and the Uncle Tims who go along with them are the only authority on men, fatherhood and sexuality, the agenda quickly pushes aside men’s needs or rights, and allows injustice to flourish. I am not saying that all women present gender in unfair ways, but many are liberal academic types who are trying to set an agenda that keeps women’s needs at the forefront and overlooks those of boys and men.”, från boken “Men On Strike”, (s 144, min fetstil motsvarar orginalets kursivering)

Skulle ett erövrande av kommandohöjderna leda till att de erövrande utvecklar dogmatism motsvarande socialisternas och marknadsfundamentalisternas? Jag tror det finns ett samband, men åt andra hållet: de som är sakliga och nyanserade erövrar inte kommandohöjderna. Det mer eller mindre krävs en rörelse med predikanter och följe som religiöst tror på rörelsens dogmer för att erövra kommandohöjderna. Det är enklare att tillhöra majoriteten, att utmana hegemonin innebär att etablissemanget dumpar skit över en, att man inte kommer framåt, inte tilldelas poster som ger inflytande. Dessa utnämnanden går istället till de som är för hegemonin, de som håller med de som innehar kommandohöjderna.

Som när jämställdhetsministern utnämner experter till en mansutredning, vem väljer hon? Någon som ser mäns problem, eller någon som ser män som problem? Jo, Inti Chavez Perez, aktivist vid heterohatets dag! http://ekvalist.blogspot.se/2013/05/regeringen-utser-hat-aktivist-till.html (När jag första gången läste nyheten, på en annan blogg, så läste jag felaktigt att det var jämställdhetsfeministern som gjort utnämnandet. Det hade ju varit mycket rimligare. Vem skall jämställdhetsfeministern kunna utnämna som expert på mansfrågor för att toppa detta? Eva Lundgren?)

Om några enskilda förnuftiga röster hörs, kan de på sin höjd bygga ett litet följe, men inte erövra kommandohöjderna. Det krävs en rörelse, som kan utöva ett tryck mot offentliga personer som har ”fel” åsikter, på samma sätt som de etablerade innehavarna av kommandohöjderna utövar ett tryck mot de som har ”fel” åsikter. Kan man uppnå en sådan rörelse, utan att den eldats på och enats av dogmatiska övertygelser? Men vad är i så fall poängen? Blir samhället bättre om en dogmatisk rörelse ersätter en annan på kommandohöjderna?

Evgan, kommentator om hur ideologiska grupper utvecklas: “Partly through discourse, and partly through the essential human desire to ”fit in” with a group, you see the overall opinion drift towards a single point, often more extreme than the original standpoint of any one member. This is because the group is defined by that single opinion, and strengthening it is a way of strengthening the bonds of the group. Adherence to that single viewpoint becomes a requirement of membership, full-force rationalization kicks in and soon enough, every single member of the group has aligned his or her world view to the dogma. You see it everywhere. MRM, Feminism, Liberalism, Socialism, online communities in general and the LBGT(Q) movement. And the greater the perceived oppression, the more pronounced the effect. This is why reasonable people cannot revolt, and stay reasonable. Interest groups is where reason goes to die.” http://owningyourshit.blogspot.com/2012/03/transcript-of-men-not-marrying-how-deep.html?showComment=1340723299031#c7333103535361210692

Kan man förändra samhällets debatt, så att de sakliga och nyanserade har så stort inflytande som möjligt över kommandohöjderna? Eller är samhällsdebatten dömd till de dogmatiskas kontroll?

Helen Smith: Men on Strike

Aktivarum hade två inlägg om den nya boken ”Men on Strike”, som där beskrevs som ”årets viktigaste bok”. http://aktivarum.wordpress.com/2013/06/11/men-on-strike-del-2-herrklubbar-forbjudna-damforbund-tillatna/

Med ett sådant omdöme får man ju ta sig en titt, och det är sannerligen en mycket bra bok. En sak som ofta stör mig i debatten är hur kvinnor är syftet, diskussionen rör hur samhället skall organiseras för att vara bättre för kvinnorna, medan männen ses i bästa fall som en tillgång, i värsta fall som ett problem; för mig är det självklart att männen borde vara lika mycket syfte som kvinnorna. Det är något som Smith också reagerar på med kraft: ”When reading through [”Manning up” and ”Save the males”], I get the impression not that men are autonomous beings who deserve equality as equal citizens in a democratic society, but rather that they should be treated well enough so that they will want to marry women, have children and support them, so that women will have a better life. I have a different take: I propose that men are autonomous beings who are entitled to justice and equality and the pursuit of their own happiness because they are human beings in a supposedly free society. Too bad this is such a radical departure that a whole book has to be written just to make this point. One would think it would be obvious, but this is not obvious in today’s America.” (s 6, min fetstil motsvarar hennes kursivering)

Helen Smith, PhD, är en psykolog som lyssnar på män: ”As I read through all of the comments I have received from men around the country over the years on why they do not want to marry, I can’t help but feel that many so-called experts are poor communicators. My interactions and observations show that men often know their minds very well, but they are reluctant to communicate in interpersonal and political settings for fear of coming across as weak or, worse, being accused of being misogynistic. Or sometimes, they are communicating, it’s just that no one is listening or people are actively rejecting what they say. I have even had relatives or case workers – almost all women – who tell me that the boy or man they have accompanied for an evaluation or therapy will not talk; they are too closed down. Yet, not once in my twenty-plus-years career has one of those men or boys refused to talk. How did I get them to talk? I listened.” (s 4, fetstil motsvarar hennes kursivering)

Några smakprov från kapitlet “My Body, My Choice – Your Body, No Choice”, Smith citerar Warren Farrell: “He realizes that when a woman and he have created a pregnancy, the issue is not the rights of the female vs. the fetus, but the rights of the female, the fetus, and the father. He realizes that a woman who says “It’s my body, it’s my business”, and then chooses to have a child that she makes him pay for; forces him to take a job he might like less just because it pays more; forces him to stress himself out and die early – forces him to use his body for eighteen years. If it’s his body being used for eighteen years, and his body dying sooner, shouldn’t it be his business, too? Isn’t two decades of a man’s life worth nine months of a woman’s?” (s 47)

Även om en korrektare jämförelse vore arton år av hans liv, mot arton år och nio månader av hennes, blir resultatet likväl att han också borde ha något att säga till om – åtminstone ifråga om huruvida han skall ha försörjningsansvar för ett barn som hon väljer att föda.

”Higdon reports that there are ”numerous cases in which an adult woman became pregnant as a result of sexual relations she initiated with a minor child”. However, every time the question arises of whether a male victim of statutory rape should be made liable for child support, “every single court has answered in the affirmative – holding that yes, the minor father is liable”. … What about a female who was the victim of sexual assault: Would she, like her male counterpart, be held liable for the support of the children? Of course not. Reproductive rights are for women. … The court ruled that “[i]f the sexual intercourse which results in the birth of a child is involuntary or without actual consent, a mother may have ‘just cause’ … for failing or refusing to support such child”. I thought it was all about the “best interests of the child” when it came to child support in the United States. Apparently, that’s only if the parent is male. As the saying goes, “women have rights; men have responsibilities”. (s 47, fetstil motsvarar hennes kursivering)

Nuförtiden kan ju en del feminister tillstå att dylikt faktiskt inte är särskilt jämställt, men är då snabba att hävda att feminismen ändå inte har någon som helst skuld i frågan; att det är inte feminismens fel att män blir diskriminerade så här. Men att feministerna inte bryr sig om vilka konsekvenser det som de driver igenom har för mäns rättigheter, betyder inte att de konsekvenserna inte existerar, och det befriar inte feminismen från moraliskt ansvar för de konsekvenserna.

Några blandade röster:

”… har ni märkt allt liv det blir närhelst mansfrågor skall diskuteras på universiteten? Vad [de] här människorna försöker förhindra är att män pratar med varandra. Bedragare vill helt enkelt inte att någon skall prata med måltavlan de blåser”. Och citerar: “When a partner isolates their spouse from friends, and associates in public places, it is called domestic abuse. When it´s done to an entire gender it´s called feminism”. http://aktivarum.wordpress.com/2013/06/11/men-on-strike-del-2-herrklubbar-forbjudna-damforbund-tillatna/

En audiointervju (27 minuter) med Helen Smith, av Ed Driscoll: http://pjmedia.com/eddriscoll/2013/06/17/men-on-strike/ (det är in-house, alltså bara snälla frågor, ingen hård debatt).

“… what she writes will be nothing new to those who have been on the frontlines since the war began.  The book will bring no new observations, epiphanies, or theories to veterans or those well-read about the plight of men in western civilization.  It is simply a refining, repackaging and delivery of an argument that has been going on for a decade.  However, the intended audience is not members of The Manosphere, but rather society at large and is where the value of her book lies.  It is made to be digestible to the general public and, again, has the backing of Dr. Helen’s professional background.” http://captaincapitalism.blogspot.se/2013/05/book-review-of-men-on-strike.html

“… provides an overview of the societal, legal, and cultural obstacles that have led them to the choices that we as a society increasingly bemoan. This is a must-read for men struggling to navigate through today’s world, and for women eager to discover why “good men” are hard to find.” http://blogs.the-american-interest.com/wrm/2013/06/19/why-men-are-going-galt-a-review-of-men-on-strike/

“Unlike other books that purport to be concerned about the societal degradation of men, Dr. Helen’s book is not driven by the Female Imperative. She is aware that the degradation of men is not likely to serve women well in the long run, but she also opposes that legal and social degradation in its own right.” https://www.goodreads.com/review/show/608029828

“Back when “Father Knows Best” first aired, just 2 percent of white children and 16 percent of nonwhite children were born out of wedlock. By the time “S—- My Dad Says” hit Twitter, that was the case for 29 percent of whites, 53 percent of Hispanics and 73 percent of blacks. American kids are about three times as likely to live without their dads now as they were a half-century earlier.” http://www.ajc.com/weblogs/kyle-wingfield/2013/jun/16/not-all-family/

“… when I write about “feminism”, my goal is to ensure women empower themselves by getting the full story on any matter and then making fully informed decisions. While I was aware the rate of marriage in this country was going down and the number of single-parent households was going up, I never connected it to men making their own set of informed decisions. Therefore, Dr. Helen’s book was a real eye-opener.” http://legalinsurrection.com/2013/05/book-review-men-on-strike-by-dr-helen-smith/

“Smith … takes an approach that will likely win her even more opposition—consulting men skilled at meeting and picking up women in social settings, practitioners of the The Game. In the realm of applied social science, skilled pick up artists could teach a master class to most sociology professors on what works in real life. … Smith quotes at length a blogger knowledgeable in The Game who sees the long-term societal implications: “Men slowly discover that the efforts to win women’s attention via employment is not rewarding them the way it did for their dads and granddads, and that now only herculean efforts to make considerably more than women will give them an edge in the mating market.  The male fecklessness…is actually a rational response to a changing sexual market where the rewards of female sexuality go disproportionately to charming, aloof jerks over meager beta providers.” http://outsidethewire.com/content/view/430/14/

Manlig stolthet för pojkar på genusdagis?

Genuslobbyn försöker skapa genusdagis, där barnen skall bli könsblinda. Men att försöka låtsas att könen inte existerar är meningslöst. I USA har man försökt göra samma sak med avseende på ras, men barnen uppfattar skillnaderna ändå, även om de vuxna inte pratar om det med barnen.

Från boken ”NurtureShock” av Po Bronson och Ashley Merryman: ”The avoidance of talking about race was something Vittrup also picked up in her initial test of parents’ racial attitudes. It was no surprise that in a liberal city like Austin, every parent [in the study sample] was a welcoming multiculturalist, embracing diversity. But Vittrup also noticed, in the original survey, that hardly any of these white parents had ever talked to their children directly about race. They might have asserted vague principles in the home – like “Everybody’s equal” or “God made us all” or “Under the skin, we’re all the same” – but they had almost never called attention to racial differences. They wanted their children to grow up color-blind. But Vittrup could also see from her first test of the kids that they weren’t color-blind at all. Asked how many white people are mean, these children commonly answered “Almost none”. Asked how many blacks are mean, many answered “Some” or “A lot”. Even kids who attended diverse schools answered some of the questions this way.”

“It takes remarkably little for children to develop in-group preferences once a difference has been recognized. Bigler ran an experiment in three preschool classrooms, where four- and five-year-olds were lined up and given T-shirts. Half the kids were given blue T-shirts, half red. The children wore the shirts for three weeks. During that time, the teachers never mentioned their colors and never again grouped the kids by shirt color. The teachers never referred to the “Blues” or the “Reds”. … when asked which color team was better to belong to, or which team might win a race, they chose their own color. They liked the kids in their own group more and believed they were smarter than the other color.”

“We might imagine we’re creating color-blind environments for children, but differences in skin color or hair or weight are like difference in gender – they are plainly visible. We don’t have to label them for them to become salient. Even if no teacher or parent mentions race, kids will use skin color on their own, the same way they use T-shirt colors.”

Även på ett genusdagis kommer barnen att märka att det finns pojkar och flickor, män och kvinnor. Barnen är inte blinda för sådana uppdelningar, även om de vuxna skulle låtsas som om de inte existerar.

Däremot så är det meningsfullt att tala om vad en sådan uppdelning betyder, vad det är och inte är för skillnader på pojkar och flickor. Och det är ju förvisso någonting som genuspedagogerna ägnar sig åt, men dessvärre med en feministisk syn på könen. Maria Wilhelmson: ”Jag åhörde för ett par år sen ett föredrag om genuspedagogik som hölls för en grupp förskollärare. 99 procent av åhörarna var kvinnor. Jag skrämdes av den attityd som församlingen visade mot pojkar. Då de på uppmaning av föredragshållaren skulle föreslå karaktärsdrag som de förknippade med vardera könet gav de flickorna uteslutande goda egenskaper (om man inte tycker att snäll är synonymt med mesig) och pojkarna fick uteslutande negativa. Inte ens egenskaper som av tradition brukar ses som positiva manliga egenskaper, så som mod och ansvarstagande, knöts till pojkarna. Den här negativa pojkbilden fanns inte bland förskollärare när jag var verksam i yrket på 1970-talet.” (Fanns på http://www2.kristdemokraten.com/article.asp?Article_Id=29012, men länken verkar inte fungera, måhända de inte har kvar artikeln, var från mars 2010)

Manlig stolthet?

”From a very young age, minority children are coached to be proud of their ethnic history. [Dr. April Harris-Britt] found that this was exceedingly good for children’s self-confidence; in one study, black children who’d heard messages of ethnic pride were more engaged in school and more likely to attribute their success to their effort and ability. That leads to the question that everyone wonders but rarely dares to ask. If “black pride” is good for African American children, where does that leave white children? It’s horrifying to imagine kids being “proud to be white”. Yet many scholars argue that’s exactly what children’s brains are already computing. Just as minority children are aware that they belong to an ethnic group with less status and wealth, most white children naturally decipher that they belong to the race that has more power, wealth and control in society; this provides security, if not confidence. So a pride message would not just be abhorrent – it’d be redundant.”

Ok om man inte uppmanar till vit stolthet om det är redundant, om vita barn redan är stolta, man varför vore det stötande? Skall inte personer av alla raser kunna känna sig stolta över sina respektive ursprung? Jag antar att bokens författare associerar ”white pride” med hatiska, rasistiska grupper – men att sådana grupper använder begreppet i en sådan betydelse, det är ingen orsak att inte använda begreppet i samma bemärkelse som ”black pride” används.

De grupper som har behov att stolthetsuppmuntran torde vara de grupper som det snackas mest skit om, de grupper som misstros mest, de som samhället inte bryr sig om.

Skulle det i dagens Sverige vara motiverat att börja uppmuntra pojkar med ”manlig stolthet”, vara stolt över att vara man? Ovanstående argument mot vit stolthet, att vita redan har makt och därför inte behöver uppmuntras att känna stolthet, är knappast tillämpbart – även om det ofta är män på ledande befattningar så är det också mer män på samhällets botten – bland uteliggare och i fängelser, och bland de som är ensamma. Och de som bestämmer i barnens värld är väldigt ofta kvinnor, det är en matriarkal värld. Dessutom är sådana faktorer inte så relevanta när det gäller kön som ras, eftersom arv sker inom raskollektiv men inte på samma utsträckning inom könskollektiv. Vita rikedomar (och i viss mån bildningsnivåer) går i arv till huvudsakligen vita arvingar, varför man skulle kunna argumentera för kompensatoriska åtgärder för historiska oförätter, om man är lagd åt det hållet, men manliga rikedomar och bildning går i arv till både söner och döttrar. Att hävda att en grupp människor idag skall kompensera en annan grupp, för att det tidigare varit en grupp som hade mer friheter än en annan, när båda dagens grupper ärvt från både den i dåtid friare gruppen och den i dåtid begränsade gruppen, vore minst sagt märkligt.

Feminismen har länge och systematiskt skuldbelagt männen. Det har relativt stort genomslag inom kvinnodominerade verksamheter, och även inom politiskt styrda offentliga verksamheter. Dagis och skola uppfyller båda de kriterierna, och de verksamheterna spelar en stor roll i pojkarnas liv. Pojkarna skulle nog vara betjänta av lite manlig stolthet för att stå emot sådana potentiellt kvinnochauvinistiska miljöer. Det är miljöer där kvinnor och kvinnoperspektivet har makt, och flickorna är normen, det som är positivt, medan pojkarna ses negativt. Så, behövs det manlig stolthet för pojkarna på genusdagis?

Nick Ross, partnervåld och våldtäkt: Kapitel 12 från boken CRIME

Via ett nonsensinlägg hos genusfolket, som jag återkommer till längre ner, kommer jag till ett på nätet publicerat kapitel ur Nick Ross bok ”Crime”. Boken handlar om brott, och hur man skall minimera brott. Kapitlet handlar om partnervåld, våldtäkt, prostitution och trafficking. Lite raljerande, men ändå läsvärt. https://www.bitebackpublishing.com/posts/nick-ross-chapter-twelve-from-crime-on-sex-crimes

“A liberal American lawyer, together with a feminist sociologist, trawled through Old Bailey records from the eighteenth and nineteenth centuries. They reported that for the first 100 years or so almost half the defendants were female, three or four times the proportion we see now. Nor were theirs just stereotypical ‘women’s crimes’ like prostitution, infanticide or witchcraft, but often involved substantial theft and violence including multiple murders. The authors described modern failure to acknowledge female crime as ‘a monumental blunder’. Certainly a lot of women went to jail. In 1900 almost a fifth of all prisoners were female, compared to one-twentieth today. Several historians concur and a similar pattern emerges in other countries too. It seems that conviction of women declined for about a hundred years from the 1850s to the 1950s, and then began to grow again, especially among the young.”

Jag skulle misstänka att det är delvis en fråga om välstånd. Är det så fattigt att många har svårt att överleva som ärliga, kommer kvinnor begå brott för att överleva likaväl som män. Men när välståndet är sådant, att man har det materiellt ok även som fattig och hederlig, har det större genomslag hos kvinnor, män befinner sig fortfarande i den situationen att de behöver välstånd för att attrahera en partner. Men delvis också en fråga om att feminismen drev fram att samhället bryr sig mer om kvinnor, gav dem en större trygghet än männen, så att de inte hade samma behov av att stjäla för att överleva. Ökningen av kvinnors brottslighet skulle då kunna vara ett resultat av ökande jämställdhet, som trots feministiska protester lett till ifrågasättande av kvinnornas särskilt skyddade status?

“In 1989 the Canadian Journal of Behavioural Science published the results of a survey that was celebrated as a classic expose of the problem of ‘battered wives’. It was taken up as proof of typical male perfidy, and a parliamentary report made almost 500 recommendations to change attitudes in the police and other agencies. But two years later the Journal acknowledged a different side to the story: the data had been re-analysed and appeared to have been censored. While 10.8 per cent of the men surveyed had pushed, grabbed or thrown objects at their spouses, 12.4 per cent of women had done so too; and though 2.5 per cent of men used serious violence, so did 4.7 per cent of women. Marilyn Kwong, who exposed the expurgation, examined eight other studies too, and found the pattern was universal.”

Hans källa är: Marilyn J. Kwong and Kim Bartholomew, Simon Fraser University, Donald G. Dutton, University of British Columbia, Gender differences in patterns of relationship violence in Alberta, Canadian Journal of Behavioural Science, 1999, 31:3, 150–60 / http://www.sfu.ca/psyc/faculty/bartholomew/violencepub_files/gendiff.pdf

Till skillnad från feministiska rapporter påtalar den rent av det uppenbara om samhällets sexistiska värdering av våld mellan könen: “While the importance of eliminating violence against women is obvious, the need to stop women’s violence against men may be less evident. Our society seems to harbor an implicit acceptance of women’s violence as relatively harmless, even amusing. For example, the popular media frequently shows women hitting men with little consequence.”

I vilket fall är det här med att partnervåldet utövas av båda könen ingen nyhet, det har varit känt länge. Det som är nytt är att feministerna inte längre lyckas tysta ner det lika effektivt, deras propagandalögner har börjat ifrågasättas allt mer.

Åter till Ross: “Eventually more and more testimony emerged to challenge the feminist agenda but it failed to resonate with mainstream criminology or with the media. As early as the 1980s, large-scale US research began to endorse Erin Pizzey’s view: women often initiated violence and could give as bad as they got. In Britain a big Home Office survey in 1995 found that 4.2 percent of men said they had been physically assaulted or injured by their partner within the last year – precisely the same figure as for women. A subsequent trawl through over eighty studies, mostly from America, came up with a similar verdict: there was little difference between men’s and women’s perpetration rates. Even so the terms ‘domestic violence’ and ‘wife battering’ continued to be used interchangeably. Again and again successive BCS and other surveys showed how strikingly the prevailing view was incomplete, yet still none of this made much impact on popular or political consciousness.”

Det som gör genusfolkets Hanna Gustafsson upprörd: Ross tycker att det finns något sådant som riskbeteenden, även vid våldtäkt. Det blir ju en fråga om en avvägning mellan hur stor riskreduktionen är, och hur stor olägenhet det är att undvika riskbeteendet. Om man utsätter sig för en stor risk som skulle kunna undvikas med liten olägenhet, som t.ex. lämnar bilen olåst i en vecka istället för att låsa den, är det vårdslöst. Om istället riskreduktionen är liten i förhållande till olägenheten med att undvika riskbeteendet, skulle det inte vara vårdslöst, men någon som vill vara extra säker och alltså prioriterar säkerhet väldigt högt kanske ändå väljer att undvika riskbeteendet. Om någon vill hävda att olägenheten med att undvika ett visst beteende är orimligt stor, så är det ok, men att bli rabiat över att frågan ens diskuteras är det inte.

Observera att Ross inte egentligen säger var de gränserna går, det han huvudsakligen säger är att det borde gå att diskutera frågan. “In any other crime we take account of provocation and contributory factors. Even in murder. Why not with sex? Even to raise the question tempts claims of sexism. But a key theme of this book is that we can aggravate crime by tempting fate and curb it by playing safe. We have come to acknowledge it is foolish to leave laptops on the back seat of the car. We would laugh at a bank that stored sacks of cash by the front door. We would be aghast if an airport badly skimped on its security. No amount of incitement can excuse rape, or any other crime, but it is inane to confuse explanation with justification, let alone vindication.” (min fetstil)

En sak som får feminister att gå i taket är att han gör paralleller till egendomsbrott. Principen om riskminimering är tydligen ok när det gäller egendomsbrott, men förkastlig när det gäller våldsbrott mot person? Märkligt. Låt oss då istället ställa frågan, huruvida man kan diskutera om Olof Palme och Anna Lindh borde haft personbeskydd? Frågan om huruvida den minskade risken för mord på sådana personer är värd olägenheten med livvakter, den frågan anser jag är helt legitim att ställa. Självklart skall människor ha rätt att strosa i offentligheten utan att bli mördade, men att ändå säga att sådana extremt mediala politiker ändå borde ha personbeskydd är inte att säga att det skulle vara ok att mörda dem när de inte har det.

Men enligt det sätt som Gustafsson använder ordet våldtäktskultur, så skulle ett påstående om att Palme och Lindh borde ha haft livvakt vara att aktivt delta i en mordkultur. Enligt hennes logik är det som att hävda att det var ok att mörda dem, och att det är farligt nära att hävda att alla icke-politiker är galningar som inte är kapabla att kontrolera sina mördarinstinkter när de ser en medial politiker utan livvakter. Nivån på Gustafssons argumentation är milt sagt deprimerande.

”Tänk dig att du har en laptop. Du vill inte att den ska bli stulen, så du skulle inte lämna den synlig på sätet när du går ifrån din bil, eller hur? Du gömmer den för att inte tjuvar ska se den och lockas att ta den. Alternativt lämnar du den aldrig utan någon som har uppsikt över den. Tänk dig nu att laptopen egentligen är en kvinnas könsorgan. Och att du just jämfört att skydda det mot ofrivillig penetration med att gömma en laptop under sätet så den inte blir stulen. Grattis. Du har nu aktivt deltagit i våldtäktskultur.”

”Det är så jäkla sorgligt att se Ross i sin text försöka förklara att ”det gamla mantrat” att ”alla män är våldtäktsmän” är en myt (är det dock verkligen ett mantra om ingen faktiskt säger det?). För om man som Ross anser att hur kvinnor klär sig och beter sig ökar våldtäktsrisken och att kvinnor ska ta ansvar på samma sätt som man ska gömma värdesakerna från tjuvar, så är man farligt nära just den tanken om alla män som potentiella våldtäktsmän. Istället för den mer enkla förklaringen att män är män, våldtäktsmän är våldtäktsmän och att det är deras – inte kvinnors – beteende som avgör vilken kategori de tillhör.”

Och tanken att man skall dölja/skydda värdeföremål är farligt nära tanken att alla människor är tjuvar? Hederliga är hederliga, tjuvar är tjuvar, och det är deras beteende – inte bilägarnas – som avgör risken att en laptop blir stulen? Så man kan lika gärna lämna laptopen framme? Nej, det räcker med att man tror att det finns de som är tjuvar, som skulle vara intresserade av att stjäla, så blir det rimligt att vara försiktig med sina värdesaker. Visst, det är inte kvinnans agerande som avgör om mannen är en potentiell våldtäktsman, lika lite som bilägarens agerande bestämer vilken vandel förbipasserande har, men det påverkar antagligen risken att drabbas.

Och om nu feminister inte tolererar att vi jämför personbrott med egendomsbrott, åter till Palme och Lindh. Tanken att mediala politiker bör ha personbeskydd – eller att man ens tycker att frågan kan diskuteras, att det är en avvägningsfråga mellan riskreduktion och olägenhet – det är farligt nära tanken att alla icke-politiker är potentiella mördare? Icke-mördare är icke-mördare, potentiella mördare är potentiella mördare, och det är deras beteende – inte politikerna – som avgör i vilken kategori de är, visst, men följer det av det att en politikers val att ha personskydd inte kan påverka risken att bli mördad?

Att hävda att de som är potentiella våldtäktsförövare skulle ha någon form av preferens, t.ex. att de i relativt stor utsträckning angriper kvinnor i fertil ålder, eller kvinnor som klätt sig i avsikt att maximera den visuella stimulans av mäns sexualitet, eller kvinnor som ser osäkra och rädda ut, eller är kraftigt berusade, att påstå att potentiella våldtäktsförövare i genomsnitt har dylika preferenser, det innebär inte att säga att alla män är våldtäktsförövare eller att de skulle vara oförmögna att välja att avstå att våldta någon som uppfyller preferensen. Gustafsson logik verkar vara, att påståenden om att män som har egenskap A, även i betydande utsträckning har preferens B, att sådana påståenden innebär att alla män har egenskap A, eller att preferens B måste vara absolut. Det riktigt komiska här är att många feminister skulle hålla med om existensen av tre av de fyra föreslagna preferenserna, men blir så rabiata av påståenden om en av de fyra, att de tar till argument som implicerar att inga sådana preferenser kan existera, eller att det skulle vara urskiljningslöst manshat att hävda någon av dem.

”Lyssna nu: Män är inte djur. De kan fatta beslut. De har inte en inre, potentiella våldtäktsmän som vaknar så fort en tjej dricker för mycket, klär sig utmanande eller tuppar av nakna i deras säng. Forskning visar att myten om ”provocerande kläder” är just en myt. Att varna tjejer för att visa upp sin kropp eller sin sexualitet baserat på att de ”provocerar” män, är så dumt att man ibland tror att könsrollsfundamentalister lagt nån idiotiframkallande substans i dricksvattnet.”

Hon länkar till ”Understanding the Predatory Nature of Sexual Violence”, av David Lisak, Ph.D, http://www.middlebury.edu/media/view/240951/original/PredatoryNature.pdf, en text som alltså enligt Gustafsson skall visa att det inte finns något samband mellan kvinnoklädsel och våldtäktsrisk, men jag hittar ingenting om den frågan i Lisaks text. I avsaknad av riktiga argument väljer Gustafsson att höja rösten och ta till raljerande språkbruk. I den frågan har jag inte heller någon studie att hänvisa till, jag kan bara säga vad jag uppfattar som troligt. Men det finns en oerhört stark vilja hos väldigt många feminister att hävda att sambandet inte finns, och genusvetenskapen har stora resurser i feminismens tjänst, för att göra studier som styrker sådant som feminister vill hävda – om det inte fanns något samband, då borde väl den kombinationen av vilja och resurser räcka för att dokumentera det? Men istället hänvisas till sådant som inte har med saken att göra; trots alla tvärsäkra feminister som kategoriskt hävdar att det är bevisat att sambandet inte finns, är det ingen som hänvisar till några empiriska data som faktiskt belägger det. Varför? Min tolkning är att sambandet existerar, och är så starkt att de feministiska genusvetarna inte lyckats ordna en studie, som förmår att både studera frågan och förneka sambandet. Är det någon läsare som kan hänvisa till någon relevant studie?

Nog för att Ross också skriver en del märkliga saker, t.ex. “The real issue is that hardly any rapes ever get before a jury in the first place. Is that such a bad thing? The implicit assumption is that any woman who chooses not to pursue a claim is being let down by the state or is acting irrationally. But could it be that she is right? What if she feels partly responsible for what happened? What if she realises there is no evidence other than her word against his? What if her life is bound up with that of her assailant? What if she feels humiliated as well as violated?”

Naturligtvis är det dåligt när det är en väldigt liten andel av en allvarlig brottstyp klaras upp. Att det i stor utsträckning finns legitima skäl till det, i form av svårigheten att bevisa vad som hände, innebär inte att det upphör att vara något dåligt. Och vilket relevans skulle det i det sammanhanget kunna ha om hon även känner sig förödmjukad av brottet? Tämligen märklig frågeställning.

Nina Björk och bejakade könsskillnader

Ingen har väl missat debatten mellan dansken Dennis Nørmark, som kritiserar ”nyfeminismen”, och Nina Björk, som står för just sådan ”nyfeministisk” könsskillnadsfobi? Det är mycket dumheter i Björks inlägg, jag tänker nöja mig med en delmängd.

Tre inställningar till könsroller

Till att börja med, notera att Nørmark verkar använda ordet bejaka i betydelsen acceptera, vara ok med att det finns skillnader mellan könen, inte att det är något som skall påtvingas människor: ”Jag tror därför att framtidens jämställdhet kommer att handla om att acceptera denna skillnad och förstå hur en balans kan gagna samhället som helhet. … Men det kräver att vi bejakar skillnaderna och kan göra plats för dem.” / ”I Danmark är det okej att tänka att det finns en grundläggande könsskillnad och att den gagnar bägge könen. Jag uppfattar det som att de flesta här anser att man bör tala ideellt om jämställdhet. Inte förargat, ilsket och utan förståelse för hur den andra parten konstruerar sig och betraktar världen, men med förståelse och sympati för den mångfaldhet det innebär med två olika kön. Jag tror att vi i Danmark är på väg dit. Bejakandet av skillnaden och en konstruktiv dialog om den.”

Tre positioner som är relevanta i debatten:

• Normen skall vara att det inte får finnas statistiska skillnader mellan könen, folk måste bete sig på ett sådant sätt att detta uppfylls. Det är omoraliskt att bete sig på ett könsstereotypt sätt.
• Folk ska vara fria att göra vad de vill (inom ramen för vad som är etiskt ok), det finns dock skillnader mellan män och kvinnor som ger lite olika beteenden. För den som bryr sig vad andra tycker, alltså de flesta, fungerar andras ogillande och uppskattande som socialt straff och belöningar, men det är en del av dessa andra människors frihet att de har rätt till sina preferenser.
• Ideologiskt fastslagna könsroller, människor skall utifrån deras kön bete sig på vissa vis. Det är omoraliskt att inte bete sig i enlighet med de ideologiskt fastslagna delarna av könsrollerna.

Björk och ”nyfeminismen” står för den första positionen, medan jämställdismen och, får jag intryck av, Nørmark, står för den andra. Men Björk verkar tycka att det enda alternativet till den första är den tredje, och bemöter den istället för att bemöta Nørmark.

En feminist må invända att punkt ett egentligen borde handla om frihet, att om människor befrias från förväntningarna om könsskillnader så skulle könsskillnaderna försvinna. Men det är ett helt absurt antagande som kraftfullt motbevisats gång på gång, det finns biologiska skillnader mellan könen. Att en del feminister förnekar biologin handlar just om att de vill kunna kräva eliminering av könsskillnader och låtsas att det handlar om frihet. Och här syns vad som är viktigt för dem, människors frihet eller avsaknaden av könsskillnader? Hade de varit för frihet, hade de accepterat frihetens konsekvenser, men de väljer kampen mot könsskillnader, och ljuger för att kunna låtsas att det handlar om frihet.

Och ja, alternativ två och tre är fundamentalt olika. Om de normativa könsrollerna och vad människor uppskattar hos andra råkar vara samma sak, ser det visserligen ungefär likadant ut vad gäller könens beteenden, men likväl är skillnaden fundamental: Är det en fråga om att anpassa sig till vad som uppskattas av människor vars åsikter man bryr sig om, och det t.ex. ses som ok med subkulturer med olika normer, eller är det en fråga om ideologiskt drivna teser om hur människor skall vara, där A vill diktera hur främlingen B lever sitt liv? Och här tycker inte jag det spelar någon roll om den som moraliserar och vill diktera hur främlingar skall leva sina liv, varierar moraliserandet utifrån främlingarnas kön. Om det är fel att diktera att män skall arbeta och kvinnor stanna hemma och ta hand om barnen, är det också fel att diktera en annan arbetsfördelning. I denna mening är det alternativ ett och tre som är likadana, de bara varierar vilka normer de vill påtvinga resten av folket.

Vilka könsskillnader skall bejakas/accepteras?

Björk: ”Samtidigt säger Nørmark sig tro på jämställdhet; en jämställdhet som bejakar skillnaderna mellan könen. Hur ser en sådan jämställdhet ut i praktiken? Vilka skillnader är det som ska bejakas? I Sverige tjänar i dag kvinnor mindre än män för samma arbete; de äger färre fastigheter, företag och mark, de har svårare att nå toppositionerna inom både privat näringsliv och universitet, de har fortfarande huvudansvar för hem och barn, de utsätts i betydligt högre grad än män för våld i nära relationer. Är detta skillnader som bör bejakas? Om inte – varför inte? Eftersom ursprunget till skillnaderna enligt Nørmark inte är intressant, kan det ju enligt honom inte vara de eventuellt naturliga skillnaderna som bör bejakas och de kulturellt skapade som inte bör bejakas. Så enligt vilka kriterier skiljer man i ett samhälle den könsskillnad som bör bejakas från den som inte bör bejakas?”

Hennes beskrivning av skillnader innehåller flera direkta felaktigheter. Kvinnor har inte lägre lön för samma arbete, skillnaden är att de inte prioriterar inkomst lika högt som männen, utan prioriterar annat. Hon påstår att kvinnor har svårare att göra karriär, men det är egentligen en fråga om en skillnad i benägenhet att satsa på karriär, det finns rentav en hel del som tyder på att kvinnor har lättare att göra karriär. Det blir barockt när hon vill eliminera skillnader mellan könen men vägrar beskriva dem som de är, utan istället väljer skruvade och felaktiga påståenden för att kunna framställa kvinnor som offer; det agerandet från hennes sida är ju i allra högsta grad könat! Om hon vill avskaffa att människor bedöms utifrån sitt kön, kan hon väl börja med kvinnan i spegeln, och säga åt henne att sluta värdera problem och frågeställningar utifrån könen på de inblandade!

Men till den egentliga frågan, vilka könsskillnader är ok? Saken är den, att det är få frågor där könet är relevant att beakta, för det mesta skall vi uppmuntra det positiva och vara emot det negativa, och detta oberoende av parternas kön, eller hur statistiken för könen ser ut i frågan. Vi skall vara positiva till att människor är produktiva, lär sig mycket i skolan, har hög social kompetens, o.s.v., och detta oavsett deras kön. Vi skall vara negativa till partnervåld, missbruk och självmord, etc., oavsett de inblandades kön.

Vad skulle det innebära att se skillnaderna som det egentliga problemet? Att fler män skall utsättas för partnervåld? Eller bara att fall av partnervåld mot män är mindre allvarliga än i övrigt likvärdiga fall av partnervåld mot kvinnor? Det är ju en oundviklig konsekvens av att se den påstådda könsskillnaden som problemet.

Skall vi säga, att det inte gör så mycket att en man blir utsatt för partnervåld, eftersom det huvudsakligen är män som utövar partnervåld? Eller skall vi vara emot partnervåld oavsett kön? Jag säger det senare, och när man tittar på båda könen beter sig, visar det sig att de i själva verket utövar partnervåld lika ofta, något som feminister som Björk förnekar. För att kunna upprätthålla det förnekandet är det helt nödvändigt att de värderar partnervåld mot män som någonting fånigt och irrelevant, en inställning som delvis motiveras med att det skulle vara den påstådda skillnaden i utövande av partnervåld som är det som bestämmer vilket partnervåld som är viktigt; vi skall eliminera skillnader och därför ska vi främst bry oss om det påstått vanligaste våldet. Om Björk slutade med könsskillnadsfobin och tog en sakligt titt på partnervåldet, värderade våldet som sådant istället för utifrån könen på de inblandade, skulle hon få överge sin tro på att det är så stor skillnad mellan könens beteende på det området. Den stora könsskillnaden där ligger i hur samhället ser på våldet, och i synnerhet i hur feminister ser på våldet, feminismen har mycket aktivt kämpat för att maximera könsskillnaden i hur samhället värderar partnervåld. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Skall vi säga, det är så få kvinnor som begår självmord, om fler kvinnor begick självmord skulle det vara mer lika, och därmed mer jämställt? Eller skall vi vara emot självmord oavsett kön? Om vi utvärderar åtgärder för att minska antalet självmord, skall vi då titta på kostnad och hur många som räddas, oavsett kön? Eller skall vi säga, det viktiga är att rädda dem som tillhör det kön som statistiskt sett har flest självmord, alltså att det är viktigare att förhindra en mans självmord än en kvinnas? Det skulle ju minska könsskillnaden, men för mig är det barockt. För mig är det enkelt att besvara, problemet är att människor begår självmord, könsfördelningen bland de som begår självmord är inte ett problem i sig, även om det är en intressant och användbar indikator på hur lätt eller svårt olika grupper har det.

Vi skall uppmuntra positiva, konstruktiva beteenden, och motverka negativa, dysfunktionella beteenden. Det är inte en fråga om kön.

När det gäller sådant som inte är positivt eller negativt, utan en avvägning mellan olika saker, finns inte heller någon orsak att bli upprörd över om könen har olika prioriteringar. Om männen i relativt stor utsträckning satsar på arbete och försörjning, och kvinnor i relativt stor utsträckning väljer att satsa på hälsa och relationer, så är inte skillnaden som sådant något problem.

Att säga, att mannen som satsar på karriären är dysfunktionell eller förtryckare, men kvinnan med samma beteende är en föregångare, då har man bedömt deras handlingar utifrån deras kön. Eller att säga att kvinnan som tar hand om barnen är ett offer, medan mannen som gör det är modern och frigjord? Det är en fråga om att värdera utifrån kön. Om det är bra att någon viger sitt liv åt karriären, eller att någon tar hand om barnen, är inte en fråga om könet på personen, eller hur statistiken ser ut för hur många personer av det könet som ägnar sig åt det beteendet. Att många personer av samma kön gör liknande val innebär inte att det är fel för personer av det könet att göra det valet. Sluta värdera människors val utifrån statistiken för deras kön.

Eller om män som partner föredrar kvinnor som är vackra och snälla, medan kvinnor som partner föredrar män som är kapabla och självsäkra, är det något som skall motverkas? I så fall, skall endera könet få dikterat för sig att man skall ha samma preferenser som det motsatta könet? Eller skall man mixa lite, pressa könen att mötas på mitten, så att män i större utsträckning skall efterfråga självsäkerhet och stålar, medan kvinnor inte skall kräva att hennes materiella standar skall öka eller åtminstone bibehållas, utan vara bekväm med att försörja en relativt hemmavarande partner? Det är ju sådant som könsskillnadsfobin kräver att man verkar för, för en så central könsskillnad som har så enormt genomslag kan inte accepteras. Personligen är jag klar över att det är människors fria val, vilka partnerpreferenser de har. Precis som en homosexuell skall ha rätt till sin läggning, skall de män som vill ha en vacker kvinna, och de kvinnor som vill ha en kapabel man, ha rätt till sina preferenser.

Och har vi väl accepterat den skillnaden, så följer en rimlighet för en skillnad i behandling av könen. Rimligtvis bör man uppmuntra människor att utveckla de kvaliteter som kommer att efterfrågas av dem, och det är olika för pojkar och flickor. Eftersom kvinnor i genomsnitt värderas på partnermarknaden utifrån vad män vill ha, medan männen istället värderas utifrån vad kvinnorna efterfrågar, och det finns skillnader i könens preferenser, finns det skillnader i vilka beteenden och egenskaper som bör uppmuntras hos respektive kön.

Säger man att pojkarnas värld skall expanderas, de skall kunna vara blyga och nervösa, socialt osäkra, de skall inte ha krav på sig att vara modiga, de skall inte ha sådana krav på sig som flickorna slipper undan från. Vad händer då när dessa pojkar utvärderas av framtida potentiella partners? Kvinnorna vill ha någon som är självsäker och framgångsrik, inte någon som är mesig och fjollig. Visst, man skulle istället kunna kräva lika kraftfullt även av flickona att de skall vara modiga, det är en positiv egenskap att vara modig, men det kommer ändå inte vara lika viktigt för en flicka som en pojke att vara modig. På samma sätt, även om man uppmuntrar social kompetens och fräschhet hos killar är det rimligt att i högre utsträckning uppmuntra de kvalitéerna hos flickor, eftersom män i relativt stor utsträckning värderar kvinnor utifrån det. Eller finns det några genuspedagoger som vågar sig på att driva ett borttagande av kraven på fräschhet och social kompetens för flickor? Visst, detta är så tydligt i media etc., att det inte finns något behov av ytterligare ansträngningar för att informera om det; men det är inte fel att konstatera det uppenbara. https://bittergubben.wordpress.com/2012/03/17/att-jamfora-varderingen-av-maskulint-och-feminint/

Vad gäller resten av Björks inlägg hänvisar jag till Susanna Varis genomgång: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/06/nina-bjork-svarar-dennis-normark/ och http://www.susannavaris.com/blogg/2013/06/nina-bjork-vs-dennis-normark-del-2/

Erik på Genusdebatten har också skrivit om Björks svar, men hans inlägg håller inte samma klass som Varis, se nedan. http://genusdebatten.se/sverige-vs-danmark-i-genusfragan/

Nørmark skrev: ”Om skillnaderna är biologiskt eller kulturellt betingade är i detta hänseende en fåfänglig och meningslös diskussion som bara tjänar syftet att skifta fokus från fakta: nämligen att det finns värderingar som är mer manliga än kvinnliga”. Och Björk sammanfattar detta som: ”Huruvida dessa skillnader beror på biologi eller kultur är enligt honom ointressant”. Ett utmärkt konstaterande från Nørmark, ett rimligt sammanfattande av det av Björk (jag pratar då om just den meningen som rimlig, mycket av det hon skriver, t.ex. att Nørmark skulle tycka att skillnaderna ifråga är av sådan grad att män och kvinnor är väsensskilda, är orimligt).

Erik motsätter sig Björks version, ”Hon förväxlar orden miljö och kultur. Kultur är inte en motpart till biologi (biologi skapar kultur)”, men det var ju Nørmark som valde de termerna, jag ser inte vad som skulle vara så fel med att använda dem, och frågan vilka beroenden som finns mellan biologi och kultur påverkar inte frågan om huruvida det är relevant att fråga sig i vilken mån det är könsskillnaderna inom det ena eller andra området som driver fram skillnaderna mellan könen.

Erik fortsätter, ”Hon anklagar på fullaste allvar en antropolog för att tycka kultur är ointressant (antropologi skapade kulturbegreppet)”, men det är ju inte det hon hävdar att han sagt. Det som beskrivs som ointressant är inte kultur, utan huruvida faktiska skillnader drivits fram av biologiska skillnader eller av kulturella skillnader.

Och dessa punkter följs upp med ”Det är skrattretande! Nina Björk kan inte debattera med en riktig akademiker för hon förstår ju inte vad Dennis Nørmark säger”. Nog för att det är sant att Björk inte kan debattera med en riktig akademiker, men just de två argumenten var stolpskott. Det är synd och onödigt, när man slarvar och använder argument som inte tål granskning, övertygar man inte någon, och riskerar att alienera de som inte delar ens åsikter; de ser några argument som de inser är helt fel och går vidare. Det är jobbigt och tråkigt att granska sina argument, men det är nödvändigt. Och de bra argumenten är de facto på vår sida, vi borde se till att använda dem.

Ytterligare röster:

”Jag vet inte om det egentligen finns något att bemöta som inte blivit bemött tidigare, både i det stora och det lilla. Nina Björk är romanförfattare vars verk av någon anledning upphöjts till vetenskap av genus”vetenskapen” och ingår i de ”hela bibliotek av feministisk forskning” som finns och där allt är sanning enligt feminismen. Så en författare som skriver fiktion hyllas som sanningsägare i vissa kretsar. När man läser reaktionerna så kan man ju hålla i minnet i vilka kretsar fiktion upphöjs till sanning…” http://toklandet.wordpress.com/2013/06/05/vi-gillar-inte-svensk-sexism/

”Och med tanke på hur flera framstående svenska feminister har mer eller mindre sågat alla män vid fotknölarna i debatt och kulturartiklar i svensk media och på sina bloggar de senaste åren just på grund av de är män så skulle jag vilja veta varför Nina inte anser det vara en könsfixering??? Denna könsfixering som Nina påstår inte finns bland de svenska feministerna, vad ska man kalla den då?” http://maukonen.wordpress.com/2013/06/05/svenska-feminister-ar-inte-konsfixerade/

”Avslutningsvis finner jag det en smula underligt att jämställdhet i Sverige tydligen är att vi män (ja, nu talar jag om oss som grupp) förväntas acceptera och till och med skratta åt förlöjliganden som i pjäsen Vita kränkta män och rena hån som i föreställningen SCUM samtidigt som feminister tillåter sig själva att flyga i taket över en bikinimodell hos H&M.” http://motpol.blogspot.se/2013/06/i-jamstalldhetsfragor-kanner-jag-mig.html

Kära Svenska idioti

Dansken Dennis Nørmark talar klarspråk om svensk feminism, mycket läsvärt: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kare-svenskere

Flera andra skriver om hans inlägg, t.ex. http://genusdebatten.se/en-helt-underbar-artikel-i-dn/, http://www.susannavaris.com/blogg/2013/06/frisk-flakt-fran-danmark/ och http://toklandet.wordpress.com/2013/06/04/nar-nagon-hostar/

Men låt oss komma ihåg att det inte egentligen är feminismen som är problemet. Det egentliga problemet är att det offentliga samtalet är så osakligt och oförnuftigt att nonsens ofta segrar. Som illustration, nedanstående från ekonomistas om skolan (jag är ofin nog att citera hela inlägget):

Jonas Vlachos: ”Är på konferens och diskuterar utbildningsfrågor. Som vanligt häpnar de internationella gästerna över vissa aspekter av det svenska skolsystemet. En sådan märklighet är att de nationella proven är belagda med sekretess efter att de hållits, men att lärarna har tillgång till proven i god tid innan eleverna skriver dem.

”Det där är verkligen naivt”, sa en amerikansk forskare och ifrågasatte om provresultaten kunde användas för externa utvärderingar; risken är ju uppenbar att vissa lärare och skolor låter eleverna träna in svaren på det kommande provet. Och då proven trots allt används som utvärderingsinstrument är det underligt att de hemligstämplas så att det inte går att ha en offentlig diskussion om proven verkligen svarar mot skolans kunskapskrav.

Utvärderingen och kontrollen i det svenska skolsystemet är inte direkt uppbyggd kring det faktum att vi har en decentraliserad skola och en internationellt sett tillåtande attityd till vem som får driva skolor.” (min fetstil motsvarar originalets kursivering) http://ekonomistas.se/2013/06/04/naivt-utvarderingssystem/

There is something rotten in the state of DenmarkSweden!

Fanny Åströms parafrasering om att män borde sluta kalla sig män

Det finns de som tycker att de som är för jämställdhet borde sluta kalla sig feminister, eftersom begreppet ohjälpligen solkats av allehanda dumheter, alternativt att de borde sluta kalla sig feminister därför att det finns så många som är kritiska till feminismen. Fanny svarar att det vore likvärdigt med att begära att män borde kalla sig något annat. Hon parafraserar: ”Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move!” / ”Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som män, killar och snubbar. Man kan tycka att beröringsskräcken med den manliga vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.” http://www.arsinoe.se/det-aren-riktig-pr-miss-att-kalla-sig-man-efter-tusentals-ar-av-fortryck/

När man säger att ordet feminism är så bankrutt och solkat att det är lika bra för de som är för jämställdhet att överge ordet, uttrycker man kritik mot mycket av det som ryms inom feminismen. Om det är på det sättet Fanny menar, så uttrycker hon kritik mot manligheten, hon tycker män i stor utsträckning är skit.

Alternativt, om man säger att det finns så många hårdföra feminismkritiker att det vore bättre för de som är för jämställdhet att kalla sig något annat, då påtalar man just att det finns så många hårdföra feminismkritiker. Om det är så Fanny menar så erkänner hon alltså att det finns så många hårdföra manskritiker, eller mer specifikt, att det finns så många manskritiska feminister. Är det så hon menar tror jag att jag avstår från att protestera mot just det, för så är det. Det finns massvis med manskritiska feminister som spyr ut sitt mansförakt i tidningar, TV, bloggar, inom genusvetenskapen, etc. (Om det är så hon menar är det ju trevligt att hon parafraserar dylik feminism som överspänd och antiintellektuell).

Hon försvarar sig med att det bara är satir, att hon inte egentligen tycker att män skall sluta kalla sig för det, men hon utgår ändå från en likvärdighet; att påståendet att feminister borde sluta kalla sig feminister för att ordet solkats är likvärdigt med att män borde sluta kalla sig män för att det ordet solkats. Oavsett om hon verkligen tycker att män bör kalla sig något annat, utgår inlägget från att en sådan likvärdighet föreligger.

Det är en fundamental skillnad på att kritisera en ideologi som folk väljer om de vill vara anhängare av, och på att kritisera en befolkningsgrupp som man föds in i. Att ta en sådan befolkningsgrupp, oavsett om det är fråga om ras, sexuell läggning, kön, eller etnisk bakgrund, och antingen tycka att den gruppen är skit eller gå med i en ideologi som står för förakt mot en sådan grupp, det är inte ok. Att ta avstånd från en sådan ideologi, som står för sådana värderingar, det är däremot någonting som man bör göra, om man delar grundläggande humanistiska värderingar om människors lika värde.

Så vad menar Fanny? Att männen och manligheten är skit, eller att vi har en omfattande mansföraktande feminism? I vilket fall är hon nöjd med det hon hävdat. Hon skriver i en kommentar hos Genustant Dahmer om de ursprungliga twitterinläggen: ”Tycker ju dock själv att det där [är] typ det mest geniala jag skrivit …”

Och vilken syn har alla de feministiska kommentatorer som hyllar hennes inlägg? Tycker de att män och manlighet är skit, eller att vi har en så omfattande mansföraktande feminism?

En bättre parallell vore att uppmana antifeminister att inte kalla sig antifeminister. Liksom feminismen inte har någon avgränsning för när kvinnochauvinismen blir för extrem för att det skall kunna räknas som feminism, har begreppet antifeminism ingen avgränsning åt andra hållet; det är inte bara de som är för jämställdhet som är mot feminismen, även kvinnohatande manschauvinister kan kalla sig antifeminister. Och det är antagligen just därför som så många av de som är aktiva mot feminismen, och alltså är antifeminister, inte kallar sig för det, utan istället kallar sig något annat, t.ex. jämställdister. Just för att markera ett avståndstagande även mot manschauvinism, för att undvika den associationen. Men Fanny tycker det vore korkat för feminister att tillämpa samma logik.

Fanny, ännu en feminist som sjunger ”Cry me a river”, har en unken manssyn, tycker att vi har patriarkat i Sverige, och tycker att alla män är medansvariga för ”patriarkatet”.

Andra som skrivit om detta: http://ekvalist.blogspot.se/2013/05/man-uppmanas-byta-kon.html / http://toklandet.wordpress.com/2013/05/29/om-radikalfeminister-och-kommunister/