Antipojkskolan

De senaste decennierna har feminister kämpat för att skolan mer och mer skall anpassas till flickors behov. Detta har gjorts mer eller mindre utan hänsyn till pojkars behov. Sådana förändringar har genomförts i alla feministiska länder. En del feminister har antagligen rent av sett det som någonting positivt om pojkarnas resultat försämras, eftersom det innebär att flickornas relativa resultat förbättras. Vi har nått en situation där pojkar är oengagerade i skolan och presterar dåliga resultat.

Det är länge sen jag satte fot i en grundskola och jag vet inte hur spridda olika antipojkstrategier är i svensk skola. Det är ju ingenting som det forskas på inom den så kallade genusvetenskapen, och det var länge sen den pedagogiska forskningen var både seriös och intresserad av att höja pojkarnas prestationer. Men av skolresultaten att döma, och anekdoter som man hör, så används antipojkpedagogik i alltför stor utsträckning för att det skall vara acceptabelt. Här följer några exempel på pedagogik som missgynnar pojkar.

• Arbetsinsats vs Prestation: Belöna arbetsinsats på träliga uppgifter som man inte lär sig så mycket på, snarare än prestation på svåra uppgifter. Många flickor finner sig i att ta en underordnad roll och lyder, många pojkar finner det förnedrande, vantrivs och slutar delta.
• Finmotorik: Pojkar har i allmänhet sämre finmotorik än flickor (klättra i träd ger övning i grovmotorik, att t.ex. byta klänningar på små dockor ger övning i finmotorik), vilket resulterar i att flickorna lättare lär sig en vettig handstil. Genom att handstilsundervisningen för pojkarna anpassas till hur mycket sådan undervisning som flickorna behöver, får man resultatet att många pojkar inte lär sig någon vettig handstil. Sedan kan man ju ge pojkarna dåliga betyg på inlämningsuppgifter för att de skriver så dåligt.
• Val av litteratur och skrivövningar: Litteraturen i klassrummet kan anpassas till vad flickor tycker om att läsa (t.ex. relationer och känslor), utan hänsyn till vad pojkar vill läsa (t.ex. fakta och aktion). Tillåts eleverna vid skrivövningar att skriva om det som de vill skriva om eller tvingas de att skriva om relationer och känslor? Kritiseras pojkar som skriver texter med t.ex. våld eller prutthumor? Många pojkar trivs inte med att tvingas skriva om relationer och känslor, varför ett sådant tvång leder till att pojkar vantrivs och skriver mindre, och går miste om den språkliga utveckling som skrivandet innebär.
• Eliminering av tävlingsmoment: Eftersom man inte vill utsätta eleverna för ”kränkningen” att få sina prestationer uppmätta – att bli ”reducerade” till siffror – elimineras sådana tävlingsmoment. Tävlingar brukar motivera pojkar, flickor tenderar att föredra social uppmuntran – en jämställd skola skulle ha både och.
• Inkompetenta lärare: Pojkar tenderar att inte respektera lärare som inte förtjänar respekt, och blir då omotiverade i skolarbetet. Flickor tenderar istället att acceptera en underordnad roll gentemot även en inkompetent lärare, och utför de studieuppgifter de blir ålagda.
• Nedskärning på raster/idrott: Pojkar har ett större behov av att röra på sig, får de inte göra det kan de bli rastlösa och ofokuserade. Flickor är bättre på att lydigt sitta still under långa perioder.
• Manliga förebilder: Skolor blir alltmer kvinnodominerade, barnens miljö är ofta en kvinnomiljö. Största problemet med det är att vi får en lärarkår som har svårt att relatera till det motsatta könets behov, och därmed mer benägen att acceptera kvinnochauvinistiska synsätt, men det innebär också att pojkarna inte har några manliga förebilder i sin omgivning.
• Disciplin: För flickor räcker det i allmänhet med social uppmuntran att de skall uppföra sig i klassrummet, men många pojkar tenderar att inte i lika hög grad respektera läraren. Det behövs istället regler, och att regelbrott får konsekvenser.
• Fakta vs Känslor: Pojkar föredrar fakta. I t.ex. historia och geografi kan fakta ersättas med att man skall relatera till människor, och hur de mådde. Detta missgynnar pojkarna. Och hur skall man relatera till människor i fundamentalt annorlunda omständigheter utan att lära sig om omständigheterna?
• Helordsmetoden: Man lär sig läsa genom att lära sig avkoda en sekvens av bokstäver till ljud som man ”hör” som ett ord. Men när man väl lärt sig läsa ordentligt, känner man igen hela ord, associerar direkt en bokstavssekvens till dess betydelse. Någon kom på iden att istället direkt lära eleverna känna igen hela ord, utan att ta omvägen över att lära sig avkoda bokstäver som ljud. Den metoden är dålig för flickor och värdelös för pojkar, men i feministiska länder så finns det pedagoger som tycker flickors relativa resultat är så viktigt att de är villiga att offra det absoluta resultatet för båda könen.
• Eliminera eller sänk svårighetsgraden på material som ”gynnar” pojkar: Sådant material där pojkar presterar bättre än flickor slängs ut ur undervisningen, eftersom det är ”diskriminerande” mot flickor, sådant där flickor presterar bättre än pojkar behålls. Ett annat sätt är att sänka svårighetsgraden så kraftigt att pojkarna inte längre har någon nytta av sin fördel inom området.
• Självständigt arbete: Att lärarlett arbete ersätts med självständigt arbete missgynnar de personer som är omotiverade, som inte använder tiden till att studera. Såsom det ser ut i den svenska skolan idag är pojkar sämre motiverade att studera än flickor. Det här slår också mot personer som av andra skäl är omotiverade att studera, t.ex. de som kommer från studieovana hem, vilket tenderar att förstärka klassklyftor.
• Skuld och skambeläggning av pojkar: Feministiska lärarinnor lär ut att män är förövare, att de har kollektiv skuld, att problemen i samhället är männens fel, och skuldbelägger pojkarna för deras kön. De är potentiella förövare, flickorna potentiella offer.
• Uppmuntra flickor men inte pojkar: Flickor uppmuntras att studera, blir tillsagda att de kan bli vad som helst som de vill, bara de anstränger sig. Positiv uppmärksamhet för flickor, men pojkar främst får uppmärksamhet i den mån de stör. Elever som är ordningsamma och sköter sig bör få ungefär lika mycket positiv uppmärksamhet oberoende av deras kön.
• Osakliga betygsskillnader: I förhållande till provresultat får flickor 2-6% högre betyg, en osaklig bonus för flit och fjäsk.
• Tolka vetgirighet som trots: Pojkar kan vara mer benägna än flickor att fråga varför, att vilja förstå hur någonting fungerar, och därför inte acceptera en osammanhängande förklaring. En lärarinna kan tolka det som trots och dåligt uppförande.
• Verbalisera ämnet: Istället för destillerad kunskap, kan kunskapsstoffet spridas ut i en större textmassa, vilket blir ett hinder för de som är svaga i läsning. Även fakta kan verbaliseras, ges mer ord, en matematisk formel kan ersättas med en beskrivning i ord istället för matematiska symboler. Gynnar dem som är mer verbala.
• [Tillägg av 3 punkter 2013-03-03] Avskaffande av nivåuppdelning: Starka elever blir inte utmanade, ämnet blir att ”göra” snarare än att ”prestera” och får därmed lägre status bland pojkarna. Avskaffandet av nivåuppdelning handlar om att man inte vill synliggöra elevernas prestationer, men utan prestationsmått går man miste om pojkarnas tävlingsinstinkt.
• Låg volym när lärarinnan talar: Flickor har i allmänhet känsligare hörsel än pojkar, och kan därmed uppfatta vad lärarinnan säger vid en något lägre volym. En del anpassar röstvolymen till vad som är acceptabelt för flickorna, trots att detta då blir för svagt för en del pojkar. Att lyssna fokuserat på en röst som är för svag för att höras ordentligt, det blir väldigt jobbigt i längden.
• Språkljud: En del pojkar börjar skolan utan att höra skillnad på en del ljud i språket, som u och y, men det är väldigt ovanligt bland flickor. Saknar man sådana ljud halkar man lätt efter ytterligare språkligt, det blir t.ex. svårare med stavning och läsförståelse. När det främst är flickor som drabbas av någonting, ser man till att det blir åtgärder, men eftersom de som inte har koll på språkljuden nästan alltid är pojkar, så kan det ignoreras. De här pojkarna borde fångas upp redan i årskurs 1 och ges relevant stödundervisning.

Statsfeminismens beskrivning av försämringen av skolan

Det är hög tid att män höjer sina röster och börjar kräva att skolan tar hänsyn även till pojkars behov. Även mödrar till söner, och vem som helst som vill bo i ett jämställt samhälle, borde rimligen protestera mot feministernas framfart.

Men det förefaller som om statsfeminismen håller fast vid sina segrar och inte tänker släppa skolan så lätt. Till att börja med försöker de hävda att utvecklingen varit positiv, att flickor kommit ikapp och gått om medan pojkar har stått still, så att feminismens framfart i skolan varit positivt för flickor och neutralt för pojkar. Men sanningen är den att under de senaste 1-2 decennierna har svensk skola backat kraftigt. Se t.ex. citaten från skolverkets rapport för PISA 2009. Flickorna har inte gått framåt. Deras resultat har blivit sämre, men pojkarnas resultat har försämrats ännu mer. Det är inte flickorna som gått förbi pojkarna, det är pojkarna som rasat ner bakom flickorna. Det finns förstås flera faktorer bakom de försämrade studieresultaten, som kommunaliseringen, friskolereformen, nerskärningarna, flumpedagogiken, antipojkpedagogiken. Svårt att säga hur mycket av försämringen som beror på vilka faktorer. Vissa av dem överlappar eller samverkar. De flesta faktorer slår dock mot bägge könen, och kan därigenom svårligen förklara den påtagliga relativa förändringen mellan pojkar och flickor.

Många feminister hävdar att orsaken till förändringen i könsgapet inte skulle vara relaterat till att skolan blivit flickanpassad utan hänsyn till pojkar, de hävdar istället att flickornas bättre resultat i skolan är en fråga om nya könsroller för flickor – och att pojkarnas problem är de fortfarande har samma gamla maskulinitet som inte passar in i ett kunskapssamhälle. Det är pojkarnas genus som skall anpassas till den flickanpassade skolan. Ja de formulerar ju sig inte på det sättet, de kallar inte skolan för flickanpassad. Då skulle ju folk få för sig att skolan kanske skulle vara lite mer pojkanpassad, och det vill ju inte feministerna efter att de lagt så mycket ansträngning på att få den flickanpassad, nej, det är pojkarna som skall socialiseras om så att de passar in i den skola vi nu har. Men om det nu inte är någon skillnad på pojkar och flickor, varför la då feminister ned så stor ansträngning på att flickanpassa skolan till att börja med?

Problemet med maskuliniteterna skulle vara att de är emot skolarbete, att de utgör grunden för antipluggkultur. Som att det inte skulle vara maskulint att arbeta hårt att anstränga sig! Skitsnack! Maskuliniteten ställer dock krav på att arbetet skall vara meningsfullt och värdigt utföraren, fokus skall vara på prestation och resultat, inte på villighet att underordna sig. Meningslösa flumpedagogiska uppgifter vars enda syfte är att eleverna skall avsluta med att uttrycka låtsasentusiasm för någon åsikt som får lärarinnan att känna sig som att hon har lett eleverna till djupare insikter, sådant är förnedrande att nedlåta sig till. Det är att skolans antipojkkultur, att skolarbetet anpassas till vad flickorna behöver och accepterar, utan hänsyn till pojkarna, som göder antipluggkulturen bland pojkarna. Lärarinnan skall respektera elevernas arbetstid, och använda den meningsfullt, inriktad mot mätbar förbättring av elevernas prestationer i relevanta färdigheter, inte till flum och tyckanden, och absolut inte till mansföraktande feminism.

Mattegapet

Det finns omfattande diskussion/litteratur om mattegapet mellan pojkar och flickor. Det fokuserar på hur gapet skall krympas, hur flickorna skall hjälpas, men jag undrar istället, hur effektiva är skolorna på att ta tillvara pojkarnas potential? Målet skall möjligtvis i andra hand handla om att krympa skillnader mellan könen, men i första hand skall man sträva efter att individer av bägge könen skall kunna realisera sin potential. Om man nu vill eliminera gap mellan könen snarare än att maximera resultaten för båda könen, varför då inget intresse för gapet i svenska, där pojkarna hela tiden legat efter?

Det hävdas att flickor är lika bra som pojkar i matematik, att de har samma förmåga, att deras tidigare underprestation bara drevs av fördomar om att flickorna skulle vara sämre. Men trots decennier av flickanpassningar av både matteundervisning och matteinnehåll så leder ofta pojkarna på matteproven, även om det är marginellt. Om flickor hade samma fallenhet för matematik så skulle de rimligen nå mycket bättre resultat än pojkarna i en så flickanpassad skola som den svenska. Har pojkarna outnyttjad potential i matten? Jag tror det.

“… our evidence suggests that the gender math gap is especially large among children who attend private schools, have highly-educated mothers, and have mothers working in mathrelated occupations — all factors that one might think under some theories would be conducive to girls’ success in math.”

Om gapet ökar så har antingen flickorna blivit sämre, pojkarna bättre eller både och. Att flickor skulle prestera sämre av privat skolor, välutbildade mödrar eller av att ha en mamma med matematikrelaterat arbete finner jag orimligt. Pojkarna tjänar alltså mer på dessa faktorer än flickorna, vilket antyder att skolorna är sämre på att ta tillvara pojkarnas potential inom matematik än flickornas potential.