Är feminismen som rörelse en jämställdhetsrörelse eller en kvinnoismrörelse?

Som om mitt föregående inlägg inte var en tillräckligt lång kommentar till Kjellbergs inlägg om vad feminism är, så tar jag och kompletterar lite. Till att börja med borde jag ha nämnt att Kjellberg definitivt inte är någon extrem feminist, utan i andra ändan av det feministiska spektrumet, omnämner mansfrågor utan förlöjligande och så. Pelle Billing skulle antagligen kallat henne för ”klok feminist” (även om jag har svårt för den termen). https://bittergubben.wordpress.com/2013/04/10/lang-kommentar-till-hanna-kjellbergs-inlagg-om-vad-feminism-ar

I kommentarerna till hennes inlägg bemöter hon det här med att man använder termer som extremfeminism för att beskriva SCUM, vilket inte passar ihop med hennes definition för feminism som handlandes om könens lika värde. Hon bemöter det med att förneka att det skulle vara vanligt att benämna Solanas som feminist: ”I mina ögon var hon inte feminist; inte heller i de flesta feministers ögon”. Det har jag faktiskt inte hört förut; i samband med Turteaterns uppsättning var det många artiklar av mediefeminister, många av dem kallade Solanas för feminist eller hennes manifest för feministiskt (för det mesta med någon modifierare), men jag såg inte någon som hävdade att Solanas inte var feminist. Den där majoriteten som hävdar att Solanas inte var feminist måste vara en väldigt tyst och diskret majoritet.

Men det jag tänkt för det här inlägget är att lyfta upp en kommentar jag skrev. Kjellberg i en kommentar: ”Jag tror att grundproblemet här är att du och många andra ser feminismen som en enad rörelse med någon sorts ideologi (?), det är den inte. I mina ögon, och mina bekanta feministers ögon, handlar feminism om ett ställningstagande för jämställdhet. Inget annat.” http://ordochord.wordpress.com/2013/04/05/vad-ar-feminism/comment-page-1/#comment-115

Mitt svar:

Nej, jag ser inte feminismen som någon enad ideologi, och ser inte riktigt hur du får intrycket att jag skulle göra det. Jag håller inte med dig om vad som är den gemensamma nämnaren, vad som gör att något räknas som feministiskt, och något annat som icke-feministiskt. Jag anser att det är en fråga om att bry sig mer om kvinnor och kvinnoperspektiv än om män och mansperspektiv, så till den grad att det har genomslag i en felaktig/orimlig analys, vare sig den skevheten är medveten/avsiktlig eller inte. Låt oss kalla sådant för ”kvinnoism”.

Du ger en annan definition, att det handlar om att vara för könens lika värde och lika rättigheter, och hävdar att det är vad som är gemensamt inom feminismen som rörelse. Visst, du påtalar att det finns de som felaktigt kallas feminister, men jag får intrycket att du tycker att det är ett marginellt fenomen. Du förstår inte riktigt varför folk stör sig så på en rörelse som bara vill ha jämställdhet.

Skulle du förstå varför folk skulle störa sig på en kvinnoismrörelse?

Som jag säger i mitt [förra] blogginlägg, så är det inte ytterligare åsikter, utöver att vara för jämställdhet, utan det blir konflikter mellan att vara kvinnoist eller för jämställdhet. Precis som manschauvinism inte passar ihop med att vara för jämställdhet. Man kan inte vara både och, antingen är man för jämställdhet, värderar könen lika högt, och är avvisande mot kvinnoism liksom manschauvinism, eller så är man på någondera sidan.

Frågan blir, är feminismen som rörelse en jämställdhetsrörelse eller en kvinnoismrörelse? Hur stor andel av de som kallas feminister är kvinnoister, och hur stor andel är de som värderar könen lika högt? Det är en empirisk fråga, som bara kan avgöras genom att studera det som kallas feminism, och se hur den värderar könen, frågan kan inte avgöras genom semantisk debatt om vad ordet feminism betyder.

Du skriver: ”Jag kallar [Schyman och Sveland] offentliga feminister för att det är som detta de är kända. Jag lägger ingen bedömning i det”. Men när du hävdar att den feministiska rörelsen är just en jämställdhetsrörelse, så uttalar du dig generellt om de som anses vara feminister, de ingår ju i feminismen som rörelse; du kan inte göra ett sådant ställningstagande om rörelsen utan att implicit hävda att de som kallas feminister i allmänhet bryr sig lika mycket om båda könen. Hur stor andel av de som kallas feminister är kvinnoister, och hur många bryr sig lika mycket om båda könen?

Jag hävdar att det finns mängder av väldigt påtaglig kvinnoism inom feminismen, och att där även finns en väldigt stor acceptans för sådant. Du skriver: ”Jag kommer tyvärr inte att ingående analysera någon annan feminists (sann feminist eller bara uttalad dylik) uttalanden”. Så länge du tar den positionen, och bara hänvisar till den semantik du tillskriver ordet feminism, ser jag inte på vilka grunder, och med vilka tolkningar, som du uttalar dig i den empiriska frågan om huruvida den så kallade feministiska rörelsen är en jämställdhetsrörelse eller en kvinnoismrörelse.

PS. Certatio sågar Lo Kauppis insats i PP3, där hon deltagit i samband med att hon gör teater av ”Vita Kränkta Män”: http://certatio.wordpress.com/2013/04/11/ok-med-mothugg-aven-om-jag-inte-ar-krankt/ DS.

Lång kommentar till Hanna Kjellbergs inlägg om vad feminism är

Bloggaren Hanna Kjellberg hävdar på sin blogg att feminism bara är att vara för jämställdhet: ”Feminismen betyder idag samma sak som den alltid betytt; rörelse för jämställdhet mellan könen. Feminism ÄR och BETYDER jämställdhet.” http://ordochord.wordpress.com/2013/04/05/vad-ar-feminism/

Men det stämmer inte. Man måste åtminstone lägga till att feminism också handlar om att tycka att kvinnor är underordnade, men även då är det en halvmesyr.

För att minska förvirringen tänker jag här ofta använda ordet kvinnoism där jag normalt skulle använda ordet feminism; att på ett ensidigt sätt vara för kvinnor, bry sig om kvinnor, se och värdera kvinnoperspektiv, men inte alls på samma vis bry sig om män och mansperspektiv.

I det läget att man tycker kvinnor är underordnade, är påståendet att feminism handlar om jämställdhet snarare än kvinnoism nästan rimligt, de skulle båda ge slutsatsen att man skall förbättra för kvinnor. Men i länder där kvinnor inte är underordnade, blir jämställdhet och kvinnoism två helt olika saker. Och det som kallas för feminism uppför sig då inte som jämställdhetsförespråkande, utan som kvinnoism.

Även i länder där kvinnor är underordnade, blir jämställdhetsförespråkande och kvinnoism två olika saker. Även om de båda skulle komma fram till att kvinnornas situation bör förbättras, så skulle en analys som värderar båda könen, och en som bara värderar det ena könet, se olika ut. Och den analys som kallas feministisk är nästan alltid kvinnoistisk, den bryr sig om och värderar kvinnor, men inte män.

Svensk lag och dess tillämpning diskriminerar män men inte kvinnor. Deltagarna i det politiska livet har i flera decennier tävlat om vem som kvalificerar som kvinnornas beskyddare genom att förbättra för dem, närhelst de drabbas av någonting, medan mansfrågor möts med axelryckningar. Man söker med ljus och lykta efter områden där kvinnor har sämre utfall och går till strid mot det, oavsett orsak till det sämre utfallet, medan områden där män har sämre utfall ignoreras även om det är resultatet av direkt diskriminering. tycker man i det läget att kvinnorna är underordnade, förtryckta, och diskriminerade, då är man feminist.

Men hur kan man tycka det? Jo, genom att bara bry sig om de frågor där kvinnor har sämre utfall, och strunta i sådant där män har sämre utfall, sådant där män blir diskriminerade. Och detta blir inte bara ett tillägg, som att feminism utöver att vara för jämställdhet även innebär att man tycker att kvinnor är underordnade, det blir en direkt konflikt. Man kan inte samtidigt tycka att könen är lika mycket värda, och ha en samhällsanalys som bara värderar det ena könet. Man kan inte samtidigt vara för jämställdhet och för kvinnoism, det är inkompatibla värderingar.

”… feminismen [är] i sig inte mer än ’rörelse för jämställdhet mellan könen’. Sedan kan människor som är och kallar sig feminister också ha massvis med andra åsikter.”

Det finns massvis med olika åsikter som går att kombinera med varandra. Man kan vara rasist och tycka om blåbärspaj. Men kan man samtidigt vara humanist som tycker att alla människor skall ha samma rättigheter och värde, oavsett ras, och dessutom tycka att lagen bör diskriminera mot vissa raser? Nej, det kan man inte. Det är åsikter som inte är kompatibla med varandra.

På samma sätt, när så kallade feminister har åsikter som står i direkt konflikt med det du hävdar att feminism betyder, så går det inte ihop. Antingen skulle du få släppa på din definition av feminism, eller säga att dessa personer, som påstår sig vara feminister, i själva verket är antifeminister. Så länge du inte är villiga att kalla Schyman, Sveland, Feministiskt Initiativ, och lejonparten av de som kallas feminister i dagens Sverige, för antifeminister, så går det inte ihop. Och om du är villig att göra det, då är du rätt excentrisk.

”Det finns människor som inte alls är feminister i mina ögon, men som kallar sig det.”

Åtminstone en tummetott. Men det räcker inte.

”… jag inte blir mindre feminist bara för att vissa feminister gör, säger eller föreslår tokiga saker. Jag vill ju ha jämställdhet.”/ ”Du kanske fortfarande inte gillar etiketten, och föredrar att inte använda den för att inte associeras med de feminister som du inte håller med. Men det gör dig inte till mindre feminist; och det gör dig verkligen inte till antifeminist. Det gör dig till en feminist som föredrar att inte kalla dig vad du är, och det är helt i sin ordning.”

Vissa feminister? De feminister som? Du menar de som kallar sig feminister, men egentligen är kvinnoister? Varför kallar du dem feminister, om du tycker att de inte alls är det? Använder du ordet i annan mening än du kräver att feminismkritiker skall använda det? Om det är så vanligt att använda ordet feminism i betydelsen kvinnoism, i en betydelse som inkluderar de som kallar sig feminister men enligt din definition inte alls är det, om det är så vanligt att till och med du själv verkar göra det, hur kan du då bli upprörd över att andra gör det?

Bland den så kallade feminism som hörs och störs, så är det ju en överväldigande majoritet som är kvinnoistisk, som ensidigt tar kvinnoperspektiv och struntar i mansperspektiv. Det är inte mycket av den så kallade feminismen som blir kvar.

”Det vore svårt att ’byta namn’ på feminismen med tanke på rörelens storlek, och finns ingen anledning att göra det. Feminismen kämpar för samma saker idag som man kämpade för när rörelsen grundades (lika rättigheter och förutsättningar, skyldigheter och så vidare för alla människor, oavsett kön).”

De som i dagens Sverige vill ha lika rättigheter och skyldigheter, blir kallade antifeminister. De som i dagens Sverige kallas feminister, det är sällan de tar strid mot den lagstiftning som i dagens Sverige diskriminerar med avseende på kön, det är vanligare att de försvarar den, vissa mansdiskriminerande lagar, som kvinnofridslagen, drevs igenom av feminister. Förlåt, personer som felaktigt kallas feminister, enligt dig är de antifeminister? Men du är ändå bekväm med att kalla dem feminister? Och de är inte ett marginellt inslag i den rörelse som kallas feminism, de är ju tillräckligt många för att driva igenom kvinnoistiska lagar.

Rörelsens storlek? Kvinnoismen är en enorm rörelse. Men feminismen, så som du definierar den, är inte någon stor rörelse. Räknar du i den feministiska rörelsen in sådana som kallar sig feminister men inte är det? Alltså använder du ordet på ett sätt som du reagerar mot att andra använder det på?

”… i och med att feminismen kämpar för jämställdhet, kan den heller aldrig acceptera att män diskrimineras; det vore inte jämställt. Det är därför som feminismen inte är en kvinnofråga, utan en demokratifråga, för alla människor.”

Här låter ju feminismen riktigt sympatisk. Det är bara ett litet problem. En fullständigt förkrossande majoritet av svensk feminism passar inte in. Den inte bara accepterar att män diskrimineras, utan tar ofta avstånd mot kritik av sådan diskriminering. Kimhza Bremer: ”Det var som anställd vid ett universitet här i Sverige som jag för första gången insåg att feminismen hade spelat ut sin roll (och blivit en “bad movement”). Jag hamnade i en principiell diskussion om diskriminering. Eftersom jag var delansvarig för intagningen av nya studenter, hävdade jag för döva öron att diskriminering var oacceptabelt (nolltoleransen där igen), oavsett vem som diskriminerades. Jag insåg snart att jag var den enda som hade detta perspektiv. Att jag protesterade mot att vita, svenska pojkar kategoriskt diskriminerades (utifrån hudfärg och kön), gjorde att jag blev ovän med hela kollegiet. Att påpeka att diskriminering är fel (och här handlade det dessutom om olaglig diskriminering), betydde att jag nu blev betraktad som “rasist”. Och att påstå att kompetens och inte kön borde vara grunden för bedömning, betydde att jag nu även sågs som “antifeminist”.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/04/09/jag-forsoker-betala-tillbaka-min-skuld

De som kallas antifeminister är ofta i själva verket feminister. De som kallas feminister är i själva verket för det mesta antifeminister. När din definition är inkompatibel med rörelsens innehåll, är det då verkligen rimligt att propsa på din definition, även om det innebär att nästan alla aktuella användningar av ordet blir fullständigt felaktiga, och att den feministiska rörelsen istället måste kallas något annat, som kvinnoismrörelsen? Vore det inte rimligare att uppdatera din beskrivning av vad ordet feminism avser, så att den är kompatibel med det som kallas feminism?

Vad kallar du kvinnoisterna, kvinnochauvinisterna? Om ordet feminist bara kan användas av de som är för jämställdhet, så hamnar väldigt många som kallas sig feminister utanför, vad kallar du dem? Jag använder orden feminism, kvinnochauvinism, och här även kvinnoism, men vilka ord använder du? Är det inte så att du använder ordet feminism även för dessa, även om du säger att de egentligen inte är feminister? Som genusdebattör har du rimligtvis ett ord för någonting som är så vanligt. Hur jag använder orden: https://bittergubben.wordpress.com/2012/09/08/en-jamstalldists-jamstalldhetslabyrint/

Det blir ännu roligare när man betraktar begreppet extremfeminism. Det används allmänt för att benämna SCUM och dylika avarter av feminismen. Men om feminism är jämställdhet, så måste väl extremfeminism betyda extrem jämställdhet? Att hata män så till den grad att man vill utrota alla män, det är inte en extrem form av jämställdhet, det är en extrem form av kvinnoism, en extrem form av kvinnochauvinism. Om du tycker feminism är jämställdhet, hur hanterar du då begreppet extremfeminism?

”[feminismen] tycker inte att kvinnor är mer värda än män, bättre än män, eller borde ha fler fördelar än män. Feminismen vill heller inte att kvinnor ska bli som män, utradera kön totalt, eller att alla ska ‘bli likadana’. Feminismen vill ha att vi ska ha lika rättigheter; socialt, politiskt och ekonomiskt. Lika rättigheter, lika skyldigheter, och lika ansvar, oavsett vad man har mellan benen eller identifierar sig som. Kan du skriva under på det, då är du feminist.”

Detta med lika rättigheter och skyldigheter, lika spelregler, det är just vad feminismkritiker som Pär Ström och Pelle Billing vill ha. De skulle alltså vara feminister, inte antifeminister?

Och de flesta som kallar sig feminister håller inte med. Gudrun Schyman tycker att ”Jämställdhet måste handla om mer än att lyfta fram kvinnor eller ge kvinnor samma rättigheter som män” och föreslår att ”män kollektivt skall ta det ekonomiska ansvaret för mäns våld mot kvinnor”. Att tycka att människor skall dömas utifrån kollektiv tillhörighet är inte kompatibelt med att tycka att människor inte skall dömas utifrån kollektiv tillhörighet. Varför är föregående mening ens nödvändig, den är ju en tautologi. Maria Sveland tycker att män, i egenskap av sitt kön, inte ska kunna räknas in bland civila dödsoffer vid krig, civila är bara kvinnor och barn, och från Feministiskt Initiativ har deklarerats att man inte vill ha könsneutral lagstiftning. Allt detta, kvinnoism som kallas feminism, skulle alltså egentligen vara exempel på antifeminism?

Det är en måttlig andel av feminister som uttryckligen säger att kvinnor är bättre än män. Men det är inte ovanligt att feminister hävdar att kvinnor är bättre på ditten eller datten, men om någon (utomstående) säger att män är bättre på någonting, blir det kraftiga protester (ibland med undantag för påståenden om muskelstyrka). Om kvinnor sägs vara bättre på ditten och datten, medan män inte är bättre på någonting, då sägs ju att kvinnor är bättre än män. Visst, det är inte definitionen på feminism, man måste inte tycka det för att vara feminist, men pratar man om vad feminismen ”vill” – så som du gör i citatet – då är det svårt att ignorera det som rörelsen i praktiken står för.

”Det jag själv tolkar in i ordet ’jämställdhet’ är att alla människor ska ha samma rättigheter och möjligheter att förverkliga sig själva; göra sin röst hörd; ha makten över sitt eget liv, kropp och sexualitet; arbeta med vad de vill; göra karriär; vara med sin familj; få samma lön för samma utfört arbete som en person av ett annat kön; ha tillträde till samma arenor i samhället o.s.v. Att vi inte måste bete oss på ett visst sätt, ha vissa egenskaper, vara bra på vissa grejer och gilla vissa saker bara för att vi har ett visst fysiskt kön mellan benen. Tycker du att det låter rätt och riktigt, ja, då kan jag bara konstatera: du är feminist du med.”

Återigen, jämställdister (och jämställdismsympatisörer), som ofta kallas för antifeminister, skulle egentligen vara feminister? (Det beror förvisso på vad man räknar in i ”lika möjligheter”, vill du med det mena att man skall kompenseras för olika förmåga, så att kvinnor skall ha lika möjligheter att bli basketbollproffs som längre män? Skall då även korta män ges motsvarande kompensation för att ha samma möjlighet att bli basketproffs som långa män? Skall man ha ”lika möjligheter” oavsett preferenser, så att kvinnor lika ofta som män blir styrelseledamöter, trots att betydligt fler män satsar stenhårt på karriären? Skall då även icke-ambitiösa män kompenseras för sin lägre ambition så att de också har samma ”möjlighet” som mer ambitiösa män? Om du tycker dessa frågor är fåniga, vad menas då med ”lika möjligheter”, utöver lika rättigheter och skyldigheter? Eller snarare i kontrast till, för sådana kompensationer för skillnader i förmåga och preferenser skulle innebära olika behandling, olika spelregler för att kompensera).

Visst finns feminismkritiker som tycker att könen skall vara si eller så, men även bland de som kallas feminister finns det väldigt många som har starka åsikter om hur personer av olika kön får bete sig. T.ex. kan en kvinna kallas könssvikare om hon väljer att vara hemmafru, medan motsvarande man applåderas, just därför att feministen har starka åsikter om hur könen statistiskt sett skall vara. Dessa personer är alltså antifeminister? Jag själv och många andra feminismkritiker tycker att könen de facto är olika, statistiskt sett, och att detta i sig inte är ett problem. Men det implicerar inte att tycka att individer skulle ha någon som helst moralisk skyldighet att vara på det sätt som är mer typiskt för deras kön.

”Att byta namn på rörelsen till ‘jämställdism’ eller något liknande vore snarare att antyda att feminismen inte skulle ha kämpat för lika rättigheter, utan för kvinnors upphöjelse över männen; det har den aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Feminismen betyder idag samma sak som den alltid betytt; rörelse för jämställdhet mellan könen. Feminism ÄR och BETYDER jämställdhet.”

Det fanns en tid när feminismen drog kraft från principen om universella mänskliga rättigheter, nu, när lagen diskriminerar män, förespråkar den oftare särskilda kvinnorättigheter, än att män skall ha samma rättigheter som kvinnor. Samhället har förändrats, och med det så har också feminismens förhållande till samhället, och feminismens mål, förändrats. Förutom att den fortsätter vara ”för” kvinnor.

”Det är här också viktigt att beakta att feminismen som rörelse är internationell. I många delar av världen, såsom Mellanöstern, Afrika och Asien, är kvinnoförtrycket fortfarande en verklighet. I de delarna av världen handlar det fortfarande om att kämpa för kvinnors rättigheter för vilket för ordet feminism är och förblir lämpat. Globalt sett är kvinnor förtryckta i relation till män, och att helt klippa banden till den jämställdhetskampen genom att sluta kännas vid ordet ‘feminism’ gynnar knappast någon.”

Jag svarar med att citera Pär Ström: ”En vän … sa ”I Botswana behövs verkligen feminism”. Jag tänkte några sekunder. Sedan sa jag: ”Nej, där behövs jämställdism”. Varför ska ens tredje världen, där kvinnor verkligen har begränsade rättigheter på många håll, gå omvägen via feminism när de inför jämställdhet? Jämställdismen innehåller ju feminismens goda sidor, men är komplett eftersom den inte begränsar sig till det ena könets problem.”. Och Bashflak fyller i: ”Ja, det är ju ganska självklart. När folk i U-länder skaffar telefon köper de ju inte en bakelit-pjäs med snurrskiva, utan de hoppar direkt till mobilen och smartphonen. Och när de skaffar sin första TV är den inte tjock och svartvit. På samma sätt kan mellansteget feminism utan problem hoppas över när demokratiseringsprocessen ska genomföras.” http://genusnytt.wordpress.com/2012/10/16/i-botswana-behovs-verkligen-jamstalldism/

Hur du än vill definiera ordet feminism, så är det så att den rörelse som kallas för feminismen, är en kvinnochauvinistisk rörelse, som bryr sig mycket mer om kvinnor än om män. Om målet är jämställdhet, varför gå omvägen – irrvägen – över kvinnochauvinismen? Om man vill ha universella mänskliga rättigheter, varför välja kvinnoism?

”Det enda du vet när jag talar om att jag är feminist, är att jag tycker att människor ska ha samma möjligheter i livet; oavsett vilket kön man har.”

Verkligen? Inget mer? Ingenting om att du tycker att kvinnor är underordnade? Inget om att du i mycket större utsträckning bryr dig om sådant som drabbar kvinnor, vilket dagens Sverige torde vara nödvändigt för att komma fram till att kvinnor är underordnade?

”Patriarkatet är så mycket mer än ett strukturellt förtryck av kvinnor. Könsmaktordningen påverkar oss alla i samhället, vare sig vi identifierar oss som män, kvinnor, flickpojkar, cis-femme, queer, eller något mitt emellan allt. Patriarkatet ger män makt och ekonomiska fördelar över kvinnor som grupp, men det innebär inte att varje enskild man alltid har mer makt än varje enskild kvinna.”

Och så kom vi dit till slut, även om jag fick hoppa till ett annat inlägg. Mäns fördelar. Patriarkat. Kvinnor förtryckta. Män ges pengar och makt.

Vid vilken grad av ansträngning från en man, skulle systemet ge honom mer än det statistiskt sett skulle ge till en kvinna i samma situation? Att många fler kvinnor har möjligheten att låta en partner försörja henne, och i betydligt större utsträckning beaktar en potentiell partners inkomst, vilket resulterar i att män satsar mer på att tjäna pengar, och kvinnor satsar mindre, innebär det att kvinnor är förtryckta? Att de diskriminerats? Män satsar relativt mycket på inkomsten, kvinnor relativt mycket på relationer och hälsa. Som resultat tjänar män mer pengar, kvinnor har fler nära vänner och lever längre. Att kvinnor och män prioriterar olika, det är kvinnoförtryck?

”Manliga journalister och bloggare får också hatbrev, men det är en bråkdel av vad kvinnliga motsvarigheter tar emot, och hatet är av en annan art.” / ”… hela problemet med näthat mot kvinnor är bara ett symptom på en sjukdom som ännu finns i vårt samhälle trots hundra år av jämställdhetssträvan; kvinnohat.”

Feminismen, alltså kvinnoismen, som vi brukar se den. Man tar ett problem, näthat, som drabbar personer av båda könen – ju mer kontroversiella och kränkande åsikter man uttrycker, och ju större spridning, desto mer hat får man. Och hur hanteras det? Man intresserar sig bara för det som drabbar kvinnor, säger att det andra bara är en bråkdel. Check. Man tycker vilket kön som drabbas skall utvärderas utifrån de former som främst drabbar kvinnor. Check. Kvinnor drabbas överlägset värst. Check. För att de är kvinnor. Check. Det är i själva verket ett kvinnohat. Check.

Det är ju lite besvärligt att säga riktigt hur mycket näthat respektive kön får, men feministiska påståenden om att det nästan bara är kvinnor som drabbas, de påståendena är inte så mycket en fråga om empiriska data om hur världen är beskaffad, som en fråga om vad feministerna ifråga bryr sig om. Precis som partnervåldet, där feminister hävdar att nästan bara kvinnor drabbas, och att det har enorma proportioner, men utgår man från samma grad av våld som feministerna använder för att få de enorma proportionerna, då är det lika vanligt att kvinnor slår manliga partners som att män slår kvinnliga partners. Feministernas uttalanden i frågan säger inte så mycket om verkligheten, som de säger om feministerna själva. Nämligen att de inte har en jämställd värdering av könen, att de är kvinnoister.