Betydelseförändring för ordet patriarkat

Ordet patriarkat har devalverats alltmer, dess betydelse förskjutits. Från att vara fadersvälde, alltså att papporna har makten i familjerna, för att de är pappor, och familjefäderna (till de mäktigaste familjerna) har makten i samhället, för att de är dessa familjefäder, till att betyda att män statistiskt sett har mer av den offentliga/ekonomiska/politiska makten, och därifrån till att bli nästan en synonym till de könsroller som feminister inte tycker om. Begreppsförvirringen blir total. Jag var inne på detta i ett tidigare inlägg, i det här blir det lite mer av samma fråga. https://bittergubben.wordpress.com/2013/04/20/en-liten-granskning-av-feministiskt-initiativ/

I kommentarsfältet till ett inlägg på genusdebatten finns en diskussion om ordet patriarkat, vi börjar där. http://genusdebatten.se/feministisk-retorik-vid-torontoprotesterna-what-is-a-majority/

Det länkas till feministbloggaren Sargoth som skriver: ”Om du inte tror på patriarkatet så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömde” http://magnihasa.blogspot.se/2013/04/nagra-tydliga-ord-om-patriarkatet.html

AV kastar handsken: ”Personen kan ju börja med att

1. Definiera vad ett patriarkat är. Och inte är. När råder icke-patriarkat?

2. Beskriva vilka bevis man har för att ett patriarkat finns.

3. Beskriva vilka bevis man skulle godkänna på att patriarkatet har upphört.

Om man misslyckas med dessa tre punkter är ”patriarkatet” bara ett spöke, som ”satan”, man kan skylla allt ont på utan bevis.”

Johanna Drott (samma person som Sargoth ovan?) svarar: ”1. Patriarkatet är ett samlingsbegrepp för de sociala processer, strukturer och system som tillsammans bildar det defaultläge vi känner idag. Det defaultläge där det, exempelvis, är en självklarhet att våldtagna kvinnor ifrågasätts på grundval av deras slampiga kläder och utmanande beteende. Eller där det anses vara legitimt att misshandla bögjävlar eftersom de är just bögjävlar. ”

Patriarkat definieras i termer av vissa könsroller som orsakas av det. Så ett samhälle med dessa könsroller är ett patriarkat? Detta definierar inte vad ett patriarkat är, utan ett påstått symtom av patriarkat. (Och beskrivningen av defaultläget idag är rätt skruvad).

Själv skulle jag definiera patriarkat i termer av fadern har makten i familjen, just i egenskap av att vara fader, och familjefäderna har makten i samhället, just i egenskap av att de är familjefäder. Vi kan skala av fadersbiten, och prata om män istället, men det handlar om att de tilldelas makt, som en i övrigt likadan kvinna inte skulle få, att de får makten för att de är män. Det är en struktur som jag skulle kalla patriarkal. Men då skulle Sverige inte vara ett patriarkat, så definitionen duger inte för de feminister som vill kalla Sverige för patriarkat.

”Ett liknande samlingsbegrepp är ”marknaden”. Marknaden finns inte i en specifik transaktion mellan två individer, utan är det övergripande ramverk vari sådana transaktioner kan ta plats. Precis så som patriarkatet inte finns i antagandet att kvinnor inte kan någonting om att fixa bilar, utan i stället utgör det sammanhang som gör att ett sådant antagande kan finnas.”

Att säga ”patriarkat är sociala grejer som leder till könsroller” är ungefär som att säga ”marknader är sådant som leder till välstånd”. Det definierar inte begreppet, utan påstår en konsekvens.

En marknad föreligger i den mån det finns väldefinierade äganderätter och dessa kan överlåtas via frivilliga avtal, tjänster kan säljas i frivilliga transaktioner. Betrakta atmosfären. Den betraktas som en kollektiv nyttighet, det regleras att man inte får släppas ut för mycket föroreningar i den, men kan jag äga några kubikkilometer av atmosfären, och sälja dessa? Nej, det föreligger inga sådana äganderätter, sådana transaktioner kan inte ordnas, och således är det inte någon marknad. Vi kan alltså prata om i vilken utsträckning någonting är en marknad, eller t.ex. en planekonomi. När vi väl har sagt vad marknader är för någonting blir det meningsfullt att undersöka vilken effekt de har på välståndet.

Men vad är ett patriarkat? Innan vi diskuterar dess konsekvenser, vad är det för någonting? Kan vi inte frikoppla mätning av förekomst från mätning av konsekvens, kan vi inte studera huruvida konsekvensen verkligen är en konsekvens, vi kan bara tro och anta.

Hur kan man veta att det är patriarkatet, alltså sociala strukturer som Drott bara definierar utifrån deras konsekvenser, som är orsaken till konsekvenserna? Tänk om det skulle vara så att det är underliggande biologiska skillnader som driver fram skillnaderna i beteende och könsroller, alltså om skillnaden inte skapats av sociala strukturer, då kan ju skillnaderna existera utan något patriarkat, och bevisar därmed inte patriarkatets existens? Eller skulle generna vara patriarkatet?

Patriarkat är det sammanhang som gör att påståendet att kvinnor inte kan fixa bilar kan finnas? Ett samhälle med åsiktsfrihet, där människor lagligen kan tro på utsagan att kvinnor statistiskt sett är sämre på att fixa bilar, sådan åsiktsfrihet är patriarkatet? Att förespråka ett avskaffande av patriarkatet är att förespråka ett avskaffande av åsikts och yttrandefrihet, man skall inte kunna ha åsikter som feminister inte tycker om? Om det är vad patriarkat betyder, är patriarkat någonting bra.

3. Beskriv vilka bevis man skulle godkänna på att patriarkatet har upphört? ”Enkelt. När en tanig fjortonårig pojke kan gå ut på stan iförd klänning utan att ens för ett ögonblick behöva oroa sig för att bli kallad fjollbög, för att bli misshandlad eller för att drabbas av några som helst negativa konsekvenser som inte är relaterade till hur varm luften är – då har patriarkatet upphört.”

Surrealismen blir total. Föreställ dig ett samhälle, där kvinnor är helt utestängda från högre utbildning, inte kan äga egendom, inte har rösträtt, inte kan ställa upp i val, och vårdnaden om barnen automatiskt tillfaller fadern, men där manlig homosexualitet inte ses som avvikande, och det är ok för män att gå i klänning – ett sådant samhälle skulle INTE vara ett patriarkat?!

Föreställ dig å andra sidan ett samhälle där män är helt utestängda från högre utbildning, inte kan äga egendom, inte har rösträtt, inte kan ställa upp i val, och vårdnaden om barnen automatiskt tillfaller modern, men där manlig homosexualitet föraktas och män som bär klänning blir mobbade. Ett sådant samhälle skulle vara ett patriarkat?!

Drott har fullständig tappat bort betydelsen av begreppet patriarkat. Läsaren kan tycka att mina exempel är surrealistiska, men det skulle inte spela någon roll, de är hypotetiska, de testar den givna definitionen på när ett samhälle är patriarkalt eller inte. Eller snarare, visar hur frikopplad Drotts definition är från maktfördelningen i samhället.

2. Beskriva vilka bevis man har för att ett patriarkat finns? ”Om vi kan acceptera marknadens existens, så behöver vi också sträcka oss till att acceptera patriarkatet. Annars befinner vi oss i det märkliga läget att behöva motbevisa marknadens existens för att kunna säga att patriarkatet inte finns. Vilket vi inte riktigt kan göra med bibehållen intellektuell integritet. Övergripande samlingsbegrepp är övergripande. Per definition.”

Det finns marknader, men allting är inte marknader. Vi kan konstatera att någonting inte är en marknad, eller i större eller mindre grad är en marknad. Men när är ett samhälle ett patriarkat? Att det är ett samlingsbegrepp är inte en ursäkt för att inte på ett meningsfullt sätt definiera det.

”Som jag antydde så är inte patriarkatet något särskilt ting, utan det ramverk av processer, strukturer och system som tillsammans skapar det vi känner som sexism, sexuella trakasserier, våldtäktsapologism och dylikt. Det går med andra ord inte att peka på någonting och säga att detta något är patriarkatet – precis som det inte går att peka på någonting och säga att detta någonting är Marknaden. (Det går förvisso att säga att någonting är en marknad, men detta är inte marknaden som abstrakt begrepp.) Vilket innebär att begreppet är ett analytiskt begrepp – någonting som används för att på ett konceptuellt plan sammanfoga diskreta fenomen till ett enhetligt, begripligt någonting.”

Marknaden som abstrakt begrepp är bara ett abstrakt begrepp utan egen makt; det är faktiska marknader som har betydelse; och vi kan fråga oss om en del av ekonomin har marknadsstyrning, planekonomi, anarki, eller något annat. På samma sätt, patriarkatet som abstrakt koncept är utan egen makt, det är organisationen av faktiska samhällen som betydelse, är ett samhälle patriarkalt, jämställt eller matriarkalt? Att ”krossa patriarkatet” blir meningslöst om man avser det abstrakta begreppet, när feminister säger ”krossa patriarkatet” måste det rimligen betyda att ett patriarkalt samhälle skall göras icke-patriarkalt. Det måste då gå att säga vad det innebär att ett samhälle är patriarkalt eller inte, annars kan vi ju inte avgöra om ett samhälle är patriarkalt.

För att ett begrepp skall vara användbart måste det vara någorlunda väldefinierat, så att olika personer tolkar det på ungefär samma sätt. Feminismen har omdefinierat ordet på ett sätt som är inkompatibelt med dess tidigare innebörd; det gör begreppet mer eller mindre oanvändbart, det blir enbart förvirrande.

I ett annat inlägg citerar Ulf T en text av Baumeister och Twenge om ”The Female Control Theory”: “… the hypothesis suggests that the stifling of female sexuality reflects a kind of “commons dilemma” for women in general (e.g., Platt, 1973). Each individual woman may benefit by offering sex a bit more readily (e.g., with less commitment or expenditure by the man) than other women, which might enable her to attract the most desirable man. In addition, of course, she would benefit in terms of satisfying her own sexual desires by doing more than the norms dictate. Against those incentives to engage in sex, her loyalty to other women and the female cause in general (in which, to be sure, she has a stake) would be the main force holding her back. In a given group of young unmarried women, the one who pushes past the limits (wherever they are normatively drawn) imposes a cost on the others, who come under pressure to offer the same to keep up. This is the sort of process with which monopolistic cartels constantly struggle: The group is better off if everyone holds the high price, but any individual member can gain immediate advantage by cutting the price slightly. The group of women can legitimately perceive the so-called cheap woman as a threat.” http://genusdebatten.se/2013/03/01/surrogatmodrar-eller-kvinnor-skall-inte-vara-redskap-for-andra/

Om det är på det viset, att vi har en sådan struktur, att kvinnor driver en könad norm för att det gynnar kvinnor som grupp, hur rimligt är det att prata om sådana normer som patriarkat, eller som bevis på patriarkat? Om det är så att normen drivs för att gynna kvinnomakt skulle det väl snarare vara en matriarkal norm, om man nu skall använda sådana ord här?

Drott: ”Att saker skulle svängt över till ett matriarkat är en möjlig analys. Grejen är dock att det då skulle vara ett patriarkat men med en annan uppsättning relationer. Dvs, livet är fortfarande skit, bara på ett lite annorlunda sätt än innan. Du får gärna använda ordet matriarkat i stället för ordet patriarkat – så länge det är samma begrepp så spelar ordet i sig ingen roll.”

Eh, alltså, matriarkat och patriarkat är ungefär samma sak, samhällen där det finns statistiska skillnader mellan könen. Drotts bevis på existensen av ett patriarkat blir därmed i samma utsträckning bevis på existensen av ett matriarkat. Orden är befriade från att säga någonting om maktförhållanden, att individer av ena könet tilldelas makt p.g.a. sitt kön? I så fall tycker jag att Johanna Drott och de feminister som håller med henne borde börja raljera mot det onda människoförtryckande matriarkatet och slutar gnälla om patriarkat. Om nu termerna används på ett sätt som avser samma sak.

Hanna Gustafsson i inlägget ”Patriarkatets vidrigaste ansikte”, som handlar om Amanda Todds självmord: ”När jag häromdagen sökte på Amanda Todds namn på twitter blev jag – trots över ett decennium online – chockad. Alla hånfulla tweets som outtröttligt fortsätter kalla den döda 16-åringen för slampa och hora, samt fortsätter sprida den bild som användes för att mobba henne när hon levde. Det är lite som att se patriarkatets vidrigaste ansikte, det fortsatta bespottandet av en deprimerad tonåring, som inte gjort något som på något vis skadat någon annan.”

Är det ministrar och styrelseledamöter som ligger bakom mobbningen? Nej. Är det ens fäder? Nej. Är det utifrån normer som manliga makthavare och fäder drivit fram? Nej, patriarkat används som en slaskterm för de könsrelaterade normer man inte tycker om, dessa behöver inte på något som helst sätt drivas av några mäktiga fäder, eller vara avsedda att gynna några sådana. Gustafsson: ”Patriarkat betyder inte och har aldrig betytt något enbart killar upprätthåller. Att tjejer är värst mot varandra på det här området snarare stärker strukturen än motbevisar den”. Alltså, att något är ”patriarkatets fel” blir likvärdigt med att säga att det är de dåliga könsrollernas fel. Men tänk om det är ”female control theory” ovan som är relevant? Om många kvinnor, för att hålla ”priset” uppe, instinktivt vill motarbeta att andra kvinnor ger sex för enkelt; hur kan en sådan struktur kallas patriarkat? För feminismen blir frågan irrelevant, det är en tråkig könsnorm och därmed patriarkatet, oavsett vem eller vad som driver, och oavsett varför.

Låt oss backa ett steg i förskjutningen av ordets betydelse, och säga att ju större andel av den offentliga/ekonomiska/politiska makten som innehas av män, oavsett orsak, desto mer patriarkalt är samhället, att detta är definitionen på ordet patriarkat. Då skulle Gustafsson implicit ha hävdat att en statistiskt sett stor andel män bland samhällets ledarskikt leder till den typ av mobbning som Todd utsattes för. Finns det könsroller som påverkar andelen män bland makthavarna? Ja. Finns det könsroller inblandade i mobbandet av Todd? Ja. Men det betyder inte att konsekvenserna av de förstnämnda könsrollerna är ansvariga för konsekvenserna av de sistnämnda könsrollerna (och inte heller att biologin skulle vara irrelevant för någondera). Så vad är logiken i att hävda att det var patriarkatet som stod bakom att Todd mobbades till självmord?

Om mobbning mellan/mot kvinnor är bevis/exempel på patriarkat, oavsett om det drivs av eller gynnar mäktiga män, eller ens män, då är väl mobbning mellan/mot män bevis/exempel på matriarkat, oavsett om det drivs av eller gynnar kvinnor? Men nej, det är alltihop patriarkala könsroller. Eller om man tar Drott på orden, så är det alltihop också matriarkat.

Bashflak drar rent av till med virginatet, men jag instämmer med Stefans invändningar, dels att det inte passar, och dels att: ”Men bättre än att skapa latinska termer, vilket kan föra tankarna till genusvetenskapens försök att klä sina teser i anspråksfulla pseudovetenskapliga termer, kan man väl i stället för ”virginitat” eller ”feminitat” tala om grupper med kvinnlighetsnormer. På samma sätt borde man i stället för matriarkat och patriarkat tala om modersvälde och fadersvälde. Det drar fram ihåligheten i de begreppens empiriska förankring i ljuset.” http://bashflak.wordpress.com/2013/04/19/virginatet/comment-page-1/#comment-1012)

Det förtydligar vad som faktiskt sägs, för som Susanna Varis konstaterar när hon går igenom betydelsen av ordet patriarkat: ”Jag anser inte att det kan hävdas att vi lever i ett samhälle präglat av fadersvälde.” http://www.susannavaris.com/blogg/2013/04/patriarkat/

Jag upprepar några av feministcitaten igen, men med den fina utrikiskan utbytt till svenska: ”Om du inte tror på [fadersväldet] så är du dum i huvudet. Ett rikspucko. En förnekare av det uppenbara. En person i behov av särskilt stöd. Utan kvalifikationer. Automatiskt diskvalificerad från livet. IQ fiskmås. En glödlampa utan tråd. En bladlös kniv utan skaft. Måndagsexemplaret gud glömde”

”När jag häromdagen sökte på Amanda Todds namn på twitter blev jag – trots över ett decennium online – chockad. Alla hånfulla tweets som outtröttligt fortsätter kalla den döda 16-åringen för slampa och hora, samt fortsätter sprida den bild som användes för att mobba henne när hon levde. Det är lite som att se [faderväldets] vidrigaste ansikte, det fortsatta bespottandet av en deprimerad tonåring, som inte gjort något som på något vis skadat någon annan.”

August Løvenskiolds citerar Lindy West från en popular artikel på Jezebel: ”Any pressures and expectations that lower the quality of life of any gender are part of patriarchy.” http://www.avoiceformen.com/feminism/branding-the-feminist-reptilian-brain/

Alltså, all social press och förväntningar som minskar livskvaliten för något kön är en del av fadersväldet?

Sista ordet går till AV, som kommenterar en artikel från ”Styrelsen för Malmö Jämställdhetsbyrå”, där det påstås att feminism skulle handla om jämställdhet och bryr sig lika mycket om båda könen, och att synen på män som våldsamma är någonting patriarkalt, att diskrimineringen av män vid vårdnadstvister skulle vara patriarkal, etc.

”Om feminismen endast handlar om jämlikhet mellan könen och att feminismen visst bryr sig om manliga frågor, t ex att pappor ses som andraklassens föräldrar, finns det mycket att förundra sig över.

När F! i tv inte vill ha könsneutral lagstiftning är de alltså inte feministiska utan en del av patriarkatet?

När Reinfeldt, så feminist han anser sig vara, inte vill dela barnbidraget till föräldrar med skild ekonomi med ”Männen kommer bara köpa brännvin för pengarna”, då är han en del av patriarkatet?

När damerna på soc favoriserar mamman i en tvist är de patriarkala?

När My Vingren, känd feminist, på självaste fars dag skriver en debattartikel om hur hemskt det är när delad vårdnad är norm då flickor tvingas umgås med våldsam far (Inte om barn och våldsam förälder) är hon patriarkatets lakej?

När en feminist skriker ”check your privilege” till en vit man utan att ens vilja höra hans historia eller se mansfrågor, är hon i själva verket en del av patriarkatet?

När feminister kräver kvotering på manliga statusyrken, men inte i tuffa yrken som asfaltläggare, och gör framgångsrika män till representant för alla män, är de patriarkala?

När feminister skriver krönikor och debattartiklar där de grovt generaliserar negativa egenskaper på män och manlighet utifrån minoritetens beteende, texter som inte skulle publiceras mot någon annan grupp (etnisk, kön, läggning, religion, invandrare) är de patriarkatets representanter.

När pojkars problem i skolan negligeras, de blir beskyllda för antipluggkultur, de får inga temadagar om självkänsla och feminister säger att ”de klarar sig ju ändå”, då är det patriarkatet som talar?

I SCUM ekar patriarkatet?

Det är skönt att det nu är klargjort att det mesta som feminister i media och politik säger och gör idag (i västvärlden) egentligen är patriarkatet.” http://www.skanesfria.nu/artikel/97278#comment-859969596

Gynocentriska vs patriarkala familjememer

Billing har gjort ett inlägg där han hävdar patriarkatet som oundvikligt i primitiva kulturer. Jag kommer nedan gå in på delvis liknande resonemang, att det är en fråga om vilka samhällen som varit effektiva, det har varit sådana samhällen som överlevt. Vissa delar av hans resonemang köper jag dock inte, t.ex. att införande av patriarkat skulle varit fråga om betalning för att män haft farligare arbetsuppgifter, att det var en kompensation för att männen sågs som förbrukningsvaror. I de flesta samhällen är det ju inte samma män som utför de farliga arbetena och som har makten i samhället. De män som har makt väljer ju att inte utföra farliga arbetsuppgifter som att vara kanonmat. Synen på mannen som förbrukningsvara gäller ju bara fattiga män, de som haft makten har inte betraktat sig själva som förbrukningsvaror. http://www.pellebilling.se/2011/12/patriarkatets-oundviklighet-i-primitiva-kulturer/

Kvinnor får ungefär lika många avkommor oavsett var i hierarkin de befinner sig (undantaget samhällen där kvinnorna i eliten låter andra kvinnor amma deras barn, vilket ger tätare födslar, men så har det knappast varit under evolutionär tid), medan männen i toppen fått oerhört många fler avkommor än männen i botten. Männen har därmed haft ett starkt incitament att utsätta sig för riskerna med att konkurrera om status och makt, kvinnorna har inte haft det. Männen har därmed blivit mer riskbenägna. Att uppnå samhällets maktpositioner, innebär att utsätta sig för konkurrans från andra som vill ha samma post, och ju primitivare samhälle desto blodigare är den konkurransen. Sådan blodig konkurrans accepteras bara av de som är mest riskbenägna, vilket i stor grad är män.

I det här inlägget kommer dock mitt fokus vara familjernas organisation, varför de i så stor utsträckning har varit patriarkala.

En annan kommentar till Billings inlägg: http://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/03/19/om-patriarkatets-oundviklighet-i-primitiva-kulturer/

Memer

En mem är en idé, en tanke, en kulturell sedvänja. Den sprider sig och förökar sig, dels genom att andra anammar memen, eller genom att de som har den är mer framgångsrika och sprider sig på bekostnad av dem som inte har memen.

Jämför med gener, som också sprider sig i befolkningen från generation till generation, där en gen som förbättrar dugligheten ökar i antal, medan defekta gener sållas ut.

En mem behöver dock inte göra sin bärare ”bättre”, eftersom memer även kan sprida sig genom att andra i samhället kopierar en mem som de tycker om. Sådan kopiering behöver inte betyda att memen är bra, och dess spridning bevisar bara att folk uppskattar memen.

Men det finns också memer som gör samhällen effektivare. Även dessa kan naturligtvis kopieras av andra i samhället eller av andra samhällen – man imiterar de som är framgångsrika.

Patrilinjär monogamis effektivitet

För att ett samhälle som inte är tillräckligt teknologiskt för att ha faderskapsprov skall kunna vara patrilinjärt måste det kontrollera kvinnans sexualitet. Vilket mer eller mindre innebär vara patriarkalt, att mannen har makten i familjen. Utan en sådan reglering av kvinnans sexualitet blir det oklart vem som är fader, och en kvinnas olika barn kan ha olika fäder. I ett sådant samhälle blir familjerna gynocentriska, matriarkala, det är mammans barn, det är mamman som bestämmer över familjen. Många skulle motsätta sig användningen av ordet matriarkala, eftersom mamman inte har makten över pappan, han blir istället marginaliserad och frånvarande, så jag drar till med gynocentrisk istället. Men även om familjen inte inkluderar någon man, så har mamman ändå makten över familjen, familjen kan därmed kallas matriarkal. Samhället har haft att välja hur typiska familjer skall vara organiserade, gynocentriska eller patriarkala?

I de samhällen där kvinnorna har flera partners finns ingen vettig roll för papporna. De vet inte vilka barn som är deras, och kan därmed inte investera i sin avkomma. Det blir inte meningsfullt för männen att arbeta hårt och bygga upp ett kapital som går i arv. Eftersom mannen inte står som långsiktig försörjare har inte kvinnan något särskilt intresse att uppmuntra eller investera i mannens karriär, ej heller lika kraftigt beakta hans inkomst när hon tar en älskare.

Som kontrast, i det patriarkala samhället vet mannen vilka barn som är hans, så att han kan arbeta för att investera i sina barn. Han har också en fru som uppmuntrar och har ett starkt intresse i hans ekonomiska framgång eftersom det kommer komma henne och barnen till del. Om det dessutom är monogami gäller detta för alla män, det finns ungefär lika många kvinnor som män så i stort sett alla kan bilda familj, under polygami så blir många män utan kvinna och större delen av den potentiella effektiviteten med patriarkat går förlorat.

Dessutom kan det gynocentriska samhället ha problem med uppfostringen av pojkarna. Om barnuppfostran domineras av kvinnor som inte kan relatera till män – och det är väl alltid så att en del inte kan relatera till det motsatta könets situation – så växer pojkar upp i en för dem destruktiv och dysfunktionell miljö, och flickorna växer upp i en miljö som visserligen kan relatera till dem, men där de inte lär sig relatera till män, utan växer upp till att bli en ny generation med ännu högre andel ensamma mammor. Resultatet blir en högre andel män som ägnar sig åt asociala beteenden, som brott och droger. De blir ”deadbeats and players”. Betrakta brottsnivån bland fattiga svarta i USA, det har blivit något av ett gynocentriskt samhälle, med hög andel ensamma mammor, och mansförakt.

”In Fatherless America, the sociologist David Blankenhorn notes that “Despite the difficulty of proving causation in social sciences, the wealth of evidence increasingly supports the conclusion that fatherlessness is a primary generator of violence among young men.” William Galston, a former domestic policy adviser of the Clinton administration (now at the University of Maryland), and Elaine Kamarck, a lecturer at Harvard’s J.F. Kennedy School of Government, concur. Commenting on the relationship between crime and one-parent families, they say, “The relationship is so strong that controlling for family configurations erases the relationship between race and crime and between low income and crime. The conclusion shows up time and again in the literature.” Christina Hoff Sommers, i boken “The War Against Boys”

En feminist skulle måhända hävda motsatsen, att det skulle vara korrelationen mellan faderslöshet och brottsnivån som mer eller mindre försvinner om man även beaktar fattigdom, men fattigdomen orsakas till stor del av att så många män är improduktiva eller rent av brottsliga, vilket är en produkt av ett gynocentriskt samhälle. I ett patriarkat skulle mannen varit med i familjen som försörjare, och haft vårdnaden om barnen.

Dessutom underskattar sådan statistisk analys antagligen problemet, eftersom barn i stor utsträckning uppfostras av sina kamrater. Detta innebär att en barngeneration i någon mening uppfostras av föräldragenerationen, snarare än enskilda barn av enskilda föräldrar, vilket sådan analys antar. Vilken påverkan har det på barngenerationen om en hög andel av familjerna utgörs av ensamma mammor med gynocentriskt perspektiv? Man skulle behöva jämföra (delar av) samhällen med varandra, snarare än att göra statistiska analyser inom ett samhälle.

Detta är viktiga skillnader. I det patriarkala samhället arbetar männen, pojkarna uppfostras att bli produktiva män, i det gynocentriska är många män drönare, en större del av pojkarna får en dysfunktionell uppfostran och riskerar bli kriminella.

Det patriarkala samhället blir därmed potentiellt mycket produktivare. Inte bara i krig och erövring, utan i alla domäner. Det är inte så att patriarkala samhällen är mer krigiska eller imperialistiska eller utsugande eller något sådant negativt som feminister hävdar, det är bara det att de kan vara så mycket effektivare, att det i stort sett bara är patriarkala samhällen som kan växa till imperier. Ett gynocentriskt samhälle med sina drönarmän skulle inte ha kapaciteten.

Det är p.g.a. patriarkala samhällens större effektivitet som västvärlden blev patriarkal. Andra samhällen och subkulturer konkurerades ut.

De patrilinjära memerna har alltså spridit sig genom att kulturerna som har dem blir effektivare, genom att motivera männen att arbeta och ha en uppfostran som fungerar för båda könen. Andra kulturer väljer också att kopiera de kulturer som uppenbarligen är mer framgångsrika.

Gynocentrisk frihet

Den patriarkala kontrollen av kvinnor i allmänhet och deras sexualitet i synnerhet uppskattas inte av kvinnor. Människor vill vara fria, och i ett samhälle som utvecklas och tar hänsyn till vad folk vill kommer röra sig mot en sådan frihet. I längre tidsperioder av fred kommer icke stagnerade samhällen att utvecklas mot det som folk efterfrågar.

Visst finns det samhällen som är extremt konservativa, och därigenom under mycket lång tid kan behålla sedvänjor som många inte uppskattar. Sådana samhällen kan bevara patriarkat länge, med kommer också vara stagnerade, de förändras inte, och därmed utvecklas de inte. Ett patriarkat behöver ju inte vara effektivt, det kan kombineras med ineffektiva sedvänjor, ha kurroption och så vidare.

Jag skulle därmed vara benägen att uppfatta det västerländska samhället, som under lång tid var både patriarkalt och dynamiskt, som något av en anomali. Måhända är det den kristna kyrkan som dikterade patriarkat och monogami, och monopoliserade en stor del av relationsnormerna, men som (om än motvilligt) övergav ”the book of nature”, alltså naturvetenskapen, och samhällets politiska styre, till sekulära tänkare, som gjorde att samhället kunde kombinera patriarkat med utveckling så länge? Man hade splittrade, konkurrerande nationer, men en samanhållen överstatlig religion, som konserverade familjenormerna.

The Fate of Empires

Boken ”The Fate of Empires” av Sir John Glubb, utgiven 1978, ger ett något annorlunda perspektiv på imperiers uppgång och fall. Den betraktar elva imperier, och tittar på likheter. Läsvärd, trots sin ålder! (Den finns som PDF på nätet, Google hittar, men jag länkar inte då lagligheten är otydlig).

De börjar med en snabb expansiv fas på en generation eller två, med militär erövring. När imperiet väl är etablerat blir det en omfattande handel inom imperiet, som leder till omfattande välstånd.

“Boys are still required, first of all, to be manly – to ride, to shoot straight and to tell the truth. (It is remarkable what emphasis is placed, at this stage, on the manly virtue of truthfulness, for lying is cowardice – the fear of facing up to the situation.)

Boys’ schools are intentionally rough. Frugal eating, hard living, breaking the ice to have a bath and similar customs are aimed at producing a strong, hardy and fearless breed of men. Duty is the word constantly drummed into the heads of young people.”

Låter som patriarkala hårdingar. Men allt eftersom generationerna går, förändras samhället av välståndet.

“The first direction in which wealth injures the nation is a moral one. Money replaces honour and adventure as the objective of the best young men. Moreover, men do not normally seek to make money for their country or their community, but for themselves. Gradually, and almost imperceptibly, the Age of Affluence silences the voice of duty. The object of the young and the ambitious is no longer fame, honour or service, but cash.”

Även utbildningen förändras, får andra motiv.

”Education undergoes the same gradual transformation. No longer do schools aim at producing brave patriots ready to serve their country. Parents and students alike seek the educational qualifications which will command the highest salaries. The Arab moralist, Ghazali (1058-­1111), complains in these very same words of the lowering of objectives in the declining Arab world of his time. Students, he says, no longer attend college to acquire learning and virtue, but to obtain those qualifications which will enable them to grow rich. The same situation is everywhere evident among us in the West today.”

Och utbildningen expanderar, det blir massvis med universitet överallt.

“The spread of knowledge seems to be the most beneficial of human activities, and yet every period of decline is characterised by this expansion of intellectual activity. … The Age of Intellect is accompanied by surprising advances in natural science. In the ninth century, for example, in the age of Mamun, the Arabs measured the circumference of the earth with remarkable accuracy. Seven centuries were to pass before Western Europe discovered that the world was not flat. Less than fifty years after the amazing scientific discoveries under Mamun, the Arab Empire collapsed. Wonderful and beneficent as was the progress of science, it did not save the empire from chaos.”

Underhållning blir viktigt, bröd och skådespel åt folket.

“The heroes of declining nations are always the same – the athlete, the singer or the actor. The word ‘celebrity’ today is used to designate a comedian or a football player, not a statesman, a general, or a literary genius.”

Men det som intresserar oss mest är den patriarkala upplösningen, där sexualiteten blir friare och kvinnor får tillträde till högre ämbeten. Den kvinnofrigörelse vi har i modern tid är inte alls den första, även om den varat längre och nått längre än tidigare stora kvinnofrigörelser.

“The works of the contemporary historians of Baghdad in the early tenth century are still available. They deeply deplored the degeneracy of the times in which they lived, emphasising particularly the indifference to religion, the increasing materialism and the laxity of sexual morals. They lamented also the corruption of the officials of the government and the fact that politicians always seemed to amass large fortunes while they were in office.

The historians commented bitterly on the extraordinary influence acquired by popular singers over young people, resulting in a decline in sexual morality. The ‘pop’ singers of Baghdad accompanied their erotic songs on the lute, an instrument resembling the modem guitar. In the second of the tenth century, as a result, much obscene sexual language came increasingly into use, such as would not have been tolerated in an earlier age. Several khalifs issued orders banning ‘pop’singers from the capital, but within a few years they always returned.

An increase in the influence of women in public life has often been associated with national decline. The later Romans complained that, although Rome ruled the world, women ruled Rome. In the tenth century, a similar tendency was observable in the Arab Empire, the women demanding admission to the professions hitherto monopolised by men. ‘What,’ wrote the contemporary historian, Ibn Bessam, ‘have the professions of clerk, tax – collector or preacher to do with women? These occupations have always been limited to men alone.’ Many women practised law, while others obtained posts as university professors. There was an agitation for the appointment of female judges, which, however, does not appear to have succeeded.

Soon after this period, government and public order collapsed, and foreign invaders overran the country. The resulting increase in confusion and violence made it unsafe for women to move unescorted in the streets, with the result that this feminist movement collapsed.”

Alltså, ett patriarkaliskt imperium skapar en långvarig och vidsträckt stabilitet som gör det möjligt för en kvinnofrigörelse, men när så sker kollapsar imperiet. Glubb betraktar dock inte kvinnofrigörelsen som orsak till kollapsen, utan upplösningen av kvinnorelaterade normer är bara en del av – eller en följd av – en större normupplösning, som Glubb ser som problemet.

Boken har inget speciellt fokus på genus, men jag gör den läsningen. Effektiva, väldisciplinerade patriarkat expanderar, softar till sig, och släpper till slut även på patriarkala normer och tappar gnistan.

Så var lämnar det här oss idag?

Att de flesta samhällen varit patriarkala handlar inte om ondska, som vissa feminister hävdar, utan om effektivitet.

De kollapser som drabbar imperierna i The Fate of Empires är inte längre aktuella, nu beror inte militär styrka på krigare som är villiga att offra sig för nationen, utan på ingenjörer och tekniker som bygger vapensystem. Sänkningen av mäns produktivitet och den högre brottsnivån gör att gynocentriska samhällen ändå är väldigt oattraktiva.

Numera finns faderskapsprov, så det går att ha samhällen som erkänner fadern och ger honom rättigheter, utan att kontrollera eller inskränka kvinnans sexualitet. Dock kommer männen inte vara lika motiverade att arbeta för att bli ekonomiskt gångbara som makar, när det finns ”fritt” sex bredvid äktenskapsmarknaden, och tillgången där bestäms mer av ”player”-färdigheter än ekonomisk produktivitet. Och de flesta män kommer fortfarande uppfatta en sexuellt extrovert kvinna (är den omskrivningen för slampa rumsren?) som mindre attraktiv för långvarigt partnerskap, vare sig feminister accepterar det eller inte.

Så frihet kombinerat med en seriös status för fäder, med rättigheter och makt också, inte bara skyldigheter. En del vill att moderskapet skall ha en starkare juridisk status, med motiveringen att det av naturen är starkare. Jag skulle dra motsatt slutsats. Båda föräldrarna behövs, varför samhället borde skydda det svagare föräldrabandet – förhindra umgängessaboterande mödrar, och bestraffa de som gör falskanmälningar. När samhället överger fäderna tar det ett stort kliv mot det gynocentriska samhället och dess problem.

Jag tycker att det är en förlust att människor som är gifta inte längre har incitamenten att investera i varandras framtid, utan ett gift par snarare är två personer som bor tillsammans en period i sina liv. Måhända två sorters äktenskap, ett mjukt där man kan skiljas utan trassel och ett fast där det är krav, hinder och kostnader vid skilsmässor, där den som överger äktenskapet tar huvuddelen av konsekvenserna av det? Då skulle de som vill vara ordentligt gifta kunna välja det. Det moderna äktenskapet, som kan överges vind för våg, blir ju mer eller mindre en alternativ form av samboskap.

Kvinnor har samma möjligheter att kombinera karriär och familj

Feminister hävdar emellanåt att män är priviligierade som kan ha både karriär och familj, medan kvinnor är tvungna att välja. I själva verket är det kvinnorna som har större frihet.

Till att börja med är det besvärligt för en man utan karriär att välja familj, eftersom kvinnor i betydande utsträckning värderar män utifrån deras ekonomi och sociala status, och mannen måste ha en kvinna med på det hela. Men en kvinna utan karriär kan enkelt välja att bilda familj, hon värderas inte utifrån sin inkomst och i värsta fall kan hon skippa man helt och hållet och ta en inseminering med anonym donator.

Men även med karriär är inte kvinnorna hindrade att göra som männen. Att kombinera karriär och familj förutsätter att man accepterar att mer eller mindre försörja en relativt hemmavarande partner, som tar hand om barnen. Det behöver inte vara heltids hemmafru/hemmaman, men om vederbörande har ett arbete är det antagligen ett med måttliga och flexibla arbetstider, så att vederbörande kan ta vab dagar etc. Detta, att offra sin egen tid med barnen för att istället försörja en relativt hemmavarande partner genom sin karriär, är något som karriärmännen accepterar, men karriärkvinnorna accepterar det inte.

Feminister hävdar att det skall gå att kombinera karriär med att ta halva ansvaret för skötsel av hem och barn, men att göra karriär är inte ett deltidsarbete. Att satsa på karriären för att nå riktiga toppositioner är inte bara ett heltidsarbete, du måste verkligen engagera din tid och mentala energi i din karriär, du måste bry dig om din karriär. Du måste kunna jobba när arbetet kräver det, inte bara när det passar familjens planer. Det gäller både kvinnor och män. Detta går inte så bra att kombinera med huvudansvar för barnen eller att vara familjens projektledare, eller vab, sådant får man delegera till en relativt hemmavarande partner, någon som sköter markservicen. Visst finns de som lyckas göra karriär på deltid med flexibla arbetstider, men de är undantagen, inte normen.

Det finns både män och kvinnor som är villiga att vara den relativt hemmavarande partnern. Det är på många sätt en priviligierad livsstil, med mycket frihet, många upplevelser, man är sin egen chef, och har en utmärkt kontakt med sina barn. Många skulle välja den livsstilen om de kunde få tag på en partner som är villiga att försörja dem – utan den försörjande partnern blir det för de flesta en fattig livsstil, som inte är så kul.

Så både karriärmän och karriärkvinnor skulle kunna välja att kombinera karriär och familj, relativt hemmavarande partners finns att finna, de har samma möjligheter där. Men de flesta kvinnor accepterar inte att vara den försörjande partnern, utan vill själva ha umgänget med barnen – något som förutsätter att karriären sätts på svältdiet.

Observera att medan kvinnorna har de möjligheter till karriär och familj som männen har, så har inte männen samma möjlighet att vara en relativt hemmavarande partner som blir försörjd. Det skulle förutsätta kvinnor som är villiga att vara den försörjande partnern, men sådana kvinnor är det brist på. För den som prompt vill att fler kvinnor skall göra karriär, så är det väl det här en stor del av problemet, att kvinnorna har ett attraktivare alternativ, som inte finns tillgängligt för männen.

Visst finns det praktiska biologiska frågor, som föreslår kvinnan som den hemmavarande partnern, såsom graviditet, förlossning och amning. Men ledigheten i samband med graviditet och förlossning behöver inte vara längre än en långsemester och någorlunda bra bröstmjölksersättning finns. Om kvinnan vill kombinera karriär och familj så har hon möjligheten, på samma villkor som männen. Men det är inte så många kvinnor som accepterar de villkoren.

Behind every great man there has to be a great woman

Så brukade det säjas. Men jag ger det en lite annan innebörd en de flesta. För att nå riktigt långt i karriären, krävs decennier av klättrande på karriärstegen, och vilken person som helst skulle i något läge tappa sugen, fråga sig vad som är meningen med att lägga hela sitt liv på sin karriär, finns det inget viktigare i tillvaron? Det är där den kvinnliga partnern kommer in. Hennes ”storhet” består inte i briljans, godhet, kvinnlighet eller något sådant, utan i att hon värderar partnerns karriär. Hennes status påverkas av partnerns status, hon vill att hans karriär skall fortsätta framåt, när han tvekar så talar hon honom tillrätta och ser till att han forsätter.

I våra tider, när både män och kvinnor gör karriär, så får vi väl ta och könsneutralisera den principen: Bakom någon som gått riktigt långt i karriären, står någon form av långvarig partner som värderar och stöttar deras karriär.

Här dyker då upp ett svar till kvinnors ”bristande” motivation att viga sina liv åt sina karriärer, som inte hörs så ofta. Deras respektive män värderer dem utifrån annat än deras karriärer. När karriärkvinnan tvekar och överväger att trappa ner, så tar inte mannen och talar henne tillrätta. Hennes karriär har inte något speciellt värde för honom, om hon föredrar att trappa ner så är han ok med att hon gör det, och stöttar henne i det. Usch vilket vidrigt kvinnoförtryck! För alltså, det är ju sådant som räknas som kvinnoförtryck i dagens Sverige, det pratas om kvotering för att komma runt effekterna av det här vidriga patriarkala förtrycket av de stackars kvinnorna.

Filmen The Duchess – patriarkat och så kallade patriarkat

För de som hävdar Sverige som ett patriarkat, kan ta en titt på filmen The Duchess med Keira Knightley, som utspelar sig i England i slutet på 1700-talet. Där är det ett riktigt patriarkat, och en riktig och otrevlig patriark. Det är mannen som bestämmer i familjen, som har makten i familjen. Han gör som han vill, hon får finna sig i det, han är serieotrogen och till och med våldtar henne, och så länge hon inte fött en arvinge – alltså en pojke – så har hon inte utfört sina plikter. Men av den makt han har, är det en som trumfar allt annat, som får henne att finna sig i allt det andra och stanna kvar. Han konstaterar, att gör hon inte som han säger, så kommer hon inte få träffa barnen igen. Även den kvinnliga huvudpersonens väninna har råkat ut för samma grej, hon får inte träffa sina barn, vilket även för henne är förkrossande.

När fadern har en sådan makt, då är det sannerligen ett patriarkat, ett fadersvälde.

Ordet patriarkat har en väldigt negativ klang, och med en film som The Dutchess som bakgrund är det rimligt. Det är ett orättvist samhälle. Kvinnorna hålls ute ifrån högre bildning och professioner, så att de inte har någon tillgång till offentlig makt, och är även underordnade i familjen, där mannen bestämmer.

Vilken sort samhälle har vi i Sverige? Vilken förälder är det som kan drämma till med att om du inte gör som jag vill kommer du inte få träffa dina barn? Visst, det är inte så grovt som i filmens dåtid, men det är ändå så att ett kön kraftfullt premieras. Någon kanske invänder att det är få mödrar som gör så, ja, men det var också få fäder som betedde sig så – men det är ändå så att i alla förhållanden görs kompomisser i skuggan av den maktobalansen mellan könen, som finns i samhällen där en förälder tilldelas en sådan makt.

Vi har inte ett sådant patriarkat idag, det är inte fäderna som tilldelas makten, så feminister borde inte kunna använda det ordet för att beskriva Sverige. Det är inte meningsfullt att prata om Sverige som patriarkat. Men feministerna är förtjusta över att ordet har så negativ klang, det är så effektfullt. Så de drar till med feministiskt nyspråk. Tömmer order på sin traditionella betydelse och säger att ordet patriarkat bara betyder att en majoritet av den offentliga och ekonomiska makten innehavs av män – även om det är kvinnorna som tilldelas makten över barnen, och därigenom blir familjernas matriarker, och kvinnorna har samma möjligheter till karriär som männen. Det är rent av så att kvinnor ofta särbehandlas i karriärsammanhang, inom politiken sker kvotering i många partier med varannan damernas och i näringslivet jagas det efter kompetenta streberkvinnor som vill göra karriär.

Trots ordets extrema urvattning tycker de att det skall fortsätta ha en extremt negativ klang, stå för förtryck. Trots att det numera bara står för att ett samhälle där kvinnorna inte är så gynnade i karriären att det överkompenserar för deras svalare intresse för att göra karriär.

Det är en av de saker den moderna feminismen tar ställning för. Att om ett samhälle inte så kraftigt gynnar kvinnor, att det till fullo kompenserar för deras mindre intresse för karriär, så att de ändå kommer till toppen av hierarkierna, då är det ett orättvist, patriarkalt, kvinnoförtryckande samhälle som måste avskaffas. Absurt. Vill du använda patriarkat i dess tidigare, negativa bemärkelse, får du acceptera att Sverige inte är ett patriarkat, vill du använda feministiskt nyspråk med så urvattnad betydelse att Sverige är ett patriarkat, då står ordet för någonting gott – ett samhälle som inte är så extremt mansdiskriminerande som många feminister vill att samhällen skall vara.