Uppdrag Granskning illustrerar antipappakultur hos socialtjänsten

Uppdrag granskning har i programmet ”processen” diskuterat en rätt så typisk hantering av ett vårdnadsärende. Genom saker som barnet sagt på dagis så har man misstanke om att pappan har begått sexuella övergrepp; man bryr sig inte om alternativa förklaringar, som om det kan vara fula ord hon lärt sig från andra barn, eller om det kan vara en gränsöverskidande lek bland dagisbarnen – man har ju tillräcklig grund, så varför utreda om den grunden håller? Umgänge mellan pappan och barnet har hindrats i ett och ett halvt år, och fortsätter. http://www.svt.se/ug/erik-anses-skyldig-till-incest-trots-att-aklagaren-slappt-fallet

[***Tillägg: I en kommentar hänvisar Narran till vårdnadsutredningen och utskrift av polisförhören. De innehåller sådana detaljer att det är olämpligt att sprida dem.

Utöver de saker som diskuteras i UG, gör flickan ett antal påståenden mot pappan, som inte alls passar i dagislekstolkningen. Tillräckligt för att jag skall tycka att det är ett undanhållande från UGs sida, och tillräckligt för att leka med tanken.

Men förhöret är likväl mycket långt ifrån övertygande. Många av svaren är nonsensartade och osammanhängande, förhörsledaren driver på och flickan ger korta svar. Jag får intrycket av att hon ofta försöker svara även om hon inte förstår frågan eller har något svar – utan istället är tvungen att hitta på – för det är så många svar som är så osammanhängande. T.ex. flickans fyra försök att beskriva pappas snopp ger intrycket av att hon aldrig har sett den. Här hade det varit relevant att ställa fler frågor; om hon sett och slickar pappas snopp flera gånger borde hon kunna ge en mycket bättre beskrivning av den. Hon visar inte upp kunskap som hon inte borde ha, förutom fraserna om att slicka snopp och slicka snippa, och det är tveksamt om hon förstår innebörden ens av de fraserna. Det hon gör är att svara på direkta frågor från förhörsledaren. Man kan leka med tanken, att om man på motsvarande sätt och omfattning ställt frågor om mamman flugit iväg med henne på en kvast till Blåkulla, måhända skulle fått det bekräftat.

En fråga där det dock inte finns något utrymme för att leka med tanken, är om socialtjänstens gjort en professionell och saklig sammanfattning av förhören. Det har de inte. Inte alls. De tar allt som inte är absurt i sig självt, och nämner inte hur många absurditeter som följde med, eller i hur stor utsträckning det som tas med är korta svar på direkta frågor – de presenterar det istället som att ”hon säger” eller rent av ”hon berättar”. Vilket gör det väldigt svårt att ha förtroende för vad de skriver även i övrigt.

Slut på tillägg.***]

My Vingren, en av ”genusfolket” på politism.se, skriver så här: ”Vi kan inte ha ett samhälle ”där vi går omkring och tror saker” sägs det. Antingen finns det bevis för att Erik kan dömas i en domstolsförhandling eller så ska han frias och allt ska bli som vanligt igen. Så enkelt är det. Eller?

När myndighetsärenden handlar [om] barn finns det något viktigare än juridisk bevisbörda. Att skydda barn från övergrepp. Ibland kommer det gå ut över oskyldiga föräldrar. Men när föräldrars rätt till sina barn och barns rätt till trygghet ställs emot varandra, som det görs vid svåra vårdnadsfrågor, hoppas jag att vi även fortsättningsvis väljer att hellre ta barnets perspektiv än pappans.

– Lek med tanken på att jag inte gjort detta, säger Erik i ett inspelat samtal med en av socialtjänstens barnutredare.

Jag säger: lek med tanken på att han har.”

Som vanligt vägrar hon att fatta debatten. Hon tror att kritiken handlar om att myndigheterna inte skall kunna ingripa i vårdnadsärenden, om inte skuld bevisats i domstol. Och tycker då att hon tillför något när hon påtalar att samma bevisnivå inte krävs, att det skulle vara en meningsfull invändning mot kritiken. Programmet konstaterar utan invändning att: ”… socialtjänsten har en lägre bevisbörda än polis och åklagare och ska gripa in för att se till barnets bästa …” (37:40), det man hävdar är att det likväl måste finnas saklig grund för myndighetsutövningen, utredningarna skall utföras professionellt. Problemet är inte att socialtjänsten agerat på en låg bevisnivå, utan att de utgått från hans skuld, och därför inte gjort en saklig utredning, trots att det fanns utrymme för tvivel.

Samma beviskrav skall inte föreligga som när någon straffrättsligt döms för ett brott. Istället för att skuld måste bevisas bortom alla rimliga tvivel, räcker det istället med att det är tillräckligt troligt. Men även om man inte har samma kravnivå på bevisning, så skall ändå de myndighetspersoner som vill separera ett barn från sin vårdnadshavare, ändå ha den låga bevisbördan. Bevisbördan skall ligga hos den som påstår, inte hos den som förnekar. Åtgärd skall inte vidtas bara vara för att man känner för det, vill tro det, eller för att feminister tycker att det är kul att leka med tanken; en sådan åtgärd måste ha en legitim grund, och för långvarig åtgärd måste det finnas en legitim grund för misstanke som kvarstår även efter professionell utredning.

Men här tycker Vingren att vi skall leka med tanken. Och beröva barnet sin relation med pappan, och pappan relationen med barnet. Varför? Barnet har haft en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, och har pratat om detta på ett sätt som till en början får en att tro att pappan utfört sexövergrepp, men det står tämligen klart att uttalandena handlar om mamma-pappa-barn leken på dagiset. Varför skall vi i det läget fortsätta leka med tanken? Bara för att vi en gång tänkt tanken? Vi har ju inte längre någon grund för misstanken, så varför skall vi då leka med tanken? Om Vingren tycker att vi också ska leka med tanken att hon är en pedofil som begår sexuella övergrepp, och frånta henne vårdnad för eventuella barn, då är hon åtminstone konsekvent – likgiltig till barnens bästa, men likväl konsekvent. Men om hon tycker att myndigheterna inte skall beröva mammor umgänge med sina barn, och därmed beröva hennes barn umgänge med henne, utan att det finns någon legitim grund för misstanke som driver det berövandet, men hon samtidigt ändå tycker att pappor skall behandlas på det viset, och barn behandlas så i sin relation med pappan, då bryr sig Vingren vare sig om jämställdheten, barnen, eller om papporna.

Titti Fränkel skriver på akademikerbloggen: ”Därför var jag besviken, men inte överraskad, av att programmet återigen tycktes gå ut på att ställa socialtjänstens utredare till svars, i stället för att borra djupare i det verkliga problemet. Det som handlar om att polis och socialtjänsts har olika grunduppdrag.” http://www.akademikerbloggen.se/janne-josefsson-vagrar-forsta-socialtjanstens-uppdrag

Jaså, är det DET som är det verkliga problemet. Inte att man är så osakliga och ointresserade av att syna sin historia, när den är tillräckligt bra för att sära pappa från barn? Precis som Vingren så vågar Fränkel vägra fatta debatten. På vilket sätt skulle det vara ”det verkliga problemet” att socialtjänsten har ett annat uppdrag? Om socialtjänsten gjorde sitt arbete seriöst och med omsorg om barnets bästa, hur skulle det överhuvudtaget vara ett ”verkligt problem” att deras uppdrag inte är likadant som polisens? Hur skulle det kunna vara ett så allvarligt problem att det är ”det verkliga problemet”? Vem tycker att det är ett allvarligt problem att de har olika uppdrag?

”En barnavårdsutredning ska utgå från barnets behov och den ska bland annat allsiktigt belysa föräldrars omsorgsförmåga, hur det sociala nätverket ser ut och barnets utveckling. Utifrån de uppgifterna ska socialsekreterarna analysera situationen och lägga förslag till beslut.”

Instämmer. Men hur ligger det i barnets intresse att en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, något som pappan inte har något med att göra, resulterar i ett och ett halvt års utredningar där barnet är berövat umgänge med pappan, och pappan berövad umgänge med barnet? Hur ligger det i barnets intresse? Hade det inte varit mer i barnets intresse att man gör undersökningar som faktiskt är ämnade att ta reda på vad som hänt, och inte långvarigt bryta umgänget när det inte finns något behov av att göra det? Det verkliga problemet är att barnavårdsutredningarna inte utgår så mycket från omsorg om barnen, som från aversion mot män och pappor. En antipappakultur som inte är kompatibel med att bry sig om barnens bästa.

”Ingen av oss utomstående vet vad utredningen om den treåriga flickan visade.”

Ska bristen på insyn motivera förtroende? De har i fall efter fall visat att deras antipappakultur är starkare än deras omsorg om barnen, varför skall vi ha förtroende för dem? Varför skall de kunna stå oemotsagda, utan att deras myndighetsutövning kan utsättas för granskning?

Man kan ju hypotetiskt sett tänka sig ett scenario där pappan begått övergrepp, och flickan utför därav inspirerade lekar på dagis, samt att flickan berättat om det i socialtjänstens utredningar. Men i så fall är det synnerligen ögonbrynshöjande att representanterna för socialtjänsten inte gör någon form av kommentar om det när de tillfrågas av Uppdrag Granskning; de kan ju inte gå in på detaljer men ändå konstatera att flickan, utan ledning eller påtryckningar lämnat en betydligt mer specifik redogörelse av sexövergrepp som utesluter dagislekstolkningen.

Det är nödvändigt med någon form av insyn. Måhända att tillåta att advokat för någon som berövas vårdnad har möjlighet att granska förhören, där det då finns regler för hur advokaten får handskas med materialet. Ska vi komma till rätta med antipappakulturens häxprocesser, och få en professionell socialtjänst, är det nödvändigt med insyn.

Och återinför tjänstemannaansvaret, så att hatare som ägnar sig åt regelrätta övergrepp med sin myndighetsutövning, kan ställas till svars för detta.

”Enligt Janne Josefsson blev konsekvensen av en i hans tycke undermålig utredning att en oskyldig pappa hindrades träffa sin dotter. Jag håller inte med. Jag vill påstå att även om en social utredning genomförs enligt konstens alla regler kan resultatet bli detsamma. Det vill säga att någon som friats av rätten ändå får restriktioner av socialtjänsten. Att inte dömas för ett brott är inte samma sak som att brottet inte begåtts. Det är inte kvalitén på den sociala utredningen som lett till att pappan inte fått träffa sin dotter. Det handlar i stället om principer där man enligt brottsbalken hellre friar än fäller men där Socialtjänstlagen och LVU anger att barns skydd väger tyngre än vuxnas rätt.”

Ett dagisbarn har en gränsöverskridande lek med andra dagisbarn, baserat på detta eliminerar man kontaken mellan pappan och barnet. Och detta beror alltså inte på undermåliga utredningar – eller för den delen antipappakultur – utan på principen om att barns skydd väger tyngre än vuxnas rätt? Men hur medför en omsorg om barns rätt att den gränsöverskridande leken på dagiset skall medföra att kontakten skall brytas mellan pappan och barnet? Omsorg om barnets skydd kan inte medföra en sådan koppling; det krävs antingen en dålig utredning eller en antipappakultur. Tvärtom så skulle omsorg om barnets bästa medföra att man inte bryter kontakten mellan barnet och dess pappa när ingen legitim grund föreligger – man skulle alltså gjort det inledningsvis, men den brytningen skulle upphöra i och med att man utrett och etablerat att barnets uttalanden bara var om en gränsöverskridande dagislek; inte om något pappan gjort.

Antipappakulturen på socialtjänsten handlar inte om att bry sig om barnen

Brydde man sig om barnen, skulle man bry sig om att få reda på vad som hänt; här är barnets beskrivning väldigt viktig, att låta barnet berätta, utan ledande frågor eller påståenden och påtryckningar från någon som har en egen agenda; alltså samtalet skall inte ledas av en mansföraktande feminist som har en förutfattad sanning om att anklagade män alltid är skyldiga. Om inget har hänt är det bästa för barnet att få behålla relationen med föräldern; bryr man sig om barnets bästa är man alltså intresserad inte bara av möjligheten att brottet skett, utan även av möjligheten att inget skett. När man utgår från skuld, och bara är intresserad av det, så är det antipappakultur, inte omsorg om barnen.

Något som få påtalat i kommentarerna till det här ärendet, men som är relevant för att förstå hanteringen av vårdnadsärenden, är att det tar så lång tid. Att en treårings berättelse skulle kunna bli tillförlitligare genom att man väntar några år, är absurt. Det är mycket svårare att korrekt minnas vad som hände för ett år sedan, än vad som hände för en månad sedan; inte bara glömmer man, minnet påverkas av andra minnen, av andra intryck, av diskussioner och tankar man haft om det inträffade. Sådan påverkan är säkerligen större hos ett mycket litet barn än hos vuxna. Dessa fördröjningar handlar inte om omsorg om barnets bästa, det handlar om antipappakultur. Genom att kontakt mellan pappa och barn elimineras medan man ”undersöker”, etableras en (påstådd) brist på anknytning som man kan använda för att permanenta elimineringen av pappan ur barnets liv.

Läs också: http://toklandet.wordpress.com/2013/09/05/uppdrag-granskning-igar/

Kimhzabremersbodega: ”Att socialtjänsten och familjerätterna beter sig på det sätt som visas i programmet är varken konstigt eller ovanligt. Det är en kultur, en feministisk kultur som präglats in i medarbetarna ända från högskolekursens första poäng. Jag har sett det på nära håll och jag vet att det är normen. Socialtjänstens sekreterare ser sig inte sällan som kombattanter i det könskrig som de stolt mönstrat. Man använder sig allt för ofta av olagliga och lagstridiga metoder och har hittat vattentäta system för hur man kommer undan med det. Begreppet “barnets bästa” är så till den grad förvridet och misstolkat att det helt har förlorat sin mening.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/09/07/uppdrag-gransknings-viktiga-ansats-i-processen-kommer-till-korta/

My Vingren vågar vägra fatta debatten

Det har skrivits mycket om kalabaliken vid Grävseminariet, där Janne Josefsson kritiserade Maria Sveland, och mediernas okritiska hantering av henne. http://aktivarum.wordpress.com/2013/03/12/grav-2013-efterspel-den-okanda-grav-debattens-slutrepliker/, http://aktivarum.wordpress.com/2013/03/12/grav-2013-mediefeminister-goes-bananas-nar-hot-mot-man-diskuteras/

Genusfolkets My Vingren sågar Josefssons kritik av Sveland, men hon missar helt poängen. Hon tror att kritiken handlar just om att Sveland inte ställde upp i ett specifikt debattprogram. http://www.genusfolket.se/media/janne-josefsson-och-konskriget/

Men att Sveland propagerar för att väldigt stora grupper överhuvudtaget inte skall få höras i det offentliga rummet, och att detta inkluderar även avståndstagande mot direkt manshat, missar Vingren fullständigt. Hela poängen med ”våga vägra debatten” handlar om att undvika att ”fel” grupper ska få synas i media. Det skall bara vara den feministiska versionen, och den feministiska kritiken av alternativa positioner, men andra röster skall inte få höras. Som t.ex. ”könskriget”, som tog avstånd från extremfeminismen inom ROKS, där ordföranden ansåg att män är djur, i betydelsen att kvinnor är människor och män är lägre stående varelser.

Att Josefsson kallar Svelands inställning för fascistiskt är helt rimligt. Den är fascistisk. [Rättning: Det visar sig att det inte var Sveland som han kallade fascistisk, utan det avsåg bara SCUM/”män är djur” feminism. De gånger han lät upprörd så var det inte riktat mot Sveland utan hans journalistkolegor, som han kritiserade för att inte ha ställt några kritiska frågor till Sveland.]

Men det verkar som att Vingren delar Svelands syn att kritik mot extremfeminism är ett större problem än extremfeminismen: ”Som faktakälla nämner Josefsson dokumentären Könskriget och dess kända citat, håll i er för nu blir det obehagligt, “Män är djur”. Tycker ni också att det börjar bli aningen tröttsamt med de eviga referenserna till Könskriget? Här kan ni se den oklippta versionen kring det omtalade uttalandet om att män skulle vara djur. Att Kvinnotryck publicerade en recension av SCUM-manifestet och att ROKS fd ordföranden Ireen von Wachenfeldt sedan citerade ur samma recension i en intervju skulle vara det enda eller ens primära beviset på feminismens så kallade manshat …”

Att deras tidning hyllade SCUM, och att Wachenfeldt med kraft uttryckte sitt medhåll med att män är djur beskrivs som att tidningen recenserade SCUM och att Wachenfeldt ”citerade” …

”E.R: Så hyllar ni det här manifestet?

I.W: Ja, så har de lyft upp det.

E.R: Att det är … att män är djur och maskiner och vandrande dildos, står du för det?

I.W: Ja, det står jag för.

E.R: Män är djur?

I.W: Män är djur … tycker inte du? Tycker inte du det?”

Och nej, det är inte enda beviset, det är bara ett exempel. Det finns många exempel på manshatande feminism, precis som det finns många motsvarande exempel på förekomst av kvinnohatande vulgariteter från manschauvinister, men jag känner inte till någon jämställdist eller jämställdistsympatisör som skulle säga ”så kallat hat” om ett så extremchauvinistiskt hatpåstående som att motsatta könet inte är människor, utan djur, på det sätt som Vingren gör. Vi kan ju nämna Sveland som verkar tycka att all kritik av feminismen är kvinnohat, eller varför inte nämna Vingrens egen inställning till män som understår sig att kritisera feminismen: ”Ström har säkert skrivit hela boken med sitt könsorgan. ”Jävlar anamma”, kanske han skrek, ”får jag skavsår nu är det feministernas fel!”, eller vad sägs om: ”Jag tror Pär Ström tillägnat sin nya bok till sitt könsorgan. Som han självklart döpt till ”Angry Pär”.” http://toklandet.wordpress.com/2012/10/08/nu-passar-man-pa/

Alltså, all kritik mot feminismen är kvinnohat, som inte kan tolereras, men när Wachenfeldt eller Vingren hatar och mobbar, då är det helt ok?

Vingren kallar ROKS för ”Sveriges största rörelse för kvinnors och mäns rätt till frihet både från att utöva och bli utsatt för våld”. Jag har väldigt svårt att tro att en organisation som matchar en sådan beskrivning skulle kunna välja till ordförande en så extremistisk chauvinist som Wachenfeldt. Visst, det har gått några år, men medan Sverigedemokraterna har kört med räfst och rättning i de egna leden, så att man åtminstone kan undra, har jag inte hört att ROKS skulle ha gjort någonting motsvarande. De har kritiserat kritiken, inte manshatet. Hur skulle ROKS ha förändrats så fullständigt utan någon form av upprensning?

Och även om ROKS skulle ha gjort någon magisk metamorfos, som inte gjort något väsen av sig, skulle inte det förändra att det var rätt att sända programmet när det sändes. Det behövdes. Sverige behövde det. Där kan jag ju förstå att inte Vingren/Sveland håller med, men när det går dithän att kritik av feminismen inte skall få förekomma i det offentliga rummet, då blir det antidemokratiskt. Den störtflod av anmälningar som gjordes mot könskriget, speglar ganska väl den mentaliteten att det inte är rumsrent att kritisera ens delar av feminismen, oavsett hur grovt den har spårat ur.

”Reportagen fick ett rekordstort antal anmälningar till Granskningsnämnden (174 stycken totalt). De första anmälningarna av programmet ledde inte till någon fällning men väl kritik för brist på saklighet.[8] Efter ännu en anmälan från två av de andra kvinnor som varit med om de händelser som skildras i del ett av programmet, fälldes denna del av Granskningsnämnden för partiskhet,[9] eftersom de övriga kvinnornas version av händelseförloppet varken efterfrågats i tid eller presenterats i programmet. Detta beslut ledde till att programmakarna anmälde Granskningsnämnden till Justitieombudsmannen för jäv, eftersom en av ledamöterna i nämnden, Lena Adelsohn Liljeroth, själv varit aktiv i en kvinnojour knuten till Roks.[10] Deras anmälan har dock ej resulterat i någon åtgärd från JO.” http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%B6nskriget

Fällningen i granskningsnämnden var inte relaterat till det som rörde ROKS, utan Bellas vänner, där granskningsnämnden ansåg att man borde kontaktat medlemmarna i Bellas vänner och gett utrymme för deras version i programmet. http://www.radioochtv.se/diarie/sambes/2006/SB220-06.pdf

Resten av det stora antalet anmälningar ledde till viss kritik, inte till fällningar, och jag har svårt att förstå kritiken, eftersom programmet inte hävdade någonting om hur vanligt det skulle vara inom kvinnorörelsen med tro på satanistiska pedofilnätverk, bara förekomsten av sådan tro bland vissa väl ansedda feminister. ”Syftet med programmen var att granska Roks syn på orsaker till och åtgärder mot mäns våld mot kvinnor. Granskningen var enligt Granskningsnämndens mening väl förenlig med kravet på opartiskhet i sändningstillståndet. Enligt Granskningsnämndens mening gavs dock tittarna en ofullständig bild av hur utbredd tron på satanistisk våldsutövning mot kvinnor och barn var inom kvinnojoursrörelsen. Programmen blev i den delen missvisande på ett sätt som brast i förhållande till kravet på saklighet. Bristen var dock inte sådan att den strider mot bestämmelsen i sändningstillståndet. Granskningsnämnden anser inte att programmen strider mot kravet på respekt för privatlivet.” http://www.radioochtv.se/diarie/sambes/2005/SB820-05.pdf

Den feminist som gick fram och kallade alla inblandade män för gubbslem, vågar också vägra fatta debatten: ”Klart är att Josefsson hävdade att feminismen är fascistisk”. Visst, jag var inte där, men av erfarenhet vet jag att feminister har en enastående förmåga att tillskriva godtyckliga åsikter till sina motståndare, så jag väljer att tro på Josefssons version av vad han hävdade, nämligen att viss feminism, extrem feminism, är fascistisk. ”… så fick hon möjlighet att ställa en fråga till Josefsson om lämpligheten i att jämföra feminismen med fascism. Josefsson blev arg, började hålla ett upprört försvarstal och hävdade att det hade han inte alls gjort”. Är det orimligt att bli arg när man utsätts för sådan fulretorik, att godtyckligt bli tillskriven åsikter? http://mymlanthereal.wordpress.com/2013/03/11/min-version-av-vad-som-hande-i-fredags/