bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘Pär Ström

Till feminister som dissar Pär Ström och jämställdismen

with 6 comments

Nedan först några motargument mot kritiken mot feminismen, som dyker upp emellanåt. Sedan några exempel på avhoppade feminister, som beskriver när de tänkte om.

Varför kritisera feminismen, när det finns olika feminismer?

Det finns många olika skolor inom feminismen. Många är vänster, men många är höger eller däremellan, det finns de som förnekar biologins roll, och de som erkänner den, de som är extremt sexnegativa, de som är sexpositiva eller däremellan. I varje enskild fråga finns det olika åsikter inom feminismen. Och även om man belägger att en del anhängare av feminismen har en tokig åsikt, så kan ju inte andra anhängare av feminismen hållas ansvariga för det.

Auuus: ”Ska jag vara helt ärlig förstår jag dock inte behovet av att kritisera “feminismen”, just för att det är ett så luddigt begrepp. Det är lite som att kritisera “kristna”, “liberalister” eller någon liknande stor grupp, väldigt svårt då det finns mängder av inriktningar. Istället tycker jag att en borde kritisera förslagen och åsikterna i sig, inte vad folk kallar sig =)http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6303

Men det finns ändå någonting gemensamt, något som förenar feministerna, som gör deras ställningstaganden feministiska; annars hade vi inte kallat dem för feminister och deras ställningstaganden feministiska. Den gemensamma nämnaren är deras ensidiga fokus på kvinnoperspektiv, och det är detta jag kritiserar. Inte bara de enskilda åsikterna, utan de underliggande värderingarna. Hur relationen mellan könen skall fungera skall inte avgöras utifrån bara det ena könets perspektiv, båda könens perspektiv skall beaktas och värderas, och det är detta feminismen inte gör. Må vara att avgränsningen blir luddig, men det finns ändå en sådan gemensam nämnare i feminismen. Ju mer ensidigt en part fokuserar på kvinnoperspektiv, desto mer är alla överens om att det är feministiskt, och när alla är överens om att någonting är feministiskt, så finns där ett kraftigt fokus på kvinnoperspektiv. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

En snällare beskrivning av vad som är det enande faktorn för feminismen: ”Feminismen utgår från att kvinnor i allmänhet har en sämre ställning än män. Den situationen tycker feminismen behöver ändras. En person som håller med om detta kallas feminist.”

Hur det förhåller sig i samhället är en empirisk fråga. Ska man uttala sig om vilket kön som i allmänhet har sämre ställning, om det nu är någon signifikant skillnad åt något håll, måste man ta en helhetsbild, och jämföra äpplen med päron. Jämföra fördelaktiga utfall för män med helt andra fördelaktiga utfall för kvinnor. När feminismen kommer fram till att det är synd om kvinnorna, att kvinnor är underordnade, att kvinnor diskrimineras och män privilegieras, görs inte detta, utan man ser bara till fördelaktiga utfall för män. Man tar bara hänsyn till sådant i samhället som bekräftar bilden av män som relativt onda, dåliga och privilegierade, och kvinnor som relativt goda, bra och diskriminerade. Det är en analys som förtjänar kritik.

Det finns antagligen en del som hävdar att den gemensamma nämnaren för feminismen är att vara för jämställdhet, att vara för könens lika värde. Hur kan då även extremistiskt manshat, som t.ex. Solanas SCUM-manifest, kvalificera som feministiskt? Att säga att Solanas arbetade för könens lika värde är absurt. Den gemensamma nämnaren måste vara någonting annat. Visst, Solanas är ett extremfall, men det finns många andra exempel på feminister och feminism som står i skarp konflikt med jämställdhet, så det kan inte vara den gemensamma nämnaren.

Men antifeministerna är ju lika selektiva?

Ett defensivt argument man hör ibland, är att feministkritiker som Pär Ström också bara pratar om en del av verkligheten, man fokuserar på mansfrågor utan att bry sig om kvinnofrågor, och därigenom är precis lika selektiva som feminismen.

Men den invändningen är inte relevant när man kritiserar feminismen för att vara partisk och selektiv. Feminismen hävdar att samhället är ojämställt, alltså att det värderar män högre än kvinnor. För att avgöra om det är sant, skulle de behöva jämföra sådant i samhället som gynnar män med sådant som gynnar kvinnor, men någon sådan jämförelse görs inte, man bara beaktar sådant som gynnar män och missgynnar kvinnor. Som kontrast, när man kritiserar feminismen för att vara selektiv och för att ha en preferens för kvinnor, skulle man behöva jämföra när feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad, och när den tar ställning för kvinnor på mäns bekostnad. Pär Ström klagade högljutt över hur feminismen tar ställningen för kvinnor på mäns bekostnad, när den värderar kvinnoperspektiv utan att bry sig om mansperspektiv, och gav massvis med exempel. Skall han anklagas för att vara selektiv i den bedömningen av feminismen, då får man komma med motsvarande störtflod av exempel där feminismen tar ställning för män på kvinnors bekostnad. Var finns de exemplen? Feminismen pratar om samhället som ett manssamhälle, men hoppar över mycket relevanta aspekter av samhället. När man angriper feminismen för dess partiskhet, vilken del av feminismen är det då man hoppar över att ta med?

Den som vill försvara feminismen mot kritiken, skulle antingen behöva visa att exemplen på feminismens gynnande av kvinnor på mäns bekostnad är felaktiga, eller att den lika ofta ägnar sig åt att försöka gynna män på kvinnors bekostnad. Att exemplen där den värderar kvinnoperspektiv, men inte ser mansperspektiv, antingen tillbakavisas, eller kompletterar med av Ström överhoppade exempel där feminismen värderar mansperspektiv, men inte ser kvinnoperspektiv.

Alternativet är att erkänna att feminismen inte är någon legitim grund för jämställdhetsarbete.

Man kan inte säga, ok, feminismen är selektiv, den bryr sig nästan bara om kvinnor, men kritikerna är också selektiva, de bryr sig nästan bara om män, och ändå dra slutsatsen att feminismen är en legitim grund för jämställdhetsarbete. Även om man skulle hålla med om att kritiken också skulle vara chauvinistisk, något jag inte håller med om för jämställdismen, men även om man tycker det, och således att inte heller kritikerna skulle ha en legitim grund för jämställdhetsarbetet, så innebär ju inte det att den kvinnochauvinistiska feminismen skulle vara någon legitim grund för jämställdhet.

Ström har hela tiden varit tydlig med att han ägnar sig åt den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan. Det vill säga, han gör anspråk på att diskutera det som varit frånvarande i den feminsitiska diskurs som dominerat i debatten.

Och det finns en fundamental skillnad mellan att bara diskutera en delmängd av frågorna, och att bara värdera en delmängd av de som påverkas. Att fokusera på t.ex. ätstörningar eller någon annan delmängd av problemen är ok, men när man i sin analys utgår från att man inte behöver bry sig om konsekvenserna för det andra könet, att man kan göra jämförelser mellan könen där man bara beaktar det ena könets situation, eftersom det andra könet ändå är privilegierat enligt ens könsmaktsordningsteorier – som man ”bevisat” med en väldigt selektiv betraktelse av samhället – då är det inte en legitim analys. Som när feminister beskriver hat och hot som något som huvudsakligen drabbar kvinnor. T.ex. uppdrag granskning som bara tog med hot mot kvinnor, eller SvDs undersökning av hot mot kvinnliga riksdagledamöter. Sådant kan ju vara intressant, men kan inte användas för jämförelser mellan könen, skall man jämföra könens situation måste man beakta båda könens situation. Och i sådana jämförelser visar det sig att både män och kvinnor drabbas av hat och hot i liknande omfattning.

Men feminismen har inte som mål att diskriminera män!

Auuus skrev: ”Ström får kritik från feminister då han säger att det är feministers FEL att män diskrimineras, trots att vi inte alls vill diskriminera män. Tvärtom är större delen av all diskriminering män utsätts för ett resultat av könsnormerna, alltså samma sak som är den huvudsakliga orsaken till diskrimineringen kvinnor utsätts för också. Det är hemskt att män utestängs från sfärer som rör t ex barn och missgynnas grovt där. Men det är inte feministernas fel. Det ligger helt enkelt inte i vårt intresse att driva något sådant. Tvärtom.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6272

För mig är det som att säga att elefanten i porslinsaffären inte vill krossa porslin, att det inte ligger i dess intresse. Även om den inte bryr sig om porslinet, har den ändå krossat det. Feminismen har i decennier fullständigt dominerat genusdebatten inom akademi, media och politik, och drivit igenom fråga efter fråga. Även om mansdiskriminering skulle vara en sidoeffekt snarare än det som mainstreamfeministerna bryr sig om, förtar inte det deras roll i att driva igenom mansdiskriminering. När man hanterar frågor som rör relationen mellan könen, bör man beakta och värdera båda könens perspektiv. Det gör inte feminismen, den bryr sig knappt om konsekvenserna för männen. Ibland kan männen användas som argument för de åtgärder feministerna vill ha, de hävdar att männen också skulle tjäna på det här, men det har helat tiden varit omsorg om kvinnorna som drivit analysen.

Feminismen har verkligen drivit fram mansdiskriminering, betrakta t.ex. partnervåldet och hur feminister har kämpat i akademi, media och politik för att kvinnors partnervåld mot män inte skall beaktas, vilket har satt spår i lagarna. Det är fullt rimligt att feminismen kritiseras för dylikt. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Jag skulle hävda att Ström kritiserar feminismen inte i första hand för samhällets mansdiskriminering, utan för feminismens mansdiskriminering. Feminismen är inte bara likgiltig och ointresserad av mansdiskriminering och mansfrågor, den gör ett aktivt val att sådant som drabbar män är mindre viktigt än sådant som drabbar kvinnor. Om en kvinna blir slagen av sin manliga partner, är det ett hemskt och vidrigt samhällsproblem, men att det är ungefär lika vanligt med partnervåld åt andra hållet, det är det kvinnohat att diskutera; om ett barn blir slaget av pappa är det hemskt, men om ett barn blir slaget av mamma, något som är vanligare, så är det dumt och onödigt att prata om det; om en kvinna utsätts för näthat är det ett allvarligt samhällsproblem, men när män utsätts för näthat i samma omfattning som kvinnor är det något som man inte skall prata om, för det tar uppmärksamhet från det som ”är viktigt”, alltså näthatet mot kvinnor. För den som är för jämställdhet är det helt rimligt att kritisera feminismen för dess sexistiska värdering av frågorna.

Men feminismen försöker ju ändra även de könsroller som drabbar män!

Johanna: ”Jag förvånas fortfarande över hur han inte kan se att de “mansförtryck” han ser hänger ihop med det genussystem som feminismen i alla år – på olika sätt och med olika teoretiska utgångspunkter – försökt att förändra och genusvetenskapen ständigt granskar. Ett genussystem som traditionellt sätt delat upp hem och barn som kvinnliga domäner ger inte mycket utrymme för mannens längtan efter sina barn. Vill vi verkligen ha det så? Nej. Vad tänker Pär Ström göra åt det – förutom att skuldbelägga feminismen?http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6271

Feminismen försöker åtgärda de könsroller som på något sätt anses stå i vägen för kvinnor. Den svenska feminismen betonas att kvinnor skall arbeta, därmed blir mansrollens fokus på försörjning något som hindrar kvinnor, och något som feminismen försöker åtgärda.

Men det finns många könsnormer som feminismen inte bekämpar, utan bejakar, och rent av har ett symbiotiskt förhållande med. Betrakta det här med att samhället ser allvarligare på våld mot kvinnor än på våld mot män. Hela partnervåldsdebatten bygger på den principen, och feministerna har kämpat för att förstärka den, vi skall bry oss om kvinnor som utsätts för partnervåld, men när män utsätts för partnervåld är det någonting fånigt. Det är sällan någon feminist protesterar mot dylikt.

Feminismen strävar ofta efter att framställa fäder som potentiella förövare, medan synen på mödrar ska vara fortsatt positiv (förutsatt att de lämnar barnen på dagis och satsar på karriären). Vi får titt som tätt höra hur hemskt det är om de barn som blir slagna av pappa, eller ser pappa slå mamma. Men vi får inte höra feminister berätta om hur hemskt det är för barnen som blir slagna av mamma, trots att det är vanligare att barn blir slagna av den biologiska mamman än av den biologiska pappan. Och vi får inte höra om hur hemskt det är för barnen när mamma slår pappa, trots att det är ungefär lika vanligt som tvärtom, åtminstone om man använder de breda mått som feminister i allmänhet använder när de skattar hur vanligt det är med partnervåld mot kvinnor.

Omsorgen om hur män drabbas av könsroller är begränsad till när den kan användas som argument för att motivera de slutsatser man kommit fram till i en analys som drivs av omsorg om kvinnor. Hade man faktiskt brytt sig om männen skulle analysen sett annorlunda ut. Och man hade tagit mansdiskriminering före könsnormer.

Men fixar vi könsrollerna så kommer lagen och diskrimineringen att följa efter!

Bergström: ”Likhet inför lagen kommer att fixas när åsikterna kring könsrollerna ändras; lagen ser ut som den gör pga de åsikter de som skapade lagen hade. Ändra åsikterna, och lagen ändras. Så ja, för MIG personligen är “osynliga” strukturer och könsmaktsordningar viktigare. De påverkar fler, de påverkar mer negativt, och de påverkar också lagarna. Därmed inte sagt att ojämlikhet inför lagen inte är ett problem. Bara, i mina ögon, inte ett lika stort.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6260

För det första, hur skall den feministiska rörelsen komma tillrätta med mansdiskriminering i vårdnadsärenden, när den aktivt arbetar för att framställa fäder som potentiella förövare? Hur skall feminismen komma tillrätta med diskriminering som drivs av könsnormer som feminismen arbetar för?

För det andra, även om nu feminismen hade varit emot de värderingar som ligger bakom mansdiskrimineringen i vårdnadsärenden, varför inte direkt gå på diskrimineringen? Den är lättare mål att angripa. Skall föräldrarna ha lika rätt till barnbidraget? Enkelt, bara en omröstning i riksdagen så är det klart. Hur skall samhället reagera när en vårdnadshavare vägrar låta den andra vårdnadshavaren träffa barnen? Säga att ni får komma överens om det där själva, om mamman vägrar pappan umgänge, och omedelbart göra polissak av ärendet om pappan vägrar låta mamman träffa barnen? Återigen, riksdagen kan justera lagarna, markera att myndigheternas nuvarande praxis inte duger. Men när feminister uttalar sig i dylika frågor, är det oftast inte för att ta avstånd från diskrimineringen, utan för att fördömma de som engagerar sig som ”papparättshaverister”.

När kvinnor diskriminerades på arbetsmarknaden, och männen ansvarade för försörjningen, skrek då feminister att dessa lata kvinnor måste börja ta lite ansvar för familjens försörjning? Eller angrep man just diskrimineringen, krävde att lagar och förordningar som t.ex. höll kvinnor ute ifrån universiteten skulle tas bort? Men när det istället är män som diskrimineras, och mammorna som hålls ansvariga för barnen, då väljer feminismen att rycka på axlarna åt diskrimineringen, och istället skräna om oansvariga män som måste börja ta ansvar. Trots att det bland sammanboende är så att männen i genomsnitt arbetar något mer än kvinnorna.

Marika Formgren

Jag var tio när jag föll för feminismen, och sedan höll vi ihop i åtminstone 15 år. Men det tog slut. … Allra störst roll tror jag att själva vuxenblivandet spelade. Den feministiska offerkoftan passade fint när jag var ung, vilsen, utan jobb, inkomst eller säkra framtidsplaner. För varje steg mot ett ansvarstagande vuxenliv passade den dock sämre. … [Nutidsfeministernas] offerkoftor sitter så tajt att de bara får ur sig självömkan och att allt är ”nånannans” (männens) fel. De socialkonstruktivistiska genusglasögonen är så fastvuxna att de vägrar tänka tanken att det kan finnas biologiskt grundade könsskillnader. Men samtidigt som de förnekar könens existens kräver de mansdiskriminerande ”positiv särbehandling” av kvinnor. Nina Björk är förvisso fortfarande läsvärd, men vill jag läsa någon med liberal grundsyn som problematiserar könsrollerna på ett smart sätt väljer jag jämställdistbloggaren Pelle Billing. … framförallt kommer jag att sakna den intellektuellt hederliga feminism som stod för en uppriktig vilja till jämställdhet. Jag är för jämställdhet, därför slutade jag att vara feminist.” http://www.corren.se/asikter/ledare/funderingar-fran-en-fore-detta-feminist-5957368-artikel.aspx

Darja Samad

Hon är kanske inte direkt ex-feminist, hon skriver t.ex. att: ”Självklart finns en stor styrka i den praktiska feminismen som konkret och aktivt jobbar för jämlikhet”, och implicit att feminismen behövs, men hon uppfattar ändå att något är fundamentalt fel med feminismens verklighetsbeskrivning.

Hösten 2008 började jag sakta att sprätta upp sömmarna på mitt feministiska engagemang. Motståndet fanns där, men sen uppenbarade sig sanningen. Inte ful, inte skrämmande, utan befriande. Feminismen var ett uttryck för en osäkerhet jag bar inom mig. Osäkerheten jag kände handlade om att hamna utanför, att inte bli inkluderad, att andra skulle se ner på mig. Jag använde feminismen som ett bevis för att verkligheten förhöll sig så; att tjejer blir exkluderade, diskriminerade och ses på som en andra klassens medborgare. Varje text som jag lade händerna på befäste och stärkte mina känslor. Samtidigt var det ett medel för att bekämpa ojämlikheten. Jag skrek högt så fort någon nämnde ordet ”skillnad” och ”kön” i samma mening. Det var bara det att det var dödfött. Sällan eller aldrig ändrade någon sin åsikt efter mina pläderingar och jag kände mig förorättad. Såhär i efterhand förstår jag att den jag ville övertyga egentligen var mig själv, därav hysterin. Vissheten behöver ingen försvarare. … Att komma till den insikten tog tid för mig, fröet såddes på en kurs i personlig utveckling där jag konfronterades med en stor grupp människor som triggade fram dessa osäkerhetskänslor och med hjälp av en klok vän som ifrågasatte mina föreställningar och förgivettaganden. Hade det inte varit för dessa faktorer skulle jag antagligen vara i färd med att ta min kandidatexamen i genusvetenskap, ett program som jag hoppade av strax efter att jag gått kursen. … Förr skrämde skillnaderna mig, för jag hade anammat tesen i de feministiska texterna som påstår att kvinnan anses vara sämre. Och när någon gjorde skillnad på mig och en man kände jag mig ytterst kränkt och blev hysterisk inombords. Idag lägger jag inte in någon värdering i skillnaderna, inget är bättre eller sämre än det andra. … Jag trodde ju länge att feminismen var kampen för lika rätt för kvinnor, men det visade sig att händelser från min bakgrund spökade. … Jag uppmanar alla feminister att öppna locket därinne och jobba med sig själva. Kanske kan en annan sorts feminism skapas som inte är så infekterad, utan handlingskraftig och med lite självdistans. Kanske behövs inte feminismen alls i en värld där vi alla jobbat med oss själva, där vi tar ansvar för vad vi själva gör och känner.” http://www.sourze.se/Feminism_%E2%80%93_os%C3%A4kerhetens_alibi_10703103.asp

Deborah Méndez Wilson

Billing: ”Vad händer egentligen om man tar till sig en förenklad syn på könsfrågor? Vad händer med ens världsbild om man tror att könsmaktsordningen är bästa sättet att förstå världen? Det är naivt att tro att man kan bära på en världsbild där män ensidigt och mer eller mindre godtyckligt förtrycker kvinnor, utan att detta ska ge några biverkningar. Jag menar alltså att det inte bara är män som kan fara illa av berättelsen om den ensidiga könsmaktsordningen, utan även de kvinnor som tar till sig denna lära.”

Billing citerar amerikanska journalisten och bloggaren Deborah Méndez Wilson: “Then, my son, my little man arrived and upset the delicate balance of my girl-centered life. Without warning, life hurled a screaming curveball at me, and tucked neatly and surreptitiously in the seams of that bewildering bender was a Y chromosome, a sucker punch I never saw coming. I had brought a man into the world, and his foray into my life seized up my psycho-political engine, forcing me to overhaul my views on men in unexpected ways. At a visceral level, I began to see men as more than just “the opposite sex.” For the first time in my life, I began to see males as multidimensional human beings. Once I became the mother of a son, it became impossible for me to dismiss the male point of view imperviously. It became impossible for me to lump all men together in an amorphous mass of masculinity. It became impossible for me to see men as the enemy (if they ever were to begin with). Having a son made me want to be a better womanhttp://www.pellebilling.se/2012/10/en-snedvriden-syn-pa-jamstalldhet-ger-biverkningar/

Hennes syn på könen kommer från en rätt omfattande feministisk litteratur, och resultatet var alltså avsaknad av empati mot män. I samma inlägg som Billing citerade från skriver hon om sin bakgrund: “As a teenage feminist in the 1970s, it had been easy to dismiss men as “the others.” The second wave of the women’s movement was in full force, and American girls were developing a healthy skepticism toward the male-dominated status quo. We were consumed by the ideas of Simone de Beauvoir, Betty Friedan, Gloria Steinem, Angela Davis, Germaine Greer, Kate Millett and other mid-century intellectuals who picked up where Margaret Fuller, Susan B. Anthony, the suffragists, Mother Jones, Virginia Woolf and others left off.” http://open.salon.com/blog/escritora98/2012/05/07/post-boy_feminism

Kimhza Bremer – feminismkritisk bloggare

Feminism var självklart något bra, jag menar, jämställdhet (och jämlikhet), var ju begrepp som betydde något, som gjorde oss till Goda Människor. Första gången jag hamnade i dissonans med de feministiska doktrinerna var på ett universitet i Stockholm. … Utmärkta sökande, med utmärkta meriter, sorterades bort eftersom de tillhörde fel sort. Det var alltid vita, unga män som valdes bort, särskilt om man ur ansökningen kunde utläsa att pojken inte hade ett queerperspektiv eller råkade komma från ett mer välbärgat område. Unga kvinnor bedömdes inte på samma sätt. Ett annat kriterium som gjorde att chanserna för att bli antagen ökade var om dokumentationen avslöjade en feministisk, politisk motivation till studierna. Några utslängda referenser till Solanas eller en föreställd könsmaktsordning föll alltid i god jord och dessa (oftast), unga kvinnor lyftes omedelbart fram, helt oavsett meriter eller kvalifikationer. När jag sedan förstod att samma synsätt och metod applicerades på de lärare som sökte anställning, började en obehaglig känsla växa i mig.” http://kimhzabremersbodega.wordpress.com/2013/01/15/mina-feministiska-vanner/

Ex-feministen Ninni och moralpanikerna

I slutet av förra seklet var jag själv en övertygad feminist. Av flera olika orsaker så började jag att ta några stapplande steg bakåt från denna ”nutidsfeminismens-tavla”. Och det var inte utan ett sting av sorg jag upptäckte att motivet på tavlan inte alls höll måttet.” http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/15/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4a-ii5/

Ett grundfundament för hela nutidsfeminismen skapades, menar jag, av radikalfeminismen och könskriget, och under tidigt 90-talet då unga arga feministiskt orienterade kvinnliga krönikörer anställdes av media. Där lades grunden för det skyldiga könet – mannen och det lidande könet – kvinnan. Detta grundfundament underhålls kontinuerligt av en serie av underliggande moralpaniker som alla syftar till att bibehålla demoniseringen av mannen och offergörandet av kvinnan (eller/och barnet). Vi har bland dessa underliggande moralpaniker tex. pedofildebatten, pornografidebatten, prostitutionsdebatten, ”mäns våld mot kvinnor”, löneskillnader, hemmafrudebatten, ”objektifiering av kvinnan”, ”kvinnor hindras i karriären”, ”olika vård för könen” osv.” http://genusdebatten.se/varfor-jamstalldismen-ar-battre-an-feminismen-moralpanik/

Feminismens grund/ideologi bygger på en rad axiom. Dessa axiom grundar sig på ”kunskap” införskaffad av moralpaniker … När man ser sig omkring i sin omvärld med denna ”kunskap” i bakhuvudet kommer man att betrakta samhället med glasögon som är mer eller mindre färgade av dessa moralpaniker. Då tolkar man sin omvärld utifrån ”sin kunskap” och tolkar då in en falsk bekräftelse i det man ser.”

Bland aktionsgrupper i ”moralpanikfeminismen” återfinns en mängd individer som jag brukar omtala som ”goda feminister” …, som tror på sin sak och vill skapa en bättre värld. Tror attan att man blir förbannad när det kommer såna där ”jämställdistsvin” och klagar på ens goda gärningar för att dom inte begriper bättre eller är mansgrisar som gnäller för kvinnor också får makt. När man i samhället upplever att debatter blir så heta att det fräser om det, när det kastas epitet till höger och vänster istället för att använda sakargument, när ”[k]roppen reagerar först, ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare” …, då är det troligt att man står i en moralpanik och går på lögnerna. Och då är det dax att gräva för samhällets bästa, det gör man bara genom att gå till källor och ifrågasätta sin egen sanning.”

Written by bittergubben

23 juni, 2013 at 10:16

Umeå Universitet: Filippa Norbergs C-uppsats om Pär Ström

with 30 comments

Via ett utmärkt inlägg om Schymans retorik hittar jag till en uppsats som ”analyserar” Pär Ströms jämställdism. http://enstillaundran.wordpress.com/2013/04/14/schymans-dubbelmoral/

””Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund” – en diskursiv analys av begreppet jämställdism” (titeln börjar med ett citat), av Filippa Norberg, Genusvetenskap: Makt och Kön C, Höstterminen 2012, Umeå Universitet, centrum för genusstudier, http://www.ucgs.umu.se/digitalAssets/116/116121_c-uppsats-ht12-filippa-norberg.pdf

Texterna hon utgår från är böckerna ”Mansförtryck och kvinnoväldehttp://www.dnv.se/indexmansfortryck.asp och ”Sex feministiska myterhttp://genusnytt.wordpress.com/2011/05/17/min-bok-sex-feministiska-myter-slappt/

I korthet: Det är så mycket snömos i uppsatsen att den bör förses med lavinvarning. Hon tar det Ström skrivit, packeterar det i feministisk diskursanalys, gör lite nidbild av det, och säger att det är felaktigt och problematiskt för att det inte är feministiskt. Typ, ”Han tycker ju inte som jag …!”. Och hon gör detta utan att egentligen förhålla sig till hans argument i sakfrågan, utan politiserar att han säger det, och hur detta inte tjänar de politiska syften hon anser man skall tjäna.

Jag har medvetet valt att inte ringa in begreppet feminism, av flera skäl. Eftersom att begreppet i sig är mångbottnat och syftar till många olika saker, har jag ansett att det känns överflödigt att endast förklara en feministisk diskurs eller feministisk ideologisk förgrening att kontrastera gentemot jämställdism. Jag ser en poäng i att inte lägga större vikt vid denna term, för att på så vis åskådliggöra det faktum att den jämställdistiska diskursen till synes förhåller sig till feminism som vore det ett enhetligt fenomen, och ett allmängiltigt begrepp. Jag menar att det är problematiskt att feminism i min empiri benämns som vore det en enda ideologi utan förgreningar, eller tillika: att det vore en enda rörelse. Hädanefter i uppsatsen kommer jag att benämna feminism inom citationstecken, för att förtydliga denna brist i den jämställdistiska argumentationen.”

Även om feminismen inte är en sammanhållen ideologi, är inte ordet feminism betydelselöst. Det finns någonting som förenar, något som är gemensamt för den mångfald som ryms inom feminismen, något som skiljer det som är feministiskt från det som är icke-feministiskt, eller rent av antifeministiskt: att analysen bryr sig mer om kvinnor än om män, att den är kvinnoistisk.

Och när man skriver att feminister tycker ditten, och feminismen står för datten, så pratar man ju bara om feministiska struuuktuuurer … Och Norberg tror väl på existensen av strukturer?

Precis som poststrukturalism är queerteori kritisk mot hävdandet av objektiva sanningar. Det är problematiskt i sig att tala om objektiva sanningar, när sanning i sig alltid är färgat av en historiekontext, forskaren bakom sanningen, men även av syftet med forskningen.”

Verkligheten existerar. Den är som den är. Att det är besvärligt att utröna hur den är beskaffad, att man kan göra fel, vilseledas av sina fördomar, eller sakna relevant information, förtar inte att den underliggande verkligheten likväl finns. Inom vetenskapen strävar man efter att få sin förståelse av verkligheten att med så hög sannolikhet som möjligt vara en så god approximation av verkligheten som möjligt. Inom genusvetenskapen ägnar man sig åt snömos och att mer eller mindre förneka verklighetens objektiva existens, för att motivera varför man inte försöker förstå den.

Hon citerar Ström när han hävdar vissa korrelationer och skriver: ”Denna information kan illustreras genom de två ekvivalenskedjorna nedan.

Man = Rationell = Abstrakt tänkande = Tävlingsinriktad = Karriär

Kvinna = Känsla = Verbal kommunikation = Omhändertagande = Deltid/Omsorg

Att påståenden om korrelation kallas för ekvivalens-XXX, är lika förvirrande för den som skriver det som för den som läser. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, och syftet med den här sortens övningar är inte att bringa klarhet, utan att fördunkla.

Om man tittar på ovan nämnda ekvivalenskedjor får man en ganska klar bild av hur Ström ser på könen.  … Här tillämpas en isärhållande strategi.”

Alltså, syftet är inte att begripa och beskriva verkligheten, att Ström tror att verkligheten är beskaffad på det viset, nej, nej. Syftet är isärhållande. Som man känner sig själv känner man andra, jag tror nog att Norbergs syn på Ström säger en hel del om Norberg: hon anser att verklighetsbeskrivningen skall avgöras av vilka politiska syften man vill tjäna. Ström är, liksom mig själv och flera andra jämställdister, en ingenjör. Man vill begripa världen, sådan som den faktiskt är, komma så nära det som man kan; det är något som jag misstänker att Norberg har svårt att relatera till.

Om man bygger en bro, och bron rasar, så kan man inte komma och hävda att om vi inte pratar om broraset så inträffade det inte; bron byggdes i verkligheten, och den föll ihop i verkligheten, oavsett om vi pratar om det eller inte. Om man designar en växellåda till en bilmodell, och den slits snabbt och går sönder, kan inte ingenjören avfärda kritiken med en diskursanalys av kundernas klagomål; vilket politiskt syfte kunderna har med sina klagomål över att bilarna inte fungerar; produkten existerar i verkligheten, när växellådorna går sönder, så går de sönder i verkligheten. För en ingenjör blir felaktiga uppfattningar om verkligheten till risk för felaktiga och kostsamma beslut. Inom riktig vetenskap strävar man också efter överensstämmelse med verkligheten. Men Norberg är i en annan sorts domän, där man inte bryr sig om huruvida teorierna stämmer överrens med verkligheten, bara idéerna sprids och tjänar sina ideologiska syften. För att göra det lättare att sprida idéer som inte stämmer överens med verkligheten, hävdar man att det är meningslöst att prata om någon objektiv verklighet, att det bara finns uppfattningar om hur verkligheten är, subjektiva sanningar men ingen objektiv sanning.

Ett annat exempel på Ströms tankegång gällande konsekvenserna som uppstår ur könens påstådda olikheter är: ”När män är extrema åt båda håll avseende intelligens (fler snillen, men också fler trögtänkta) är det kanske inte så konstigt att de dominerar kretsen av nobelpristagare.”. Jag tolkar detta påstående som att Ström i sin diskurs om kön legitimerar det faktum att det av 861 Nobelpris i historien är 44 st. som tilldelats kvinnor. Legitimerar genom att påstå, att högre intelligens är mer vanligt förekommande hos människor av manskön än vad det är hos människor av kvinnokön. Tilläggas bör, är att jag anser det vara problematiskt i sig att tala om ”intelligens” på ett objektivt plan. Begreppet finns ju blott för att vi talar om det, och nämner det som vore det mätbart.”

Enligt samma logik så finns ju nobelprisen, och begreppet om könsskillnaden i hur många som får nobelpris, ”blott för att vi talar om dem”, så vad är då problemet? Sluta gnälla om den könsskillnaden så finns den ju inte! Problemet löst! Eller skulle könsskillnaden i nobelpris ändå existera? Då skulle väl även könsskillnaden i intelligens också existera, även om vi inte pratade om den? Anser sig Norberg ha en magisk rättighet att bestämma vad som existerar och inte existerar, oberoende av hur verkligheten är beskaffad? Hon verkar anse att det är en objektiv könsskillnad i hur många av respektive kön som fått nobelpriset, hon anger ju siffror på det, varför skulle hon då vifta undan studier på skillnader i intelligens som studerandes någonting som bara existerar i den mån vi pratar om det?

Det som sker i detta sammanhang är att diskursen inte ifrågasätter en diskriminerande och exkluderande struktur, som förhindrar kvinnor från att ta del av t.ex. Nobelpriset som inrättning – som statusmarkerande etablissemang.”

Nobelpriset har en väldigt lång fördröjning, så diskriminering i utbildningsväsendet även för 40 år sedan kan ha genomslag i dagens nobelpris, det är inte någonting som Ström förnekar. Men på vilket sätt är det diskriminering idag? Skall vi diskriminera pojkar i dagens skola för att kompensera eller?

En mycket enkel lösning är ju att sluta prata om det, då skulle ju i vilket fall enligt Norbergs synsätt inte någon diskriminerande struktur existera, oavsett hur verkligheten är beskaffad.

Jag vill hävda att detta synsätt på människor som ”kloka” eller ”dumma” blir en gradering och en värdering i sig. Begreppet ”intelligens” finns och värderas högt, för att vi i vår kultur har gett fenomenet en sammankoppling med social status och begreppet kulturellt kapital, vilket i vår kultur ses som eftersträvansvärt.”

Så samhället skulle lika gärna kunna värdera dumhet högt istället? Ja, det är väl genusvetenskapen ett exempel på.

Norberg återkommer flera gånger till att Ströms diskussioner är heteronormativa: ”Parallellt med att alla som står utanför [heteronormen] inte tas med i beräkningen. Det finns många poänger med att, när man talar om normen på detta vis – också berättar att det är just en norm, dvs. att man tydliggör att man talar om heterosexuella, tvåsamma kärnfamiljskonstellationer. För att på så vis göra en markering att informationen inte kan ses som allmängiltig eller objektiv. Denna avsaknad gör sig väldigt tydlig i min empiri.”

Den feministiska rörelsen målar upp en bild av relationen mellan män och kvinnor, gör massvis med påståenden om hur de förhåller sig till varandra. Ström håller inte med, påtalar detta, och backar upp sina påståenden med statistik om män och kvinnor. Tycker Norberg att han istället skulle använt statistisk om HBTQ personer? Hur skulle sådan statistik vara relevant i den kontext som Ströms debatterande ägt rum? Om en feminist hävdar att kvinnor är lönediskriminerade, då är det väl relevant med lönestatistik för män och kvinnor, men hur skulle HBTQ statistik användas för att utvärdera påståenden om att kvinnor är lönediskriminerade relativt män?

Hon citerar att Ström konstaterar att gener spelar roll och skriver: ”Detta innehåll, med stöd av de citat jag nämnt, kan ekvivaleras på detta vis:

Kön = Dikotomisk uppdelning = Genetiska skillnader = Olika samhällsfunktion = Oföränderligt

När man tittar på ekvivalenskedjan ovan tydliggörs Ströms essentialistiska grund ytterligare. Essentialism kan antas vara en motsatt idéinriktning till konstruktivism. Ett essentialistiskt synsätt inbegriper en syn på att olika företeelser kan hitta sin förklaring i objektens natur; dvs. talar man om kön så innebär ett essentialistiskt synsätt att man ser på manliga och kvinnliga egenskaper som något naturgivet, och inte kulturellt betingat. Det sociala könet, eller genus, anses med andra ord ha sin grund i genetik. Enligt detta tankesätt kan man alltså klargöra att de skillnader som sägs finnas mellan kvinnor och män är ofrånkomliga.”

Antingen ser man kön som enbart en social konstruktion, där biologin är fullständigt irrelevant, eller också, om man påtalar att biologiska skillnader finns och har betydelse, då har man enligt Norberg slagit fast att den sociala miljön inte har någon betydelse. Antingen det ena eller det andra. Absurt. Det blir komiskt att Norberg kallar Ströms synsätt för dikotomiskt (alltså en fullständig uppdelning i två icke överlappande delar), dels för att Ström inte på något sätt förnekar existensen av HBTQ personer (de blir bara inte så relevanta för hans kritik av feminismens beskrivning av kvinnor och män), och dels för att hon själv har ett dikotomiskt synsätt när det är fullständigt absurt att ha det; att konstatera att biologin spelar roll betyder inte ett förnekande av miljöns betydelse: https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet/

När feminister hävdar att kvinnor dubbelarbetar, och klagar över männens lathet, svarar Ström: ”Om man lägger samman hemarbete och förvärvsarbete framgår det att män i genomsnitt utför en total daglig arbetsinsats på åtta timmar och 16 minuter. Motsvarande för kvinnor är sju timmar och 57 minuter.”

Jag tycker att det är relevant, men Norberg tycker det är oklart vad tid är och att det hela bara är ett retoriskt knep: ”Vad som inte ges utrymme i denna argumentation, är en frågeställning om varför denna statistik ser ut som den gör. Vad säger siffror egentligen om strukturer och maktfördelningar? Vad betyder tid, angivet och mätt i siffror? Jag vill hävda att statistiken i detta sammanhang, och i alla Ströms jämställdistiska diskurser, är ett retoriskt knep för att bevisa den ”objektiva sanningen”. Det som dock inte tas upp i diskussionen är att kvinnor generellt sett jobbar deltid i betydligt högre utsträckning än vad män gör. Detta gör att statistiken som visas i citatet just ovanför inte blir så häpnadsväckande i sig. Tolkar man den statistiken ordagrant blir det införstått att män arbetar mer, totalt sett, än vad kvinnor gör. Jag menar dock att detta blir missvisande; då det inte bör vara rimligt att jämföra kvinnor och mäns totala arbetsinsats när kvinnor i större utsträckning hindras från att ta del av heltidstjänster på arbetsmarknaden och istället får nöja sig med deltidstjänster.”

Alltså, kvinnornas något lägre totala arbetstid är kvinnoförtryck! Då är det ju goda nyheter att i den senare tidsanvändningsundersökningen, arbetade kvinnorna totalt en liten aning mer än männen, så de är lite mindre förtryckta? Och det är ju inte så att kvinnor väljer deltidsarbeten i relativt hög grad, nej, de blir utan egen agens tilldelade sådana arbeten, tvingade till det.

Hur det än är med deltidsarbetena, hur skulle det försvara den tes som Ström argumenterar emot, att kvinnor dubbelarbetar, underförstått att män enkelarbetar? Nordberg bryr sig inte om att försvara den tesen, är det så att hon indirekt erkänner argumentets relevans i det syfte Ström använder det?

Ström tror att mängden hushållsarbete man utför beror på vilken inställning man har till hushållsarbete. Norberg: ”Det märks återkommande i min empiri, att det individuella valet värderas högt, parallellt med att all form av kollektivism anses vara bedrövlig. Jag menar dock att detta blir ett synnerligen avsmalnat förhållningssätt till omvärlden; ”det egna fria valet” skulle egentligen kunna legitimera vad som helst. Såväl prostitution, en snedfördelad föräldraledighet, hemlöshet etc. Därför vill jag understryka, att ”det fria valet” bör ifrågasättas som underbyggande av argumentationer, ty det räcker inte tillräckligt långt. Framförallt blir det ett tillvägagångssätt för att nyttja en sopa-under-mattan-mentalitet, där strukturen hamnar i det fördolda och endast statistik och praktiska faktum tas i beräkning.”

Hmm, vi kan ju inte tillåta att hur mycket hushållsarbete personer utför påverkas av vilken inställning de har till hushållsarbete. Varför skulle folks viljor få påverka någonting så viktigt? Om folk skall få vara sig själva måste ju genusvetare tala om för dem hur de skall vara, så att folk lever som genusvetarna vill, det är ju då människor är fria; annars har människorna blivit tvingade av strukturer.

Och så kommer feminismens magiska strukturer. Riktiga strukturer åskådliggörs med relevant statistik; statistik påvisar strukturerna, kan användas för att utvärdera hur relevanta olika samband är. Men dessa feministiska strukturer hamnar i det fördolda när man belyser frågan med statistik och praktiska faktum? Det finns ord för sådant, t.ex. kan det kallas för myter.

Written by bittergubben

24 april, 2013 at 09:37

Hanna Gustafsson förklarar sin feministiska vrede mot Pär Ström

with 3 comments

Genusfolkets Hanna Gustafsson gör i tre delar en genomgång av varför de är så arga på Pär Ström. Hon gör ingen skillnad på Ström och jämställdism, utan tycker att allt som Ström skriver är jämställdism, men även om Ström myntat begreppet och är överlägset mest känd, så lever det ändå lite sitt eget liv, med ett antal olika bloggare som kallar sig jämställdister, eller som skulle kunna kallas jämställdistsympatisörer.

Precis som med feminismen så varierar definitionerna på begreppet något, här är min version: Jämställdism innebär för det första att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och människovärde, för det andra att det finns statistiska biologiska skillnader mellan könen, t.ex. i preferenser, och att det kan leda till helt legitima skillnader i utfall utan att detta behöver vara något problem, för det tredje, att feminismen inte står för sådan jämställdhet, utan vill att för de områden där kvinnor får sämre utfall, skall det vidtas olika åtgärder till förmån för kvinnor. De två senare punkterna brukar inte ingå i definitioner av jämställdism, men jag anser att de ställningstagandena mer eller mindre ingår i att kalla sig jämställdist. I någon mån är andra punkten bara ett förtydligande av i vilken betydelse som jämställdister använder begreppen ”lika rättigheter och skyldigheter” och ”lika spelregler”. (Utöver kontrasten mot ”lika utfall”, så finns även kontrast mot ”lika möjligheter”, som bara kan kombineras med lika spelregler om man antingen väljer att förneka att det skulle finnas skillnader i förmågor, eller också gör spelreglerna sådana att förmåga inte spelar någon roll).

Att Gustafsson anser att alla Ströms ställningstaganden ingår i jämställdism kan man leva med, det är bara att läsa ”Pär Ström” närhelst hon skriver ”jämställdism”. Men även om det blir fel att döma en grupp utifrån en enda individ, eller de mest högljudda individerna, kan man ändå göra meningsfulla påståenden om en rörelse utifrån dess ledare – oavsett om det är valda representanter eller det bara en fråga om popularitet. På samma sätt som det säger någonting om vad som är rumsrent och accepterat inom kvinnojourerna och deras rörelse när deras tidning och ledare hävdar att män är djur – i betydelsen att kvinnor är människor och män är lägre stående varelser – så säger det någonting om vad som är rumsrent och accepterat inom jämställdismen när dess populäraste representant hävdar någonting.

Det är ett par saker där jag håller med henne. Dels att en rörelse inte bara kan dömas utifrån vad den säger sig stå för, utan man kan även titta närmare på den och se vad den egentligen står för, och döma utifrån det. Den principen brukar feminister annars vara avvisande till när det gäller feminismen, då skall den bara dömas utifrån att den säger sig stå för jämställdhet, inte utifrån den gynocentriska skevhet som den faktiskt står för.

Dels att det som förgrymmar feministerna inte är så mycket att han vill ha lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor – även om man kan notera att det finns nog så många feminister som motsätter sig även den grundprincipen – utan snarare de många detaljerna, som t.ex. att påtala falska våldtäktsanmälningar som ett problem, att kvinnor inte är lönediskriminerade i någon signifikant mening, att det existerar biologiska skillnader, eller hur samhället dömer partnervåld inte utifrån handlingen utan utifrån könen på de inblandade.

Men hennes poäng är inte bara att det skulle vara detaljerna i Ströms verk som feministerna upprörs över, snarare än hans grundprincip om lika rättigheter och skyldigheter, utan att denna upprördhet är legitim – att Ström skulle säga felaktiga, stötande och inkonsekventa saker i en sådan omfattning att det motiverar vreden mot honom. Hon försöker lite grand göra sken av att serien skulle ha som syfte att sammanfatta vad jämställdismen står för. Men läser man texten så är det uppenbarligen inte fråga om några deskriptiva ambitioner, alla punkter är polemiska. Hade det varit en fråga om sammanfattning så hade det väl åtminstone varit någonting i allt det som Ström säger som hon hade hållit med om, istället för att samtliga punkter varit polemiska? Och hans aversion mot kvoteringar skulle säkerligen nämnts. Jag tror att hennes ambition är att sammanfatta varför hon tycker Ström förtjänar vreden han utsätts för, snarare än att sammanfatta vad Ström står för.

Hon gör märkliga tolkningar av det Ström skriver, så att det blir vare sig vad han skrivit eller menat, hon tycker det är inkonsekvent när han på olika frågor kommer fram till olika slutsatser, som om alla situationer alltid skulle vara likadana, håller honom ansvarig för annat som är skrivet av parter som han citerar – alltså annat än det han citerar, och för att han hänvisar till tidningsartiklar och därmed inte håller högre tillförlitlighet än dessa tidningsartiklar. Hon intresserar sig mer för att leta osmidiga formuleringar än för vad som är Ströms egentliga poänger.

Hon har inte så mycket förklarat sin vrede mot Ström, som hon har illustrerat den.

Hennes texter är så polemiska, att när Andreas Nurbo efter del 1 med egna ord sammanfattar de av Ströms ståndpunkter hon tagit avstånd från, och undrar vad som hon tycker är fel med dem, verkar hon inte känna igen sitt eget urval av punkter, utan verkar uppfatta Nurbos sammanfattning som ett ”manifest”: ”Jag ska i några inlägg sammanfatta vad Jämställdismen står för i några kärnfrågor, för att se OM nyckeln till den skarpa kritik som Pär Ström så ofta får och som han själv och många andra verkar så undrande inför ligger där. Då kan man inte läsa något manifest ”Det Här Tycker Vi”, utan då måste man läsa vad de faktiskt säger, och sammanfatta det.”

Jag tror att det som verkligen är det som skaver, är att han säger emot saker som hon tror på, sådant som hon vill tro på. När man tror på något, kan det vara väldigt irriterande när någon kommer och argumenterar för ett alternativ, och hävdar att det man tror på är fel. I synnerhet om det är någonting som man verkligen vill tro på, eller rent av behöver tro på.

Jag får väl även påtala att jag inte heller tror på Ströms tolkning av varför han får så mycket kritik: ”De är rädda nu! De är rädda för sanningen och rättvisan. De är rädda för könsneutral lagstiftning. De är rädda för att bli av med sina privilegier.” Jag tror inte att feministerna är rädda, åtminstone är det inte särskilt vanligt, de är snarare irriterade. De är inte rädda för sanningen, eftersom de ”vet” att det som de tror på, det som de väljer att tro på, är sant. De har lagt ner mycket ansträngning på sina kartor, och blir irriterade när Ström påtalar hur grovt deras kartor avviker från terrängen. De ”vet” att Ström måste ha fel när han påstår sådant, eftersom de ”vet” att deras kartor stämmer.

Feministerna ”vet” att de har rätt, men har svårt att komma med vettiga argument, så det blir mest personangrepp, t.ex. om hans utseende, och halmgubbar, där man systematiskt missrepresenterar vad han sagt och står för, eller ogenomtänkta argument som kanske låter bra men inte håller för granskning. I det perspektivet har Gustafsson skrivit en relativt rumsren text, men bara relativt. I absoluta termer är den inte mycket att hurra för. Det verkar skrivet mest för de egna leden, i någon mån för de som inte är insatta i debatten, men inte för att övertyga någon som är bekant med det Ström hävdar, och delar hans syn på jämställdhet, att vi ska ha lika rättigheter och skyldigheter.

Ström skriver förstås också en del för de egna leden, det gör väl alla. Han har t.ex. använt uttryck som ”feministisk talibanstat”, ”feminismens Saudiarabien”, ett tag kallade han alla feminister för antijämställdister (samtidigt som han inte accepterade att kallas antifeminist …), eller hävdar att Sverige har ett samhällsklimat som är ”starkt präglas av feminism och manshat”, och det är inte formuleringar som är ämnade att övertyga de som är i motståndarlägret.

Ett stycke också om att Ström i så stor utsträckning utgår från tidningsartiklar, vilket ju är något som han ofta får kritik för. I det samhällsklimat som Ström började sitt bloggande, var det inga mediainstitutioner som skulle vara villiga att associera sig med seriös kritik av feminismen. Det var bara möjligt att utföra sådan kritik utanför systemet, på gräsrotsnivå eller som bloggare. För att få en blogg att växa sig så stor som Genusnytt, när bloggen inte har stöd från existerande institutioner eller nätverk, krävs dagliga inlägg med länkar till färska tidningsartiklar under flera års tid, för att dra trafik. Det är delvis därför som Ström har lyckats växa sig så stor att de etablerade medierna inte längre kan fullständigt ignorera honom och de frågor han för fram. När Ström har fokuserat på tidningsarticklar snarare än studier, så är det en fråga om att det är vad systemet har krävt. Om det var tillåtet på universiteten att vara kritisk mot feminismen, så att man kunde göra karriär på det, och medierna uppmärksammar feministkritiska böcker, så det blir försäljningsvolymer, skulle det också bli mer akademiska skrifter och böcker. Alltså, samhället har varit sådant, att det bara har gått att bli välkänd feministkritiker genom fokus på tidningsartiklar, varpå den mest kände feministkritikern har tidningsartikelfokus – en konsekvens av systemet, vill jag hävda – så används det tidningsartikelfokuset som motargument. Det har börjat röra på sig nu, man ser allt oftare kritik av feminismen framföras i media, och jag tror att det i viss mån är Ströms förtjänst.

Del 1, våldtäkt: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen/

Hon börjar med att med citationsteckensarkasm ta avstånd från att Ström hävdar att dödligt partnervåld inte drivs av något generiskt samhällshat mot det drabbade könet, utan är ett dysfunktionellt beteende utfört av mer eller mindre psykiskt sjuka individer. Hon visar inte på något sätt att det skulle vara fel av Ström. Han instämmer inte i den feministiska analysen, med rätta, och hon svarar med ett stillsamt förlöjligande. Hur skall detta övertyga jämställdister om att hennes vrede skulle vara legitim? För mig är det tvärtom.

Ström vill ha könsneutrala lagar (och tillämpning därav), och eftersom lagens och rättsväsendets hantering av våldtäkter är väldigt sexistiskt (i betydelsen dömande utifrån kön), så är det ett återkommande tema. Tar man det ett steg längre, så är det för att feminismen så hårt och framgångsrikt drivit att vi skall ha så sexistisk hantering av frågan, och automatiskt betrakta anklagade män som skyldiga, som gjort att den blir så intressant för de som vill att lagen skall vara könsneutral. När feminister kräver att kvinnans version inte skall utsättas för någon kritisk granskning, så kräver de implicit att män skall kunna fällas utan att anklagelserna mot dem har utsatts för någon kritisk granskning, vilket är fullständigt rättsvidrigt.

Feminismens breddning av våldtäktsbegreppet tar sig ibland komiska proportioner, ibland hävdas rent av att det skulle vara våldtäkt bara för att ena parten inte ville – alltså, om en part accepterade och gick med på det, utan tvång, men egentligen inte kände för det, skall det vara våldtäkt. Ännu så länge är vi inte där (?), men breddningen av våldtäktsbegreppet som redan genomförts är tillräckliga för få många att tycka att det blir väldigt diskutabelt.

Betrakta fallet Assange. Nog för att det finns en del påståenden i det så kallade förhörsprotokollet som får Assange att framstå som tämligen osympatisk, men inte som våldtäktsförövare. Hon vaknar av att han tränger in i henne, och bestämmer sig för att låta honom fortsätta. Hon har i vaket tillstånd, utan någon drogpåverkan eller tvång valt att det är ok för honom att fortsätta. Om handlingen inte är värre än att det är ok att han fortsätter, är det då tillräckligt allvarligt för det enorma rättsmaskineri som dragits igång, skulle det vara tillräckligt allvarligt för två års fängelse? När det enligt hennes egen värdering inte ens är tillräckligt allvarligt för att hon ska bry sig om att göra sig besväret att säga åt honom att sluta?

Men sådana protester tycket alltså Gustafsson är stötande? Och hon verkar tycka, att sådana protester mot någon del av expansionen av våldtäktsbegreppet automatiskt innebär att man motsätter sig alla former av expansion av våldtäktsbegreppet, t.ex. utförande av samlag med en person som sover eller är medvetslös, som tidigare var sexuellt utnyttjande istället. Jag ser inte riktigt nödvändigheten i att kalla det våldtäkt istället för sexuellt utnyttjande, men ok, det är ett tillräckligt grovt sexuellt övergrepp, och det räcker att ha en flexibel tolkning av begreppet tvång, utan att man fullständigt behöver våldföra sig på språket. Och jag har inte märkt att Ström skulle protestera mot sådana fall.

Måste det vara förövaren som penetrerar för att det skall vara våldtäkt? Vid ett normalt samlag så omsluter kvinnans könsorgan mannens könsorgan. Feministisk statistik brukar inte räkna sådant omslutande som våldtäkt, även om det sker med tvång, mot en sovande partner, mot en berusad partner som dagen efter ångrar att vederbörande hade sex, eller vilka kriterier man i undersökningen har för ”våldtäkt”. Mannen har blivit omsluten, inte penetrerad, och därför räknas det inte, men om en man under motsvarande omständigheter haft samlag med en kvinna, då räknas det, eftersom han penetrerat. Därigenom undviker de att breda våldtäktsbegrepp resulterar i kvinnor blir tämligen välrepresenterade som våldtäktsförövare. Det här är något som Ström protesterar mot. Tvångssamlag skall räknas, oavsett om det är den penetrerande parten eller den omslutande parten som använt tvång. Men utifrån att Ström är positiv till nedanstående citat gör Gustafsson tolkningen att: ”En kvinna skulle med andra ord bara kunna dömas för våldtäkt av en man om hon penetrerade honom. I alla fall i Jämställdismens värld.”

En vanlig tidningsvecka finns en notis om polisanmälan om våldtäkt, en notis om åtal för våldtäkt, som inte alltid följs upp av att domen redovisas. Beskrivningarna av händelseförloppet är sällan detaljerade, det vore snaskigt och integritetskränkande.

Alltså gör läsaren sin bild. Står det våldtäkt är det våldtäkt; någon har blivit penetrerad vaginalt, analt eller oralt. Med våld eller allvarligt hot om våld. Ordet är entydigt. Lagstiftningen säger annat. Enligt sexualbrottslagen kan frivilliga samlag klassas som våldtäkt om ena parten inte fyllt 15 år och den andra är åtminstone ett par tre år äldre. Grovt tafsande, som när en vuxen tränare smekte en 9-årings kön i fem, tio minuter, bedöms som våldtäkt.

Inget fel i att den som begår övergrepp mot barn får höga straff, i paritet med våldtäkt mot vuxna. Men det hade gått att göra utan att begå våld på språket. Man hade kunnat skärpa straffsatserna för övergrepp på och utnyttjande av barn.”

Jag tycker att hennes tolkning är långtgående och orimlig. Gustafsson väljer ut en del av citatet och tycker att det är just den formuleringen som Ström håller med om, när huvudpoängen är att våldtäktsbegreppet förvrängts. Dessutom innebär inte citatet nödvändigtvis att bara den penetrerande parten kan vara förövaren, det kan även vara den penetrerande parten som utsatts för tvång. Att dra slutsatsen att någon tycker någonting, för att vederbörande gillat ett längre citat där en del kan tolkas på det viset, trots att det inte alls passar in med vederbörandes diskurs i övrigt, är inte rimligt. Det enda som kan sägas är att vederbörande inte är tillräckligt driven i just den frågan för att automatiskt reagera på ett påstående som kan tolkas på det viset. Ström hävdar tillräckligt mycket saker, för att om han nu var så förtjänt av vrede som Gustafsson tycker, borde hon kunna påvisa saker som han faktiskt har hävdat, snarare än göra diskutabla tolkningar. Ström: ”“Tafsande” kan klassas som våldtäkt. Frivilligt sex mellan minderåriga klassas som våldtäkt. Men … det ÄR ju inte våldtäkt säger Medelsvensson förvirrat. Sådana medvetna förvrängningar av ord hotar på sikt tilltron till rättssystemet. Därmed menar jag inte att de aktuella beteendena ska vara tillåtna. Men man ska kalla saker för sina rätta namn.”

Falska våldtäktsanmälningar är ett annat problem. Det finns studier som indikerar att det är 40-50% av anmälningarna som är falska, även om de på olika sätt är diskutabla, och antagligen räknar många riktiga våldtäkter som falska. Polisen kan t.ex. klassificera en anmälan som falsk för att anmälaren dragit tillbaka anmälan, även om tillbakadragandet kan ha andra orsaker, som att anmälaren inte ville gå igenom den psykiska påfrestning som rättsprocessen skulle innebära. Men de har antagligen även många falskanmälningar som inte identifieras, grundproblemet är att det oundvikligen är en stor del av fallen där man inte kan bevisa om anmälan är falsk eller sann. http://www.theforensicexaminer.com/archive/spring09/15/

Andra studier, där man har hårdare krav för att säkerställa att de anmälningar som klassificeras som falska faktiskt är det, får lägre siffror:

Among the seven studies that attempted some degree of scrutiny of police classifications and/or applied a definition of false reporting at least similar to that of the IACP, the rate of false reporting, given the many sources of potential variation in findings, is relatively consistent:

• 2.1% (Heenan & Murray, 2006)

• 2.5% (Kelly et al., 2005)

• 3.0% (McCahill et al., 1979)

• 5.9% (the present study)

• 6.8% (Lonsway & Archambault, 2008)

• 8.3% (Grace et al., 1992)

• 10.3% (Clark & Lewis, 1977)

• 10.9% (Harris & Grace, 1999)

It is notable that in general the greater the scrutiny applied to police classifications, the lower the rate of false reporting detected. Cumulatively, these findings contradict the still widely promulgated stereotype that false rape allegations are a common occurrence.” Lisak et al., doi: 10.1177/1077801210387747 Violence Against Women December 2010 vol. 16 no. 12 1318-1334 http://vaw.sagepub.com/content/16/12/1318.full.pdf+html

Och det är något som feminister ofta tar som sanning, och hävdar att det bara är 2% falskanmälningar (varför tar de lägsta siffran?), alltså att resterande 98% skulle vara sanna. Det är en logik som är lika korkad som att hävda, att om bara 5% av anmälningarna leder till fällande dom (får väl ta lägsta siffran här också?), så måste resterande 95% vara falskanmälningar. Bland de icke bevisade fallen finns både falska och sanna anmälningar.

Det man behöver göra är att jämföra, med en given krävd bevisnivå, hur stor andel är bevisligen falska och hur många är bevisligen sanna. För de fall där man inte kan bevisa, är det en rimlig första approximation, att proportionerna falska/sanna anmälningar antagligen är i samma storleksordning som bland de bevisade fallen. Ett antagande som jag har svårt att se hur man skulle kunna förbättra. Jämför vi 2% med 5% får vi 28% falskanmälningar.

Varvid några uppenbara invändningar är, att hur vet vi att kraven för respektive klassificering är likvärdiga, och att det finns fall där det bevisligen varit en våldtäkt men man får ingen dom för att förövaren inte kan identifieras eller inte kan hittas. Och åt andra hållet, att fler falskanmälningar antagligen skulle gå att bevisa om rättsväsendet var lika intresserat av att försöka bevisa åt det hållet – rättsväsendet är ju rätt så fokuserat på de fall där man hoppas kunna bevisa korrektheten i anklagelserna, och nå en fällande dom.

Så vi har ingen tillförlitlig siffra för totalen, men feministiska påståenden om 2% är löjeväckande.

Men om man diskuterar falskanmälda, felaktigt dömda, och feminismens ensidiga syn om att våldtäktsanklagade män skall betraktas som skyldiga, då förtjänar man att drabbas av feministernas vrede?

Jan Guillou apropå boken ”Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige”: ”Problemet är politiskt/journalistiskt. När det gäller den här typen av justitiemord är nämligen den svenska journalistkåren uppdelad i två läger. Minoriteten, som jag tillhör, upprörs mer över att oskyldiga döms än att skyldiga går fria. Majoriteten upprörs mer över att inte alla misstänkta åker fast än att en och annan döms oskyldigt. Till synes upprörande frikännanden är mer i tidens journalistiska anda än justitiemord. Därför är de tio män frilansjournalisten Thérèse Juel berättade om inte bara felaktigt dömda. De är också dömda att nonchaleras. Det är en dyster bild, jag vet. Dessutom är detta antidemokrati. Den fria pressen skall inte stå på statsmaktens/åklagarens sida, utan på den enskildes när statsmakten begår övergrepp. Det är en idé från den franska revolutionen. Nu förhärskande idé om att journalister skall sätta fast folk är, om än aldrig så fint feministisk, från den ryska revolutionen.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article7930419.ab

Jag instämmer i Guillous resonemang, men skulle vilja tillägga att det även verkar vara en könsfråga. En felaktigt dömd kvinna har större chans att få sympatier, kvinnor kan rentav få sympatier när de är skyldiga.

Gustafsson hävdar också att Ström var en av de första stora bloggarna att hänga ut en av de kvinnor som anklagat Assange. Och det är ju onekligen diskutabelt att hänga ut folk sådär. Men samtidigt är det väl lite av en fjärt mot en kuling, om man jämför med den feministiska och massmediala internationella klappjakten på Assange? När sedan det så kallade förundersökningsprotokollet läkte ut, blir det ännu mer rimligt – de två kvinnorna verkar vilja hämnas på honom för sex som de frivilligen haft med honom, som de gått med på att ha med honom – och man gör tillsammans med den feministiska åklagaren sitt bästa för att sabotera hans liv. Då tycker jag det är helt rätt att de får smaka på lite av sin egen medicin, och också blir uthängda. Den situation som feministerna har uppnått i USA, att kvinnor som anmäler har sin identitet skyddad, de blir inte uthängda, men den anklagade mannen hängs ut, tycker jag är rätt stötande.

Del 2, Könsrollerna: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen-del-2/

I min erfarenhet är det väldigt påtagligt att feminismen strävar efter att måla upp en världsbild där kvinnor är relativt goda, bra och diskriminerade/drabbade, medan män är relativt onda, dåliga och priviligierade. De anekdoter, den statistik, de frågor, etc., som bekräftar den bilden är välkomna inom feminismen, och återberättas, ges en vikt de egentligen inte förtjänar, medan de som motsäger den bilden ignoreras, hånas eller förnekas, i den mån det är möjligt. Likadant inom genusvetenskapen.

När den mest påtagliga betygsskillnaden mellan pojkar och flickor var att flickorna dominerade svenska och pojkarna matematik, såg feministerna mycket allvarligt på flickornas situation i matematik. Det var ett allvarligt problem som det var nödvändigt att åtgärda, men pojkarnas situation i svenskan var en ickefråga. När det nu har gått dithän att pojkar har sämre betyg än flickor i alla ämnen utom idrott, kan en feminist på fullt allvar välja att bara se att flickor har sämre betyg i idrott, och fråga hur vi skall komma till rätta med det problemet. Trots att skolorna har flickornas behov som rättesnöre, kan en feminist sammanfatta läget i skolan med att pojkarna oftare är högljudda på lektionerna – av alla de variabler man kan tänka sig att titta på, så bryr hon sig bara om den statistik som bekräftar den bild som hon vill se, den bild hon vill måla upp. Och det behöver inte ens vara sant, det kan räcka med att någon hävdar det, andra tycker det låter bra och sprider det vidare. Män äger 99% av kapitalet, det är bara 2% av våldtäktsanmälningarna som är falskanmälningar, partnervåld består nästan uteslutande av mäns våld mot kvinnor, etc.

Den här typen av beteenden finns naturligtvis även inom andra grupper, som t.ex. bland antifeministiska bloggare. Vissa typer av påståenden premieras, de ges större betydelse än de egentligen skulle förtjäna och de accepteras utan kritisk granskning. Även om jag även skulle vilja hävda att beteendet är mer påtagligt bland framstående feminister än bland framstående feministkritiker, så är min huvudpoäng här vilka typer av påståenden som premieras inom feminismen – de påståenden som framställer kvinnor som relativt goda, bra och diskriminerade/drabbade, och män som relativt onda, dåliga och priviligierade.

I strävan att framställa kvinnor som relativt goda och bra, och män som relativt onda och dåliga, blir det naturligt att tillskriva kvinnor goda egenskaper, och att tillskriva godhet till kvinnliga egenskaper. Vise versa med män, de tillskrivs dåliga egenskaper, och manliga egenskaper framställs som dåliga. I den mån en könsskillnad i egenskaper är sådan, att det kvinnliga beteendet är problematiskt och det manliga bättre, t.ex. så att skillnaden leder till bättre utfall för män, kan det förnekas att egenskapen på något sätt skulle vara kvinnlig/manlig, skillnaden är bara en konsekvens av patriarkalt förtryck och socialisering, som skall åtgärdas. (Många feminister hävdar förvisso att alla sådana skillnader i egenskaper är socialiserade, men oavsett hur skillnaderna förklaras, så kvarstår hävdandet av goda kvinnliga egenskaper och dåliga manliga egenskaper).

På samma sätt, för att framställa kvinnor som relativt drabbade/diskriminerade och män som relativt priviligierade, fokuserar man på de områden och den statistik som indikerar bättre utfall för män än för kvinnor, och framställer skillnader mellan könens situation som varandes till mäns fördel och kvinnors nackdel.

Ett fånigt exempel: I franskan har man en titel för herrar, monsieur, och två titlar för damer beroende på om de är gifta eller inte, madame och mademoiselle. Det här protesterar feminister mot, det är på något vis kränkande mot kvinnorna att de skall särskiljas på det viset om de är gifta eller inte. Men hur är någondera av dessa situationer att betrakta som priviligierad jämfört med den andra? Om det hade varit tvärtom, att männen haft två titlar och kvinnorna bara en, då hade feministerna säkert ändå klagat, men istället hävdat att det var att bara tilldelas en titel som var den nedvärderande situationen.

Lite mer påtagliga exempel, vi får höra att kvinnor är lönediskriminerade, trots att löneskillnaderna beror på val som kvinnor gör för att de inte prioriterar lönen lika högt, utan väljer att prioritera andra värden istället – vilket yrke de känner för att arbeta i, deltid, kortare pendlingsavstånd etc. Vi får höra att kvinnor dubbelarbetar, att männen inte skulle ha ökat sin andel av hushållsarbetet lika mycket som kvinnorna öket sitt förvärvsarbete, men lägger man ihop betalt och obetalt arbete så jobbar män och kvinnor lika mycket. Situationen för hemmafruar beskrivs som någon form av livegenskap, där kvinnorna skulle ha varit fastkedjade vis spisen. Kvinnorna beskrivs som drabbade.

Alltså, kvinnliga egenskaper beskrivs som bra, manliga som dåliga, men kvinnornas situation beskrivs som dålig, männens situation som priviligierad. Den enda situation där feminismen på riktigt vänder udden mot kvinnor är mot de som väljer den traditionella rollen, föredrar den, de kan angripas hårt. När den feministiska analysen hävdar mannens situation som priviligierad, kvinnans situation som ett offerskap, så blir det ju märkligt när kvinnor som kan välja fritt, kanske rent av haft en karriär på gång, istället väljer att vara den relativt hemmavarande partnern.

Gustafsson: ”en kritik Jämställdismen ofta riktar mot feminismen är att den ständigt attackerar män och manlighet, men aldrig kvinnor och kvinnlighet … Det kan låta lite lustigt för om det är något feminismen anklagats för under historien så är det att den, iallafall enligt många antifeminister, attackerar och nedvärderar traditionell kvinnlighet, hemmafruar och till och med mammarollen.”

Varför låter det lustigt att påtala att feminismen är negativ mot män, manlighet, och kvinnors situation, när den är det? Den är positiv till mödrar, och mammans kärlek till sina barn, men negativ till ”kvinnofällan” som moderskapet innebär.

Gustafsson: ”Det inkonsekventa med Ströms analys av hur feminismen bemöter män respektive kvinnor på olika sätt, är dock att han själv tycks göra det han kritiserar delar av feminismen för.”

Hon ger sedan exempel på denna påstådda inkonsekvens. Till att börja med tycker Gustafsson, att om man hävdat att en grupp antagligen underrapporterar någonting, så kan man inte spekulera om att någon annan grupp skulle överrapportera samma sak, för det skulle vara inkonsekvent. (Att pojkar skulle underrapportera om de mår dåligt kombinerat med spekulation om att flickor skulle överrapportera). Därefter att om man föreslår att en överrepresentation kan ha legitima orsaker (Att män oftare får arbetssjukdom godkänd av försäkringskassan) så kan man inte hävda att en annan överrepresentation skulle vara resultat av diskriminering (Att kvinnor oftare kan få sjukskrivning än män när de har samma diagnoser), för det skulle vara inkonsekvent. Det är inte utan att jag kommer att tänka på ordspråket “a foolish consistency is the hobgoblin of little minds”. Naturligtvis kan man komma fram till olika svar på olika frågor, alla situationer är inte likadana. För att det skall vara inkonsekvent måste situationerna i alla relevanta avseenden vara likvärdiga, men ändå tolkas helt olika utifrån irrelevanta grunder. (En vanlig form av inkonsekvens är att vara mycket mer accepterande mot argument som stödjer den egna positionen, statistik accepteras utan att ens ha någon källa, och samtidigt vara extremt kritisk när det gället motbevis, då krävs att motbeviset klargör allt bortom inte bara rimliga tvivel, utan bortom hypotetiska tvivel.)

Hon gör också en poäng av att Ström utgått från en tidningsartickel baserad på en diskutabel ”studie” av ett företag som ville göra PR för sig själva. Det är onekligen så att man måste vara skeptisk även till det man läser i tidningen, men det är inte orimligt att en bloggare skriver inlägg baserade på tidningsartiklar, så länge som det är i god tro.

Gustafsson tycker att Ström är inkonsekvent i hur han bemöter feministisk analys av könsroller. Å ena sidan feminister som klagar över att det finns förväntningar på kvinnor, att förväntningarna innebär tvång och att detta är ett hemskt förtryck som samhället måste åtgärda, Ström svarar vill man så kan man ändå. Å andra sidan feminister som skuldbelägger män för att de inte ”tar ansvar” för hem och barn, utan istället låter kvinnan ta ut större delen av föräldraledigheten, d.v.s. männen agerar i enlighet med könsroller, och i enlighet med hur deras kvinnor begär av dem att de skall agera, och Ström svarar att det är ett absurt att skuldbelägga männen för att de gör som kvinnorna vill.

Men hon tycker det är inkonsekvent att Ström skriver ”det kan ju inte vara så förtvivlat svårt att strunta i förväntningarna, om man nu är en karriärsugen kvinna”, eftersom hon trots att Ström konstaterar att det finns könsroller för män har ”svårt att hitta någonstans där Pär Ström säger till män att sluta gnälla över förväntningar och könsorättvisor och börja “ta ansvar för sin egen position i hemmet”.”

Men hur är det inkonsekvent att konstatera att könsroller existerar och att hävda att de inte är tvingande? Tycker Gustafsson att alla som erkänner könsrollers existens oundvikligen också måste kräva deras avskaffande? Då skulle man ju förstå hur hon kan uppfatta det som inkonsekvent, om Ström skulle vilja avskaffa könsrollerna för kvinnorna genom att kvinnorna åläggs att helt enkelt ignorera dessa, men sedan inte lägga motsvarande ansvar på männen. Men Ström har inte krävt att könsrollerna skall avskaffas. Hans konstaterande att könsrollerna inte är tvingande är inte en politisk strategi för att avskaffa könsroller, bara en beskrivning av sakernas tillstånd.

Om Ström hävdat att mäns sociala könsroller är tvingande, att samhället måste ingripa så att männen inte gör de val som de förväntas att göra, då hade det varit inkonsekvent med hans konstaterande att könsrollerna inte är tvingande för kvinnor. Både män och kvinnor kan välja att avvika från sina respektive könsroller. Om Ström hävdat att det inte existerar några könsroller för kvinnor, inte finns några sociala förväntningar på hur de bör göra, då hade det varit inkonsekvent med hans konstaterande att det finns könsroller för män. Det sociala trycket existerar för båda könen.

Vad jag förstår är Ströms inställning att könsroller existerar, men inte är tvingande, att det finns både för och nackdelar med båda, samt att det finns både biologiska och kulturella orsaker bakom könsrollerna. Det är åtminstone min inställning, och jag ser inte hur det skulle vara inkonsekvent.

Det pappafrågor som jämställdister ”gnäller” över är först och främst den riktiga diskrimineringen, att de inte får träffa sina barn, när mamman tar barnen för sig gör samhället ingenting, kanske utreder lite om mannen verkligen pushar på, men om en pappa agerar på motsvarande sätt och tar barnen, då är det omedelbart kidnappning och polissak. När en ogift pappa har accepterat faderskapet, har han bara ansvar, det är upp till kvinnan om hon vill ha ensam vårdnad eller om hon vill låta pappan få vara delaktig. Problemet här är inte vilka förväntningar som finns på hur parterna skall bete sig, utan riktig diskriminering. Det här är inte en mjuka sociala könsroller och förväntningar, som man kan välja att strunta i, utan tvingande juridik som genomdrivs av rättsvårdande myndigheter.

Feminismen har kommit så långt med att eliminera diskriminering mot kvinnor, att den numera, för att kunna framställa kvinnorna som offerkönet, är tvungen att framställa omgivningens förväntningar som ett övergrepp som är likvärdigt med riktig diskriminering. När man läser feministiska skriverier i dagsläget verkar det ofta som att författaren genuint inte förstår skillnaden, inte uppfattar riktig diskriminering som någonting allvarligare.

Samhället ser mäns liv som mindre värda än kvinnors. Det är mer acceptabelt att riskera mäns liv än kvinnors. När västländer som USA har både män och kvinnor i sin militär är det inte frågan om att skicka kvinnliga soldater till frontlinjen, de stannar i trygga baser långt från striderna, det är bara män som man skickar till frontlinjen. Ström citerar en bok om djuphavsdykarna bakom det norska oljevälståndet:

Dykning på djupt vatten byggde på principer som tagits fram redan på 1800-talet. Med hjälp av så kallade dyktabeller ansåg man sig kunna göra uppstigningar från stora djup utan att skada människan. […]

Inom varje bolag experimenterades det dock ytterligare med såväl tabeller som andningsgaser, allt i syfte att pressa tiderna för dykningen. […]  I vissa firmor, som franska Comex, satsades miljoner på att utveckla tekniker för att pressa den mänskliga förmågan till ännu snabbare och djupare dyk än tidigare. Trots Comex forskningsarbete och en stark uppbackning från franska staten var det även för det franska dykbolaget genom den praktiska tillämpningen av forskningsrönen som man till slut lärde sig vad som fungerade. Det vill säga genom olyckorna som dykarna drabbades av i samband med att nya metoder testades.”

På det viset skulle man inte få experimentera med kvinnoliv. Experimenten utförs på män. Så togs till exempel medicin fram genom experiment på män, eftersom kvinnor är mer skyddsvärda, deras liv får man inte riskera. (Vilket ledde till att kvinnor fick medicin som inte forskats fram på kvinnor och inte var anpassad till dem, vilket feminister har hävdat som en diskriminering av kvinnor. Att mannens biologi var norm inom medicinen skulle ha varit fråga om att männen sågs som mer värda – snarare än att det var en negativ bieffekt av att kvinnorna priviligierade status, att de sågs som för viktiga för att det skulle vara acceptabelt att experimentera med dem. (Det var/är även tekniskt lättare att forska på personer som inte har menstruationscykler.))

Det här att samhället värderar mäns liv lägre än kvinnors, tycker Gustafsson är jämförbart med att samhället tillåter kvinnor att välja lågavlönade yrken? Jag förstår överhuvudtaget inte hennes poäng. Vad skulle hon tycka vore en konsekvent analys här? Om en kvinna väljer ett låglöneyrke, så är det hennes val, och om en man ”väljer” att vara av ett kön som värderas lägre så är det hans val? Det håller inte.

Det är förvisso så att män i större utsträckning väljer farliga yrken, det är legitima val, och är huvudorsaken till att män är enormt överrepresenterade vad gäller dödsolyckor i arbetet. Och en av orsakerna till att män tjänar mer pengar, det blir högre lön i yrken med hög risk för attrahera kompetent folk trots risken. Men det som besvärar en jämställdist här är inte den manliga överrepresentationen som sådan. Problemen är att samhället värderar mäns liv och hälsa lägre än kvinnors liv och hälsa, att män mer eller mindre betraktas som förbrukningsvara, och att feministiska media ständigt påtalar alla områden där kvinnor på något sätt har sämre utfall, men avkönar frågan när det är män som drabbas. Det är inte män som dör på arbetsplatserna, utan ”anställda”, ”arbetare”, eller något annat okönat. Man betonar ständigt kön när kvinnor drabbas, men döljer det när män drabbas.

Feminister har i flera decennier kämpat för att skolan skall flickanpassas, utan hänsyn till pojkar. Detta har resulterat i att pojkar utveklar antipluggkultur, som ett svar på skolornas antipojkkultur, och att kvinnor kommit att dominera på högre utbildningar. Gustafsson verkar tro att om man förklarar en överrepresentation på ett sätt, så borde man i konsekvensens namn förklara alla överrepresentationer på samma sätt. Fel. Vissa skillnader är resultatet av fria val, skillnader i förmågor, eller preferenser, vilket är legitimt. Andra av diskriminering, vilket inte är legitimt. (Det kan ju vara blandning också förstås, men i den utsträckning det är för att samhället diskriminerar är det inte legitimt). Svårigheten är ju att avgöra vad som orsakats av fria val och vad som orsakats av diskriminering, men om bevisen stödjer olika slutsatser i olika frågor är det inte på något sätt inkonsekvent att dra olika slutsatser.

I flera städer i USA tjänar unga, barnlösa, heltidsarbetande kvinnor mer än motsvarande män, mycket på grund av kvinnornas högre utbildning (här i Sverige har vi lägre utbildningspremie, så jag antar det har lägre effekt här?). Att sedan kvinnorna, trots sin högre utbildning och därmed högre inkomstmöjligheter, ofta väljer att prioritera bl.a. att vara hemma med barnen över karriären (åtminstone relativt männen), det tycker Gustafsson att Ström borde presentera som ett jämställdhetsproblem. Att han borde se det som ett resultat av diskriminering snarare än fria val. Oklart hur hon anser att diskrimineringen går till, men hon använder citationsteckensarkasm mot alternativet att det skulle vara fria val.

Del 3, Papparollen och biologiska skillnader: http://www.genusfolket.se/media/vad-sager-jamstalldismen-del-3-papparollen/

Gustafsson: ”I Jämställdismen anses mäns och kvinnors olika gener och olika biologiska förutsättningar ligga bakom, bland annat, att män gör större personliga uppoffringar (familj, fritid) för att nå de högsta positionerna i samhället än kvinnor, att män av naturen är skapade att vara mer ”pushiga” än kvinnor, att kvinnor ”skyr risker”.”

Jämställdismen konstaterar att det finns biologiskt drivna statistiska skillnader mellan könen. Det borde egentligen bemötas med en gäspning, det är så uppenbart. Men det finns antibiologister, som inte accepterar att biologin har någon signifikant betydelse, utan hävdar att det nästan bara är socialisering som påverkar, att biologin är försumbar. Se t.ex. Hjernevask, där en mängd absurda argument görs för att förneka biologins roll: https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/ (Jag verkar för övrigt ha blivit blockerad på feministbloggen http://charlottehitochdit.wordpress.com efter det inlägget).

Gustafsson: ”Samtidigt har Jämställdismen en syn på biologiska skillnader mellan könen som inte alla pappor nödvändigtvis skulle känna sig bekväma med, till exempel att män av genetiska skäl offrar familjen för karriären.”

Vad är det papporna inte skulle känna sig bekväma med? Att det finns en statistisk skillnad mellan könen, i hur stor andel av respektive kön det är som satsar på karriären? Att det skulle ligga biologiska orsaker bakom den statistiska skillnaden? Varför skulle de bry sig om en sådan statistisk skillnad, varför skulle de bry sig om huruvida dess orsak har en biologisk komponent eller är enbart kulturell? Det som spelar roll för pappan är vilka rättigheter han har att leva sitt liv; att de regler som samhället sätter upp inte diskriminerar honom, utan värderar båda könen lika, bryr sig lika mycket om deras respektive möjligheter att förverkliga sig, lika mycket om deras respektives väl och ve. Något som idag inte är fallet, samhället diskriminerar till förmån för modern.

De som inte kan acceptera biologiska förklaringar, antibiologisterna, drivs av att de vill kunna eliminera statistiska skillnader mellan könen, och då skulle biologiska skillnader vara ett hinder, eftersom det är mer tabu att manipulera gener och hormoner än att manipulera kulturen. (Det är klart, det existerar väl pappor som är antibiologister, vilket, även om det knappast har så mycket att göra med att de är pappor, faktiskt uppfyller hennes påstående).

Observera att en statistisk skillnad, sådan att mammor är mer intresserade av barnen än papporna, inte behöver innebära att motiverade mödrar är bättre som vårdnadshavare än motiverade fäder. Å ena sidan, bland de föräldrar som är ointresserade så dominerar fäderna, men dessa ställer inte till så mycket problem, eftersom de helt enkelt överlåter omhändertagandet om barnen till den andra föräldern, och förutsatt att en förälder är motiverad så är situationen ok, även om den inte är ideal. Dessa ointresserade föräldrar är det rimligt att ignorera och istället jämföra intresserade mödrar och intresserade fäder, det är ju mellan dessa det blir vårdnadstvister. I den andra änden av spektrumet, de som är extremt intresserade, dominerar mödrarna. Och det behöver inte alls vara någonting bra, det finns mödrar som mer eller mindre definierar sig själva utifrån sin modersroll, och barnet blir då en statist som tvingas anpassa sig till att vara en accessoar för modern, och barnet kan hållas tillbaka i sin utveckling för att passa till den modersroll mamman vill ha. Det är ju naturligtvis en liten och extrem grupp där det går så långt, men poängen är att mer intresserad inte behöver vara bättre. Lagom är bäst.

Är det vettigt att Europarådet definierar ordet ”gender” som ”the socially constructed roles, behaviours, activities and attributes that a given society considers appropriate for women and men”?

På svenska har vi motsvarande ord genus, som betyder ”ett socialt konstruerat klassifikationssystem som delar in människor i två kategorier, kvinnor och män, och som förknippar dessa kategorier med olika uppsättningar beteendemässiga, kulturella, psykologiska och sociala egenskaper och handlingsmönster” eller ”den sociala process som tillskriver såväl människor och institutioner kollektiva maskulina och feminina könsegenskaper.” (enligt Nationella sekretariatet för genusforskning, http://genus.gu.se/meromgenus/ordlista/)

Om pojkar är mer tävlingsinriktade och flickor mer konsensusinriktade, är det en del av genus? Många skulle anta det, men det stämmer inte med dessa definitioner. Det är bara förväntan om en sådan skillnad, tillskrivandet av sådana egenskaper till könen, som är en del av genus så som det definieras ovan, själva den faktiska skillnaden ingår inte. Det gäller inte bara uppfattningen om det sociala, utan även om kroppen – uppfattningen att en muskulös kropp är manlig, är genus, men den faktiska könsskillnaden i muskelmassa är det inte, faktiska skillnader i träningsbeteende är det inte heller. Sett på det här viset, blir påståendet att genus är socialt konstruerat en tautologi, eftersom bara sociala konstruktioner inkluderas i begreppet. Observera även att begreppet inte säger någonting om huruvida det sociala konstruerandet har tagit hänsyn till eller rent av drivits av biologiska realiteter.

Men ofta används ordet i betydligt bredare betydelser. Wikipedia om genusperspektiv: ”Kön är den biologiska skillnaden mellan kvinnor och män. Genus är den sociala skillnaden mellan kvinnor och män.” Ikaros om genus: ”Här skiljer man på begreppen kön och genus, där kön motsvarar det biologiska könet medan genus står för det sociala.” (http://www.fbf.fi/ikaros/arkiv/2007-5/IKA507_p16b.pdf) Wikipedia igen: ”Genusperspektiv används inom samhällsvetenskaplig forskning (även inom andra sektioner) för att studera skillnader mellan kvinnor och män.”, sådana meningar blir besynnerliga om genus inte innehåller faktiska skillnader mellan kvinnor och män, utan bara perceptionen av sådana skillnader, tillskrivandet av sådana skillnader till könen.

Med den här expansionen av begreppet, som inkluderar sociala skillnader som att pojkar är mer tävlingsinriktade och flickor mer konsensusinriktade, gör att det i allmänhet inte går att prata om genus som en social konstruktion. Och hur ofta i debatten används ordet genus i den akademiska betydelsen, är det inte snarare på ett bredare vis som ordet används?

Eller vad sägs om samma konvention från Europarådet som den tidigare nämnda definitionen av gender kom ifrån. Där används ordet gender ett antal gånger, t.ex.: “Recognising the structural nature of violence against women as gender-based violence”. Om man där läser gender som kön, blir det bara feministisk osaklighet. Men om gender är “the socially constructed roles, behaviours, activities and attributes that a given society considers appropriate for women and men”, då betyder det förstnämnda citatet att våldet mot kvinnorna drivs av socialt konstruerade roller, att det inte är biologi eller kriminalitet, utan drivet av vad samhället tycker är lämpliga roller för kvinnor och män. De definierar “gender-based violence against women” som “violence that is directed against a woman because she is a woman or that affects women disproportionately”. Här har tydligen gender slutat att bara handla om uppfattningar om könen, utan innehåller statistiska skillnader i utsatthet. Så t.ex. en våldtäkt av en kvinna, där förövaren är man och heterosexuell, skall räknas som genusbaserat våld. Sådant våld skulle alltså vara drivet av perceptionen av kön, hur samhället tycker att könen skall vara, av socialt konstruerade roller, inte av biologiska skillnader. Om man skall kombinera deras påstående om att genus enbart är socialt konstruerade roller, med att våld som disproportionellt drabbar kvinnor är genusbaserat våld, är man mer eller mindre tvungen att utgå från att alla statistiska våldsskillnader drivs av socialt konstruerade roller, alltså att det inte finns biologiska drivna könsskillnader angående våld.

Ström talar om det totala förnekandet av biologins roll som en masspsykos. Jag säger inte emot.

När politiska organisationer och andra i debatten deklarerar att genus är en social konstruktion, uppfattas det som, och är för det mesta antagligen avsett som, ett politiskt ställningstagande för att personlighetsskillnader mellan könen är socialt konstruerade, att biologi inte orsakar personlighetsskillnader mellan könen. Alltså ett antibiologistiskt ställningstagande. Europarådskonventionen ifråga hävdar t.ex. att länderna skall ta nödvändiga steg för att ändra hur könen beter sig för att utrota sedvänjor och traditioner som baseras på stereotypa könsroller. Inkluderar det stereotyper som att pojkar är mer tävlingsinriktad och att flickor är mer konsensusinriktade? “Parties shall take the necessary measures to promote changes in the social and cultural patterns of behaviour of women and men with a view to eradicating prejudices, customs, traditions and all other practices which are based on the idea of the inferiority of women or on stereotyped roles for women and men.” http://conventions.coe.int/Treaty/EN/Treaties/Html/210.htm

Gustafsson gör en poäng av att Ström använder en tidningsartikel som källa – något hon själv gör när hon strax därefter diskuterar en studie om parkeringsbeteenden – och hon vänder sig särskilt mot att Ström citerar tidningsartikelns citat av en person vid FRC. Gustafsson: ”FRC är en högerkristen grupp som bland annat vill införa ”intelligent design” som ett alternativ till evolutionsläran och göra homosexualitet olagligt”. Jag undrar om Gustafsson vill mena att Ström skulle stå för sådana åsikter, som jag aldrig sett till på hans blogg, eller om hon bara gör det för att använda sig av härskartekniken ”Guilt by association”?

Gustafsson diskuterar en studie om parkeringsskicklighet, och en studie om parkeringsbeteenden. Ström om den första studien: ”Forskarna har studerat mäns och kvinnors respektive skicklighet i bilparkering. 65 personer ombads att parkera en Audi A6 på en vanlig parkeringsplats, och forskarna mätte både tiden det tog och hur bra resultatet blev. De kvinnliga bilförarna tog längre tid på sig, i genomsnitt 20 sekunder längre. Dessutom åstadkom kvinnorna i genomsnitt ett sämre resultat.” Det ska dessutom ha varit feminister som gjorde studien? http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1237236/Men-ARE-better-women-parking-Feminist-scientists-proves-sexist-motorists-known-along.html

Alltså, kvinnor försiktigare, män tekniskt skickligare (de åstadkommer ju ett bättre resultat på kortare tid).

Den andra studien är helt annorlunda utförd. Istället för en specifik väldefinierad uppgift, har man observerat vanliga förare som parkerar sina bilar på vanliga parkeringsplatser. De konstaterar att kvinnor är försiktigare: de kör långsammare, väljer lättare parkeringsplatser, tar mer tid på sig och väljer oftare att köra fram och tillbaks i parkeringsrutan en extra gång för att justera sin position. ”the study noticed men also love to ‘pose park’ when accompanied by a female passenger by opting to squeeze into a small space when a bigger one is available”. I den första studien hamnade männen mer mitt i parkeringsrutan, i den andra studien slutade kvinnorna mer mitt i, alltså ett bättre slutresultat. Jag ser dock ingenting om att män inte skulle vara tekniskt skickligare – när studien kommer fram till att kvinnor är ”bättre” på att parkera, handlar det om attityder, inte om teknisk skicklighet, något som studien inte berör. (I metroartikeln och aktivarums inlägg står att ”Män var skickligare på att köra rakt in i parkeringsfickor”, men vad jag förstår så säger studien egentligen att kvinnor backade in oftare än män, och männen oftare körde framåt in i parkeringsrutan – alltså studien uttalar sig om frekvens för dessa beteenden, inte relaterad skicklighet. Har inte hittat själva studien, bara tidningsartiklar och pressreleasen: http://www.ncp.co.uk/documents/pressrelease/ncp-parking-survey.pdf).

Gustafsson hävdar att den andra studien är en upprepning av den första, vilket är helt fel, och verkar hävda att den andra vederlagt den förstas resultat, trots att den bekräftar kvinnors större försiktighet och inte motsäger att män skulle vara tekniskt skickligare. Gustafsson: ”Studien gjordes dock senare om med 2500 personer och kom då fram till ett helt annat resultat”.

Olof Andersson skriver i en kommentar: ”Metro-artikeln är ju för övrigt bara löjlig, ungefär lika löjligt som att referera till Metro när det handlar om vetenskap. Att män är bättre på spatiellt tänkande har varit ett genomgående mönster i hundratals studier. Att en studie som inte har särskilt mycket med spatiellt tänkande att göra skulle motbevisa ”myten” att män är bättre på det…. Cheery-picking?

Vilket Gustafsson bemöter med: ”Var det så oklart att anledningen att ta med metro-studien inte hade med resultatet att göra?

Och jag undrar, tog hon med den utan att bry sig om huruvida den utgjorde någon vederläggning av det Ström hävdat, såsom hon presenterade det? Utan att bry sig om vad som stämmer? Tycker hon att det är ok att påstå precis vad som helts som man känner för, även om man inte tror på det? Inga krav på god tro och intellektuell hederlighet? I så fall är det inte cherry-picking, utan något ännu grövre.

Gustafsson: ”Det verkar i Jämställdismen finnas en lätthet att acceptera studier som kommer fram till skillnader mellan könen, gärna biologiskt betingade och inte socialt betingade sådana, medan mycket få av alla studier som visar på att könsskillnader är kopplade till kulturella orsaker och förväntningar inte väcker samma intresse. Cherry-picking är förstås en sjuka många lider av, även feminister.”

Om Ström och andra signifikanta anti-antibiologister hade hävdat att det inte finns några socialiseringseffekter, så hade vi kunnat jämföra. Men debatten står mellan å ena sidan antibiologister som hävdar att biologi är marginellt, att det bara är socialisering som är viktigt, och å andra sidan forskare och anti-antibiologister som hävdar att både biologi och socialisering är viktigt. De studier som har relevans i sådan konflikt är de som påvisar biologiska effekter, eller påvisar frånvaro därav. Vilken betydelse har studier som påvisar existensen av socialiseringseffekter när det inte är deras existens som utgör skiljelinjen mellan lägren? En del antibiologister hävdar även att det inte finns så stora personlighetsskillnader mellan könen, i det läget blir ju även studier som påvisar existensen av påtagliga personlighetsskillnader relevanta, även om de är sådana att de inte kan avgöra om biologi eller kultur drivit skillnaderna.

Ström har hänvisat till Annica Dahlströms bok ”Könet sitter i hjärnan”, där hon redogör för biokemiska processer, som hormoner, som leder till skillnader mellan könens hjärnor. Men hon har även gjort en del normativa påståenden som går längre än att konstatera statistiska skillnader mellan könen, t.ex.: ”de flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn”, ”Mamman bör inte lämna ifrån sig barnen under de tre första åren”. Detta har resulterat i ”pappadrev” mot henne. http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab http://www.aftonbladet.se/wendela/article14255666.ab

Ström är alltså gillande när det är fråga om hennes påståenden om biokemi, hormoner och diverse statistiska skillnader, men hennes normativa och fördömmande uttalanden av fäder uppskattar han inte. Av någon orsak är Gustafsson är starkt kritisk mot detta. Antingen skall man som feminister fördömma att Dahlströms hävdar existensen av biologiska skillnader, eller också skall man stå till svars för hela paketet? Hon kritiserar Ström för att han i ett bokkapitel där det handlar om biologiska skillnaders existens inte tar upp och tar avstånd från Dahlströms syn på fäder, utan istället håller sig till ämnet för sin bok. Precis som när Ström skriver en bok om formell mansdiskriminering och får kritik för att den inte istället handlar om informell diskriminering av kvinnor. Är det fel att välja ett ämne och avhandla det, sedan vid ett annat tillfälle rikta in sig på ett annat ämne?

Ström föreslår att: ”kvinnor har större behov av att vara med sina barn, och lider mer än män när de är borta från barnen” Varpå Gustafsson gör kommentaren: ”Kan kvinnor ha större behov av att vara med sina barn än män? Det är en märklig fråga från någon som driver papparättsfrågor, iallafall eftersom han inte kommenterar sin teori mer än just så. Lider inte män av att vara borta från sina barn?”

För det första att det skulle vara märkligt från någon som driver papparättsfrågor. Ström är ingenjör. Han värderar saklig korrekthet, alltså att man skall försöka vara med verkligheten överensstämmande i sina sakpåståenden och tolkningar. Inte politisk korrekthet, alltså att man avgör ett påståendes korrekthet utifrån om det är användbart i retorik för den egna sidans dogmer. Inom feminismen finns en hel del politisk korrekthet, och hon blir därför överaskad över att någon som är för att pappor skall ha samma rättigheter som mammor skulle föreslå att mammor har ett större behov av att vara med sina barn. Egentligen finns ingen som helst motsättning, men den politiskt korrekte skulle antagligen ändå övervägt att förhålla sig till sakpåståendet utifrån om det var retoriskt användbart.

För det andra, när hon skriver ”Lider inte män av att vara borta från sina barn?”, så visar hon antingen upp en grundläggande oförmåga att begripa statistik, eller så är det bara en fråga om retorik från hennes sida. Det är lite som om någon sagt ”Män är längre än kvinnor”, och hon invänt ”Har inte kvinnor någon längd?”. Det kan inte vara seriöst menat. Det är tragikomiskt att feministisk diskussion så ofta hamnar på den nivån. Hon accepterar inte påståendet att ”kvinnor har större behov av att vara med sina barn, och lider mer än män när de är borta från barnen”, men har inget egentligt motargument.

Gustafsson klagar över att kvinnor får ett hack i karriären när de skaffar barn, men om en kvinna vill satsa på karriären har hon samma möjligheter som män att försörja en relativt hemmavarande partner. Det är inte något elakt patriarkat som hindrar henne, det är hennes val. För det mest väljer kvinnan att bli ihop med en man med relativt hög inkomst, och låta honom stå för en stor del av försörjningen. Skulle hon vilja annorlunda finns goda möjligheter, men kvinnor brukar välja bort att vara den som försörjer en relativt hemmavarande partner. Kvinnorna har relativt sett både möjligheten och preferensen för att bli försörjda, skall det vara någon form av förtryck det eller? https://bittergubben.wordpress.com/2012/04/29/kvinnor-har-samma-mojligheter-att-kombinera-karriar-och-familj/

Jag skrev innan att Gustafsson text var relativt rumsren, men jag ser mig tvungen att betona ordet relativt när hon avslutar hela texten med: ”Den Jämställdistiska uppfattningen är alltså att vi inte pratar tillräckligt mycket om att småbarnspappor är mer präglade att ge sig ut i djungeln och slå ihjäl en buffel än vårda sina egna barn.” Detta är inte skrivet för att övertyga någon som inte delar hennes syn, och det är inte skrivet för att reda ut vilka värderingar jämställdismen står för, utan för ryggdunkar från de egna leden. En dålig tolkning (Ström jämför egentligen pappornas preferenser med mammornas preferenser) av en dålig formulering, hans poäng lämnas orörd. Det utmanar överhuvudtaget inte hans egentliga poäng, och kan därmed inte utmana någon som håller med honom om hans egentliga poäng: Det finns skillnader mellan män och kvinnor, kvinnorna är relativt mer inriktade på omhändertagande än männen, männen är relativt mer inriktade på försörjning än kvinnorna. Det finns nästan säkerligen underliggande biologiska orsaker till det. Skillnaden leder till att kvinnorna gör en relativt stor del av vården av småbarn, och männen en relativt stor del av försörjningen. Det försörjningsansvar männen därmed tar på sig är lika mycket värt som det ansvar kvinnor tar på sig för att vårda småbarn.

Ytterligare Länkar

Aktivarum har 4 inlägg som också bemöter Gustafsson kritik av jämställdismen:

http://aktivarum.wordpress.com/2012/09/22/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-1-lagstiftning-och-sexbrott/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/09/23/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-2-manlighet-och-kvinnlighet/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/10/06/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-3-medfott-eller-socialt-konstruerat/

http://aktivarum.wordpress.com/2012/10/07/genusfolket-vs-jamstalldismen-del-4-omvand-radikalfeminism/

Written by bittergubben

31 oktober, 2012 at 21:18