bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for januari 2013

Under det rosa täcket

with 3 comments

Ninni har på genusdebatten.se skrivit recensioner av ett antal feministiska böcker, som används i genusstudier, bland annat Nina Björks bok ”Under det rosa täcket”. http://genusdebatten.se/2012/12/17/under-det-rosa-tacket/

Även recenserad av signaturen genusföljaren: http://genusdebatten.se/2013/01/05/under-det-rosa-tacket-gastblogginlagg-av-genusfoljaren/

Nedan följer min recension av boken. Sidhänvisningar avser pocketversion från 2012.

Låt oss börja med att konstatera att det är en feministisk bok. Ett smakprov på hennes mansyn: ”Dessutom bör idag en kvinna som vill skydda sig själv och sin avkomma fly hemmet framför alla andra platser. … Vi får hoppas att den något sega naturen så småningom även mejslar fram hormoner som får blivande mödrar att instinktivt lämna hem och make.” (s 61) Hänvisningen till hormoner får väl i kontexten ses som sarkastisk snarare än seriös, men den unkna, feministiska manssynen hon ger uttryck för är hennes egen. Hennes argument för att män är så hemska att det generellt skulle vara bättre med ensamma mammor än sammanboende föräldrar, är partnervåld.

Hennes anti-intellektuella kunskapssyn: ”Naturen står inte att finna bortom våra uppfattningar om den. … När vi möter naturen kan vi inte förhålla oss naturligt till den. Vi bär alltid på en kulturell ryggsäck, som talar om för oss vad vi ska se och hur vi ska värdera det vi ser.” (s 57) Det finns en verklighet därute, och den kan studeras, den kan undersökas. Att det kan vara svårt, att man kan göra fel, att man kan vara blind för sådant man inte tittar efter, och att värderingar är en helt annan fråga, sådant ursäktar inte att skita i naturen, att förkasta den kunskap som producerats, och istället bara hitta på att saker och ting är så som man av politiska skäl känner för att de skall vara.

Många människor jag pratar med … menar inte att kunskapen om att könen har vissa biologiska olikheter bör användas som argument för att kvinnor ska utföra vissa uppgifter och män andra – utan blott att det är en kunskap vi bör vara ”medvetna om”, som vi bör ”ta med i beräkningen”. Vad ska en sådan medvetenhet innebära? Om det som livmoderfeministerna kallar en ”ny biologisk kunskap” – och som sammanfaller med dagens könsroller – inte bör få några konsekvenser för hur könens roller och positioner ska se ut, så är den väl en helt ointressant ”kunskap”? Och om den ska få konsekvenser så måste väl dessa vara att bekräfta könsidentiteter? Vad ska – på ett samhälleligt plan – en medvetenhet om biologiska skillnader mellan könen användas till? Ska vi bara gå runt och säga ”tiddelipom, vi är medvetna om att män och kvinnor är biologiskt olika, men det spelar ingen roll”? Jag har svårt att se det frigörande i att jag som kvinna nödvändigtvis och naturligt sägs äga vissa kvinnliga egenskaper och därför vissa kvinnliga uppgifter att utföra i mitt liv – även om det vore möjligt att allt detta kvinnliga uppvärderades och blev ”högstatus”. Mitt konkreta liv och vara begränsas likväl.” (sidan 69, min fetstil)

Det är lite märkligt att någon som gör anspråk på att vilja befria, är så fixerad vid vad folk ska göra. Det finns biologiska könsskillnader, och om människor är fria att välja själva, gör könen således, statistiskt sett, olika val. Resulterande statistiska skillnader är inte något problem, tiddelipom. Björk ser inte friheten, hon vill ha ett ”ska”. Hon ser de möjliga positionerna som att könen ska bete sig likadant eller könen ska bete sig könsstereotypt. Men skillnaderna som följer av fria val är inte resultatet av ”ska”, utan av frihet att få uttrycka sina olikheter, att få vara sig själva, tiddelipom.

Har man det ska–komplex som Björk verkar lida av, vad skulle det hjälpa om könsrollerna avskaffades? Det skulle då vara en unisexroll för hur människor ska bete sig – om man nu tycker ”ska” – och den skulle begränsa kvinnors liv. Vilken roll skulle statistiskt sett vara mest begränsande för kvinnor, om vi nu antar att de alla lider av ska–komplexet? En kvinnokönsroll som är anpassad till kvinnor, eller en unisexroll som bara delvis är anpassad till kvinnor? För en könsöverskridande kvinna skulle unisexrollen vara mindre begränsande, men för en kvinnlig kvinna skulle kvinnorollen ha bättre passform, och det är fler kvinnor som är kvinnliga än manliga. Och de manliga kvinnorna, de lider inte av ska–komplexet, åtminstone inte alls i samma utsträckning som de kvinnliga – manliga gemenskaper är i allmänhet mer socialt tolleranta för att olika personer har olika åsikter, än Björk med hennes ska–komplex.

Vad som är begränsande för Björk är inte existensen av statistiska skillnader mellan könen, utan hennes eget ska–komplex.

Frågan för Björk är egentligen inte om könsskillnader existerar, utan om vi bör erkänna dem eller om vi bör förneka dem. Hon bryr sig inte om vad som är sakligt korrekt, hur verkligheten är beskaffad, utan bryr sig om vad som är politiskt korrekt, vad som tjänar vilka politiska mål. ”Hur stabil jämställdheten är i en lågkonjunktur och med en ny politisk enighet om att Sverige bör lämna sin folkhemstanke kan naturligtvis diskuteras, men även om – eller speciellt om – vi verkligen tror att det vi har uppnått är bestående och inte behöver försvaras, så skulle jag önska att feminismens nästa steg vore ett försök till upplösning av traditionella föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, ett försök att se könen som ”tillhörande metafysiken”, som Julia Kristeva uttryckte det. Men nej, enligt livmoderfeministerna bör då nästa steg vara att erkänna biologiska könsskillnader.” (sidan 81)

Björk fortsätter med en analys av ”ninjafeminism”, där kvinnliga hämnare mördar män, såsom filmen Thelma och Louise. Hon döper om ninjafeminism till cynismfeminism och tar avstånd från dess lösning, att kvinnor blir våldsamma, men hon verkar dela dess premiss att kvinnor är offerkönet och män är förövarkönet.

Men i verkligheten är majoriteten av alla våldsoffer män. Kvinnor är inte offerkönet, om det är något kön som offras så är det män, kvinnor är istället det skyddade könet. De har en privilegierad rätt till både männens, och samhällets beskydd. Att kvinnor i så stor utsträckning framställs som offer, handlar just om hur stark deras rätt till skydd är, samhället ser mycket allvarligare på våld mot kvinnor än våld mot män. Detta är inte en norm som Björk vill utmana, utan tvärtom som hon använder och förstärker. Och även om män är överrepresenterade som förövare till de flesta sorters våldsbrott, beror det inte alls på att män skulle vara särskilt tillåtna att utöva våld, tvärtom döms manliga misstänkta hårdare och med lägre bevisnivå än kvinnor.

Vad gäller kvinnors status som det skyddade könet, tänker jag på Susan Faludis ofrivilligt komiska ”The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post-9/11 America”. Hon betraktar republikanska rösters svar på 9/11, med att kvinnorna är värnlösa och ska beskyddas, mot de onda terroristerna, medan det är de starka (republikanska) männen som står för beskyddet, och hur fakta förvrids för att passa den beskrivningen, t.ex. räddningen av Jessica Lynch. Hon drar paralleller till pionjärtiden, då kvinnorna sågs som värnlösa och skulle beskyddas, mot de onda indianerna, medan det var de starka amerikanska nybyggarmännen som stod för beskyddet, och hur fakta förvreds för att passa den beskrivningen. Hon tar ett exempel på en nybyggarkvinna som blev bortrövad av indianer, när de somnat så skalperade hon dem och gick hem, men historien istället kommit att skrivas som att hon blev räddad, och inte nämner hennes inte särskilt feminina skalperande av en massa indianer. Hon beskriver hur dessa grupper drar sin legitimitet från bilden av hur de är kvinnornas beskyddare. Den ofrivilliga komiken består i att hon inte ser att samma mönster passar som hand i handske för feminismen – de försvarslösa offerkvinnorna som behöver beskyddas, mot de onda männen, medan feministerna står för kampen för att rädda kvinnorna, hur fakta förvrids och väljs ut för att passa den beskrivningen, och hur feminismen använder bilden av kvinnobeskyddare för att legitimera sig. Den röda tråden här är kvinnornas skyddsvärde, hur olika parter gör anspråk på att vara kvinnornas beskyddare för att få legitimitet, och med lögner och propaganda målar upp en överdriven hotbild mot kvinnorna, som de kan göra anspråk på att skydda kvinnorna mot.

Björk följer den traditionen. Istället för att säga det uppenbara, att kvinnorna redan är det skyddade könet, och det är männen som är det offerbara könet, väljer hon att beskrivs kvinnorna som offerkönet, det drabbade könet, och männen som förövarkönet, att det manliga är att vara aggressor, att vara förövare. I sitt försök att beskriva verkligheten har hon implicit sagt någonting om hennes egen relativa värdering av könen, hur mycket viktigare hon tycker det är att skydda kvinnor än att skydda män.

Könen [i cynismfeminismen] blir då istället namnen på två olika positioner, där kvinnlighet är synonymt med ofrihet, maktlöshet och, på grund av det mycket hårda världssynen, helt enkelt en vapenlös position – medan manlighet är frihet, makt och vapen. Helen Zahavi säger i en intervju i Tidningen Boken att ”upplevelsen av inskränkt frihet är ständigt aktuell för kvinnor. Vi låter bli att vandra ensamma om natten, slår ner blicken och undviker att reta upp män. Det vi kallar feminint beteende är rotat i rädsla”. Om kvinnlighetens rot heter rädsla och inte livmoder finns ett sätt att undkomma den; köp en pistol i stället för ett läppstift och kvinnlighet byts mot manlighet, rädsla byts mot styrka.” (s 134)

[Bella] vägrar den roll hon i egenskap av kvinna redan sägs vara tilldelad: offrets, lammets, förlorarens. Med djungelns lag som legitim vapenlicens skaffar hon sig en pistol – och med den följer makt, följer nya mer attraktiva roller: bödelns, slaktarens, vinnarens.” (s 129)

Björk verkar flera gånger beskriva det som att den våldsutövande är i en privilegierad position, något jag finner smått surrealistiskt. Live by the sword, die by the sword. Det är livsfarligt att ha pistol. Om du blir rånad, och utan strid låter rånaren ta din plånbok/väska eller vad han nu vill ha, är det väldigt sannolikt att det inte blir mer än så, förövaren har inget intresse i att konvertera rånet till misshandel eller mord, som medför högre straffsatser. Men dra fram en pistol, eller annat vapen, så har rånaren ett starkt incitament att förekomma snarare än förekommas. Det är inte privilegierat att behöva försvara sig själv, det privilegierade är att vara berättigad till samhällets skydd, där samhället gör sitt bästa för att sätta fast och straffa förövaren. Till sådant beskydd har vita svenskar bättre tillgång än mörka invandrare, välutbildade bättre tillgång än obildade, bemedlade bättre tillgång än fattiga, och kvinnor bättre tillgång än män. Om en man slår en kvinna, är det ett allvarligt brott, även om hon slog först, men om en kvinna slår en man är det skit samma, han är antagligen en skitstövel som förtjänar det, och våldet kan kallas för självförsvar även om det var hon som slog först eller rent av även om han inte utövat något våld alls. Det är de som har starkast rätt till samhällets skydd, som i detta avseende är de privilegierade.

Män satsar statistiskt sett mer på karriären. De lägger större vikt på lönen än kvinnor, när de väljer utbildning, yrke, arbetsgivare, hur lång restid de accepterar, hur mycket de accepterar att behöva resa i tjänsten, hur långa arbetstiderna är, om arbetstiden är flexibel för arbetsgivaren eller arbetstagaren, etc. Därigenom får männen högre lön. Om sådana löneskillnader, där den som producerar mer, såsom marknaden värderar det, får högre lön, skriver Björk:

Här är det inte meriter som bedöms enligt en objektiv måttstock som råkar utfalla till en könlös mans fördel, här är det en större produktivitet som även den råkar utfalla till en könlös mans fördel, och tynga hans pung med en högre lön. Vad som får den äran att räknas som produktivitet har naturligtvis inte med kön att göra. Att vi lever i ett patriarkat påverkar varje människas syn på världen – den feministiska synen är ju bara möjlig som en reaktion på detta – och i denna patriarkala syn ingår bland annat att pojkar och män får förväntningar på att de självklart har rätt till vissa fördelar gentemot kvinnor, vilket de ju också har som grupp betraktat. Män i en patriarkal demokrati uppfattar dock inte att dessa fördelar ges dem eftersom de är män, utan de uppfattar systemet som rättvist och de anser att den plats som de själva besitter tillkommer dem för att de är objektivt kompetenta. Detta gör att män upplever även små inskränkningar av de egna fördelarna som ytterst hotfulla.” (s 162)

Män och kvinnor, som satsar lika hårt på att tjäna pengar, får i genomsnitt samma inkomst. Vari består privilegiet?

Skillnaderna är att en kvinna kan välja att arbeta för egen försörjning och leva ensam, att heltidsarbeta och ha familj, att arbeta deltid med något hon tycker är kul och låta hennes man betala större delen av utgifterna, eller att inte lönearbeta alls, utan ta hand om hem och barn istället och låta mannen betala räkningarna. Mannen kan också välja att arbeta för egen försörjning och leva ensam, eller att heltidsarbeta och antagligen ha familj, men de övriga två alternativen är i praktiken inte tillgängliga, eftersom det är så sällsynt med kvinnor som är intresserade av att arbeta för att försörja en relativt hemmavarande partner.

Det är kvinnornas extra alternativ, som gör att de inte i samma utsträckning väljer att satsa på sin inkomst, de behöver inte göra det. Är det ett privilegium för männen att inte ha samma tillgång till sådana alternativ?

Och detta med att mannen är könlös, medan kvinnan är ett kön? Alltså, feminister kräver att kvinnor skall ha en massa olika privilegier i egenskap av att de är kvinnor, vilket betonar kvinnornas kön, det görs till en fråga om kön, men männen gör inte anspråk på att de skall ha privilegier i egenskap av kön, de gör anspråk på att få betalt i enlighet med vad de förtjänat. Det kan man ju onekligen se som att mannens kön inte betonas på samma sätt. Den underliggande assymmetrin skulle kunna brytas på två sätt, antingen maskulinister som kräver att män skall ha privilegier i egenskap av sitt kön, eller också att feminister slutar kräva att kvinnor skall ha privilegier i egenskap av sitt kön. Jag misstänker att Björk inte skulle tycka om någondera av de alternativen.

Björk intresserar sig i boken mer för andelen kvinnliga professorer än för löneskillnaderna, och här finns inte marknaden att använda som facit. Inom akademin finns större utrymme för att göra godtyckliga bedömningar, utan att universitetet går i konkurs. Men forskningen har ändå ett okönat ideal, där målet är att producera en gemensam kunskapsmassa, som är större och har en högre grad av korrekthet, än vad någon enskild part hade kunnat åstadkomma. De idealen är inte i sig manliga, de är anpassade till att tjäna ett syfte. När dessa ideal avfärdas som ”manliga”, och ersätts med ”kvinnliga” alternativ, där man godtyckligt hävdar som sant sådant man vill skall vara sant, så har man inte ersatt manligt med kvinnligt, utan vetenskapligt med pseudovetenskapligt. När någon republikan påstår att kvinnor har en biologisk mekanism som gör att de inte kan bli gravida av en riktig våldtäkt, eller att evolutionsteorin är likvärdig med skapelseteorin, eller att det inte finns några negativa hälsoeffekter av att äta mycket socker, så är det fullt jämförbart med när någon genusvetare hävdar att det inte finns biologiska skillnader mellan könen, eller att bara männen utövar partnervåld; det är ideologiskt driven pseudovetenskap istället för vetenskap; men jag har svårt att se att ett dylikt sätt att förhålla sig till saklighet skulle vara kvinnligt, och om det är det, skulle det vara en kvinnlighet som vi bör hålla utanför vetenskapen och akademin. Det finns ingen orsak att lägga skattepengar på sådan pseudovetenskaplig kvinnlighet, om det nu är kvinnlighet som sådant skall benämnas som.

Har ”problemet” i följande citat sitt ursprung i genetiskt programmerade instinkter, eller är det en socialiserad könsroll, som Björk verkar vilja göra gällande? ”[Simone de Beauvoir] lokaliserade ett hot mot sin vilja i sin egen kropp, i sina egna begär, i sin kärlek. När hon inlett sitt förhållande med Sartre skriver hon: ”Jag var tvungen att acceptera ett faktum som jag alltsedan uppväxttiden gjort mitt bästa för att dölja: mina kroppsliga begär kunde jag inte kontrollera med viljan”. När hon förälskade sig i den amerikanske författaren Nelson Algren skrämdes hon av att hennes lycka nu låg i någon annans händer. Hon skriver till honom … ”Jag skulle ha föredragit att få behålla den under kontroll”. Kärlek hotar henne: ”Det är därför kärlek skrämmer mig; den gör mig tämligen fånig”. Kvinnan som försöker låta bli att bli kvinna, då detta kön är att vara det Andra, vill fly kroppen, blir stressad av att ha sitt inre ockuperat. Den feminitet som Beauvoir avvisar besitter hennes egen kropp, hennes egen sexualitet. Vi kan bara beklaga att en kvinna som vill fly kvinnligheten såsom den föreskrevs i Frankrike under mitten av [1900-talet] tvingas göra uppror mot en stor del av det som blivit hennes jag. Vi kan naturligtvis fråga oss om det var värt priset, men vi kan också se att detta var en handling som för Beauvoir var nödvändig: det var enbart med den medvetna viljan hon kunde fly sin föreskrivna kvinnoroll.” (s 208)

En rättighet medför en skyldighet, en frihet innebär en annan ofrihet. Någons rättighet är någon annans skyldighet. Min rättighet att inte bli slagen på käften medför din skyldighet att inte slå mig på käften. Att jag är fri att inte bli slagen på käften, innebär en inskränkning i din frihet, du är inte tillåten att slå mig på käften, du är i det avseendet ofri. Är vi jämlika, så att alla sådana rättigheterna gäller för alla människor, måste rätten att inte bli slagen på käften medföra en universell skyldighet att inte slå andra på käften.

Frihet från andras förväntningar på vem du antagligen är, frihet från att andra har preferenser för hur du skall vara för att vilja umgås med dig, eller älska dig, frihet från statistiska skillnader mellan hur andra män och kvinnor beter sig – sådana friheter skulle medföra sig skyldigheter av motbjudande slag, skyldighet att inte ha förväntningar på vem någon annan kan tänkas vara, skyldighet att inte ha preferenser om vilken sort person du vill umgås med, eller som du vill älska, skyldighet att uppföra dig på ett sådant sätt så att statistiska skillnader undviks. Är frihet från andras förväntningar värd ofriheten att inte få ha förväntningar? Jag säger kraftfullt nej.

Jag gör istället anspråk på friheten att bilda mig uppfattningar av hur andra människor är, friheten att själv avgöra hur roligt det är att umgås med olika människor, vem jag älskar, och att bete mig könsstereotypt om det är vad jag vill. Sådan frihet medföra skyldigheter, ofriheter, som att man får finna sig i att andra människor kan ha förväntningar om vem man är, man får finna sig i att andra kan tycka att man är tråkig att umgås med, man får finna sig i om man inte blir älskad av en annan person, det är vederbörandes rätt, man får finna sig i att andra människor beter sig könsstereotypt om det är vad de känner för.

Om svarta människor en gång var slavar, som i Amerika, eller inte hade rösträtt, som i Sydafrika, var det möjligt att hänvisa till en humanistisk uppfattning om vad människan egentligen är – född fri och jämlik – för att se slaveriet eller apartheid som förtryck av en sann mänsklig natur. Men att alla människor är födda fria och lika är egentligen inte en absolut sanning, utan det är en överenskommelse som vi människor har fattat om vad det är/ska vara att vara människa. Det ligger inte i människans natur att vara född fri och jämlik – men det ligger i vår sociala uppfattning om vad en människa är, det ligger i vår definition av människa. Om vi tror på en sådan humanistisk uppfattning om vad människan är, så kallar vi brott mot denna uppfattning för förtryck – ett förtryck som egentligen riktar sig mot en mänsklig konvention, en mänsklig definition av människan. Om kvinnor idag tvingas bli kvinnliga – och män manliga – borde vi alltså kunna motsätta oss detta förtryck genom att hänvisa till samma humanistiska överenskommelse: alla människor är födda fria och jämlika. … Men om jag säger att människor inte borde behöva leva sina liv efter könsmanus, efter för-tryckta liv, säger jag då inte att det finns en sann människas natur, som nu är förtryckt? Att det är mer sant mänskligt att inte bli placerad efter kön än att bli det? Använder jag inte en historisk förståelse av begreppet förtryck som förtryck av någonting? Nej, jag säger bara att det är en bra humanistisk konvention att vi är födda jämlika, och att vi bör leva därefter. … Det jag säger är att den jag blir, blir jag bara i ett samhälle som på olika sätt har bildat sig en åsikt om vem jag bör bli. Och att det jag önskar är att vi skulle slippa bli kvinnor.” (s 233)

Det ingår naturligtvis inte i definitionen av människa att vara född fri och jämlik – även om en människa skulle vara förtryckt är vederbörande fortfarande en människa – konventionen gäller hur ett bra samhälle är beskaffat, vad som är rätt och fel. I ett bra samhälle är människor fria och jämlika.

Björk gör anspråk på att kvinnor (och män) skall ha frihet från andras förväntningar om hur könen är beskaffade, från åsikter om hur de bör vara. Men hon glömmer acceptera de matchande skyldigheterna, ofriheten att inte få ha förväntningar på andra, att inte få ha åsikter om hur andra bör vara. Har hon inte insett att någons rättighet medför någons skyldighet? Tror hon att frihet är ett okomplicerat begrepp, något som är absolut, att alla kan vara helt fria?

Avslutning

Ninnis slutsats, som jag instämmer i: ”Det finns inget, absolut inget, stöd för feministiska teorier i Under det rosa täcket. Tillskillnad från de faktiska strukturer som Pär Ströms bok Mansförbjudet lyfter fram, så är detta en skev bild där feminister behöver ta bort skärvan ur ögat för att se världen ur ett mer balanserat perspektiv. Det är under all kritik att en bok av denna klass används som kurslitteratur på universitetsnivå.”

För övrigt …

… är Nina Björk aktuell med en ny bok, Lyckliga i alla sina dagar, och därmed omnämnd i tidningarna.

Men vad gäller feminismen så har den liksom Nina Björk blivit medelålders. När ”Under det rosa täcket” redan för 16 år sedan pläderade för egensinniga kvinnor långt från rådande genusdiktat, så har författaren numera snarast förlorat sitt jag. Det skedde vid kärlekshistorien med det första egna barnet. Den reservationslösa, den oundvikliga – och således även jagupplösande. ”Och ja, jag föll. I kärlek. Till kärlek. Jag föll då från gränsen mellan mig och den andra, föll från de där linjerna mellan ’jag gör det här för min skull’ och ’jag gör det här för din skull’.” http://www.svd.se/kultur/litteratur/rosa-tacke-blev-rod-kollektivism_7510116.svd

Hon vill något helt annat: ”Vidgandet av det som sker, som kan ske, mellan ett barn och en förälder” till hela samhället, till politiken. Den Nina Björk som ville befria individen från den traditionella familjen i Under det rosa täcket vill nu göra om hela samhället till en storfamilj. Hon antyder också att det är erfarenheten att få barn som har gjort henne till, tja, vad? Hon värjer sig mot etiketter som ”konservativ, nostalgisk, bakåtsträvande”, men jag har sällan läst en mer välformulerad och uppfinningsrik konservativ kritik av det urbana, kommersiella, moderna.” http://www.expressen.se/kultur/nina-bjork-lyckliga-i-alla-sina-dagar/

”– ”Under det rosa täcket”, min debut, är den av mina böcker som jag står längst ifrån i dag. Den har blivit omhändertagen av så många andra. Den har växt upp och existerar liksom oberoende av mig. Det känns inte som om jag behöver ta hand om den.

– Jag blev helt identifierad med den feministiska rörelsen genom den där boken, och det har jag inget emot. Mitt yrkesliv är så extremt förknippat med att jag är feminist. ”Varför skriver du inte om det längre?”, kan folk fråga mig, särskilt de som har läst den senaste boken. Det är för att de förväntar sig att det ska vara min huvudingång i ämnet. Men läser man boken så ser man ju att det står jättemycket om det i den. Det är ju en blick som jag har, som jag aldrig kan ta bort.” http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/nina-bjork-pristagare-/

http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/nina-bjork-jag-kan-inte-leva-som-jag-lar

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1040054-elin-grelsson-almestad-rosa-tacke-som-tal-att-luftas

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/nina-bjork-lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-varde

Annonser

Written by bittergubben

27 januari, 2013 at 19:24

Göteborgs-Posten kallar manshat för frispråkighet

with 3 comments

GP har på sistone haft ett antal artiklar där man diskuterar näthat. Visst finns det ett sådant näthat, men på GP är man som på så många andra tidningar likgiltiga dels mot legitim kritik mot feminismen – och det finns mycket sådan kritik – och i synnerhet är man likgiltig mot hatarna bland feministerna. I dag har man en positiv artikel om Joanna Rytel.

Din frispråkiga konst har gett dig hatiska fiender på nätet. Hur hanterar du det?

– Jag och Gudrun Schyman står omnämnda i Breiviks manifest. På nätet hatas jag för att jag är feminist, främst av nassar. Jag vet att de som skriver på hatsajterna är idioter. Ändå kan jag bli lite smickrad. Deras hat är ett kvitto på att jag gjort något bra.” http://www.gp.se/kulturnoje/1.1232539-rytel-utforskar-dubbelmoralen

Man nämner över huvudtagen inte hennes rasism och manshat. Såvida inte ”frispråkig konst” skall förstås som en eufemism för manshat?

I en tidigare artikel skrev Rytel om sitt ”vita manshat” och att: ”Jag tänker aldrig föda en vit man, så det så. Man vill ju inte utsätta andra tjejer för samma obehag i framtiden eller begränsa deras sexliv.” http://www.aftonbladet.se/debatt/article10448146.ab

Vilket hon följde upp på newsmill med: ”… jag kan tänka mig att föda en vit man fast jag påstod motsatsen i en artikelserie i Aftonbladet om svenska män men vem skulle börja tänka till om jag inte sagt så, alltså vad som är fel med vita män. För på den tiden fattade man inte konsekvenserna av gubbslem och att dom fanns överallt. Till och med ens farsa var ett gubblsem kom man på efter den artikeln.” http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/28/d-rf-r-r-allt-till-tet-i-konsten

Tycker GP att det är ok att beskriva manshat som att man har gjort någonting bra? Att den grova sexism och rasism som Rytel står för är någonting rumsrent och bra? Ja, tydligen tycker GP det.

Written by bittergubben

21 januari, 2013 at 16:33

Dokument inifrån: Ingen riktig våldtäkt

with 11 comments

I programmet ”Ingen riktig våldtäkt” som visades i maj (och oktober) förra året, diskuteras ett fall där en flicka gått på en fest, blivit full och gått med på att ha sex med tre jämnåriga killar, inledningsvis för att hon var kär i en av killarna. Trots att hon egentligen inte alls kände för det, så gick hon alltså ändå med på att ha sex. Efteråt har hon ångest, och när hon som resultat av det hela blir betraktad som slampa av övriga i skolan – killarna sprider bilder på henne som de har tagit under sexet – så har det ännu större påverkan på hur hon mår. Programmet kan man till den 10 maj 2013 se på: http://www.svtplay.se/video/99801/ingen-riktig-valdtakt

I dramatiseringen av sexet, med pålagd hemskhetsmusik, så har hon ett något skräckslaget utseende, men det anges att det av bilderna som killarna tagit inte framgår att något var fel, vilket innebär att man antigen inte kan se hennes ansikte på någon av de bilderna, eller också så har hon ett annat ansiktsuttryck. Om det bara var bilder där hennes ansikte inte syns skulle det vara suspekt, och antagligen blivit omnämnt i programmet, så jag antar att ansiktet syns och att hon hade ett annat ansiktsuttryck. Även om de inte säger något om hur bilderna är i programmet, så säger de i den allmänna diskussionen att flickor kan le på sådana bilder, trots att det skulle vara fråga om våldtäkter. Det har ju en viss betydelse för hur man bedömer handlingen. Om en flicka ser skräckslagen ut skulle det vara ett icke-verbalt nej, men om en flicka leendes går med på sex, utan att ha varit utsatt för något tvång, blir det väldigt mysko att prata om våldtäkt.

Den situation som beskrivs i dokument inifrån kan kallas för empatilöst sex, egoistiskt sex, ensidigt sex. Sara hävdar att de var hårdhänta, höll i hennes handleder, pressade ner henne, spottade på henne, att hon spydde och började blöda. Ingen hollywoodromans precis. Men det är inte våldtäkt bara för att det är dåligt, empatilöst fyllesex. Hon ville bli accepterad som en i gänget, och trodde tydligen att bästa sättet att åstadkomma det var att låta killarna göra vad de ville. Om festen: ”Jag fick träffa alla som jag hade sett upp till, och jag kände att jag var liksom en i gänget.” Om varför hon lät killarna ha gruppsex med henne: ”jag var ju ganska ny i det där gänget så då ville man ju inte ja uppfattas som feg eller så … jag visste ju inte hur det var kanske så där det gick till på fester jag visste inte liksom” / ”man var ju rädd för liksom om vad de skulle tänka om mig om jag skrek eller sa ifrån för jag ville ju i början, med den ena killen då, jag ville ju inte att han skulle tycka att jag var konstig som sa, som inte ville, eller så”. Tvärtom skulle alla förvänta sig att en tjej skulle säga nej till gruppsex. Om hon anser att hon är tvingad att agera efter folks förväntningar, och vad folk tycker att hon borde göra, skulle hon varit ”tvungen” att vägra gruppsex.

I reportaget beskrivs det dock som tvång, först då med motiveringar som att hon var rädd att bli uppfattad som konstig om hon sagt nej till gruppsex. Senare i programmet hävdar de att hon hade en panikreaktion, ”frozen freight”.

Panikreaktioner: Fight, flight, freeze och please

Ett våldtäktsoffer behöver inte reagera med ”flight or fight”, utan kan även reagera med ”freeze”, att spela död och inte göra något motstånd mot väldtäkten. I programmet hävdas specifikt att det är vad som har hänt.

För det första, för att påståendet ska ha någon relevans i det här fallet, får vi expandera det till att säga något i stil med att kvinnor kan reagera så när de känner sig sexuellt otrygga eller känner sig hotade på annat sätt, inte bara prata om det som en våldtäktsreaktion.

För det andra sägs det ingenting i historien om att hon skulle haft en sådan reaktion, att hon skulle varit stelfrusen av skräck, stängt av kroppen, eller varit oförmögen att röra sig. Hennes beskrivning är ju istället att hon var rädd för att de skulle tycka att hon var konstig om hon inte gick med på gruppsex. Alltså att hennes prioritet var att bli accepterad i gruppen.

För det tredje så missar de det fjärde panikbeteendet att svara med när man känner sig hotad, ”please”, d.v.s. att vara till lags. Beaktar vi denna respons skulle man förstå varför en flicka skulle kunna le på bilder där hon anser sig ha blivit våldtagen. Feminister brukar beskriva det bara i termer av att hon är stel av skräck och liknande, men om hon istället leendes strävar efter att vara till lags, är det en helt annan respons. Hennes beskrivning av vad hon kände handlar inte om rädsla om vad de kommer göra med henne om hon säger nej, utan vad de kommer tycka och tänka om henne om hon säger nej. Hon vill vara dem till lags, hon vill bli accepterad i gänget, alltså mer ”please” än ”freeze”, om man nu skall tolka det som en panikreaktion i här fallet, viket är diskutabelt. Om man pratar om panikreaktionen ”please”, skulle det måhända vara relevant för när det finns bilder där kvinnan ler men anser sig ha blivit våldtagen?

Alltså, min tolkning är att killarna stöter på henne, tar initiativ till sex, hon vill bli accepterad och uppskattad, och går därför med på att ha gruppsex, i den omdömeslösa tron att det ger högst chans att bli accepterad i gruppen. Eventuellt med panikbeteendet ”please”, även om det inte sägs något om att hon skulle reagerat så. Hon har gått med på att ha sex, utan att bli utsatt för något tvång. Det är inte våldtäkt.

Vad är en våldtäkt?

Om någon frivilligt väljer att ha sex, går med på att ha sex, så är det inte en våldtäkt. Våldtäkt innebär att någon tvingas till sex. Att personen som går med på att ha sex egentligen inte känner för att ha sex räcker inte för att det skall vara en våldtäkt.

Det är inte en syn på våldtäkt som programmakarna delar. Ulrika Rogland, åklagare specialiserad på sexuella övergrepp, säger i programmet: ”… det är viktigt att veta att så fort någon gör någonting mot dig, sexuellt, som du inte ville, och personen visste att du inte ville, då är det ett brott.” Varpå speakerrösten instämmer med att konstata att det Sara beskriver ÄR en våldtäkt.

Sådana definitioner på våldtäkt, som utgår från om personen ville snarare än om personen gick med på det, är vanliga bland feminister. Det är orimligt. Jag tror det är ganska vanligt förekommande att den ena parten är sugen, den andra har egentligen inte lust men ställer upp för sin partner. Detta skulle alltså enligt programmet, och åklagare Rogland, vara brottsligt. Den som har sex med en partner som bara ställer upp, utan att ha lust, skulle vara kriminell. Hur många hundratusentals svenska kvinnor är det som begått sådana handlingar att de, vid en sådan syn på vad som är våldtäkt, borde dömas till ett par års fängelse om det kom till myndigheternas kännedom? För med sådana extremt breda våldtäktsdefinitioner är det inte bara väldigt många män, utan även väldigt många kvinnor, som är våldtäktsförövare.

Feministernas budskap

Feminister brukar vara väldigt tydliga, det är aldrig någonting fel på tjejens agerande. Hon skall ha rätt att göra som hon vill, tydligen inklusive att gå med på att ha sex, utan att ”bli våldtagen”. Där ”bli våldtagen” innebär att han har sex med henne trots att hon inte känner för det. Alltså, om hon inte känner för att ha sex, så är det hennes rättighet att killen inte har sex med henne, även om hon går med på att ha sex. Att hon går med på det räknas liksom inte, eftersom hon egentligen inte ville, det är hennes känslor som räknas, inte vad hon väljer att gå med på. Att om hon gjort motstånd skulle det bara lett till att förövaren skulle använt ”mer våld” för att genomföra ”våldtäkten”, det anses därmed irrelevant att hon inte gör något motstånd alls, utan går med på det. Tjejer får alltså höra att de inte bara inte har något ansvar, de har inte ens någon egen agens. Det spelar ingen roll om hon går med på sex, inte går med på det, gör motstånd, eller kämpar emot bäst hon kan. Enligt mig är det kränkande mot tjejer att framställa dem som så fullständigt oförmögna till egen agens.

Om en tjej har fått ett sådant budskap, kommer hon då att säga nej? Om hon får lära sig att hon inte har någon egen agens, att det bara är killen som agerar, att det ändå inte har någon betydelse vad hon säger och gör? Det vore bättre att berätta för henne att hon har agens, att vad hon säger och gör i en sådan situation har rätt stor sannolikhet att påverka, både vad som händer för stunden och hur det betraktas juridiskt.

Budskapet till killar blir inte så mycket bättre. I sin strävan att alltid framställa killen som monster och flickan som offer, så beskrivs det som att flickan haft ett helt skräckslaget ansiktsuttryck, som att hon tvingats till sex, som att hon varit antingen helt stel i kroppen eller helt lealös. Utifrån sympatier mot flickan föredrar många feminister att beskriva en annan situation, som avviker från och är inkompatibel med det som är känt om händelsen. Så om killen som läst det stöter på en tjej och hon går med på sex, helt utan skräckslagna ansiktsuttryck, avstängd kropp, eller att något tvång är inblandat, gör inte han någon koppling. Vad tjänar det till att ännu en gång säga åt honom att det är fel att våldta (ett budskap han säkerligen redan bombarderats med), när det beteende ni vill förhindra inte är en våldtäkt?

Kritiken borde istället gälla respektlöst sex, där man har sex med någon man inte bryr sig om, eller rent av föraktar. Det är ju föraktet och avsaknaden av acceptans som är det egentliga problemet i den här historien – hon går med på gruppsex för att hon vill bli accepterad, men killarna föraktar henne för att hon går med på det. Det är det föraktet, från killarna och från omgivningen, som egentligen orsakar känslomässiga problem för henne, inte sexet som sådant, även om sexet leder till en större känslomässig exponering för föraktet. Hade killarna istället accepterat henne, brytt sig om henne, och hon blivit en i gänget, skulle programmet aldrig gjorts. Hade de brytt sig så skulle de förvisso inte haft sex med henne på det sätt som beskrivs, men även om sexet hade utförts utan hårdhänthet och spottande, även om det rent av varit njutbart för henne, så skulle det knappt förändrat någonting, eftersom det som gör ont för henne är förkastandet från gruppen och omgivningens förakt, att hon betraktas som slampa.

Om någon anser att sådant respektlöst sex, där den initiativtagande parten föraktar den andre, bör kriminaliseras, så skulle det kunna diskuteras, även om det skulle vara besvärligt att formulera vettiga gränsdragningar. Måhända i kombination med inte-vill kriteriet, så att det blir olagligt att pressa till sex någon vars känslor man inte bryr sig om?

Men vill du förbjuda får du åtminstone ha ärligheten att sakligt benämna det som du vill förbjuda, inte bara helt oärligt kalla allting för våldtäkt. Vilket är min egentliga poäng med det här inlägget, det som jag vill ha sagt. Den osaklighet och oärlighet, som feminister marinerar debatten i, tycker jag är vedervärdig. Jag skulle även vilja se lite ärlighet hos dem som moraliserar mot gruppsex, BDSM, prostitution, etc. Att låtsas att man är för människors sexuella frihet och sedan klassificera nästan alla instanser av de former av sex man inte tycker om som våldtäkt, det kan jag inte respektera.

PS. I programmet deltar docent Lotti Helström, överläkare och chef vid Södersjukhusets Akutmottagning för Våldtagna Kvinnor (AVK), som i andra ärenden misstänkts för att skriva felaktiga intyg om skador i underlivet: ”Rättsläkaren Martina Olsson Frisk … är mycket kritisk till de intyg hon sett från Lotti Helström och menar att Helström inte skiljer på objektiva skador och patientens beskrivning av sina känslor. ”De intyg jag sett därifrån har varit katastrofala”, säger Martina Olsson Frisk.” http://genusnytt.wordpress.com/2011/07/14/misstanke-om-falska-valdtaktsintyg/, http://maukonen.files.wordpress.com/2011/07/20110714_nyheter_10_10.pdf DS.

PS2. Ulrika Rogland var den synnerligen oprofessionella åklagaren vid det så kallade BDSM målet. En 16-årig flicka ljög ihop en historia om kidnappning och våldtäkt, för att hemlighålla det BDSM äventyr som hon haft under en helg. En man satt inspärrad i 19 dagar trots att han hade alibi och det fanns gott om bevis som vederlade flickans version, och en annan man häktades och åtalades, trots att hans version stöddes av bevisen, hennes vederlades, och det stod klart att samtycke förelegat. Rogland underlät däremot att vidta några som helst åtgärder angående det brott som faktiskt begåtts, falsk tillvitelse. http://samtycke.nu/2011/11/12/bdsm-malet-jakt-pa-kidnappare-och-valdtaktsman/ DS.

PS3. Om Mediabruket, som producerat filmen: ”Mediabruket grundades år 2009 med ambitionen att bli Sveriges ledande produktionsbolag inom faktabaserad television. Idag producerar vi timtals av intelligent, utmanande och lättillgänglig television. För tv-bolag och företag räcker det att komma till oss. Vi tar hand om hela produktionen, från idé till leverans, och arbetar genomgående för att din vision ska bli verklighet.”. http://mediabruket.se/?page=information—det%20du-behover-veta&pid=3

Anmärkningsvärt är att Mediabruket används för att komma runt reglerna mot sponsring inom Sveriges Television. När Tillväxtverket ville göra ett program om kvinnligt företagande, dåvarande näringsminister Maud Olofssons älsklingsfråga, tog man omvägen över Mediabruket: ”… Tillväxtverket har lagt 800 000 kr man fick direkt från regeringen på en tv-serie som sändes i Sverige Television. Denna ”sponsring” i oberoende public service är möjlig eftersom man går en omväg och inte betalar direkt till Utbildningsradion, som stod för sändningarna.”. Jag undrar om public-service uppdraget för Sveriges Television är kompatibelt med samproduktioner där partnern ”arbetar genomgående för att [deras sponsors] vision ska bli verklighet”? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5234958, http://genusnytt.wordpress.com/2012/08/06/tillvaxtverket-myglade-in-tv-program-om-kvinnligt-foretagande/ DS.

Written by bittergubben

5 januari, 2013 at 13:11