Nina Björk och bejakade könsskillnader

Ingen har väl missat debatten mellan dansken Dennis Nørmark, som kritiserar ”nyfeminismen”, och Nina Björk, som står för just sådan ”nyfeministisk” könsskillnadsfobi? Det är mycket dumheter i Björks inlägg, jag tänker nöja mig med en delmängd.

Tre inställningar till könsroller

Till att börja med, notera att Nørmark verkar använda ordet bejaka i betydelsen acceptera, vara ok med att det finns skillnader mellan könen, inte att det är något som skall påtvingas människor: ”Jag tror därför att framtidens jämställdhet kommer att handla om att acceptera denna skillnad och förstå hur en balans kan gagna samhället som helhet. … Men det kräver att vi bejakar skillnaderna och kan göra plats för dem.” / ”I Danmark är det okej att tänka att det finns en grundläggande könsskillnad och att den gagnar bägge könen. Jag uppfattar det som att de flesta här anser att man bör tala ideellt om jämställdhet. Inte förargat, ilsket och utan förståelse för hur den andra parten konstruerar sig och betraktar världen, men med förståelse och sympati för den mångfaldhet det innebär med två olika kön. Jag tror att vi i Danmark är på väg dit. Bejakandet av skillnaden och en konstruktiv dialog om den.”

Tre positioner som är relevanta i debatten:

• Normen skall vara att det inte får finnas statistiska skillnader mellan könen, folk måste bete sig på ett sådant sätt att detta uppfylls. Det är omoraliskt att bete sig på ett könsstereotypt sätt.
• Folk ska vara fria att göra vad de vill (inom ramen för vad som är etiskt ok), det finns dock skillnader mellan män och kvinnor som ger lite olika beteenden. För den som bryr sig vad andra tycker, alltså de flesta, fungerar andras ogillande och uppskattande som socialt straff och belöningar, men det är en del av dessa andra människors frihet att de har rätt till sina preferenser.
• Ideologiskt fastslagna könsroller, människor skall utifrån deras kön bete sig på vissa vis. Det är omoraliskt att inte bete sig i enlighet med de ideologiskt fastslagna delarna av könsrollerna.

Björk och ”nyfeminismen” står för den första positionen, medan jämställdismen och, får jag intryck av, Nørmark, står för den andra. Men Björk verkar tycka att det enda alternativet till den första är den tredje, och bemöter den istället för att bemöta Nørmark.

En feminist må invända att punkt ett egentligen borde handla om frihet, att om människor befrias från förväntningarna om könsskillnader så skulle könsskillnaderna försvinna. Men det är ett helt absurt antagande som kraftfullt motbevisats gång på gång, det finns biologiska skillnader mellan könen. Att en del feminister förnekar biologin handlar just om att de vill kunna kräva eliminering av könsskillnader och låtsas att det handlar om frihet. Och här syns vad som är viktigt för dem, människors frihet eller avsaknaden av könsskillnader? Hade de varit för frihet, hade de accepterat frihetens konsekvenser, men de väljer kampen mot könsskillnader, och ljuger för att kunna låtsas att det handlar om frihet.

Och ja, alternativ två och tre är fundamentalt olika. Om de normativa könsrollerna och vad människor uppskattar hos andra råkar vara samma sak, ser det visserligen ungefär likadant ut vad gäller könens beteenden, men likväl är skillnaden fundamental: Är det en fråga om att anpassa sig till vad som uppskattas av människor vars åsikter man bryr sig om, och det t.ex. ses som ok med subkulturer med olika normer, eller är det en fråga om ideologiskt drivna teser om hur människor skall vara, där A vill diktera hur främlingen B lever sitt liv? Och här tycker inte jag det spelar någon roll om den som moraliserar och vill diktera hur främlingar skall leva sina liv, varierar moraliserandet utifrån främlingarnas kön. Om det är fel att diktera att män skall arbeta och kvinnor stanna hemma och ta hand om barnen, är det också fel att diktera en annan arbetsfördelning. I denna mening är det alternativ ett och tre som är likadana, de bara varierar vilka normer de vill påtvinga resten av folket.

Vilka könsskillnader skall bejakas/accepteras?

Björk: ”Samtidigt säger Nørmark sig tro på jämställdhet; en jämställdhet som bejakar skillnaderna mellan könen. Hur ser en sådan jämställdhet ut i praktiken? Vilka skillnader är det som ska bejakas? I Sverige tjänar i dag kvinnor mindre än män för samma arbete; de äger färre fastigheter, företag och mark, de har svårare att nå toppositionerna inom både privat näringsliv och universitet, de har fortfarande huvudansvar för hem och barn, de utsätts i betydligt högre grad än män för våld i nära relationer. Är detta skillnader som bör bejakas? Om inte – varför inte? Eftersom ursprunget till skillnaderna enligt Nørmark inte är intressant, kan det ju enligt honom inte vara de eventuellt naturliga skillnaderna som bör bejakas och de kulturellt skapade som inte bör bejakas. Så enligt vilka kriterier skiljer man i ett samhälle den könsskillnad som bör bejakas från den som inte bör bejakas?”

Hennes beskrivning av skillnader innehåller flera direkta felaktigheter. Kvinnor har inte lägre lön för samma arbete, skillnaden är att de inte prioriterar inkomst lika högt som männen, utan prioriterar annat. Hon påstår att kvinnor har svårare att göra karriär, men det är egentligen en fråga om en skillnad i benägenhet att satsa på karriär, det finns rentav en hel del som tyder på att kvinnor har lättare att göra karriär. Det blir barockt när hon vill eliminera skillnader mellan könen men vägrar beskriva dem som de är, utan istället väljer skruvade och felaktiga påståenden för att kunna framställa kvinnor som offer; det agerandet från hennes sida är ju i allra högsta grad könat! Om hon vill avskaffa att människor bedöms utifrån sitt kön, kan hon väl börja med kvinnan i spegeln, och säga åt henne att sluta värdera problem och frågeställningar utifrån könen på de inblandade!

Men till den egentliga frågan, vilka könsskillnader är ok? Saken är den, att det är få frågor där könet är relevant att beakta, för det mesta skall vi uppmuntra det positiva och vara emot det negativa, och detta oberoende av parternas kön, eller hur statistiken för könen ser ut i frågan. Vi skall vara positiva till att människor är produktiva, lär sig mycket i skolan, har hög social kompetens, o.s.v., och detta oavsett deras kön. Vi skall vara negativa till partnervåld, missbruk och självmord, etc., oavsett de inblandades kön.

Vad skulle det innebära att se skillnaderna som det egentliga problemet? Att fler män skall utsättas för partnervåld? Eller bara att fall av partnervåld mot män är mindre allvarliga än i övrigt likvärdiga fall av partnervåld mot kvinnor? Det är ju en oundviklig konsekvens av att se den påstådda könsskillnaden som problemet.

Skall vi säga, att det inte gör så mycket att en man blir utsatt för partnervåld, eftersom det huvudsakligen är män som utövar partnervåld? Eller skall vi vara emot partnervåld oavsett kön? Jag säger det senare, och när man tittar på båda könen beter sig, visar det sig att de i själva verket utövar partnervåld lika ofta, något som feminister som Björk förnekar. För att kunna upprätthålla det förnekandet är det helt nödvändigt att de värderar partnervåld mot män som någonting fånigt och irrelevant, en inställning som delvis motiveras med att det skulle vara den påstådda skillnaden i utövande av partnervåld som är det som bestämmer vilket partnervåld som är viktigt; vi skall eliminera skillnader och därför ska vi främst bry oss om det påstått vanligaste våldet. Om Björk slutade med könsskillnadsfobin och tog en sakligt titt på partnervåldet, värderade våldet som sådant istället för utifrån könen på de inblandade, skulle hon få överge sin tro på att det är så stor skillnad mellan könens beteende på det området. Den stora könsskillnaden där ligger i hur samhället ser på våldet, och i synnerhet i hur feminister ser på våldet, feminismen har mycket aktivt kämpat för att maximera könsskillnaden i hur samhället värderar partnervåld. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Skall vi säga, det är så få kvinnor som begår självmord, om fler kvinnor begick självmord skulle det vara mer lika, och därmed mer jämställt? Eller skall vi vara emot självmord oavsett kön? Om vi utvärderar åtgärder för att minska antalet självmord, skall vi då titta på kostnad och hur många som räddas, oavsett kön? Eller skall vi säga, det viktiga är att rädda dem som tillhör det kön som statistiskt sett har flest självmord, alltså att det är viktigare att förhindra en mans självmord än en kvinnas? Det skulle ju minska könsskillnaden, men för mig är det barockt. För mig är det enkelt att besvara, problemet är att människor begår självmord, könsfördelningen bland de som begår självmord är inte ett problem i sig, även om det är en intressant och användbar indikator på hur lätt eller svårt olika grupper har det.

Vi skall uppmuntra positiva, konstruktiva beteenden, och motverka negativa, dysfunktionella beteenden. Det är inte en fråga om kön.

När det gäller sådant som inte är positivt eller negativt, utan en avvägning mellan olika saker, finns inte heller någon orsak att bli upprörd över om könen har olika prioriteringar. Om männen i relativt stor utsträckning satsar på arbete och försörjning, och kvinnor i relativt stor utsträckning väljer att satsa på hälsa och relationer, så är inte skillnaden som sådant något problem.

Att säga, att mannen som satsar på karriären är dysfunktionell eller förtryckare, men kvinnan med samma beteende är en föregångare, då har man bedömt deras handlingar utifrån deras kön. Eller att säga att kvinnan som tar hand om barnen är ett offer, medan mannen som gör det är modern och frigjord? Det är en fråga om att värdera utifrån kön. Om det är bra att någon viger sitt liv åt karriären, eller att någon tar hand om barnen, är inte en fråga om könet på personen, eller hur statistiken ser ut för hur många personer av det könet som ägnar sig åt det beteendet. Att många personer av samma kön gör liknande val innebär inte att det är fel för personer av det könet att göra det valet. Sluta värdera människors val utifrån statistiken för deras kön.

Eller om män som partner föredrar kvinnor som är vackra och snälla, medan kvinnor som partner föredrar män som är kapabla och självsäkra, är det något som skall motverkas? I så fall, skall endera könet få dikterat för sig att man skall ha samma preferenser som det motsatta könet? Eller skall man mixa lite, pressa könen att mötas på mitten, så att män i större utsträckning skall efterfråga självsäkerhet och stålar, medan kvinnor inte skall kräva att hennes materiella standar skall öka eller åtminstone bibehållas, utan vara bekväm med att försörja en relativt hemmavarande partner? Det är ju sådant som könsskillnadsfobin kräver att man verkar för, för en så central könsskillnad som har så enormt genomslag kan inte accepteras. Personligen är jag klar över att det är människors fria val, vilka partnerpreferenser de har. Precis som en homosexuell skall ha rätt till sin läggning, skall de män som vill ha en vacker kvinna, och de kvinnor som vill ha en kapabel man, ha rätt till sina preferenser.

Och har vi väl accepterat den skillnaden, så följer en rimlighet för en skillnad i behandling av könen. Rimligtvis bör man uppmuntra människor att utveckla de kvaliteter som kommer att efterfrågas av dem, och det är olika för pojkar och flickor. Eftersom kvinnor i genomsnitt värderas på partnermarknaden utifrån vad män vill ha, medan männen istället värderas utifrån vad kvinnorna efterfrågar, och det finns skillnader i könens preferenser, finns det skillnader i vilka beteenden och egenskaper som bör uppmuntras hos respektive kön.

Säger man att pojkarnas värld skall expanderas, de skall kunna vara blyga och nervösa, socialt osäkra, de skall inte ha krav på sig att vara modiga, de skall inte ha sådana krav på sig som flickorna slipper undan från. Vad händer då när dessa pojkar utvärderas av framtida potentiella partners? Kvinnorna vill ha någon som är självsäker och framgångsrik, inte någon som är mesig och fjollig. Visst, man skulle istället kunna kräva lika kraftfullt även av flickona att de skall vara modiga, det är en positiv egenskap att vara modig, men det kommer ändå inte vara lika viktigt för en flicka som en pojke att vara modig. På samma sätt, även om man uppmuntrar social kompetens och fräschhet hos killar är det rimligt att i högre utsträckning uppmuntra de kvalitéerna hos flickor, eftersom män i relativt stor utsträckning värderar kvinnor utifrån det. Eller finns det några genuspedagoger som vågar sig på att driva ett borttagande av kraven på fräschhet och social kompetens för flickor? Visst, detta är så tydligt i media etc., att det inte finns något behov av ytterligare ansträngningar för att informera om det; men det är inte fel att konstatera det uppenbara. https://bittergubben.wordpress.com/2012/03/17/att-jamfora-varderingen-av-maskulint-och-feminint/

Vad gäller resten av Björks inlägg hänvisar jag till Susanna Varis genomgång: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/06/nina-bjork-svarar-dennis-normark/ och http://www.susannavaris.com/blogg/2013/06/nina-bjork-vs-dennis-normark-del-2/

Erik på Genusdebatten har också skrivit om Björks svar, men hans inlägg håller inte samma klass som Varis, se nedan. http://genusdebatten.se/sverige-vs-danmark-i-genusfragan/

Nørmark skrev: ”Om skillnaderna är biologiskt eller kulturellt betingade är i detta hänseende en fåfänglig och meningslös diskussion som bara tjänar syftet att skifta fokus från fakta: nämligen att det finns värderingar som är mer manliga än kvinnliga”. Och Björk sammanfattar detta som: ”Huruvida dessa skillnader beror på biologi eller kultur är enligt honom ointressant”. Ett utmärkt konstaterande från Nørmark, ett rimligt sammanfattande av det av Björk (jag pratar då om just den meningen som rimlig, mycket av det hon skriver, t.ex. att Nørmark skulle tycka att skillnaderna ifråga är av sådan grad att män och kvinnor är väsensskilda, är orimligt).

Erik motsätter sig Björks version, ”Hon förväxlar orden miljö och kultur. Kultur är inte en motpart till biologi (biologi skapar kultur)”, men det var ju Nørmark som valde de termerna, jag ser inte vad som skulle vara så fel med att använda dem, och frågan vilka beroenden som finns mellan biologi och kultur påverkar inte frågan om huruvida det är relevant att fråga sig i vilken mån det är könsskillnaderna inom det ena eller andra området som driver fram skillnaderna mellan könen.

Erik fortsätter, ”Hon anklagar på fullaste allvar en antropolog för att tycka kultur är ointressant (antropologi skapade kulturbegreppet)”, men det är ju inte det hon hävdar att han sagt. Det som beskrivs som ointressant är inte kultur, utan huruvida faktiska skillnader drivits fram av biologiska skillnader eller av kulturella skillnader.

Och dessa punkter följs upp med ”Det är skrattretande! Nina Björk kan inte debattera med en riktig akademiker för hon förstår ju inte vad Dennis Nørmark säger”. Nog för att det är sant att Björk inte kan debattera med en riktig akademiker, men just de två argumenten var stolpskott. Det är synd och onödigt, när man slarvar och använder argument som inte tål granskning, övertygar man inte någon, och riskerar att alienera de som inte delar ens åsikter; de ser några argument som de inser är helt fel och går vidare. Det är jobbigt och tråkigt att granska sina argument, men det är nödvändigt. Och de bra argumenten är de facto på vår sida, vi borde se till att använda dem.

Ytterligare röster:

”Jag vet inte om det egentligen finns något att bemöta som inte blivit bemött tidigare, både i det stora och det lilla. Nina Björk är romanförfattare vars verk av någon anledning upphöjts till vetenskap av genus”vetenskapen” och ingår i de ”hela bibliotek av feministisk forskning” som finns och där allt är sanning enligt feminismen. Så en författare som skriver fiktion hyllas som sanningsägare i vissa kretsar. När man läser reaktionerna så kan man ju hålla i minnet i vilka kretsar fiktion upphöjs till sanning…” http://toklandet.wordpress.com/2013/06/05/vi-gillar-inte-svensk-sexism/

”Och med tanke på hur flera framstående svenska feminister har mer eller mindre sågat alla män vid fotknölarna i debatt och kulturartiklar i svensk media och på sina bloggar de senaste åren just på grund av de är män så skulle jag vilja veta varför Nina inte anser det vara en könsfixering??? Denna könsfixering som Nina påstår inte finns bland de svenska feministerna, vad ska man kalla den då?” http://maukonen.wordpress.com/2013/06/05/svenska-feminister-ar-inte-konsfixerade/

”Avslutningsvis finner jag det en smula underligt att jämställdhet i Sverige tydligen är att vi män (ja, nu talar jag om oss som grupp) förväntas acceptera och till och med skratta åt förlöjliganden som i pjäsen Vita kränkta män och rena hån som i föreställningen SCUM samtidigt som feminister tillåter sig själva att flyga i taket över en bikinimodell hos H&M.” http://motpol.blogspot.se/2013/06/i-jamstalldhetsfragor-kanner-jag-mig.html

Under det rosa täcket

Ninni har på genusdebatten.se skrivit recensioner av ett antal feministiska böcker, som används i genusstudier, bland annat Nina Björks bok ”Under det rosa täcket”. http://genusdebatten.se/2012/12/17/under-det-rosa-tacket/

Även recenserad av signaturen genusföljaren: http://genusdebatten.se/2013/01/05/under-det-rosa-tacket-gastblogginlagg-av-genusfoljaren/

Nedan följer min recension av boken. Sidhänvisningar avser pocketversion från 2012.

Låt oss börja med att konstatera att det är en feministisk bok. Ett smakprov på hennes mansyn: ”Dessutom bör idag en kvinna som vill skydda sig själv och sin avkomma fly hemmet framför alla andra platser. … Vi får hoppas att den något sega naturen så småningom även mejslar fram hormoner som får blivande mödrar att instinktivt lämna hem och make.” (s 61) Hänvisningen till hormoner får väl i kontexten ses som sarkastisk snarare än seriös, men den unkna, feministiska manssynen hon ger uttryck för är hennes egen. Hennes argument för att män är så hemska att det generellt skulle vara bättre med ensamma mammor än sammanboende föräldrar, är partnervåld.

Hennes anti-intellektuella kunskapssyn: ”Naturen står inte att finna bortom våra uppfattningar om den. … När vi möter naturen kan vi inte förhålla oss naturligt till den. Vi bär alltid på en kulturell ryggsäck, som talar om för oss vad vi ska se och hur vi ska värdera det vi ser.” (s 57) Det finns en verklighet därute, och den kan studeras, den kan undersökas. Att det kan vara svårt, att man kan göra fel, att man kan vara blind för sådant man inte tittar efter, och att värderingar är en helt annan fråga, sådant ursäktar inte att skita i naturen, att förkasta den kunskap som producerats, och istället bara hitta på att saker och ting är så som man av politiska skäl känner för att de skall vara.

”Många människor jag pratar med … menar inte att kunskapen om att könen har vissa biologiska olikheter bör användas som argument för att kvinnor ska utföra vissa uppgifter och män andra – utan blott att det är en kunskap vi bör vara ”medvetna om”, som vi bör ”ta med i beräkningen”. Vad ska en sådan medvetenhet innebära? Om det som livmoderfeministerna kallar en ”ny biologisk kunskap” – och som sammanfaller med dagens könsroller – inte bör få några konsekvenser för hur könens roller och positioner ska se ut, så är den väl en helt ointressant ”kunskap”? Och om den ska få konsekvenser så måste väl dessa vara att bekräfta könsidentiteter? Vad ska – på ett samhälleligt plan – en medvetenhet om biologiska skillnader mellan könen användas till? Ska vi bara gå runt och säga ”tiddelipom, vi är medvetna om att män och kvinnor är biologiskt olika, men det spelar ingen roll”? Jag har svårt att se det frigörande i att jag som kvinna nödvändigtvis och naturligt sägs äga vissa kvinnliga egenskaper och därför vissa kvinnliga uppgifter att utföra i mitt liv – även om det vore möjligt att allt detta kvinnliga uppvärderades och blev ”högstatus”. Mitt konkreta liv och vara begränsas likväl.” (sidan 69, min fetstil)

Det är lite märkligt att någon som gör anspråk på att vilja befria, är så fixerad vid vad folk ska göra. Det finns biologiska könsskillnader, och om människor är fria att välja själva, gör könen således, statistiskt sett, olika val. Resulterande statistiska skillnader är inte något problem, tiddelipom. Björk ser inte friheten, hon vill ha ett ”ska”. Hon ser de möjliga positionerna som att könen ska bete sig likadant eller könen ska bete sig könsstereotypt. Men skillnaderna som följer av fria val är inte resultatet av ”ska”, utan av frihet att få uttrycka sina olikheter, att få vara sig själva, tiddelipom.

Har man det ska–komplex som Björk verkar lida av, vad skulle det hjälpa om könsrollerna avskaffades? Det skulle då vara en unisexroll för hur människor ska bete sig – om man nu tycker ”ska” – och den skulle begränsa kvinnors liv. Vilken roll skulle statistiskt sett vara mest begränsande för kvinnor, om vi nu antar att de alla lider av ska–komplexet? En kvinnokönsroll som är anpassad till kvinnor, eller en unisexroll som bara delvis är anpassad till kvinnor? För en könsöverskridande kvinna skulle unisexrollen vara mindre begränsande, men för en kvinnlig kvinna skulle kvinnorollen ha bättre passform, och det är fler kvinnor som är kvinnliga än manliga. Och de manliga kvinnorna, de lider inte av ska–komplexet, åtminstone inte alls i samma utsträckning som de kvinnliga – manliga gemenskaper är i allmänhet mer socialt tolleranta för att olika personer har olika åsikter, än Björk med hennes ska–komplex.

Vad som är begränsande för Björk är inte existensen av statistiska skillnader mellan könen, utan hennes eget ska–komplex.

Frågan för Björk är egentligen inte om könsskillnader existerar, utan om vi bör erkänna dem eller om vi bör förneka dem. Hon bryr sig inte om vad som är sakligt korrekt, hur verkligheten är beskaffad, utan bryr sig om vad som är politiskt korrekt, vad som tjänar vilka politiska mål. ”Hur stabil jämställdheten är i en lågkonjunktur och med en ny politisk enighet om att Sverige bör lämna sin folkhemstanke kan naturligtvis diskuteras, men även om – eller speciellt om – vi verkligen tror att det vi har uppnått är bestående och inte behöver försvaras, så skulle jag önska att feminismens nästa steg vore ett försök till upplösning av traditionella föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt, ett försök att se könen som ”tillhörande metafysiken”, som Julia Kristeva uttryckte det. Men nej, enligt livmoderfeministerna bör då nästa steg vara att erkänna biologiska könsskillnader.” (sidan 81)

Björk fortsätter med en analys av ”ninjafeminism”, där kvinnliga hämnare mördar män, såsom filmen Thelma och Louise. Hon döper om ninjafeminism till cynismfeminism och tar avstånd från dess lösning, att kvinnor blir våldsamma, men hon verkar dela dess premiss att kvinnor är offerkönet och män är förövarkönet.

Men i verkligheten är majoriteten av alla våldsoffer män. Kvinnor är inte offerkönet, om det är något kön som offras så är det män, kvinnor är istället det skyddade könet. De har en privilegierad rätt till både männens, och samhällets beskydd. Att kvinnor i så stor utsträckning framställs som offer, handlar just om hur stark deras rätt till skydd är, samhället ser mycket allvarligare på våld mot kvinnor än våld mot män. Detta är inte en norm som Björk vill utmana, utan tvärtom som hon använder och förstärker. Och även om män är överrepresenterade som förövare till de flesta sorters våldsbrott, beror det inte alls på att män skulle vara särskilt tillåtna att utöva våld, tvärtom döms manliga misstänkta hårdare och med lägre bevisnivå än kvinnor.

Vad gäller kvinnors status som det skyddade könet, tänker jag på Susan Faludis ofrivilligt komiska ”The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post-9/11 America”. Hon betraktar republikanska rösters svar på 9/11, med att kvinnorna är värnlösa och ska beskyddas, mot de onda terroristerna, medan det är de starka (republikanska) männen som står för beskyddet, och hur fakta förvrids för att passa den beskrivningen, t.ex. räddningen av Jessica Lynch. Hon drar paralleller till pionjärtiden, då kvinnorna sågs som värnlösa och skulle beskyddas, mot de onda indianerna, medan det var de starka amerikanska nybyggarmännen som stod för beskyddet, och hur fakta förvreds för att passa den beskrivningen. Hon tar ett exempel på en nybyggarkvinna som blev bortrövad av indianer, när de somnat så skalperade hon dem och gick hem, men historien istället kommit att skrivas som att hon blev räddad, och inte nämner hennes inte särskilt feminina skalperande av en massa indianer. Hon beskriver hur dessa grupper drar sin legitimitet från bilden av hur de är kvinnornas beskyddare. Den ofrivilliga komiken består i att hon inte ser att samma mönster passar som hand i handske för feminismen – de försvarslösa offerkvinnorna som behöver beskyddas, mot de onda männen, medan feministerna står för kampen för att rädda kvinnorna, hur fakta förvrids och väljs ut för att passa den beskrivningen, och hur feminismen använder bilden av kvinnobeskyddare för att legitimera sig. Den röda tråden här är kvinnornas skyddsvärde, hur olika parter gör anspråk på att vara kvinnornas beskyddare för att få legitimitet, och med lögner och propaganda målar upp en överdriven hotbild mot kvinnorna, som de kan göra anspråk på att skydda kvinnorna mot.

Björk följer den traditionen. Istället för att säga det uppenbara, att kvinnorna redan är det skyddade könet, och det är männen som är det offerbara könet, väljer hon att beskrivs kvinnorna som offerkönet, det drabbade könet, och männen som förövarkönet, att det manliga är att vara aggressor, att vara förövare. I sitt försök att beskriva verkligheten har hon implicit sagt någonting om hennes egen relativa värdering av könen, hur mycket viktigare hon tycker det är att skydda kvinnor än att skydda män.

”Könen [i cynismfeminismen] blir då istället namnen på två olika positioner, där kvinnlighet är synonymt med ofrihet, maktlöshet och, på grund av det mycket hårda världssynen, helt enkelt en vapenlös position – medan manlighet är frihet, makt och vapen. Helen Zahavi säger i en intervju i Tidningen Boken att ”upplevelsen av inskränkt frihet är ständigt aktuell för kvinnor. Vi låter bli att vandra ensamma om natten, slår ner blicken och undviker att reta upp män. Det vi kallar feminint beteende är rotat i rädsla”. Om kvinnlighetens rot heter rädsla och inte livmoder finns ett sätt att undkomma den; köp en pistol i stället för ett läppstift och kvinnlighet byts mot manlighet, rädsla byts mot styrka.” (s 134)

”[Bella] vägrar den roll hon i egenskap av kvinna redan sägs vara tilldelad: offrets, lammets, förlorarens. Med djungelns lag som legitim vapenlicens skaffar hon sig en pistol – och med den följer makt, följer nya mer attraktiva roller: bödelns, slaktarens, vinnarens.” (s 129)

Björk verkar flera gånger beskriva det som att den våldsutövande är i en privilegierad position, något jag finner smått surrealistiskt. Live by the sword, die by the sword. Det är livsfarligt att ha pistol. Om du blir rånad, och utan strid låter rånaren ta din plånbok/väska eller vad han nu vill ha, är det väldigt sannolikt att det inte blir mer än så, förövaren har inget intresse i att konvertera rånet till misshandel eller mord, som medför högre straffsatser. Men dra fram en pistol, eller annat vapen, så har rånaren ett starkt incitament att förekomma snarare än förekommas. Det är inte privilegierat att behöva försvara sig själv, det privilegierade är att vara berättigad till samhällets skydd, där samhället gör sitt bästa för att sätta fast och straffa förövaren. Till sådant beskydd har vita svenskar bättre tillgång än mörka invandrare, välutbildade bättre tillgång än obildade, bemedlade bättre tillgång än fattiga, och kvinnor bättre tillgång än män. Om en man slår en kvinna, är det ett allvarligt brott, även om hon slog först, men om en kvinna slår en man är det skit samma, han är antagligen en skitstövel som förtjänar det, och våldet kan kallas för självförsvar även om det var hon som slog först eller rent av även om han inte utövat något våld alls. Det är de som har starkast rätt till samhällets skydd, som i detta avseende är de privilegierade.

Män satsar statistiskt sett mer på karriären. De lägger större vikt på lönen än kvinnor, när de väljer utbildning, yrke, arbetsgivare, hur lång restid de accepterar, hur mycket de accepterar att behöva resa i tjänsten, hur långa arbetstiderna är, om arbetstiden är flexibel för arbetsgivaren eller arbetstagaren, etc. Därigenom får männen högre lön. Om sådana löneskillnader, där den som producerar mer, såsom marknaden värderar det, får högre lön, skriver Björk:

”Här är det inte meriter som bedöms enligt en objektiv måttstock som råkar utfalla till en könlös mans fördel, här är det en större produktivitet som även den råkar utfalla till en könlös mans fördel, och tynga hans pung med en högre lön. Vad som får den äran att räknas som produktivitet har naturligtvis inte med kön att göra. Att vi lever i ett patriarkat påverkar varje människas syn på världen – den feministiska synen är ju bara möjlig som en reaktion på detta – och i denna patriarkala syn ingår bland annat att pojkar och män får förväntningar på att de självklart har rätt till vissa fördelar gentemot kvinnor, vilket de ju också har som grupp betraktat. Män i en patriarkal demokrati uppfattar dock inte att dessa fördelar ges dem eftersom de är män, utan de uppfattar systemet som rättvist och de anser att den plats som de själva besitter tillkommer dem för att de är objektivt kompetenta. Detta gör att män upplever även små inskränkningar av de egna fördelarna som ytterst hotfulla.” (s 162)

Män och kvinnor, som satsar lika hårt på att tjäna pengar, får i genomsnitt samma inkomst. Vari består privilegiet?

Skillnaderna är att en kvinna kan välja att arbeta för egen försörjning och leva ensam, att heltidsarbeta och ha familj, att arbeta deltid med något hon tycker är kul och låta hennes man betala större delen av utgifterna, eller att inte lönearbeta alls, utan ta hand om hem och barn istället och låta mannen betala räkningarna. Mannen kan också välja att arbeta för egen försörjning och leva ensam, eller att heltidsarbeta och antagligen ha familj, men de övriga två alternativen är i praktiken inte tillgängliga, eftersom det är så sällsynt med kvinnor som är intresserade av att arbeta för att försörja en relativt hemmavarande partner.

Det är kvinnornas extra alternativ, som gör att de inte i samma utsträckning väljer att satsa på sin inkomst, de behöver inte göra det. Är det ett privilegium för männen att inte ha samma tillgång till sådana alternativ?

Och detta med att mannen är könlös, medan kvinnan är ett kön? Alltså, feminister kräver att kvinnor skall ha en massa olika privilegier i egenskap av att de är kvinnor, vilket betonar kvinnornas kön, det görs till en fråga om kön, men männen gör inte anspråk på att de skall ha privilegier i egenskap av kön, de gör anspråk på att få betalt i enlighet med vad de förtjänat. Det kan man ju onekligen se som att mannens kön inte betonas på samma sätt. Den underliggande assymmetrin skulle kunna brytas på två sätt, antingen maskulinister som kräver att män skall ha privilegier i egenskap av sitt kön, eller också att feminister slutar kräva att kvinnor skall ha privilegier i egenskap av sitt kön. Jag misstänker att Björk inte skulle tycka om någondera av de alternativen.

Björk intresserar sig i boken mer för andelen kvinnliga professorer än för löneskillnaderna, och här finns inte marknaden att använda som facit. Inom akademin finns större utrymme för att göra godtyckliga bedömningar, utan att universitetet går i konkurs. Men forskningen har ändå ett okönat ideal, där målet är att producera en gemensam kunskapsmassa, som är större och har en högre grad av korrekthet, än vad någon enskild part hade kunnat åstadkomma. De idealen är inte i sig manliga, de är anpassade till att tjäna ett syfte. När dessa ideal avfärdas som ”manliga”, och ersätts med ”kvinnliga” alternativ, där man godtyckligt hävdar som sant sådant man vill skall vara sant, så har man inte ersatt manligt med kvinnligt, utan vetenskapligt med pseudovetenskapligt. När någon republikan påstår att kvinnor har en biologisk mekanism som gör att de inte kan bli gravida av en riktig våldtäkt, eller att evolutionsteorin är likvärdig med skapelseteorin, eller att det inte finns några negativa hälsoeffekter av att äta mycket socker, så är det fullt jämförbart med när någon genusvetare hävdar att det inte finns biologiska skillnader mellan könen, eller att bara männen utövar partnervåld; det är ideologiskt driven pseudovetenskap istället för vetenskap; men jag har svårt att se att ett dylikt sätt att förhålla sig till saklighet skulle vara kvinnligt, och om det är det, skulle det vara en kvinnlighet som vi bör hålla utanför vetenskapen och akademin. Det finns ingen orsak att lägga skattepengar på sådan pseudovetenskaplig kvinnlighet, om det nu är kvinnlighet som sådant skall benämnas som.

Har ”problemet” i följande citat sitt ursprung i genetiskt programmerade instinkter, eller är det en socialiserad könsroll, som Björk verkar vilja göra gällande? ”[Simone de Beauvoir] lokaliserade ett hot mot sin vilja i sin egen kropp, i sina egna begär, i sin kärlek. När hon inlett sitt förhållande med Sartre skriver hon: ”Jag var tvungen att acceptera ett faktum som jag alltsedan uppväxttiden gjort mitt bästa för att dölja: mina kroppsliga begär kunde jag inte kontrollera med viljan”. När hon förälskade sig i den amerikanske författaren Nelson Algren skrämdes hon av att hennes lycka nu låg i någon annans händer. Hon skriver till honom … ”Jag skulle ha föredragit att få behålla den under kontroll”. Kärlek hotar henne: ”Det är därför kärlek skrämmer mig; den gör mig tämligen fånig”. Kvinnan som försöker låta bli att bli kvinna, då detta kön är att vara det Andra, vill fly kroppen, blir stressad av att ha sitt inre ockuperat. Den feminitet som Beauvoir avvisar besitter hennes egen kropp, hennes egen sexualitet. Vi kan bara beklaga att en kvinna som vill fly kvinnligheten såsom den föreskrevs i Frankrike under mitten av [1900-talet] tvingas göra uppror mot en stor del av det som blivit hennes jag. Vi kan naturligtvis fråga oss om det var värt priset, men vi kan också se att detta var en handling som för Beauvoir var nödvändig: det var enbart med den medvetna viljan hon kunde fly sin föreskrivna kvinnoroll.” (s 208)

En rättighet medför en skyldighet, en frihet innebär en annan ofrihet. Någons rättighet är någon annans skyldighet. Min rättighet att inte bli slagen på käften medför din skyldighet att inte slå mig på käften. Att jag är fri att inte bli slagen på käften, innebär en inskränkning i din frihet, du är inte tillåten att slå mig på käften, du är i det avseendet ofri. Är vi jämlika, så att alla sådana rättigheterna gäller för alla människor, måste rätten att inte bli slagen på käften medföra en universell skyldighet att inte slå andra på käften.

Frihet från andras förväntningar på vem du antagligen är, frihet från att andra har preferenser för hur du skall vara för att vilja umgås med dig, eller älska dig, frihet från statistiska skillnader mellan hur andra män och kvinnor beter sig – sådana friheter skulle medföra sig skyldigheter av motbjudande slag, skyldighet att inte ha förväntningar på vem någon annan kan tänkas vara, skyldighet att inte ha preferenser om vilken sort person du vill umgås med, eller som du vill älska, skyldighet att uppföra dig på ett sådant sätt så att statistiska skillnader undviks. Är frihet från andras förväntningar värd ofriheten att inte få ha förväntningar? Jag säger kraftfullt nej.

Jag gör istället anspråk på friheten att bilda mig uppfattningar av hur andra människor är, friheten att själv avgöra hur roligt det är att umgås med olika människor, vem jag älskar, och att bete mig könsstereotypt om det är vad jag vill. Sådan frihet medföra skyldigheter, ofriheter, som att man får finna sig i att andra människor kan ha förväntningar om vem man är, man får finna sig i att andra kan tycka att man är tråkig att umgås med, man får finna sig i om man inte blir älskad av en annan person, det är vederbörandes rätt, man får finna sig i att andra människor beter sig könsstereotypt om det är vad de känner för.

”Om svarta människor en gång var slavar, som i Amerika, eller inte hade rösträtt, som i Sydafrika, var det möjligt att hänvisa till en humanistisk uppfattning om vad människan egentligen är – född fri och jämlik – för att se slaveriet eller apartheid som förtryck av en sann mänsklig natur. Men att alla människor är födda fria och lika är egentligen inte en absolut sanning, utan det är en överenskommelse som vi människor har fattat om vad det är/ska vara att vara människa. Det ligger inte i människans natur att vara född fri och jämlik – men det ligger i vår sociala uppfattning om vad en människa är, det ligger i vår definition av människa. Om vi tror på en sådan humanistisk uppfattning om vad människan är, så kallar vi brott mot denna uppfattning för förtryck – ett förtryck som egentligen riktar sig mot en mänsklig konvention, en mänsklig definition av människan. Om kvinnor idag tvingas bli kvinnliga – och män manliga – borde vi alltså kunna motsätta oss detta förtryck genom att hänvisa till samma humanistiska överenskommelse: alla människor är födda fria och jämlika. … Men om jag säger att människor inte borde behöva leva sina liv efter könsmanus, efter för-tryckta liv, säger jag då inte att det finns en sann människas natur, som nu är förtryckt? Att det är mer sant mänskligt att inte bli placerad efter kön än att bli det? Använder jag inte en historisk förståelse av begreppet förtryck som förtryck av någonting? Nej, jag säger bara att det är en bra humanistisk konvention att vi är födda jämlika, och att vi bör leva därefter. … Det jag säger är att den jag blir, blir jag bara i ett samhälle som på olika sätt har bildat sig en åsikt om vem jag bör bli. Och att det jag önskar är att vi skulle slippa bli kvinnor.” (s 233)

Det ingår naturligtvis inte i definitionen av människa att vara född fri och jämlik – även om en människa skulle vara förtryckt är vederbörande fortfarande en människa – konventionen gäller hur ett bra samhälle är beskaffat, vad som är rätt och fel. I ett bra samhälle är människor fria och jämlika.

Björk gör anspråk på att kvinnor (och män) skall ha frihet från andras förväntningar om hur könen är beskaffade, från åsikter om hur de bör vara. Men hon glömmer acceptera de matchande skyldigheterna, ofriheten att inte få ha förväntningar på andra, att inte få ha åsikter om hur andra bör vara. Har hon inte insett att någons rättighet medför någons skyldighet? Tror hon att frihet är ett okomplicerat begrepp, något som är absolut, att alla kan vara helt fria?

Avslutning

Ninnis slutsats, som jag instämmer i: ”Det finns inget, absolut inget, stöd för feministiska teorier i Under det rosa täcket. Tillskillnad från de faktiska strukturer som Pär Ströms bok Mansförbjudet lyfter fram, så är detta en skev bild där feminister behöver ta bort skärvan ur ögat för att se världen ur ett mer balanserat perspektiv. Det är under all kritik att en bok av denna klass används som kurslitteratur på universitetsnivå.”

För övrigt …

… är Nina Björk aktuell med en ny bok, Lyckliga i alla sina dagar, och därmed omnämnd i tidningarna.

”Men vad gäller feminismen så har den liksom Nina Björk blivit medelålders. När ”Under det rosa täcket” redan för 16 år sedan pläderade för egensinniga kvinnor långt från rådande genusdiktat, så har författaren numera snarast förlorat sitt jag. Det skedde vid kärlekshistorien med det första egna barnet. Den reservationslösa, den oundvikliga – och således även jagupplösande. ”Och ja, jag föll. I kärlek. Till kärlek. Jag föll då från gränsen mellan mig och den andra, föll från de där linjerna mellan ’jag gör det här för min skull’ och ’jag gör det här för din skull’.” http://www.svd.se/kultur/litteratur/rosa-tacke-blev-rod-kollektivism_7510116.svd

”Hon vill något helt annat: ”Vidgandet av det som sker, som kan ske, mellan ett barn och en förälder” till hela samhället, till politiken. Den Nina Björk som ville befria individen från den traditionella familjen i Under det rosa täcket vill nu göra om hela samhället till en storfamilj. Hon antyder också att det är erfarenheten att få barn som har gjort henne till, tja, vad? Hon värjer sig mot etiketter som ”konservativ, nostalgisk, bakåtsträvande”, men jag har sällan läst en mer välformulerad och uppfinningsrik konservativ kritik av det urbana, kommersiella, moderna.” http://www.expressen.se/kultur/nina-bjork-lyckliga-i-alla-sina-dagar/

”– ”Under det rosa täcket”, min debut, är den av mina böcker som jag står längst ifrån i dag. Den har blivit omhändertagen av så många andra. Den har växt upp och existerar liksom oberoende av mig. Det känns inte som om jag behöver ta hand om den.

– Jag blev helt identifierad med den feministiska rörelsen genom den där boken, och det har jag inget emot. Mitt yrkesliv är så extremt förknippat med att jag är feminist. ”Varför skriver du inte om det längre?”, kan folk fråga mig, särskilt de som har läst den senaste boken. Det är för att de förväntar sig att det ska vara min huvudingång i ämnet. Men läser man boken så ser man ju att det står jättemycket om det i den. Det är ju en blick som jag har, som jag aldrig kan ta bort.” http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/nina-bjork-pristagare-/

http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/nina-bjork-jag-kan-inte-leva-som-jag-lar

http://www.gp.se/kulturnoje/1.1040054-elin-grelsson-almestad-rosa-tacke-som-tal-att-luftas

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/nina-bjork-lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-varde