bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘könsdiskriminering

Svensk skola: Flickanpassad utan pojkhänsyn, eller könsneutral med destruktivt maskuliniserade pojkar?

with 2 comments

Det finns två konkurrerande narrativ om varför pojkarna har problem i den svenska skolan. Den feministiska versionen, som är att det är pojkarnas maskulinitet som är problemet, att vi har socialt konstruerade och destruktiva maskuliniteter som leder till antipluggkultur.

Den antifeministiska versionen, som är att man nedvärderar pojkar och manlighet, har anpassat undervisningen för flickornas relativa resultat, och har flickan som norm; och att detta bland pojkarna leder till alienering, motkultur, och dåliga resultat.

Detta är huvudsakligen en fristående genomgång av min syn på skolans misslyckade inställning till pojkarna (och som sådant ganska långt), men kan även ses som en fortsättning på den debatt som startades av Csaba Bene Perlenberg (http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2650571-csaba-bene-perlenberg-de-forlorade-pojkarna), och är där ett bemötande av Charlotte Vainios inlägg (https://charlottehitochdit.wordpress.com/2015/03/21/lite-mer-om-betyg-genus-och-skolan/), som även bemöts av Ninni (http://genusdebatten.se/mitt-svar-till-charlotte/) och Erik (http://genusdebatten.se/pojkar-skolbetyg-och-konsskillnader-mitt-andra-svar-till-charlotte/).

När jag skriver t.ex. ”feminister hävdar si”, så menar jag inte att alla feminister tycker si, utan att det finns en feministisk struktur, där de flesta feminister som är drivande i den frågan hävdar si, och att de inte verkar få motstånd från feminister i övrigt i den frågan.

Vad som avses med ”flickanpassning utan pojkhänsyn”

De flesta feministiska invändningar verkar bygga på missuppfattningar om vad som avses, så jag tänker försöka vara pedantisk. Som exempelfrågor kommer jag diskutera en klassgemensam faktor, lärarens volym, och en där det är naturligt att individanpassa, urval av böcker att läsa.

Hur hög och tydlig behöver lärarens röst vara? Det är ansträngande att lyssna på en röst som är för låg, man orkar inte göra det särskilt länge. Man tröttnar och tanken vandrar. Och om de ändå inte hör vad läraren säger, så börjar några elever att prata, vilket gör att fler får svårt att uppfatta lärarens tal. För effektiv undervisning behöver lärarens röst vara tillräckligt hög och tydlig för att eleverna skall kunna uppfatta den utan ansträngning.

Fördelning bland pojkarna över var den gränsen går, och motsvarande för flickorna, är förskjutna i förhållande till varandra. Vid låg volym har flickorna lättare för att uppfatta tal än pojkarna.

Om vi flickanpassar utan pojkhänsyn, beaktar vi bara flickornas behov, och lärarens volym blir tillräckligt hög för att flickorna skall höra bra. Denna volym vore dock inte särskilt väl anpassad för den del av pojkarna som föredrar betydligt högre volym.

Om volymen anpassas till hela elevgruppen, så att vi även beaktar vilken volym pojkarna behöver, blir lärarens volym högre.

Leonard Sax skriver om könsskillnader i hörsel, och ger ett antal exempel på uppmätta skillnader (han förespråkar rent av könsuppdelad undervisning, även om han inte ger något belägg för att könsskillnaderna skulle vara stora nog för att motivera det, var nu den gränsen går): http://www.mcrcad.org/2010-Sax-hearing.pdf

[S]uccessful teachers in all-boys classrooms often have discovered on their own […] that most boys are more attentive and more engaged when the teacher speaks in a louder tone of voice. These teachers are also more likely to allow boys to tap their fingers or pencils on the desk.

The existence of sex differences in Stevens’ n creates a problem for the coed classroom. If the teacher speaks more loudly, some girls may complain that the teacher is shouting. If the teacher speaks quietly, some of the boys may drift off and daydream.

Från feministiskt håll bemöts bara förespråkande av könsuppdelad undervisning, och man argumenterar utifrån att enda alternativet till deras vision – att det inte finns några relevanta könsskillnader alls – är att man tror att alla pojkar är på ett sätt, och att alla flickor är på ett sätt, utan variation inom grupperna, och utan något överlapp mellan könen.

Men den egentliga kritiken – att det finns statistiska skillnader mellan könen, och att om undervisningen anpassas till fördelningen av egenskaper, preferenser, och behov som finns hos flickorna, då kommer undervisningen att passa dåligt för en del av pojkarna – den positionen brukar den feministiska diskursen nästan aldrig förhålla sig till.

Om du tar vinkeln att det ”bara” är för en del av pojkarna som skillnaden mellan lärarens volym och vad de skulle behöva, blir så stor, att det blir ett signifikant faktor för dem, och att det emellanåt även är någon flicka som är lika drabbad – beakta då att detta bara är en fråga bland många andra. Om man gör samma sak i flera olika frågor, så kommer en pojke i genomsnitt att drabbas av betydligt fler dåliga anpassningar, än den typiska flickan. Om ena könet görs till norm, och det andra ignoreras, så kommer det ignorerade könet att påverkas av detta. Effekten förtas inte av upprepade påpekanden om att det är variation inom grupperna och överlapp mellan dem; att presentera det som motargument innebär att angripa en halmgubbeversion av motståndarens argument, en halmgubbeversion som förnekar att det finns variation inom grupperna och överlapp mellan dem. Det är en halmgubbe som får tröttsamt mycket fokus i den feministiska diskursen.

Antagligen är bullernivå vanligen ett större problem i de flesta svenska skolor, vilket drabbar alla elever, måhända flickorna mer än pojkarna. Om skolan har dålig disciplin, inte engagerar eleverna och läraren håller för låg volym, ökar risken för stökiga elever. Vi kan väl säga att flicknormen drabbar flickorna också?

Lärarens ljudnivå är svårt att individanpassa (även om det går genom att eleverna får hörlurar …), men även när vi betraktar något som är lätt att individanpassa, uppstår ändå frågan hur bra man är på att anpassa till olika former av behov. Är man bättre på de behov som är vanliga inom vissa grupper, medan behov som främst finns inom andra grupper blir försummade?

Olika elever har olika preferenser för vilka texter de tycker är kul. Det är lätt att låta varje elever välja vilken bok de vill läsa, så att valet är enskilt. Men om valet görs inom ramen för ett urval som görs av skolan, t.ex. inom ramen för ett klassbibliotek, så kan det urvalet lämpa sig bättre för en del elevgrupper än för andra. Har man bra med texter som tilltalar även pojkar?

Rapporten ”Me Read? And How!” sammanfattar vad man i Ontario kommit fram till i ett projekt för att främja pojkars läsande (http://www.edu.gov.on.ca/eng/curriculum/meRead_andHow.pdf, min fetstil):

Inquiry teams found that boys, especially those with special needs, required high-interest reading material (material that held a strong interest for them), from easily accessible, short texts to longer, more challenging selections. […] For younger [boys], topics such as cars and trucks; hockey, soccer, and wrestling; ghosts; cooking; animals; and science proved popular. Adolescent boys preferred materials that dealt with music and sports, biographies, and books that presented issues related to drugs, relationships, gangs, bullying, history, science, and ethics. These materials fed boys’ curiosity about the world and their interest in making meaning of their lives. While many schools noticed a tremendously positive response to graphic novels, there were also a number of schools where this was not the case. Teachers found that common reading choices in the classroom included fiction featuring action, mystery, and fantasy; detective fiction; fiction about real-life problems; and comic books about superheroes, as well as non-fiction forms such as how-to books and information books. […] A significant number of school teams reported the successful use of books in series, first to engage boys and then to propel them into further reading. The team from Arthur Meighen Public School suggests,“If a novel is popular, look for a sequel or another novel by the same author.” Series books, with their predictable plots and characters, hook the boys and at the same time reinforce their knowledge and experience of literary elements such as plot, characters, and settings and their understanding of the features and conventions of these texts. Boys who were allowed to exercise some choice around their reading selections and writing topics showed increased motivation and engagement.

Ninni sågar nationella provet i svenska 2013, som utgår från genusperspektiv och kvinnoämnen: http://genusdebatten.se/skolverket-bedriver-politisk-indoktrinering-nationellt-prov-i-svenska-arskurs-9-vt13/

Oavsett om man menar att könsskillnader beror på könssocialisering, biologi eller en mix av biologi och könssocialisering, så är dessa texter saker som killar som grupp inte är intresserade av! Intresse påverkar vår läsförståelse då det är lättare att koncentrera sig på en text som man finner intressant.

Rick kommenterar:

Som tonåring tillhörde jag den rätt lilla grupp pojkar som inte ställde sig främmande till att läsa skönlitteratur. Jag noterade redan då att flera av mina vänner bland pojkarna inte skulle ha hållit i ett skönlitterärt verk ens med tång, men det var aldrig ett problem i kompiskretsen att jag läste. Därför kan det verka [förvånansvärt] att flera av dessa pojkar sedermera blev män med gott språköra och ett flytande skriftspråk.

Saken är nämligen den att de läste, men de läste allt möjligt annat än vad skolan insisterade på – och då talar vi om den finländska skolan på 1980-talet, dvs. en skola utan genusfanatism. Pojkarna kunde få sitt språk genom tidningarnas sportsidor, faktaböcker, och diverse manualer. Många gånger är språket där faktiskt mer variationsrikt än i dussinromaner.

Ninni instämmer, och konstaterar att läsintresse inriktat på facklitteratur inte ses som lika fint, och exemplifierar med länk till: http://www.svt.se/kultur/bok/maktens-man-vill-vara-trakiga

Maktens män läser säkerligen ohyggligt mycket text, men frågan är vad de läser. Det är företagsrapporter och utredningar – inte romaner. Det är i mångt och mycket ett allmänt manligt beteende. De läser mycket annat, som facklitteratur och manualer, men upplevelseläsningen finns inte längre. Även om det förstås finnas lysande undantag, säger Horace Engdahl.

Jag har själv en stark preferens för facklitteratur över romaner. Visst, det finns flickor som tycker om aktion, äventyr, och facklitteratur, och det finns pojkar som hellre läser känsloorienterade böcker, men det är likväl en statistisk skillnad mellan könen, vilka som föredrar vilka böcker. Att skillnaden inte är absolut betyder inte att den inte existerar.

Att flicknormen kommer funka ok eller rent av bra för många killar, och att den kommer passa dåligt även för en del tjejer, förtar inte att den passar dåligt för fler killar än tjejer. Ponera att i en given fråga, så är flicknormen ett problem för 20% av killarna och 5% av tjejerna, och att det är det typiska utfallet i 20 frågor. (I inlägget antipojkskolan listas 20 punkter: https://bittergubben.wordpress.com/2011/06/15/antipojkskolan/). Killar kommer drabbas av i genomsnitt fyra frågor, tjejer av i genomsnitt bara en. Siffrorna här är tagna ur luften, men principen kvarstår – en skola som flickanpassas utan pojkhänsyn är inte en jämställd skola. I vilken grad en skola är flickanpassad respektive pojkanpassad är empiriska frågor som inte bara kan viftas undan.

Detta innebär inte att kräva könsspecifik undervisning

En vanlig feministisk invändning utgår från att de som kritiserar flicknormen vill att alla, enbart utifrån sitt kön, skall få en viss specifik undervisning, som inte tar hänsyn till individen, utan enbart könet. Vainio:

Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

Att begära att anpassningen av undervisningen lika mycket utgår från pojkars behov som flickors behov – t.ex. att ljudnivån anpassas till elevgruppen som helhet, och att klassbiblioteket även innehåller bra med böcker som tilltalar pojkar – det är som att kräva att alla flickor skall ha en könsspecifik höjd på sina stolar, och att alla pojkar skall ha en annan könsspecifik höjd på sina stolar?

Huh? Är det de enda två alternativen? Att antingen ignorera skillnaderna och avvisa varje begäran om anpassning med hänsyn även till pojkars behov, eller att tro att det inte finns någon variation inom grupperna och kräva könsspecifik undervisning?

Varför är feminister så måna om att bemöta och invända mot positionen, att könsskillnaden är så stor att det inte finns något överlapp mellan könen, i frågor där knappast någon hävdar något sådant? Varför är den positionen så otroligt intressant att feminister ständigt måste bemöta den även i debatter där den inte har någon som helst relevans? Det är som om feministerna lever i en åsiktsdikotomi, där man antingen har deras åsikt, eller den åsikt de betraktar som alternativet; som att man antingen förnekar könsskillnader, eller också anser man att människor skall behandlas utifrån sitt kön snarare än sina egenskaper.

Men ingen förespråkar att det skall ges ett nationellt prov i svenska för flickor och ett för pojkar, utan kravet är att provet som ges inte skall domineras av texter som nästan bara tilltalar ena könet.

Vi begär inte att det skall finnas ett klassbibliotek bara för flickor och ett som bara pojkar får läsa från, vi begär att man vid urvalet av böcker skall ge samma tyngd till pojkarnas behov och preferenser som till flickornas.

Och läraren bör anpassa sin volym med hänsyn till elevgruppen som helhet.

Detta innebär inte att pojkar är sämre

Vainio:

Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

Det handlar inte om att sänka kraven, utan om att anpassa undervisningen. Om läraren pratar några decibel högre, och klassbiblioteket har fler fakta och actionböcker, eller någon av de många andra anpassningarna, så handlar det inte om sänkta krav, utan om en undervisning som anpassats lika mycket till pojkars behov och preferenser som till flickors.

Alltså, man kan säga att det är en fråga om att sänka kraven på vissa egenskaper, preferenser och beteenden, men det är inte en sänkning vad gäller läroplanens krav på kunskapsinnehåll. Jag vet inte om jag någonsin har sett någon jämställdist förespråka sänkt ambitionsnivå för vad eleverna skall lära sig i skolan, däremot tvärtom, har sett flera förespråka höjning, och det är även min position.

Man bör anpassa undervisningen till de elever man har så att de når så långt som möjligt. Att ställa krav på dem att de skall vara som flickor, när detta inte är produktivt för att hjälpa eleverna att nå sin potential, det är inte en kravställning som man skall ägna sig åt. Att kräva flickattityder, att kräva anpassning till flicknorm, är inte att vara för jämställdhet.

Skall skolan utifrån flickornas förmåga till det, ställa krav på att kunna sitta still under långa tider utan rast och rörelse, och till mängden självständigt arbete utan lärarstyrning? Eller skall man anpassa undervisningen för bästa resultat? Långt stillasittande och den självständiga undervisningen, de försämrar resultaten för både flickor och pojkar, även om de totalt sett drabbar pojkar mer. I synnerhet den självständiga undervisningen drabbar svagpresterande elever – pojkar, invandrare, de från hem utan studievana. Vi får både en sänkning av resultaten, och en ökning i skillnaden mellan hög och lågpresterare. Varför skulle vi vilja ställa krav på sådant vis, när utfallet blir sämre?

Vainio:

[D]et finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har.

Det är feminismen och genustänket som drivit fram flicknormen i skolan. Så länge genustänk i praktiken är ekvivalent med att eftersträva att flickorna skall vara norm, så är det rimligt att skylla på genustänket.

Och vi säger inte att pojkar är sämre, vi hävdar att pojkar och flickor är statistiskt olika, och att skolans flicknormer passar bättre för flickorna än för pojkarna.

Pojkar mognar senare, och det är nästan säkerligen biologiskt, är det rimligt att utifrån det säga att pojkarna är sämre? Nej, men vi lever i ett samhälle där könsskillnader aldrig får presenteras som att pojkar är bättre – för då är det jätteunken manschauvinism och kvinnohat. I ett debattklimat där feminismen är hegemonisk i könsfrågor, får man säga att könsskillnaden i skolresultat beror på antingen könsnormer, eller på att pojkar är sämre, men man får inte säga att flickor är sämre. Så de påståenden som görs offentligt som skulle innebära att ena könet är bättre, är av typen att kvinnor sägs vara bättre än män. Denna skillnad i inställning till påståenden som jämför könen, är en del av den feministiska jämställdheten.

Så när man bara hör påståenden om att flickor/kvinnor är bättre, men inte att pojkar/män är bättre, så beror den skevheten på vad som är tillåtet att säga i samhället. I ett jämställt samhälle skulle det vara ungefär lika många påståenden åt båda håll.

Men detta är ju en antifeministisk blogg, så här kan det sägas. Att homo sapiens har så lång barndom, att det tar så lång tid att bli vuxen, handlar inte om att kroppen behöver lång tid för att växa upp. För kroppen skulle det räckt med kanske fyra år. Det är hjärnan som behöver lång tid för att utvecklas – de många år som barndomen tar är en investering i hjärnans utveckling. Och evolutionen har kommit fram till att investera 1-3 år mer i pojkhjärnor än i flickhjärnor. https://bittergubben.wordpress.com/2011/09/04/flickor-mognar-tidigare-men-ar-det-nagot-for-kvinnor-att-skryta-over/

När man säger att flickor mognar tidigare, säger man i realiteten att inte lika mycket tid investeras i deras hjärnors utveckling. Är det egentligen att säga att pojkarna är sämre?

Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. […] Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

Vad är värst för pojkarna, att påtala flicknormen som gäller i skolan, eller att skolan har en flicknorm som får pojkar att vantrivas och misslyckas?

Ett misslyckande som oundvikligen leder till att pojkar uppfattas som sämre i skolan. Det är faktiskt inte bara förväntningar som påverkar resultatet; det är knappast mer än en förstärkningsmekanism, som tar av andra orsaker framdriva skillnader i resultat och ger dessa en boost. Att arbeta med den förstärkning som förväntningarna orsakar är inte fel, men fokus bör ligga på de underliggande problemen. Alltså skolans flicknorm.

Gener eller socialisering?

Ett standardargument från feminister är att avfärda sådana påståenden om könsskillnader, med att hävda att könsskillnaderna är socialt konstruerade.

Det debatteras hur mycket människors personlighet påverkas av genetiskt arv och miljö, eller biologi kontra socialisering. (Dessa båda uppdelningar är olika; den ena räknar biologisk miljö som miljö, den andra som biologi. Det kan vara lämpligare att istället dela upp i genetiskt/biologiskt arv, biologisk miljö och socialisering. Feminismens begrepp ”social konstruktion” verkar inbegripa det mesta av biologisk miljö, åtminstone för moderna samhällen.)

Bland riktiga forskare är och var positionen att båda spelar roll, och att det är svårt att fastställa hur mycket. Om vi inte bryr oss om könsskillnader, så kan vi säga en del med tvillingstudier, adoptionsstudier, och i vissa fall rent av med genetiska studier. Från ett gästinlägg hos politologerna, av docent Sven Oskarsson: http://politologerna.wordpress.com/2013/02/22/arv-miljo-och-politiska-attityder-och-beteenden

Genetikens roll för människors attityder och beteenden har varit en central fråga inom angränsande discipliner som ekonomi, sociologi och särskilt psykologi under ganska lång tid. Redan under 1970-, 1980- och 1990-talen visade ett flertal undersökningar att politiska och sociala attityder har genetiska rötter. Dessa studier genomfördes dock inte av statsvetare och fick inget som helst genomslag inom disciplinen. … [2005] publicerades en studie i American Political Science Review baserad på amerikanska tvillingdata som visade att åsikter utefter dimensionen liberal-konservativ till 30−50 procent kan hänföras till genetiska faktorer. … Den har sedan följts upp av studier från Australien, Danmark, Kanada och Sverige … Resultaten pekar mot att 40–50 procent av skillnaderna människor emellan i politiskt deltagande har sina rötter i våra genom.

Vidare:

En nyligen genomförd studie kring valdeltagandet i det svenska riksdagsvalet hösten 2010 med hjälp av information om drygt 2000 svenskfödda adopterade individer födda mellan åren 1965 och 1975 samt deras adoptivföräldrar respektive biologiska föräldrar använder denna metod. Resultaten visar att bland individer som har en biologisk mamma som röstade i valet ökar valdeltagandet med fem procentenheter (trots att flera av dessa individer inte ens känner till att de är adopterade). Samtidigt visar det sig att valdeltagandet bland individer som vuxit upp med en adoptivmamma som röstade i valet också ökar med fem procentenheter. … Men det går också att undersöka genetiska effekter på ett mer direkt sätt … en studie på svenska data om att den sammantagna effekten av ett mycket stort antal gener förklarar 25–30 procent av variationen i politiska och ekonomiska attityder – ett resultat som stämmer tämligen väl överens med tidigare tvillingstudier.

Därifrån blir det rimligt att anta att gener även har betydelse även för könsskillnader, men det är mycket svårare att kvantifiera – alla normala individer har både den genetiska effekten och den kulturella påverkan.

Vi kan konstatera att gener – mer specifikt om man har XX eller XY – påverkar huruvida man utvecklar testiklar, och nivåer på könshormoner. Man kan även konstatera att könshormoner påverkar personligheten, både på kort sikt, och på lång sikt; hormonerna påverkar hjärnans utveckling, och den effekten kvarstår även efter att hormonpåslaget försvinner. Det här gör det ju väldigt rimligt att tro att generna spelar roll, men ger inte någon praktisk kvantifiering.

Det finns vissa icke-typiska individer, där hormonnivåer mer liknat det motsatta könets, eller som är okänsliga för vissa hormoner, eller någon annan sådan effekt, men hur representativa är sådana individer?

Inom vissa frågor kan vi observera en könsskillnad i alla kulturer – t.ex. är män mer intresserade av teknikyrken, kvinnor mer av omvårdande yrken; och män är överrepresenterade när det gäller att utföra våldshandlingar. Detta funkar bara när generna effekt på könsskillnader helt dominerar kulturens effekt på könsskillnader, kräver att studier görs i massvis med kulturer, och inte ens då blir det någon kvantifiering, eftersom vi inte vet kulturernas genomsnittliga påverkan. Det kan ju vara så att en förkrossande majoritet av kulturerna kraftigt påverkar i en viss riktning.

Även om man kan konstatera att både gener och socialisering spelar roll, har man inte kommit på något bra sätt att kvantifiera hur stora deras respektive betydelse är.

Inom feminismen och den därtill hörande genusvetenskapen, tyckte man dock att problemet var enkelt. Eftersom de som försvarar olika behandling av män och kvinnor, hänvisar till biologiska skillnader – och hävdar att det är genetiskt drivet – och feministerna på den tiden förkastade könsdiskriminering – så vore det politiskt praktiskt för feministerna om några genetiska könsskillnader inte existerade. En avsaknad av genetiskt drivna skillnader mellan könen skulle ju vara användbart som argument mot de som vill ha olika behandling av män och kvinnor. I valet mellan å ena sidan intellektuell hederlighet och vetenskap, och å andra sidan det som gynnar den egna politiska agenda, så valde feministerna det politiskt korrekta, det som gynnar den egna politiska agendan. Så de hävdade, utan någon vetenskaplig grund, att alla skillnader mellan könen bara var sociala konstruktioner, i betydelsen genetikoberoende sociala konstruktioner.

Utifrån studier som påvisar socialiseringens betydelse, alltså att det inte bara är biologi, så hävdar de, helt orimligt, att detta visar att biologi är en icke-fråga. Enligt samma logik skulle varje studie som påvisar betydelse för biologi bevisa att socialisering är en icke-fråga.

De har fått ett ordentligt genomslag, även de som inte är genusvetare brukar anpassa sig till vad som är tillåtet att säga. Från http://www.bbc.com/news/education-31751667 (min fetstil):

But there are a couple of big conclusions delivered by the OECD’s education guru, Andreas Schleicher.

There is no ”maths gene”, there is nothing inherent about boys or girls doing particularly well or badly in different subjects.

If boys can do better than girls in maths tests in some western countries – and then girls in Shanghai can do better at maths than those western boys, it shows the variable factor is not gender, but those education systems.

Mr Schleicher says the study shows there is nothing innate, immutable or inevitable about gender differences in education.

There might be a blizzard of overlapping influences – self-confidence, parental expectations, society’s stereotypes, gender bias, school support – which can affect how young people behave.

But it’s nothing that is hardwired by gender.

Alltså, eftersom kulturella skillnader kan ha större genomslag i matematikfärdigheter än kön, så finns ingen genetiskt driven skillnad?

Det är inte så att genetiskt betingade skillnader är en del av den ”blizzard of overlapping influences” som de skriver om, nej, den uppsättningen utesluter genetikberoende eftersom genetiska könsskillnader inte helt dominerar.

Enligt samma form av logik så är det ingen av de faktorer de listar som borde kvalificera; ingen av dem dominerar.

Ebba Busch Thor, Kds nya partiledare, hävdade nyligen direkt att genetik inte är en bidragande faktor när det gäller könsroller. Detta efter att hon fått kritiska frågor om att hon för flera år sedan sagt att gener spelar roll. Som partiledare får hon hålla sig inom åsiktskorridorens väggar. (http://www.svtplay.se/video/2859219/partiledaren/partiledaren-partiledaren, vid 19:30, kan ses till 25 juli 2015):

– Om jag förstår dig rätt då, du tror inte att det är biologin, utan sociala konstruktioner, våra könsroller är skapade av vår kultur helt enkelt?

– Ja, en kombination av historia, hur arbetsmarknaden har sett ut bakåt i tiden och att det tar tid att ändra på, delvis förväntningar och också vad man själv ser att andra arbetar inom, tenderar att också inspirera till vad man själv arbetar inom. Så det är en kombination av flera faktorer. Men inte genetik.

Men spelar det någon roll om det är gener eller socialisering?

Om man ställer frågan, ”Om vi gjorde barnens sociala miljö helt könsneutral, skulle då de könsskillnader som är relevanta för skolan försvinna?”, eller någon sådan fråga, då är det relevant om skillnaden drivs av gener eller socialisering.

Men om du ställer frågan, ”Bör läraren anpassa undervisningen till elevernas behov?”, så blir det irrelevant om könsskillnaderna skapats av generna eller av socialisering.

Du har en klass där flickorna i genomsnitt föredrar en volym, pojkarna föredrar 6 dB högre volym. Om det som ger bäst resultat är att ta genomsnittet för hela klassen, så tycker jag att det är det som bör göras – undervisningen skall anpassa sig till elevernas behov, de elever som man faktiskt har, så att bästa resultat uppnås.

Men ponera att genusvetarna har rätt. Att om vi istället hade socialiserat pojkarna likadant som flickorna, så hade inte pojkarna haft grövre ben i innerörat, de hade inte föredragit en högre volym, utan samma volym. Och de skulle inte föredragit fakta och aktion över känslodrivna relationsböcker. Skulle det innebära att det blir moraliskt rätt att anpassa undervisningen som om pojkarna hade varit på det viset som genusvetarna hävdar att pojkarna skulle ha varit om de socialiserats annorlunda? Alltså att strunta i behoven hos de elever man faktiskt har?

Låt oss ta det ett snäpp längre. Ponera att en elev blir permanent hörselskadad efter att ha lekt med smällare. Hörselskadan är så allvarlig att han inte kan uppfatta normalt tal. Skall någon anpassning ske, t.ex. hörselapparat, eller att han överförs till en skola med teckenspråksundervisning – eller skall undervisningen bara fortsätta som förut? Hans hörselskada är ju inte genetisk, utan ”socialt konstruerad”, och då tycker ju somliga att undervisningen inte behöver anpassas. Eller alltså, somliga tycker att om pojkars avvikelser från skolans flicknorm är icke-genetisk, då behöver inte skolan ta någon hänsyn deras avvikande behov.

Oavsett vad som är orsaken till könsskillnaderna, så skall vi inte ha en flicknorm i skolan. Som jämställdist kräver jag att pojkarna och flickorna skall ses som lika mycket värda, skolan skall ta lika mycket hänsyn till pojkarnas behov som till flickornas.

Blir överraskad av att stöta på samma tanke i kunskapsöversikten hos Nationella sekretariatet för genusforskning (http://www.genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/kunskapsoversikt—konsskillnader-i-skolprestationer-och-pojkar-i-utbildning, från 2011):

[D]et innebär bland annat att man som lärare ställer didaktiska frågor till sig själv, till exempel – passar den här uppgiften både flickor och pojkar? Kommer flickor och pojkar att tilltalas på samma sätt av uppgiftens innehåll, det sätt den är utformad på? Eller att man frågar sig – passar det här arbetssättet både flickor och pojkar i den här klassen? Det här är inte det samma som att säga att flickor och pojkar per se är olika, utan att de på grund av samhällets könsnormer slussas in i olika sätt att socialt tränas att bli människa.

Alltså, även om vi inte är överens om huruvida könsskillnaden är biologiberoende, så ska skolan i vilket fall ändå anpassa sig till elevernas behov.

Standardskriptet är ändå att om någon hävdar könsskillnader, och att skolan försummar att ta hänsyn till pojkarnas behov, då avfärdas det som biologistiskt – och att anpassning är onödigt, eftersom biologi, enligt genusvetarnas teorier, inte spelar någon roll.

Flicknorm eller mansnorm?

Att vara normen är att vara det som saker och ting är anpassade till. Att vara normen är en fördel; att avvika innebär att saker och ting i många fall inte är anpassade till dina behov.

I ett samhället där i storleksordningen 95% är hetero, kommer det att vara normen. De flesta klubbar kommer vara anpassade till heterosexuella, eftersom de är så många fler – de är, tack vare sitt antal, de som är normen – och de homosexuella de som är minoritet, som har ett mindre antal ställen anpassade till deras preferenser. Ställena för heterosexuella kommer rikta in sig på olika musiksmaker, olika åldersgrupper, olika prisklasser, etc., medan många ställen för homosexuella helt enkelt är för homosexuella.

Om någon är i den introvertaste procenten av befolkningen, kommer vederbörande vara den avvikande – de flesta förväntar sig att folk inte är så introverta, och normer för social interaktion kommer normalt att vara anpassade till majoriteten – inte till den mest introverta procenten.

Många feminister hävdar att det i allmänhet råder en mansnorm; och påpekar t.ex. att de flesta framträdande roller i filmer är män, medan kvinnorna är undantaget; och att manskaraktärerna i allmänhet inte bara är män – de har roller bortom sitt kön, som t.ex. sitt yrke – medan många kvinnor ”bara” är kvinnor. Vainio:

Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg.

Så vad skulle mansnorm innebära i skolan? Jo, att man fokuserar på pojkarna och deras behov, man lägger märke till när något ställer till det för dem, man ser hur olika situationer passar eller inte passar för olika sorters pojkar, medan flickornas behov hamnar i skymundan. Precis som en manskaraktär i en film sällan definieras utifrån sitt kön, utan andra egenskaper, som yrke och personlighet, skulle man se olika kategorier av pojkar, och vilka hinder och utmaningar som finns för dem. Och precis som en kvinnokaraktär i en film riskerar att bli definierad utifrån sitt kön, att bara bli sedd som just kvinna, skulle flickan riskera att bara bli sedd som flicka, utan nyanseringar. Och precis som det är vanligt med filmer där att det finns underkategorier till ”manskaraktärer” som får lika mycket tid som hela kategorin ”kvinnokaraktärer”, så skulle den skolrelaterade diskursen ha flera underkategorier till ”pojkar” som var och en får lika uppmärksamhet för sina behov och preferenser, som hela kategorin ”flickor”.

Om det istället är så att man fokuserade på flickorna, och man ser sådant som drabbar dem, medan pojkarnas behov hamnar i skymundan, då kallas det för flicknorm. Eller snarare, det borde kallas det, på något magiskt sätt kallas även det för mansnorm?! Vainio om pojkarnas situation i skolan (min fetstil):

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

Alltså, om det är ett kön som man uppmärksammar, ser problemen för, och anpassar skolan till, medan man låter det andra könet ignoreras och deras behov hamna i skymundan, då spelar det ingen roll vilket kön man uppmärksammat och vilket man ignorerar, det kallas för mansnorm oavsett. När fokus är på pojkar, män, deras situation, deras behov, deras väl och ve, då visar detta att de är normen – för en grupp räknas som normen om det är de som samhället anpassats till; men när det istället är flickor/kvinnor som får den uppmärksamheten visar det att de är de avvikande, för att det är de grupper som räknas som avvikande som är de som får uppmärksamheten och som samhället anpassats till?

Det Vainio beskriver är i själva verket en flicknorm, inte en mansnorm. Det må råda mansnorm i de flesta biofilmer och historieböcker, men i genusämnet och i skolan råder kvinnonorm, inte mansnorm; det är flickor och kvinnor man fokuserar på, det är deras situation man ser, medan pojkar, män, och deras behov, hamnar i skymundan.

Notera att när männen är norm i filmerna, är det för att det finns så många fler regler för hur kvinnor får representeras, hur de får behandlas – de få kvinnorollerna är en negativ sidoeffekt av kvinnoprivilegier, se: http://mensrightssydney.com/2014/09/29/i-didnt-fail-the-bechdel-test-but-i-cheated-you-kind-of-have-to/ (som jag kom till via https://aktivarum.wordpress.com/2014/12/24/angaende-genusmatningen-av-kalle-ankas-julafton-och-bechdel-bluffen/)

Och när männen är norm i historieböckerna, är det inte en fråga om en nutida diskriminering, utan en reflektion av hur det var förr. När man skriver om regenter, uppfinnare, generaler, författare, upptäcktsresanden, revolutionär, etc. – så har historiskt en förkrossande majoritet av dessa varit män. Historieböckerna har alltså egentligen inte en mansnorm, utan en viktighetsnorm, de som har spelat störst roll är de som kommer med. (Och vill man att historieböckerna skall ägna säg en tredjedel åt vanligt folk, så borde väl hälften av dem vara män, för vanligt folk bestod till hälften av män. Eller skall historieböckerna ägna sig åt könsdiskriminering och förvanskning? Eller bara handla om vanligt folk?)

Men när flickorna är norm i skolan, så handlar det om att samhället bryr sig mer om dem och deras utfall, än det bryr sig om pojkarnas. Det handlar om att feminismen under flera decennier drev på att skolan specifikt skulle bry sig om flickorna. Numera har det börjats att uppmärksammas att den skola som den feministiska rörelsen drivit fram inte är jämställd, men det kommer ta ett tag att komma tillrätta med de sexistiska normer som den feministiska rörelsen drivit fram i skolan.

Och när kvinnan är norm inom genusdiskursen, så handlar det om den feministiska sexismen hos de som driver den diskursen – de driver att samhället anpassas till specifikt flickor och kvinnor. Om feministerna bara drev kvinnonorm inom områden där det står i kontrast till en existerande mansnorm, skulle det vara en sak; alltså när de pratar om könsfördelningar i filmer, historieböcker, och styrelser, så skulle motivet ha kunnat vara icke-sexistiskt; men det som den feministiska rörelsen har gjort i frågor som t.ex. partnervåld, utbildning, vårdnad, eller att specifikt kvinnor skall få bidrag för att organisera sig i genusfrågor, det kan inte förklaras på annat sätt än som ren sexism – allt skall anpassas till kvinnans intressen och behov. Kvinnan skall vara norm.

Man skulle rent av kunna kalla feminismen för kvinnonormism – den driver ju hela tiden kvinno- och flicknorm i alla frågor, oavsett om det i frågan normalt råder mansnorm, kvinnonorm, eller ingetdera. Den hävdar helt godtyckligt att det råder mansnorm – även på områden där det är männen och deras behov som är i skymundan, och det huvudsakligen är kvinnorna som allt anpassas till. Och utifrån den påstådda ”mansnormen”, så tycker de att det är rätt och riktigt att kämpa för att kvinnorna skall uppmärksammas.

Normfrågan är så central att vi tar den en gång till

De flesta nattklubbar vänder sig till heterosexuella, likaså dejtingsajter, romantiska filmer, förordningar, och rent av språket, med ord som mamma och pappa. Och detta utan att det påtalas att tjänsterna etc. är anpassade för de som är hetero, om inget annat sägs är det liksom självklart att deras behov beaktas. Det är sådant utbud som vänder sig till homosexuella som blir marknadsfört som sådant.

Dylikt benämner vi som heteronorm. Och när vi säger att det finns en heteronorm, är det just dylikt som avses. Ju starkare heteronorm, desto mer avvikande uppfattas det som, när någon sticker ut med något uppenbart homosexuellt maner. Jag parafraserar:

Heteronormen innebär att det heterosexuella ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur heteronormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av homosexuella romantiska filmer. Det heterosexuella var och är norm – det homosexuella undantaget.

Om vi istället har en homoklubb, så är det antagligen mer eller mindre homonorm därinne – det vore åtminstone absurt att hävda att där råder heteronorm:

– Varför spelar ni queer punk?

– Därför att det är heteronorm härinne!

– Men det är väl inte heteronormativt att spela queer punk?

– Jo, det är ju bara för att vi har heteronorm härinne på våran klubb som de heterosexuella hamnar i skymundan.

– Eh, alltså, att någon är normen innebär att saker och ting anpassas till dem. Att ni huvudsakligen spelar musik som inte vänder sig till heterosexuella, och även på andra vis huvudsakligen anpassar er till de som har annan sexualitet, det visar att det inte råder heteronorm härinne.

– Men förstår du inte? Vi har heteronorm härinne, det är den som gör att hetero är det normala och homos det avvikande. Ett av största problemen med heteronormen är alltså att det som har med homos att göra tenderar till att associeras med sexualitet. Det leder till att heteros inte har någon sexualitet och att de problem som kommer av att heteros i praktiken har lika många behov och preferenser som homos kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka de homosexuellas behov och preferenser för att de inte följer normen. Att den här klubben är homoanpassad beror just på heteronormen härinne – inte på avsaknad av densamma!

Nej, det är ingen som säger så. Det vore för absurt. Men likväl så inte bara händer det att feminister hävdar mansnorm i frågor där en kraftfull kvinnonorm råder – det är rentav, i de flesta sådana frågor, det normala bland feminister att hävda mansnorm. Och att den dåliga anpassningen till männen påstås vara ett resultat av denna påstådda mansnormen.

Hannah citerar Billing:

Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.

Hannah sammanfattar med: ”Mannen som norm döljer mannen som man.”

Jasså? Kan man även säga att: ”Heteros som norm döljer heteros som sexuella”?

Förvisso är det så att en viss uppmärksamhet riktas mot de som avviker från normen – på ett gruppfoto från ett ministermöte, där det bland idel mörka kostymer dyker upp ett par färgglada klänningar – där får de med klänningar en oproportionerlig uppmärksamhet, just för att de avviker – men de är knappast normen. I ett klassrum där 25 elever är etniska svenskar, och 2 är mörkhyade, så syns de mörkhyade tydligt, just genom sitt avvikande – men de är knappast normen. I ett klassrum där 25 elever sitter tysta, medan 2 elever springer runt och skriker, syns de två tydligt – de är avvikare, men inte normen.

De som är normen blir istället uppmärksammade i någon mer specifik roll, och man beaktar de behov och problem som är relaterade till den rollen. Alltså, den heterosexuella biobesökaren blir sedd som biobesökare, utan att sexualiteten blir en grej – den behöver inte nämnas. Vederbörande har alltså inte blivit sedd som heterosexuell, men har likväl blivit sedd, och anpassning till biobesökarens behov görs. Detta kan sägas dölja heterosexualiteten, men inte biobesökarens behov som biobesökare: filmer med heterosexuella relationer produceras. Den homosexuella biobesökaren kan tänkas få sin sexualitet uppmärksammad, som en demografisk nisch – men de flesta romantiska filmer, och de flesta relationer i andra filmer, kommer att vara anpassade till de heterosexuella biobesökarna.

Den som är normen kommer ha saker och ting anpassade till sina behov; den som avviker kan komma att uppmärksammas för att avvika från det vanliga, och uppmärksammas som ett problem.

Hur blir män och kvinnor uppmärksammade inom feminismen och genusdiskursen? För människor av vilket kön betraktar man deras olika behov i olika situationer, och ser deras väl och ve som sitt syfte? Och människor av vilket kön ses som avvikare, förövare, och problematiseras? Inom feminismen är kvinnonormen stenhård.

Hur blir pojkarna uppmärksammade i skolan? Som avvikare, som de som stör, som de som misslyckas? Eller som läsare som föredrar vissa böcker, utifrån vilken pedagogik som är effektivast för deras läsinlärning, etc.?

Hur blir flickorna uppmärksammade i skolan? Som avvikare, som de som stör, som de som misslyckas? Eller som läsare som föredrar vissa böcker, utifrån vilken pedagogik som är effektivast för deras matematikinlärning, etc.?

Visst, det har börjat svänga. Den feministiska normen att fokus skall vara på flickorna har veknat; när flickor har bättre betyg i alla akademiska ämnen så inser allt fler att ett sådant fokus inte har någonting med jämställdhet att göra, att det är dags att fråga sig vad pojkarna behöver. Men den flicknorm som feministerna drev fram i skolan kommer inte försvinna över en natt. Och det kommer inte ske genom att kvinnonormsrörelsen som skapat situationen får fortsätta att vara drivande. Kvinnonormsrörelsen är problemet, inte lösningen.

Kopplingen mellan könsskillnaderna i läsning och matematik

Från http://www.economist.com/news/international/21645759-boys-are-being-outclassed-girls-both-school-and-university-and-gap:

Some countries provide an environment in which boys can do better. In Latin America the gender gap in reading is relatively small, with boys in Chile, Colombia, Mexico and Peru trailing girls less than they do elsewhere. Awkwardly, however, this nearly always comes with a wider gender gap in maths, in favour of boys. The reverse is true, too: Iceland, Norway and Sweden, which have got girls up to parity with boys in maths, struggle with uncomfortably wide gender gaps in reading. Since 2003, the last occasion when the OECD did a big study, boys in a few countries have caught up in reading and girls in several others have significantly narrowed the gap in maths. No country has managed both.

Ulf T kommenterar ovanstående:

Alltså, om man hjälper pojkar med deras läs- och skrivsvårigheter får det de ‘oönskade’ resultatet att de presterar klart bättre än flickorna i t.ex. matte. Så kan vi ju inte ha det! Bättre då att skylla på manligheten och låta det vara.

Två diagram som illustrerar det, från: ”The ABC of Gender Equality in Education: Aptitude, Behaviour, Confidence”, Sid 153-155, http://www.oecd.org/pisa/keyfindings/pisa-2012-results-gender-eng.pdf, http://www.oecd.org/pisa/keyfindings/pisa-2012-results-gender.htm, jag har gulmarkerat Sverige och OECD-snittet.

mathvsread2012

Det ser ut att finnas en gemensam komponent, hur väl ett skolsystem är anpassat till respektive kön. Om ett lands skolsystem fungerar relativt dåligt för ett kön, syns detta i både läsning och matematik.

Sverige har ett relativt ojämställt utfall. Summerar man bägge axlarna får Sverige i storleksordningen -55, medan OECD-snittet blir i storleksordningen -26, alltså knappt hälften av Sveriges.

Förvisso ett diskutabelt sätt att räkna, men likväl en bra illustration av att utfallet inte är särskilt jämställt i Sverige, utan att utfallet tvärtom skiljer mer i Sverige än i de flesta andra länder. Vi har ensidigt fokuserat på den mindre skillnaden, den i matematik, men struntat i den betydligt större, i läsning/språk. Med resultatet att vi eliminerat den mindre skillnaden, och skruvat upp den större. Effekten är dubbelt ojämställd, istället för att det finns två skillnader åt olika håll, som väger upp, finns bara ett stort fett gap i språk, utan något som slår åt andra hållet. Feministisk jämställdhet.

Vainio:

Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

I diagrammet så har USA ungefär -31 och +5, så totalt -26; medan Korea och Japan båda har ungefär -24 och +18, så totalt -6. Min tolkning är att skillnaden är att svensk skola flickanpassats utan pojkhänsyn, medan Koreas och Japan antingen har mer av en pojknorm, eller också har de en studieanpassad flitighetsnorm som eleverna tvingas följa oavsett kön.

Men Vainio hävdar att det är en fråga om genus. Som om Korea och Japan är otroligt genusmedvetna, medan vi i Sverige inte har hört talas om sådant? Om genus är problemet, hur kommer det sig då att genusmedvetna Sverige har så stora problem? Om man accepterar att svensk skola har flickan som norm, då passar det med resultaten att säga att det är en fråga om genus. Men om man hävdar att mansnorm råder i svensk skola, hur får man då ihop det? Perlenberg:

Att gapet mellan flickor och pojkar är större i Sverige än i många andra länder är anmärkningsvärt, eftersom genus och feminism ibland verkar vara det enda som i dag tänks, andas och yttras i dagens debattklimat. Jämställdhetsfrågan är dock alldeles för viktig för att reduceras till en kvinnofråga. Det börjar nu bli tydligt att förväxlingen mellan feministiska frågor och jämställdhetsfrågor har gjort stor skada på en hel generation pojkar, som lämnats åt sitt öde.

Och notera att asiatiska länder med starka skolresultat, ofta har väldigt hårt styrda elever; de har väldigt lite egen frihet att uttrycka sin personlighet genom vad de väljer att studera. Skolan tilldelar dem vad de skall studera, när, och hur. De har alltså inte frihet att vara sig själva, vilket resulterar i att könsskillnader i preferenser inte slår igenom lika starkt i deras skolor som i våra, där eleverna har stor frihet att välja att flumma på lektioner och strunta i läxor.

Feministerna hävdar att könsskillnaderna bara orsakas av sociala normer, och att de vill befria oss från dessa normer, så att vi får ett ”normlöst” skolsystem utan könsskillnader. Som bevis för att det är möjligt, hänvisar de till de små skillnader i studieresultat som uppstår i skolsystem med stenhårda normer vad gäller när, vad, och hur som man studerar. Men även med en stenhård unisexroll, så får man ändå traditionella könsskillnader – tjejerna bättre i språk, killarna bättre i matematik. Och det skulle alltså styrka att man inte skulle få könsskillnader om man låter eleverna vara sig själva, så att dessutom könsskillnader i preferenser skulle få fullt genomslag?

Korrelationen mellan läs- och matte-skillnad syns också, dock otydligare, i diagrammet nedan över hur könsskillnadernas i läsning och matematik förändras mellan 2003 och 2012. Alltså, om ett skolsystem blir bättre eller sämre på att hantera ett kön, syns det i båda färdigheterna.

mathvsreadChanges2003to2012

Från de diagrammen så blir frågan, är svensk skola bra när det gäller flickor eller dålig när det gäller pojkar? Har den förbättrats när det gäller flickor eller försämrats när det gäller pojkar? Läsaren är säkert bekant med svaret, som diskuteras senare i inlägget – svensk skola har blivit mycket sämre, i synnerhet för pojkar.

Om det är genus som är problemet, så har alltså genus blivit betydligt värre i Sverige under perioden? Verkligen, har vi en skenande maskulinisering av svenska pojkar? Blir det inte rimligare att misstänka genusdiskurs och genuspedagogik, alltså saker som har blivit vanligare?

En annan intressant referenspunkt vore de amerikanska föräldrar som bestämt sig för att den allmänna skolan håller för låg kvalitet, och därför väljer att utbilda barnen i hemmet. När du som förälder undervisar dina egna barn, kommer du inte avfärda barnens behov för att de har fel kön, du är villig att sätta dig in i och anpassa undervisningen efter barnens behov, vare sig det är son eller dotter. Här borde alltså inte något kön bli privilegierat. Vilket gör det till en intressant referenspunkt för hur könsskillnaden i skolan ”borde” vara, om skolan anpassats lika mycket till båda könen.

Lite diskutabelt med siffror, eftersom det mesta är från organisationer som förespråkar ”home-schooling”. En vanlig kritik mot många undersökningar är att de inte är representativa för de som är hemskolade, eftersom deras deltagande i undersökningar är frivilligt. Och om en undersökning tar med de som är hemskolade för att de inte stod ut i skolan, något som disproportionerligt drabbar pojkar, skulle det kunna påverka utfallet. De siffror jag sett säger att könsskillnaden är mycket liten. Är det någon som har koll på det här området? Från http://feck-blog.blogspot.fr/2012/03/no-gender-difference-in-homeschooling.html

Home school students do exceptionally well when compared with the nationwide average. In every subject and at every grade level of the ITBS and TAP batteries, home school students scored significantly higher than their public and private school counterparts. […] No meaningful difference was found among home school students when classified by gender.

Composite Percentile Score:

    • 4th grade home schoolers: girls: 80 boys: 80

    • 8th grade home schoolers: girls: 79 boys: 80

Om det skulle vara rättvisande så är det anmärkningsvärt.

Notera att det är inte så att könsskillnaden i sig som är felet, den är bara ett symptom på ett underliggande försummande av ena könet, och det är försummandet som är problemet. Skolan skall sträva efter att så många elever som möjligt når så mycket av sin potential som möjligt, oavsett kön.

Skolans normhistorik

När Sverige gått över till enhetlig grundskola på 60-talet så hade flickorna bättre resultat i svenska och språkintensiva ämnen, pojkarna i matematik och naturvetenskap – och flickorna hade bättre snittbetyg. I utgångsläget fanns och syntes båda könen. Även om pojkarna var högljuddare, så var flickorna bättre i språk, och alltså mer vältaliga, och i allmänhet mer fokuserade på att etablera och upprätthålla sociala relationer. Påståendena om att flickorna inte hade någon röst, finner jag synnerligen osannolika. Vilka har i allmänhet störst genomslag för sina preferenser, de som ”representeras” av flera vältaliga elever, med goda sociala relationer med lärarna, eller de som ”representeras” av få sådana elever och dessutom några stökigt högljudda elever?

Den som prioriterar lika utfall, borde alltså redan i det läget i första hand fokuserat på pojkarna resultat i svenska; men den feministiska rörelsen drev fram ett fokus på enbart de ämnen där flickorna hade sämre resultat. Under 70-, 80-, och 90-tal, drev de en ensidig flicknorm, som dominerade debatten; pojkarna sämre resultat i svenska och i snittbetyg var icke-frågor. Det var flickorna som skulle ses, det var flickorna man skulle bry sig om.

Notera vad feministerna kämpade för – en skola där flickor skall ha bättre resultat i allt. De sa inte det explicit, utan säger att de kämpar för jämställdhet. Men om du har en skola där pojkar klarar sig bättre i vissa ämnen, flickor i andra, och flickor bäst totalt sett, och du då kämpar för att allt fokus skall vara på hur flickornas resultat skall förbättras så till den grad att det inte är några ämnen där pojkarna har bättre resultat, då kämpar du för en skola där flickor har bättre resultat i allt. En skola med feministisk jämställdhet i utfall.

Den feministiska rörelsen var framgångsrik. Politiska beslut, lärarutbildning, och skola, blev mer och mer anpassad till de flicknormer som feminismen drev. Under 90-talet började flickorna komma ikapp även i matematiken, och idag har flickor bättre betyg i alla akademiska ämnen. Den feministiska jämställdheten har uppnåtts i skolan. Det allra mest imponerande är att de uppnått detta hävdandes att de strävar efter jämställdhet. Att en skola, där ena könet har bättre utfall i alla ämnen, är en mer jämställd skola, det borde vara för absurt för att en rörelse skall komma undan med att hävda det, men feminismen lyckades.

meritvärdesfördelningKön

Graf över meritvärdesfördelningen (från SOU 2014:6, sid 128). Den illustrerar väl den feministiska jämställdhet som den feministiska rörelsen lyckades driva fram.

Det uppnådda resultat verkar inte helt stabilt. Även om folk accepterade en feministisk rörelse som implicit kämpade för att vi skulle ha en skola där flickor har bättre resultat i allt, så är det många som reagerar på att faktiskt ha en sådan skola. De börjar fråga hur skolan borde anpassas för att fungera för pojkarna. Att feministerna har uppnått en flicknorm i skolan har alltså lett till att flicknormen i skoldebatten har försvagats kraftigt, och det är rent av många feminister som erkänner det uppnådda resultatet inte är jämställt, att det är ett problem.

Det har också varit mycket positivt med de internationella jämförelserna. Tidigare hävdade feministerna hela tiden att flickornas resultat förbättrats, och att detta var bra. Jämförelsen gjordes bara relativt mellan flickor och pojkar, inom kohorter i Sverige. Men med de internationella studierna, blir det naturligt att ha hela gruppen som referens, och jämföra både pojkar och flickor med det internationella snittet. Och då syns tydligt att det inte är flickorna som blir bättre – tvärtom blir de påtagligt sämre, de har bara inte försämrats lika kraftigt som pojkarna. Detta har gjort det mer eller mindre omöjligt för feministerna att fortsätta med sitt tugg om att flickorna blivit bättre, och att förändringen är bra.

Det råder dock fortfarande en flicknorm i skoldebatten – standardsvaret är ännu inte att skolan även skall ta hänsyn till pojkars behov, utan att pojkarnas manlighet skall dekonstrueras. Att det som behövs är ännu mer feminism. Att den rörelse, som målmedvetet kämpade för att vi skall ha en skola där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen, att den rörelsen skall få ännu större genomslag.

Och naturligtvis är det så, att även de feminister som erkänner att den erhållna könsskillnaden i skolresultat är ett problem, de förnekar kategoriskt att feminismen på något som helst sätt skulle ha varit inblandad i att skapa situationen. Den feministiska rörelsens idoga kamp i riktning mot just en sådan skola som vi har fått, där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen, den kampen påstås inte ha något som helst att göra med det som uppnåtts, en skola där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen. Här finns inte någon kvinnonormism som drivit fram någon flicknorm, utan pojkarnas resultat i skolan är istället mansrollens fel, och mer genustänk är lösningen!

Värderingen av två olika sorters utfall

Det är anmärkningsvärt hur den feministiska värderingen av olika studieresultat har förändrats över tid. Betrakta två skolsystem:

I det ena, har flickorna bäst betyg i vissa ämnen, och totalt sett, medan pojkarna har bättre betyg i vissa ämnen, låt oss kalla dem pojkämnen.

I det andra skolsystemet, har flickorna bättre betyg i alla akademiska ämnen. Alla.

När skolan hade mixade resultat, och det alltså fanns pojkämnen, ansågs detta vara ett allvarligt samhällsproblem. Det var något som det var nödvändigt att komma tillrätta med, och den feministiska rörelsen kämpade för att transformera skolsystemet till ett där flickor är bättre på allt. Man värderade alltså att det var en mycket viktig skillnad på dessa olika resultat. Att en skola där flickorna är bättre i allt är mycket bättre än en skola där resultaten är mixade, att det är en mycket viktig skillnad.

Men efter att man uppnått det implicit önskade tillståndet, ses de två utfallen som mer eller mindre likvärdiga – man förstår inte att folk blir upprörda över det ensidiga resultatet. De undrar, varför en sådan uppmärksamhet nu, när flickorna hela tiden hade bättre resultat? Det har ju inte förändrats, flickorna var ju bättre hela tiden? T.ex. hos Nationella sekretariatet för genusforskning står det i en artikel (http://genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/-antiplugg—minskar-pojkars-chanser-till-jobb, publicerad i tidningen Genus, #2, 2011):

För en tid sedan skrevs det mycket i dagspressen om en sammanställning gjord av Lärarnas tidning, byggd på statistik från Skolverket. Den visade att pojkar i årskurs nio fick sämre slutbetyg än flickor i förhållande till vad de presterat på de nationella proven. Att undersökningen fick så stor uppmärksamhet beror förmodligen på att den bekräftade en annan, djupare debatt. Den som handlar om pojkars underprestation.

Det är inte något nytt att pojkarna halkat efter. Flickor som grupp har generellt sett presterat bättre än pojkarna så länge som de haft tillgång till utbildning på samma villkor. Från feministiskt håll ifrågasätts ibland om pojkars underprestation verkligen är ett problem, även om den är statistiskt belagd.

– Argumentet är att det ändå går bra för pojkar när de slutar skolan. Och det gör det ju. Betydligt bättre än för flickorna, om vi ser till möjligheter att få arbete, genomsnittlig livstidslön och så vidare. Det betyder förstås inte att det går bra för alla pojkar, säger Inga Wernersson, professor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet, och fortsätter med att påpeka att det också finns flickor som underpresterar, men att andelen är lägre än bland pojkar.

Enligt henne, är det mer situationen utanför än inne i skolan, som förändrat fokus i debatten, från de underordnade flickorna till de underpresterande pojkarna.

Alltså, man erkänner inte att det är påtaglig skillnad på ett skolsystem där utfallen är mixade men flickorna är bäst totalt sett, och ett där flickorna är bättre i allt. Feminister brukade se skillnaden som enormt viktig, men nu ses sådana utfall som så likvärdiga att NSGF inte riktigt förstår varför somliga bryr sig.

Lite cherry-picking från samma ”kunskapsöversikt” (http://www.genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/-ah-vad-coolt–, publicerad i tidningen Genus, #3-4, 2008):

Flickor har generellt bättre skolbetyg än pojkar idag, men skillnaden är enbart tio procent och gäller framför allt ämnena svenska och hemkunskap. Diskussionen om pojkars betyg är överdriven, anser Marie Nordberg.

– Det går bra för elever i Sverige. Man kan ju också se det som att flickor överpresterar i skolan. Flickor och invandrarkillar är de som har bäst betyg.

I andra texter ger de ett annat intryck, men man undrar ändå hur de tänker när de publicerar en sådan text? (Och vad katten menar de med att invandrarkillar har bäst betyg?!)

Vainio betonar också att flickor hela tiden haft bättre snittbetyg:

Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet.

Det som den nya feministiska skolan beskylls för är det skeva utfallet. Att flickorna har bättre resultat i alla akademiska ämnen, och att könsskillnaderna ökat i de ämnen där flickorna redan innan var bättre. Varför glida undan den frågan, och fokusera på att flickorna hela tiden hade bättre snitt, om det inte är så att man tycker att den förändring som faktiskt inträffat inte är så intressant? Om man tycker att en skola med mixade resultat, och en skola där flickor har bättre resultat i allt, är ganska likvärdiga, om flickorna hela tiden hade bättre snitt?

I det ovan citerade länkar Vainio till en metastudie:

Although year of publication was not a significant moderator, it requires some discussion in the context of a potential boy crisis. Specifically, boy-crisis proponents suggest that males have started lagging behind females in terms of school achievement only recently (Tyre, 2006). In our analysis, support for the claim of a boy crisis required findings of a significant positive relation between year of publication and magnitude of gender differences. This claim was not supported by the results for each content area and for the whole sample. Therefore, the data in the present sample, ranging in years from 1914 to 2011, suggest that boys have been lagging for a long time and that this is a fairly stable phenomenon. Accordingly, it might be more appropriate to claim that the boy crisis has been a long-standing issue rather than a recent phenomenon.

I den mån det stämmer skulle det innebära att den feministiska kampen för att flickanpassa skolan i själva verket var ännu mer extremt sexistisk. Om resultaten inte förändrats, så var den dåvarande feministiska kampen, precis som det vore att föra en sådan kamp idag. Om flickorna hela tiden hade så mycket bättre utfall som de har idag, varför i helvete var det då i flera decennier en sådan press på att skolorna skulle få upp flickornas resultat ytterligare? Om det inte ens fanns pojkämnen, och skillnaden i resultat då och nu inte har förändrats, skulle det bli löjeväckande att försvara den kamp som feministerna förde.

Jag har ingen koll på hur resultaten utvecklats i Nordamerika, som de har sina huvudsakliga data för. Även om de också har 45 effektstorlekar för Skandinavien, är jag skeptisk till att det gäller för Sverige, eller ens för Skandinavien. Det är besvärligt att jämföra olika undersökningars resultat över tid, eftersom de mäter olika färdigheter, i olika åldrar, och ibland i olika speciella urval. Bättre med undersökningar som upprepas över tid, eller att data avser någon form av helhetsbild, som t.ex. centrala prov.

Nedan från rapporten ”Könsskillnader i utbildningsresultat – Fakta, mönster och perspektiv”, Utbildningsdepartementet, ISSN 1650-3317, http://www.government.se/content/1/c6/03/29/24/25be4b9a.pdf

I tidigare prov i matematik (grundskolans och folkskolans standardprov) har pojkarna traditionellt haft något bättre resultat. Grevholm har redovisat mellan 0,1 och 0,3 standardavvikelser i skillnad till pojkarnas fördel i standardproven 1990 och 1991. Westin har med jämförelser av återkommande uppgifter i standardproven visat att flickorna hämtar in pojkarnas försprång under 90-talet.

Frågan om huruvida könsskillnader – eller utjämning av dessa – har förändrats över längre tid kan också relateras till ännu tidigare IEA-studier. Den första ‘science’-undersökningen gjordes 1970 och fyra olika populationer testades (årskurserna 3-4, 7-8, årskurs 9 i grundskolan samt gymnasieskolans/fackskolans avslutningsårskurser). Pojkarna presterade bättre i alla populationer och i alla ämnen (fysik, kemi, biologi). Könsskillnaderna var små i de lägre årskurserna och blev större i de högre.

Det har skett tydliga förändringar i könsmönstren från 70-talet och fram till i dag i de länder som berördes under seminariet: Finland, Norge och Storbritannien. Generellt kan detta sammanfattas så att där flickorna tidigare hade sämre resultat – såsom i matematik och naturvetenskap – har de kommit ikapp eller gått om pojkarna, och där flickorna tidigare hade ett försprång – såsom i språk och humaniora – har detta konsoliderats eller utökats ytterligare.

När pojkarna var bättre i vissa ämnen, betraktades detta som ett mycket allvarligt samhällsproblem, feminismen kämpade för att flickorna skulle komma ikapp pojkarna; man såg alltså skolsystem där pojkar är bättre i vissa ämnen, som mycket sämre än skolsystem där flickorna är bättre i alla akademiska ämnen. Och detta oavsett att flickorna hela tiden hade bättre snitt.

När vi nu har en skola där flickorna har bättre resultat i alla akademiska ämnen, då hävdas att ingen egentlig förändring har inträffat. Att de båda skolsystemens utfall är mer eller mindre likvärdiga med avseende på kön.

Skolraset

Med ett så här långt och allmänt inlägg om skolan, bör man väl även ta med en mer allmän beskrivning av utvecklingen. Det är påtagligt hur det är fråga om en allmän nedgång, skolan blir sämre. Länge fanns de som hävdade att det är ju bra att flickorna blivit bättre, något som de kom fram till genom att bara jämföra med pojkarna. Numera görs regelbundna internationella undersökningar, så istället för att jämföra bara mot pojkarna, jämförs det mot utfallet för ett stort antal länder. Och då framstår tydligt att flickorna inte blivit bättre, utan också backat kraftigt, men pojkarna har backat ännu mer. Och det har därigenom blivit ohållbart för feminister att hävda att detta är något bra.

Rapport om Sveriges resultat i internationella jämförelser sedan 1995: ”Grundskolan i internationella kunskapsmätningar – kunskap, skolmiljö och attityder till lärande”, 2014, http://www.skolverket.se/publikationer?id=3263

Nästan allt är kurvor pekar nedåt, enda undantaget är naturvetenskap i årskurs 4.

läsZtill2012 matteZtill2012

naturZtill2012

(Har strukit över ”matematik” där det skall stå naturvetenskap, tryckfelsnisse.)

Tittar vi ytterligare lite längre tillbaka finns ett läsvärt blogginlägg med ett antal anekdoter om hur skolan utvecklats över tid (http://www.gluefox.com/kontr/skola.shtm):

På mitten av 1980-talet presenterades en undersökning med titeln ”De tre förlorade åren” i matematiktidningen Nämnaren (nr 1, årgång 14, tryckår 1986), utförd av en lärare, Per-Yngve Hansson i Katrineholm. Denne hade låtit gymnasieelever lösa problem från den gamla skolans real- och studentskrivningar (examensskrivningarna) samt uppgifter i algebra från en matematikbok för realskolans årskurs 1 (svarande mot klass 7 idag). När det gällde problemen från matematikboken, klarade på 1950-talet 71 % av realskoleeleverna dessa (som alltså gick i det som idag motsvarar årskurs 7). 1984 klarade endast 38 % av eleverna i T2 (teknisk linje, årskurs 2) dem trots att de hade tre år mer matematikstudier bakom sig. T2-klassen hade dessutom fått träna extra på algebra innan de fick göra uppgifterna.

När Hansson, våren 1985, lät en N3-klass göra en realskrivning från 1955 (som alltså gavs i realskolans årskurs 3, vilket svarar mot årskurs 9 idag), blev resultatet följande; N3-eleverna fick bättre resultat på två av uppgifterna och sämre på fyra. Nästan ofattbart! N3-eleverna borde varit skyhögt överlägsna realskoleeleverna.

Men i de internationella undersökningar som gjordes framstår Sveriges resultat som dåliga redan på 60-talet. Från rapporten ”Internationella studier under 40 år – svenska resultat och erfarenheter”, http://www.skolverket.se/publikationer?id=1309

Matematik, FIMS 1964, med 13 länder, ”FIMS visade att svenska 13-åringar var bland de sämst presterande medan avgångsklasserna i gymnasieskolan visade medelgoda resultat.

Matematik, SIMS 1980, med 17 länder, ”svenska elever i år 7 uppvisade en i stort sett oförändrad resultatbild sedan 1964 i FIMS, dvs. prestationsnivån var låg bland 13–14-åringar men god eller medelgod på gymnasienivån. Vissa, men inte alla, av 1980 års resultat för 13–14-åringar var ganska dåliga jämfört med övriga deltagande industriländer. I aritmetik, algebra och geometri hade de svenska 13–14-åringarna sämst resultat tillsammans med Swaziland, Nigeria och Luxemburg. Däremot presterade de genomsnittligt inom övriga områden.”

Dessa dåliga resultat ledde till krafttag för att förbättra resultaten.

TIMSS 1995, med 43 länder, ”[Resultaten för 13-åringar] i matematik var bättre än tidigare års resultat. Sverige var ett genomsnittsland och fördjupade analyser visade att det bland 13-åringar skett en klar resultatförbättring jämfört med 1980.” / ”De svenska ”generalisterna”, dvs. elever i den avslutande årskursen på samtliga linjer/program i gymnasieskolan hade toppresultat i såväl matematik som naturvetenskap. De svenska ”specialisterna”, dvs. elever i den avslutande årskursen på naturvetenskaplig(t) och teknisk(t) linje/program hade goda resultat i matematik – endast två länder hade signifikant bättre resultat – och toppresultat i fysik.”

Bilderna skulle kunna förenas om svenska elever på 60-talet hade bra spetsfärdigheter, men var svaga i snitt; till 80-talet förlorades spetskompetensen bland eleverna, men snittet låg kvar. Sedan gjorde man ett ryck och fick upp snittet till 90-talet, men nu saknar vi både spetsen och snittet.

Skolrasets fyra drivkrafter

Tittar man på haveriet som helhet, så är det inte bara feminism och genusflum som ligger bakom; jag skulle rent av placera feminismen inte förrän på tredje plats. Jag skulle dock inte se det som att dessa drivkrafter slagit igenom i isolering, det är deras gemensamma kraft som slagit ut mer seriösa krafter.

Laguppställningen: Kommunaliserare, flumpedagoger, feminister , och friskoleförespråkare.

Det är en brokig skara, och många feminister protesterar nog mot att buntas ihop t.ex. med de som drev igenom friskolereformen. Jag säger inte att de här var samspelta, men jag säger att de hade det gemensamt att de inte brydde sig om skolans resultat, inte brydde sig om vilken didaktik som gör att så många elever som möjligt bemästrar så mycket som möjligt. Istället hade de något alternativ, som stod i konflikt med de som faktiskt brydde sig om skolans resultat. Tillsammans var de starka nog. Trots att de i allmänhet inte samarbetade, var det deras gemensamma kraft det som ledde till deras seger över deras gemensamma fiender. En seger via avskaffandet av Skolöverstyrelsen som agerat bromskloss och värderat skolresultaten, och via försvagningen av lärarfacken, som ledde till en avprofessionalisering av lärarkåren.

Från ”En kår i kläm” (http://eso.expertgrupp.se/rapporter/20096-en-kar-i-klam-lararyrket-mellan-professionella-ideal-och-statliga-reformerideologier/):

Den gamla skoladministrationen lades ned och en ny – Skolverket – byggdes upp. Den nya myndigheten var svagt bemannad och oerfaren och för att försäkra sig om att den skulle följa reformintentionerna tillsattes en av arkitekterna bakom reformidéerna, professorn i pedagogik Ulf P. Lundgren, som generaldirektör. Skolverket hade inbyggt i sig redan från starten att man skulle avhålla sig från att lägga sig i hur kommunerna skötte skolan.

De som drev kommunaliseringen, ville att kommunerna skulle kunna spara in på vad de kände för, och genomföra de reformer som de kände för. Kommunerna hade inte kompetensen för att utvärdera skolreformer, och det var orimligt att tro att alla kommuner, eller ens en majoritet av dem – eller ens några? – skulle kunna bygga upp en kompetens som motsvarade det som fanns inom statliga myndigheter. Om reformen genomförts som så, att kommunerna bara fått tillstånd att avvika från Skolöverstyrelsens tillbud – så att dessa reducerats till rekommendationer – så hade det varit en sak; men man lade ner myndigheten. Man inte bara tillät de kommuner som ville att ta över, man tvingade samtliga kommuner att göra det, oavsett hur ointresserade av skolfrågor de än var. Denna egenhet hos kommunaliseringen är oförlåtlig. Ingen seriös aktör skulle någonsin gjort på det viset, det förutsätter en likgiltighet inför konsekvenserna för skolans kvalitet.

Från ”En kår i kläm”:

Reformen [till mål- och resultatstyrning] var tänkt att skapa större frihet att utforma undervisningen på lokal nivå. Det är dock tveksamt om reformen fått detta resultat. Ur ett professionsperspektiv framstår det som mer sannolikt att en ny maktfaktor, kommunen, fördes in i bilden och upptog mycket av det maktutrymme staten lämnade ifrån sig. Komunerna var i stor utsträckning oförberedda på det nya ansvarsområde skolan innebar och saknade i allt väsentligt den kompetens som avvecklades i och med nedläggningen av Skolöverstyrelsens. Där staten i sina styrdokument hävdade att ansvaret för skolan nu decentraliserades till professionen lades den i realiteten över på en kommunal administration som var oförberedd på uppgiften och i stor utsträckning saknade kompetens för den.

Om flumpedagogiken skriver Per Kornhall i ”Barnexperimentet” (sid 78):

En annan aspekt är att Skolverket med tiden allt mer kommit att likna Skolöverstyrelsen. Orsaken är att det mesta som Skolöverstyrelsen gjorde helt enkelt var saker som behövs i en nationell skolmyndighet. Om skillnaden blev så liten, varför rev man ner en organisation och byggde sedan upp en verksamhet som till slut ändå fick nästan samma uppgifter som den gamla? Det ända som hände var att man rensade bort en mängd erfarenhet och kunskap.

Det finns emellertid skäl till nedläggningen av SÖ som inte syns i den officiella retoriken. Ett av dem var att man ville ge universitetspedagoger med stark ideologisk inriktning ett större inflytande över skolan. […] en linje inom pedagogiken som kallas progressivism eller konstruktivism och som historiskt har sina rötter i pedagoger som Piaget, Dewey och Vygotskij. Konstruktivismen betonar att människor själva skapar och konstruerar kunskap i samspel med omvärlden. I studiesituationer är konsekvenser av teorin ett ökat fokuserande på studenten snarare än på lärare och läromedel. Tanken är att undervisningens huvudsyfte är att stödja och underlätta studentens eget lärande.

I en fotnot:

I en publikation från Skolverket våren 2012 riktad till förskolelärare fördes också postkonstruktionism in i bilden. Den senare en teori som är något annorlunda än postkonstruktivism och är en avläggare till postmodernism och enligt Skolverket: ”… är ett alternativt sätt att tänka där man inte kan skilja den som lär något från det som lärs, eller från den fysiska miljön där lärandet sker. Allt förstås som sammanflätat och relationellt. … Det här kan förstås som ett ickelinjärt sätt att tänka där barns lärande tar sig nya vägar och sker sammanflätat med omvärlden, likt ett slingrande rhizom.” Vacker poesi, men vad menas?

Att det kallas för flum handlar mycket om att man inte intresserar sig för om det fungerar; man bara vill att undervisningen skall bedrivas på ett visst sätt, och producerar texter som förespråkar det. Kornhall (sid 86):

Socialstyrelsen publicerade 2010 en rapport där man undersökte hur många av svenska avhandlingar inom olika sociala forskningsfält som innehöll så kallade effektstudier. […] När det gäller pedagogik var resultaten nedslående. Av omkring 300 avhandlingar inom pedagogik innehöll bara sex stycken effektstudier av sådan kvalitet att de var användbara.

Om man gör ett stort antal godtyckliga reformer, utan att ha koll på om vilka konsekvenser de har, kommer många av dem att vara dåliga. Resultatet blir inte bra. Kornhall citerar en amerikansk rapport (sid 163):

Att besöka en genomsnittlig skola är lite som en arkeologisk expedition, bestående av att blottlägga lager på lager av initiativ som försiktigt deponerats i skolan under decennier: in lärobok om samhällskunskap med en vinkel som var poppis för tio år sedan, en undervisningsmetod som Jack och Judy kom tillbaka med från en fortbildning, den som skolförvaltningen gillade för sex år sedan och som fångade intresset hos den dåvarande rektorn, som naturligtvis slutade förra året och ersattes av en med en helt annan agenda. Men inget försvinner. Lagstiftarna lägger lag efter lag, läroplan efter läroplan skrivs. Det samlas i lager på lager tills det ser ut som den vikta sedimentära bergart som man kan se i vägbanken till huvudvägen som skär genom staden.

Nog för att en del gammalt försvinner med tiden; men var det något sämre, som det är bra att bli av med, eller något som var bättre, som gått förlorat?

Från ”En kår i kläm”:

Under lång tid har utbildningen av lärare varit ett redskap för skolreformering och det har funnits en tydlig trend mot att ersätta ”traditionella” ämneskunskaper med allmänna pedagogiska färdigheter. Kunskaper om hur man undervisar har betraktats som viktigare än det man ska undervisa om. En annan utvecklingstendens som haft stöd från delar av lärarkåren har varit att uppnå en gemensam lärarexamen med en enda lärarkompetens. […] Utjämningen har också appellerat till arbetsgivarna som sett framför sig en kommunal lärararbetsmarknad där alla lärare är utbytbara. En betoning av allmänna, pedagogiska färdigheter snarare än ämneskunskaper har gynnat en sådan utveckling: ”Alla är ju lärare”.

[…]

Den nya lärarutbildningen som infördes 2001 kan ses som ett försök att bryta ner den traditionella ämneslärarprofessionaliteten och skapa en ny pedagogisk läraridentitet utan särskilda ämneskunskaper. Utredningen [Att lära och leda. En lärarutbildning för samverkan och utveckling (SOU 1999:63)] betraktade lärarutbildningen som ett styrinstrument och ”ett medel för statens styrning av skolan” (s. 16). Utredarna har betraktat lärarens auktoritet och, tycks det, ämneskunskaper som problem snarare än som tillgångar. Det var detta som utredningen inriktade sig mot att undanröja och möjligen ersätta med en annan professionalitet. Ur ett professions-perspektiv är detta naturligtvis bestickande.

Feministerna värderade flickornas relativa resultat, snarare än skolans absoluta resultat. Som jämställdist vill jag att så många av eleverna som möjligt skall realisera så mycket av sin potential som möjligt, oavsett kön. Men för feministerna handlade det i bästa fall om att flickorna skulle realisera sin potential, alltså en gynocentrisk värdegrund, där det inte spelar någon roll hur det går för pojkarna; och i värsta fall om en misandrisk värdegrund där flickornas relativt förbättrade resultat är målet – vilket lika gärna kan beskrivas som pojkarnas relativt försämrade resultat. Det är matematiskt ekvivalent. Det fanns en värdegrund i skolfrågor som värderade pojkarnas relativa misslyckande som något positivt, även om det inte uttrycktes på det viset. Utifrån denna värdegrund är det helt naturligt att sträva efter en skola där pojkarna får sämre resultat i samtliga akademiska ämnen, och det är imponerande att man kunde komma undan med att hävda att man strävade efter jämställdhet, medan man hade den värdegrunden.

De som drev friskolereformen, hade en i mina ögon orimligt stark aversion mot statliga myndigheter, kombinerat med en naiv tro på marknadens effektivitet. En tro på att enskilda föräldrar på ett meningsfullt sätt skulle utvärdera skolornas pedagogik. Att ha skolvalet som drivkraft för utvecklingen, innebär att skolans kvalitet begränsas av den typiska förälderns förståelse för skolfrågor. Istället för specialister, som arbetar med det, och som läser de utvärderingar som gjorts, får man oinsatta som med sina vänner gör mer eller mindre oinformerade val utifrån vad som låter bra. Även om det står friskolorna fritt att pröva ny och bättre pedagogik, så kommer inte marknaden att driva det med någon effektivitet – det huvudsakliga kriteriet vid skolvalet är att ens barn hamnar i en skola med ”bra” elever. Friskolesystemet driver huvudsakligen segregering och betygsinflation, och den drar energi från alla inblandade. Den ger i princip skolor möjligheten att undfly andra dåliga reformer av pedagogiken, men en mycket bättre lösning på det problemet vore om man hade högkvalitativa reformer istället.

Det finns de som hävdar att friskolereformen haft en liten positiv effekt – att det finns en korrelation mellan ökande andel friskolor och resultat. De skulle antagligen motsätta sig att jag tar med friskolereformen i den här listan; men saken är att den här drivkraften var en så stark spelare i laguppställningen. De som drev intresserade sig inte för didaktik, annat än att staten inte skulle bestämma den, och tittade snett på fackföreningar eller deras roll som upprätthållare av läraryrket som en profession. De var därigenom motståndare mot den tidigare skolan, och med i laguppställningen.

Mot denna laguppställning – Kommunaliserare, flumpedagoger, feminister, och friskoleförespråkare – stod Skolöverstyrelsen som bromskloss. Den var inte perfekt, men den brydde sig om resultatet, åtminstone i någon mån. De hade kompetens och möjlighet att bedöma reformer, utifrån studier i Sverige och utomlands, och visste att om skolresultaten havererar så skulle myndigheten komma att få massiv kritik. Även lärarkåren har ett sådant incitament, och när de var en profession med yrkesheder så kunde lärarfacken bromsa dåliga reformer.

När skolöverstyrelsen utraderats (man inte bara lade ner den eller berövade den auktoritet, den utraderades), och lärarfacken förlorat sin ställning, så var fältet fritt. Det fanns inte längre något signifikant hinder för att skolpolitik drevs igenom av parter som inte brydde sig om resultaten i skolan, som inte hade kompetensen, och som inte behöver ta ansvar för hur resultatet blir.

Det är långa fördröjningseffekter; när man lägger om lärarutbildningen tar det 5 år innan nya lärare börjar examineras, ytterligare 5-10 år för att de skall bli vanliga i skolorna, och sedan ytterligare ett antal år innan de elever som examineras har gått större delen av sin studietid i en sådan skola. Så när man försämrar lärarutbildningen borde det ta ett decennium att se en betydande del av effekten, och kanske tre decennier att se full effekt. Detta innebär att försämringar i resultat som observeras nu mycket väl kan vara orsakade av beslut fattade på 90-talet.

Written by bittergubben

29 maj, 2015 at 17:20

Studie visar 2-1 preferens för kvinnor inom STEM

with 10 comments

Erik uppmärksammar en studie som kommit fram till en påtaglig diskriminering till förmån för kvinnor, vid tillsättning av akademiska tjänster inom STEM. http://genusdebatten.se/presstopp-ny-studie-av-stem-avslojar-21-preferens-for-att-anstalla-kvinnor/

Studien uppmärksammas även av Scott Alexander. Han jämför med en annan studie som kommit fram till motsatsen och spekulerar om varför de fått olika resultat. http://slatestarcodex.com/2015/04/15/trouble-walking-down-the-hallway/

Studien med förmån till kvinnor, vs studien som hittade diskriminering till förmån för män:

  • För en tillsättning av ”tenure-track faculty” vs ”lab manager”

  • Excellenta resuméer vs ordinära resuméer

  • Skulle du anställa? vs Vem är mest anställningsbar?

  • Namnlös (kön indikeras med pronomen) vs med namn givna (och oklart om namnen är likvärdiga)

  • Förväntade avsaknad av kvinnodiskriminering vs förväntade sig kvinnodiskriminering.

En kommentator hävdar:

A mediocre resume (like MR&a) primes negative stereotypes about women in a way that an excellent resume (like W&C) does not. MR&a was looking for the sexism effect, W&C was looking the the over-correction for that effect. It seems like MR&a is right – sexist stereotyping is a major issue – and W&C is right – academics are already care about sexist stereotyping and are trying to counteract it.

Sett till enskilda punkter uppfattar jag det som osannolikt att de skulle ha avgörande skillnad. Men om en forskare vill påvisa ett visst resultat, och väljer detaljerna i upplägget på ett sådant sätt som forskaren på något sätt associerar med ett utfall – även om det inte är utstuderat, utan bara en vag association – kan den ackumulerade effekten av många sådana faktorer bli påtaglig?

Man bör undvika att bara ta något specifikt, som John vs Jennifer, utan ta en mångfald av olika namn, som någorlunda motsvarar den faktiska spridningen av namn, och på samma sätt inte bara resuméer av en viss kvalitet, utan ha en spridning, så att man reducerar sådana risker, och kan se deras betydelse.

Erik hävdar att forskarduon ”var ute efter att avslöja sexistiska strukturer mot kvinnor”. Men Alexander håller alltså inte med på den punkten:

I love stories about how scientists set out to prove some position they consider obvious, but unexpectedly end up changing their minds when the results come in. But this isn’t one of those stories. Williams and Ceci have been vocal proponents of the position that science isn’t sexist for years now – for example, their article in the New York Times last year, Academic Science Isn’t Sexist. In 2010 they wrote Understanding Current Causes Of Women’s Underrepresentation In Science, which states:

The ongoing focus on sex discrimination in reviewing, interviewing, and hiring represents costly, misplaced effort: Society is engaged in the present in solving problems of the past, rather than in addressing meaningful limitations deterring women’s participation in science, technology, engineering, and mathematics careers today. Addressing today’s causes of underrepresentation requires focusing on education and policy changes that will make institutions responsive to differing biological realities of the sexes.

So they can hardly claim to be going into this with perfect neutrality.

Alltså, även om de som gjort studierna är oeniga om huruvida kvinnor diskrimineras vid tillsättningar, och därmed över hur man lämpligen förbättrar för kvinnor, så är de eniga om att det som är viktigt, det är att göra saker och ting bättre för specifikt kvinnor.

Läs även Ninnis granskning av påståendet att kvinnor diskrimineras vid tillsättning av professorer: http://genusdebatten.se/ninni-filosofennils-rond-4/

Written by bittergubben

16 april, 2015 at 12:48

Kvotering av kvinnor i några fysiskt krävande yrken

with 3 comments

För att få in fler kvinnor sänker man kraven i fysiskt krävande yrken som brandman, trots att kvinnliga kandidater konsekvent underpresterar relativt männen. Det här inlägget består av citat från andras inlägg.

Ulf T diskuterar och citerar ur en studie: ”Här tog man ut åtta kvinnor (utav 85 sökande) för att följa dem under sex månaders riktig praktik som brandmän efter fullgjord utbildning. Utgångspunkten var JämO’s uppfattning att de fysiska kraven var ‘diskriminerande’, eftersom de uteslöt kvinnor. Ingenstans sades det att bara män fick söka, utan diskrimineringen låg i att kraven var för tuffa.” / ”I vart och ett av testmomenten finns det enstaka kvinnor som presterar bättre än enstaka män. Totalt sett är det ändå så att de testade männens resultat är avsevärt bättre än de testade kvinnornas resultat. Som grupp presterade heltidsbrandmän (män) bäst i alla moment, men i några tester hade de andra grupperna av män likvärdiga resultat.” / ”Det är intressant att konstatera att praktiskt taget alla [projektdeltagare] nu upplevde sig som fullgoda brandmän, några ansåg tom att de inte var sämre än sina manliga arbetskamrater.” / ”Om vi ska nå vårt mål att 40 procent av dem som nyanställs i räddningstjänsterna år 2014 ska vara kvinnor, måste många fler gå utbildningen.” http://genusdebatten.se/kvinnor-som-brandsoldater/

Ingrid Carlqvist: ”… två kvinnliga brandmän vid stationen i Lund kämpat i över tio minuter innan de lyckades forcera en övningsmodul som säkerhetsdörr, något som inte bör ta mer än någon minut. ”Efter så lång tid finns det inget liv att rädda på andra sidan”, sa en bekymrad Henrik Persson, brandmästare i Höganäs, den gången. Vi kan nu berätta att detta inte är enda gången kvinnliga rökdykare haft problem. Vid en övning i januari för station Hyllie i Malmö hände exakt samma sak. Två kvinnliga brandmän kämpade i över elva minuter utan att få upp säkerhetsdörren och till sist avbröt de sitt fruktlösa försök.” / ”Ledningen på Räddningstjänsten Syd har hittills inte medgett ett enda fel. Efter Dispatch Internationals avslöjanden har högste chefen Per Widlundh gått ut i hårda ord på företagets intranät. Och han är inte upprörd över att flera av hans anställda visat sig inte hålla måttet – han är arg på dem som avslöjat missförhållandena. Så här skrev han i ett meddelande 22 februari:

* Det bekymrar mig att vi har medarbetare som bevakar, mäter och klockar arbetskamrater i uppenbart syfte att misskreditera och förringa.

* Det bekymrar mig att övningar fortfarande arrangeras med ett tydligt syfte att påvisa bristande förmåga hos den ena eller andra medarbetaren.”

” – Maken till cynism får man leta efter, säger brandmannen som av rädsla för att förlora jobbet inte vågar gå ut med sitt namn. Högste chefen sätter helt cyniskt folk på bilarna som ska utföra rökdykning, forcera dörrar och klippa upp bilar där folk sitter fastklämda utan att kontrollera att de klarar jobbet.

– För det bryr han sig inte ett dugg om. Det enda som bekymrar honom är att vissa av de anställda blir ledsna för att de avslöjas som inkompetenta!http://www.d-intl.com/flera-sjukskrivna-efter-avslojandet-om-de-kvinnliga-rokdykarna-3/?lang=sv#.UWZW_VeTYXi

Man sänker kraven i amerikanska militären för att få in kvinnor: “Initial testing at the beginning of [basic training] placed the top scoring females at the lower percentage of the males. For example, only 25% of the females scored equivalent to the lower 5% of their male counterparts in the VO2max test; the slowest male ran faster than 75% of the females in the IDF-PT test; and 90% of the females achieved a total score similar to the lower 5% of the males. Even though the differences between the males and females slightly lessened through the 4-month [basic training], this low overlapping remained throughout the training.” / ”In the specific battalion of this study, the physical demands for both male and female soldiers were equal. Therefore, since the fitness of the male soldiers was higher than the females at baseline, the female soldiers were more likely to benefit from the training. The training program itself was not strenuous or challenging enough for the male soldiers. Previous studies have also recorded this observation whereby the performance of female soldiers who trained in gender integrated units was greatly improved over the performance of female soldiers training in all female units.http://genusdebatten.se/a-serious-reality-check/

Bloggen “The Thinking Housewife” citerar Christopher Burchfields bok “Death of the U.S. Forest Service: A Study of Government Decomposition”: “Since its founding over a century ago the service, charged with managing 193,000,000 acres of land spread across 44 states in 174 units had established various barriers for employment to ensure that only the most capable applicants were hired and retained. Yet in the early 1980s Region Five (the 18 National Forests of California), directed by the Washington DC Office, began eliminating as many barriers as possible in order to attain gender, and to a lesser degree, racial equity in its workforce. … From the chief forester in Washington right on down to the lowest consent decree clerk on the Inyo National Forest, these individuals could look at you with a straight face and tell you that except for reproduction there were no physical and psychological differences between men and women–and if there were, they were marginal differences that could be tweaked. Most, if not all could make this point in the face of the agency’s extraordinary effort to track down every last “gender hostile” tool known to mankind.

… today researchers are obliged to slide through an enormous quantity of feminist science before arriving at real science. This was because during the 1970s and 80s the vast majority of gender studies were undertaken by women seeking to demonstrate that gender parity existed in all aspects of human endeavor, and that the relationship between the sexes, over the past several thousand years, had been a theological misunderstanding. Yet, as the 1980s advanced into the 1990s, many feminist researchers became more and more aware that the differences between men and women were real. That is, biologically wired. Most subsequently dropped their gender studies, and spent the remainder of the decade seeking to obfuscate their own findings …

… why so few women on the fire crews … had everything to do with body strength … An article in the Journal of Applied Physiology titled “Skeletal Muscle Mass and Distribution Among 468 Men and Women aged 18 to 88 Years,” revealed that relative to body mass the average amount of muscle in men was 38.4 kilograms, as opposed to 30.4 for women, meaning that a women the same weight as a man would be 79% as strong, placing her at a significant physical disadvantage. But of course, we know that the average women does not reach the same weight and height as the average man. In fact, when the size differential is taken into account she possesses just 64% of his body strength, which is why a 130 pound firewoman, much as she might desire, is incapable of carrying away from a blaze an injured 180 pound fireman. According to Steven Rhoades in his, Taking Sex Differences Seriously, just 6% of women are as strong as the average man, meaning that if the strongest 20% of candidates applying at a fire academy are to be accepted, not a single woman will pass muster. …

All of which leads to some amazing cost truths: that the U.S. Forest Service engaged in a quarter century quest for that extraordinarily rare women–equal in strength to the ordinary, run-of-the-mill man; and that the expense incurred within its personnel departments, in their quests for these human anomalies, was enormous. In the end of course, to approach a female quota of even 33% for fire, recreation, resource and trail crews, the personnel departments were forced to hire many women who were just 64% as strong as their male counterparts. Also contributing to expenses were the elaborate exercise yards the various forests set up in hopes that their under strength hires–if they availed themselves–might one day close the power gap. Many yards featured high tech nautical machines with five or six different settings, purchased at $5,600 a shot (1990 dollars). But as the author of Co-Ed Combat, Kingsley Browne, once put it, “Why go through all the trouble of hiring women to give them extensive workouts when men can be hired off the street to perform immediately?”

… Relative to height, men have significantly longer legs, allowing them to run faster, farther, and to jump much greater distances. In addition, in proportion to their size, they possess larger hearts, larger lungs, higher systolic blood pressure, and a lower resting heart beat rate. These very significant factors offer additional reasons why the forest service was never able to sustain the proper ratio of women in any field that entailed strenuous work. … testosterone also elevates the  production of hemoglobin, the oxygen-carrying protein found inside red blood cells. As a result, each liter of male blood contains 150 to 160 grams of hemoglobin, compared to 130 to 140 grams for the female. … The standard deviation for throwing velocity and accuracy between the genders is 3.5–rated enormous. … injuries to the anterior cruciate ligaments (ACL) was a common problem among athletes. The cause of injury usually involves twisting the knee during deceleration. landing awkwardly, or suddenly changing directions while running. Data from soccer, basketball, and volleyball revealed the incidence of ACL injuries among women to be three to seven times greater than among men. Creighton wrote that women were predisposed toward greater injury by a wider pelvis, and smaller anterior cruciate ligaments, that are much less taut than those of men. The fibers in their elbow and shoulder ligaments suffer from identical deficiencies. Which goes a long way toward explaining why thousands of firewomen fail to meet standard when hauling fire hoses and other pieces of heavy equipment over rocky ground and through thick underbrush to reach the fire lines.http://www.thinkinghousewife.com/wp/2010/09/our-feminized-forests/

Men, ähh, det finns ju hela bibliotek med feministisk forskning som visar att bortom könsorganen är det bara sociala konstruktioner? Och att om skillnader i kvalifikationer är resultatet av sociala konstruktioner så kan man ignorera dem vid anställningar?

Written by bittergubben

26 maj, 2013 at 20:01

Publicerat i Uncategorized

Tagged with , ,

Civilekonomerna: Lön efter utbildning och kompetens

with 7 comments

GP har publicerat debattartikeln ”Barn bromsar karriären – men bara för kvinnor” av Jens Jacobsson, förbundsdirektör, Civilekonomerna, och Sara Lindberg, utredare, Civilekonomerna. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1597998-barn-bromsar-karriaren-men-bara-for-kvinnor

I Civilekonomernas senaste rapport, Lön efter utbildning och kompetens, konstaterar förbundet att de oförklarade löneskillnaderna mellan män och kvinnor kan uppgå till hela 16 procent i vissa avtalsområden. Vi ser allvarligt på detta och har valt att göra en djupanalys över löneskillnaderna bland samtliga högskoleutbildade ekonomer. … När vi rensar för skillnader i befattning, erfarenhet och övriga lönepåverkande faktorer och bara tittar på vilken lön en kvinna med barn har och vilken lön en man med barn har, visar det sig att kvinnor har betydligt lägre lön än män. Exempelvis har en man med två barn 28 procent högre lön än en kvinna med två barn. De här löneskillnaderna kan inte förklaras av att kvinnorna på något sätt har lägre ambitioner. Samtliga beräkningar avser heltidsarbete. … Civilekonomerna menar att arbetslivet måste få upp ögonen för och bekämpa de oförklarliga löneskillnaderna. Familj och karriär måste vara möjligt både för kvinnor och för män. Män tar fortfarande ut en betydligt mindre del av föräldraförsäkringen än kvinnor och i många fall tar kvinnor också ett större ansvar för hemmet.” (min fetstil)

Först missar jag det om att de ”valt att göra en djupanalys”, och antar att de baserar sig på den nämnda rapport som är skriven av just Sara Lindberg: ”Lön efter utbildning och kompetens: En rapport om löneskillnader mellan kvinnor och män”, 2012, http://www.civilekonomerna.se/portal/pls/portal/docs/1/542001.PDF, http://jamda.ub.gu.se/handle/1/666

Men jag hittar inget i rapporten när jag söker på ”barn”. Det finns ett diagram för löneutveckling där man delar upp utifrån både kön och föräldraledighet, men det är utan regression för andra faktorer, eller ens hänsyn till längden på föräldraledigheten.

Det står ingenting om hur de i sina data skattat för personernas ambitioner, eller ens att de skulle ha några sådana skattningar. Det står däremot: ”Huruvida kvinnor skulle vara mindre intresserade av att leda andra i en organisation, dvs. att inneha en chefsposition är en fråga som undersöks i Saco-rapporten från år 2007 ”Mer lika än olika”. I rapporten konstateras att det bland akademiker inte finns några uppenbara skillnader mellan män och kvinnor vad gäller viljan att leda andra.”

Det verkar dock som att det närmaste den rapporten kommer till att ställa frågor om karriärambitioner är: ”Om du tvingas välja, lägger du din kraft och ork i ditt arbete eller i privatlivet?”, samt ”Hur viktigt är det för dig att leda andra i organisationen?”. Frågan är ju, är man villig att ta de kostnader som hänger ihop med avancemanget; som arbetsbelastning, att det kan vara ensamt på toppen, etc. Men sådant verkar de betrakta som något som borde vara irrelevant för frågan om chefskap: ”Att det finns en viss tveksamhet bland kvinnliga akademiker att ta sig an chefskap stämmer också med erfarenheter från Sacos ledarskapsprojekt, där många kvinnliga akademiker gav uttryck för att det personliga priset att gå vidare i karriären var för högt. Det är dock inte de kvinnliga akademikernas vilja det är fel på. Det är snarare betingelserna för karriär och chefskap som brister.”, från rapporten ”Mer lika än olika – kvinnliga och manliga akademiker om organisationsvärderingar och karriär”, från 2007, av Charlotta Krafft, baserad på enkät bland Saco-medlemar, http://www.saco.se/Global/Dokument/Trycksaker/Rapporter/2007_Mer%20lika%20%C3%A4n%20olika.pdf

Åter till Civilekonomernas rapport. Vad menas med att de har rensat för ”övriga lönepåverkande faktorer”? Det förefaller som att massvis med faktorer utelämnats. Enligt rapporten har regression gjorts med följande modell:

Modell för stegvis analys av löneskillnader per sektor, avtal och arbetsområde:

Log(Lön)= ß01Kvinna + ß2Ålder + ß3Ålder^2+ß4 Chef +ɛ

där ”Lön” är fast kontant månadslön, inklusive rörlig lön och naturaförmåner; ”Kvinna” och, ”Chef” är dummyvariabler och ɛ är den statistiska feltermen. ”Ålder^2” kontrollerar för åldern som antas ha avtagande påverkan på lönen.

ß1 är det skattade rålönegapet mellan kvinnor och män i en modell med enbart kön som oberoende variabel.”

De har alltså inte tagit med föräldraledighet (enkäten har en binär fråga om det, alltså utan hänsyn till hur lång föräldraledigheten varit, och inte ens den binära faktorn ingår i deras regression), vab, frånvaro i övrigt, villighet att resa i yrket, befattning har de reducerat till chef eller inte, trots att de har tillgång till en indelning i fler steg. Det står att ”I Civilekonomernas lönestatistik … deltidsanställdas löner räknas upp till heltid”, men deltid eller heltid har mig veterligen betydelse för löneutvecklingen, så skulle behöva tas med i modellen, för att inte nämna variationerna i vad heltid innebär; mig veterligen arbetar heltidsarbetande män statistiskt sett några timmar mer per vecka än heltidsarbetande kvinnor, vilket skulle vara relevant. De saknar alltså massvis med relevanta parametrar, även sådant som uttryckligen omnämns i debattartikeln i GP, saker som skulle förklara mer av löneskillnaden. Antagligen större delen av den?

Min andra tanke är att det inte kan vara samma rapport. Det är alltför stor diskrepans mellan vad som hävdas i artikeln och vad som rapporten har stöd för. Jag frågar, och det visar sig att artikeln är baserad på en utförligare analys som inte publicerats, inte på den nämnda rapporten. Lindberg: ”Rapporten Lön efter kompetens som du nämner är upprinnelsen till den djupanalys som vi valde att göra för att hitta fler förklarande faktorer bakom inkomstskillnaderna. Vi har låtit SCB göra körningar på alla yrkesverksamma ekonomer och därefter gjort regressionsanalyser där vi kan rensa för befattning, storlek på företag , region, sektor, ålder mm.”

Nedan Lindbergs svar på email jag skickade, i det första har hon har svarat ”inline”. Jag har lagt till ”BG” före det jag skrev.

Korrespondensen ger mig dock inte något ökat förtroende för hur pass underbyggda slutsatserna är. Hur kan de dra slutsatsen att könsskillnaden i inkomst mellan mödrar och fäder är diskriminering, och hävda att de har rensat för ”övriga lönepåverkande faktorer”, när de inte ens har med någonting så uppenbart relevant som föräldraledighet och dess längd? Det som för mig är mer eller mindre oförklarligt, är hur civilekonomernas förbundsdirektör Jens Jacobsson, och utredare Sara Lindberg, kan säga att de löneskillnader, som inte förklaras av en modell som saknar flera mycket relevanta faktorer, skulle vara oförklarliga löneskillnader.

Lindberg svarar inline:

BG: Det är alltså en ny analys av samma enkätmaterial som användes av den tidigare rapporten, men med en utförligare modell? Eller är det baserat på (ytterligare) material från SCB? Och rapport över den nya analysen har inte publicerats ännu?

Svar: Statistiken i debattartikeln är en ny analys av löneskillnaderna bland landets samtliga yrkesverksamma ekonomer drygt 70 000 individer. Genomförd av SCB. Den analysen är en uppföljning av en rapport om löneskillnader bland våra medlemmar den vi inleder med i debattartikeln. Någon rapport på den nya analysen har inte publicerats

BG: När ni skriver i debattartikeln att ni rensat för ”övriga lönepåverkande faktorer”, skall man läsa det som att ni rensat för en del övriga sådana faktorer, men att många faktorer saknas, eller har ni ett mer komplett material? T.ex. hanteras i rapporten föräldraledighet som binär fråga, och det låter som att enkätfrågan var binär, men det är antagligen stor skillnad i lönepåverkan om man tagit 2 månader eller 15 månader; frånvaro som vab, sjukfrånvaro, tjänsteledighet eller annan frånvaro; villighet att resa i yrket, deltid eller heltid (har mig veterligen betydelse för löneutvecklingen, så att man inte bara kan skala upp lönen i proportion till arbetstimmarna), hur lång arbetstiden är (har hört det hävdas att heltidsarbetande män statistiskt sett arbetar några timmar mer per vecka än heltidsarbetande kvinnor).

Svar: I analysen genomförd av SCB har vi, utöver de faktorer jag anger i debattartikeln, tagit hänsyn till geografiskt läge storstad/mindre ort, utbildningsinriktning, stort mellan eller litet företag, ålder, erfarenhet.

Föräldraledighet ingår inte som faktor, då statistik saknas på detta. Alla löner i statistiken avser heltidslöner.

BG: Det står inte heller någonting i rapporten om hur ni mätt ambitioner, men i artikeln skriver ni ”De här löneskillnaderna kan inte förklaras av att kvinnorna på något sätt har lägre ambitioner”. Det är sådant här jag reagerade på vid läsningen, särskilt som artikeln talar om ”oförklarliga” löneskillnader, vilket gör anspråk på att man undersökt alla rimliga förklaringar. Hur mycket mer komplett är den nya analysen?

Svar: Vad som menas med meningen att löneskillnaderna inte kan förklaras av lägre ambitioner är att alla löner avser heltid. Dvs det är inte så att de konstaterade  lägre lönerna skulle förklaras av att kvinnorna arbetar deltid.

Bittergubben:

I rapporten står att ”I Civilekonomernas lönestatistik … deltidsanställdas löner räknas upp till heltid”. Du skriver: ”Alla löner i statistiken avser heltidslöner”. Avser statistiken enbart faktisk heltid, eller har ni med deltid som räknats om? I så fall, hur, är det bara skalning med konstant timlön? Hur har ni hanterat de som tidigare periodvis arbetat deltid? Något som jag som sagt tror påverkar löneutvecklingen.

Heltid uppfattar jag som ett något nominellt begrepp, i realiteten kan det variera hur många timmar det faktiskt blir. Om någon i praktiken i genomsnitt arbetar säg 43 timmarsvecka och någon 38 timmars, då är det rimligt att det blir en löneskillnad, och en löneutvecklingsskillnad. Har ni skattningar för faktisk arbetstid, eller är det bara nominell heltid? Eftersom jag inte sett något om sådana skattningar, antar jag att det är nominell heltid, men tycker då att ni tillskriver det en orimligt stor betydelse.

”Vad som menas med meningen att löneskillnaderna inte kan förklaras av lägre ambitioner är att alla löner avser heltid”. Detta är för mig en märklig och avgränsad användning av ordet ambition, det brukar vanligen inkludera hur villig och motiverad någon är att satsa på karriär. Anser du att det räcker med nominell heltid för att man skall kunna utesluta att det ens ”på något sätt” föreligger relevanta skillnader i ambitioner? Annars förstår jag inte meningen: ”De här löneskillnaderna kan inte förklaras av att kvinnorna på något sätt har lägre ambitioner”.

Lindberg:

Statistikuppgifterna (SCB Lisa-databas), är baserad på arbetsgivarnas uppgifter om tjänstgöringsomfattning där ex. en deltid på 80% räknats upp till 100%, helårsuppgifter. Obetald arbetstid finns det av naturliga skäl inga uppgifter på.

Vad gäller begreppet ambitioner i debattartikeln och huruvida heltidslöner ger tillräcklig information. Förbundet får med jämna mellanrum samtal från medlemmar, kvinnor, som upplever att de missgynnas lönemässigt och karriärmässigt. Många medlemmar, kvinnor, vill klättra i karriären men upplever att de av olika skäl bromsas. Statistiken i denna analys stödjer förbundets samlade bild och uppfattning att det inte handlar om att kvinnor har lägre karriärambitioner än män.

Written by bittergubben

3 maj, 2013 at 09:04

”Every man for himself”: Elinder och Erixsons studie om fartygskatastrofer missade vädret

with 3 comments

Karl Dalén hävdar i Dagens Nyheter att ”Kvinnor och barn först är en myt”, baserat på att män i allmänhet har högre chans att överleva en fartygskatastrof. http://www.dn.se/kultur-noje/kvinnor-och-barn-forst-ar-en-myt

Men där blandar han ihop normen, vad som det anses rätt att göra, med praktiska omständigheter. När t.ex. Estonia kantrade, så hade passagerarna den otrevliga uppgiften att klättra ut ur fartyget, simma till en räddningsflotte och klättra upp på densamma. Här, liksom vid många andra katastrofer, gör de praktiska omständigheterna att de som är fysiskt kapabla har mycket större chans, vilket ofta innebär att männen har bättre chans. Det innebär inte att det inte finns en norm om att kvinnor skall ges prioritet över män.

Beviset på den normens fortsatta existens är inte långt borta. Redan i nästa stycke skriver Dalén att ”Det lysande undantaget är ”Titanic”.” Nu pratar jag alltså inte om Titanic, utan om att han tycker att agerandet på Titanic var ett lysande undantag.

Hans lysande undantag karakteriseras av riktigt extrem könsdiskriminering, där man i vissa fall hellre låter livbåtar gå iväg halvfulla än släpper på personer av fel kön, och av en så stor könsdifferens i utfall, att det i studien inte finns något fall där det varit lika stor skillnad till kvinnors nackdel.

Denna extrema skevhet med avseende på kön, både ifråga om behandling och om utfall, betraktar Dalén som ett lysande undantag. Någonting positivt. Något eftersträvansvärt. Han tycker det är bra med extrem könsdiskriminering och extremt olika utfall mellan könen.

Tydligen tycker Dalén att kvinnor är så mycket mer värda än män, och att kvinnor skall ha företräde före män. Ändå verkar han vilja hävda att den här normens existens skulle vara en myt.

Det hela har inte så mycket med jämställdhet att göra, utan snarare kvinnors helighet: “Until the second half of the 18th century, it was widely believed in England and America that God decided who would survive a shipwreck, so no one criticized men for climbing over whoever stood between them and safety. However, as Enlightenment thinkers began to emphasize human agency, and women came to be viewed as the holy protectors of the family, news reports grew critical of men who survived shipwrecks that killed female passengers.” http://www.slate.com/articles/news_and_politics/explainer/2012/01/costa_concordia_sinking_what_s_the_etiquette_for_abandoning_ship_.html

DN skriver vidare att studien ”visar även att kaptener ofta överger sina fartyg för att rädda sig själva framför passagerarna. … Kaptenens beteende i den senaste uppmärksammade fartygsolyckan med ”Costa Concordia” utgör således inget undantag utan är relativt vanligt vid fartygsolyckor, säger Mikael Elinder.”. Ulf T går i en kommentar igenom vad deras fallbeskrivningar säger om kaptenen men hittar inget stöd för den slutsatsen. Jag håller med, Elinder kanske borde precisera vilka kaptener i studien som han tycker har agerat på samma sätt som kaptenen för Costa Concordia? Det normala är att kapten är bland de sista att överge fartyget. http://www.pellebilling.se/2012/04/titanic-mer-undantag-an-regel-%e2%80%93-dock-bor-slutsatserna-nyanseras/#comment-76665

”Every man for himself”

Daléns artikel baserar sig på Mikael Elinder and Oscar Erixsons studie ”Every man for himself. Gender, Norms and Survival in Martime Disasters”, 2012:8, http://www.nek.uu.se/Pdf/wp20128.pdf

De har studerat 18 fartygskatastrofer med avseende på respektive köns överlevnadsfrekvens.

De har inte studerat om något kön får positiv särbehandling, utan bara utfall. De utgår från, att om inte kvinnorna har högre överlevnadsfrekvens, så har de inte fått någon fördelaktig särbehandling. Detta är dock ett felaktigt antagande. De kan mycket väl ha fått fördelaktig särbehandling, bara inte tillräckligt för att fullt ut kompensera för männens fysik. Och även om ingen signifikant fördelaktig behandling gavs så behöver inte det betyda att det inte fanns en sådan norm, om det inte fanns någon valsituation, där någon måste välja att gynna vissa personer från en mängd av personer. Det är ju bara vid sådana valsituationer som man har möjlighet att könsdiskriminera.

Många andra har också skrivit om studien, bl.a. aktivarum och Billing: http://aktivarum.wordpress.com/2012/04/12/titanic-och-17-skeppsbrott-vad-vet-vi-om-kvinnor-och-barn-forst-regeln/

http://www.pellebilling.se/2012/04/titanic-mer-undantag-an-regel-%E2%80%93-dock-bor-slutsatserna-nyanseras/

Varför är det just männen som är var och en för sig?

Genusdebatten har ständig slagsida av att situationer tolkas utifrån deltagarnas kön, de som är män tillskrivs agens, medan kvinnors ses som passiva. Det här är inte något som feminismen direkt utmanar, utan det präglar i väldigt stor utsträckning även den feministiska analysen. Om en man slår sin partner så utgår den feministiska analysen i allmänhet ifrån att han har sådana preferenser att beteendet är rationellt, han har valt detta agerande för att uppnå de konsekvenser som blir resultatet, men om en kvinna slår sin partner, fokuseras istället på att hon mår dåligt, som är resultatet av hur hon har blivit bemött. Och ansvaret för handlingen, makten att bestämma om handlingen görs eller inte, läggs då utanför henne. Hon tillskrivs inte egen agens, utan hennes handlingar ses som reaktiva. (En mer könsneutral analys skulle komma fram till att den som misshandlar sin partner i allmänhet är en person som mår dåligt, är dysfunktionell, relationen är dysfunktionel, men förövaren är ändå ansvarig för sina egna handlingar – det är samma situation oavsett kön).

Därmed reagerar jag lite på uttrycket ”Every man for himself” i det här sammanhanget. Varför påtala just att var och en av männen bara har sig själv att förlita sig till för att ta sig ur det kantrade, sjunkande fartyget, när kvinnorna är i samma situation? Är det för att männen tillskrivs egen agens, de väljer hur de vill hantera katastrofen, medan kvinnorna är offer för katastrofen? Eller menar de att kvinnorna skulle vara mer självuppoffrande och försöka rädda andra medan specifikt männen bara tänker på sig själva?

Mått på kvinnofördel

Jag tar deras mått på kvinnofördel i fråga om utfall (negativa värden motsvarar en kvinnonackdel) för respektive skepp från tabell C3. För varje skepp tar jag det värde som anges längst åt höger i kolumn 1-6, som skall vara det värde som tar hänsyn till mest av de data de har tillgång till.

Jag är inte särskilt nöjd med måttet när det gäller katastrofer med väldigt få överlevande, som MS Princess of the Stars där 93% dog. Här var det stor relativ skillnad mellan könens överlevnad, 9.8% för män och 2.4% för kvinnor, men deras differensmått säger 9 procentenheters skillnad, vilket i andra sammanhang inte skulle vara så mycket – om det skulle vara 42% mot 51% så är det ganska jämställt. Jag delar därför deras mått med det mindre av total mortalitet respektive total överlevnad. Det är huvudsakligen överlevnaden som används, de har valt allvarliga katastrofer vilket medför att vid 14 av olyckorna är det mer än 50% som dör.

Som kränkt, vit, GenusNytt-läsande man så skulle jag vilja göra deras urval ännu mer godtyckligt genom att ta med SS Central America, men har inte statistik för könen, så jag är tvungen att avstå.

Så osvenskt att de inte analyserar vädret!

Det är två fartyg med stor påtaglig fördel för kvinnor i betydelsen att min kvot är större än 0.5, d.v.s. rapportens könsdifferens är större än hälften av den totala sannoliketen att överleva, HMS Birkenhead (+2.12)och RMS Titanic (+1.63). Många påtalar den uppenbara mansdiskrimineringen vid dessa båda fartyg, att kvinnor fick förtur till livbåtarna, men jag ser två andra likheter som jag vill titta på om de spelar roll. Dels att det är lugnt väder vid båda dessa olyckor, vilket gör det enkelt att sjösätta livbåtarna, och att det är enkelt att överleva i livbåtarna, dels att det dröjer innan det kommer hjälp och är kallt i vattnet vilket gör att det svårt att överleva utan livbåtsplats. Dessa faktorer gör att det blir extra betydelsefullt att få livbåtsplats. Vid dessa olyckor fanns inte tillräckligt med livbåtar, nuförtiden har fartyg normalt tillräckligt med livbåtsplatser.

Utifrån deras beskrivningar av händelseförloppen klassar jag 8 som hårt väder/sjö (SS Morro Castle, MS Princess of the Stars, MS Estonia, MV Bulgaria, SS Northfleet, SS Vestris, MV Princess Victoria, RMS Atlantic), 5 som lugnt väder/sjö (HMS Birkenhead, MS Titanic, SS Principessa Mafalda, SS Princess Alice, SS Golden Gate) och 5 som ej angivna (SS Admiral Nakhimov, RMS Lusitania, SS Arctic, SS Norge, RMS Empress of Ireland). För SS Arctic och RMS Empress of Ireland anges dimma, vilket väl implicerar att det är lugnt, med utgör ändå en form av väderkomplikation. För SS Norge anges att vädret var fördelaktigt för resan, innebär det en måttlig medvind?

Av de åtta olyckor där kvinnor har fördelaktigt utfall eller utfallet är ganska jämt (mitt skalade mått >-0.5), är 5 vid lugn sjö, 1 vid hård, 2 ej angivna.

Av de tio olyckor där kvinnor har påtagligt sämre utfall (mitt skalade mått <-0.5), är 7 vid hård sjö, 3 ej angivna – alltså ingen där det anges lugn sjö.

Det förefaller alltså som att hårt väder och hav är relativt allvarligt för kvinnor, medan lugnt väder och hav är relativt fördelaktigt för kvinnor. Om man istället använder deras differensmått blir bilden liknande, om än något svagare, eftersom MS Princess of the Stars då är ganska jämställd – båda könen dör.

Genomsnitt för kvinnofördelsmåtten i de olika kategorierna

Väder/Hav Kvinnofördel från

studiens tabell C3

Min skalning
Hårt -0,22 -0,88
Lugnt 0,23 0,69
Ej angivet -0,12 -0,56

 

 (Kanske lika bra att jag inte kunde lägga till SS Central America, den skulle slå åt andra hållet – hårt väder och utfallsfördel för kvinnor – men då var det också en påtaglig diskriminering till förmån för kvinnor).

Olyckor där inga kvinnor överlevde

Vid tre olyckor var det inga kvinnor som överlevde: SS Arctic, RMS Atlantic och MV Princess Victoria. Blev kvinnor diskriminerade där, såsom männen blev på Titanic?

Man får nog inte riktigt tro på denna kommentar av Laura Valentine om SS Arctic, hennes version ger ett dramatiskt annorlunda intryck än studiens version. “The story of the SS Arctic isn’t quite correct. The first lifeboat was filled with women and children, and was promptly swamped by a wave, and everyone in was thrown into the water and drowned. Seeing this, many women refused to get into the smaller boats. Most of the men that survived did so by clinging for hours to makeshift rafts in heavy seas. Women would have been dragged to their deaths by the weight of water logged skirts and petticoats, and children would not have had the strength to cling to floating debris for hours as rescue ships did not appear until the following day.” http://www.slate.com/articles/news_and_politics/explainer/2012/01/costa_concordia_sinking_what_s_the_etiquette_for_abandoning_ship_.html

Men en annan sida beskriver också en livbåt med kvinnor och barn från SS Arctic, så jag antar att det fanns en sådan? Sidan beskriver också att besättningen deserterade. “One boat full of women and children slipped its rope and tackle, spilling everyone into the sea and drowning them.”; “Chief engineer Rogers and about nine others from the engine room, siezed the small boat from the roof of the fore deckhouse, stocked it with food and water and cigars, and launched it off the liner’s bow. The boat had room for more people, but they were discouraged at gunpoint. Second mate Baalham filled another boat with sailors and deserted the ship. Some of the firemen and trimmers pushed passengers aside and took their places in the lifeboats, or jumped into boats as they were being lowered, landing heavily on top of others.”  http://www.freewebs.com/maritime-history-two/marinedisasters.htm

Jag uppfattar det som en i sammanhanget signifikant detalj om en sådan livbåt fanns. Det visar på förekomsten av normen. Att ha priviligierad förtur till livbåt blir förvisso inte så mycket värt om denna havererar, men det är utfall, inte behandling.

För RMS Atlantic var det riktigt oflyt för kvinnorna. Men man kan knappast prata om något motbevis för priviligierad tillgång till livbåtar, eftersom det inte blev någon valsituation.

 “The single women, in the stern compartments, drowned as the water flooded their beds. The families suffered a similar fate in the amidships compartments. It has been estimated that only two or three families and not a single woman from the steerage made it to the boat deck. The bow compartments on the other hand were not flooded immediately. This gave the single men an advantage as they had more time to escape.”

MV Princess Victoria kantrade i hårt väder. Återigen var priviligierad tillgång till livbåtar inte så gynnsamt för utfallet, men klätterfärdighet var en fördel.

“There were five of them with a capacity of 1,440 persons, but only three were launched and one was smashed against the hull. All its occupants, mostly women and children, were thrown into the water.”; “Several of the survivors were standing on the portside deck. When the ship lurched on its side, they managed to haul themselves over to the ship’s side, an act demanding strength and agility. With the ship’s side serving as floor they could reach the lifeboats that were gathered at the stern”

Även vid de olyckor där kvinnor har riktigt dåligt utfall är det inte fråga om någon positiv särbehandling av män, snarare tvärtom, kvinnor har i allmänhet i åtminstone någon mån haft priviligierad tillgång till livbåtar men i dessa fall inte haft nytta av det.

Utveckling över tid

The survival rates of both men and women are higher in shipwrecks occurring after WWI. The gender gap in survival has decreased by about one-third compared to before WWI. This finding holds even with the inclusion of data from the Lusitania and the Titanic.”

Jag är skeptisk till den slutsatsen eftersom om man räknar katastroferna som datapunkter, så ger linjär regression att männens råa överlevnad vid en katastrof ökat med en takt motsvarande 6 procentenheter per sekel, medan kvinnornas överlevnad med samma mått MINSKAT med 5 procentenheter per sekel. Med kvinnofördelsmåttet som jag tagit från tabell C3 ger regressionen en minskning med 10 procentenheter per sekel, d.v.s. att det sämre utfallet för kvinnor har tilltagit, inte krympt.

Skillnaden är antagligen att de räknat över individer, jag bara över katastroferna, så jag antar att fartyg med väldigt låg andel kvinnor inte har genomslag i deras analys, i synnerhet HMS Birkenhead med bara 1.3% kvinnor ombord. Det är förvisso rimligt, men slutsatsen blir tämligen svag om den beror på hur man räknar.

En förändring över tid är att vi inte längre har katastrofer av Titanic typ, där det är lugnt och fint och det bara är att sätta i livbåtarna men väldigt många ändå dör, för numera har vi tillräckligt med livbåtar, så nästan alla skulle överleva – olyckan skulle inte uppfylla studiens urvalskriterier. Av de senaste 7 olyckorna i deras statistik är det istället 6 som är vid hårt väder/sjö, något som vi konstaterat är ett relativt stort problem för kvinnor (den återstående, SS Admiral Nakhimov, sjönk på bara 7 minuter efter kollisionen, så inte så mycket tid för livbåtar, ännu snabbare att kantra var MS Herald of Free Enterprise, om vi nu ska nämna den också). De 11 tidigare katastroferna var 5 lugn sjö, 2 hård, 4 ej angivet. Dessutom har vi numera RORO fartyg, som inte sjunker så snällt som fartygen gjorde på Titanics tid, de får in vatten på bildäck, blir instabila och kantrar, och det är mycket ogynnsamt för de som inte kan klättra ut ur ett kantrat fartyg, simma ut till en räddningsflotte, och sedan klättra upp i den.

Betydelsen av förloppets snabbhet

Jag är något skeptisk till slutsatsen att det inte skulle spela någon roll om det går snabbt eller långsamt. De har definierat det på ett sådant sätt att de räknar t.ex. Estonia som långsamt. Men för de flesta så bestod första signal av att något var fel av att fartyget kantrade, för väldigt många är det då väldigt svårt att klättra ut. De mäter tiden tills fartyget sjunker, men jag uppfattar inte det som relevant. Frågan är, hur mycket tid från det att det är klart att man behöver överge fartyget, till dess att fartyget inte längre utgör en praktisk plattform att röra sig på? Eller snarare, hur stark är tidspressen just under evakueringen?

Statistik för överlevare för Titanic utifrån kön och klass

Detaljerad statistik: http://www.ithaca.edu/staff/jhenderson/titanic.html Hävdar märkligt nog att klass var viktigare än kön, trots att siffrorna visar motsatsen, och hävdar att kvinnor och barn först bara gällde på ena sidan fartyget – trots att det gällde på båda sidor, den ena sidan gick ännu längre och körde med enbart kvinnor och barn.

Och så till sist några något mindre seriösa Titanic länkar …

http://newtonbloggen.wordpress.com/2012/04/15/titanic-ar-bara-en-pahittad-berattelse/

http://cheezfailbooking.files.wordpress.com/2012/04/funny-facebook-fails-failbook-a-dozen-people-who-had-no-idea-titanic-was-a-real-ship.jpg

 

Written by bittergubben

21 april, 2012 at 13:02

Vilket kön är diskriminerat i dagens Sverige?

with 6 comments

Vad är diskriminering?

Könsdiskriminering innebär att folk blir bedömda/bemötta inte utifrån sina handlingar och relevanta egenskaper, utan utifrån kön.

I fråga om personliga preferenser är det inte meningsfullt att prata om diskriminering, eftersom ett kriterium är relevant om du tycker att det är relevant. Om du t.ex. föredrar en partner av samma hudfärg som dig själv, snarare än en partner av en annan hudfärg, så är det ett relevant kriterium för ditt partnerval. Det är alltså inte diskriminering att ta hänsyn till hudfärg, kön, religion etc. när du väljer partner.

Man kan få dramatiskt olika utfall för könen, utan någon könsdiskriminering, om könen uppför sig olika. I den mån en större andel av männen sitter i fängelse för att män gör fler och grövre brott, så är inte det diskriminering. I den mån kvinnor har lägre lön för att de på olika sätt satsar mindre på karriären, så är inte det diskriminering.

Omvänt så kan könsdiskriminering föreligga, även om det aggregerade utfallet för respektive kön är rättvist. Ett exempel, priset på klippning. En person med längre hår och som bryr sig mycket om sin frisyr, tar längre tid för frisören. Det är relevanta kriterier för prissättning. Det finns stark korrelation mellan kön och dessa relevanta kriterier, herrar har ofta kort hår, enkla frisyrer och vill bara att det skall se vårdat ut. Många frisörer föredrar därmed den enkla prissättningen att ha ett pris för herrar, ett annat för damer. Det är könsdiskriminering, även om respektive kön, I kollektiv, aggregerad mening, skulle få de priser som de förtjänar.

Vilket kön är diskriminerat i dagens Sverige?

Dagis! Personalen är nästan bara kvinnor och de få män som är där ät det i allmänhet på kvinnornas villkor – kvinnorna sätter normerna. Dagisfröknarna kan relatera till dagisflickorna, eftersom de alla en gång varit dagisflickor. Flickan är norm. Fröknarna relaterar till och bryr sig om flickorna och deras perspektiv, flickorna skall stöttas och uppmuntras i att utvecklas och ta för sig. Pojkarnas perspektiv står inte högt i kurs. Det där med tävlingsinstinkt är någonting fult, de skall skolas om till flickornas mer samförståndsinriktade inställning. Och man skall se till att pojkarna inte är så aktiva som de skulle vilja vara, för det skulle ju vara i vägen för ambitionen att lära flickorna att ta för sig.

Skolundervisning! Under lång tid har det pushats för att undervisningen i skolan skall anpassas till flickorna, att de skall få möjlighet att nå sin potential. Det låter ju bra. Problemen är när det görs på bekostnad av pojkarna, eller rent av bara går ut på att sabba för pojkarna, så att flickorna skall få ett bättre relativt resultat. Ex 1: Belöna arbetsinsats på meningslösa uppgifter snarare än prestation på svåra uppgifter. Ex 2: Pojkar har i allmänhet sämre finmotorik än flickor (klättra i träd ger övning i grovmotorik, att t.ex. byta klänningar på små dockor ger övning i finmotorik), vilket resulterar i att flickorna lättare lär sig en vettig handstil. Genom att handstilsundervisningen för pojkarna anpassas till hur mycket sådan undervisning som flickorna behöver, får man resultatet att många pojkar inte lär sig någon vettig handstil. Sedan kan man ju ge pojkarna dåliga betyg på inlämningsuppgifter för att de skriver så dåligt. Ex 3: Litteraturen i klassrummet kan anpassas till vad flickor tycker om att läsa (t.ex. relationer och känslor), utan hänsyn till vad pojkar vill läsa (t.ex. fakta och aktion). Ex 4: Eliminering av tävlingsmoment (tävlingar brukar motivera pojkar, flickor tenderar att föredra social uppmuntran – en jämställd skola skulle ha både och). Hur många av dessa antipojkstrategier används vid din eller dina söners skola?

Pojkar stökigare i skolan? Om det är så att pojkar är stökigare i skolan, så är det en skillnad i beteende, inte i behandling. Frågan är, hur bemöter skolan en stökig elev, beror det på kön? Om skolan har en väldigt hög tolerans för pojkars stökande, inte gör några tillsägelser, men säger till på skarpen så fort en flicka gör något, skulle det vara diskriminering. Jag misstänker dock att skolan ger lika många – eller rent av fler och kraftigare – tillsägelser till stökiga pojkar än till likvärdigt stökiga flickor.

Skolbetyg? Flickor får 2-6% högre meritvärde än pojkar med motsvarande resultat på prov. Det finns de som hävdar att detta är betygsdiskriminering till förmån för flickorna. Jag misstänker att det snarare är så att flickorna får en flit och fjäskbonus i betygen, för att de gjort sina läxor var dag och håller med lärarinnan om sådant som hon vill att eleverna skall hålla med om. Jag anser att betygen skall spegla prestation, inte hur villig man är att fjäska för läraren. Och om någon är flitig, borde ju det ändå synas i provresultaten, så varför ge en bonus för det? Måhända är det även så att flickorna ägnar sig mer åt q-seeking, d.v.s. att studera lärarinnans inställning till ämnet och hennes provgivning snarare än att fokusera på ämnet. Det förbättrar resultatet när man tar hennes prov, men utan att man egentligen blivit bättre i ämnet. [uppdaterad 15/06 2011]

Beviskrav! Det krävs mer bevis för att en kvinna skall bli fälld än för att döma en man.

Strafflängd! En kvinna som döms får i allmänhet mildare straff än vad en man skulle få för samma brott.

Vårdnad! En vårdnadstvist skall i första hand avgöras av vad som är bäst för barnet, men även beakta vad som är bäst för föräldrarna. Så som det ser ut idag är det dock skit samma hur det går för pappan, medan hur det går för mamman verkar betraktas som nästan viktigare än vad som är bäst för barnet – mamma och barn betraktas som samhörande, medan pappan betraktas som ett bihang. Om pappan vägrar lämna över barnet när det är mammans tur, då ses det som kidnappning och är direkt en polissak, men om mamma gör samma grej, så ses det som helt ok eftersom barnet ändå är hos mamma. Det kan ta flera år innan myndigheterna gör något, och ser till att pappan får några övervakade besök.

Idrottstävlingar! Det talas ofta om herridrott och damidrott. Och att kvinnor skulle vara diskriminerade, eftersom det är mindre prispengar i damidrotten. Men det normala är, att det finns en öppen kategori där det bara handlar om vem som är den bästa idrottaren. Där alla kan delta, ung som gammal, man som kvinna, lättviktare eller tungviktare. Utan diskriminering. Må bäste idrottare vinna. Visst, man säger normalt må bästa man vinna, men det är ju i princip alltid så att den bästa idrottaren ”råkar” vara en man. Det är i den kategorin man hittar de största prispengarna. Sedan finns det flera olika diskriminerande kategorier, som junioridrott och senioridrott, där man diskriminerar baserat på ålder, olika viktklasser, där man diskriminerar baserat på vikt, handikappidrott, där man kräver att deltagare skall ha vissa handikap. Och så finns det damidrotten, där man diskriminerar baserat på kön. Istället för att säga ”Må bästa idrottare vinna” så säger man ”Må bästa idrottare hålla sig härifrån och låta en kvinna vinna istället”. I dessa diskriminerande klasser är prispengarna lägre. Men de som vinner de prispengarna är i allmänhet halvdana idrottare, som inte skulle ha en chans mot de riktiga idrottarna. Annika Sörenstam är inte känd på grund av sina talanger som golfare – hon skulle antagligen inte ens kvalificera att spela som proffs, om hon skulle försöka göra det baserat på golftalang. Men tack vara att hon har tillgång till den diskriminerande damidrottens prispengar, är hon rik och berömd. Manliga golfare som spelar på samma nivå är nästan helt okända, det finns för många. De vinner aldrig några stora tävlingar, därför att de där är tvungna att tävla mot de riktiga proffsen – som Sörenstam slipper tävla mot. Likvärdiga prestationer, men kvinnan blir rik och berömd, medan mannen hankar sig fram och är okänd. Snacka om diskriminering.

Karriär? Lön? Skillnaden i lön beror inte på diskriminering. Män satsar mer på sin karriär, eftersom kvinnor i betydande utsträckning värderar män baserat på deras inkomst och yrkesstatus. Kvinnor väljer att studera något de är intresserade av, att jobba med något de bryr sig om och tycker är givande, att jobba deltid, att ha kortare pendlingsavstånd, att ha flexiblare arbetstider, att vara föräldraledig etc. Kvinnor är mer benägna att välja bort chefsjobb.

Pensionsförsäkring? Eftersom kvinnor förväntas leva längre så får de en lägre utbetalning per månad. Förväntad återstående livslängd är ett relevant kriterium för utbetalningarnas storlek, så om kön är relevant för att förutsäga återstående livslängd så är det ett relevant kriterium. Måhända skulle det vara möjligt att beakta andra medicinska tester och undersökningar av livsstilsval, sådana att kön inte längre skulle vara relevant för förutsägelsen. Frågan är om livslängd är direkt beroende av kön (så att det är en relevant faktor) eller om kön bara är korrelerat med sådana faktorer som val av en sund livsstil (så att det är diskriminering att beakta kön). I vilket fall så blir det aggregerade utfallet för könen ändå rättvist.

Våldtäkter? Vid ”riktiga” våldtäkter är förövaren nästan alltid en man, men en skillnad i beteende utgör inte diskriminering. Skall vi prata om diskriminering skall det vara en skillnad i samhällets bemötande av våldtäktsförövare/offer baserat på kön. Och det är det. Feminismen har drivit igenom breddningar av våldtäktsbegreppet, så att det inkluderar handlingar där det inte är ovanligt att kvinnor är förövare, t.ex. sexuella handlingar med en sovande partner, eller en 16-åring som har sex med en 14-åring. Men samhället är tämligen likgiltigt inför en sådan ”våldtäkt” när den begåtts av en kvinna mot en man. Även om samhällets diskriminering i samband med våldtäkter är riktad mot män, så är det självklart så att kvinnor drabbas av våldtäkter, och vid de ”riktiga” våldtäkterna är förövaren nästan alltid en man. Men den här texten handlar om diskriminering, skall vi även titta på vilket kön som drabbas av oacceptabla handlingar begångna av det motsatta könet, skulle vi även få beakta sådant som falska våldtäktsanmälningar eller faderskapsbedrägerier, där en kvinna lurar en man att finansiera och uppfostra ett barn som hon skaffat med en annan man.

Partnervåld? Det är ungefär lika vanligt att en kvinna slår sin manliga partner som tvärtom. Kvinnorna får mer skador, eftersom männen är fysiskt starkare. Även om vi skull acceptera den feministiska diskursen, där enbart männens våld räknas och kvinnornas våld ignoreras, så skulle det vara en skillnad i beteende mellan könen, inte en diskriminering. Skall vi prata om diskriminering får vi istället titta på samhällets bemötande av partnervåld.

Samhällets bemötande av partnervåld! Snacka om diskriminering. Om en kvinna ringer polisen och anklagar sin partner för misshandel, då kommer polisen och arresterar honom, tar det hela seriöst även om det inte finns några som helst bevis. Men om en man ringer polisen kan han mycket väl bli tillsagd att han får klara det själv. Men han får inte använda någon som helst form av våld för att värja sig mot kvinnans angrepp. Det vore ju partnermisshandel och grund för att arrestera honom. Samhället satsar massvis med pengar på kvinnojourer och dylikt för att skydda kvinnor som blir slagna av sin manliga partner. Men inget på att skydda de män som blir slagna av sin kvinnliga partner. De får inte ens använda självförsvar.

Sammanfattning

Det finns massvis med diskriminering som drabbar svenska pojkar och svenska män. Men på vilka sätt är svenska kvinnor diskriminerade? Varför skall vi män acceptera all denna mansdiskriminering?

Written by bittergubben

10 maj, 2011 at 16:06

Publicerat i Uncategorized

Tagged with