bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘Könsroller

Svensk skola: Flickanpassad utan pojkhänsyn, eller könsneutral med destruktivt maskuliniserade pojkar?

with 2 comments

Det finns två konkurrerande narrativ om varför pojkarna har problem i den svenska skolan. Den feministiska versionen, som är att det är pojkarnas maskulinitet som är problemet, att vi har socialt konstruerade och destruktiva maskuliniteter som leder till antipluggkultur.

Den antifeministiska versionen, som är att man nedvärderar pojkar och manlighet, har anpassat undervisningen för flickornas relativa resultat, och har flickan som norm; och att detta bland pojkarna leder till alienering, motkultur, och dåliga resultat.

Detta är huvudsakligen en fristående genomgång av min syn på skolans misslyckade inställning till pojkarna (och som sådant ganska långt), men kan även ses som en fortsättning på den debatt som startades av Csaba Bene Perlenberg (http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2650571-csaba-bene-perlenberg-de-forlorade-pojkarna), och är där ett bemötande av Charlotte Vainios inlägg (https://charlottehitochdit.wordpress.com/2015/03/21/lite-mer-om-betyg-genus-och-skolan/), som även bemöts av Ninni (http://genusdebatten.se/mitt-svar-till-charlotte/) och Erik (http://genusdebatten.se/pojkar-skolbetyg-och-konsskillnader-mitt-andra-svar-till-charlotte/).

När jag skriver t.ex. ”feminister hävdar si”, så menar jag inte att alla feminister tycker si, utan att det finns en feministisk struktur, där de flesta feminister som är drivande i den frågan hävdar si, och att de inte verkar få motstånd från feminister i övrigt i den frågan.

Vad som avses med ”flickanpassning utan pojkhänsyn”

De flesta feministiska invändningar verkar bygga på missuppfattningar om vad som avses, så jag tänker försöka vara pedantisk. Som exempelfrågor kommer jag diskutera en klassgemensam faktor, lärarens volym, och en där det är naturligt att individanpassa, urval av böcker att läsa.

Hur hög och tydlig behöver lärarens röst vara? Det är ansträngande att lyssna på en röst som är för låg, man orkar inte göra det särskilt länge. Man tröttnar och tanken vandrar. Och om de ändå inte hör vad läraren säger, så börjar några elever att prata, vilket gör att fler får svårt att uppfatta lärarens tal. För effektiv undervisning behöver lärarens röst vara tillräckligt hög och tydlig för att eleverna skall kunna uppfatta den utan ansträngning.

Fördelning bland pojkarna över var den gränsen går, och motsvarande för flickorna, är förskjutna i förhållande till varandra. Vid låg volym har flickorna lättare för att uppfatta tal än pojkarna.

Om vi flickanpassar utan pojkhänsyn, beaktar vi bara flickornas behov, och lärarens volym blir tillräckligt hög för att flickorna skall höra bra. Denna volym vore dock inte särskilt väl anpassad för den del av pojkarna som föredrar betydligt högre volym.

Om volymen anpassas till hela elevgruppen, så att vi även beaktar vilken volym pojkarna behöver, blir lärarens volym högre.

Leonard Sax skriver om könsskillnader i hörsel, och ger ett antal exempel på uppmätta skillnader (han förespråkar rent av könsuppdelad undervisning, även om han inte ger något belägg för att könsskillnaderna skulle vara stora nog för att motivera det, var nu den gränsen går): http://www.mcrcad.org/2010-Sax-hearing.pdf

[S]uccessful teachers in all-boys classrooms often have discovered on their own […] that most boys are more attentive and more engaged when the teacher speaks in a louder tone of voice. These teachers are also more likely to allow boys to tap their fingers or pencils on the desk.

The existence of sex differences in Stevens’ n creates a problem for the coed classroom. If the teacher speaks more loudly, some girls may complain that the teacher is shouting. If the teacher speaks quietly, some of the boys may drift off and daydream.

Från feministiskt håll bemöts bara förespråkande av könsuppdelad undervisning, och man argumenterar utifrån att enda alternativet till deras vision – att det inte finns några relevanta könsskillnader alls – är att man tror att alla pojkar är på ett sätt, och att alla flickor är på ett sätt, utan variation inom grupperna, och utan något överlapp mellan könen.

Men den egentliga kritiken – att det finns statistiska skillnader mellan könen, och att om undervisningen anpassas till fördelningen av egenskaper, preferenser, och behov som finns hos flickorna, då kommer undervisningen att passa dåligt för en del av pojkarna – den positionen brukar den feministiska diskursen nästan aldrig förhålla sig till.

Om du tar vinkeln att det ”bara” är för en del av pojkarna som skillnaden mellan lärarens volym och vad de skulle behöva, blir så stor, att det blir ett signifikant faktor för dem, och att det emellanåt även är någon flicka som är lika drabbad – beakta då att detta bara är en fråga bland många andra. Om man gör samma sak i flera olika frågor, så kommer en pojke i genomsnitt att drabbas av betydligt fler dåliga anpassningar, än den typiska flickan. Om ena könet görs till norm, och det andra ignoreras, så kommer det ignorerade könet att påverkas av detta. Effekten förtas inte av upprepade påpekanden om att det är variation inom grupperna och överlapp mellan dem; att presentera det som motargument innebär att angripa en halmgubbeversion av motståndarens argument, en halmgubbeversion som förnekar att det finns variation inom grupperna och överlapp mellan dem. Det är en halmgubbe som får tröttsamt mycket fokus i den feministiska diskursen.

Antagligen är bullernivå vanligen ett större problem i de flesta svenska skolor, vilket drabbar alla elever, måhända flickorna mer än pojkarna. Om skolan har dålig disciplin, inte engagerar eleverna och läraren håller för låg volym, ökar risken för stökiga elever. Vi kan väl säga att flicknormen drabbar flickorna också?

Lärarens ljudnivå är svårt att individanpassa (även om det går genom att eleverna får hörlurar …), men även när vi betraktar något som är lätt att individanpassa, uppstår ändå frågan hur bra man är på att anpassa till olika former av behov. Är man bättre på de behov som är vanliga inom vissa grupper, medan behov som främst finns inom andra grupper blir försummade?

Olika elever har olika preferenser för vilka texter de tycker är kul. Det är lätt att låta varje elever välja vilken bok de vill läsa, så att valet är enskilt. Men om valet görs inom ramen för ett urval som görs av skolan, t.ex. inom ramen för ett klassbibliotek, så kan det urvalet lämpa sig bättre för en del elevgrupper än för andra. Har man bra med texter som tilltalar även pojkar?

Rapporten ”Me Read? And How!” sammanfattar vad man i Ontario kommit fram till i ett projekt för att främja pojkars läsande (http://www.edu.gov.on.ca/eng/curriculum/meRead_andHow.pdf, min fetstil):

Inquiry teams found that boys, especially those with special needs, required high-interest reading material (material that held a strong interest for them), from easily accessible, short texts to longer, more challenging selections. […] For younger [boys], topics such as cars and trucks; hockey, soccer, and wrestling; ghosts; cooking; animals; and science proved popular. Adolescent boys preferred materials that dealt with music and sports, biographies, and books that presented issues related to drugs, relationships, gangs, bullying, history, science, and ethics. These materials fed boys’ curiosity about the world and their interest in making meaning of their lives. While many schools noticed a tremendously positive response to graphic novels, there were also a number of schools where this was not the case. Teachers found that common reading choices in the classroom included fiction featuring action, mystery, and fantasy; detective fiction; fiction about real-life problems; and comic books about superheroes, as well as non-fiction forms such as how-to books and information books. […] A significant number of school teams reported the successful use of books in series, first to engage boys and then to propel them into further reading. The team from Arthur Meighen Public School suggests,“If a novel is popular, look for a sequel or another novel by the same author.” Series books, with their predictable plots and characters, hook the boys and at the same time reinforce their knowledge and experience of literary elements such as plot, characters, and settings and their understanding of the features and conventions of these texts. Boys who were allowed to exercise some choice around their reading selections and writing topics showed increased motivation and engagement.

Ninni sågar nationella provet i svenska 2013, som utgår från genusperspektiv och kvinnoämnen: http://genusdebatten.se/skolverket-bedriver-politisk-indoktrinering-nationellt-prov-i-svenska-arskurs-9-vt13/

Oavsett om man menar att könsskillnader beror på könssocialisering, biologi eller en mix av biologi och könssocialisering, så är dessa texter saker som killar som grupp inte är intresserade av! Intresse påverkar vår läsförståelse då det är lättare att koncentrera sig på en text som man finner intressant.

Rick kommenterar:

Som tonåring tillhörde jag den rätt lilla grupp pojkar som inte ställde sig främmande till att läsa skönlitteratur. Jag noterade redan då att flera av mina vänner bland pojkarna inte skulle ha hållit i ett skönlitterärt verk ens med tång, men det var aldrig ett problem i kompiskretsen att jag läste. Därför kan det verka [förvånansvärt] att flera av dessa pojkar sedermera blev män med gott språköra och ett flytande skriftspråk.

Saken är nämligen den att de läste, men de läste allt möjligt annat än vad skolan insisterade på – och då talar vi om den finländska skolan på 1980-talet, dvs. en skola utan genusfanatism. Pojkarna kunde få sitt språk genom tidningarnas sportsidor, faktaböcker, och diverse manualer. Många gånger är språket där faktiskt mer variationsrikt än i dussinromaner.

Ninni instämmer, och konstaterar att läsintresse inriktat på facklitteratur inte ses som lika fint, och exemplifierar med länk till: http://www.svt.se/kultur/bok/maktens-man-vill-vara-trakiga

Maktens män läser säkerligen ohyggligt mycket text, men frågan är vad de läser. Det är företagsrapporter och utredningar – inte romaner. Det är i mångt och mycket ett allmänt manligt beteende. De läser mycket annat, som facklitteratur och manualer, men upplevelseläsningen finns inte längre. Även om det förstås finnas lysande undantag, säger Horace Engdahl.

Jag har själv en stark preferens för facklitteratur över romaner. Visst, det finns flickor som tycker om aktion, äventyr, och facklitteratur, och det finns pojkar som hellre läser känsloorienterade böcker, men det är likväl en statistisk skillnad mellan könen, vilka som föredrar vilka böcker. Att skillnaden inte är absolut betyder inte att den inte existerar.

Att flicknormen kommer funka ok eller rent av bra för många killar, och att den kommer passa dåligt även för en del tjejer, förtar inte att den passar dåligt för fler killar än tjejer. Ponera att i en given fråga, så är flicknormen ett problem för 20% av killarna och 5% av tjejerna, och att det är det typiska utfallet i 20 frågor. (I inlägget antipojkskolan listas 20 punkter: https://bittergubben.wordpress.com/2011/06/15/antipojkskolan/). Killar kommer drabbas av i genomsnitt fyra frågor, tjejer av i genomsnitt bara en. Siffrorna här är tagna ur luften, men principen kvarstår – en skola som flickanpassas utan pojkhänsyn är inte en jämställd skola. I vilken grad en skola är flickanpassad respektive pojkanpassad är empiriska frågor som inte bara kan viftas undan.

Detta innebär inte att kräva könsspecifik undervisning

En vanlig feministisk invändning utgår från att de som kritiserar flicknormen vill att alla, enbart utifrån sitt kön, skall få en viss specifik undervisning, som inte tar hänsyn till individen, utan enbart könet. Vainio:

Det finns en (möjligen) biologiskt betingad skillnad mellan pojkar och flickor som tar sig uttryck i språklig mognad. I klarspråk betyder det att man kan hitta en skillnad i utveckling mellan gruppen pojkar och gruppen flickor. Det betyder däremot INTE att alla pojkar är språkligt sämre utvecklade än alla flickor, så när folk menar att man måste förändra skolan så att den anpassas efter denna statistiska skillnad får jag spunk. Varje elev ska bemötas på sin egen nivå – så står det i alla läroplaner och det tjatas det om på lärarutbildningen (tro mig, jag har gått den) – och det ska räcka. Vi kan inte anpassa skolan efter statistiska sannolikheter om könsskillnader. Alla de pojkar som är språkligt begåvade då, vad skulle hända med dem (min son till exempel)? Och alla de flickor som behöver extra stöd i sin språkliga utveckling? Det är som om alla pojkar på högstadiet ska behöva sitta på extra höga stolar och alla flickor på lägre stolar bara för att det finns en statistisk längdskillnad. Lösningen är förstås att ge dem möjlighet till höj-och sänkbara stolar i så fall. Och att ge alla elever som behöver extra stöd extra stöd.

Att begära att anpassningen av undervisningen lika mycket utgår från pojkars behov som flickors behov – t.ex. att ljudnivån anpassas till elevgruppen som helhet, och att klassbiblioteket även innehåller bra med böcker som tilltalar pojkar – det är som att kräva att alla flickor skall ha en könsspecifik höjd på sina stolar, och att alla pojkar skall ha en annan könsspecifik höjd på sina stolar?

Huh? Är det de enda två alternativen? Att antingen ignorera skillnaderna och avvisa varje begäran om anpassning med hänsyn även till pojkars behov, eller att tro att det inte finns någon variation inom grupperna och kräva könsspecifik undervisning?

Varför är feminister så måna om att bemöta och invända mot positionen, att könsskillnaden är så stor att det inte finns något överlapp mellan könen, i frågor där knappast någon hävdar något sådant? Varför är den positionen så otroligt intressant att feminister ständigt måste bemöta den även i debatter där den inte har någon som helst relevans? Det är som om feministerna lever i en åsiktsdikotomi, där man antingen har deras åsikt, eller den åsikt de betraktar som alternativet; som att man antingen förnekar könsskillnader, eller också anser man att människor skall behandlas utifrån sitt kön snarare än sina egenskaper.

Men ingen förespråkar att det skall ges ett nationellt prov i svenska för flickor och ett för pojkar, utan kravet är att provet som ges inte skall domineras av texter som nästan bara tilltalar ena könet.

Vi begär inte att det skall finnas ett klassbibliotek bara för flickor och ett som bara pojkar får läsa från, vi begär att man vid urvalet av böcker skall ge samma tyngd till pojkarnas behov och preferenser som till flickornas.

Och läraren bör anpassa sin volym med hänsyn till elevgruppen som helhet.

Detta innebär inte att pojkar är sämre

Vainio:

Folk går alldeles bananas över att flickor får högre betyg än pojkar och vill se en biologisk förklaring i att pojkar inte kan leva upp till de krav som ställs på dem i skolan för att kraven är anpassade till flickor. Alltså seriöst. Läs en läroplan. Det finns INGENTING i läroplanerna som är så svårt att inte alla skulle kunna klara av det, även om man mognar senare. Betygssystemet är inte till för att skilja smarta från inte lika smarta utan hårt arbetande från inte lika hårt arbetande. Jo, är du smart kanske du har det lättare – men den elev som faktiskt studerar klarar sig. (Här vill jag inflika att det finns massor med elever som inte klarar skolan för att de inte får det stöd de behöver, varken från skolan eller hemifrån. Vad jag menar är alltså att läroplanernas mål är enkla nog för att alla skulle kunna klara av dem i teorin – det går liksom inte att sänka dem.)

Det handlar inte om att sänka kraven, utan om att anpassa undervisningen. Om läraren pratar några decibel högre, och klassbiblioteket har fler fakta och actionböcker, eller någon av de många andra anpassningarna, så handlar det inte om sänkta krav, utan om en undervisning som anpassats lika mycket till pojkars behov och preferenser som till flickors.

Alltså, man kan säga att det är en fråga om att sänka kraven på vissa egenskaper, preferenser och beteenden, men det är inte en sänkning vad gäller läroplanens krav på kunskapsinnehåll. Jag vet inte om jag någonsin har sett någon jämställdist förespråka sänkt ambitionsnivå för vad eleverna skall lära sig i skolan, däremot tvärtom, har sett flera förespråka höjning, och det är även min position.

Man bör anpassa undervisningen till de elever man har så att de når så långt som möjligt. Att ställa krav på dem att de skall vara som flickor, när detta inte är produktivt för att hjälpa eleverna att nå sin potential, det är inte en kravställning som man skall ägna sig åt. Att kräva flickattityder, att kräva anpassning till flicknorm, är inte att vara för jämställdhet.

Skall skolan utifrån flickornas förmåga till det, ställa krav på att kunna sitta still under långa tider utan rast och rörelse, och till mängden självständigt arbete utan lärarstyrning? Eller skall man anpassa undervisningen för bästa resultat? Långt stillasittande och den självständiga undervisningen, de försämrar resultaten för både flickor och pojkar, även om de totalt sett drabbar pojkar mer. I synnerhet den självständiga undervisningen drabbar svagpresterande elever – pojkar, invandrare, de från hem utan studievana. Vi får både en sänkning av resultaten, och en ökning i skillnaden mellan hög och lågpresterare. Varför skulle vi vilja ställa krav på sådant vis, när utfallet blir sämre?

Vainio:

[D]et finns problem i mansrollen som påverkar pojkars skolresultat negativt. Så är det bara. Lösningen på det är inte och har aldrig varit att skylla på genustänk och tro att pojkar har sämre biologiska förutsättningar att klara skolan än vad flickor har.

Det är feminismen och genustänket som drivit fram flicknormen i skolan. Så länge genustänk i praktiken är ekvivalent med att eftersträva att flickorna skall vara norm, så är det rimligt att skylla på genustänket.

Och vi säger inte att pojkar är sämre, vi hävdar att pojkar och flickor är statistiskt olika, och att skolans flicknormer passar bättre för flickorna än för pojkarna.

Pojkar mognar senare, och det är nästan säkerligen biologiskt, är det rimligt att utifrån det säga att pojkarna är sämre? Nej, men vi lever i ett samhälle där könsskillnader aldrig får presenteras som att pojkar är bättre – för då är det jätteunken manschauvinism och kvinnohat. I ett debattklimat där feminismen är hegemonisk i könsfrågor, får man säga att könsskillnaden i skolresultat beror på antingen könsnormer, eller på att pojkar är sämre, men man får inte säga att flickor är sämre. Så de påståenden som görs offentligt som skulle innebära att ena könet är bättre, är av typen att kvinnor sägs vara bättre än män. Denna skillnad i inställning till påståenden som jämför könen, är en del av den feministiska jämställdheten.

Så när man bara hör påståenden om att flickor/kvinnor är bättre, men inte att pojkar/män är bättre, så beror den skevheten på vad som är tillåtet att säga i samhället. I ett jämställt samhälle skulle det vara ungefär lika många påståenden åt båda håll.

Men detta är ju en antifeministisk blogg, så här kan det sägas. Att homo sapiens har så lång barndom, att det tar så lång tid att bli vuxen, handlar inte om att kroppen behöver lång tid för att växa upp. För kroppen skulle det räckt med kanske fyra år. Det är hjärnan som behöver lång tid för att utvecklas – de många år som barndomen tar är en investering i hjärnans utveckling. Och evolutionen har kommit fram till att investera 1-3 år mer i pojkhjärnor än i flickhjärnor. https://bittergubben.wordpress.com/2011/09/04/flickor-mognar-tidigare-men-ar-det-nagot-for-kvinnor-att-skryta-over/

När man säger att flickor mognar tidigare, säger man i realiteten att inte lika mycket tid investeras i deras hjärnors utveckling. Är det egentligen att säga att pojkarna är sämre?

Det finns fördomar mot pojkars förmåga i skolan, särskilt vad det gäller att sitta still och koncentrera sig. Fördomar som dessa inverkar negativt på pojkars chanser i skolan och bidrar till negativa spiraler. […] Vi vet att elever påverkas av både familjens, det större samhällets och framförallt lärarens förväntningar på dem. I praktiken betyder det att stereotyper kommer att påverka hur barnen har det i skolan. Man kan ju tycka olika om den saken förstås, men jag tycker att det vore en katastrof om pojkar skulle intalas att de är biologiskt sämre lämpade för skolan. Goddag, självuppfyllande profetia!

Vad är värst för pojkarna, att påtala flicknormen som gäller i skolan, eller att skolan har en flicknorm som får pojkar att vantrivas och misslyckas?

Ett misslyckande som oundvikligen leder till att pojkar uppfattas som sämre i skolan. Det är faktiskt inte bara förväntningar som påverkar resultatet; det är knappast mer än en förstärkningsmekanism, som tar av andra orsaker framdriva skillnader i resultat och ger dessa en boost. Att arbeta med den förstärkning som förväntningarna orsakar är inte fel, men fokus bör ligga på de underliggande problemen. Alltså skolans flicknorm.

Gener eller socialisering?

Ett standardargument från feminister är att avfärda sådana påståenden om könsskillnader, med att hävda att könsskillnaderna är socialt konstruerade.

Det debatteras hur mycket människors personlighet påverkas av genetiskt arv och miljö, eller biologi kontra socialisering. (Dessa båda uppdelningar är olika; den ena räknar biologisk miljö som miljö, den andra som biologi. Det kan vara lämpligare att istället dela upp i genetiskt/biologiskt arv, biologisk miljö och socialisering. Feminismens begrepp ”social konstruktion” verkar inbegripa det mesta av biologisk miljö, åtminstone för moderna samhällen.)

Bland riktiga forskare är och var positionen att båda spelar roll, och att det är svårt att fastställa hur mycket. Om vi inte bryr oss om könsskillnader, så kan vi säga en del med tvillingstudier, adoptionsstudier, och i vissa fall rent av med genetiska studier. Från ett gästinlägg hos politologerna, av docent Sven Oskarsson: http://politologerna.wordpress.com/2013/02/22/arv-miljo-och-politiska-attityder-och-beteenden

Genetikens roll för människors attityder och beteenden har varit en central fråga inom angränsande discipliner som ekonomi, sociologi och särskilt psykologi under ganska lång tid. Redan under 1970-, 1980- och 1990-talen visade ett flertal undersökningar att politiska och sociala attityder har genetiska rötter. Dessa studier genomfördes dock inte av statsvetare och fick inget som helst genomslag inom disciplinen. … [2005] publicerades en studie i American Political Science Review baserad på amerikanska tvillingdata som visade att åsikter utefter dimensionen liberal-konservativ till 30−50 procent kan hänföras till genetiska faktorer. … Den har sedan följts upp av studier från Australien, Danmark, Kanada och Sverige … Resultaten pekar mot att 40–50 procent av skillnaderna människor emellan i politiskt deltagande har sina rötter i våra genom.

Vidare:

En nyligen genomförd studie kring valdeltagandet i det svenska riksdagsvalet hösten 2010 med hjälp av information om drygt 2000 svenskfödda adopterade individer födda mellan åren 1965 och 1975 samt deras adoptivföräldrar respektive biologiska föräldrar använder denna metod. Resultaten visar att bland individer som har en biologisk mamma som röstade i valet ökar valdeltagandet med fem procentenheter (trots att flera av dessa individer inte ens känner till att de är adopterade). Samtidigt visar det sig att valdeltagandet bland individer som vuxit upp med en adoptivmamma som röstade i valet också ökar med fem procentenheter. … Men det går också att undersöka genetiska effekter på ett mer direkt sätt … en studie på svenska data om att den sammantagna effekten av ett mycket stort antal gener förklarar 25–30 procent av variationen i politiska och ekonomiska attityder – ett resultat som stämmer tämligen väl överens med tidigare tvillingstudier.

Därifrån blir det rimligt att anta att gener även har betydelse även för könsskillnader, men det är mycket svårare att kvantifiera – alla normala individer har både den genetiska effekten och den kulturella påverkan.

Vi kan konstatera att gener – mer specifikt om man har XX eller XY – påverkar huruvida man utvecklar testiklar, och nivåer på könshormoner. Man kan även konstatera att könshormoner påverkar personligheten, både på kort sikt, och på lång sikt; hormonerna påverkar hjärnans utveckling, och den effekten kvarstår även efter att hormonpåslaget försvinner. Det här gör det ju väldigt rimligt att tro att generna spelar roll, men ger inte någon praktisk kvantifiering.

Det finns vissa icke-typiska individer, där hormonnivåer mer liknat det motsatta könets, eller som är okänsliga för vissa hormoner, eller någon annan sådan effekt, men hur representativa är sådana individer?

Inom vissa frågor kan vi observera en könsskillnad i alla kulturer – t.ex. är män mer intresserade av teknikyrken, kvinnor mer av omvårdande yrken; och män är överrepresenterade när det gäller att utföra våldshandlingar. Detta funkar bara när generna effekt på könsskillnader helt dominerar kulturens effekt på könsskillnader, kräver att studier görs i massvis med kulturer, och inte ens då blir det någon kvantifiering, eftersom vi inte vet kulturernas genomsnittliga påverkan. Det kan ju vara så att en förkrossande majoritet av kulturerna kraftigt påverkar i en viss riktning.

Även om man kan konstatera att både gener och socialisering spelar roll, har man inte kommit på något bra sätt att kvantifiera hur stora deras respektive betydelse är.

Inom feminismen och den därtill hörande genusvetenskapen, tyckte man dock att problemet var enkelt. Eftersom de som försvarar olika behandling av män och kvinnor, hänvisar till biologiska skillnader – och hävdar att det är genetiskt drivet – och feministerna på den tiden förkastade könsdiskriminering – så vore det politiskt praktiskt för feministerna om några genetiska könsskillnader inte existerade. En avsaknad av genetiskt drivna skillnader mellan könen skulle ju vara användbart som argument mot de som vill ha olika behandling av män och kvinnor. I valet mellan å ena sidan intellektuell hederlighet och vetenskap, och å andra sidan det som gynnar den egna politiska agenda, så valde feministerna det politiskt korrekta, det som gynnar den egna politiska agendan. Så de hävdade, utan någon vetenskaplig grund, att alla skillnader mellan könen bara var sociala konstruktioner, i betydelsen genetikoberoende sociala konstruktioner.

Utifrån studier som påvisar socialiseringens betydelse, alltså att det inte bara är biologi, så hävdar de, helt orimligt, att detta visar att biologi är en icke-fråga. Enligt samma logik skulle varje studie som påvisar betydelse för biologi bevisa att socialisering är en icke-fråga.

De har fått ett ordentligt genomslag, även de som inte är genusvetare brukar anpassa sig till vad som är tillåtet att säga. Från http://www.bbc.com/news/education-31751667 (min fetstil):

But there are a couple of big conclusions delivered by the OECD’s education guru, Andreas Schleicher.

There is no ”maths gene”, there is nothing inherent about boys or girls doing particularly well or badly in different subjects.

If boys can do better than girls in maths tests in some western countries – and then girls in Shanghai can do better at maths than those western boys, it shows the variable factor is not gender, but those education systems.

Mr Schleicher says the study shows there is nothing innate, immutable or inevitable about gender differences in education.

There might be a blizzard of overlapping influences – self-confidence, parental expectations, society’s stereotypes, gender bias, school support – which can affect how young people behave.

But it’s nothing that is hardwired by gender.

Alltså, eftersom kulturella skillnader kan ha större genomslag i matematikfärdigheter än kön, så finns ingen genetiskt driven skillnad?

Det är inte så att genetiskt betingade skillnader är en del av den ”blizzard of overlapping influences” som de skriver om, nej, den uppsättningen utesluter genetikberoende eftersom genetiska könsskillnader inte helt dominerar.

Enligt samma form av logik så är det ingen av de faktorer de listar som borde kvalificera; ingen av dem dominerar.

Ebba Busch Thor, Kds nya partiledare, hävdade nyligen direkt att genetik inte är en bidragande faktor när det gäller könsroller. Detta efter att hon fått kritiska frågor om att hon för flera år sedan sagt att gener spelar roll. Som partiledare får hon hålla sig inom åsiktskorridorens väggar. (http://www.svtplay.se/video/2859219/partiledaren/partiledaren-partiledaren, vid 19:30, kan ses till 25 juli 2015):

– Om jag förstår dig rätt då, du tror inte att det är biologin, utan sociala konstruktioner, våra könsroller är skapade av vår kultur helt enkelt?

– Ja, en kombination av historia, hur arbetsmarknaden har sett ut bakåt i tiden och att det tar tid att ändra på, delvis förväntningar och också vad man själv ser att andra arbetar inom, tenderar att också inspirera till vad man själv arbetar inom. Så det är en kombination av flera faktorer. Men inte genetik.

Men spelar det någon roll om det är gener eller socialisering?

Om man ställer frågan, ”Om vi gjorde barnens sociala miljö helt könsneutral, skulle då de könsskillnader som är relevanta för skolan försvinna?”, eller någon sådan fråga, då är det relevant om skillnaden drivs av gener eller socialisering.

Men om du ställer frågan, ”Bör läraren anpassa undervisningen till elevernas behov?”, så blir det irrelevant om könsskillnaderna skapats av generna eller av socialisering.

Du har en klass där flickorna i genomsnitt föredrar en volym, pojkarna föredrar 6 dB högre volym. Om det som ger bäst resultat är att ta genomsnittet för hela klassen, så tycker jag att det är det som bör göras – undervisningen skall anpassa sig till elevernas behov, de elever som man faktiskt har, så att bästa resultat uppnås.

Men ponera att genusvetarna har rätt. Att om vi istället hade socialiserat pojkarna likadant som flickorna, så hade inte pojkarna haft grövre ben i innerörat, de hade inte föredragit en högre volym, utan samma volym. Och de skulle inte föredragit fakta och aktion över känslodrivna relationsböcker. Skulle det innebära att det blir moraliskt rätt att anpassa undervisningen som om pojkarna hade varit på det viset som genusvetarna hävdar att pojkarna skulle ha varit om de socialiserats annorlunda? Alltså att strunta i behoven hos de elever man faktiskt har?

Låt oss ta det ett snäpp längre. Ponera att en elev blir permanent hörselskadad efter att ha lekt med smällare. Hörselskadan är så allvarlig att han inte kan uppfatta normalt tal. Skall någon anpassning ske, t.ex. hörselapparat, eller att han överförs till en skola med teckenspråksundervisning – eller skall undervisningen bara fortsätta som förut? Hans hörselskada är ju inte genetisk, utan ”socialt konstruerad”, och då tycker ju somliga att undervisningen inte behöver anpassas. Eller alltså, somliga tycker att om pojkars avvikelser från skolans flicknorm är icke-genetisk, då behöver inte skolan ta någon hänsyn deras avvikande behov.

Oavsett vad som är orsaken till könsskillnaderna, så skall vi inte ha en flicknorm i skolan. Som jämställdist kräver jag att pojkarna och flickorna skall ses som lika mycket värda, skolan skall ta lika mycket hänsyn till pojkarnas behov som till flickornas.

Blir överraskad av att stöta på samma tanke i kunskapsöversikten hos Nationella sekretariatet för genusforskning (http://www.genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/kunskapsoversikt—konsskillnader-i-skolprestationer-och-pojkar-i-utbildning, från 2011):

[D]et innebär bland annat att man som lärare ställer didaktiska frågor till sig själv, till exempel – passar den här uppgiften både flickor och pojkar? Kommer flickor och pojkar att tilltalas på samma sätt av uppgiftens innehåll, det sätt den är utformad på? Eller att man frågar sig – passar det här arbetssättet både flickor och pojkar i den här klassen? Det här är inte det samma som att säga att flickor och pojkar per se är olika, utan att de på grund av samhällets könsnormer slussas in i olika sätt att socialt tränas att bli människa.

Alltså, även om vi inte är överens om huruvida könsskillnaden är biologiberoende, så ska skolan i vilket fall ändå anpassa sig till elevernas behov.

Standardskriptet är ändå att om någon hävdar könsskillnader, och att skolan försummar att ta hänsyn till pojkarnas behov, då avfärdas det som biologistiskt – och att anpassning är onödigt, eftersom biologi, enligt genusvetarnas teorier, inte spelar någon roll.

Flicknorm eller mansnorm?

Att vara normen är att vara det som saker och ting är anpassade till. Att vara normen är en fördel; att avvika innebär att saker och ting i många fall inte är anpassade till dina behov.

I ett samhället där i storleksordningen 95% är hetero, kommer det att vara normen. De flesta klubbar kommer vara anpassade till heterosexuella, eftersom de är så många fler – de är, tack vare sitt antal, de som är normen – och de homosexuella de som är minoritet, som har ett mindre antal ställen anpassade till deras preferenser. Ställena för heterosexuella kommer rikta in sig på olika musiksmaker, olika åldersgrupper, olika prisklasser, etc., medan många ställen för homosexuella helt enkelt är för homosexuella.

Om någon är i den introvertaste procenten av befolkningen, kommer vederbörande vara den avvikande – de flesta förväntar sig att folk inte är så introverta, och normer för social interaktion kommer normalt att vara anpassade till majoriteten – inte till den mest introverta procenten.

Många feminister hävdar att det i allmänhet råder en mansnorm; och påpekar t.ex. att de flesta framträdande roller i filmer är män, medan kvinnorna är undantaget; och att manskaraktärerna i allmänhet inte bara är män – de har roller bortom sitt kön, som t.ex. sitt yrke – medan många kvinnor ”bara” är kvinnor. Vainio:

Mansnormen innebär att mannen ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur mansnormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av kvinnor i historieböckerna. Mannen var och är norm – kvinnor tillägg.

Så vad skulle mansnorm innebära i skolan? Jo, att man fokuserar på pojkarna och deras behov, man lägger märke till när något ställer till det för dem, man ser hur olika situationer passar eller inte passar för olika sorters pojkar, medan flickornas behov hamnar i skymundan. Precis som en manskaraktär i en film sällan definieras utifrån sitt kön, utan andra egenskaper, som yrke och personlighet, skulle man se olika kategorier av pojkar, och vilka hinder och utmaningar som finns för dem. Och precis som en kvinnokaraktär i en film riskerar att bli definierad utifrån sitt kön, att bara bli sedd som just kvinna, skulle flickan riskera att bara bli sedd som flicka, utan nyanseringar. Och precis som det är vanligt med filmer där att det finns underkategorier till ”manskaraktärer” som får lika mycket tid som hela kategorin ”kvinnokaraktärer”, så skulle den skolrelaterade diskursen ha flera underkategorier till ”pojkar” som var och en får lika uppmärksamhet för sina behov och preferenser, som hela kategorin ”flickor”.

Om det istället är så att man fokuserade på flickorna, och man ser sådant som drabbar dem, medan pojkarnas behov hamnar i skymundan, då kallas det för flicknorm. Eller snarare, det borde kallas det, på något magiskt sätt kallas även det för mansnorm?! Vainio om pojkarnas situation i skolan (min fetstil):

Så, mansnormen är alltså det som gör att mannen är det neutrala och kvinnan det avvikande. Ett av de största problemen med mansnormen är alltså att det som har med kvinnor eller flickor att göra tenderar till att könas (se bara på hur kvinnohistoria ibland används synonymt med genushistoria!). Det leder till att män inte har ett kön (eller genus) och att de problem som kommer av att män och pojkar i praktiken faktiskt har precis lika många, komplicerade, problematiska genusuttryck (eller roller) att förhålla sig till kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka flickors och kvinnors problem för att de inte följer normen. De problem författarna beskriver beror på just mansnormen – inte på avsaknad av densamma!

Alltså, om det är ett kön som man uppmärksammar, ser problemen för, och anpassar skolan till, medan man låter det andra könet ignoreras och deras behov hamna i skymundan, då spelar det ingen roll vilket kön man uppmärksammat och vilket man ignorerar, det kallas för mansnorm oavsett. När fokus är på pojkar, män, deras situation, deras behov, deras väl och ve, då visar detta att de är normen – för en grupp räknas som normen om det är de som samhället anpassats till; men när det istället är flickor/kvinnor som får den uppmärksamheten visar det att de är de avvikande, för att det är de grupper som räknas som avvikande som är de som får uppmärksamheten och som samhället anpassats till?

Det Vainio beskriver är i själva verket en flicknorm, inte en mansnorm. Det må råda mansnorm i de flesta biofilmer och historieböcker, men i genusämnet och i skolan råder kvinnonorm, inte mansnorm; det är flickor och kvinnor man fokuserar på, det är deras situation man ser, medan pojkar, män, och deras behov, hamnar i skymundan.

Notera att när männen är norm i filmerna, är det för att det finns så många fler regler för hur kvinnor får representeras, hur de får behandlas – de få kvinnorollerna är en negativ sidoeffekt av kvinnoprivilegier, se: http://mensrightssydney.com/2014/09/29/i-didnt-fail-the-bechdel-test-but-i-cheated-you-kind-of-have-to/ (som jag kom till via https://aktivarum.wordpress.com/2014/12/24/angaende-genusmatningen-av-kalle-ankas-julafton-och-bechdel-bluffen/)

Och när männen är norm i historieböckerna, är det inte en fråga om en nutida diskriminering, utan en reflektion av hur det var förr. När man skriver om regenter, uppfinnare, generaler, författare, upptäcktsresanden, revolutionär, etc. – så har historiskt en förkrossande majoritet av dessa varit män. Historieböckerna har alltså egentligen inte en mansnorm, utan en viktighetsnorm, de som har spelat störst roll är de som kommer med. (Och vill man att historieböckerna skall ägna säg en tredjedel åt vanligt folk, så borde väl hälften av dem vara män, för vanligt folk bestod till hälften av män. Eller skall historieböckerna ägna sig åt könsdiskriminering och förvanskning? Eller bara handla om vanligt folk?)

Men när flickorna är norm i skolan, så handlar det om att samhället bryr sig mer om dem och deras utfall, än det bryr sig om pojkarnas. Det handlar om att feminismen under flera decennier drev på att skolan specifikt skulle bry sig om flickorna. Numera har det börjats att uppmärksammas att den skola som den feministiska rörelsen drivit fram inte är jämställd, men det kommer ta ett tag att komma tillrätta med de sexistiska normer som den feministiska rörelsen drivit fram i skolan.

Och när kvinnan är norm inom genusdiskursen, så handlar det om den feministiska sexismen hos de som driver den diskursen – de driver att samhället anpassas till specifikt flickor och kvinnor. Om feministerna bara drev kvinnonorm inom områden där det står i kontrast till en existerande mansnorm, skulle det vara en sak; alltså när de pratar om könsfördelningar i filmer, historieböcker, och styrelser, så skulle motivet ha kunnat vara icke-sexistiskt; men det som den feministiska rörelsen har gjort i frågor som t.ex. partnervåld, utbildning, vårdnad, eller att specifikt kvinnor skall få bidrag för att organisera sig i genusfrågor, det kan inte förklaras på annat sätt än som ren sexism – allt skall anpassas till kvinnans intressen och behov. Kvinnan skall vara norm.

Man skulle rent av kunna kalla feminismen för kvinnonormism – den driver ju hela tiden kvinno- och flicknorm i alla frågor, oavsett om det i frågan normalt råder mansnorm, kvinnonorm, eller ingetdera. Den hävdar helt godtyckligt att det råder mansnorm – även på områden där det är männen och deras behov som är i skymundan, och det huvudsakligen är kvinnorna som allt anpassas till. Och utifrån den påstådda ”mansnormen”, så tycker de att det är rätt och riktigt att kämpa för att kvinnorna skall uppmärksammas.

Normfrågan är så central att vi tar den en gång till

De flesta nattklubbar vänder sig till heterosexuella, likaså dejtingsajter, romantiska filmer, förordningar, och rent av språket, med ord som mamma och pappa. Och detta utan att det påtalas att tjänsterna etc. är anpassade för de som är hetero, om inget annat sägs är det liksom självklart att deras behov beaktas. Det är sådant utbud som vänder sig till homosexuella som blir marknadsfört som sådant.

Dylikt benämner vi som heteronorm. Och när vi säger att det finns en heteronorm, är det just dylikt som avses. Ju starkare heteronorm, desto mer avvikande uppfattas det som, när någon sticker ut med något uppenbart homosexuellt maner. Jag parafraserar:

Heteronormen innebär att det heterosexuella ses som det neutrala, som utgångspunkten, som normen som andra har att anpassa sig efter. Ett exempel på hur heteronormen kan se ut i praktiken är avsaknaden av homosexuella romantiska filmer. Det heterosexuella var och är norm – det homosexuella undantaget.

Om vi istället har en homoklubb, så är det antagligen mer eller mindre homonorm därinne – det vore åtminstone absurt att hävda att där råder heteronorm:

– Varför spelar ni queer punk?

– Därför att det är heteronorm härinne!

– Men det är väl inte heteronormativt att spela queer punk?

– Jo, det är ju bara för att vi har heteronorm härinne på våran klubb som de heterosexuella hamnar i skymundan.

– Eh, alltså, att någon är normen innebär att saker och ting anpassas till dem. Att ni huvudsakligen spelar musik som inte vänder sig till heterosexuella, och även på andra vis huvudsakligen anpassar er till de som har annan sexualitet, det visar att det inte råder heteronorm härinne.

– Men förstår du inte? Vi har heteronorm härinne, det är den som gör att hetero är det normala och homos det avvikande. Ett av största problemen med heteronormen är alltså att det som har med homos att göra tenderar till att associeras med sexualitet. Det leder till att heteros inte har någon sexualitet och att de problem som kommer av att heteros i praktiken har lika många behov och preferenser som homos kommer lätt i skymundan. Vi har helt enkelt lättare för att upptäcka de homosexuellas behov och preferenser för att de inte följer normen. Att den här klubben är homoanpassad beror just på heteronormen härinne – inte på avsaknad av densamma!

Nej, det är ingen som säger så. Det vore för absurt. Men likväl så inte bara händer det att feminister hävdar mansnorm i frågor där en kraftfull kvinnonorm råder – det är rentav, i de flesta sådana frågor, det normala bland feminister att hävda mansnorm. Och att den dåliga anpassningen till männen påstås vara ett resultat av denna påstådda mansnormen.

Hannah citerar Billing:

Det finns ingen stor folkrörelse eller teoribildning som utgår från mäns subjektiva verklighet eller som primärt jobbar med mansfrågor. Förvisso finns det en hel del män som arbetar politiskt och som skriver böcker om sina livsöden (och har så funnits även i historisk tid). Men detta gör de som människor – inte som män. Och det är här mannen som norm går från att vara en fördel till att bli en kvävande nackdel.

Hannah sammanfattar med: ”Mannen som norm döljer mannen som man.”

Jasså? Kan man även säga att: ”Heteros som norm döljer heteros som sexuella”?

Förvisso är det så att en viss uppmärksamhet riktas mot de som avviker från normen – på ett gruppfoto från ett ministermöte, där det bland idel mörka kostymer dyker upp ett par färgglada klänningar – där får de med klänningar en oproportionerlig uppmärksamhet, just för att de avviker – men de är knappast normen. I ett klassrum där 25 elever är etniska svenskar, och 2 är mörkhyade, så syns de mörkhyade tydligt, just genom sitt avvikande – men de är knappast normen. I ett klassrum där 25 elever sitter tysta, medan 2 elever springer runt och skriker, syns de två tydligt – de är avvikare, men inte normen.

De som är normen blir istället uppmärksammade i någon mer specifik roll, och man beaktar de behov och problem som är relaterade till den rollen. Alltså, den heterosexuella biobesökaren blir sedd som biobesökare, utan att sexualiteten blir en grej – den behöver inte nämnas. Vederbörande har alltså inte blivit sedd som heterosexuell, men har likväl blivit sedd, och anpassning till biobesökarens behov görs. Detta kan sägas dölja heterosexualiteten, men inte biobesökarens behov som biobesökare: filmer med heterosexuella relationer produceras. Den homosexuella biobesökaren kan tänkas få sin sexualitet uppmärksammad, som en demografisk nisch – men de flesta romantiska filmer, och de flesta relationer i andra filmer, kommer att vara anpassade till de heterosexuella biobesökarna.

Den som är normen kommer ha saker och ting anpassade till sina behov; den som avviker kan komma att uppmärksammas för att avvika från det vanliga, och uppmärksammas som ett problem.

Hur blir män och kvinnor uppmärksammade inom feminismen och genusdiskursen? För människor av vilket kön betraktar man deras olika behov i olika situationer, och ser deras väl och ve som sitt syfte? Och människor av vilket kön ses som avvikare, förövare, och problematiseras? Inom feminismen är kvinnonormen stenhård.

Hur blir pojkarna uppmärksammade i skolan? Som avvikare, som de som stör, som de som misslyckas? Eller som läsare som föredrar vissa böcker, utifrån vilken pedagogik som är effektivast för deras läsinlärning, etc.?

Hur blir flickorna uppmärksammade i skolan? Som avvikare, som de som stör, som de som misslyckas? Eller som läsare som föredrar vissa böcker, utifrån vilken pedagogik som är effektivast för deras matematikinlärning, etc.?

Visst, det har börjat svänga. Den feministiska normen att fokus skall vara på flickorna har veknat; när flickor har bättre betyg i alla akademiska ämnen så inser allt fler att ett sådant fokus inte har någonting med jämställdhet att göra, att det är dags att fråga sig vad pojkarna behöver. Men den flicknorm som feministerna drev fram i skolan kommer inte försvinna över en natt. Och det kommer inte ske genom att kvinnonormsrörelsen som skapat situationen får fortsätta att vara drivande. Kvinnonormsrörelsen är problemet, inte lösningen.

Kopplingen mellan könsskillnaderna i läsning och matematik

Från http://www.economist.com/news/international/21645759-boys-are-being-outclassed-girls-both-school-and-university-and-gap:

Some countries provide an environment in which boys can do better. In Latin America the gender gap in reading is relatively small, with boys in Chile, Colombia, Mexico and Peru trailing girls less than they do elsewhere. Awkwardly, however, this nearly always comes with a wider gender gap in maths, in favour of boys. The reverse is true, too: Iceland, Norway and Sweden, which have got girls up to parity with boys in maths, struggle with uncomfortably wide gender gaps in reading. Since 2003, the last occasion when the OECD did a big study, boys in a few countries have caught up in reading and girls in several others have significantly narrowed the gap in maths. No country has managed both.

Ulf T kommenterar ovanstående:

Alltså, om man hjälper pojkar med deras läs- och skrivsvårigheter får det de ‘oönskade’ resultatet att de presterar klart bättre än flickorna i t.ex. matte. Så kan vi ju inte ha det! Bättre då att skylla på manligheten och låta det vara.

Två diagram som illustrerar det, från: ”The ABC of Gender Equality in Education: Aptitude, Behaviour, Confidence”, Sid 153-155, http://www.oecd.org/pisa/keyfindings/pisa-2012-results-gender-eng.pdf, http://www.oecd.org/pisa/keyfindings/pisa-2012-results-gender.htm, jag har gulmarkerat Sverige och OECD-snittet.

mathvsread2012

Det ser ut att finnas en gemensam komponent, hur väl ett skolsystem är anpassat till respektive kön. Om ett lands skolsystem fungerar relativt dåligt för ett kön, syns detta i både läsning och matematik.

Sverige har ett relativt ojämställt utfall. Summerar man bägge axlarna får Sverige i storleksordningen -55, medan OECD-snittet blir i storleksordningen -26, alltså knappt hälften av Sveriges.

Förvisso ett diskutabelt sätt att räkna, men likväl en bra illustration av att utfallet inte är särskilt jämställt i Sverige, utan att utfallet tvärtom skiljer mer i Sverige än i de flesta andra länder. Vi har ensidigt fokuserat på den mindre skillnaden, den i matematik, men struntat i den betydligt större, i läsning/språk. Med resultatet att vi eliminerat den mindre skillnaden, och skruvat upp den större. Effekten är dubbelt ojämställd, istället för att det finns två skillnader åt olika håll, som väger upp, finns bara ett stort fett gap i språk, utan något som slår åt andra hållet. Feministisk jämställdhet.

Vainio:

Skillnaden på pojkars och flickors resultat står sig också i andra länder, till exempel i USA – men en statistiskt betydande skillnad har inte påvisats i flera studier över elever i t.ex. Japan och Korea (se Quality and Inequality). Problemet ligger alltså snarare i hur läraren bemöter och bedömer eleverna och framförallt i samhällets förväntningar på desamma än i könet i sig. Genus, inte kön – om man så vill.

I diagrammet så har USA ungefär -31 och +5, så totalt -26; medan Korea och Japan båda har ungefär -24 och +18, så totalt -6. Min tolkning är att skillnaden är att svensk skola flickanpassats utan pojkhänsyn, medan Koreas och Japan antingen har mer av en pojknorm, eller också har de en studieanpassad flitighetsnorm som eleverna tvingas följa oavsett kön.

Men Vainio hävdar att det är en fråga om genus. Som om Korea och Japan är otroligt genusmedvetna, medan vi i Sverige inte har hört talas om sådant? Om genus är problemet, hur kommer det sig då att genusmedvetna Sverige har så stora problem? Om man accepterar att svensk skola har flickan som norm, då passar det med resultaten att säga att det är en fråga om genus. Men om man hävdar att mansnorm råder i svensk skola, hur får man då ihop det? Perlenberg:

Att gapet mellan flickor och pojkar är större i Sverige än i många andra länder är anmärkningsvärt, eftersom genus och feminism ibland verkar vara det enda som i dag tänks, andas och yttras i dagens debattklimat. Jämställdhetsfrågan är dock alldeles för viktig för att reduceras till en kvinnofråga. Det börjar nu bli tydligt att förväxlingen mellan feministiska frågor och jämställdhetsfrågor har gjort stor skada på en hel generation pojkar, som lämnats åt sitt öde.

Och notera att asiatiska länder med starka skolresultat, ofta har väldigt hårt styrda elever; de har väldigt lite egen frihet att uttrycka sin personlighet genom vad de väljer att studera. Skolan tilldelar dem vad de skall studera, när, och hur. De har alltså inte frihet att vara sig själva, vilket resulterar i att könsskillnader i preferenser inte slår igenom lika starkt i deras skolor som i våra, där eleverna har stor frihet att välja att flumma på lektioner och strunta i läxor.

Feministerna hävdar att könsskillnaderna bara orsakas av sociala normer, och att de vill befria oss från dessa normer, så att vi får ett ”normlöst” skolsystem utan könsskillnader. Som bevis för att det är möjligt, hänvisar de till de små skillnader i studieresultat som uppstår i skolsystem med stenhårda normer vad gäller när, vad, och hur som man studerar. Men även med en stenhård unisexroll, så får man ändå traditionella könsskillnader – tjejerna bättre i språk, killarna bättre i matematik. Och det skulle alltså styrka att man inte skulle få könsskillnader om man låter eleverna vara sig själva, så att dessutom könsskillnader i preferenser skulle få fullt genomslag?

Korrelationen mellan läs- och matte-skillnad syns också, dock otydligare, i diagrammet nedan över hur könsskillnadernas i läsning och matematik förändras mellan 2003 och 2012. Alltså, om ett skolsystem blir bättre eller sämre på att hantera ett kön, syns det i båda färdigheterna.

mathvsreadChanges2003to2012

Från de diagrammen så blir frågan, är svensk skola bra när det gäller flickor eller dålig när det gäller pojkar? Har den förbättrats när det gäller flickor eller försämrats när det gäller pojkar? Läsaren är säkert bekant med svaret, som diskuteras senare i inlägget – svensk skola har blivit mycket sämre, i synnerhet för pojkar.

Om det är genus som är problemet, så har alltså genus blivit betydligt värre i Sverige under perioden? Verkligen, har vi en skenande maskulinisering av svenska pojkar? Blir det inte rimligare att misstänka genusdiskurs och genuspedagogik, alltså saker som har blivit vanligare?

En annan intressant referenspunkt vore de amerikanska föräldrar som bestämt sig för att den allmänna skolan håller för låg kvalitet, och därför väljer att utbilda barnen i hemmet. När du som förälder undervisar dina egna barn, kommer du inte avfärda barnens behov för att de har fel kön, du är villig att sätta dig in i och anpassa undervisningen efter barnens behov, vare sig det är son eller dotter. Här borde alltså inte något kön bli privilegierat. Vilket gör det till en intressant referenspunkt för hur könsskillnaden i skolan ”borde” vara, om skolan anpassats lika mycket till båda könen.

Lite diskutabelt med siffror, eftersom det mesta är från organisationer som förespråkar ”home-schooling”. En vanlig kritik mot många undersökningar är att de inte är representativa för de som är hemskolade, eftersom deras deltagande i undersökningar är frivilligt. Och om en undersökning tar med de som är hemskolade för att de inte stod ut i skolan, något som disproportionerligt drabbar pojkar, skulle det kunna påverka utfallet. De siffror jag sett säger att könsskillnaden är mycket liten. Är det någon som har koll på det här området? Från http://feck-blog.blogspot.fr/2012/03/no-gender-difference-in-homeschooling.html

Home school students do exceptionally well when compared with the nationwide average. In every subject and at every grade level of the ITBS and TAP batteries, home school students scored significantly higher than their public and private school counterparts. […] No meaningful difference was found among home school students when classified by gender.

Composite Percentile Score:

    • 4th grade home schoolers: girls: 80 boys: 80

    • 8th grade home schoolers: girls: 79 boys: 80

Om det skulle vara rättvisande så är det anmärkningsvärt.

Notera att det är inte så att könsskillnaden i sig som är felet, den är bara ett symptom på ett underliggande försummande av ena könet, och det är försummandet som är problemet. Skolan skall sträva efter att så många elever som möjligt når så mycket av sin potential som möjligt, oavsett kön.

Skolans normhistorik

När Sverige gått över till enhetlig grundskola på 60-talet så hade flickorna bättre resultat i svenska och språkintensiva ämnen, pojkarna i matematik och naturvetenskap – och flickorna hade bättre snittbetyg. I utgångsläget fanns och syntes båda könen. Även om pojkarna var högljuddare, så var flickorna bättre i språk, och alltså mer vältaliga, och i allmänhet mer fokuserade på att etablera och upprätthålla sociala relationer. Påståendena om att flickorna inte hade någon röst, finner jag synnerligen osannolika. Vilka har i allmänhet störst genomslag för sina preferenser, de som ”representeras” av flera vältaliga elever, med goda sociala relationer med lärarna, eller de som ”representeras” av få sådana elever och dessutom några stökigt högljudda elever?

Den som prioriterar lika utfall, borde alltså redan i det läget i första hand fokuserat på pojkarna resultat i svenska; men den feministiska rörelsen drev fram ett fokus på enbart de ämnen där flickorna hade sämre resultat. Under 70-, 80-, och 90-tal, drev de en ensidig flicknorm, som dominerade debatten; pojkarna sämre resultat i svenska och i snittbetyg var icke-frågor. Det var flickorna som skulle ses, det var flickorna man skulle bry sig om.

Notera vad feministerna kämpade för – en skola där flickor skall ha bättre resultat i allt. De sa inte det explicit, utan säger att de kämpar för jämställdhet. Men om du har en skola där pojkar klarar sig bättre i vissa ämnen, flickor i andra, och flickor bäst totalt sett, och du då kämpar för att allt fokus skall vara på hur flickornas resultat skall förbättras så till den grad att det inte är några ämnen där pojkarna har bättre resultat, då kämpar du för en skola där flickor har bättre resultat i allt. En skola med feministisk jämställdhet i utfall.

Den feministiska rörelsen var framgångsrik. Politiska beslut, lärarutbildning, och skola, blev mer och mer anpassad till de flicknormer som feminismen drev. Under 90-talet började flickorna komma ikapp även i matematiken, och idag har flickor bättre betyg i alla akademiska ämnen. Den feministiska jämställdheten har uppnåtts i skolan. Det allra mest imponerande är att de uppnått detta hävdandes att de strävar efter jämställdhet. Att en skola, där ena könet har bättre utfall i alla ämnen, är en mer jämställd skola, det borde vara för absurt för att en rörelse skall komma undan med att hävda det, men feminismen lyckades.

meritvärdesfördelningKön

Graf över meritvärdesfördelningen (från SOU 2014:6, sid 128). Den illustrerar väl den feministiska jämställdhet som den feministiska rörelsen lyckades driva fram.

Det uppnådda resultat verkar inte helt stabilt. Även om folk accepterade en feministisk rörelse som implicit kämpade för att vi skulle ha en skola där flickor har bättre resultat i allt, så är det många som reagerar på att faktiskt ha en sådan skola. De börjar fråga hur skolan borde anpassas för att fungera för pojkarna. Att feministerna har uppnått en flicknorm i skolan har alltså lett till att flicknormen i skoldebatten har försvagats kraftigt, och det är rent av många feminister som erkänner det uppnådda resultatet inte är jämställt, att det är ett problem.

Det har också varit mycket positivt med de internationella jämförelserna. Tidigare hävdade feministerna hela tiden att flickornas resultat förbättrats, och att detta var bra. Jämförelsen gjordes bara relativt mellan flickor och pojkar, inom kohorter i Sverige. Men med de internationella studierna, blir det naturligt att ha hela gruppen som referens, och jämföra både pojkar och flickor med det internationella snittet. Och då syns tydligt att det inte är flickorna som blir bättre – tvärtom blir de påtagligt sämre, de har bara inte försämrats lika kraftigt som pojkarna. Detta har gjort det mer eller mindre omöjligt för feministerna att fortsätta med sitt tugg om att flickorna blivit bättre, och att förändringen är bra.

Det råder dock fortfarande en flicknorm i skoldebatten – standardsvaret är ännu inte att skolan även skall ta hänsyn till pojkars behov, utan att pojkarnas manlighet skall dekonstrueras. Att det som behövs är ännu mer feminism. Att den rörelse, som målmedvetet kämpade för att vi skall ha en skola där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen, att den rörelsen skall få ännu större genomslag.

Och naturligtvis är det så, att även de feminister som erkänner att den erhållna könsskillnaden i skolresultat är ett problem, de förnekar kategoriskt att feminismen på något som helst sätt skulle ha varit inblandad i att skapa situationen. Den feministiska rörelsens idoga kamp i riktning mot just en sådan skola som vi har fått, där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen, den kampen påstås inte ha något som helst att göra med det som uppnåtts, en skola där flickor har bättre resultat i alla akademiska ämnen. Här finns inte någon kvinnonormism som drivit fram någon flicknorm, utan pojkarnas resultat i skolan är istället mansrollens fel, och mer genustänk är lösningen!

Värderingen av två olika sorters utfall

Det är anmärkningsvärt hur den feministiska värderingen av olika studieresultat har förändrats över tid. Betrakta två skolsystem:

I det ena, har flickorna bäst betyg i vissa ämnen, och totalt sett, medan pojkarna har bättre betyg i vissa ämnen, låt oss kalla dem pojkämnen.

I det andra skolsystemet, har flickorna bättre betyg i alla akademiska ämnen. Alla.

När skolan hade mixade resultat, och det alltså fanns pojkämnen, ansågs detta vara ett allvarligt samhällsproblem. Det var något som det var nödvändigt att komma tillrätta med, och den feministiska rörelsen kämpade för att transformera skolsystemet till ett där flickor är bättre på allt. Man värderade alltså att det var en mycket viktig skillnad på dessa olika resultat. Att en skola där flickorna är bättre i allt är mycket bättre än en skola där resultaten är mixade, att det är en mycket viktig skillnad.

Men efter att man uppnått det implicit önskade tillståndet, ses de två utfallen som mer eller mindre likvärdiga – man förstår inte att folk blir upprörda över det ensidiga resultatet. De undrar, varför en sådan uppmärksamhet nu, när flickorna hela tiden hade bättre resultat? Det har ju inte förändrats, flickorna var ju bättre hela tiden? T.ex. hos Nationella sekretariatet för genusforskning står det i en artikel (http://genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/-antiplugg—minskar-pojkars-chanser-till-jobb, publicerad i tidningen Genus, #2, 2011):

För en tid sedan skrevs det mycket i dagspressen om en sammanställning gjord av Lärarnas tidning, byggd på statistik från Skolverket. Den visade att pojkar i årskurs nio fick sämre slutbetyg än flickor i förhållande till vad de presterat på de nationella proven. Att undersökningen fick så stor uppmärksamhet beror förmodligen på att den bekräftade en annan, djupare debatt. Den som handlar om pojkars underprestation.

Det är inte något nytt att pojkarna halkat efter. Flickor som grupp har generellt sett presterat bättre än pojkarna så länge som de haft tillgång till utbildning på samma villkor. Från feministiskt håll ifrågasätts ibland om pojkars underprestation verkligen är ett problem, även om den är statistiskt belagd.

– Argumentet är att det ändå går bra för pojkar när de slutar skolan. Och det gör det ju. Betydligt bättre än för flickorna, om vi ser till möjligheter att få arbete, genomsnittlig livstidslön och så vidare. Det betyder förstås inte att det går bra för alla pojkar, säger Inga Wernersson, professor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet, och fortsätter med att påpeka att det också finns flickor som underpresterar, men att andelen är lägre än bland pojkar.

Enligt henne, är det mer situationen utanför än inne i skolan, som förändrat fokus i debatten, från de underordnade flickorna till de underpresterande pojkarna.

Alltså, man erkänner inte att det är påtaglig skillnad på ett skolsystem där utfallen är mixade men flickorna är bäst totalt sett, och ett där flickorna är bättre i allt. Feminister brukade se skillnaden som enormt viktig, men nu ses sådana utfall som så likvärdiga att NSGF inte riktigt förstår varför somliga bryr sig.

Lite cherry-picking från samma ”kunskapsöversikt” (http://www.genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/-ah-vad-coolt–, publicerad i tidningen Genus, #3-4, 2008):

Flickor har generellt bättre skolbetyg än pojkar idag, men skillnaden är enbart tio procent och gäller framför allt ämnena svenska och hemkunskap. Diskussionen om pojkars betyg är överdriven, anser Marie Nordberg.

– Det går bra för elever i Sverige. Man kan ju också se det som att flickor överpresterar i skolan. Flickor och invandrarkillar är de som har bäst betyg.

I andra texter ger de ett annat intryck, men man undrar ändå hur de tänker när de publicerar en sådan text? (Och vad katten menar de med att invandrarkillar har bäst betyg?!)

Vainio betonar också att flickor hela tiden haft bättre snittbetyg:

Att flickor generellt får bättre betyg är inte en nyhet som ”den nya feministiska skolan” med grupparbeten och självständigt arbete kan skyllas för utan har rapporterats sedan 50-talet.

Det som den nya feministiska skolan beskylls för är det skeva utfallet. Att flickorna har bättre resultat i alla akademiska ämnen, och att könsskillnaderna ökat i de ämnen där flickorna redan innan var bättre. Varför glida undan den frågan, och fokusera på att flickorna hela tiden hade bättre snitt, om det inte är så att man tycker att den förändring som faktiskt inträffat inte är så intressant? Om man tycker att en skola med mixade resultat, och en skola där flickor har bättre resultat i allt, är ganska likvärdiga, om flickorna hela tiden hade bättre snitt?

I det ovan citerade länkar Vainio till en metastudie:

Although year of publication was not a significant moderator, it requires some discussion in the context of a potential boy crisis. Specifically, boy-crisis proponents suggest that males have started lagging behind females in terms of school achievement only recently (Tyre, 2006). In our analysis, support for the claim of a boy crisis required findings of a significant positive relation between year of publication and magnitude of gender differences. This claim was not supported by the results for each content area and for the whole sample. Therefore, the data in the present sample, ranging in years from 1914 to 2011, suggest that boys have been lagging for a long time and that this is a fairly stable phenomenon. Accordingly, it might be more appropriate to claim that the boy crisis has been a long-standing issue rather than a recent phenomenon.

I den mån det stämmer skulle det innebära att den feministiska kampen för att flickanpassa skolan i själva verket var ännu mer extremt sexistisk. Om resultaten inte förändrats, så var den dåvarande feministiska kampen, precis som det vore att föra en sådan kamp idag. Om flickorna hela tiden hade så mycket bättre utfall som de har idag, varför i helvete var det då i flera decennier en sådan press på att skolorna skulle få upp flickornas resultat ytterligare? Om det inte ens fanns pojkämnen, och skillnaden i resultat då och nu inte har förändrats, skulle det bli löjeväckande att försvara den kamp som feministerna förde.

Jag har ingen koll på hur resultaten utvecklats i Nordamerika, som de har sina huvudsakliga data för. Även om de också har 45 effektstorlekar för Skandinavien, är jag skeptisk till att det gäller för Sverige, eller ens för Skandinavien. Det är besvärligt att jämföra olika undersökningars resultat över tid, eftersom de mäter olika färdigheter, i olika åldrar, och ibland i olika speciella urval. Bättre med undersökningar som upprepas över tid, eller att data avser någon form av helhetsbild, som t.ex. centrala prov.

Nedan från rapporten ”Könsskillnader i utbildningsresultat – Fakta, mönster och perspektiv”, Utbildningsdepartementet, ISSN 1650-3317, http://www.government.se/content/1/c6/03/29/24/25be4b9a.pdf

I tidigare prov i matematik (grundskolans och folkskolans standardprov) har pojkarna traditionellt haft något bättre resultat. Grevholm har redovisat mellan 0,1 och 0,3 standardavvikelser i skillnad till pojkarnas fördel i standardproven 1990 och 1991. Westin har med jämförelser av återkommande uppgifter i standardproven visat att flickorna hämtar in pojkarnas försprång under 90-talet.

Frågan om huruvida könsskillnader – eller utjämning av dessa – har förändrats över längre tid kan också relateras till ännu tidigare IEA-studier. Den första ‘science’-undersökningen gjordes 1970 och fyra olika populationer testades (årskurserna 3-4, 7-8, årskurs 9 i grundskolan samt gymnasieskolans/fackskolans avslutningsårskurser). Pojkarna presterade bättre i alla populationer och i alla ämnen (fysik, kemi, biologi). Könsskillnaderna var små i de lägre årskurserna och blev större i de högre.

Det har skett tydliga förändringar i könsmönstren från 70-talet och fram till i dag i de länder som berördes under seminariet: Finland, Norge och Storbritannien. Generellt kan detta sammanfattas så att där flickorna tidigare hade sämre resultat – såsom i matematik och naturvetenskap – har de kommit ikapp eller gått om pojkarna, och där flickorna tidigare hade ett försprång – såsom i språk och humaniora – har detta konsoliderats eller utökats ytterligare.

När pojkarna var bättre i vissa ämnen, betraktades detta som ett mycket allvarligt samhällsproblem, feminismen kämpade för att flickorna skulle komma ikapp pojkarna; man såg alltså skolsystem där pojkar är bättre i vissa ämnen, som mycket sämre än skolsystem där flickorna är bättre i alla akademiska ämnen. Och detta oavsett att flickorna hela tiden hade bättre snitt.

När vi nu har en skola där flickorna har bättre resultat i alla akademiska ämnen, då hävdas att ingen egentlig förändring har inträffat. Att de båda skolsystemens utfall är mer eller mindre likvärdiga med avseende på kön.

Skolraset

Med ett så här långt och allmänt inlägg om skolan, bör man väl även ta med en mer allmän beskrivning av utvecklingen. Det är påtagligt hur det är fråga om en allmän nedgång, skolan blir sämre. Länge fanns de som hävdade att det är ju bra att flickorna blivit bättre, något som de kom fram till genom att bara jämföra med pojkarna. Numera görs regelbundna internationella undersökningar, så istället för att jämföra bara mot pojkarna, jämförs det mot utfallet för ett stort antal länder. Och då framstår tydligt att flickorna inte blivit bättre, utan också backat kraftigt, men pojkarna har backat ännu mer. Och det har därigenom blivit ohållbart för feminister att hävda att detta är något bra.

Rapport om Sveriges resultat i internationella jämförelser sedan 1995: ”Grundskolan i internationella kunskapsmätningar – kunskap, skolmiljö och attityder till lärande”, 2014, http://www.skolverket.se/publikationer?id=3263

Nästan allt är kurvor pekar nedåt, enda undantaget är naturvetenskap i årskurs 4.

läsZtill2012 matteZtill2012

naturZtill2012

(Har strukit över ”matematik” där det skall stå naturvetenskap, tryckfelsnisse.)

Tittar vi ytterligare lite längre tillbaka finns ett läsvärt blogginlägg med ett antal anekdoter om hur skolan utvecklats över tid (http://www.gluefox.com/kontr/skola.shtm):

På mitten av 1980-talet presenterades en undersökning med titeln ”De tre förlorade åren” i matematiktidningen Nämnaren (nr 1, årgång 14, tryckår 1986), utförd av en lärare, Per-Yngve Hansson i Katrineholm. Denne hade låtit gymnasieelever lösa problem från den gamla skolans real- och studentskrivningar (examensskrivningarna) samt uppgifter i algebra från en matematikbok för realskolans årskurs 1 (svarande mot klass 7 idag). När det gällde problemen från matematikboken, klarade på 1950-talet 71 % av realskoleeleverna dessa (som alltså gick i det som idag motsvarar årskurs 7). 1984 klarade endast 38 % av eleverna i T2 (teknisk linje, årskurs 2) dem trots att de hade tre år mer matematikstudier bakom sig. T2-klassen hade dessutom fått träna extra på algebra innan de fick göra uppgifterna.

När Hansson, våren 1985, lät en N3-klass göra en realskrivning från 1955 (som alltså gavs i realskolans årskurs 3, vilket svarar mot årskurs 9 idag), blev resultatet följande; N3-eleverna fick bättre resultat på två av uppgifterna och sämre på fyra. Nästan ofattbart! N3-eleverna borde varit skyhögt överlägsna realskoleeleverna.

Men i de internationella undersökningar som gjordes framstår Sveriges resultat som dåliga redan på 60-talet. Från rapporten ”Internationella studier under 40 år – svenska resultat och erfarenheter”, http://www.skolverket.se/publikationer?id=1309

Matematik, FIMS 1964, med 13 länder, ”FIMS visade att svenska 13-åringar var bland de sämst presterande medan avgångsklasserna i gymnasieskolan visade medelgoda resultat.

Matematik, SIMS 1980, med 17 länder, ”svenska elever i år 7 uppvisade en i stort sett oförändrad resultatbild sedan 1964 i FIMS, dvs. prestationsnivån var låg bland 13–14-åringar men god eller medelgod på gymnasienivån. Vissa, men inte alla, av 1980 års resultat för 13–14-åringar var ganska dåliga jämfört med övriga deltagande industriländer. I aritmetik, algebra och geometri hade de svenska 13–14-åringarna sämst resultat tillsammans med Swaziland, Nigeria och Luxemburg. Däremot presterade de genomsnittligt inom övriga områden.”

Dessa dåliga resultat ledde till krafttag för att förbättra resultaten.

TIMSS 1995, med 43 länder, ”[Resultaten för 13-åringar] i matematik var bättre än tidigare års resultat. Sverige var ett genomsnittsland och fördjupade analyser visade att det bland 13-åringar skett en klar resultatförbättring jämfört med 1980.” / ”De svenska ”generalisterna”, dvs. elever i den avslutande årskursen på samtliga linjer/program i gymnasieskolan hade toppresultat i såväl matematik som naturvetenskap. De svenska ”specialisterna”, dvs. elever i den avslutande årskursen på naturvetenskaplig(t) och teknisk(t) linje/program hade goda resultat i matematik – endast två länder hade signifikant bättre resultat – och toppresultat i fysik.”

Bilderna skulle kunna förenas om svenska elever på 60-talet hade bra spetsfärdigheter, men var svaga i snitt; till 80-talet förlorades spetskompetensen bland eleverna, men snittet låg kvar. Sedan gjorde man ett ryck och fick upp snittet till 90-talet, men nu saknar vi både spetsen och snittet.

Skolrasets fyra drivkrafter

Tittar man på haveriet som helhet, så är det inte bara feminism och genusflum som ligger bakom; jag skulle rent av placera feminismen inte förrän på tredje plats. Jag skulle dock inte se det som att dessa drivkrafter slagit igenom i isolering, det är deras gemensamma kraft som slagit ut mer seriösa krafter.

Laguppställningen: Kommunaliserare, flumpedagoger, feminister , och friskoleförespråkare.

Det är en brokig skara, och många feminister protesterar nog mot att buntas ihop t.ex. med de som drev igenom friskolereformen. Jag säger inte att de här var samspelta, men jag säger att de hade det gemensamt att de inte brydde sig om skolans resultat, inte brydde sig om vilken didaktik som gör att så många elever som möjligt bemästrar så mycket som möjligt. Istället hade de något alternativ, som stod i konflikt med de som faktiskt brydde sig om skolans resultat. Tillsammans var de starka nog. Trots att de i allmänhet inte samarbetade, var det deras gemensamma kraft det som ledde till deras seger över deras gemensamma fiender. En seger via avskaffandet av Skolöverstyrelsen som agerat bromskloss och värderat skolresultaten, och via försvagningen av lärarfacken, som ledde till en avprofessionalisering av lärarkåren.

Från ”En kår i kläm” (http://eso.expertgrupp.se/rapporter/20096-en-kar-i-klam-lararyrket-mellan-professionella-ideal-och-statliga-reformerideologier/):

Den gamla skoladministrationen lades ned och en ny – Skolverket – byggdes upp. Den nya myndigheten var svagt bemannad och oerfaren och för att försäkra sig om att den skulle följa reformintentionerna tillsattes en av arkitekterna bakom reformidéerna, professorn i pedagogik Ulf P. Lundgren, som generaldirektör. Skolverket hade inbyggt i sig redan från starten att man skulle avhålla sig från att lägga sig i hur kommunerna skötte skolan.

De som drev kommunaliseringen, ville att kommunerna skulle kunna spara in på vad de kände för, och genomföra de reformer som de kände för. Kommunerna hade inte kompetensen för att utvärdera skolreformer, och det var orimligt att tro att alla kommuner, eller ens en majoritet av dem – eller ens några? – skulle kunna bygga upp en kompetens som motsvarade det som fanns inom statliga myndigheter. Om reformen genomförts som så, att kommunerna bara fått tillstånd att avvika från Skolöverstyrelsens tillbud – så att dessa reducerats till rekommendationer – så hade det varit en sak; men man lade ner myndigheten. Man inte bara tillät de kommuner som ville att ta över, man tvingade samtliga kommuner att göra det, oavsett hur ointresserade av skolfrågor de än var. Denna egenhet hos kommunaliseringen är oförlåtlig. Ingen seriös aktör skulle någonsin gjort på det viset, det förutsätter en likgiltighet inför konsekvenserna för skolans kvalitet.

Från ”En kår i kläm”:

Reformen [till mål- och resultatstyrning] var tänkt att skapa större frihet att utforma undervisningen på lokal nivå. Det är dock tveksamt om reformen fått detta resultat. Ur ett professionsperspektiv framstår det som mer sannolikt att en ny maktfaktor, kommunen, fördes in i bilden och upptog mycket av det maktutrymme staten lämnade ifrån sig. Komunerna var i stor utsträckning oförberedda på det nya ansvarsområde skolan innebar och saknade i allt väsentligt den kompetens som avvecklades i och med nedläggningen av Skolöverstyrelsens. Där staten i sina styrdokument hävdade att ansvaret för skolan nu decentraliserades till professionen lades den i realiteten över på en kommunal administration som var oförberedd på uppgiften och i stor utsträckning saknade kompetens för den.

Om flumpedagogiken skriver Per Kornhall i ”Barnexperimentet” (sid 78):

En annan aspekt är att Skolverket med tiden allt mer kommit att likna Skolöverstyrelsen. Orsaken är att det mesta som Skolöverstyrelsen gjorde helt enkelt var saker som behövs i en nationell skolmyndighet. Om skillnaden blev så liten, varför rev man ner en organisation och byggde sedan upp en verksamhet som till slut ändå fick nästan samma uppgifter som den gamla? Det ända som hände var att man rensade bort en mängd erfarenhet och kunskap.

Det finns emellertid skäl till nedläggningen av SÖ som inte syns i den officiella retoriken. Ett av dem var att man ville ge universitetspedagoger med stark ideologisk inriktning ett större inflytande över skolan. […] en linje inom pedagogiken som kallas progressivism eller konstruktivism och som historiskt har sina rötter i pedagoger som Piaget, Dewey och Vygotskij. Konstruktivismen betonar att människor själva skapar och konstruerar kunskap i samspel med omvärlden. I studiesituationer är konsekvenser av teorin ett ökat fokuserande på studenten snarare än på lärare och läromedel. Tanken är att undervisningens huvudsyfte är att stödja och underlätta studentens eget lärande.

I en fotnot:

I en publikation från Skolverket våren 2012 riktad till förskolelärare fördes också postkonstruktionism in i bilden. Den senare en teori som är något annorlunda än postkonstruktivism och är en avläggare till postmodernism och enligt Skolverket: ”… är ett alternativt sätt att tänka där man inte kan skilja den som lär något från det som lärs, eller från den fysiska miljön där lärandet sker. Allt förstås som sammanflätat och relationellt. … Det här kan förstås som ett ickelinjärt sätt att tänka där barns lärande tar sig nya vägar och sker sammanflätat med omvärlden, likt ett slingrande rhizom.” Vacker poesi, men vad menas?

Att det kallas för flum handlar mycket om att man inte intresserar sig för om det fungerar; man bara vill att undervisningen skall bedrivas på ett visst sätt, och producerar texter som förespråkar det. Kornhall (sid 86):

Socialstyrelsen publicerade 2010 en rapport där man undersökte hur många av svenska avhandlingar inom olika sociala forskningsfält som innehöll så kallade effektstudier. […] När det gäller pedagogik var resultaten nedslående. Av omkring 300 avhandlingar inom pedagogik innehöll bara sex stycken effektstudier av sådan kvalitet att de var användbara.

Om man gör ett stort antal godtyckliga reformer, utan att ha koll på om vilka konsekvenser de har, kommer många av dem att vara dåliga. Resultatet blir inte bra. Kornhall citerar en amerikansk rapport (sid 163):

Att besöka en genomsnittlig skola är lite som en arkeologisk expedition, bestående av att blottlägga lager på lager av initiativ som försiktigt deponerats i skolan under decennier: in lärobok om samhällskunskap med en vinkel som var poppis för tio år sedan, en undervisningsmetod som Jack och Judy kom tillbaka med från en fortbildning, den som skolförvaltningen gillade för sex år sedan och som fångade intresset hos den dåvarande rektorn, som naturligtvis slutade förra året och ersattes av en med en helt annan agenda. Men inget försvinner. Lagstiftarna lägger lag efter lag, läroplan efter läroplan skrivs. Det samlas i lager på lager tills det ser ut som den vikta sedimentära bergart som man kan se i vägbanken till huvudvägen som skär genom staden.

Nog för att en del gammalt försvinner med tiden; men var det något sämre, som det är bra att bli av med, eller något som var bättre, som gått förlorat?

Från ”En kår i kläm”:

Under lång tid har utbildningen av lärare varit ett redskap för skolreformering och det har funnits en tydlig trend mot att ersätta ”traditionella” ämneskunskaper med allmänna pedagogiska färdigheter. Kunskaper om hur man undervisar har betraktats som viktigare än det man ska undervisa om. En annan utvecklingstendens som haft stöd från delar av lärarkåren har varit att uppnå en gemensam lärarexamen med en enda lärarkompetens. […] Utjämningen har också appellerat till arbetsgivarna som sett framför sig en kommunal lärararbetsmarknad där alla lärare är utbytbara. En betoning av allmänna, pedagogiska färdigheter snarare än ämneskunskaper har gynnat en sådan utveckling: ”Alla är ju lärare”.

[…]

Den nya lärarutbildningen som infördes 2001 kan ses som ett försök att bryta ner den traditionella ämneslärarprofessionaliteten och skapa en ny pedagogisk läraridentitet utan särskilda ämneskunskaper. Utredningen [Att lära och leda. En lärarutbildning för samverkan och utveckling (SOU 1999:63)] betraktade lärarutbildningen som ett styrinstrument och ”ett medel för statens styrning av skolan” (s. 16). Utredarna har betraktat lärarens auktoritet och, tycks det, ämneskunskaper som problem snarare än som tillgångar. Det var detta som utredningen inriktade sig mot att undanröja och möjligen ersätta med en annan professionalitet. Ur ett professions-perspektiv är detta naturligtvis bestickande.

Feministerna värderade flickornas relativa resultat, snarare än skolans absoluta resultat. Som jämställdist vill jag att så många av eleverna som möjligt skall realisera så mycket av sin potential som möjligt, oavsett kön. Men för feministerna handlade det i bästa fall om att flickorna skulle realisera sin potential, alltså en gynocentrisk värdegrund, där det inte spelar någon roll hur det går för pojkarna; och i värsta fall om en misandrisk värdegrund där flickornas relativt förbättrade resultat är målet – vilket lika gärna kan beskrivas som pojkarnas relativt försämrade resultat. Det är matematiskt ekvivalent. Det fanns en värdegrund i skolfrågor som värderade pojkarnas relativa misslyckande som något positivt, även om det inte uttrycktes på det viset. Utifrån denna värdegrund är det helt naturligt att sträva efter en skola där pojkarna får sämre resultat i samtliga akademiska ämnen, och det är imponerande att man kunde komma undan med att hävda att man strävade efter jämställdhet, medan man hade den värdegrunden.

De som drev friskolereformen, hade en i mina ögon orimligt stark aversion mot statliga myndigheter, kombinerat med en naiv tro på marknadens effektivitet. En tro på att enskilda föräldrar på ett meningsfullt sätt skulle utvärdera skolornas pedagogik. Att ha skolvalet som drivkraft för utvecklingen, innebär att skolans kvalitet begränsas av den typiska förälderns förståelse för skolfrågor. Istället för specialister, som arbetar med det, och som läser de utvärderingar som gjorts, får man oinsatta som med sina vänner gör mer eller mindre oinformerade val utifrån vad som låter bra. Även om det står friskolorna fritt att pröva ny och bättre pedagogik, så kommer inte marknaden att driva det med någon effektivitet – det huvudsakliga kriteriet vid skolvalet är att ens barn hamnar i en skola med ”bra” elever. Friskolesystemet driver huvudsakligen segregering och betygsinflation, och den drar energi från alla inblandade. Den ger i princip skolor möjligheten att undfly andra dåliga reformer av pedagogiken, men en mycket bättre lösning på det problemet vore om man hade högkvalitativa reformer istället.

Det finns de som hävdar att friskolereformen haft en liten positiv effekt – att det finns en korrelation mellan ökande andel friskolor och resultat. De skulle antagligen motsätta sig att jag tar med friskolereformen i den här listan; men saken är att den här drivkraften var en så stark spelare i laguppställningen. De som drev intresserade sig inte för didaktik, annat än att staten inte skulle bestämma den, och tittade snett på fackföreningar eller deras roll som upprätthållare av läraryrket som en profession. De var därigenom motståndare mot den tidigare skolan, och med i laguppställningen.

Mot denna laguppställning – Kommunaliserare, flumpedagoger, feminister, och friskoleförespråkare – stod Skolöverstyrelsen som bromskloss. Den var inte perfekt, men den brydde sig om resultatet, åtminstone i någon mån. De hade kompetens och möjlighet att bedöma reformer, utifrån studier i Sverige och utomlands, och visste att om skolresultaten havererar så skulle myndigheten komma att få massiv kritik. Även lärarkåren har ett sådant incitament, och när de var en profession med yrkesheder så kunde lärarfacken bromsa dåliga reformer.

När skolöverstyrelsen utraderats (man inte bara lade ner den eller berövade den auktoritet, den utraderades), och lärarfacken förlorat sin ställning, så var fältet fritt. Det fanns inte längre något signifikant hinder för att skolpolitik drevs igenom av parter som inte brydde sig om resultaten i skolan, som inte hade kompetensen, och som inte behöver ta ansvar för hur resultatet blir.

Det är långa fördröjningseffekter; när man lägger om lärarutbildningen tar det 5 år innan nya lärare börjar examineras, ytterligare 5-10 år för att de skall bli vanliga i skolorna, och sedan ytterligare ett antal år innan de elever som examineras har gått större delen av sin studietid i en sådan skola. Så när man försämrar lärarutbildningen borde det ta ett decennium att se en betydande del av effekten, och kanske tre decennier att se full effekt. Detta innebär att försämringar i resultat som observeras nu mycket väl kan vara orsakade av beslut fattade på 90-talet.

Annonser

Written by bittergubben

29 maj, 2015 at 17:20

Nina Björk och bejakade könsskillnader

with 4 comments

Ingen har väl missat debatten mellan dansken Dennis Nørmark, som kritiserar ”nyfeminismen”, och Nina Björk, som står för just sådan ”nyfeministisk” könsskillnadsfobi? Det är mycket dumheter i Björks inlägg, jag tänker nöja mig med en delmängd.

Tre inställningar till könsroller

Till att börja med, notera att Nørmark verkar använda ordet bejaka i betydelsen acceptera, vara ok med att det finns skillnader mellan könen, inte att det är något som skall påtvingas människor: ”Jag tror därför att framtidens jämställdhet kommer att handla om att acceptera denna skillnad och förstå hur en balans kan gagna samhället som helhet. … Men det kräver att vi bejakar skillnaderna och kan göra plats för dem.” / ”I Danmark är det okej att tänka att det finns en grundläggande könsskillnad och att den gagnar bägge könen. Jag uppfattar det som att de flesta här anser att man bör tala ideellt om jämställdhet. Inte förargat, ilsket och utan förståelse för hur den andra parten konstruerar sig och betraktar världen, men med förståelse och sympati för den mångfaldhet det innebär med två olika kön. Jag tror att vi i Danmark är på väg dit. Bejakandet av skillnaden och en konstruktiv dialog om den.”

Tre positioner som är relevanta i debatten:

  • Normen skall vara att det inte får finnas statistiska skillnader mellan könen, folk måste bete sig på ett sådant sätt att detta uppfylls. Det är omoraliskt att bete sig på ett könsstereotypt sätt.
  • Folk ska vara fria att göra vad de vill (inom ramen för vad som är etiskt ok), det finns dock skillnader mellan män och kvinnor som ger lite olika beteenden. För den som bryr sig vad andra tycker, alltså de flesta, fungerar andras ogillande och uppskattande som socialt straff och belöningar, men det är en del av dessa andra människors frihet att de har rätt till sina preferenser.
  • Ideologiskt fastslagna könsroller, människor skall utifrån deras kön bete sig på vissa vis. Det är omoraliskt att inte bete sig i enlighet med de ideologiskt fastslagna delarna av könsrollerna.

Björk och ”nyfeminismen” står för den första positionen, medan jämställdismen och, får jag intryck av, Nørmark, står för den andra. Men Björk verkar tycka att det enda alternativet till den första är den tredje, och bemöter den istället för att bemöta Nørmark.

En feminist må invända att punkt ett egentligen borde handla om frihet, att om människor befrias från förväntningarna om könsskillnader så skulle könsskillnaderna försvinna. Men det är ett helt absurt antagande som kraftfullt motbevisats gång på gång, det finns biologiska skillnader mellan könen. Att en del feminister förnekar biologin handlar just om att de vill kunna kräva eliminering av könsskillnader och låtsas att det handlar om frihet. Och här syns vad som är viktigt för dem, människors frihet eller avsaknaden av könsskillnader? Hade de varit för frihet, hade de accepterat frihetens konsekvenser, men de väljer kampen mot könsskillnader, och ljuger för att kunna låtsas att det handlar om frihet.

Och ja, alternativ två och tre är fundamentalt olika. Om de normativa könsrollerna och vad människor uppskattar hos andra råkar vara samma sak, ser det visserligen ungefär likadant ut vad gäller könens beteenden, men likväl är skillnaden fundamental: Är det en fråga om att anpassa sig till vad som uppskattas av människor vars åsikter man bryr sig om, och det t.ex. ses som ok med subkulturer med olika normer, eller är det en fråga om ideologiskt drivna teser om hur människor skall vara, där A vill diktera hur främlingen B lever sitt liv? Och här tycker inte jag det spelar någon roll om den som moraliserar och vill diktera hur främlingar skall leva sina liv, varierar moraliserandet utifrån främlingarnas kön. Om det är fel att diktera att män skall arbeta och kvinnor stanna hemma och ta hand om barnen, är det också fel att diktera en annan arbetsfördelning. I denna mening är det alternativ ett och tre som är likadana, de bara varierar vilka normer de vill påtvinga resten av folket.

Vilka könsskillnader skall bejakas/accepteras?

Björk: ”Samtidigt säger Nørmark sig tro på jämställdhet; en jämställdhet som bejakar skillnaderna mellan könen. Hur ser en sådan jämställdhet ut i praktiken? Vilka skillnader är det som ska bejakas? I Sverige tjänar i dag kvinnor mindre än män för samma arbete; de äger färre fastigheter, företag och mark, de har svårare att nå toppositionerna inom både privat näringsliv och universitet, de har fortfarande huvudansvar för hem och barn, de utsätts i betydligt högre grad än män för våld i nära relationer. Är detta skillnader som bör bejakas? Om inte – varför inte? Eftersom ursprunget till skillnaderna enligt Nørmark inte är intressant, kan det ju enligt honom inte vara de eventuellt naturliga skillnaderna som bör bejakas och de kulturellt skapade som inte bör bejakas. Så enligt vilka kriterier skiljer man i ett samhälle den könsskillnad som bör bejakas från den som inte bör bejakas?

Hennes beskrivning av skillnader innehåller flera direkta felaktigheter. Kvinnor har inte lägre lön för samma arbete, skillnaden är att de inte prioriterar inkomst lika högt som männen, utan prioriterar annat. Hon påstår att kvinnor har svårare att göra karriär, men det är egentligen en fråga om en skillnad i benägenhet att satsa på karriär, det finns rentav en hel del som tyder på att kvinnor har lättare att göra karriär. Det blir barockt när hon vill eliminera skillnader mellan könen men vägrar beskriva dem som de är, utan istället väljer skruvade och felaktiga påståenden för att kunna framställa kvinnor som offer; det agerandet från hennes sida är ju i allra högsta grad könat! Om hon vill avskaffa att människor bedöms utifrån sitt kön, kan hon väl börja med kvinnan i spegeln, och säga åt henne att sluta värdera problem och frågeställningar utifrån könen på de inblandade!

Men till den egentliga frågan, vilka könsskillnader är ok? Saken är den, att det är få frågor där könet är relevant att beakta, för det mesta skall vi uppmuntra det positiva och vara emot det negativa, och detta oberoende av parternas kön, eller hur statistiken för könen ser ut i frågan. Vi skall vara positiva till att människor är produktiva, lär sig mycket i skolan, har hög social kompetens, o.s.v., och detta oavsett deras kön. Vi skall vara negativa till partnervåld, missbruk och självmord, etc., oavsett de inblandades kön.

Vad skulle det innebära att se skillnaderna som det egentliga problemet? Att fler män skall utsättas för partnervåld? Eller bara att fall av partnervåld mot män är mindre allvarliga än i övrigt likvärdiga fall av partnervåld mot kvinnor? Det är ju en oundviklig konsekvens av att se den påstådda könsskillnaden som problemet.

Skall vi säga, att det inte gör så mycket att en man blir utsatt för partnervåld, eftersom det huvudsakligen är män som utövar partnervåld? Eller skall vi vara emot partnervåld oavsett kön? Jag säger det senare, och när man tittar på båda könen beter sig, visar det sig att de i själva verket utövar partnervåld lika ofta, något som feminister som Björk förnekar. För att kunna upprätthålla det förnekandet är det helt nödvändigt att de värderar partnervåld mot män som någonting fånigt och irrelevant, en inställning som delvis motiveras med att det skulle vara den påstådda skillnaden i utövande av partnervåld som är det som bestämmer vilket partnervåld som är viktigt; vi skall eliminera skillnader och därför ska vi främst bry oss om det påstått vanligaste våldet. Om Björk slutade med könsskillnadsfobin och tog en sakligt titt på partnervåldet, värderade våldet som sådant istället för utifrån könen på de inblandade, skulle hon få överge sin tro på att det är så stor skillnad mellan könens beteende på det området. Den stora könsskillnaden där ligger i hur samhället ser på våldet, och i synnerhet i hur feminister ser på våldet, feminismen har mycket aktivt kämpat för att maximera könsskillnaden i hur samhället värderar partnervåld. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Skall vi säga, det är så få kvinnor som begår självmord, om fler kvinnor begick självmord skulle det vara mer lika, och därmed mer jämställt? Eller skall vi vara emot självmord oavsett kön? Om vi utvärderar åtgärder för att minska antalet självmord, skall vi då titta på kostnad och hur många som räddas, oavsett kön? Eller skall vi säga, det viktiga är att rädda dem som tillhör det kön som statistiskt sett har flest självmord, alltså att det är viktigare att förhindra en mans självmord än en kvinnas? Det skulle ju minska könsskillnaden, men för mig är det barockt. För mig är det enkelt att besvara, problemet är att människor begår självmord, könsfördelningen bland de som begår självmord är inte ett problem i sig, även om det är en intressant och användbar indikator på hur lätt eller svårt olika grupper har det.

Vi skall uppmuntra positiva, konstruktiva beteenden, och motverka negativa, dysfunktionella beteenden. Det är inte en fråga om kön.

När det gäller sådant som inte är positivt eller negativt, utan en avvägning mellan olika saker, finns inte heller någon orsak att bli upprörd över om könen har olika prioriteringar. Om männen i relativt stor utsträckning satsar på arbete och försörjning, och kvinnor i relativt stor utsträckning väljer att satsa på hälsa och relationer, så är inte skillnaden som sådant något problem.

Att säga, att mannen som satsar på karriären är dysfunktionell eller förtryckare, men kvinnan med samma beteende är en föregångare, då har man bedömt deras handlingar utifrån deras kön. Eller att säga att kvinnan som tar hand om barnen är ett offer, medan mannen som gör det är modern och frigjord? Det är en fråga om att värdera utifrån kön. Om det är bra att någon viger sitt liv åt karriären, eller att någon tar hand om barnen, är inte en fråga om könet på personen, eller hur statistiken ser ut för hur många personer av det könet som ägnar sig åt det beteendet. Att många personer av samma kön gör liknande val innebär inte att det är fel för personer av det könet att göra det valet. Sluta värdera människors val utifrån statistiken för deras kön.

Eller om män som partner föredrar kvinnor som är vackra och snälla, medan kvinnor som partner föredrar män som är kapabla och självsäkra, är det något som skall motverkas? I så fall, skall endera könet få dikterat för sig att man skall ha samma preferenser som det motsatta könet? Eller skall man mixa lite, pressa könen att mötas på mitten, så att män i större utsträckning skall efterfråga självsäkerhet och stålar, medan kvinnor inte skall kräva att hennes materiella standar skall öka eller åtminstone bibehållas, utan vara bekväm med att försörja en relativt hemmavarande partner? Det är ju sådant som könsskillnadsfobin kräver att man verkar för, för en så central könsskillnad som har så enormt genomslag kan inte accepteras. Personligen är jag klar över att det är människors fria val, vilka partnerpreferenser de har. Precis som en homosexuell skall ha rätt till sin läggning, skall de män som vill ha en vacker kvinna, och de kvinnor som vill ha en kapabel man, ha rätt till sina preferenser.

Och har vi väl accepterat den skillnaden, så följer en rimlighet för en skillnad i behandling av könen. Rimligtvis bör man uppmuntra människor att utveckla de kvaliteter som kommer att efterfrågas av dem, och det är olika för pojkar och flickor. Eftersom kvinnor i genomsnitt värderas på partnermarknaden utifrån vad män vill ha, medan männen istället värderas utifrån vad kvinnorna efterfrågar, och det finns skillnader i könens preferenser, finns det skillnader i vilka beteenden och egenskaper som bör uppmuntras hos respektive kön.

Säger man att pojkarnas värld skall expanderas, de skall kunna vara blyga och nervösa, socialt osäkra, de skall inte ha krav på sig att vara modiga, de skall inte ha sådana krav på sig som flickorna slipper undan från. Vad händer då när dessa pojkar utvärderas av framtida potentiella partners? Kvinnorna vill ha någon som är självsäker och framgångsrik, inte någon som är mesig och fjollig. Visst, man skulle istället kunna kräva lika kraftfullt även av flickona att de skall vara modiga, det är en positiv egenskap att vara modig, men det kommer ändå inte vara lika viktigt för en flicka som en pojke att vara modig. På samma sätt, även om man uppmuntrar social kompetens och fräschhet hos killar är det rimligt att i högre utsträckning uppmuntra de kvalitéerna hos flickor, eftersom män i relativt stor utsträckning värderar kvinnor utifrån det. Eller finns det några genuspedagoger som vågar sig på att driva ett borttagande av kraven på fräschhet och social kompetens för flickor? Visst, detta är så tydligt i media etc., att det inte finns något behov av ytterligare ansträngningar för att informera om det; men det är inte fel att konstatera det uppenbara. https://bittergubben.wordpress.com/2012/03/17/att-jamfora-varderingen-av-maskulint-och-feminint/

Vad gäller resten av Björks inlägg hänvisar jag till Susanna Varis genomgång: http://www.susannavaris.com/blogg/2013/06/nina-bjork-svarar-dennis-normark/ och http://www.susannavaris.com/blogg/2013/06/nina-bjork-vs-dennis-normark-del-2/

Erik på Genusdebatten har också skrivit om Björks svar, men hans inlägg håller inte samma klass som Varis, se nedan. http://genusdebatten.se/sverige-vs-danmark-i-genusfragan/

Nørmark skrev: ”Om skillnaderna är biologiskt eller kulturellt betingade är i detta hänseende en fåfänglig och meningslös diskussion som bara tjänar syftet att skifta fokus från fakta: nämligen att det finns värderingar som är mer manliga än kvinnliga”. Och Björk sammanfattar detta som: ”Huruvida dessa skillnader beror på biologi eller kultur är enligt honom ointressant”. Ett utmärkt konstaterande från Nørmark, ett rimligt sammanfattande av det av Björk (jag pratar då om just den meningen som rimlig, mycket av det hon skriver, t.ex. att Nørmark skulle tycka att skillnaderna ifråga är av sådan grad att män och kvinnor är väsensskilda, är orimligt).

Erik motsätter sig Björks version, ”Hon förväxlar orden miljö och kultur. Kultur är inte en motpart till biologi (biologi skapar kultur)”, men det var ju Nørmark som valde de termerna, jag ser inte vad som skulle vara så fel med att använda dem, och frågan vilka beroenden som finns mellan biologi och kultur påverkar inte frågan om huruvida det är relevant att fråga sig i vilken mån det är könsskillnaderna inom det ena eller andra området som driver fram skillnaderna mellan könen.

Erik fortsätter, ”Hon anklagar på fullaste allvar en antropolog för att tycka kultur är ointressant (antropologi skapade kulturbegreppet)”, men det är ju inte det hon hävdar att han sagt. Det som beskrivs som ointressant är inte kultur, utan huruvida faktiska skillnader drivits fram av biologiska skillnader eller av kulturella skillnader.

Och dessa punkter följs upp med ”Det är skrattretande! Nina Björk kan inte debattera med en riktig akademiker för hon förstår ju inte vad Dennis Nørmark säger”. Nog för att det är sant att Björk inte kan debattera med en riktig akademiker, men just de två argumenten var stolpskott. Det är synd och onödigt, när man slarvar och använder argument som inte tål granskning, övertygar man inte någon, och riskerar att alienera de som inte delar ens åsikter; de ser några argument som de inser är helt fel och går vidare. Det är jobbigt och tråkigt att granska sina argument, men det är nödvändigt. Och de bra argumenten är de facto på vår sida, vi borde se till att använda dem.

Ytterligare röster:

Jag vet inte om det egentligen finns något att bemöta som inte blivit bemött tidigare, både i det stora och det lilla. Nina Björk är romanförfattare vars verk av någon anledning upphöjts till vetenskap av genus”vetenskapen” och ingår i de ”hela bibliotek av feministisk forskning” som finns och där allt är sanning enligt feminismen. Så en författare som skriver fiktion hyllas som sanningsägare i vissa kretsar. När man läser reaktionerna så kan man ju hålla i minnet i vilka kretsar fiktion upphöjs till sanning…” http://toklandet.wordpress.com/2013/06/05/vi-gillar-inte-svensk-sexism/

Och med tanke på hur flera framstående svenska feminister har mer eller mindre sågat alla män vid fotknölarna i debatt och kulturartiklar i svensk media och på sina bloggar de senaste åren just på grund av de är män så skulle jag vilja veta varför Nina inte anser det vara en könsfixering??? Denna könsfixering som Nina påstår inte finns bland de svenska feministerna, vad ska man kalla den då?http://maukonen.wordpress.com/2013/06/05/svenska-feminister-ar-inte-konsfixerade/

Avslutningsvis finner jag det en smula underligt att jämställdhet i Sverige tydligen är att vi män (ja, nu talar jag om oss som grupp) förväntas acceptera och till och med skratta åt förlöjliganden som i pjäsen Vita kränkta män och rena hån som i föreställningen SCUM samtidigt som feminister tillåter sig själva att flyga i taket över en bikinimodell hos H&M.” http://motpol.blogspot.se/2013/06/i-jamstalldhetsfragor-kanner-jag-mig.html

Written by bittergubben

6 juni, 2013 at 23:18

Mer om biologins roll

with 2 comments

I förra inlägget skrev jag om biologins betydelse för könsroller. https://bittergubben.wordpress.com/2013/02/19/konsroller-biologi-och-lite-om-vetenskaplighet

Ett problem när man pratar om hur stor del av könsskillnaderna som drivs av biologi och hur stor del som drivs av socialisering, är att de är besvärliga att skilja åt. Alla normala personer kommer båda att ha sina könshormoner, och sin socialisering. Tittar man på personer där dessa system av någon orsak inte fungerat normalt, t.ex. flickor som haft höga testosteronnivåer, hur representativa är då sådana personer? Så det blir besvärligt att ge någon siffra hur mycket som är gener och hur mycket som är socialisering. Men pratar man om biologins betydelse rent allmänt, blir det lättare med t.ex. adoptionsstudier. Är adoptivbarnens uppförande korrelerat med de biologiska föräldrarna, eller med adoptivföräldrarna?

Politologerna har ett gästinlägg av docent Sven Oskarsson: ”Genetikens roll för människors attityder och beteenden har varit en central fråga inom angränsande discipliner som ekonomi, sociologi och särskilt psykologi under ganska lång tid. Redan under 1970-, 1980- och 1990-talen visade ett flertal undersökningar att politiska och sociala attityder har genetiska rötter. Dessa studier genomfördes dock inte av statsvetare och fick inget som helst genomslag inom disciplinen. … [2005] publicerades en studie i American Political Science Review baserad på amerikanska tvillingdata som visade att åsikter utefter dimensionen liberal-konservativ till 30−50 procent kan hänföras till genetiska faktorer. … Den har sedan följts upp av studier från Australien, Danmark, Kanada och Sverige … Resultaten pekar mot att 40–50 procent av skillnaderna människor emellan i politiskt deltagande har sina rötter i våra genom.”

En nyligen genomförd studie kring valdeltagandet i det svenska riksdagsvalet hösten 2010 med hjälp av information om drygt 2000 svenskfödda adopterade individer födda mellan åren 1965 och 1975 samt deras adoptivföräldrar respektive biologiska föräldrar använder denna metod. Resultaten visar att bland individer som har en biologisk mamma som röstade i valet ökar valdeltagandet med fem procentenheter (trots att flera av dessa individer inte ens känner till att de är adopterade). Samtidigt visar det sig att valdeltagandet bland individer som vuxit upp med en adoptivmamma som röstade i valet också ökar med fem procentenheter. … Men det går också att undersöka genetiska effekter på ett mer direkt sätt … en studie på svenska data om att den sammantagna effekten av ett mycket stort antal gener förklarar 25–30 procent av variationen i politiska och ekonomiska attityder – ett resultat som stämmer tämligen väl överens med tidigare tvillingstudier.” http://politologerna.wordpress.com/2013/02/22/arv-miljo-och-politiska-attityder-och-beteenden

När man kan konstatera att biologin har en så påtaglig roll för personlighetsskillnaderna mellan individer, blir det väl rimligt att det antagligen också har betydelse för statistiska skillnader mellan könen?

Ni läser väl http://politologerna.wordpress.com och http://ekonomistas.se? Bättre än dagstidningarna för den som vill hålla sig uppdaterad i ekonomiska och politiska frågor (och då inte med fokus på vad som hänt de senaste dagarna, utan i ett längre perspektiv).

Written by bittergubben

22 februari, 2013 at 15:28

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Könsroller, biologi och lite om vetenskaplighet

with 10 comments

Det pratas ofta om arv eller miljö, som att en egenskap bestäms antingen av det ena eller det andra, men det är i allmänhet en interaktion mellan dem. Inom vissa kretsar vill man förringa biologins betydelse, hävdar att vi är likadana egentligen och att alla skillnader är resultatet av socialisering, där denna socialisering implicit är oberoende av biologi.

Egenskaper accepteras som biologiska enbart i den utsträckning sociala faktorer inte kan ha varit med på något sätt. Eftersom social miljö kan påverka hormonnivåer och annat, blir det mer eller mindre bara könskromosomerna och prenatala hormoner som accepteras. Men även om social miljö påverkar senare hormonnivåer, bestäms könshormonerna huvudsakligen biologiskt, biologin påverkar valet av social miljö, vilka kamrater man umgås med, och biologin påverkar hur man reagerar på en social stimuli.

Det blir överhuvudtaget meningslöst att prata om socialisering och miljöanpassning som existerande utan biologi, när det oundvikligen är biologin som tillhandahåller mekanismerna som socialisering verkar genom. Hjärnan är biologisk.

Det finns även faktorer såsom kost, motion, sjukdomsexponering och liknande, som när man gör uppdelningen arv eller miljö, räknas som miljöfaktorer. I en uppdelning biologi eller socialisering bör sådant räknas som biologiska miljöfaktorer. Deras påverkan är ju inte främst genom socialisering utan genom biologisk/fysisk påverkan. Man kan istället prata om gener eller kultur, så att vi är tillbaks till arv/miljö istället för biologi/socialisering.

Instinkt för könsrollsinlärning?

I naturen har hanar och honor olika förutsättningar i reproduktionen, det är olika vilka strategier som är effektiva för respektive kön. De flesta arter har könsberoende instinkter, genetiskt bestämda könsroller, som är effektivare för respektive kön än vad någon unisexversion skulle vara.

Även människan har en hel del sådana instinkter relaterade till reproduktionen. Hos människan finns även kulturella beteendeskillnader som är mer flexibla. Barnen lär sig från de vuxna, det verkar finnas en könad komponent i det, pojkar tar mer efter män, flickor tar mer efter kvinnor. Att det förhåller sig så kan mycket väl ha en biologisk grund, en instinkt att lära sig från personer av samma kön, för att lära sig de beteenden som inom aktuell kultur varit effektiva för det egna könet, snarare än de som varit effektiva för det andra könet. Istället för bara instinktiva könsroller, som hos djuren, så finns antagligen en instinkt för könsrollsinlärning.

Måhända även en instinkt för könsrollsuppfostran? Det finns i allra högsta grad föräldrainstinkter att ta hand om sina barn, måhända har de instinkterna en könad komponent? Så att man instinktivt uppmuntrar och ger stöd på olika sätt till flickor/döttrar jämfört med pojkar/söner? Det här med biologi eller socialisering är verkligen inte någon vattentät indelning.

Underliggande skillnad och observerbar skillnad

Ibland hör man påståendet att det här med pojkars relativa intresse för bilar, tåg, helikoptrar och liknande inte kan ha biologiska orsaker, eftersom det inte funnits några sådana saker under evolutionär tid. Och därmed att den skillnaden skulle vara socialiserad eller kulturell. Men även om den påtagliga, uppenbara skillnaden inte är direkt kodad för genetiskt, kan den ändå vara en produkt av en underliggande skillnad.

Personligen tror jag att pojkarna under evolutionär tid blev ungefär lika begeistrade första gången de såg en mammut eller gnu, som dagens pojkar blir när de för första gången ser bilar och dylikt. Det är stort, kraftfullt, ljudligt, och rör på sig, snabbt. Visst finns det även en socialiserad komponent, bilar är viktigare i vårt samhälle än gnuer, och det får genomslag i vad pojkarna blir begeistrade över, men det är i relativt stor utsträckning pojkarna som svarar på det här med stort, kraftfullt och rör sig snabbt, flickorna är inte alls lika benägna att bli begeistrade av samma stimuli. De föredrar social interaktion.

Frågan är inte om det finns någon gen som direkt kodar för fordonsfascination, det gör det inte, utan om det finns någon gen som kodar ett könsberoende för någon egenskap som påverkar hur benägen man är att bli fascinerad av fordon.

Det är på samma sätt när feminister avfärdande säger någonting i stil med att det inte finns någon kvinnlig ”städgen” eller liknande. Frågan är, finns det någon gen som kodar ett könshormonsberoende för någon egenskap som påverkar i vilken grad man (van)trivs med att städa? Förefaller inte alls orimligt att det skulle kunna göra det.

Anpassning till vad motsatta könet efterfrågar

Det finns skillnader i vad som efterfrågas hos motsatta könet, män är mer benägna att efterfråga skönhet och snällhet, kvinnor är mer benägna att efterfråga förmåga och social status. Jag tror att skillnaderna i vad som efterfrågas i åtminstone någon grad har biologisk grund, och vill man bli uppskattad av det motsatta könet, får man ta hänsyn till vad det motsatta könet efterfrågar.

Om man vid uppfostran av barn tar i beaktande vad det motsatta könet efterfrågar, så är det ju en kulturell faktor, men den existerar inte i ett vakuum, den tar hänsyn till biologin hos andra.

Ett hypotetiskt exempel

Även om något starkt beror på genetiska faktorer innebär inte att det inte skulle finnas individuella skillnader. Ett hypotetiskt exempel, någon egenskap som styrs av gener, som vi här anger med ett numeriskt värde, där generna säger till hur egenskapen skall vara under olika omständigheter. Ponera att vi har fyra individer vars gener kodar egenskapen enligt nedan (beroendena på olika omständigheter är förstås mycket mer komplexa än i det här exemplet).

A: basvärde 30, om mansnivåer av testosteron +4, om långvarig stress -10, om extra träning upp till +0

B: basvärde 10, om mansnivåer av testosteron +14, om långvarig stress -5, om extra träning upp till +14

C: basvärde 40, om mansnivåer av testosteron +10, om långvarig stress -0, om extra träning upp till +20

D: basvärde 20, om mansnivåer av testosteron +0, om långvarig stress -15, om extra träning upp till +10

Notera att vi inte angett kön på dem, så hypotetiska är vi. Den feministiska favoritklyschan om att individuella variationer är större än skillnaden mellan gruppen män och gruppen kvinnor stämmer här, men det betyder inte att dessa individuella skillnader inte skulle ha någon biologisk grund. Det är en individ där egenskapen faktiskt inte är beroende av testosteron, och därmed inte av det biologiska könet (såvida inte egenskapen skulle vara beroende av det på något annat sätt).

Observera att med den feministiska logiken, om att skillnader mellan grupper inte existerar om variationen mellan individer är större, är det heller ingen intressant skillnad mellan de som varit utsatta för långvarig stress och de som sluppit sådan stress, inte heller mellan de som fått extra träning och de som inte fått sådan träning. Detta blir absurt.

Det är i allra högsta grad relevant att säga att den här egenskapen påverkas av långvarig stress, extra träning, och biologiskt kön. Här skulle beroendet av testosteron göra att män låg 7 enheter över kvinnor, om andra faktorer var lika. Att denna skillnad skulle kunna elimineras genom sociala skillnader, innebär inte att den biologiska skillnaden inte existerar, och att avsiktligen skapa en sådan social miljö skulle antagligen vara orimligt manipulativt. Att hålla igen ena könet, inte ge dem tillgång till lämplig stimulans, bara för att hjälpa det andra könet att komma ikapp, innebär att potentialen hos individerna hos det förstnämnda könet inte tas tillvara. Ett slöseri. Ofta är det mer rationellt att satsa resurserna på dem som har relevant potential, och även om det är en grundfärdighet som alla behöver kunna, så att man har särskilt stöd till de som är svaga, så skall det vara till svagpresterande individer som behöver sådant extra stöd. Att ge särskilt stöd utifrån kollektiv tillhörighet, så att en högpresterande kvinna får stöd men inte en lågpresterande man, bara för att jämna ut kollektivens relativa prestation, är inte rimligt.

I exemplet beror egenskapen på vissa sociala egenskaper. För det första är det biologin som bestämmer hur starkt egenskapen skall variera med miljöfaktorerna. Om biologin inte tillhandahöll maskineriet för anpassning utifrån stimuli, skulle anpassningen inte ske. Detta miljöberorende utesluter alltså inte alls biologin, utan inkluderar biologin.

För det andra uppstår inte omgivningen oberoende av biologin, man väljer i stor utsträckning sin miljö, formar den, det som man uppskattar och tycker är stimulerande exponerar man sig mera för. Om tjejer är mer konsensusinriktade, hävdar sig genom social relationer, och killar mer tävlingsinriktade, tycker om att tävla och hävdar sig genom prestationer, och de är fria att leka de lekar de själva vill, med kompisar de själva väljer, så kommer tjejer statistiskt sett att vara in en konsensusorienterad miljö, och killar i en tävlingsinriktad miljö, där man utmanar varandra.

Charlottehitochdit, biologi, och männens preferenser

Genushistorikern Charlotte skrev ett inlägg om varför det är män som gör riktigt dumdristiga saker som t.ex. att åka pulka från taket och landa i en hög med is: ”… han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool”. https://charlottehitochdit.wordpress.com/2012/08/27/om-mannens-intelligens/

Även om hon skriver att biologiskt drivna skillnader säkert finns för sådana beteenden, hävdar hon ändå att det är försumbart, att det är socialisering som driver. Hon skriver visserligen inte om biologi generellt, utan hon inskränker sig till någon specifik egenskap, som äventyrslusta, vildhet eller riskbenägenhet. Men jag läser det som att hon menar att biologiska skillnader totalt sett är mindre viktiga för könsfördelningen för dumdristigheterna, att det är godtyckliga skillnader i socialisering som spelar störst roll. Att hon inskränker sina uttalanden om biologi till specifika egenskaper, är inte för att argumentera att andra biologiskt drivna skillnader, såsom preferens för tävlingsinriktat socialt umgänge, skulle vara mer intressanta eller relevanta, utan just för att hävda godtyckliga socialiseringsskillnader som dominerande. ”Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner.” / ”Det finns alltså inte en så stark biologisk fallenhet för risktagande hos män att det skulle motsvara mängden risker män tar. … Så varför är det då män som tar alla risker och som når till toppen? Därför att män i betydligt högre grad än kvinnor uppmuntras till det, och eftersom det är vad samhället (som är byggt av andra män) premierar finns det knappast någon anledning att sluta.” / ”För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven.”

Observera valen av orden tvingas och få. Att uppmuntras till ett beteende, är att tvingas till det, att avrådas från ett beteende, är att inte få. (Må så vara att en flicka som frågar mamma skulle bli tillsagd att hon inte får åka pulka från taket, men en pojke skulle antagligen fått samma svar, om han hade frågat och modern trott att han skulle lyda henne om hon sa nej).

Den sociala miljön är relevant i sammanhanget, det är en gruppdynamik där pojkarna eggar varandra, uppmuntrar varandra och strävar efter att vara modigast, bäst och häftigast. Men varför finns en sådan skillnad i social miljö, varför är det nästa alltid pojkars miljö mer tävlingsinriktad än flickors? Även om flickor ibland tävlar mot varandra i utseende och social rangordning, är det en annan sak än den tävlan i prestationer som pojkar ofta ägnar sig åt. Feminister skulle antagligen hävda att samhällets normer ligger bakom skillnaden i social miljö, med implikationen att dessa normer inte skulle behöva vara kompatibla med biologiska realiteter, utan är helt godtyckliga.

Men biologi kan påverka social miljö. Pojkar är mer tävlings- och prestationsinriktade, flickor mer inriktade på social samhörighet, social relationer. Jag tror att det är i stor utsträckning är en biologiskt driven skillnad. Men det påverkar inte bara den enskilda individens beteende, den sociala miljön är ett aggregat av deltagarnas bidrag, om deltagarna i en grupp är tävlingsinriktade, kommer gruppen ha en sådan miljö. Barn föredrar ofta att leka med barn som leker som de själva, som har liknande personlighet, med resultatet att pojkar mest leker med pojkar och flickor mest med flickor. Alltså, om de själva får välja så leker pojkar ofta i pojkgrupper, med tävlings och prestationsinriktad social miljö, och flickor i en social miljö som är relativt fokuserad på samhörighet och relationer.

Biologi kan även påverka responsen på den sociala miljön. Någon som är tävlingsinriktad, som vill vinna, kommer reagera med mer villighet på de riskabla utmaningarna i en tävlingsinriktad miljö än någon som inte är tävlingsinriktad. Och vise versa för sociala miljöer som fokuserar på samhörighet och relationer.

Individens biologi påverkar individens beteende. Individernas beteende aggregeras till att forma gruppens sociala miljö. Och individens biologi påverkar hur vederbörande reagerar på social stimuli som gruppen tillhandahåller. Vill någon eliminera detta med utifrån pålagd kompenserande socialisering, som genom att eliminera fri lek och ersätta den med styrd lek, kan de inte göra anspråk på att det handlar om att låta människor vara sig själva.

Hennes argument för att det huvudsakligen inte är biologi: ”Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (“rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.”

Alltså, om en könsskillnad är liten (rough and tumble), och en annan skillnad är större (könsfördelning bland takpulkaåkare), så kan inte den ”extra” skillnaden vara huvudsakligen biologiskt driven. Och detta utan att ens veta vad den första skillnaden egentligen är. Det är en rätt stor kontrast till vilka krav hon ställer när det gäller att påvisa biologins betydelse. Enligt samma logik skulle den större könsskillnaden i längd inte kunna förklaras huvudsakligen med biologiska faktorer, utan i stor utsträckning behöva vara socialiserad.

Ännu värre, hon tittar inte bara på olika egenskaper, i det ena fallet är det jämförelse av genomsnitt, i det andra könsfördelningen bland de mer extrema. Men en liten skillnad i genomsnitt, som i sig inte är särskilt intressant, kan medföra en stor skillnad i frekvens för de mer extrema värdena. När hon hävdar att en liten skillnad i genomsnitt för en egenskap, i kombination med en stor skillnad i könsfördelning bland de som är extrema i en annan egenskap, skulle styrka att den extra skillnaden inte kan ha biologisk grund, då har genusvetaren i fråga bara bevisat att hon inte läst så mycket statistik, och inte ställer särskilt höga krav på sina resonemang.

Huruvida olika skillnader är olika stora säger egentligen ingenting om i vilken utsträckning de har biologiska eller sociala orsaker. (Vad jag förstår är den statistisk som hon hänvisar till som en biologik skillnad egentligen en rå statistisk skillnad som inte tar hänsyn till orsaker).

Pelle Billing kommenterar hennes inlägg bl.a. med att hänvisa till en studie som konstaterar att huruvida MBA studenter väljer en mer eller mindre riskabel yrkesinriktning, är korrelerat dels med testosteronnivå som testats tidigare under studietiden, och dels med en fingerlängdskvot (som är en indikator på prenatalt testosteron). Detta tycker hon inte är övertygande: ”Den mest uppenbara kritiken mot studien (som alltså väldigt kort säger att höga nivåer av testosteron är kopplade till ekonomiskt risktagande och till karriärval) är att författarna förutsätter att hög testosteronnivå är vad som påverkar omständigheterna men bortser från att det är ett biologiskt faktum att omständigheter kan påverka testosteronnivåer. Skillnad i status kan påverka testosteronnivån, inte bara tvärtom.”

Om man vill hålla en hög standard så är det en legitim invändning. Man kan tänka sig att social status påverkar både testosteronnivå och karriärval, på så sätt att det syns en korrelation utan att det finns något direkt samband mellan dem. Men det finns placebostudier som verkligen visar att beteende påverkas av testosteron, så det är rimligt att misstänka ett sådant samband även här, i synnerhet som vi även har korrelationen till en fingerlängdskvot, som beror på prenatalt testosteron men knappast på social status. Även om individuella variationer i testosteronnivåer påverkas av social status, är könsskillnaden i testosteronnivåer i allra högsta grad biologiskt driven.

Även om det är en antagligen är så att valet påverkas av testosteronet, så är invändningen som sagt rimlig om man vill hålla en hög nivå på vad man håller för sant – men kontrasten till hennes krav på bevis för att någonting inte var biologiskt, är ögonbrynshöjande.

När vi ändå pratar om att social status kan påverka testosteronnivåer, skulle jag vilja säga att det knappast är ett socialt inlärt beteende, utan snarare en genetiskt grundad mekanism med socialt stimuli. Eller hur skulle det fungera, när folk vare sig har koll på sin testosteronnivå eller har koll på hur de skall manipulera den? Usch och fy, Kalle! Nu är du ju i en grupp där du har hög status, då kan du ju inte fortsätta ha samma testosteronnivå som normalt, du måste öka den nu, det skall man göra när man är i en dominant roll!

Vetenskap och vetenskaplighet

Charlottes syn på vetenskap betonar formen för hur den bedrivs, inte kvalitén på den producerade kunskapsmassan: ”Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat. Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/02/18/beam-me-up-scottie/

Detta berör bara forskningens form, och där klarar sig genusvetenskapen ofta bra, den har anammat vetenskapens språk, dess former, dess källhänvisningar.

Men den här beskrivningen, och genusvetenskapen, saknar någonting mycket viktigt, själva syftet med vetenskapen. Vetenskapen handlar om ett sökande efter kunskap, att försöka utröna hur verkligheten är beskaffad, ett gemensamt kunskapsbygge som är mycket större och har en mycket högre grad av korrekthet än vad någon enskild någonsin hade kunnat göra själv. Det gemensamma kunskapsbygget förutsätter en gemensam kultur, där man värderar sådan korrekthet, en kultur där bidrag kritiskt granskas för att avgöra om deras slutsatser är tillräckligt tillförlitliga för att upptas i kunskapsmassan. Utan en sådan kultur, ingen vetenskap. Vetenskapens metoder och former ingår i den kulturen, för att möjliggöra det kritiska granskandet, men utan det kritiska granskandet har metoderna och formerna inget eget värde.

Om man istället för att kräva saklig korrekthet, begär politisk korrekthet, och bidragen värderas utifrån om de stämmer överens med ideologiska positioner, då är det inte vetenskap. Även om man antar vetenskapens former och metoder, har man inte kulturen med krav på korrekthet och saklighet, då blir det bara pseudovetenskap. Även om en majoritet inom ett fält drivs av samma ideologi, kommer inte deras gemensamma kunskapsbygge kvalificera som forskning – det kommer finnas de som hävdar att det är vetenskap, men det kommer inte att vara vetenskap.

Charlotte verkar tycka att man inte skall bedöma en påstådd vetenskap utifrån dess resultat, att ”det finns en oroväckande tendens bland debattörer att bedöma forskningens vetenskapliga kvalitéer utifrån vilket resultat den presenterar”, men vetenskap handlar ju just om strävan efter resultatens korrekthet, att slutsatserna i så hög grad som möjligt skall stämma överens med verkligheten. Om den påstådda vetenskapens resultat innehåller en massa påståenden som är uppenbart felaktiga, som saknar stöd i bevisen, men som ändå accepterats och försvaras på ideologiska grunder, då bevisar det att det inte är en riktig vetenskap. Detta gäller i hög grad för den så kallade genusvetenskapen. https://bittergubben.wordpress.com/2012/07/22/hjernevask-jorgen-lorentzen-och-genusvetenskapen/ https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

Även om en mångfald av enskilda individer inom en sådan pseudovetenskap skulle vara vetenskapliga, sträva efter att med så god korrekthet som möjligt förstå världen, skulle det inte vara vetenskap, om de inte var tillräckligt många för att driva igenom en vetenskaplig (sub)kultur. Vetenskap är produkten av den gemensamma processen där den sakliga granskningen är en nödvändig del, utan en sådan gemensam kultur blir det inte vetenskap, även om enskilda deltagare kan vara seriösa och vetenskapliga.

Written by bittergubben

19 februari, 2013 at 13:41

Vadå avskaffa könsrollerna?

with 3 comments

Det hörs en hel del om att vi ska “avskaffa könsrollerna”, att barnen ska “få” vara sig själva, utan att “tvingas” in i stereotypa könsroller. Men det brukar visa sig att de med ”tvång” avser existensen av könsskillnader i andras förväntningar, andras preferenser, andras beteenden. Hur skulle alla individer samtidigt kunna vara fria att vara sig själva, även om deras naturliga beteende skulle vara könat, och alla samtidigt vara ”fria” att vara i en miljö där omgivningen är okönad, när omgivningen består av andra individer som är fria att vara könade?

Inlägget har blivit mer än lovligt långt och spretigt, men det får man stå ut med på min blogg.

Förväntan vs preferens vs moralism vs reellt vs tvång

Låt oss skilja på förväntningar om hur personer beter sig, vad man uppskattar hos andra personer, moraliserande om hur de bör bete sig, hur könen faktiskt beter sig, och vad könen med bestraffningar tvingas till. I dagens diskurs buntas de ofta samman i begreppet könsroll.

Det finns inom feminismen en syn på förväntningar och preferenser som moraliserande eller rent av tvingande. En förväntan implicerar vare sig preferens eller moraliserande. Jag tror t.ex. det är vanligare att flickor tycker om rosa och att pojkar tycker om blått. Det betyder inte att jag lägger in någon moraliserande komponent i det, eller värderar människor utifrån deras favoritfärg. Även om det skulle vara mer oväntat när det är andra färger, eller rent av motsatts köns förväntade favoritfärg, så är inte ett sådant färgval moraliskt fel. En förväntan implicerar inte ett moraliserande.

En preferens implicerar vare sig förväntan eller moraliserande. Att man föredrar att de man umgås har vissa egenskaper betyder inte att man förväntar sig att folk i allmänhet har sådana egenskaper, ej heller att man tycker att folk i allmänhet har någon moralisk skyldighet att vara så.

Så vad skulle det innebära att avskaffa de olika komponenterna?

Att avskaffa existensen av förväntningar är omöjligt, de kan bara förändras, ersättas med nya uppsättningar förväntningar. Man kan ju i och för sig avskaffa könsskillnader i förväntningar, så att det finns samma förväntningar på flickor som pojkar. Men skulle människor vara friare för att förväntningarna på dem var könsneutrala istället för att vara anpassade till könet? För de som var könsöverskridande skulle det passa bättre, för de som är stereotypt manliga/kvinnliga skulle sådana könsneutrala förväntningar passa sämre, och alla skulle fortfarande vara omgivna av förväntningar om vad som är vanliga beteenden. Och vill man ha frihet, vilken frihet är då viktigast, friheten att få bilda sina egna förväntningar, även om dessa är könade, eller ”friheten” att leva i en värld där andra inte får ha könade förväntningar?

Man kan ju vara emot stereotypa förväntningar, som förenklar bort verklighetens mångfald, eller fördomar – osakligt negativa (eller positiva) förväntningar om olika grupper. Men det skulle inte vara en fråga om att avskaffa förväntningar, utan att ersätta dem med mer sakliga förväntningar. Och feminismen som rörelse är tämligen förtjust i negativa stereotyper av män och positiva stereotyper av kvinnor. Kvinnor är goda, bra och diskriminerade, medan män är onda, dåliga och privilegierade. Feministiska stereotyper i aktion: En man som tog en helt oskyldig och påklädd bild av sin son medan de var ute på shopping anklagades för att vara pedofil och hotades med arrestering. http://maukonen.wordpress.com/2010/03/01/pappa-stamplad-som-en-pedofil-efter-att-ha-tagit-en-bild-av-sin-son/ Ett annat exempel på negativa feministiska stereotyper om män, Nina Björk i boken ”Under det rosa täcket”, som används i genusstudier: ”Dessutom bör idag en kvinna som vill skydda sig själv och sin avkomma fly hemmet framför alla andra platser. … Vi får hoppas att den något sega naturen så småningom även mejslar fram hormoner som får blivande mödrar att instinktivt lämna hem och make.” Hänvisningen till hormoner kan i kontexten ses som sarkastisk snarare än seriös, men den unkna, feministiska manssynen hon ger uttryck för är hennes.

Att avskaffa folks preferenser om vad de uppskattar hos andra skulle förutsätta ett enormt övergrepp mot människors frihet. Ponera att en person är sporttokig och en annan tycker det är tråkigt med sport. Skall den sporttokiga ha någon form av rätt att kräva att den som tycker det är tråkigt med sport inte skall få tycka det, att andra måste tycka att det är lika kul att umgås med människor som bara pratar sport hela tiden som med andra människor? Eller vise versa, skall den som inte tycker om sport ha rätt att kräva att den sporttokige inte får uppskatta umgänget med andra sportintresserade mer än umgänget med sådana som tycker det är fånigt att prata sportresultat? Som liberal är jag bestämd, den sportintresserade har rätt att vara sportintresserad, och den som tycker det är tråkigt har rätt att tycka det. Om det innebär att endera av dem inte uppskattar den andres umgänge, så är det vederbörandes rätt att tycka så. En rättighet har alltid en motsvarande skyldighet, rätten att inte bli slagen motsvarar skyldigheten att inte slå folk, rätten att godtyckligt och subjektivt tycka att en del människor är trevligare att umgås med än andra motsvarar skyldigheten att finna sig i att andra människor godtyckligt och subjektivt tycker att man är mer eller mindre trevlig att umgås med. Folks rätt till sina preferenser är inte förhandlingsbar. Män och kvinnor uppskattar olika saker hos det motsatta könet. Det är deras rätt.

När det gäller moraliserande könsroller, kan vi inte samtidigt avskaffa dem och övriga aspekter av könsrollerna. Om människor är fria att ha könade förväntningar, preferenser och beteenden, kommer det att bli könat. Det skulle krävas mycket moraliserande mot sådant könande, att man lägger sig i vad folk tycker och gör, för att undvika sådant könande. Vi kan inte avskaffa reella könsroller utan att lägga oss i hur folk väljer att uppföra sig, d.v.s. vi behöver moralisera om att människor bör bete sig på ett sådant sätt att könen beter sig likadant. Vill vi inte moralisera om hur folk bör bete sig, får vi finna oss i om de beter sig på ett sådant sätt att det blir statistiska skillnader mellan könen. Att införa ett sådant moraliserande utifrån påståenden om att vilja befria, blir löjeväckande.

I ett samhälle som fullt ut försvarar människors rätt att leva som de vill, är det oproblematiskt att många lever ganska traditionellt. Man kan vara liberal i sin syn på sina medmänniskors frihet, och konservativ i sin egen vardag. Problemet uppstår paradoxalt nog när de som själva vill leva utanför könsrollerna förväntar sig eller till och med kräver att alla andra ska göra det. I Sverige anses det numera självklart att skolan och samhället i övrigt ska motverka “stereotypa könsroller” – men detta är egentligen ett kraftig ingrepp i människors frihet.http://www.pellebilling.se/2011/12/angaende-indirekt-konservatism-i-konsfragor/

Som liberal säger jag nej till moraliserandet, folk får leva sina egna liv efter eget huvud, begränsade av lagar och regler som förhindrar aggressioner mot andra.

Minn erfarenhet är att feminister ofta tar det andra valet, de vill moralisera om hur andra människor skall leva sina liv, t.ex. att flickor skall bete sig mer pojkaktigt och att pojkar skall bete sig mer flickaktigt. Visst, de motsätter sig moraliserande mot flickor/kvinnor om detta handlar om att anpassa sig till pojkar/män, men i övrigt står feminister ofta för mer könat moraliserande än andra, de kan t.ex. skuldbelägga hemmafruar för att ha ”svikit” sitt kön medan hemmamän applåderas, män som tillför mansperspektiv i genusfrågor avfärdas som kvinnohatare, medan kvinnor som kommer med (feministiskt) kvinnoperspektiv stöttas och lyfts fram.

Moraliserandet som skulle behövas för att uppnå att könens reella beteenden blir likadana, det moraliserandet vore inte könsneutralt. Det skulle behövas ett moraliserande som kompenserar för biologiska skillnader i preferenser och förmågor. Men även om det skulle vara möjligt att ha könsneutralt moraliserande och ändå avskaffa skillnaderna i reellt beteende, t.ex. genom att alla skall ta precis hälften av föräldraledigheten, vad skulle ha varit vunnet? I stället för att folk utsätts för moraliserande som tar hänsyn till könsskillnader, så får man ett moraliserande som skulle vara lika för alla. För de som inte tycker det är kul att vara utsatta för moraliserande inskränkningar i deras frihet, vad är vunnet?

I förlängningen leder moralism ofta till tvång. Viljan att lägga sig i hur andra lever sina liv går från pekpinnar och moralism till direkta ingrepp. Men debatten i Sverige handlar inte om huruvida vi skall påtvinga barnen att agera enligt könsroller, utan om huruvida vi skall tillåta dem att exponeras för könsroller. Debatten handlar inte om tvång utan om kunskap. För att motivera att barnen inte skall utsättas för information om vad andra människor förväntar sig, vad andra föredrar/uppskattar, hur andra barn faktiskt beter sig, så tar man till motiveringen att man inte skall tvingas att agera utifrån en könsroll. Stön. Kunskap är inte tvång.

Genuspedagogik

Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras.  … Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på. Den fria leken är också ofta uteslutande. Barnen har hårda regler om vem som får göra vad, och vem som passar att vara med. Den fria leken är ofta väldigt stereotyp, säger Ingemar Gens.” / ”På Trödje förskola i Gävle, en av de förskolor som Ingemar Gens arbetade tillsammans med i ett djupgående genusprojekt, har personalen länge jobbat i linje med det uppdrag som förskolan har enligt läroplanen: ”Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller”. I arbetet med den uppgiften har den fria leken försvunnit från förskolans planeringsschema berättar Pär Eriksson, pedagog på förskolan. Precis som Ingemar Gens ställer han frågan om vem den fria leken är fri för.” http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/den-fria-leken-ar-nastan-fanigt-hyllad_6163559.svd

[Mats Olsson] anser att genuspedagogiken genom sin iver att vara normbrytande skapar en ny form av normativitet: Den mjuke pojken och den tuffa flickan.

— Det blir tydligt när mina studenter triumfatoriskt kommer tillbaka från praktiken med exempel på en flicka som leker med bilar. Hon ses som en trofé. Och flickan i den rosa klänningen blir en drake som studenten i sin hjälteroll, med läroplanen i ryggen, ska besegra. Jag blir mycket illa berörd av det.” http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/03/28/vagrar-vara-konsneutral

Om vi i Sverige har förespråkande av tvingande könsroller, så är det väl snarast genuspedagogerna som vill påtvinga barnen de av genuspedagogerna framtagna könsrollerna, den fria leken skall man skära ned på eftersom den blir könad, istället skall leken hela tiden vara styrd av genuspedagoger, så att den blir könsneutral. Om barnen får leka fritt är det tvång, om leken är styrd och dikterad av vuxna, är det frihet.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/01/28/det-farliga-genustanket-och-de-biologiska-skillnaderna-mellan-pojkar-och-flickor

Ok, det låter ju bra … reella skillnader tillåts, och eftersom barnen skall vara fria så får de också ha vad preferenser och förväntningar de vill, vilket måste tillåta även könsstereotypa preferenser och förväntningar. Men problemet blir när genustänket går ut på att existensen av, och/eller kunskapen om, omgivningens könsstereotypa förväntningar, preferenser och beteenden, i sig utgör oacceptabelt styrande eller rent av tvång. Om det finns statistiska biologiskt drivna skillnader mellan könen, så innebär den frihet som krävs för individen, att individerna i varierande grad blir könade, aggregerat så innebär det att könen blir könade, d.v.s. att könsrollerna kommer existera. Om deras existens ses som ett oacceptabelt styrande, blir visionen nonsens. Frihet för individen att vara som vederbörande själv vill, med ofriheten att grupperna måste vara okönade, går inte ihop. Antingen får man tvinga individerna, styra dem för att undvika könade beteenden etc., eller också får man inte se statistiska skillnader mellan grupperna som oacceptabelt styrande.

Lite komiskt att påstå att genustänk skulle handla om att ta avstånd från ”förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara”, när genustänket väldigt ofta utgår från den förutfattade meningen att det inte finns några biologiska skillnader, och detta inte utifrån empirisk utan ideologisk grund, alltså ett tydligt ställningstagande om vad de biologiska drifterna ”ska vara”.

Förväntningar som normaliserande för konformister

Jag uppfattar det som att feminister ofta kritiserar könsrollernas normaliserande effekt. Folk skall befrias från förväntningar.

För den som vill anpassa sig till omgivningens förväntningar, och vara normal i betydelsen att man är ungefär som alla andra, så är förväntningarna normativa. Folk påtalar det avvikande, det överraskande, men detta är inget tvingande. Dessa påtalanden spelar bara roll i den utsträckning som personen själv vill uppfylla deras förväntningar.

Observera att det inte är förväntan som är normativ, att tycka att det är ovanligt att flickor klättrar i träd innebär inte att säga att flickor bör inte klättra i träd, det är den som vill uppfylla andras förväntningar som lägger till ett ”bör”.

Men vissa beteenden kommer alltid vara vanligare än andra, den som vill passa in kommer alltid ha något att anpassa sig till. Istället för att kräva ett avskaffande av könsrollsförväntningar, så vore det enda rimliga här att uppmuntra de som är alltför konformistiska att inte strävar så mycket efter att passa in. Problemet är ju inte att vissa saker är vanligare än andra, utan att en del är villiga att offra sina egna preferenser för att vara mer typiska.

Jag fick smeknamnet ”Claes Klättermus”, när jag var 6 år, för jag lekte tarzanlikt med pojkarna i träden. Först blev jag stolt, jag trodde det betydde ”så duktig du är på att klättra”. Snart insåg jag dock att jag, inte pojkarna, fick kommentarer när jag gjorde ”pojksaker”. Jag var ju inte bättre än pojkarna, bara lika. Pojkarna fick aldrig höra något för våra lekar, det var bara jag. Och då förstod jag med tiden att kommentarernas egentligen betydde: ”Så där gör ju inte en flicka, Ninni”

Den här socialiserings-metoden är fruktansvärt effektiv. Långt upp i vuxen ålder försökte jag anpassa mig för att passa in i ”kvinno-ramen”, på bekostnad av mitt välbefinnande. Dels genom att faktiskt försöka tvinga mig själv till att uppskatta det som låg i min könsroll dels genom att sätta upp en mask/spela teater, för att dölja pojkflickan och alla de ”fel” jag hade. Ett annat sätt att uttrycka detta är att jag mer eller mindre ”levde i garderoben”, jämförbart med när homosexuella i ett historiskt perspektiv försökte leva lyckligt i en hetero-relation.http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/04/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4b5/

Är problemet att de andra barnen blir överraskade av ett ovanligt beteende, uppfattar detta som en påtaglig aspekt av hennes person, och påtalar detta, eller att Ninni så gärna ville vara som alla andra att hon valde att offra sitt välbefinnande? Om man istället för smeknamn läser öknamn skulle det kunna vara mobbning, men eftersom hon först tolkade det som komplimanger kan det knappast ha kvalificerat som mobbning.

Det kommer alltid vara vissa beteenden som är vanligare än andra. Det är helt normalt att ägna relativt mycket uppmärksamhet åt sådant som är ovanligt. Det som avviker lägger man märke till. Om avvikelsen är negativ, t.ex. en missbildning, blir det en fråga om hyfs och uppfostran att inte lägga onödig uppmärksamhet på den, men om avvikelsen är positiv eller neutral, skall man då undvika att lägga märke även till det?

(Hon hänvisar till homosexuella i ett historiskt perspektiv, men där var det reellt tvång, homosexuella blev bestraffade av lagen, de kunde bli inlåsta på institution för att ”behandlas” och riskerade misshandel och att få sparken. Där fanns det moraliserande och tvång, inte bara förväntningar och preferenser.)

Ninni anger kvinnlig kollektivism som problemet: ”Det onda är inte våra könsroller, det är könsrollers tvingande effekt. Det är den vi måste komma åt. Vi (kvinnor så väl som män) blir inte fria i våra könsroller av att göra traditionellt kvinnliga val till något fult. Individer som gjort traditionellt kvinnliga yrkesval får inte bättre ekonomisk situation eller mer “makt” av att individer med yttre biologiskt kvinnligt kön ges räkmacka till maktens korridorer, då varken lön, pension eller ”makt” erhålls från någon kollektiv könspott.

Vill vi kvinnor bli friare i vår könsroll, måste vi våga problematisera kvinnlighet och då inte utifrån könsmaktordning eller ”mannen – det skyldiga könet”, utan med fokus på verkliga problem: kollektivismen, ”moralens väktare” och social bestraffning.

Jag har än inte mött en enda kvinna som inte på någon punkt har haft problem med denna, av kollektivismen, hårt styrda könsnorm.” http://www.pellebilling.se/2012/03/gastblogg-ninnitokan/

Det håller jag med i stort set med om, kompletterar lite med uppdelning i om man anpassar sig eller begär anpassning.

Å ena sidan, om individen har en överdriven strävan efter att passa in genom att anpassa sig till gruppen. Det är då denna strävan till konformitet som är problemet, inte detaljerna i den roll som konformisterna strävar efter. Detaljerna kommer alltid att vara fel för en del, och för nästan alla kommer någon detalj vara fel, detta oavsett rollens detaljer, och oavsett om det är en unisexroll, könsroll eller någon mer specifik roll.

Å andra sidan, individer som föredrar att andra i gruppen är konforma, som inte uppskattar egensinniga avvikare. Jag tror att kraven på social konformitet är hårdare kvinnor emellan, att moraliserande och uteslutande triggas även av mer måttligt icke-konforma beteenden. Man förväntas visa sin samhörighet till gruppen genom att vara konform med gruppen, individens egensinnighet uppfattas då som ett avvisande av gruppen, medan andras konformitet blir en social bekräftelse för de gruppmedlemmar som tog det ursprungligt initiativet till de detaljer som de andra anpassade sig till. Ömsesidig konformitet blir ömsesidig social bekräftelse. Även en indirekthet, genom att personer döms utifrån sitt sällskap, så att en person som vill bli accepterad i en konformistisk grupp, skulle vara tvungen att avisa potentiella vänner som gruppen ser som förkastliga. Även här blir det irrelevant om rollen är en unisexroll, en könsroll, eller en roll som är specifik för gruppen, det kommer för varje individ alltid finnas detaljer som är ”fel” och kräver anpassning.

Jag uppfattar det som väldigt tråkigt när grupper har sådana konformitetspreferenser, och det är väl lämpligt att uppmuntra/uppfostra för att tona ner det en del, men de har ändå rätt att ha sådana preferenser. Gruppen består av individer, och om dessa individer har preferensen att de vill umgås med konforma människor, har de då inte rätt att ha den preferensen? Precis som någon som inte alls är intresserad av sport kan undvika att umgås med en som bara pratar sport (och vice versa) så kan någon som vill umgås i en konformistisk grupp undvika att umgås med egensinniga avvikare. De får ju inte ägna sig åt mobbning eller trakasserier, och i ”påtvingade” grupper som dagis, skolklass, eller arbetskamrater, blir det ju en nödvändig hövlighet att vara någotsånär inkluderande och tolerant. Men privat kan de undvika att umgås med, och kan tycka illa om, sådana som väljer att vara icke-konforma med gruppen.

Om man inte accepterar att anpassa sig, är det då rimligt att kräva att sådana människor med sådana preferenser inte skall få vara som de är, alltså att de måste anpassa sig, eller borde man söka sig till människor som man passar bättre ihop med? Även om man inte kan kräva kan man ju be dem, efterfråga ett visst beteende precis som de efterfrågat ett beteende, men om man inte kan komma överens så får man till syvende och sist söka alternativt umgänge.

Preferensers normerande verkan

Även preferenser har en normerande verkan, eftersom de flesta vill bli uppskattade. Det finns väl även som norm att man skall sträva efter att bli uppskattad. Om kvinnor tycker om män med socialt självförtroende, och en man med dåligt självförtroende vill bli uppskattad av sådana kvinnor, då får han finna sig i att utveckla sitt sociala självförtroende, eller låtsas ha ett dito. Förutom biologiska skillnader mellan könen som direkt har genomslag i beteende, finns det också biologiska skillnader i partnerpreferenser. Män lägger relativt stor vikt på bland annat att kvinnan är vacker och snäll, kvinnor lägger relativt stor vikt på bland annat att mannen är kapabel, självsäker och har hög status. Om vi uppfostrar en människa med hänsyn till de kriterier som det motsatta könet kommer utvärdera vederbörande efter, då kommer inte uppfostran vara könsneutral. Flickor skulle relativt sett uppmanas att vårda sitt utseende och att bry sig om andra människor, pojkar relativt sett uppmuntras att våga och prestera.

Kvinnor värderar mäns attraktivitet utifrån de preferenser de har. Män värderar kvinnors attraktivitet utifrån de preferenser som de har. En del betraktas som relativt attraktiva av det motsatta könet, andra inte. Media och reklam kommer mer eller mindre oundvikligen innehålla sådana människor som i allmänhet uppfattas som relativt attraktiva, det är vad konsumenterna vill ha. Män uppfostras inte i samma utsträckning att vara behagliga att titta på, de kommer ju istället värderas relativt mycket utifrån andra kriterier, som prestation och hur framgångsrika de är. När media visar vackra kvinnor (som är någorlunda framgångsrika) och framgångsrika män (som är någorlunda vackra), visar de män och kvinnor som är relativt attraktiva för motsatt kön.

Om man med avskaffa könsrollerna inkluderar att avskaffa könade partnerpreferenser, då handlar det inte om att vara för människors frihet. Är vi fria så kommer vi fortsätta att ha könade partnerpreferenser.

Genustant Dahmer: ”jag blir kränkt VARJE jävla dag. Av reklamen, av media, av bilden av manligt och kvinnligt, av stereotyper som säger att jag inte är kvinnlig nog. Av män som hatar kvinnor och uttrycker det. SCUM är ett svar på tal till en värld som är uppenbart kvinnohatisk. Som konstant reducerar kvinnor till objekt och kroppar. Det går inte att jämföra med bilder på män för män uppfostras inte från de är små till att vara just behagliga att se på.http://www.alltforforaldrar.se/ladydahmer/2011/november/ang-scum.html (2011-11-28 06:46:48)

Om genustant Dahmer blir kränkt av att media visar vad andra människor tycker är visuellt attraktivt, för att hon bedömer att hon enligt de normerna inte skulle kvalificera, då har genustant Dahmer problem. Vad skulle lösningen annars vara? Att förbjuda människor att ha sina egna preferenser, att de bara skall få ha de preferenser som godkänts av genustanter? Att införa någon sorts massmedial sharia, där det inte får finnas attraktiva människor i reklam och media? Om man tycker att information om vad andra människor i allmänhet tycker är visuellt attraktivt, utgör en personlig kränkning, då har man problem. Och om man tycker att sådan information utgör ett så extremt hat, att det är likvärdigt med att hävda att motsatta könet inte har något som helst människovärde och att förespråka ett utrotande av det motsatta könet, då har man verkligen en skev verklighetsuppfattning.

Reellt beteende som normerande

Även reellt beteende kan rent praktiskt uppfattas som normerande. Dels därför att konformister kan välja att anpassa sig till andras beteende, så att könsskillnader mellan vissa individer sprider sig till konformisterna. Dels för att det reella beteendet driver förväntningar, och konventioner oundvikligen anpassas till det stora flertalet. Den som avviker får finna sig i att de flesta konventioner är anpassade till majoriteten.

Leksaksaffärerna har rosa flickavdelningar och blå pojkavdelningar. Det här är ju en del av vad många feminister vill åtgärda. Leksaksaffärerna gör inte detta av några moralistiska skäl, de bara anpassar sig till reellt beteende hos flickor och pojkar. Leksaksaffärerna säger inte att flickor borde tycka om rosa och pojkar blått, de säger bara att statistiskt sett så är det så. Leksaksaffärerna synliggör barnens statistiska färgpreferenser, vilket gör det väldigt svårt att förneka vilka färgpreferenser som är vanligast.

Handlar avskaffandet av könsrollerna om att osynliggöra reella skillnader i beteende så att vi kan låtsas att skillnaderna inte existerar? Att barnen inte skall ha tillgång till information om statistiska skillnader mellan könen?

Könsrollsrelaterad mobbning

De som kritiserar könsroller tar ofta upp mobbning.

Pelle Billing: ”Jag eftersträvar ett samhälle där alla får vara sig själva utan att fördömas för det. Om min pojke vill ha rosa träskor på dagis ska han kunna ha det och om en flicka vill spela amerikansk fotboll . trots att alla hennes tjejkompisar vill läsa tjejtidningar, ska hon inte mobbas för det. Det vanligaste kommer alltid att vara vanligast i ett samhälle, så är det. Förmodligen kommer det vara vanligare att pojkar spelar fotboll än att de går i rosa träskor. Men pojken som går i rosa träskor ska inte bli mobbad. Man ska få uttrycka sig fritt utan repressalier, vare sig man anammar ett beteende som 80 procent har eller som 1 procent har. Det ska vara tillåtet.http://feministisktperspektiv.se/2012/01/27/antifeminism-pelle-billing-om-maktstrukturer-och-fortryck/

Så långt håller jag med. Mobbning är ett problem, och det tar ofta formatet att en grupp bekräftar sin egen sammanhållning genom att mobba någon som är utanför gruppen, någon som på något sätt avviker. Men feminister tenderar att lägga fokus på könsrollerna, inte mobbningen.

Jag kan inte se varför könsrollsrelaterad mobbning skulle vara värre än annan mobbning? Är det mindre allvarligt om en grabb mobbas för att han har utstående öron än om han mobbas för sina rosa träskor? Är det mindre allvarligt om en flicka mobbas för sina rosa träskor, än om en pojke mobbas för sina rosa träskor? Nej, nej, och nej. Så om könsrollsrelaterad mobbning är argumentet, då borde kravet bli att motarbeta mobbning, istället för att argumentera för att avskaffa/motverka könsroller.

Även om samhället inte moraliserade om hur könen skall bete sig, skulle det ändå vara ovanligt med pojkar som har rosa träskor, och barnen skulle märka det. Ägnar de sig åt mobbning skulle de mycket väl kunna göra en fråga av de rosa träskorna, med eller utan samhälleliga stereotyper för könen. Existensen av könsroller är mer eller mindre irrelevant för mobbningsfrågan.

Skillnader i bemötande

Genustant Dahmer: ”… studier visar att vi svarar fortare på en flickas skrik än en pojkes, men en pojke får oftast amma mer och längre än flickor. Flickor får även mer kramar och närkontakt … Flickor får också generellt mer uppmärksamhet för sitt yttre medans pojkar får mer för sina prestationer. Även om en komplimang i sig inte är skadlig ”Va söt du är idag!” så upprepad om och om igen regelbundet sänder det budskapet till flickorna att de är mest uppskattade för sitt yttre. Pojkar å andra sidan får ofta en massa uppmuntran för vad de kan; ”Vilken stor och stark pojke du är som kan klättra!” Föräldrar uppmuntrar generellt sina pojkar att leka tuffare, ta risker och våga medans flickor oftare får höra att de ska vara försiktiga och ta det lugnt. Och det formar oss. … pojkar förväntas gilla (och vara) äventyrliga och aktiva leksaker medans flickor antas gilla passiva och pyssliga lekar … Pojkars kläder som kommer i mörka grådassiga toner och slitstarka rymliga tyger kan man kravla omkring på marken med, ramla med och klättra med. Flickors kläder i mer delikata material och ljusa pastellfärger där smuts syns på och som lättare går sönder (och även sitter tajtare och mindre bekvämt) funkar fint när man pysslar eller leker lugnare.http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2011/may/en-grundkurs-i-genusmedvetenhet-konsroller.html

Nog för att det finns sådana skillnader i uppfostran, men hur stort problem är det? Om föräldrarna i familj A kommer relativt snabbt när barnen skriker, medan det i familj B tar relativt lång tid, om familj A köper färgglada kläder i delikata material, och familj B köper rymliga, slitstarka kläder, och diverse andra sådana skillnader, är det ett samhällsproblem då? Måste sociala ingenjörer få familj A att ändra på sig? Eller familj B? Är barnen i någon av familjerna att betrakta som tvingade att bli ”halva, stympade, handikappade. Som män och kvinnor är idag. Berövade hälften av alla möjligheter och roller.”? Eller är barnen i båda familjerna stympade och handikappade?

Det märkliga är, att beroende på könen på barnen i respektive familj kan feminister betrakta situationen antingen som sådana där hemska, tvingande könsroller, som innebär att barnen i båda familjerna blir halva människor. Eller som något normbrytande och frigörande som tillåter barnen att vara hela individer. För att veta vilket måste vi veta könen på barnen i de båda familjerna.

Och antagligen är det så att en stor del av skillnaden i behandling i själva verket är en anpassning till barnens temperament. Ett barn som är stillsamt kan ges relativt snygga men ömtåliga kläder, ett barn som springer och leker hårt får relativt slitstarka kläder. Här hänvisar feminister ofta till baby x, studier där personer får bedöma varför en bäbis skriker, men där en del av dem givits felaktig information om bäbisens kön. Deras tolkning av bäbisens skrik påverkas då av vilket kön de tror bäbisen har. Men det är ju inte bara oberoende av bäbisens faktiska kön, det blir ju även oberoende av barnets temperament, som försökspersonerna inte känner till. Om de lär känna bäbisen, om man kan ordna det utan att könet framkommer, kommer tolkningarna antagligen bli mer individanpassade, och alltså mindre beroende av vilket kön de tror bäbisen har.

Skillnaderna i pojk och flickkläder är ju bara en fråga om att klädaffärerna anpassar sitt utbud till vad som efterfrågas. De åskådliggör därmed vad andra efterfrågar, visar vad som är typiskt beteende hos respektive kön. Och det är väl det som är problemet enligt de som blir upprörda av det här? Att det gör informationen om vad som är typiskt så lättillgänglig, det blir så lätt att agera typiskt. Det finns inget tvång på flickorna att de skall ha sådana kläder, men flickorna blir tydligt informerade om att det är vanligt. Pratet om att avskaffa könsroller handlar inte så mycket om att avskaffa tvång, som att avskaffa information, barnen skall inte få veta vad som är typiska beteenden, de skall inte få veta något om könsskillnaderna i vad andra människor tycker om, eller vilka förväntningar andra människor har, eller i hur andra människor faktiskt beter sig. Med logiken att barnens val kan påverkas av kunskap, och att sådan kunskap därmed innebär ”tvång”, skall sådan kunskap elimineras. Barnen skall göra sina val i okunskap om omvärden. Kunskap är tvång. Ignorans är frihet.

Huvudorsaken till att feminister tycker könsskillnaderna i bemötande är ett problem är att det bidrar till statistiska skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Eller snarare att det skulle vara huvudorsaken till sådana skillnader. För att reducera skillnaderna i reellt beteende skulle därför skillnaderna i bemötande behöva elimineras.

Jag tillhör dem som inte ser varför statistiska skillnader i beteende mellan könen skulle vara av ondo. Om könsskillnader orsakas av tvång, mobbning och omotiverat moraliserande, så är det dåligt – men det är orsaken som är problemet, inte nödvändigtvis den resulterande statistiska skillnaden. Om det ena könet konsekvent behandlas bättre än det andra, så är det en orättvisa, men om man t.ex. väljer mellan att köpa slitstarka eller vackra kläder så är inget alternativ generiskt bättre, det är en avvägning mellan två kvaliteter, och man får anpassa sig till vad som är rätt för barnet. Varför skulle de könsskillnader, som inte orsakas av tvång, mobbning, moraliserande, eller orättvisor, utan drivs av fria val – måhända påverkade av kunskap om hur andra människor är och icke orättvisa skillnader i bemötande – varför skulle sådana statistiska könsskillnader vara upprörande? Om t.ex. en större andel av flickorna är förtjusta i färgen rosa, varför bli upprörd över det? Även om det skulle vara så att det inte har med biologi att göra, utan drivet av att de fått positiv social feedback såsom leenden vid tidigare användande av färgen, varför skulle det vara upprörande?

Jag får även säga att jag har svårt att förstå hur könsneutral uppfostran en genustant som Dahmer egentligen tror sig kunna tillhandahålla? I tidigare citat kallade hon SCUM, med dess extrema manshat, för ”svar på tal” till att det finns många bilder på vackra och sexiga kvinnor i reklam och media. Nedan några ytterligare citat från henne. Könsneutralt?

Det är också helt förståeligt att man som kvinna med många dåliga erfarenheter känner hat eller misstänksamhet mot män.”

Att Valerie Solanas kunde konstatera att mannen bara är en empatilös dildo är för att hon fick det bekräftat.”

Halva ”manrörelsen” består av gnälliga kräk som hellre vill att någon annan ska göra grovjobbet.”

Den dagen min son kommer och säger att han vill sparka fotboll eller spela innebandy är fan dagen jag sätter ner foten. Min son ska inte indoktrineras i machokulturen.

Jag hatar Mannen och allt han står för. Jag hatar könsrollen och allt vad den står för. Det Manliga.”

Nej jag är ingen manshatare, men ibland ”hatar jag män”. Förstår ni hur jag menar? … Jag HATAR inte män. Jag hatar inte individer. Jag går inte runt och är arg hela dagarna eller blänger på och hatar varje karl jag träffar. Jag skiljer på den enskilda mannen och Mannen/kollektivet/mansrollen. Jag hatar inte människor pga kön. Jag hatar mansrollen. Könsrollen. Män är inte sin könsroll. Det är inlärt beteende. En social konstruktion.

Jag undrar hur man gör när man hatar ett kollektiv av människor, utan att detta hat på något sätt applicerar på de människor som utgör kollektivet? Hur funkar det? Skulle någon köpa det om någon sa att de hatar gruppen invandrare, som kollektiv, men inte hatar invandrare?

Skall jag som redan socialiserad man tycka att hatet är mindre stötande för att hon kopplar sitt manshat, inte till y-kromosomen, utan till socialisering?

Och om det skulle bli som så, att hennes son när han kommer i puberteten, skulle vara attraherad av vackra kvinnor såsom många andra män är – jag tror att det är biologi inblandat, så att det skulle kunna hända trots hennes försök att socialt konstruera honom – kommer hon då att fortsätta hata den manligheten? Eller acceptera den?

PS. Jag kallar henne genustant Dahmer, istället för Lady som hon vill göra anspråk på. Lady är lite samma kategori som gentleman, ordet innebär att personen har vissa kvaliteter. Skulle genustant Dahmer vara bekväm med att benämna som gentleman, någon som proklamerar sitt hat för kvinnokollektivet, tycker man kan konstatera att kvinnor bara är empatilösa fittor/horor, att det är helt förståligt att hata kvinnor, och tycker kvinnors partnerpreferenser, där vissa män ses som attraktivare än andra, är någonting så hatiskt att det är svar på tal att förespråka ett utrotande av alla kvinnor? Skulle läsaren vara bekväm med att benämna en sådan man för gentleman? Jag tror inte det, jag skulle i alla fall inte vara bekväm med det. Alltså kallar jag henne genustant istället för lady, så unket feministisk mansyn som hon har. DS.

 

Written by bittergubben

3 februari, 2013 at 13:12