bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Archive for oktober 2011

Är feministiska halmgubbar ibland seriösa?

with 2 comments

I debatten mellan en feminist och en antifeminist ser man ofta hur feministen missrepresenterar vad antifeministen står för. Om antifeministen hävdar att det existerar biologiska skillnader i mäns och kvinnors personligheter, kan han påstås hävda att alla skillnader i könens beteende helt och hållet är biologiska, att han helt förnekar den sociala miljöns betydelse. Om han hävdar att män är mer benägna att satsa på karriären, kvinnor mer benägna att ägna sig åt familjen, kan feministen påstå att han tycker att kvinnor bör vara fastkedjade vid spisen. Om han hävdar att den moderna feminismen har gått för långt, kan feministen antyda att han ifrågasatt den kvinnliga rösträtten.

I viss mån bör man ju läsa mellan raderna på vad motståndaren skriver. Vilka implicita antaganden görs, som vederbörande inte riktigt vill stå för? Ofta kan en formulering tolkas på olika sätt. Ibland kan någon ärligen misstolka vad den andra parten skriver, på ett sådant sätt att den andra parten tycker tolkningen är en halmgubbe. Men detta kan inte på långa vägar förklara omfattningen av klockrena halmgubbar från feministerna.

Det här är en billig härskarteknik, att avsiktligt förvränga motståndarens åsikt för att sedan hålla motståndaren ansvarig för den karikatyr man skapat.

Eller? Jag har börjat undra om det kanske är så att en del feministiska halmgubbar i själva verket är seriöst menade. Debattören har sin åsikt, och även en bild av vad som är ”alternativet” till sin åsikt – måhända något som mer eller mindre är motsatsen till den egna åsikten. När så en motståndare presenterar sin åsikt, blandas denna ihop med det egendefinierade alternativet till den egna åsikten. Feministen förmår inte göra skillnad på motpartens åsikt, och hennes egen version av vad som är alternativet till hennes egen åsikt. Motståndarens argument genererar hos henne samma känsla som hennes egen alternativåsikt gör – och hon bryr sig då inte om hans åsikter implicerar eller ens är kompatibla med hennes alternativåsikt, han hålls ändå ansvarig för de åsikter som hon känslomässigt har associerat till.

Kan det vara så? Att en del debattörer har så rörigt förstånd att känslan av motpartens argument associeras till sin egen alternativåsikt – som känns likadant – och motparten då antas stå för denna? En sådan förklaring skulle i första hand kunna vara relevant för känslomässigt drivna debattörer, som ”känner” vad motståndaren står för. Mitt intryck är att feminister ofta är mer känslomässiga i sitt sätt att tänka – åtminstone i sitt sätt att argumentera.

Och det är ju inte bara feminister. Det är väl lite av en kliché, paret som grälar och så tar kvinnan och förvrider mannens ord, ”tolkar” det han sagt för att sedan hålla honom ansvarig för hennes ”tolkning”, som om hennes karikatyr av det han sagt är något som han är ansvarig för – det är ju samma debatteknik, att göra en halmgubbeversion av motståndarens åsikter och argument.

Visst, män kan också göra sådant, i synnerhet inom politiken, men jag uppfattar det som vanligare bland kvinnor.

Jag föredrar att se dem som använder sådana halmgubbar som oschysta, sviniga debattörer som använder härskartekniker. Det blir alltför kränkande mot ens motparter att anta att de inte begriper bättre. Men jag börjar alltmer misstänka att det senare alternativet ofta är korrekt.

Annonser

Written by bittergubben

17 oktober, 2011 at 23:27

Publicerat i Uncategorized

Tagged with

Till utantillinlärningens försvar

with one comment

Det har länge pågått ett kampanjande mot utantillinlärning och katederundervisning. Utantillinlärning ses som någonting fult. I viss mån får man hålla med, det finns många meningslösa fakta som man skulle kunna lära sig utantill, en aktivitet som kallas korvstoppning. Att fylla hjärnan med meningslösa fakta utan sammanhang är, per definition, inte så meningsfullt. Men kampanjandet mot utantillinlärning stannar inte där, utan täcker även sådant som man behöver lära sig utantill, som t.ex. stavning.

Chunkar och det begränsade arbetsminnet

En chunk är (i detta sammanhang) ett mentalt koncept, ett ”ord” som din hjärna kan använda för att formulera sina tankar. Hjärnans arbetsminne klarar av att hantera några få chunkar samtidigt. Det är individuellt vilka chunkar du har, och vilka tankar du kan tänka är beroende av vilka chunkar din hjärna har att tillgå. Om du skall komma ihåg ett telefon nummer, och bara har siffror som chunkar, måste du ha varje siffra för sig. Om du har alla tvåsiffriga tal som chunkar, behöver du bara hälften så mycket arbetsminne för att komma ihåg telefonnumret. (Det finns lite olika teorier, t.ex. har det föreslagits ”template” chunkar).

Om du inte har lärt dig schackreglerna kommer en schackställning te sig ganska mystisk. Har du lärt dig reglerna, men inte utantill, så får du sitta och resonera, den här löparen kan gå si och så och du får följa med blicken längs diagonalerna. Efter att du lärt dig utantill hur pjäserna rör sig kan du direkt se vilka pjäser som kan gå till vilka rutor, och du kan börja fundera över mer komplexa frågor, som vem som vinner en slagväxling. En stormästare i schack kan ha 100.000 schackchunkar, som var och en betecknar någon omständighet eller relation mellan pjäserna.

Om du behöver stanna till när du läser en text för att du inte känner igen ett ord, tappar du antagligen en del kontext medan du tolkar ordet och behöver kanske läsa om hela meningen. Ju mer du behöver tänka på själva läsningen medan du läser, och på vad enskilda ord betyder och syftar på, desto mindre fokus har du på förståelsen av vad författarens tankar, den sammanhängande betydelsen av det som är skrivet.

Det här gäller allmänt. Komplexiteten hos de tankar du kan tänka inom en domän, är mer eller mindre begränsad av i vilken utsträckning du har chunkat de underliggande koncepten och kunskaperna inom domänen, de verktyg som skall fungera just som verktyg. Måste du använda ditt begränsade arbetsminne till lågnivåkoncept, lågnivåprocessande, hur skall du då kunna tänka på de högre nivåerna?

Varför lära sig multiplikationstabellen utantill? Om vi flyttar upp en nivå, t.ex. att beräkna (3x+4)*(x+7), då behöver du till en början hålla ordning på var du är i första parantesen, och i den andra, och så skall vi då ta 3*7 – om du då har chunkat det så är det bara att fortsätta, men annars, vad göra? Skall du räkna i huvudet eller slå på räknaren så använder du ditt arbetsminne till det och tappar bort var du var någonstans, var resultatet passar in och vad som kommer härnäst. Kan du multiplikationstabellen så blir det inga problem att direkt få 3x2+25x+28, annars behöver man antagligen mellanliggande led.

Sammanhang och förståelse

Det är också relevant med utantillinlärning av sådant som är relaterat till olika sammanhang, som är allmänt förekommande. När man lär sig något nytt blir det enklare ju fler relaterade saker man redan känner till, som man kan associera till. Ju mer allmänkunskap man har inom ett område, desto enklare blir det att lära sig mer, och förstå sammanhang. Att direkt gå in för att lära ut en djupare förståelse inom ett område, utan att eleven har några referensramar, tror jag är ineffektivt. Bättre att börja med inlärning av enklare koncept, fakta som bara är att lära sig, som t.ex. att lära sig kartan i geografin, innan man läser om olika kulturer.

Det innebär naturligtvis inte att man bara skall ägna sig åt utantillinlärning av olika koncept, man skall naturligtvis även gå in för förståelse av koncepten. Men att bara satsa på ”förståelse”, i form av tyckande och kännande, utan att ha greppat de grundläggande koncepten, blir bara flummande. Verklig förståelse av en teori kräver att man kan utantill de grunder som man behöver kunna för att förstå teorin. Att avskaffa utantillinlärning av de verktyg och grunder man verkligen behöver lära sig innebär att man knappast kan få någon djupare förståelse av de högre nivåerna. Då kan man välja mellan korvstoppning – torra fakta, vem som sade vad och när de dog, upprepande av floskler – eller att sitta och tycka och känna.

Sedan finns det ju en del av dem som kräver att eleverna skall lära sig tänka kritiskt, som egentligen bara menar att eleverna skall indoktrineras att vara kritiska mot de saker i samhället som pedagogen i fråga är kritisk till. Det är ju bra om eleverna lär sig tänka kritiskt, men då skall det också vara gentemot dylika ”pedagoger”. Det är kanske inte rumsrent att säga det, men vad som egentligen behövs ät att eleverna lär sig tänka rätt. Med kvinnonormerna inom dagens skola får man ju inte säga att det finns sådant som att tänka rätt och att tänka fel, men vad är vitsen med att tänka kritiskt om man inte kan göra skillnad på ett korrekt resonemang och ett defekt dito? Om ”tänka kritisk” inte innebär att genomskåda felaktiga resonemang, vad menas då med termen, förutom att eleven skall ”läras” vissa politiska värderingar?

Att stå på egna ben, eller klättra upp på jättarnas axlar?

En aspekt på kritiken mot utantillinlärning är att man skall lära sig att tänka själv, att mentalt stå på sina egna ben. Men det spelar ingen roll hur långbent du än är, den som står på egna ben på marken har inte lika fin utsikt som den som sitter på jättarnas axlar.

Och vem kommer egentligen att ställa sig upp?

Den som sitter på marken kommer, om vederbörande reser på sig, att tänka massa tankar som andra redan tänkt, och tänkt bättre. Vederbörande kommer ofta att tänka fel, och annars tänka ut något som även om det är rätt ändå är underlägset det som jättarna redan har kommit på. Så vad är vitsen med att stå upp?

Det blir annorlunda för den som klättrat upp på jättarnas axlar, och då inte bara som något idoliserande där man lär sig utantill floskelversioner av deras slutsatser, utan med förståelse, så man begriper domänen, varför och hur slutsatser dragits, vilka förutsättningar och begränsningar slutsatserna har. Den som får åtnjuta privilegiet att kunna ställa sig upp på jättarnas axlar får en magnifik utsikt, och även om vederbörande ofta kommer tänka fel, det ligger ju i den mänskliga naturen, så kommer vederbörande emellanåt att tänka både rätt och nytt. Och det är stort att tänka både rätt och nytt.

Det är enligt mig idealet. Att ställa sig upp på jättarnas axlar. Att stå på egna ben på marken är bara fjanterier. Då kan man lika gärna sitta ner.

Det skolan skall ägna sig åt är i stor utsträckning att hjälpa eleverna att klättra upp på jättarnas axlar. Att ge dem verktygen att klara det. Och när jag då säger ”ge” så avser jag i stor utsträckning att skolan kräver av eleven att han gör det arbetet att lära sig utantill det som han behöver lära sig utantill, och förstå etablerade teorier och modeller. T.ex. en hög läsförståelse, en väl upptränad matematisk förmåga, så man kan begripa formaliserade modeller, och grundläggande modeller och koncept inom de viktigaste områdena. Om de sedan väljer att klättra vidare, och därefter ställa sig upp, det är upp till dem, men grundskolan skall åtminstone ge dem chansen.

Kvinnonormer i skolan

Jag uppfattar kravlösheten och flummandet i skolan som drivet av kvinnliga normer. Från ett mansperspektiv är det mer naturligt att ställa krav på eleverna att de skall lära sig sådant som de behöver lära sig. Att inte ställa krav på prestation, utan istället fokusera på göranden, måenden och tyckanden är snarare drivet av kvinnoperspektiv. Att inte utmana eleverna, utan istället ge dem uppgifter på en sådan nivå att alla borde kunna klara dem, så att de bara testar hur villig eleverna är att göra som de blir tillsagda, att fokusera på känslor istället för fakta, på elevernas tyckande istället för deras förståelse – det handlar om ett överdrivet kvinnoperspektiv. Vi behöver få tillbaks mansperspektivet i skolan. Till dess kommer pojkarna fortsätta vara relativt utanför.

För övrigt rekommenderar jag följande text om matematikundervisningen: ”Det är dags att göra upp räkningen” Av Olle Häggström (Publicerad i Axess 4/2004).

Written by bittergubben

9 oktober, 2011 at 21:35

Publicerat i Uncategorized

Tagged with ,

Pendeln svänger

with 3 comments

En gång i tiden hade kvinnorörelsen legitima frågor. Kvinnor i västvärlden var utsatta för reell diskriminering. Rörelsen växte sig stark, byggde ”momentum” och fick igenom sina legitima frågor. Men rörelsen hade blivit institutionaliserad, dels byggt sina egna, dels tagit sig in i andra institutioner. En institution upphör inte sitt arbete bara för att argumenten för dess existens har blivit passé. De fortsätter arbetet att lyfta fram situationer där kvinnor har sämre utfall, och de främjar kvinnors villkor, trots att det numera är männen som är det diskriminerade könet i Sverige.

Visst är det så att det fortfarande är fler män som gör karriär, men det är inte för att männen är gynnade, utan för att männen i så mycket större utsträckning satsar på att göra karriär. Vilket i stor utsträckning beror på männen har mycket större krav på sig att göra karriär – kvinnor värderar en man relativt mycket utifrån hans prestationer, medan män värderar kvinnor mer utifrån deras utseende och personlighet.

Pojkar som växer upp idag gör det i en skola och i ett samhälle där kvinnor gynnas. Många av dem har aversion mot feminismen. Skärpta flickor är inte heller imponerade, de kan se att pojkarna inte är gynnade, inte i dagis och skolor som är matriarkat där flickan är norm, och inte heller i övrigt i samhället. På kort sikt gör detta ingen skillnad, institutionerna hålls fortfarande av feminister, de kan fortsätta propagandan.

Men för varje decennium som går blir det allt fler som vuxit upp med kvinnochauvinismen. Rösterna som inte tillåts inom institutioner, som t.ex. gammalmedia, hörs på nätet och privat. När tillräckligt många är emot kommer feministerna börja tappa institutioner, och de institutioner som förblir kvinnochauvinistiska kommer börja uppfattas som just kvinnochauvinistiska och därmed tappa i auktoritet.

Den rörelsen har börjat. T.ex. har tidningen Corren haft flera ledare där man varit öppet kritisk mot feminismen. Ledande politiker har börjat dra öronen åt sig. Socialdemokraterna verkar ha insett att könskvoteringen av Mona Sahlin var ett misstag.

Snart kommer det inte längre vara fashionabelt att vara ett kvinnochauvinistiskt svin. Det kommer antagligen rent av bli en nackdel för den som vill göra karriär.

Men hur mycket pendelsvängning är egentligen på gång? Jag tror inte det kommer bli något egentligt överslag åt andra hållet. Det finns ingen organiserad mansrörelse, inget intagande av institutioner. Bara spridda bloggare. Och det generella manshat som varit drivkraft inom feminismen, och har varit så centralt för den moderna feminismens framväxt, har ingen motsvarighet bland feminismens kritiker. Visst förekommer det inom mansrörelsen ett feministhat, och tolerans för det, men det är enorm skillnad på generellt hat mot ett kön och generellt hat mot en ideologi. Även om feminister ständigt hävdar kvinnohat inom mansrörelsen – ofta genom att felaktigt låtsas att feminist och kvinna är synonymer, eller påstå att det är kvinnohat att ha någon ickefeministisk preferens för vad man tycker om hos kvinnor – så finns det inte ett sådant kvinnohat som motsvarar manshatet inom den feministiska rörelsen, inte heller en sådan tolerans för sådant kvinnohat.

Kvinnor har i alla tider diskuterat relationer och känslor, och kommer att fortsätta göra det. Deras perspektiv kommer fortsätta vara representerat i sådan diskurs. Män har stått utanför den debatten. Tidigare gick det ann, kvinnor var beroende av män och diskuterade relationen mellan könen med hänsyn tagen till männen. Men med den moderna feminismen uteslöts hänsynen till männen. Diskussionen om relationen mellan könen fördes av kvinnor, med kvinnor, och för kvinnor. Att en del män numera ger sig in i debatten och utmanar sådana ensidiga kvinnoperspektiv som feminismen står för, kommer aldrig resultera i att kvinnoperspektivet inte blir representerat.

Så jag tror inte att pendeln kommer att slå tillbaka särskilt långt.

Written by bittergubben

3 oktober, 2011 at 20:43

Publicerat i Uncategorized