Anne-Marie Pålsson: ”Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges riksdag”

Juggen hade ett inlägg om boken ”Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges riksdag”, av Anne-Marie Pålsson. Jag har haft boken liggandes ett tag, och kom mig äntligen för att läsa den. Hos Juggen finns även ”En bok, en författare”-intervjun med Pålsson. http://juggen.wordpress.com/2013/06/04/knapptryckarkompaniet/

Det är nästan en medborgerlig plikt att läsa den här boken. Rösträtten implicerar ju ett visst ansvar för att sätta sig in i politiska frågor, och denna bok är oumbärlig för den som vill förstå den svenska demokratin demokraturen.

Pia Hellertz: ”Om du bara ska läsa en enda bok i år, så är detta Boken. Det är nog den viktigaste boken som någonsin skrivits för att man ska förstå varför demokratin inte fungerar som den borde göra i Sverige. Anne-Marie Pålsson är dessutom den perfekta personen att skriva boken. Hon är forskare och lärare vid Nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Hon har breda erfarenheter av vetenskapligt utredningsarbete, kritisk granskning och analys. Hon hade aldrig engagerat sig i politik. Hon har helt friska och ”oförstörda” ögon när det gäller politiska spel.” http://www.piahellertz.com/Knapptryckarkompaniet.pdf

Riksdagen, en kvarleva likt kungahuset

”Problemet med exempelvis maktarrogans undanröjs inte för att en person som agerar maktfullkomligt byts ut. Felet sitter inte hos personen. Det sitter inte hos partierna. Det sitter i systemet. Därför nämns i stort sett ingen person vid namn. Det finns ett viktigt skäl till detta, och det knyter an till min syn på systemfelet. Det är inte personen som står i centrum för min analys utan den funktion han besitter. Ty det är i positionen som makten sitter, inte i personen. Och det är om makt denna betraktelse handlar. Makten i riksdagen.” (s 13)

Mycket bra! Det är systemet, och de incitament det skapar, som är problemet. Det känns lite tragiskt hur många tidningar som har recenserat boken som ett angrepp på moderaterna eller rent av på Reinfeldt. Det är som om de anstränger sig för att få ner diskussionen på kvällspressnivå.

”Min berättelse knyter … an till riksdagens roll i den svenska demokratin. Hur väl fullgör vi ledamöter det uppdrag som det svenska folket gett oss? Hur trygga kan väljarna vara i att riksdagen verkligen lever upp till sin roll som demokratins väktare? Mitt svar: inte trygga alls. Riksdagen har i avgörande stycken kapitulerat från denna roll. Den är inte längre det politiska maktcentrum som väljarna tror utan fjärrstyrs från partihögkvarteren. Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte. Ungefär som kungahuset när vi vill få vår stolta historia förkroppsligad.” (s 10)

Efter ett kapitel som går igenom de formella reglerna för riksdagsarbetet: ”Strukturerna i riksdagen är således så noga reglerade att man skulle kunna tro att uppdraget verkligen var viktigt. Men avståndet mellan formuleringarna i grundlagen och verkligheten är mycket stort. Det som visas är bara yta. … Debatterna i kammaren är inte debatter i egentlig mening utan mest en oinspirerad redovisning av partiets uppfattning som läses upp i kammarens talarstol från ett färdigskrivet manus. Och för att det inte ska bli några fel i själva sakfrågan brukar ledamöterna få hjälp med skrivarbetet av någon politisk tjänsteman.” (s 103) Och vi pratar om av partiledningen tillsatta tjänstemän.

”Om jag upplevt att det var lågt i tak under den första mandatperioden, när vi befann oss i opposition, var det inget mot vad jag skulle få uppleva [under]den andra. Då sänktes ribban ytterligare. Frihetsgraden var noll och utrymmet för egna ställningstaganden obefintligt. Den gången den moderata riksdagsgruppen verkligen försökte hävda sin egen mening möttes den av statsministerns hårda ord: ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och ingenting annat”. Och så blev det. Vi reducerades till lydiga knapptryckare och marknadsförare av regeringens politik. Något annat förväntades vi inte vara.” (s 12)

Partipiska och belöningssystem

Pålsson beskriver två tillfällen då partipiskan ven, och ”… partipiskan kom inte till användning någon mer gång. När jag berättat detta blir folk förvånade. De tror att piskan ständigt viner.” (s 33)

Hon reserverar ordet partipiska för vuxenmobbning och andra påtagliga negativa påtryckningar. Jag, och jag tror många andra, använder begreppet bredare, och inkludera det Pålsson kallar belöningssystemet, där de som är lydiga t.ex. får utnämnanden till prestigefyllda utskott.

”[Partipiskan] används bara när gruppens medlemmar inte förstått de outtalade spelreglerna, de som finns och som nästan alla känner till men vilka inte får kommuniceras utåt. Spelreglerna innebär: bit ihop, ifrågasätt inget, svälj förtreten och rätta in dig i ledet! Kort sagt: Var lydig! Då kommer snart belöningarna. … När denna logik är förstådd behövs ingen piska. … ju högre du kommer i makthierarkin, desto färre är de [ideologiskt övertygade]. De som inte vill spela efter reglerna filtreras bort i karriärprocessen på ett tidigt stadium. Om inte annat försvinner de ut när den strid de tagit initiativ till förlorats.” (s 34)

En viktig punkt. Systemet verkar inte bara genom att krossa motstånd, eller genom att muta de som lyder, utan minst lika mycket genom att välja ut de som accepterar spelreglerna, så att det inte blir något motstånd som behöver överkommas. I USA är de privata bidragen till politiker och deras kampanjer – som jag skulle kalla för mutor – nödvändiga för att man skall kunna bli vald. Men detta betyder inte att politiker nödvändigtvis ändrat sina åsikter för att få mer donationer, alltså som individer blivit mutade att ändra sin politik, utan även genom att det är de som just står för rätt åsikter som får donationerna. Så systemet mutas, institutionerna besätts med personer som har rätt åsikter, och systemet fattar de beslut som det fått betalt för att fatta, men individerna i systemet har inte nödvändigtvis blivit mutade.

”Partiledaren belönar lojalt beteende. Och alla belöningar som ger ledamoten mera makt och inflytande fungerar. Pengar och andra ekonomiska ersättningar kan fungera men spelar en klart underordnad roll i det politiska livet.” (s 36)

Man kan tycka att riksdagsledamöterna borde kunna upprätthålla sin integritet även om det blir gnäll från partiledaren och de inte får utnämningar. Men för det första är riksdagledamöterna beroende av ledaren för att få hamna på valbarplats; utan valbar plats, inget nytt riksdagsmandat. Normalt sett är det bara de som bedömts vara tillräckligt lydiga som kan bli riksdagsledamöter. För det andra är det så att många i riksdagsgruppen accepterar att det är lydnad mot ledaren som belönas, och visar upp denna lydnad genom att delta i vuxenmobbning när ledaren antyder att så bör göras. Resultatet blir väldigt jobbigt för den med integritet. Och det är för det mesta meningslöst, majoriteten vinner ändå om det blir votering i partiets riksdagsgrupp. Varför sumpa sina chanser, och utsätta sig för mobbning och utfrysning, när det ändå inte åstadkommer någonting? Pålsson ägnar ett kapitel åt att beskriva sådan mobbning.

”Vem som hamnar på valbar plats är något som väljarna bara i mycket liten grad bestämmer om – det avgörs i praktiken av partiets innersta kärna. Det är genom att behaga ledningen som en kandidat kan räkna med förnyat förtroende. Att detta behagande sedan kanske går på tvärs emot vad de egna medlemmarna tycker är en annan sak. Den som vill göra karriär i politiken gör klokt i att lyssna mer på partiledaren än på sina väljare. … Att bortse från medlemmarnas önskemål rör vid kärnan i den svenska demokratin. När partieliten sätter sig över medlemmarnas önskemål riskerar den i själva verket att kortsluta hela det demokratiska systemet. Hos oss är väljarinflytandet tänkt att ske via de politiska partierna. Det är genom att engagera sig där som väljarna kan påverka politikens innehåll.” (s 145) Pålsson skriver att miljöpartiet avviker genom att vallistorna styrs av medlemmarnas val, inte av partiledningen.

Hur kan systemet förbättras?

Pålsson ger ett antal förslag på hur systemet skall kunna förbättras, och argumenterar för dem. Vissa av dessa uppfattar jag som riksdagsinterna, som det inte är rimligt att bedriva folkbildningskampanjer om för att tvinga riksdagen att införa, eftersom en kompetent riksdag skulle genomföra dem. Om vi inte kan anförtro riksdagen att fatta beslut om hur lång motionstiden skall vara, hur skall vi kunna anförtro dem att styra landet? Har vi en fungerande ordning, där riksdagen har förmåga att fatta bra beslut, så kan den fatta sådana beslut, utan påtryckning från folket.

Om partieliten kan driva igenom lagstiftning oavsett vad riksdagsgruppen tycker, är det irrelevant om rätt utskott fått läsa det. Om däremot riksdagen har integritet och därmed makt, är det i förslagställarens intresse att förankra det i relevanta utskott, annars kommer förslaget antagligen inte gå igenom. Det finns alltså inte orsak att ordna några folkrörelser om vilka utskott vi skall ha i riksdagen, det kan en kompetent riksdag hantera själv.

–          Intern transparens i utnämningar som riksdagen och riksdagsgrupperna gör. (s 206)

–          Ledamöternas rätt att enskilt väcka motioner under den allmänna motionstiden bör tas bort. (s 207)

–          Förlängd motionstid. (s 207)

–          Inför ett separat revisionsutskott, istället för att revisionsärenden sprids ut på olika utskott. (s 208)

–          Avskaffa EU-nämnden, istället ska sådana frågor fördelas på relevanta fackutskott. (s 208)

–          Riksdagstyrelsens arbete skall vara mer transparent gentemot ledamöterna. (s 210)

Det som behövs är att riksdagen inte ska kunna fjärrstyras från partihögkvarteren. Det är det som är det centrala problemet.

–          Vilka som sätts på valbar plats skall bestämmas av partimedlemmarna. (s 203) Min kommentar: Det viktiga är att det inte är partiledningen som gör det. Det kan vara partimedlemmarna i partiinterna val, partikongressen, eller rent av sortition, bara det inte är en liten elit som kan diktera vilka som får riksdagsplatser.

–          Istället för att partistödet går till partiet centralt, så att partieliten kontrollerar hur det fördelas, skall det delas upp och delas ut till partiets olika lokala organisationer. (s 201)

–          Det ekonomiska stödet för riksdagsarbetet bör gå direkt till ledamöterna, inte till partiet. (s 205)

–          Riksdagsgrupperna bör författningsregleras och skall vara egna juridiska personer, inte bara ingå i partierna. (s 204)

–          Riksdagsgruppernas ledare skall väljas av ledamöterna, i slutna voteringar, inte utses av partiet. (s 206) Själv skulle jag föreslå att samtliga partigruppsinterna och riksdagsinterna utnämningar – gruppledare, utskott, nämnder, riksdagsstyrelse, och liknande – skall ske med slutna voteringar. Detta fråntar partieliten en betydande del av utnämningsmakten och försvagar deras möjligheter att belöna lydiga ledamöter.

–          När riksdagsgruppen bestämmer hur den skall rösta, skall det ske genom votering. Votering skall inte behöva begäras, det skall vara automatiskt. (s 206)

–          Partisekreterare och andra som arbetar för partiet, inte för riksdagsgruppen, skall inte få arbetsrum i riksdagen. (s 206) Min kommentar: Ledamöterna skall ha oberoende i förhållande till partiledningen, men de borde ändå prata med varandra, t.ex. för att debattera politiska frågor, varför det inte är orimligt att partierna som sådana har en närvaro i riksdagen.

Det centrala anser jag är utnämningarna, vare sig det är till valbar plats för partiet, till utskott och nämnder i riksdagen, till partiledar- och ministerposter. Om ledningen har utnämningsmakten, och vet hur ledamöterna har röstat, så föreligger problemet; ledningen kan missbruka sin makt.

Pålsson om öppenhetens betydelse för ledningens möjligheter till maktmissbruk: ”Beslutsformerna måste också vara öppna: ledamöterna ska inte kunna dölja sin uppfattning för ledaren. Därför används aldrig slutna voteringar för att fatta beslut i den moderata riksdagsgruppen, annat än om det gäller personfrågor. En sådan ordning vore nämligen ytterst riskabel, ty om ingen vet vad ledamoten tycker är det riskfritt att rösta mot partiledaren. Med öppna beslutsprocesser däremot röstar ingen ledamot som vill göra karriär mot ledarens förslag.” (s 59)

Slutna voteringar är i det avseendet ett kraftfullt verktyg, för mer än bara att utse gruppledare. Det är rent av en kittlande tanke att alltid ha slutna voteringar, då finns inga förutsättningar för olämpliga påtryckningar i några frågor alls eller från någon; när ingen vet hur någon enskild ledamot har röstat går det inte att belöna eller bestraffa de som röstat ”fel”, ledamöterna skulle ha full integritet att rösta i enlighet med sin egen övertygelse. Det är också just den lösningen som blivit allmänt accepterad för samma problem vid de allmänna valen. När det var offentligt hur folk röstade, förekom hot, trakasserier, och ersättningar för att påverka hur folk röstar; därför gjordes valen hemliga. Det betraktas numera som en självklar del i vad demokrati innebär. Det skulle verkligen göra frågan om hur man väljer vilka som hamnar på valbar plats, till en helt central fråga, eftersom det inte skulle vara möjligt att hålla dem ansvariga för hur de sedan som individer röstar.

–          Partierna skall tvingas att öppet redovisa sin ekonomi (gäller även när stöd ges till riksdagsgrupper och ledamöter). (s 201 och 206) Min kommentar: Yes! En fråga blir vem som egentligen skall reglera partierna, de är i dag nästan bara kontrollerade av sina medlemmar, och det finns en viss logik i det. Ett alternativ är att medlemmarna utöver att välja en partistyrelse även väljer revisor. Jag tänker samma tanke vid aktiebolag; utöver att aktieägarna utser en styrelse, som sedan utser företagsledning och revisor, borde ägarna direkt välja även revisor, så att revisorn är oberoende av styrelsen. Dylika beroenden är mycket olämpliga.

–          Istället för dagens personvalsystem, där man kan rösta på en specifik kandidat, bör man istället kunna stryka en kandidat. (s 211) Själv är jag skeptisk till personval i de allmänna valen. Som Pålsson skriver om det nuvarande systemet: ”det premierar bara kändisskap”. Men det förändrade systemet med strykningar skulle på motsvarande sätt bara bestraffa de ökända, och skulle därmed driva ledamöterna att hålla en låg profil, och att aldrig ge sig in i debatter i svåra frågor. Jag vill ha en levande debatt i en levande riksdag, vare sig knapptryckarkompanier eller ängsliga mähän är något bra alternativ.

–          Lagrådet bör ges ökade resurser och befogenheter, som att stoppa förslag som strider mot grundlagen. (s 212) Jag vill gå ett ordentligt kliv längre, med ett oberoende för den dömande makten, inklusive författningsdomstol. Att domstolsväsendet är underordnat riksdagen är ett oacceptabelt beroende. Kombinationen oberoende riksbank och den dömande makten underställd den politiska makten, är märklig – är räntan verkligen viktigare än rättsskipningen?

–          Tvåkammarsystemet bör återinföras. (s 213) Här ser inte jag poängen, tröghet har inget egenvärde. I den mån man till kostnad av ökad tröghet kan få mer genomtänkta välfungerande beslut, så är det bra, men jag instämmer inte i att förespråka tröghet för tröghetens egen skull. Tvärtom, det man vill är att staten skall kunna agera med den effektivitet och kraft som en fråga kräver, men vara tillräckligt kontrollerad för att inte kunna eller tillåtas missbruka den makten. Om man har två kamrar, kommer politiker i den ena för att kunna bortförklara varför nödvändiga beslut inte tas genom att skylla på den andra, men samtidigt kommer politruker och särintressen, som vet hur slipstenen ska dras, att få igenom sin politik. Och om båda kamrarna tillsätts från allmänna val, blir de inte oberoende. I USA har de senat, kongress, och högsta domstol, men när republikanerna kontrollerade alla tre, vilket oberoende hade de då? De som inte röstar med partiet, de straffas, de får inte kampanjstöd när det är dags för omval, eller ideologiska grupper i partiet ser till att stötta en utmanare för att ersätta avfällingen. Det oberoende som behövs är att individerna som styr i en sådan institution inte har gemensamma beroenden på någon enskild organisation eller mäktig klick. Pålsson diskuterar även majoritetsval i enmansvalkretsar (s 216), ett radikalt förslag där ledamöterna likväl står i beroendeställning till de som kan påverka den allmänna opinionen i valkretsen.

–          Medborgarinitiativ, alltså att väljare skall kunna driva igenom beslutande folkomröstningar. (s 214) Det är ett intressant komplement, men är inte så relevant för problemet med ledamöternas beroende av partieliten. Jag är inte så lockad av sådana alternativ, det är kostsamt och ineffektivt med folkomröstningar, mycket bättre om vi kan ha en riksdag som faktiskt representerar förnuftet och allmänintresset, det är en oerhört mycket viktigare fråga.

För att sammanfatta vad jag skulle uppfatta som viktigast för att reducera partielitens osunda inflytande över riksdagen:

–          Samtliga riksdagsgruppsinterna och riksdagsinterna utnämningar – gruppledare, utskott, nämnder, riksdagsstyrelse, och liknande – skall ske med slutna voteringar.

–          Vilka som sätts på valbar plats får inte vara under partiledningens kontroll, utan skall vara bredare, som partikongress eller framröstas av partimedlemmarna.

–          Det ekonomiska stödet för riksdagsarbetet bör gå direkt till ledamöterna, inte till partiet.

–          När riksdagsgruppen bestämmer hur den skall rösta, skall det ske genom votering. Votering skall inte behöva begäras, det skall vara automatiskt.

Men detta skulle bara hantera frågan om ledamöternas osunda lydnad mot partiledningen. Demokratin har ett ännu allvarligare problem i nivån på det offentliga samtalet, som granskar den politiska makten, vare sig den makten ligger hos riksdagsledamöterna eller hos partiledningarna.

Hur driva igenom sådana förändringar?

”… förändring kräver att de politiska ledarna tar initiativ, vilket de knappast gör med mindre än att de tror att de har något att vinna på att genomföra reformerna. Det kräver tryck från väljarna, så starkt att partieliterna inser att det skadar dem att inte verka för förändringar. Varje generation måste erövra sin form av demokrati, för att citera en före detta svensk statsminister, Olof Palme. Är det inte dags för 2000-talets generation att verka för sin?” (s 217)

Regleringar tenderar att hamna under kontroll av de som är avsedda att regleras. Det är de som har starkas incitament att påverka regleringarna i fråga. Som sådant är det inte en generation som erövrat sin form av demokrati, utan partieliterna som gjort det erövrandet. Och det är folket, inte en generation, som behöver återerövra demokratin.

Jag är pessimistisk vad gäller möjligheten att utöva så starkt tryck på partieliterna att de reglerar bort sin egen makt. De som lägger sina röster utifrån vilka partier som eventuellt kommer reformera demokratins funktionsätt till det bättre, kommer vara en minoritet. Det skulle krävas en omfattande rörelse som driver frågan.

Det är nog lättare att få en del enskilda partier att reformera sina interna demokratier, sina interna strukturer, än att ändra själva systemet. Men om systemet består, så skulle de partier som gjort interna reformer, för eller senare återerövras av partieliten, så fort det yttre trycket mot dem avtagit. Det räcker alltså inte att partier ändrar sin praxis, de måste ändra sina strukturer på ett sådant sätt att partieliten inte kan kringgå de nya strukturerna.