bittergubben

ytterligare en av de kränkta vita männen

Posts Tagged ‘kreationism

Charlotte Vainio och den ovetenskapliga genusvetenskapen

with 26 comments

Jag kritiserar ofta genusvetenskapen, och har även läst en hel del negativt om den. Det som kritiseras är i första hand kunskapssynen, där man å ena sidan kan hävda att någonting är sant för att det passar med ideologin och de politiska syften man vill tjäna, och detta utan att kollegorna reagerar, och å andra sidan kan få skit om man hävdar något som är väl underbyggt, men som inte passar ideologin.

Men Vainio har en helt annan bild av kritiken: ”… att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt. […] Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. […] man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/11/07/genusvetenskapens-vetenskaplighet-och-motstandet-mot-forskning-om-kvinnor/

Huh? Vad?

Om det är sant har jag tydligen väldigt dålig koll på kritiken mot genusvetenskapen, för det där var jag inte bekant med.

Det bedrivs seriös forskning om och av kvinnor. Jag har inte sett någon hävda något annat. Problemet med den oseriösa genusvetenskapen är inte att den fokuserar på kvinnofrågor, utan att den gör det ideologiskt snarare än vetenskapligt. För att illustrera vad kritiken handlar om, låt oss jämföra med ett annat exempel på samma ovetenskaplighet, nämligen kreationismen.

Bondensson: ”På flera punkter kunde nämligen de övriga experterna på ett övertygande sätt argumentera för, genom hänvisningar till studier och genomförda experiment, att det faktiskt föreligger bevisade biologiska skillnader mellan män och kvinnor, t.ex. våldsbenägenhet, spatial förmåga och kommunikationsförmåga. Lars Jalmert underkände dock alla sådana resonemang, och påstod istället att några sådana biologiska skillnader mellan män och kvinnor icke existerar. Jaha ja, men sättet på vilket han argumenterade fångade dock mitt intresse. Han hänvisade nämligen inte själv till några studier eller till några genomförda experiment, d.v.s. sådant man normalt sett förknippar med vetenskap. Istället viftade han bort de övrigas argumentation genom att lägga fram hypoteser kring vad som kan gå fel i [de] typer av studier och experiment som de övriga lutade sig mot, och upprepade sedan sin fasta övertygelse om att några biologiska skillnader inte existerar.

Lars Jalmerts sätt att resonera påminner mig väldigt mycket om när jag hängde på talk.origins och fick höra kreationister debattera mot biologer. Kreationisterna, som alltså är en grupp individer som påstår att det inte finns några vetenskapliga belägg för evolutionsläran och istället hänvisar till Bibelns skapelseberättelse, hade naturligtvis aldrig några egna data till stöd för sin hypotes om Adam och Eva. Istället kom de med ändlösa spekulationer kring vad som till äventyrs kunde gått fel vid än det ena, än det andra experimentet som biologerna genomfört. Dock, precis som Lars Jalmert, utan att någonsin kontrollera om det som de påstod kan gå fel verkligen gått fel, eller ännu bättre hänvisa till egna försök som bevisar att de andra forskarna gjort ett misstag.

Lars Jalmert är en fiende till sanningen, precis som kreationisterna.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=2

Ytterligare ett exempel kan ju vara förnekandet att människans utsläpp påverkar klimatet. Må så vara att det inom media kan förekomma ”klimatalarmism”, men inom vetenskapen finns en konsensus att temperaturen har stigit, att den kommer att fortsätta stiga, och att av människan orsakade utsläpp är huvudorsak. Men det finns de som förnekar detta, som kommer med allehanda krystade förklaringar till varför vetenskapen skulle vara fel, och att det bara är påhitt alltihop. Det spelar ingen roll hur ofta, hur sakligt, och hur grundligt deras argument vederläggs, de fortsätter ändå. Jag har intrycket att det är rätt så hög andel män bland dessa? Och att det i bakgrunden finns kapitalstarka intressen som inte vill ha regleringar av utsläpp, och betalar think-tanks för att producera och sprida argument och ”information”.

Det är två grupper som ligger rätt så långt ifrån feminismens värderingar. Men när det gäller synen på vetenskap sitter genusvetarna, kreationisterna och ”AGW-skeptikerna” i samma båt. Det är ok att hävda som sant det som tjänar de politiska och ideologiska syften som man strävar efter, trots att det inte stöds av – eller rent av motbevisas av – empirin.

Måhända Vainio kommer invända att eftersom genusvetarna är akademiker, vid universiteten, så skall de ha auktoritet, medan kreationisterna och ”AGW-skeptikerna” inte har status vid lärosätena, och därför skall ses som suspekta. Men det handlar inte om vem som säger det, utan vad som sägs, det är – eller snarare det skall vara – argumenten som räknas. Visst, en professor inom en vetenskaplig kultur, skulle förvisso ha en hög auktoritet, men det är en konsekvens av att sådana professorer normalt sett bara hävdar sådan de har saklig grund för, och kan leverera bra argumenten som stödjer deras slutsatser. Det är alltså argumenten och sakligheten hos de inom disciplinen som ger auktoritet till titlarna. Men akademiker inom en disciplin, där man inte har en sådan kultur, där det istället tolereras att de verksamma frekvent producerar ideologiskt trams, deras titlar får ingen sådan status.

Bashflak: ”Charlotte skriver: ”Ditt sista stycke läser jag som att du tänker dig att vardagliga betraktelser av samspelet mellan könen skapar kompetens för att diskutera genusvetenskap. Jag drar nytta av gravitationen varje dag, men jag är ändå jävligt försiktig med att mästra fysiker.”

För det är där skiljelinjen mellan disciplinerna går. Genusvetenskapen sitter i sin kammare och fabulerar teorier som går stick i stäv med vad gemene man kan betrakta empiriskt i sin egen vardag. Betänk nedanstående scenario:

Charlotte observerar gravitationen varje dag, och kommer till slutsatsen att föremål i regel faller nedåt mot jordens yta. Då kommer en fysikprofessor och hävdar att föremål rör sig uppåt, bort från jordens yta. Charlotte tänker WTF, bullshit! Fysikern frågar då om Charlotte läst fysik på universitetsnivå?

– Eeeh, nej.

– Haha, hur vågar du ifrågasätta en fysikprofessor i ämnet fysik, flicka lilla?

Men om Charlotte har skinn på näsan, så kräver hon att professorn redovisar hur han kommit till sin slutsats, och då kryper det motvilligt fram att han avser specialfallet när han släpper en korkbit från havets botten så att den flyter upp till vattenytan.

Just så fungerar en hel del av genusvetarämnet.” (citat som ursprungligen markerades med kursiv stil har istället citationstecken) http://bashflak.wordpress.com/2013/09/07/auktoritetstro-ii/

Om fysikprofessorer i allmänhet betedde sig så, och deras kollegor accepterade det, skulle deras titlar få samma status som genusvetarnas. Trots att de studerar fysiken och naturlagarna, inte kvinnor och könsroller; det som spelar roll är inte vilket ämne de ägnar sig åt, utan hur vetenskapliga disciplinerna är.

Vainio: ”Det viktiga och det fina med vetenskap är att den är självsanerande. Det finns freaks överallt men de sorteras automatiskt bort i något skede när de inte får gehör för sina resultat inom forskarsamfundet.”

Inom riktig vetenskap sorteras de bort, ja. Men de blir inte bortsorterade bara för att man kallar det för vetenskap. Kreationisterna gör anspråk på att de ägnar sig åt vetenskap. Innebär det att kreationismen är en självsanerande rörelse, där osakligheter sorteras bort? Eller är det så att teser får gehör eller inte, bland andra kreationister, inte utifrån hur sakliga de teserna är, utan i hur hög grad de passar kreationismens agenda? I den mån utsortering och gehör inte utgår från saklighet, utan baseras på ideologisk lämplighet, så är det inte vetenskap, även om utövarna vill kalla det för vetenskap.

Frågan är, har man i första hand en vetenskaplig kultur, som sorterar bort osakligheter och ideologiskt svammel, eller accepterar man sådana osakligheter som gynnar vissa ideologiska agendor?

Inom genusvetenskapen saknas vetenskapskulturen, vetenskapens normer. Där har det varit så normkritiskt att man gjort sig av med dylikt ”patriarkalt” bagage. Visst är det möjligt för enskilda genusvetare att göra seriös forskning ändå, men det är hopplöst att som utomstående veta vilka de är, när det inte finns någon intern kultur som upprätthåller kvalitén, och tar avstånd från de som ägnar sig åt ideologiskt svammel. Hur skall man som utomstående kunna lita på att en rapport är seriöst gjord, när det inte finns interna krav?

Ninni var t.ex. positiv till Vainios masteruppsats: http://genusdebatten.se/charlottes-masteruppsats/

Det är mycket möjligt att den är helt seriös och respektabel. Men hur skall man som utomstående kunna vara säker? Det är omöjligt att läsa alla källor till alla rapporter man är intresserad av; ibland kan det vara vettigt att ta en delmängd av källorna och kolla upp dem, men ofta är det inte praktiskt. Det krävs att personer man kan lita på har konstaterat att det stämmer, att rapporten är bra. Det är det som vetenskap handlar om. Att det finns en kultur, med krav på saklighet, krav på strävan efter korrekthet. Det som godkänns från den kulturen, som varandes bra, kan man antagligen lita på, det håller en högre klass än vad man som individ skulle ha någon möjlighet att komma upp till.

Den rikliga förekomsten av osakligheter som godkänns inom genusvetenskapen visar att det inte finns en sådan kultur. Nej, jag hävdar inte att alla genusvetare tror på alla osakligheterna, som att biologi skulle vara irrelevant för könsskillnaderna, men det finns en acceptans inom kulturen; de som gör sådan påståenden är rumsrena och accepterade. Det kanske finns en vetenskaplig kultur vid vissa genusvetenskapliga institutioner, men då borde man märkt att de som grupp tar avstånd från övrig genusvetenskap. När det inte finns en sådan vetenskaplig kultur som ger tyngd och legitimitet åt rapporterna är man som utomstående tvungen att betrakta dem som debattartiklar. Det blir ju frustrerande för någon som lagt ner flera år av seriösa efterforskningar om deras verk på sin höjd betraktas som en välskriven debattartikel, men vad skall man som utomstående göra? Tro på en potpurri av texter, som påstår lite vad som helst?

Vill Vainio, och andra genusvetare, ändra på den här situationen, går det inte att låtsas som att de oseriösa kollegorna inte finns eller inte spelar någon roll. Det är genusvetenskapens tolerans för osakligheter som gör den till en pseudovetenskap.

Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, …”

När en genusvetare publicerar ovetenskapligt trams, så ”pissar” hon på sina kollegor, när dessa kollegor inte protesterar, ”pissar” de på sig själva (åtminstone i den mån de bryr sig om hur hög status det är att vara genusvetare). Om Vainio vill förhindra att alla dessa kattungar håller på och gråter, borde hon ta och kräva räfst och rättning bland sina kollegor.

Hjernevask må vara uttjatat, med det är en utmärkt illustration, och debatten efter ett utmärkt exempel på hur genusvetare inte kritiserar kollegorna utan istället kritiserar kritiken. Kan någon komma med motexempel, där genusvetare som har en dylik kunskapssyn får kritik från sina kollegor, som ställer krav på vetenskaplighet? Och då utan att detta drivits av externa påtryckningar?

När en genusvetare väljer att förlöjliga omnämnanden av Hjernevask, så ”pissar” hon på sin disciplin. Hon säger att den underliggande ovetenskapligheten som påvisas i Hjernevask inte är någon skandal, men att det är stötande att den kritiseras. En seriös forskare skulle, i den mån ämnet kommer upp, ta avstånd till ovetenskapligheten – och om möjligt göra klart att det inom vederbörandes egen institution minsann inte går till på det viset. Om Vainio t.ex. hävdade att det bland genushistoriker finns en seriös kunskapssyn, och ett avståndstagande från den avsaknad av vetenskaplighet som accepteras inom en del andra discipliner av genusvetenskapen, så skulle jag inte kunna avfärda det, jag har ingen koll på genushistoria som disciplin. Men istället kritiserar hon att genusvetenskapen kritiseras överhuvudtaget, vilket inte indikerar att genushistoriker skulle hålla högre standard än genusvetare i allmänhet.

Exemplet må som sagt vara uttjatat, men det är likväl relevant, för genusvetenskapen har inte gått vidare. Den har inte gjort räfst och rättning, den har inte proklamerat att de där oseriösa tiderna har de lagt bakom sig, den har inte proklamerat att den numera anammat vetenskapens normer. Så länge som den inte gör det, utan istället tar avstånd från legitim kritik, finns ingen orsak att tro att situationen har förbättrats, och i den meningen är Hjernevask alltjämt aktuellt.

Även om det skulle vara så att genusvetarna, utifrån yttre tryck och häcklanden, skulle övergivit positionen att biologin är irrelevant, kvarstår den ovetenskaplighet och kunskapssyn utifrån vilken genusvetenskapen en gång anammade positionen. När skall genusvetare börja ta avstånd från ideologisk kunskapsproduktion inom sin disciplin?

Och nej, det är inte bara Hjernevask och Könskriget, de är bara de som haft överlägset störst genomslag. Det finns gott om exempel på genusvetenskap som inte håller måttet.

Som för att visa upp genusvetenskapens nödvändighet och förträfflighet, ger Vainio exemplet Agnes Wold. Men är Wold en genusvetare? ”professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora vid Sahlgrenska akademin, institutionen för biomedicin […] Wold är specialiserad på tarmens normala bakterieflora och dess interaktion med immunsystemet. Tillsammans med sin forskargrupp studerar hon särskilt om allergier och inflammatorisk tarmsjukdom kan bero på förändrad tarmflora.” http://sv.wikipedia.org/wiki/Agnes_Wold

Vainio besväras dock inte av konstateranden om Wolds titlar: ”Och det är en viktig påpekan om Agnes Wold! Undrade när någon skulle slå ner mot henne som ideologiskt driven, precis som mot Gunilla Krantz.” Det är i första hand Nationella Sekteriatet för Genusideologi som det slagits ner på. Krantz har kritiserats för att hon vikt sig för deras påtryckningar (och andras); jag har inte sett att hennes forskning kritiserats.

Även om Wold hade varit en genusvetare, har inte det någon relevans gentemot kritiken. Frågan är inte huruvida det kan finnas seriösa genusvetare, som har åstadkommit något av värde, och som drar välgrundade slutsatser; nej, frågan är om det finns oseriösa genusvetare, som producerar ideologiskt trams, men vars arbete ändå accepteras och respekteras kollegorna.

Annonser

Written by bittergubben

10 november, 2013 at 13:59