Ett PS till inlägget om Rimligheten, lite meta, och lite skola

Hannah har i kommentarerna haft viss kritik mot mitt förra inlägg. Dels att jag skrev:

det hävdas att feminism handlar om att se hela bilden, extremt gynocentriska feminister anklagas för att gå patriarkatets ärenden, och patriarkal könsmaktsordning anses bevisas av mansdiskriminering

Vilket jag skrev, utifrån att i det inlägg jag länkade på hennes egen blogg, ha läst saker som:

DET FAKTUM ATT DET INTE ENS I FEMINISTISKA FORUM GÅR ATT TALA OM MÄN SOM BLIR VÅLDTAGNA, AV BÅDE ANDRA MÄN OCH AV KVINNOR, BEVISAR I SIG SJÄLVT HELA KÖNSMAKTSORDNINGEN.

Och:

Ni upprätthåller patriarkatet genom att göra såhär. Så om du som feminist inte vill upprätthålla det jävla patriarkatet: sluta genast tro att du gör jämställdheten en tjänst genom att förringa mäns erfarenheter av att bli utsatta för samma jävla patriarkala strukturer.

Hannah hävdar dock att jag inte förstår hennes text eftersom inlägget är riktat till ”unga feminister av den radikala skolan som har i mitt tycke jävligt skev uppfattning om det mesta som handlar om feminism”:

När jag skriver på det viset är det för att jag rent retoriskt anammar den syn på könsmaktsordning som dessa har, och till och med i den varianten innebär en sådan attityd gentemot män som utsatts för övergrepp enbart ett bekräftande av sagda ordning.

Sedan att det inte är mitt perspektiv – tja, vet du, det blir helt enkelt för tråkigt om jag ska behöva gå in och positionera mig själv i förhållande till precis allt som jag skriver om hela tiden. Ibland bestämmer jag att budskapet, riktat mot den specifika målgruppen, blir alldeles för luddigt om jag ska gå in med små parenteser och ”fast så tycker ju inte jag” och så vidare i all evighet.

Man får tala med folk på folks språk om man ska göra sig det minsta förstådd. Detta inlägget var tydligtvis inte riktat mot dig, så det är fullt förståeligt att du inte förstår det. Men du kan ju ha det i åtanke en annan gång – vem den tilltänkta målgruppen kan tänkas vara, och varför en människa skriver som hen gör i just detta inlägg.

Då har jag misstolkat det hon skrev, och det blir måhända oklart om man kan kalla henne för feminist. Men Hanna har länge beblandat sig med en ism som mer eller mindre har påståendet att män är överordnade som en grundsats, flera av hennes medskribenter hävdar det kategoriskt på sajten hon grundat, utan att det verkar vara någon kontrovers – och med den bakgrunden så skriver hon att könsmaktsordningen är bevisad och att vi har patriarkat. Är det en misstolkning tycker jag den är rimlig, och att skribenten har del i ”skulden” för missförståndet.

Annat hon skriver, och hennes bloggroll med idel feminister, en del extrema, gör att det antagligen ändå är rimligt att kalla henne feminist – hennes kritik mot begreppet ”könsmaktsordningen” verkar huvudsakligen handla om att hon föredrar ordet ”genussystemet”, med liknande betydelse.

Också: kul att du säger att inlägget handlar om rimligheten men när du ”recenserar” mig så är det med ett helt orimligt inlägg jag skrev på OWC när jag var arg. Kan du inte recensera tex det jag skrev om rapporteringen gällande det här om män och våld istället?

Det blev kanske lite udda att det inte kom med något av det hon skrivit på Rimligheten, men det fanns ingen tanke i det, jag har kommenterat vissa av de inlägg jag reagerat på. (Hennes senaste inlägg, ”Falsk omtanke maskerar våldtäktskulturen”, skulle ha kommit med).

Inlägget hon hänvisar till antar jag är ”Kön och våld – att rapportera eller reproducera våldsamma stereotyper”. Det inlägget skulle passa som illustration till denna mening:

De tar också den bry-sig-om-män variant som är hyfsat vanlig bland feminister: att kritisera könsroller även för män.

Det är inte fråga om någon undanskymd mening, utan är den andra punkten som tas upp: först en kort sammanfattning, sedan att de bryr sig om män som drabbas av t.ex. klassklyftor (med exempel), sedan ovanstående, men med ett annat exempel. Det hade måhända varit snällare att ta Hannahs inlägg som exempel, eftersom det jag tog var ett som jag hade invändningar mot – men det är väl naturligt att man fokuserar på de inlägg man vill diskutera?

Från Hannahs inlägg:

Genom att enbart lyfta upp männens siffror, och helt ignorera att nämna kvinnorna i både rubrik och ingress, visar man var intresset ligger, vad som är nyheten här. Men vad nyheten BLIR är ett reproducerande av ett av genussystemets (eller könsmaktsordningen som det oftast kallas utanför akademien) tre grundprinciper – isärhållandet av det manliga och det kvinnliga. Istället för att fokusera på att ojämställda attityder påverkar ALLA i en negativ och våldsam riktning, väljer man att åter en gång koppla ihop män med våld och hålla kvinnor helt utanför – det manliga mot det kvinnliga.

Vad innebär det?

Tja, helt kortfattat; att våld knyts ännu hårdare till den manliga normen, blir en del av ”manligheten”.

GÖTT! Utropar de patriarkala traditionerna unisont och tvinnar sina mustascher.

Ett annat bra tips, om man nu faktiskt vill låta bli att dela upp män och kvinnor mer än nödvändigt och således förankra skadliga stereotyper, är att låta bli att illustrera artiklar som inte specifikt handlar om ”mäns våld mot kvinnor” med bilder på män som är våldsamma eller hotfulla mot just kvinnor

Gott att det invänds mot att förövarrollen knyts så hårt till män, mot ensidigheten i diskursen.

Men jag har visst ett par saker att invända här också. Det är inte den manliga normen – hur samhället anser att en man bör bete sig – som förskjuts, den normen kvarstår – han skall inte använda våld i aggression, och inte använda våld mot kvinnor överhuvudtaget. Det som förskjuts är bilden av mannen i den allmänna diskursen. Mannen porträtteras som dålig och ond.

Och det är inte de ”patriarkala traditionerna” som hurrar över det – de hurrar när mannen ses som förnuftigare, rättvisare, stabilare, smartare, ärligare – saker som skulle motivera att anförtro män mer makt – men de hurrar inte när han ses som dålig och ond. De som hurrar är de som vill nedvärdera mannen, och enligt protokollen från patriarkatets senaste mustaschtvinnarmöte i det hemliga vulkankomplexet, så var det inte en enda delegat som röstade för att nedvärdering av män skall vara en prioriterad verksamhet under 2015. De röstade istället för en uppvärdering av mannen. [källa behövs]

(Hannah tänker måhända att de ”patriarkala traditionerna” vill att kvinnor skall ses som hotade, så att männen skall kunna vara kvinnornas beskyddare; men det förutsätter att män i allmänhet ses som goda, att de får statusen som kvinnornas beskyddare. Enligt könsnormerna åligger det fortfarande mannen att offra sig för kvinnornas säkerhet, men männen får inte statusen som kvinnornas beskyddare – det är istället den feministiska rörelsen som gör anspråk på den statusen. Det är en politiskt viktig status: vi lever i en kvinnobeskyddarkultur, där kvinnors säkerhet värderas högt, och de som kan göra anspråk på rollen som kvinnornas beskyddare, kan göra anspråk på makt. För att säkerställa kvarhållandet av den makten, skulle den feministiska rörelsen behöva framställa män som hot mot kvinnor, och kvinnor som offer. Det är en anmärkningsvärd tillfällighet att den feministiska rörelsen med sådan kontinuerlig intensitet har ägnat sig åt just det. Som jämställdist motsätter jag mig kvinnobeskyddarkulturen; jag vill att mäns liv och säkerhet skall värderas lika högt av samhället som kvinnors liv och säkerhet.)

(Och jag får väl bortse från att ”könsmaktsordningen” dyker upp som synonym till något som implicit sägs existera, eftersom jag annars skulle riskera att misstolka det.)

Hon är förstås också kritisk mot Rimligheten-inlägget som helhet.

Den kritiken är i generiska termer, snarare än specifika sakfrågor.

Man skriver alltid med någon i åtanke (hälsar mediavetaren). Och ni är inte en av våra, så det är faktiskt helt okey om ni väljer att fortsätta att försöka hitta smuts på oss. All uppmärksamhet är inte bra uppmärksamhet, men jag inbillar mig ändå att era läsare kan tänka själva och göra sig en helt egen uppfattning om en jävligt rimlig blogg, så tack för reklamen.

Men du kan ju fråga dig själv vad inlägg som detta gör för gott egentligen, i jämställdhetens namn.

Jag undrar om det rentav kan vara så att inlägget http://www.onewaycommunication.co/8-mars-hej-igen-feminism/, där hon återgår till att kalla sig feminist, delvis är en reaktion på mitt inlägg? Att hon är så kritisk?

Jag uppfattar det som att hon, och många andra feminister, vill ha diskussion med personer med tillräckligt liknande världsbild. När personer har för olika världsbild, blir det ifrågasättanden och debatt, som feminister betackar sig för – de ger svar på tal, som består i att påtala den egna världsbilden, men förhåller sig sällan till motpartens argument. Det var ämnet för två tidigare inlägg:

https://bittergubben.wordpress.com/2013/10/01/polarisering-debatt-och-diskussion/

https://bittergubben.wordpress.com/2013/11/02/polarisering-debatt-och-diskussion-nar-olika-varldsbilder-mots/

Jag undrar om Hannah uppfattar mitt inlägg om Rimligheten, och jämställdisters argumenterande i allmänhet, på samma sätt? Att vi ger svar på tal, som består i att påtala den egna världsbilden, men inte förhåller sig till feminismens argument? Jag skulle hävda att det finns en påtaglig strävan att bemöta feminismens argument, men det är med utvärdering utifrån min världsbild; om man istället utvärderar utifrån en feministisk världsbild ser det tvärtom ut?

Csaba Bene Perlenberg har lyft feminismkritiska åsikter i skolfrågan, http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2650571-csaba-bene-perlenberg-de-forlorade-pojkarna; han bemöts av Ida Östensson m.fl. http://www.svt.se/opinion/article2750560.svt; som bemöts av Annelie Sjöberg och Joakim Ramstedt, http://www.svt.se/opinion/article2763027.svt; som bemöts av Charlotte Vainio, https://charlottehitochdit.wordpress.com/2015/03/18/skilj-pa-mansroll-och-mansnorm/.

När jag läser Östensson och Vainio, hävdar de sina feministiska världsbilder – utan att överraska, det är vanliga feministiska åsikter. Och jag uppfattar deras argument som föga mer än att Perlenberg och Sjöberg/Ramstedt har fel, eftersom de hävdar saker som är inkompatibla med feministiska teorier – en form av argument som är vatten värt för mig, eftersom jag inte tror på teorierna ifråga.

När jag läser Perlenberg och Sjöberg/Ramstedt, så nickar jag instämmande till de mesta, även om formuleringar och argument inte alltid är de starkaste, så håller jag med; men för någon som tror på de feministiska teorierna framstår deras argument som nonsens?

Det är i så fall viktigt att man har en verklighetsförankrad världsbild när man ska utvärdera om argument är meningsfulla eller inte. Och det är åtminstone någon sida som slirar en del i det avseendet. De båda sidorna hävdar sin respektive bild, utan att övertyga de på andra sidan.

I Vainios värld gäller mansnorm i skolan, det är mannen som är norm – men i min värld är flickan norm i skolan, skolan anpassas till flickors behov, och argument som utgår från att skolan har mannen som norm faller platt för mig. Flickor stimuleras mer av sociala uppmaningar från läraren, är mer inriktade på samarbete, killar stimuleras mer av tävling, är mer inriktade på prestation och har större behov av struktur; skolan ger sociala uppmaningar, och socialt godkännande till de som lyder, men inte tävling, den ger icke-utmanande uppgifter där det bara är att utföra dem, men fokuserar sällan på utmaningar och prestationer; de som skulle ha behövt struktur lämnas att glida omkring. Flickanpassning, men inte pojkanpassning, det är vad jag ser; men enligt Vainio är det mansnorm som råder, och ”forskning överallt och hela tiden visar på förekomsten av mansnormen som ett problem”. De båda sidorna hävdar sin respektive bild, utan att övertyga de på andra sidan.

Att det råder antiplugg-kultur bland pojkar är något jag köper, frågan är varför? Feminister hävdar att det är maskulinitetsnormerna som driver det, att mansrollen leder till antipluggkultur. Antifeminister hävdar istället, att det är skolans flickanpassning utan pojkhänsyn – skolans antipojk-kultur – som får många pojkar att vantrivas, vända skolan ryggen, och etablera antiplugg-normer. De båda sidorna hävdar sin respektive bild, utan att övertyga de på andra sidan.

Individanpassning, istället för att titta på grupper? Ett vanligt svar från feminister som bemöter antifeministisk kritik mot skolan, även om det inte direkt dykt upp i dessa replikväxlingar. Det är ju bra med individanpassning, men det förändrar inte innehållet i kritiken utan gör bara formuleringarna otympligare: skolans undervisning skall anpassas, med lika mycket hänsyn till behoven hos de individer som är pojkar, som till behoven hos de individer som är flickor. Om man, när man bestämmer över hur pedagogiken skall vara, bryr sig mer om effekten på flickorna – förlåt, effekterna på de individer som är flickor – då har man diskriminerat pojkarna – förlåt, de individer som är pojkaktiga. De båda sidorna et.c.

Det räcker med att ena sidan förhåller sig till bara sin egen världsbild, för att meningsfull debatt skall omöjliggöras. Med de inläggslängder som det normalt blir i massmedier, går det inte för någon sida att göra så mycket mer, och resultatet är bara en kamp om vem som lyckas bäst i att föra ut sin världsbild till flest läsare, övertyga störst del av allmänheten.

Det verkar inte som om debatten kommer att bli något bättre än så?

Tillägg: Erik bloggar också om skoldebatten http://genusdebatten.se/annelie-sjoberg-och-joakim-ramstedt-pa-svt-opinion-inhumant-att-forskjuta-skolans-problem-till-mansrollen/

En jämställdist läser Rimligheten.se

Feministsajten rimligheten.se gör anspråk på att bry sig om män. Den gör det i större utsträckning än många andra feministsajter, och ägnar sig till stor del åt att kritisera extrem feminism. Och de håller god ton (jag blänger mot Dolf). Men som vanligt när feminister hävdar att de bryr sig om män, så blir jag inte imponerad.

När det gäller fattiga som drabbas av klassklyftor, eller invandrare som drabbas av rasism, så vill de att feminismen skall bry sig om även männen bland dessa. Alma skriver t.ex. om i ”Män och intersektionalitet”:

Nog för att feminismen hade kunnat strunta totalt i mäns bekymmer och bara fokuserat på kvinnor, om det nu inte råkat vara så att den nutida feminismen ofta vill framhäva sig själv som just inkluderande när det kommer till andra kamper. Att åtminstone vara medveten om och kunna fundera över hur olika förtryck även kan slå emot cis-män borde inte vara för mycket begärt.

Och Amra bryr sig också om män som drabbas av att vara arbetarklass; i t.ex. ”Det finns ingen jämställdhet bland rika kvinnor och manliga gruvarbetare”:

När vi pratar om strukturellt förtryck så menar vi på att det finns en praktisk verklighet, dvs att män har makten att förtrycka kvinnor oftast ekonomiskt och socialt. Ekonomiskt i form ev exempelvis mer betalt på arbetsmarknaden och socialt genom att bruka våld och stifta lagar som skyddar förövaren och inte offret. Däremot så utsätts män från lägre klasser för ett klassförtryck som både kvinnor och män gör sig skyldiga till.

Den fattiga mannen, den outbildade mannen, flyktingen som inte har något i Sverige än har ingen praktiskt möjlighet eller makt att förtrycka kvinnor som står högre i position än honom.

Det är ju ett framsteg, jämfört med vad man är van vid från feminister. Normalt hävdas det antingen att A) det är onödigt även i sådana frågor att bry sig om män, att det är kvinnorna man skall bry sig om, att prat om männen är att ”ta fokus från den faktiska frågan det handlar om” – d.v.s. kvinnor – eller också B) förnekas det att det skulle vara någon signifikant del av feminismen som beter sig enligt A. Men här tar man sig ton mot A-feminismen, vilket är positivt.

De tar också den bry-sig-om-män variant som är hyfsat vanlig bland feminister: att kritisera könsroller även för män. Paula, i ”Feminism är för alla, även cis-män”:

Jag kan däremot inte gå med på att feminismen inte skulle vara lika mycket för män som för kvinnor eller personer av annat kön, eller att män ska ha en mindre viktig position inom feminismen. Detta är varför: Varje norm går åt två håll.

För varje kvinna som förväntas vara omvårdande och mjuk finns en man som förväntas vara tuff och stabil. För varje pojke som vill dansa balett finns en tjej som inte får spela hockey osv. Könsnormerna hör ihop, går in i varandra, påverkar varandra och begränsar våra livsutrymmen.

Men man kommer inte dithän att prata om mansdiskriminering. Kvinnodiskriminering, vare sig formell eller informell, får feminister att bli förbannade, men när den är åtgärdad så är man inte intresserad av att prata om mansdiskriminering, utan könsroller. Minsta förväntan om statistiska skillnader mellan könen kan ses som förtryck om det drabbar kvinnor (tjejsemla!), medan även formell mansdiskriminering viftas undan med att man ändå åtgärdar den om man åtgärdar könsrollerna. Det är bakvänt, det är mycket lättare att mobilisera mot diskriminering, argumenten är mycket starkare. Om kvinnor ses som mindre kvalificerade för en profession, och inte tillåts utöva den för att de är kvinnor, i vilken ända börjar man då? Feminismen började där med diskrimineringen; om en kvinna uppvisar samma kvalifikationer som en man, skall hon få komma in i professionen på samma villkor. Men vid mansdiskriminering upphör detta; om män t.ex. diskrimineras i myndigheternas utredningar av partnervåld, så skall man istället börja med könsrollen; man skall inte mobilisera mot diskrimineringen utan den skall lösas av sig själv när man väl kommit tillrätta med könsrollen. Och feminismen gör anspråk på att kämpa för det, trots att feminismen som struktur verkar för att män skall ses som utövare av partnervåld, och kvinnor som offer. Hur skall feminismen anförtros att komma tillrätta med ett problem som den kämpar för?

Men rimligheten diskuterar inte mansdiskriminering, de bara konstaterar att kvinnor är underordnade. Måhända deras diskurs skall ses som mer riktad mot mer extrema feminister, inte mot jämställdister eller andra icke-feminister.

Fredrik (könsfreden, f.d. Certatio) i kommenterar till inlägget (tillägg: han har följt upp med ett relaterat inlägg, https://gendertruce.wordpress.com/2015/02/27/om-att-inkludera-mannen/):

Samtidigt finner jag att det i dina formuleringar skiner igenom att åtminstone din version av feminism inte alls är *för* män, även om den sägs behöva ”inkludera” dem i kampen. När du skriver strofer som:

”Mycket av de förtryck som drabbar kvinnor och placerar kvinnor lägre i samhällsordningen drabbar dem p.g.a. de normer som utgör männens könsroller. Att befria männen från sina könsroller är inte bara en bonus i feminismen, det är ett absolut måste för att kunna befria kvinnorna […].”

”Av denna orsak ser jag det som absolut nödvändigt att män har en plats inom feminismen […]. Feminismen klarar sig inte utan männen även om männen kan klara sig utan feminismen. [Att] neka männen tillträde till feminismen är att neka feminismen inflytande i samhället.”

…framstår det som uppenbart att den feminism du beskriver handlar om att ”inkludera” män i kampen för kvinnors välfärd, inte ett faktiskt inkluderande i bemärkelsen av feminismen även skulle behandla mäns utmaningar och problem som vore även män utsatta.

Det håller jag med om. Inom feminismen är kvinnorna alltid syfte, medan männen vanligen är antingen problem eller tillgång. Som jämställdist vill jag att männen skall vara lika mycket syfte som kvinnorna.

Paula avvisar Fredriks kritik med hänvisning till att hon i sitt inlägg ”Patriarkatet och mansförtrycket” har ”skrivit om varför patriarkatet gör att män både hamnar mest i [toppen] och i botten av samhällets hierarki”:

samtidigt ser vi också mer män i botten av samhället eftersom män anses kapabla att ta hand om sig själva, även när de inte kan det vilket resulterar i att den hjälp de behöver uteblir.

Det handlar inte om att de utslagna männen ses som mer kapabla. Jag förstår inte hur någon kan hävda att utslagna män ses som kapabla? Det handlar om att samhället inte bryr sig lika mycket om dem som om motsvarande kvinnor.

Hade kvinnliga egenskaper värderats lika högt som de manliga hade män inte behövt hamna i bottenskiktet på det sätt de gör nu. …

Huh? Kvinnlighet påstås värderas lägre, och det är förklaringen till att samhället bryr sig mer om utsatta kvinnor än om utsatta män? I den mån mörkhet värderas lägre än vithet, leder det till att andelen utslagna bland svarta blir mindre än motsvarande bland vita?

… Då hade det inte setts som märkligt eller fel att även män kan må dåligt och behöva tas om hand.

Huh? Vem ser det som märkligt att män kan må dåligt? Det handlar inte om uppfattad märklighet, det handlar om att samhället inte bryr sig lika mycket när den drabbade är en man.

Om orsaken till att män i större utsträckning hamnar på samhällets botten påstås vara en lägre värdering av kvinnlighet, menar då Paula att sättet att komma till rätta med männen på samhällets botten är en lägre värdering av män och manlighet? Paula skriver ”mansförtryck” i titeln, men hela analysen utgår från en privilegierad värdering av manlighet.

Rasmus, i ”Inte alla män”:

“Inte alla män”-männen anklagas ofta för att ta fokus från den faktiska frågan det handlar om. Och det ligger absolut något i det, men de är inte ensamt skyldiga där, eftersom fokuset i lika hög grad tas från frågan av de personerna som vägrar att själva anpassa sitt språkbruk för att inte göra folk ledsna och istället startar en diskussion om det. För att de kräver att folk ska tolka dem positivt, trots att de själva inte är beredda att visa samma respekt till andra. Att använda ordet “män som grupp” istället för “män” kommer inte att leda bort fokuset från den strukturella problematiken och skapa tron på att det bara rör sig om ett problem mellan individer. Tvärtom så blir uttalandets strukturfokuserande ambition bara tydligare med den korrigeringen, samtidigt som färre kommer att såras och fler kommer förstå vad vi menar.

Argumentet ”inte alla män” dyker upp i situationer där det inte är ett meningsfullt formulerat argument, men den bakomliggande drivkraften är inte att vissa feminister ibland gjort olyckliga formuleringar. Det egentliga problemet är att det finns en feministisk struktur, att många feminister gör kollektivistiska analyser av män, tilldelar dem kollektiv skuld, strävar efter att associera negativa egenskaper med män, och att färga manliga egenskaper med negativitet.

Ta t.ex. partnervåldet. Det finns ingen könsskillnad i partnervåldet som kan mäta sig i betydelse med samhällets och i synnerhet feminismens könade värdering av våldet. Om en man slår en kvinna är det fruktansvärt, om en kvinna slår en man är det inget problem eller rent av kul. Mannens våld antas vara aggression, och det är man tydlig med att våldet ALDRIG kan ursäktas, kvinnans våld antas vara självförsvar, eller motiverat (utifrån något som inte skulle accepterats som motiv om könen var ombytta), trots att könsskillnaderna i orsakerna bakom partnervåldet små. Om en man slår är han ett monster, och bör straffas, om en kvinna slår mår hon dåligt, och behöver stöd. Detta är sexism, och feminismen som struktur har INTE ägnat sig åt att bekämpa den sexismen, utan för att öka den. Feminismen har hela tiden kämpat för att skevheten i samhällets värdering av våld, utifrån könen på de inblandade, skall bli ännu större, att vi ännu mer ensidigt skall fokusera på ”mäns våld mot kvinnor”. Och därtill är det många feminister som tilldelat kollektiv skuld till män som grupp.

Det är i den kontexten som folk reagerar på en feminist som säger ”mäns våld mot kvinnor”, och det löses inte genom att säga ”män som grupp”. Det är sexismen som är problemet, inte formuleringarna som sexismen uttrycks med.

Det är inte något argument som Rasmus köper, i en diskussion med honom i samma fråga för ett par år sedan klargjorde han att (http://asortamission.blogg.se/2012/april/utkast-april-28-2012-1.html):

Nej, när det pratas om ”mäns våld mot kvinnor” så talas det överlag utifrån en strukturell problematik, inte om en gruppskuld. Det finns såklart enskilda rötägg som tycker att alla män är hemska, men de är en extrem minoritet. Varför ska feminister överlag dömas efter vad ett extremt fåtal tycker och gör? I så fall borde ju alla antifeminister vara som Tom Martin, som hävdar att 97% av alla kvinnor är horor? Och det känns ju inte så rättvist, eller hur?

Problemet är ju också att vi i dagsläget inte har möjlighet att rensa ut idioter ur de egna leden, eller ägna oss åt självkritik, eftersom vi hela tiden angrips av ett gäng oinsatta antifeminister som fått för sig att SCUM-manifestet är vårt huvudsakliga principprogram. Vi är i försvarsposition mot osakliga, oinsatta angrepp från folk som överhuvudtaget inte har koll på feminismen.

Våldet ses snarare som allvarligare av samhället än av feministerna. Även om vi ofta driver frågan innebär det inte att vi förespråkar att det våldet ses som värre. Att det ses som värre beror på att kvinnor ses som svagare, och män som starkare. Det beror på att kvinnor ses som väna offer och män som kapabla att ta hand om sig själva. Det här är något som feminister i högsta grad kämpar emot. Och även om de flesta av oss väljer att fokusera på kvinnors problem så innebär det inte att vi är emot fokus på mäns problem. Däremot kommer vi givetvis kämpa emot när det kommer någon idiot och påstår att en problematik som är hundratals år gammal kan skyllas på en rörelse som knappt fyllt ett sekel.

Det är helt enkelt inte vi som osynliggör skiten, utan det är det sexistiska samhället som vi i högsta grad kämpar emot.

Rasmus och jag lever i två olika världar; den feminism och antifeminism som finns i min, har inte så mycket att göra med den feminism och den antifeminism som finns i hans. I min värld så är det helt normaliserat inom feminismen att kämpa för att ”mäns våld mot kvinnor” skall tas på större allvar, och påtalar antifeminister hur detta skulle innebära en ännu mer sexistisk värdering av våldet, och att man borde ta avstånd från partnervåld oavsett kön, så blir man kallad kvinnohatare eller i bästa fall anklagas man för att ta fokus från den egentliga frågan, vilken handlar om kvinnors utsatthet och/eller mäns ondska. I hans värld kämpar feminismen för att minska diskrimineringen utifrån kön av de som utsätts för partnervåld, välkomnar fokus på mansfrågor, och det normala bland antifeminister är att tro att lejonparten av feminismen är SCUM-feminism.

Men även om Rasmus lever i en sådan värld, hävdar jag att de som blir upprörda över påståenden om ”mäns våld mot kvinnor”, de lever mer i min värld än i hans. För dem står feminismen för sexism, och de kommer inte imponeras av att den sexismen uttrycks med andra fraser.

Kan Rasmus ge någon länk till någon sammanställning av hur feminister, som är aktiva i partnervåldsfrågan, kämpar mot den sexistiska värderingen av partnervåldet, istället för att kämpa för den? Och detta utan att de förskjuts av andra feminister? Alltså inte enhörningsfeminister som C.H. Summers, där ingen begriper varför hon kallar sig feminist; och inte heller feminister som bara hävdar att feminismen generiskt är emot sexism; utan feminister, som faktiskt accepteras av andra feminister, och som faktiskt kämpar mot den sexistiska värderingen av partnervåldet? En sådan sammanställning skulle vara ett mycket effektivare svar än att bara ändra formuleringar.

Mitt intryck är att dylikt inte finns i någon nämnvärd skala; även när en feminist gör det, så upphör vederbörande ganska snabbt att vara en feminist. I min värld finns det inom feminismen inte utrymme för att driva en icke-sexistisk syn på partnervåld. Betrakta t.ex. Murray A. Straus: http://pubpages.unh.edu/~mas2/V71-Straus_Thirty-Years-Denying-Evidence-PV_10.pdf

Inlägget: ”Kvinnor försvarar patriarkatet för att dom tjänar på det själva”

Jag får emellanåt intrycket att en del feminister inte förstått att ordet ”alla” betyder varje, varenda en, utan undantag. Informellt kan det användas om det är en extremt hög andel, men det vore helt fel att t.ex. säga: ”alla män är längre än alla kvinnor”. Amra:

Misarghi skriver hur dessa kvinnor som håller männen om ryggen inte förstår att begreppet ”alla män” belyser en struktur och inte nödvändigtvis riktar sig till män som individer som kvinnor har relationer med. Problemet är att den här lilla brasklappen väldigt ofta glöms bort inom feministiska diskussioner. Pratas det om alla män utan att nämna att en menar från ett strukturellt och samhällsövergripande perspektiv så är det inte konstigt om människor som inte har kunskap om hur strukturer fungerar uppfattar det just som att en menar deras pojkvän, pappa, bror osv.

(Den artikel på dumheterna24 som Amras kommentar handlar om, är på en sådan nivå att den innehåller godbitar som: ”Det jag kommer göra nu är att utgå ifrån att det handlar om okunskap hos er i stället för att kalla er för ignoranta.” / ”din manliga kollega med samma kompetens och utbildning som dig, tjänar mer pengar än dig bara för att han är man” / ”när man väl öppnat ögonen för ojämställdheten och kvinnoförtrycket finns det ingen väg tillbaka”. Men det finns många f.d. feminister som lyckats ta av sig offerkoftan, och t.ex. accepterat att löneskillnaderna inte handlar om lönediskriminering. (Och den texten, i sin tur, är ett försvar för en feminisseterna24–lista med ”anledningar” till varför den internationella mansdagen bör skrotas. Vill man hävda att feminismen bryr sig lika mycket om män, har man inte så mycket att hämta på facepalmeterna24.))

Rasmus i ”Skillnaden mellan fobi, normativitet och -ism”:

Vi kan jämföra det hela med morfemet ”katt”. Beroende på vad som föregår det så kan det ändra betydelse. Solkatten är inte en typ av katt. Det är inte lussekatten heller, eller havskatten. […] Det ”fobi” i ”homofobi” och liknande uttryck syftar på är ju alltså inte nödvändigtvis en panikartad fruktan för företeelsen, även om det förstås också finns sådana. Istället innebär de uttrycken negativa attityder och fientlighet mot personer som tillhör gruppen som omnämns i början av ordet.

Ordet katt är inte ett starkt laddat ord. Det är däremot fobi, vars psykiatriska användning, irrationell rädsla, har stor spridning. Att godtyckligt välja att använda negativt laddade ord för att beskriva motparter, det är polemiskt. Skulle du vara ok med det om androfobi blev den normala benämningen på feminister, i media o.s.v., eller skulle du då uppfatta den termen som polemisk? Eller skulle du uppfatta det som polemiskt att prata om hur dessa androfober har biofobi? Det är ju faktiskt så att biofobin är utbredd bland er androfober. Vill man ha en polariserad debatt, där lägren kastar skit på varandra, och att vinna är att lyckas tysta alla förnuftiga människor på motståndarsidan, då är det en rimlig strategi med polemik, och att sträva efter politiserade ord. Det är dock inte kompatibelt med god ton.

Själv är jag ”jämställdistisk” även med avseende på sexualitet, vilket jag tror de flesta jämställdister är, så jag berörs inte själv av termen; men jag har likväl en aversion mot feminismens politiserade språkbruk, i synnerhet när det kombineras med påståenden om att det inte är polemiskt, att kritikerna bara är okunniga. (Jämför med mitt bruk av ”dumheterna24” ovan. Det är polemiskt, men de håller en så miserabel clickbaitnivå att jag väljer det; jag debatterar inte med dem. Hur skulle det vara om jag dessutom hävdade att dessa godtyckligt valda, negativt laddade ord, inte var polemiska?)

Orden rasism och sexism ställer till problem för feminismen; med ordens klassiska definitioner passar de som hand i handske på mycket i feminismen. De orden har ju ett negativt innehåll, så feminister vill inte att de orden skall passa in på feminismen. Lösningen är inte introspektion, och att arbeta med sin värdegrund, så att man värderar människor utifrån deras karaktär istället för deras hudfärg, sådant vore för jobbigt. Istället så ändrar man på orden rasism och sexism. Det är min spekulation till varför feminister vill ändra på dessa ord, men Rasmus har en annan förklaring i inlägget ”Kan man verkligen prata om att vita utsätts för rasism i västerländska samhällen?”:

Det största problemet med vanligare definitionen av ordet ”rasism” är att den likställer det vita möter i västerländska samhällen med det som grupper som blir rasifierade möter. Och det fungerar helt enkelt inte, för situationerna är inte på något som helst plan likvärdiga.

Så han vill istället definiera rasism som: ”när människor utsätts för negativa handlingar eller åsikter på grund av hens etnicitet, kultur, religion, och liknande, som har sin grund i ett systematiskt förtryck”

Inte bara används ett pronomen för ett genus på ett generiskt sätt, det används i singularis; användningen är jämförbar med: ”Om människor vill röka så får han gå ut på balkongen”. Meningarna skulle bli mycket bättre med deras/de istället.

Observera att det inte handlar om graden av handlingarnas negativitet, utan om kollektivens relativa status. Så om en kassörska ler mer mot en etnisk svensk, än mot en rasifierad, då är det rasism, men om ett invandrargäng driver runt och slår ner svenskar för att de hatar svenskar, då är det inte rasism?

Ponera att en viss palestinier anser att judar förtjänar att dö, för att de är judar, och att en viss jude anser det rätt att utöva etnisk rensning mot palestinier, för sådan är ändå inte människor. Jag skulle utan att tveka betrakta dessa båda som djupt rasistiska, men vad gör Rasmus? Han måste göra ett politiskt ställningstagande; är palestinierna underordnade p.g.a. en överlägsen israelisk militär, då är juden rasist medan palestiniern bara är fördomsfull? Eller är Israel ett litet land omringat av ett stort antal arabiska länder, då är palestiniern rasist medan juden bara är fördomsfull?

I en diskussion om just rasism är det kanske inte helt rätt läge att börja dra en historia om när någon skrek ”svennejävel” efter en, eller när man var rädd för att gå ute sent om kvällarna i förorten, på samma sätt som att det kanske inte är läge att börja prata om att man när man vrickade foten riktigt rejält när någon pratar om en bilolycka där [han, hon, eller] hen bröt en femtedel av benen i kroppen.

Helt plötsligt handlar det om händelsens allvarlighet, inte om kollektivets situation? Ponera att Adam är en MC-åkande ung man, medan Agda är en bilåkande medelålders kvinna. Adam räknas till ett kollektiv som löper mycket högre risk att skadas i trafiken, än det kollektiv Agda räknas till. Om Adam berättar om när han vrickade foten, så borde det, om man skall utgå ifrån kollektivens skaderisk, vara helt fel om Agda nämner hennes bilolycka där hon bröt en femtedel av benen i kroppen?

Om vi här skall strunta i kollektiven, och istället värdera de relativa skadorna för individerna, då borde väl den, som blivit grovt misshandlad av ett gäng som hatar svenskar, kunna avbryta någon som blivit utsatt för en kassörska som sällan ler mot rasifierade?

Rasmus, på sin egen blogg (som auuus, i ett inlägg som visar att det trots allt finns påtagligt överlapp mellan våra båda världar: http://asortamission.blogg.se/2014/july/bye-bye-feminism.html):

Jag säger nu inte att vi inte kan tala om män och kvinnor som grupper, det är ju självklart att vi måste kunna ta ett grupperspektiv. Men vi kan inte behandla individer utifrån ett grupperspektiv, eftersom det just är det vi kritiserar. […] För vi är inte grupper, vi är individer som tillhör grupper.

Eh? Huruvida någon är rasistisk, skall bedömas utifrån de inblandade gruppernas situationer, men det är just behandlingen av individer utifrån grupperspektiv som ni kritiserar? De feministiska försöken att definiera om begreppet rasism och sexism har till effekt att de feminister som dömer människor utifrån kön, sexualitet, och hudfärg, kan göra det utan att de negativa etiketterna rasist/sexist kan tillämpas på dem.

[Jag tycker] det är fullständigt oacceptabelt att vi i vad jag upplever som stora delar av den feministiska diskursen håller på att förvandla ordet ”man” (och ”vit”, ”cis” och ”straight” med för den delen) till negativt kodade begrepp.

Välkommen i klubben.

Jag funderar på ifall det blivit för mycket förståelse för de som visat hat. Eller, inte för mycket förståelse, men att ingen velat kritisera dem just för att man förstått hur de känt. Men då har det blivit som ett stöd för det, och uttryckssätten normaliserats.

Och en del i den normaliseringsprocessen är att ord som sexism och rasism definieras om, så att de inte ska gälla för ens de mest hatiska feminister. Rasmus väljer att aktivt delta i den normaliseringsprocessen, varför?

Åter till inlägget på rimligheten där en kommentator skriver:

Det första definitionen som du ger tycker jag är utmärkt. All rasism är rasism oavsett om den är strukturell eller inte. På samma sätt är både en vrickad fot och att bryta alla ben i kroppen skador. Vill man skilja dem åt går det ju utmärkt att specificera genom att säga ”lätt skada” eller ”allvarlig skada”.

Det finns ingen anledning att reservera ordet skada enbart för allvarliga skador. Och det finns på samma sätt ingen anledning att reservera ordet rasism enbart för strukturell rasism. Det går ju alldeles utmärkt att specificera genom att säga just ”strukturell rasism” om det är det man menar.

Jag instämmer, men inte Rasmus:

Det stora problemet är att man sällan talar om mer än bara ”rasism”. Om vi pratar om ”skada” som ett problem, så vill de flesta ha mer information om vad för typ av skada det rör sig om. Men så gör vi inte med ordet ”rasism”. Därför får det som konsekvens att det hela likställs.

Det vore väldigt välkommet om diskussioner om rasism blev mer nyanserade. Att hitta på kollektivistiska definitioner leder dock inte till mer nyans, bara till mer förvirring.

Och naturligtvis är det meningsfullt att betrakta strukturer; om de flesta kassörskor ler mycket mer mot vita, då skulle det vara en allvarlig rasistisk struktur, även om den enskilda kassörskans bidrag är litet. Om det är betydligt fler vita som av rasistiska skäl vill misshandla rasifierade än tvärtom, och om rättssystemet är betydligt hårdare mot de rasifierade rasisterna än mot de vita, då är det strukturer det är relevant att diskutera, men det skulle inte förändra att en rasifierad rasist är lika rasistisk som en motsvarande vit rasist.

Det sätt som Rasmus hanterar strukturer på, att i vissa typer av frågor värdera enskilda incidenter utifrån de inblandades kollektiva tillhörigheter, i andra inte, det blir mest förvirrande. Man ska inte baka in sina slutsatser i sina definitioner; utan man skall göra sina definitioner så att de i så hög grad som möjligt gör det möjligt att uttrycka och beskriva verkligheten, utan förvirring, så att man kan dra meningsfulla slutsatser med så hög tillförlitlighet som möjligt.

Alma, ”Lönegapet mellan män och kvinnor, vad beror det på?”

Halvhjärtade regressioner, som beaktar ett antal faktorer som man råkar ha tillgängliga, brukar få en oförklarad löneskillnad på 5-8%. Ju bättre data man har, desto mindre skillnad. Mer seriösa studier, där man ser till att ta fram data för relevanta faktorer, kommer fram till <1%. Normalt sett brukar feminister utgå från att man skall använda siffrorna från de halvhjärtade regressionerna, eller att de val som kvinnor i stor utsträckning väljer, i synnerhet val av yrke, inte borde ha lägre lön. Alma väljer det senare argumentet.

Ponera att du har två kvinnor som väljer yrke. Alltså inte en man och en kvinna, utan två kvinnor. Den ena lägger stor vikt vid inkomst, och är villig att acceptera ett antal olägenheter, som att vara tvungen att arbeta utomhus oavsett väder, ha långa arbetsdagar, ofta solitärt, långa restider, och att det är arbetet som dikterar när det behöver utföras – så om klockan är 5 och det är en drös med uppgifter man måste lösa, då är det bara att fortsätta jobba. Den andra kvinnan tycker att lönen är sekundär; hon värderar istället skydd mot höstrusk och vinterslask, vill ha AC i sommarvärmen och möjlighet till deltid, vill ha mänskligt umgänge och nära hem, vill kunna gå för dagen när det passar henne – det ska vara arbetsgivarens problem att planera så att resurserna räcker.

Den första kvinnan kommer troligen få en högre lön än den andra. Betyder det att den andra kvinnan är förtryckt, att hon är diskriminerad?

Dito för två män, med samma preferenser. Skulle den andra mannen vara förtryckt, för att han prioriterat annorlunda än den första mannen? I utgångsläget hade båda männen likvärdiga möjligheter, men den ena prioriterade lönen, den andra värderade andra faktorer.

Om den första kategorin har en relativt stor andel män, och den andra en relativt stor andel kvinnor, betyder då det att kvinnor är förtryckta? Och i så fall, är de förtryckta som kvinnor, eller som personer som inte prioriterat löneinkomst, så att män som gjort samma val också är förtryckta? Alma:

Är det då en rimlig slutsats att kvinnor som arbetar inom låglöneyrken helt enkelt får skylla sig själva? Nej, jag tycker inte det.

Att bry sig om löneskillnader och klasskillnader, det kan kombineras med en jämställdistisk syn, men varför är det specifikt kvinnor inom låglöneyrken som vi skall bry oss om? I andra inlägg sägs att vid klasskillnader skall man även bry sig om män, inte bara kvinnor, men här är vi tillbaka vid feminismens värdering av könen? Att fokus skall vara på kvinnor?

Men utöver det, om kvinnor ska uppmanas att inte arbeta inom vård och omsorg, vilka ska då göra det? Säg att alla kvinnor inom vård och omsorgsarbeten unisont sa upp sig för att utbilda sig till något annat. Hur många skulle vara kvar? Hur många skulle dö av att inte få den vård de behövde? Ska män ta deras plats och har då dessa män inte heller rätt till vettig lön?

Det handlar inte om att grupper ”ska uppmanas” att ta vissa yrken, det handlar om att yrken skall ha en sådan lön att de attraherar tillräcklig arbetskraft. Priser måste vara någorlunda anpassade till tillgång och efterfrågan. Oavsett kön. Om det är någon orsak som gör att ett yrke är relativt attraktivt, medan ett annat har flera olägenheter, så påverkar det lönen, som kompenserar. Statistiskt så är det fler män som prioriterar lönen, deras yrkesval påverkas mer av lönen. Om ett yrke är så trevligt att tillräckligt många, som är tillräckligt kompetenta, är villiga att arbeta för en låg lön, då sjunker lönen. Och de som reagerar på det är de som bryr sig om lönen, alltså i relativt stor utsträckning män.

Om alla kvinnor av någon orsak bestämde sig för att inte arbeta inom vården på några som helst villkor, då skulle lönerna få höjas tillräckligt mycket för att attrahera tillräckligt många män. I det mer realistiska scenariot, som måhända redan är aktuellt(?), att det inte är tillräckligt många som är villiga att arbeta inom vården, oavsett kön, då behöver lönen höjas – eller andra villkor förbättras – tills det är tillräckligt många som är villiga. Oavsett kön.

Enligt vissa biologister så återkommer argumentet att ”kvinnor och män är olika och väljer därför olika val”.

Oavsett orsaken till att de prioriterar olika: Är det inte rimligt att de personer som prioriterar lön på bekostnad av andra faktorer, i genomsnitt uppnår högre lön än de hade gjort om de istället prioriterat de andra faktorerna? Oavsett kön? Och om vi väljer att bry oss om de som prioriterat de andra faktorerna, varför skall vi selektivt fokusera på de som är kvinnor?

Hannah, som mer eller mindre är grundare till Rimligheten.se, har återigen gjort ett pseudobryt med feminismen: hon vill inte kallas feminist, eftersom det finns feminister som är alltför likgiltiga till män i sin analys, men hon fortsätter likväl att prata om patriarkal könsmaktsordning. I den mån det är rimligt att kalla Pär Ström för antifeminist, anser jag att det är rimligt att fortsätta kalla Hannah för feminist. Även om hon inte är någon extremfeminist, och tar avstånd från extremfeministisk analys, är hon likväl feminist. Hannah i inlägget http://www.onewaycommunication.co/hade-jag-inte-redan-tagit-farval-av-feminismen-sa-hade-det-varit-ikvall-det-hande/:

Att män blir våldtagna men i detta samhälle inte vågar säga något om det, inte kan benämna det, inte blir trodda, blir hånskrattade rakt i ansiktet om de försöker anmäla, och dessutom blir hatade i feministiska forum när ämnet lyfts är om NÅGOT ett strukturellt problem.

Gott så. Men när det hävdas att feminism handlar om att se hela bilden, extremt gynocentriska feminister anklagas för att gå patriarkatets ärenden, och patriarkal könsmaktsordning anses bevisas av mansdiskriminering; då vill jag säga till Hannah att läsa på om det kan tänkas finnas andra möjliga sätt att betrakta mansdiskrimineringen: http://genusdebatten.se/ninni-filosofennils-avslutning/

Genererade namn till folkparlamentet

Jag lägger ner detta projekt, sortitiondemokraterna, åtminstone för det här valet. Valsedelsmakulering beställd, den kommer även försvinna från myndighetens hemsida. Dels har det varit brist på positiv feedback, men främst för att jag inte är rätt person för att driva ett sådant här projekt – jag är för introvert för att vara lämplig eller för att trivas i den rollen.

Om du är intresserad av att driva ett sortitiondemokratiskt parti till nästa valrörelse, hör av dig i kommentarsfältet.

Anne-Marie Pålsson: ”Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges riksdag” – En bok som utmärkt illustrerar hur illa ställt det är med den svenska demokratin.

Nancy Fraser: “Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique of Actually Existing Democracy” – Fraser fokuserar på hur inkluderande det offentliga samtalet är; men det degenererar till en kamp mellan olika grupper, vars samtal står för gruppernas egna intressen, utan någon gemensam grupp som står för förnuft och allmänintresse.

Deliberativa opinionsundersökningar – Istället för att låta demokrati styras av vad allmänheten tycker baserat på soundbites, låt istället ett slumpmässigt och statistiskt representativt urval deliberera. Deras beslut motsvarar vad befolkningen skulle velat om de ägnat lika mycket ansträngning åt ämnet.

Kommandohöjderna och problemformuleringsprivilegiet i genusfrågan – Kommandohöjderna i olika frågor tenderar att kontrolleras av de som är dogmatiska. Hur skall mer sunda värderingar kunna utmana den feminism som nu dominerar kommandohöjderna i genusfrågan?

Lottning till Sortitiondemokraternas folkparlament

Jag är inte tillfreds med de alternativ som finns att rösta på, och det verkar vara fler jämställdister som inte heller är det. Skall man dra igång ett parti, då mer eller mindre behövs det en folkrörelse, det är inte något man gör som enskild privatperson. Särskilt inte om man är synnerligen introvert och tämligen solitär, inte har ordentlig finansiering, och tanken fortfarande är lite svävande. Men jag tänker pröva ändå.

Sortitiondemokraterna är ett parti som lottar fram ett folkparlament. Ingen meritvärdering görs. Folkparlamentet utser debattörer, och bestämmer hur partiet skall rösta vid votering i riksdagen. Omröstningarna i folkparlamentet är anonyma, så man vet inte hur enskilda parlamentariker har röstat. Parlamentarikerna bör inte debattera själva. Vem som helst i övrigt kan bli debattör, och folkparlamentet väljer vilka debattörer som är viktiga. Dessa debattörer, förutsatt att de inte är anonyma, har en privilegierad status i debatten, och om partiet väljs in i riksdagen så anställs de som politiska sekreterare, med uppgift att fortsätta debattera.

• Genom statistisk representativitet står folkparlamentet för allmänintresset.

• De anonyma omröstningarna gör att det blir svårt att utöva påtryckningar; det går inte för särintressen att belöna de som röstat ”rätt” eller bestraffa de som röstat ”fel” eftersom ingen vet vem som har röstat på vad.

• Den åsiktskorridor som finns inom etablerade medier bygger på att särintressen kan reagera mot, och mobba dels de som uttrycker fel åsikter, och dels de medier och institutioner som erbjuder en plattform. Den mediala åsiktskorridorens filtrering försvinner inom Sortitiondemokraterna, det är folkparlamentet som direkt avgör vilka röster som är viktiga.

• Istället för att partieliter bestämmer bakom lykta dörrar, eller på sin höjd på utskottsnivå, hur deras partier skall rösta i riksdagen – så som det ofta går till inom makthavande partier – så får man en öppen debatt, där folkparlamentarikerna bestämmer.

• Den typiska väljaren är rationellt ignorant. Enskilda röster spelar egentligen inte någon roll, så man lägger måttligt med energi på att ompröva det som man tror på. Man diskuterar med och lyssnar till sådana som har liknande världsbild som en själv. Erfarenheten från deliberativa opinionsundersökningar och liknande visar att detta förändras när deras röster blir viktiga, folk anstränger sig när de ges ansvar.

• Även i frånvaro av att bli invalda i riksdagen, skulle partiet utgöra en intressant debattplattform, som skulle kunna bidra till att nyansera det offentliga samtalet. Det skulle räcka med 2.6% för att få partibidrag så att partiet skulle ha råd att arvodera möten för ett litet folkparlament också inför nästa val. (I utgångsläget finns bara finansiering för att arvodera några möten för ett litet folkparlament).

Sortitiondemokraterna: som om ett deliberativt folk bestämde.

Nedan är kod för att generera möjliga personnummer från lotto/keno resultat.

#include <stdlib.h>
#include <stdio.h>


/*
Programmet använder lotto och keno till att generera ett antal möjliga 
personnummer. De vars nummer genererats, som är boende i Sverige och inte
har hemlig address, nomineras till riksdagen på partiets valsedel, i den 
ordning de genererades. I frånvaro av större finansiering, kommer bara de 
första 20 att utgöra det folkparlament som rankar debattörerna. 
*/


//MSVC++, adjust to your compiler
typedef unsigned __int32 ui32;


/*
Keno består av 20 nummer av 1-70, 
och lotto med tilläggsnummer består av 7+4 nummer av 1-35
Använd värden från Keno och Lotto dragningarna lördag 5te april (visas i TV4, Keno 17:55 och Lotto 19:55)
Kan göra copy-paste-replace från t.ex: http://www.lottoraden.se/lotto-resultat.php
*/
static const int kenorad[]= {2, 4, 6, 8, 10, 13, 16, 20, 21, 22, 23, 27, 38, 42, 44, 52, 60, 64, 65, 69};
static const int lotto1rad[]= {3, 7, 14, 16, 18, 26, 27, 15, 21, 22, 31};
static const int lotto2rad[]= {7, 14, 16, 17, 25, 26, 35, 1, 9, 21, 23};

static const int kenoNb= sizeof(kenorad)/sizeof(kenorad[0]);
static const int lotto1Nb= sizeof(lotto1rad)/sizeof(lotto1rad[0]);
static const int lotto2Nb= sizeof(lotto2rad)/sizeof(lotto2rad[0]);

static ui32 lottoKenoRadTillVärde(const int v[], int nb) {
  ui32 val= 0;
  for(int i=0; i<nb; ++i)
    val|= ui32(1)<<v[i];
  return val;
};


/*
Januari, 31 dagar
Februari, 28 dagar, 29 vid skottår
Mars, 31 dagar
April, 30 dagar
Maj, 31 dagar
Juni, 30 dagar
Juli, 31 dagar
Augusti, 31 dagar
September, 30 dagar
Oktober, 31 dagar
November, 30 dagar
December, 31 dagar

Ett år i den allmänna västerländska tideräkningen (gregorianska kalendern, 
som används i Sverige sedan 1753) är skottår om det är jämnt delbart med 4, 
utom vid sekelskiften (jämna 100 år); då är året endast skottår om det är 
jämnt delbart med 400. År 1700, 1800, 1900, 2100, 2200 och 2300 är alltså 
inte skottår (vilket de dock är i julianska kalendern), medan år 1600, 2000 
och 2400 är det.
*/
static const int månadslängdsTabell[12]= {31,28,31,30,31,30,31,31,30,31,30,31};
static bool ärSkottår(int år) {
  return (år%4)==0 && ((år%100)!=0 || (år%400)==0);
};
static int månadslängd(int år, int månad) { return månadslängdsTabell[månad] + (månad==1 && ärSkottår(år)); };

static const int valår= 2014;
static const int startår= valår-60;
static const int slutår= valår-20;
static const int dagIndexTabellMax= (slutår-startår+1)*366;
static int dagIndexTillÅÅMMDD[dagIndexTabellMax];
static int dagIndexNb;

static void initRelativdagstabell() {
  int dagIndex= 0;
  for(int år=startår; år<=slutår; ++år) {
    for(int månad=0; månad<12; ++månad) {
      int ml= månadslängd(år,månad);
      for(int dag=0; dag<ml; ++dag) {
        if(dagIndex>=dagIndexTabellMax)
          exit(1);
        dagIndexTillÅÅMMDD[dagIndex++]= (år%100)*10000 + 100*(månad+1) + (dag+1);
      }
    }
  }
  dagIndexNb= dagIndex;
}


/*
En LCG (linear congruential generator) beräknar nästa värde som funktion av 
det föregående: X_{n+1} = (a*X_n + c) mod m

Provided that the offset c is nonzero, the LCG will have a full 
period for all seed values if and only if:
1) c and m are relatively prime,
2) a-1 is divisible by all prime factors of m,
3) a-1 is a multiple of 4 if m is a multiple of 4.
These three requirements are referred to as the Hull-Dobell Theorem.

När m kan skrivas på formen 2^k så uppfylls villkoren om:
a kan skrivas på formen 4k+1
c kan skrivas på formen 2k+1
*/

static ui32 LCG() {
  static int init= 1;
  static ui32 a, x, c;
  if(init) {
    init= 0;
    a= 4*lottoKenoRadTillVärde(kenorad,kenoNb)+1;
    c= 2*lottoKenoRadTillVärde(lotto1rad,lotto1Nb)+1;
    x= lottoKenoRadTillVärde(lotto2rad,lotto2Nb);
  }
  x= a*x+c;
  return x;
};

/* Wikipedia om Luhn-algoritmen:
För att beräkna kontrollsiffran är förfarandet likvärdigt, med skillnaden att man 
multiplicerar ömsom med 2 och ömsom med 1 (det vill säga att man börjar att 
multiplicera den sista siffran med 2, och inte med 1 som i fallet vid kontroll). 
Den erhållna summan dras därefter ifrån närmast större 10-tal, varvid 
kontrollsiffran erhålles.
För att beräkna kontrollsiffran för det niosiffriga personnumret 811218-987 
erhålles följande produkter:
8  1 1 2 1 8  9 8  7
*  2  1 2 1 2 1  2 1  2
-------------------------
^  ^ ^ ^ ^ ^  ^ ^  
16  1 2 2 2 8 18 8 14

Tvåsiffriga produkter splittras upp i ensiffriga tal. Siffrorna summeras därefter:
1+6+1+2+2+2+8+1+8+8+1+4 = 44

Kontrollsiffran erhålls genom att detta tal subtraheras från närmast högre tiotal.
50-44 = 6
Den avslutande kontrollsiffran blir således en sexa.
*/
static int kontrollsiffraLuhn(int värde) {
  int k= 0;
  int faktor= 2;
  while(värde) {
    int x= faktor*(värde%10);
    k+= (x%10)+(x/10);
    faktor^= (1^2);
    värde/= 10;
  }
  return (10-(k%10))%10;
};

int main(int argc, const char **argv) {
  if(kenoNb!=20 || lotto1Nb!=11 || lotto2Nb!=11)
    exit(2);
  for(int i=1; i<kenoNb; ++i) {
    if(kenorad[i]<=kenorad[i-1])
      exit(3);
  }
  for(int i=1; i<lotto1Nb; ++i) {
    if(i==7)
      continue;
    if(lotto1rad[i]<=lotto1rad[i-1])
      exit(4);
    if(lotto2rad[i]<=lotto2rad[i-1])
      exit(5);
  }

  initRelativdagstabell();
  FILE *file;
  if(fopen_s(&file, "pnummer.txt", "w"))
    exit(6);

  for(int i=0; i<300; ++i) {
    ui32 slumptal= LCG();
    int treSiffror= slumptal%1000;
    slumptal/= 1000;
    int ååmmdd= dagIndexTillÅÅMMDD[slumptal%dagIndexNb];
    fprintf(file, "%06d-%03d%1d\n", 
      ååmmdd, treSiffror, kontrollsiffraLuhn(ååmmdd*1000+treSiffror));
  };

  fclose(file);
  return 0;
};

Erik Wedin i P1 debatt – hur mycket ojämställdhet tål Sverige?

Vid en debatt i P1 medverkade jämställdisten Erik Wedin: http://genusdebatten.se/p1debatt-hur-mycket-ojamstalldhet-tal-sverige-mina-intryck-fran-forsta-parkett/

Tyvärr får jag dock säga, att även om jag huvudsakligen håller med Wedin, var hans svar sådana, att om jag inte från början gjort det, skulle han inte övertygat mig om något. Antagligen lite bristande medievana. Jag skulle själv inte alls trivas i den situationen, skulle känt mig pressad och sagt saker som gav förvirrat intryck, hackigt, och varit svårt att följa. Wedin skulle behövt lite övning innan – någon intervjuar, kritiskt, med inspelning, och man tittar sedan igenom det, och slipar svaren till vanliga frågor. Så att det blir flyt och sammanhang i svaren.

Programmet var ett samtal, där var och en fick presentera sin syn, och det är nog det man skall börja med. En överblick av hur man själv ser på jämställdheten. I takt med att frågorna kommer upp blir man mer specifik: ”Andelen kvinnor i styrelserna är redan vad man kan förvänta sig, om man tar hänsyn till tiden det tar mellan examen och avancemang till styrelse, och den kvinnoandel som det då var vid relevanta utbildningar”. Först när det blir debatt, och ett sådant påstående blir ifrågasatt, går man till mer detaljerade argument, såsom andel kvinnor vid olika utbildningar på 70 och 80-talet. Wedin kändes mer inställd på en redan existerande debatt, och gick rakt på sådana detaljargument, innan de hade en kontext i det aktuella samtalet.

Några i genusdebattens kommentarsfält har kritiserat Pascalidou, att hon skulle varit elak eller pressat Wedin, i synnerhet vid frågan om odemokratisk statsfeminism. Jag håller inte alls med. Wedins resonemang var något besvärliga att följa. Om folket tycker om det varför är det odemokratiskt? Pascalidous roll är då att ställa frågor som förhoppningsvis leder till klargörande av det som är oklart. Det är inte elakt av henne, utan hennes jobb.

Nedan mina svar på en några av frågorna som dök upp, även om jag inte direkt lyckas med att vara kortfattad. Idealet i en debatt vore ”soundbites” som ändå tydligt förmedlar vad man menar i en fråga.

Vad är jämställdism? En fråga man kan förvänta sig, som man bör ha ett begripligt svar på, ett svar som på ett kompakt sätt ger en bra sammanfattning av vad jämställdismen står för och hur den förhåller sig till feminismen. Wedin säger kort att jämställdismen inte vill ha en tävling i lidande, utan ett ”annat perspektiv”, och kritiserar fokuset på ”elände”. För den oinsatte ger inte det någon bra överblick över vad jämställdism är, det har så lite kött på benen att det knappast går att förhålla sig till. Wedin går snabbt vidare till att rabbla procent för olika utbildningar, vilket hade blivit ett bra svar på en helt annan fråga, men inte på den som ställdes.

Jämställdism är att rättigheter, skyldigheter och värde skall vara oberoende av kön. Det finns statistiska skillnader mellan könen, t.ex. så är kvinnor mer intresserade av sociala relationer och män mer av teknik, och det är inte någonting att bli upprörd över. Skillnader i utfall som inte orsakas av diskriminering är inte i sig upprörande. Jämställdismen anser att feminismen bryr sig mer om kvinnor och deras situation, än om män och mäns situation, och att jämställdhetsdebatten borde bry sig lika mycket om män och kvinnor. Att feminism och ”maskulism” ägnar sig åt könstävlan i lidande för att få fördelar och förbättringar för det egna könet, men att det är dåliga inställningar till jämställdhet, båda könen skall värderas.

[En vanlig typ av följdfråga/invändning är: ”Så vi SKA ha könsskillnader och könsroller, män SKA vara si, kvinnor SKA vara så?”, det bör man också ha ett svar på.]: Jämställdism innebär INTE att vara för skillnader, det är ett missförstånd många feminister verkar göra. Jämställdism innebär att man tycker att skillnaderna som sådana, inte är något problem. Om de orsakas av diskriminering, så är diskrimineringen ett problem. Alltså, vi säger inte att en kvinna har någon moralisk skyldighet att vara intresserad av sociala relationer och ointresserad av teknik och sport, men vi konstaterar att sådana statistiska skillnader mellan könen existerar, och tycker det är fel att försöka pressa in folk i en ”unisexkönsroll”, så som många feminister verkar vilja göra. Feminismen står för att människor skall få vara sig själva, men bara så länge de är sig själva på ett sådant sätt att det inte blir några statistiska skillnader mellan könen.

När feminismen t.ex. driver igenom sänkta krav för brandmän, för att fler kvinnor skall kunna rekryteras, så är inte jämställdismens alternativ att säga att kvinnor inte får bli brandmän, nej, jämställdismen säger att man skall rekrytera de bäst lämpade, de som bäst klarar de utmaningar som yrket bjuder på – oavsett deras kön. De som är kvinnor som kvalificerar, är välkomna, men man ska inte sänka kraven så att man tar in folk som inte klarar av att t.ex. forcera säkerhetsdörrar.

Witt-Brattström om att män ”underlåter” att göra lika mycket hushållsarbete, och tar ut mindre av föräldraledigheten: Som jämställdist tycker jag det är OK att män och kvinnor inte är likadana, att de gör lite olika prioriteringar. Diskriminering vore ett problem, men att vi är olika är inte i sig någonting att bli upprörd över. Kvinnor väljer i allmänhet partners som är några år äldre, lite bättre etablerade på arbetsmarknaden, och har lite högre lön. Detta har konsekvenser för vem som gör mest hushållsarbete. Tycker du att det är fel att kvinnor gör sådana val, att de inte borde få göra det? Och om du accepterar deras partnerval, varför blir du upprörd över valets konsekvenser? Och mammorna vill ofta stanna hemma med barnen, tycker du det är fel av dem att vilja det? Att man borde hindra dem? (Wedins hänvisning till studier bryter flödet i hans svar, bättre att bara konstatera slutsatsen, och i den händelse att dessa påståenden ifrågasätts hänvisar man till studierna. Hänvisningarna är bra i text, men för det mesta inte i ett samtal).

Varför är statsfeminismen odemokratisk? Det är inte (stats)feminismen som sådan som är odemokratisk. Wedins vinkling blir till slut att den är odemokratiskt för att den har fel i sak, vilket blir en märklig inställning till vad demokratisk/odemokratisk innebär. Att någonting är demokratiskt innebär att folket i fri demokratisk ordning fått debattera och därpå röstat fram beslutet, oberoende av om beslutet är vettigt eller inte.

Det är det skeva debattklimat, inom vilken dagens feminism drivs igenom som är odemokratiskt. Debatten består av feminister som debatterar med mer extrema feminister; alternativa röster mobbas, och påtryckningar görs mot de institutioner som ger dem en plattform, så att deras röster inte skall få höras. Det är p.g.a. detta som kritiken mot feminismen i så stor utsträckning drivs i bloggar och kommentarsfält; det är bara där som feministerna inte förmår att tysta motståndarna. Bloggar ger dock inte samma genomslag som institutioners plattformar, de räcker inte för att helheten skall kvalificera som demokratisk.

Ett exempel att hänvisa till just nu är Marika Formgren, journalist och f.d. ledarskribent, vars kritik mot feminismen ledde till att arbetsgivaren Corren reagerade: “Men jag känner personer som varken är politiker eller journalister och som har tappat kunder eller börjat få nej på jobbansökningar efter att de stuckit ut hakan i den offentliga debatten. Jag har själv kallats in till en chef och fått veta att jag har ”skrivförbud vad gäller integration, invandring, feminism, jämställdhet och familjefrågor”, eftersom jag inte ”ligger i den liberala mittfåran”. När åsikter som avviker från den statliga normbildningen leder till att ens försörjningsmöjligheter hotas har man två val: att anpassa sig eller protestera mot en kastrerad tankefrihet.“, http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=2016#.Uwo_bvl5Pkp

Ett annat bra exempel är mediehanteringen av partnervåldet. Det är rätt jämnt fördelat mellan könen, i synnerhet om man tittar på breda våldsmått som feminister och genusvetare använder när de skattar kvinnors utsatthet för partnervåld. Men detta får man inte säga i media, där får man bara diskutera mäns våld mot kvinnor; genusvetare strävar efter att sprida de siffror som ger mest vinklat intryck, journalister strävar efter att sprida de siffror som ger mest skevt intryck. Våld åt andra hållet måste förnekas eller tonas ned, annars går en mäktig genuslobby till motangrepp. https://bittergubben.wordpress.com/2012/12/29/genusvetenskap-ar-pseudovetenskap-partnervaldet/

När Gunilla Krantz publicerade motsvarande studier för Sverige, och konstaterade att det var stor likhet mellan könen i utsatthet för partnervåld, blev hon utsatt för påtryckningar från bland annat nationella sekretariatet för genusforskning, tills hon valde att ta avstånd från att sprida resultaten. https://bittergubben.wordpress.com/2013/10/27/gunilla-krantz-backar-om-partnervaldet/

Oartigt och olämpligt att urskiljningslöst kalla folk för hen

Hen som okönat pronomen, skulle inte i sig vara något att bli upprörd över. Ordet har ett ideologiskt bagage från en del av sina anhängare, biofober som vill göra samhället könsneutralt. Det finns dock motsvarande i en del andra språk, utan att det spelar någon roll för samhället, så ett sådant ord skulle ju innebära att biofoberna kan slösa bort sin tid på något som inte gör någon allvarlig skada. Hen som pronomen för de som inte vill bli kallade vare sig han eller hon, är inte heller något att bli upprörd över.

Men användandet av hen som pronomen för ett tredje kön gör att det inte är könsneutralt. Även om man bortser från det ideologiska bagaget, så har ordet påtagliga implikationer om att någon är icke-cis. Det duger inte att implicera att alla är av maskulint kön, det duger inte heller att implicera att alla är icke-cis.

Språknämnden skriver att ”när någon själv vill omtalas med hen bör detta respekteras. Den som vill bli omtalad som hon respektive han bör på samma sätt respekteras för det.”

Fair enough. Och jag vill bli omtalad som han, inte som hen. Respektera det.

”För trettio år sedan kunde man fortfarande använda han som könsneutralt pronomen: ”Om någon vill röka måste han gå ut på balkongen.” Det språkbruket verkar inte lika naturligt i dag.”

Ok, många vill inte bli kallade för ”han”, det funkar inte. Men det är likväl många som inte vill bli kallade för ”hen”, så det blir inte bättre av att använda hen istället. Om gruppen man pratar om till 95% består av ett kön är det inte orimligt att använda det relaterade pronomenet ensamt, men att använda ett pronomen ensamt när det bara motsvarar någon ynka procent av gruppen, vilket ofta är fallet med hen, det är orimligt.

Så citerar ni någonting som använder ”hen” på ett sådant sätt, markera att dylikt språkbruk inte duger , t.ex. genom att korrigera citatet med hakparenteser med de utelämnade könen:

”Maktbalansen mellan filmskaparen och de människor som [han, hon, eller] hen vill berätta om är ett återkommande tema i en rad nya svenska filmer” (Om det inte var just de filmskapare som är icke-cis som avsågs).

”Den som hävdar något annat har fel. Hur högt [han, hon, eller] hen än skriker.” (Eller gäller det bara för HBTQ-personer? Skulle cis-kvinnor korrekt kunna hävda annat, om de bara skriker tillräckligt högt?)

Det blir väldigt otympligt att räkna upp tre pronomen varje gång. Att säga ”vederbörande” blir kanslisvenska, att säga ”den” låter lite avhumaniserande (?), så vad skall man säga? Omformulera meningen?

Charlotte Vainio och den ovetenskapliga genusvetenskapen

Jag kritiserar ofta genusvetenskapen, och har även läst en hel del negativt om den. Det som kritiseras är i första hand kunskapssynen, där man å ena sidan kan hävda att någonting är sant för att det passar med ideologin och de politiska syften man vill tjäna, och detta utan att kollegorna reagerar, och å andra sidan kan få skit om man hävdar något som är väl underbyggt, men som inte passar ideologin.

Men Vainio har en helt annan bild av kritiken: ”… att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt. […] Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. […] man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor.” http://charlottehitochdit.wordpress.com/2013/11/07/genusvetenskapens-vetenskaplighet-och-motstandet-mot-forskning-om-kvinnor/

Huh? Vad?

Om det är sant har jag tydligen väldigt dålig koll på kritiken mot genusvetenskapen, för det där var jag inte bekant med.

Det bedrivs seriös forskning om och av kvinnor. Jag har inte sett någon hävda något annat. Problemet med den oseriösa genusvetenskapen är inte att den fokuserar på kvinnofrågor, utan att den gör det ideologiskt snarare än vetenskapligt. För att illustrera vad kritiken handlar om, låt oss jämföra med ett annat exempel på samma ovetenskaplighet, nämligen kreationismen.

Bondensson: ”På flera punkter kunde nämligen de övriga experterna på ett övertygande sätt argumentera för, genom hänvisningar till studier och genomförda experiment, att det faktiskt föreligger bevisade biologiska skillnader mellan män och kvinnor, t.ex. våldsbenägenhet, spatial förmåga och kommunikationsförmåga. Lars Jalmert underkände dock alla sådana resonemang, och påstod istället att några sådana biologiska skillnader mellan män och kvinnor icke existerar. Jaha ja, men sättet på vilket han argumenterade fångade dock mitt intresse. Han hänvisade nämligen inte själv till några studier eller till några genomförda experiment, d.v.s. sådant man normalt sett förknippar med vetenskap. Istället viftade han bort de övrigas argumentation genom att lägga fram hypoteser kring vad som kan gå fel i [de] typer av studier och experiment som de övriga lutade sig mot, och upprepade sedan sin fasta övertygelse om att några biologiska skillnader inte existerar.

Lars Jalmerts sätt att resonera påminner mig väldigt mycket om när jag hängde på talk.origins och fick höra kreationister debattera mot biologer. Kreationisterna, som alltså är en grupp individer som påstår att det inte finns några vetenskapliga belägg för evolutionsläran och istället hänvisar till Bibelns skapelseberättelse, hade naturligtvis aldrig några egna data till stöd för sin hypotes om Adam och Eva. Istället kom de med ändlösa spekulationer kring vad som till äventyrs kunde gått fel vid än det ena, än det andra experimentet som biologerna genomfört. Dock, precis som Lars Jalmert, utan att någonsin kontrollera om det som de påstod kan gå fel verkligen gått fel, eller ännu bättre hänvisa till egna försök som bevisar att de andra forskarna gjort ett misstag.

Lars Jalmert är en fiende till sanningen, precis som kreationisterna.” http://iloapp.bondensson.se/blog/anders?Home&post=2

Ytterligare ett exempel kan ju vara förnekandet att människans utsläpp påverkar klimatet. Må så vara att det inom media kan förekomma ”klimatalarmism”, men inom vetenskapen finns en konsensus att temperaturen har stigit, att den kommer att fortsätta stiga, och att av människan orsakade utsläpp är huvudorsak. Men det finns de som förnekar detta, som kommer med allehanda krystade förklaringar till varför vetenskapen skulle vara fel, och att det bara är påhitt alltihop. Det spelar ingen roll hur ofta, hur sakligt, och hur grundligt deras argument vederläggs, de fortsätter ändå. Jag har intrycket att det är rätt så hög andel män bland dessa? Och att det i bakgrunden finns kapitalstarka intressen som inte vill ha regleringar av utsläpp, och betalar think-tanks för att producera och sprida argument och ”information”.

Det är två grupper som ligger rätt så långt ifrån feminismens värderingar. Men när det gäller synen på vetenskap sitter genusvetarna, kreationisterna och ”AGW-skeptikerna” i samma båt. Det är ok att hävda som sant det som tjänar de politiska och ideologiska syften som man strävar efter, trots att det inte stöds av – eller rent av motbevisas av – empirin.

Måhända Vainio kommer invända att eftersom genusvetarna är akademiker, vid universiteten, så skall de ha auktoritet, medan kreationisterna och ”AGW-skeptikerna” inte har status vid lärosätena, och därför skall ses som suspekta. Men det handlar inte om vem som säger det, utan vad som sägs, det är – eller snarare det skall vara – argumenten som räknas. Visst, en professor inom en vetenskaplig kultur, skulle förvisso ha en hög auktoritet, men det är en konsekvens av att sådana professorer normalt sett bara hävdar sådan de har saklig grund för, och kan leverera bra argumenten som stödjer deras slutsatser. Det är alltså argumenten och sakligheten hos de inom disciplinen som ger auktoritet till titlarna. Men akademiker inom en disciplin, där man inte har en sådan kultur, där det istället tolereras att de verksamma frekvent producerar ideologiskt trams, deras titlar får ingen sådan status.

Bashflak: ”Charlotte skriver: ”Ditt sista stycke läser jag som att du tänker dig att vardagliga betraktelser av samspelet mellan könen skapar kompetens för att diskutera genusvetenskap. Jag drar nytta av gravitationen varje dag, men jag är ändå jävligt försiktig med att mästra fysiker.”

För det är där skiljelinjen mellan disciplinerna går. Genusvetenskapen sitter i sin kammare och fabulerar teorier som går stick i stäv med vad gemene man kan betrakta empiriskt i sin egen vardag. Betänk nedanstående scenario:

Charlotte observerar gravitationen varje dag, och kommer till slutsatsen att föremål i regel faller nedåt mot jordens yta. Då kommer en fysikprofessor och hävdar att föremål rör sig uppåt, bort från jordens yta. Charlotte tänker WTF, bullshit! Fysikern frågar då om Charlotte läst fysik på universitetsnivå?

– Eeeh, nej.

– Haha, hur vågar du ifrågasätta en fysikprofessor i ämnet fysik, flicka lilla?

Men om Charlotte har skinn på näsan, så kräver hon att professorn redovisar hur han kommit till sin slutsats, och då kryper det motvilligt fram att han avser specialfallet när han släpper en korkbit från havets botten så att den flyter upp till vattenytan.

Just så fungerar en hel del av genusvetarämnet.” (citat som ursprungligen markerades med kursiv stil har istället citationstecken) http://bashflak.wordpress.com/2013/09/07/auktoritetstro-ii/

Om fysikprofessorer i allmänhet betedde sig så, och deras kollegor accepterade det, skulle deras titlar få samma status som genusvetarnas. Trots att de studerar fysiken och naturlagarna, inte kvinnor och könsroller; det som spelar roll är inte vilket ämne de ägnar sig åt, utan hur vetenskapliga disciplinerna är.

Vainio: ”Det viktiga och det fina med vetenskap är att den är självsanerande. Det finns freaks överallt men de sorteras automatiskt bort i något skede när de inte får gehör för sina resultat inom forskarsamfundet.”

Inom riktig vetenskap sorteras de bort, ja. Men de blir inte bortsorterade bara för att man kallar det för vetenskap. Kreationisterna gör anspråk på att de ägnar sig åt vetenskap. Innebär det att kreationismen är en självsanerande rörelse, där osakligheter sorteras bort? Eller är det så att teser får gehör eller inte, bland andra kreationister, inte utifrån hur sakliga de teserna är, utan i hur hög grad de passar kreationismens agenda? I den mån utsortering och gehör inte utgår från saklighet, utan baseras på ideologisk lämplighet, så är det inte vetenskap, även om utövarna vill kalla det för vetenskap.

Frågan är, har man i första hand en vetenskaplig kultur, som sorterar bort osakligheter och ideologiskt svammel, eller accepterar man sådana osakligheter som gynnar vissa ideologiska agendor?

Inom genusvetenskapen saknas vetenskapskulturen, vetenskapens normer. Där har det varit så normkritiskt att man gjort sig av med dylikt ”patriarkalt” bagage. Visst är det möjligt för enskilda genusvetare att göra seriös forskning ändå, men det är hopplöst att som utomstående veta vilka de är, när det inte finns någon intern kultur som upprätthåller kvalitén, och tar avstånd från de som ägnar sig åt ideologiskt svammel. Hur skall man som utomstående kunna lita på att en rapport är seriöst gjord, när det inte finns interna krav?

Ninni var t.ex. positiv till Vainios masteruppsats: http://genusdebatten.se/charlottes-masteruppsats/

Det är mycket möjligt att den är helt seriös och respektabel. Men hur skall man som utomstående kunna vara säker? Det är omöjligt att läsa alla källor till alla rapporter man är intresserad av; ibland kan det vara vettigt att ta en delmängd av källorna och kolla upp dem, men ofta är det inte praktiskt. Det krävs att personer man kan lita på har konstaterat att det stämmer, att rapporten är bra. Det är det som vetenskap handlar om. Att det finns en kultur, med krav på saklighet, krav på strävan efter korrekthet. Det som godkänns från den kulturen, som varandes bra, kan man antagligen lita på, det håller en högre klass än vad man som individ skulle ha någon möjlighet att komma upp till.

Den rikliga förekomsten av osakligheter som godkänns inom genusvetenskapen visar att det inte finns en sådan kultur. Nej, jag hävdar inte att alla genusvetare tror på alla osakligheterna, som att biologi skulle vara irrelevant för könsskillnaderna, men det finns en acceptans inom kulturen; de som gör sådan påståenden är rumsrena och accepterade. Det kanske finns en vetenskaplig kultur vid vissa genusvetenskapliga institutioner, men då borde man märkt att de som grupp tar avstånd från övrig genusvetenskap. När det inte finns en sådan vetenskaplig kultur som ger tyngd och legitimitet åt rapporterna är man som utomstående tvungen att betrakta dem som debattartiklar. Det blir ju frustrerande för någon som lagt ner flera år av seriösa efterforskningar om deras verk på sin höjd betraktas som en välskriven debattartikel, men vad skall man som utomstående göra? Tro på en potpurri av texter, som påstår lite vad som helst?

Vill Vainio, och andra genusvetare, ändra på den här situationen, går det inte att låtsas som att de oseriösa kollegorna inte finns eller inte spelar någon roll. Det är genusvetenskapens tolerans för osakligheter som gör den till en pseudovetenskap.

”Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, …”

När en genusvetare publicerar ovetenskapligt trams, så ”pissar” hon på sina kollegor, när dessa kollegor inte protesterar, ”pissar” de på sig själva (åtminstone i den mån de bryr sig om hur hög status det är att vara genusvetare). Om Vainio vill förhindra att alla dessa kattungar håller på och gråter, borde hon ta och kräva räfst och rättning bland sina kollegor.

Hjernevask må vara uttjatat, med det är en utmärkt illustration, och debatten efter ett utmärkt exempel på hur genusvetare inte kritiserar kollegorna utan istället kritiserar kritiken. Kan någon komma med motexempel, där genusvetare som har en dylik kunskapssyn får kritik från sina kollegor, som ställer krav på vetenskaplighet? Och då utan att detta drivits av externa påtryckningar?

När en genusvetare väljer att förlöjliga omnämnanden av Hjernevask, så ”pissar” hon på sin disciplin. Hon säger att den underliggande ovetenskapligheten som påvisas i Hjernevask inte är någon skandal, men att det är stötande att den kritiseras. En seriös forskare skulle, i den mån ämnet kommer upp, ta avstånd till ovetenskapligheten – och om möjligt göra klart att det inom vederbörandes egen institution minsann inte går till på det viset. Om Vainio t.ex. hävdade att det bland genushistoriker finns en seriös kunskapssyn, och ett avståndstagande från den avsaknad av vetenskaplighet som accepteras inom en del andra discipliner av genusvetenskapen, så skulle jag inte kunna avfärda det, jag har ingen koll på genushistoria som disciplin. Men istället kritiserar hon att genusvetenskapen kritiseras överhuvudtaget, vilket inte indikerar att genushistoriker skulle hålla högre standard än genusvetare i allmänhet.

Exemplet må som sagt vara uttjatat, men det är likväl relevant, för genusvetenskapen har inte gått vidare. Den har inte gjort räfst och rättning, den har inte proklamerat att de där oseriösa tiderna har de lagt bakom sig, den har inte proklamerat att den numera anammat vetenskapens normer. Så länge som den inte gör det, utan istället tar avstånd från legitim kritik, finns ingen orsak att tro att situationen har förbättrats, och i den meningen är Hjernevask alltjämt aktuellt.

Även om det skulle vara så att genusvetarna, utifrån yttre tryck och häcklanden, skulle övergivit positionen att biologin är irrelevant, kvarstår den ovetenskaplighet och kunskapssyn utifrån vilken genusvetenskapen en gång anammade positionen. När skall genusvetare börja ta avstånd från ideologisk kunskapsproduktion inom sin disciplin?

Och nej, det är inte bara Hjernevask och Könskriget, de är bara de som haft överlägset störst genomslag. Det finns gott om exempel på genusvetenskap som inte håller måttet.

Som för att visa upp genusvetenskapens nödvändighet och förträfflighet, ger Vainio exemplet Agnes Wold. Men är Wold en genusvetare? ”professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora vid Sahlgrenska akademin, institutionen för biomedicin […] Wold är specialiserad på tarmens normala bakterieflora och dess interaktion med immunsystemet. Tillsammans med sin forskargrupp studerar hon särskilt om allergier och inflammatorisk tarmsjukdom kan bero på förändrad tarmflora.” http://sv.wikipedia.org/wiki/Agnes_Wold

Vainio besväras dock inte av konstateranden om Wolds titlar: ”Och det är en viktig påpekan om Agnes Wold! Undrade när någon skulle slå ner mot henne som ideologiskt driven, precis som mot Gunilla Krantz.” Det är i första hand Nationella Sekteriatet för Genusideologi som det slagits ner på. Krantz har kritiserats för att hon vikt sig för deras påtryckningar (och andras); jag har inte sett att hennes forskning kritiserats.

Även om Wold hade varit en genusvetare, har inte det någon relevans gentemot kritiken. Frågan är inte huruvida det kan finnas seriösa genusvetare, som har åstadkommit något av värde, och som drar välgrundade slutsatser; nej, frågan är om det finns oseriösa genusvetare, som producerar ideologiskt trams, men vars arbete ändå accepteras och respekteras kollegorna.

Polarisering, debatt och diskussion: när olika världsbilder möts

Skrev nyligen ett mindre inlägg på liknande tema, här kommer ett längre inlägg. https://bittergubben.wordpress.com/2013/10/01/polarisering-debatt-och-diskussion/

En stor del av debatten förs med och för likasinnade. De som har ungefär samma världsbild. Det är från dem man får ryggdunkar, och om någon är en ledare i gruppen, så är det med beroende av de likasinnades stöd; det är gruppens medlemmar som väljer ledare oavsett om det är formellt val eller informellt. I någon mån skrivs det för att övertyga de som inte är insatta, argument för att vinna deras sympatier.

Men mellan de som har signifikant olika världsbild blir det sällan särskilt mycket argumenterande, den andras uttalanden avfärdas ofta som löjeväckande, eftersom de inte är kompatibla med den egna världsbilden. Pajkastning. Häcklanden. För de som tror något för att de vill tro, eller behöver tro, har jag inte så mycket hopp för att debatt skall leda någon vart. Deras åsikter ändras inte förrän deras behov, eller grupplojaliteter, förändras. Men de flesta borde väl ändå föredra att korrigera sin världsbild snarare än att ha en felaktig dito?

När det gäller debatt med feminister, har jag samma erfarenhet som Ulf T: ”Jag har tidigare gjort försök att följa feministiska forum och även kommentera ibland, men har tröttnat eftersom jag inte ser att de är beredda att ta en öppen debatt. Jag gör nedslag ibland för att se om tonen har ändrats, och har även startat diskussioner några få gånger. Resultatet har inte givit mersmak.”

I ett utkast till det här inlägget lade jag skulden för avsaknaden av mersmak, på de feminister som jag försökt debattera med. Efter en genomgång av en del av de debattförsöken, har jag dock ändrat mig där, så dåligt är det inte; avsaknaden av mersmak beror på att ingen ändrar åsikt, vilket i sin tur beror just på avståndet mellan världsbilderna. (Får tilläga att mina försök mest varit med enskilda bloggare som förefallit bry sig om argumenten; när det gäller feministiska forum i allmänhet är det värre, skulle aldrig försöka debattera på ställen som Jezebel, där hatet verkar mycket viktigare än sakligheten: http://womenformen.org/2013/10/31/blowback-on-u-s-news-world-report-rape-culture-piece/)

När man debatterar med någon likasinnad, kan man argumentera utifrån en mängd gemensamma ståndpunkter, det man är oeniga om är ofta något specifikt, där man kan ändra åsikt utan ändra sig i andra frågor. Och det kan dessutom vara någonting där man inte är påläst, något som inte är centralt i ens världsbild. Detta resulterar i att det händer titt som tätt att man antingen övertygar den andre, eller blir övertygad av vederbörandes argument.

Men när man har olika världsbilder är situationen ofta annorlunda. Man kan inte argumentera utifrån gemensamma ståndpunkter om man har olika åsikter även i de relaterade frågorna. Om den ena anser att vetenskap är bra och att genusvetenskap är pseudovetenskap, medan den andra anser att genusvetenskap är bra och att vetenskap är unken, patriarkal, härskarteknik, så har man inte gemensam grund att argumentera utifrån. Att visa att den andre har fel utifrån ens egen världsbild, övertygar inte, man måste bevisa att vederbörande har fel utifrån vederbörandes egen världsbild, visa att den inte hänger samman. Även om båda parterna verkligen debatterar seriöst, skulle det normala utfallet vara att ingen byter åsikt.

Det man är oeniga om är inte bara en specifik fråga, utan ett helt komplex med åsikter, och man är ordentligt påläst i åtminstone en del av dem. Att ändra åsikt i en drös med frågor, där man redan har en övertygelse, görs inte i en handvändning. Det kräver en hel del tid till överväganden, som ”varför tror jag egentligen det här?”. Den tidsåtgången gör att åsiktsbyten, även när de sker, inte sker inom ramen för debatten. Och när ingen byter åsikt ger inte debatten någonting. Hur man än anstränger sig blir det bara frustration.

Men varför debatt, istället för att bara förstå varandra?

Om ena parten propagerar för saker som den andra finner stötande, är det fullt rimligt att protestera. Även om man förstår varandra, är det normalt att protestera mot sådant man finner stötande. Man vill helt enkelt inte att dylikt skall få stå oemotsagt. Mellan feminister och antifeminister är det ömsesidigt, bägge propagerar för ståndpunkter som de på den andra sidan finner stötande.

När feminister förespråkar diskussion framför debatt, tolkar jag det lite som att det handlar just om att det skall vara fritt fram för feministiska ställningstaganden, utan att riskera antifeministiska avståndstaganden. Så, t.ex. att avfärda forskning som biologism och hävda att könsskillnaderna bara beror på sociala konstruktioner, eller att det är män som utövar partnervåld – eller rent av att direkt kritisera antifeminister och antifeminism – sådant skall gå bra utan att utsättas för påhopp. Det omvända gäller inte. Om antifeminister kommer och hävdar att genusvetenskap är pseudovetenskap, att biologin spelar en stor roll för könsskillnaderna, eller att partnervåldet är ganska jämt fördelat – eller direkt kritiserar feminister och feminism – då är dessa saker inte välkomna, de är tröttsamma, och det är fritt fram att kritisera påståendena.

Ulf T: ”[För] nästan 25 år sedan [fick jag först] höra om ‘gender symmetry’ i relationsvåld (det fanns redan 1986 över 20 studier som visade det. Nu finns det över 200). Detta var USA, av ett proffs på familjeterapi. Sedan jag kom hem till Sverige försökte jag tala om detta, och möttes omväxlande av hån, förnekelse och insinuationer om att jag själv skulle vara bitter eller misshandlad (vilket inte var fallet). Så efter ett par årtionden av att i stort sett konsekvent bli tystad, ignorerad eller förlöjligad, kanske du kan förstå att toleransen för att bli uppläxad om att man inte förstår kvinnors perspektiv eller är TJATIG när man försöker påpeka fakta från verkligheten, är rätt så låg? […] jag har haft diskussioner typ tusen gånger förr där samma fördomar kommit upp varje gång, och jag försökt förklara att de inte stämmer. Just därför blir jag rätt trött när jag får höra att mina argument är tröttsamma, och att det är jag som måste förstå hur kvinnor vill debattera. När fördomarna upprepas, vad skall jag göra? Säga emot eller hålla käften? Att hålla käften är onekligen lättast. Det var det som sista stycket försökte ge lite bakgrund till. Det hör till saken att i början var jag helt öppen för att det jag hade fått höra inte alls stämde, men det jag reagerade mest på då var den totala oviljan att ens diskutera frågan och frånvaron av intresse för ens möjligheten att det kunde vara sant.”

Om ”diskussion” kräver att man avstår från sådant som feminister finner stötande, och inte får kritisera feministiska positioner, hur stötande och fel man än tycker att de är, då avstår jag från diskussion, och väljer debatt. När någon hävdar t.ex. att:

”Så jag har väl redan gjort rätt klart att jag tycker att det är viktigt att diskutera även det våld som män utsätts för – misshandel på väg hem från krogen och liknande. Och det är viktigt, men samtidigt går det liksom inte att jämföra med det våld som många kvinnor utsätts för. Anledningen är var våldet sker. Det våld som kvinnor utsätts för sker nämligen oftast i hemmet och för våldets effekt har det en oerhört stor betydelse. Att bli misshandlad på väg hem från krogen är hemskt. Det ska inte förringas. Men att misshandlas i sitt eget hem, det ställe som ska skydda en för omvärldens potentiella fasor, det är liksom i en helt annan kategori.”

Då tycker jag att det är helt rätt att någon ryter ifrån, och inte låter det stå oemotsagt. Om man betraktar det utan att ta den feministiska diskursen som kontext, kanske det bara är slarvigt tänkt, eller rent av bara slarvigt skrivet; men i sin kontext, där feministsiska krafter under flera decennier systematiskt kämpat för att förvrida samhällets bild av partnervåldet, skapa en bild av kvinnor som bara offer och män som bara förövare, och fortfarande kämpar för att dessinformera, blir det citerade oacceptabelt. Partnervåldet är ganska jämställt. Visst, kvinnorna blir räddare och blir oftare skadade, men det är gradskillnader, det innebär inte att kvinnors partnervåld mot manliga partners skulle vara något försumbart, så som så ofta hävdas i den feministiska diskursen. Att männen utöver partnervåldet löper en högre risk att utsättas för misshandel från främlingar, innebär inte att partnervåldet mot män kan viftas undan.

För den som vill utveckla sina egna åsikter, är det också meningsfullt med debatt, om man hittar en motståndare som är värdig och villig. Visst, man kan nöja sig med att förstå den andres världsbild, och i tysthet jämföra den mot sin egen, i tysthet bestämma sig för om det finns något behov för omvärdering. Men de argument som man baserar sitt val på kanske egentligen inte håller? Det är svårt att se sina egna misstag. Om man istället debatterar, så får man motpartens argument till varför vederbörande anser sin världsbild mer korrekt än ens egen världsbild, och vederbörandes kritiska granskning av ens argument. Det här förutsätter att motparten gjort sig ansträngningen att sätta sig in i den typ av världsbild som man har, och kritiserar den av legitima skäl; om vederbörande bara avfärdar en karikatyrversion av ens världsbild ger det ingenting. På samma sätt, har man själv inte förstått motpartens världsbild, har de argument som man i tysthet avfärdar den med kanske ingen relevans; det är bättre om man får motpartens bemötande av dem, hur motparten förhåller sig till dem, då har man bättre möjligheter att avgöra argumentens tyngd.

För den som vill ha en så korrekt världsbild som möjligt, är det positivt när någon faktiskt demonstrerar att det är någonting fel med den, något som inte stämmer, att det finns alternativa modeller som stämmer bättre med verkligheten.

Och det kan också vara kul att slipa sina argument; när man ser hur de som har en annan världsbild avfärdar det kanske man kan omformulera sig, så att argumentet blir lättare att förstå och svårare att avfärda för de som har en sådan världsbild.

Att predika för kören – eller för de oupplysta

Feministen Hanna Rönnqvist (tidigare Kjellberg) har ett inlägg där hon problematiserar att man så ofta vänder sig till de egna leden: ”Man talar till de sina, de redan insatta, och är inte det minsta intresserad av att övertyga de icke redan frälsta. […] Självklart är det enormt viktigt att diskutera detaljer och tillvägagångssätt insatta emellan, ‘djupdyka’ i ämnet; men inte i större politiska debatter med andra partier och grupperingar. Risken finns nämligen att man använder samma ord, men tolkar in helt olika betydelser i det. Större politiska debatter tycks mig allt mer vara ett skådespel, ett förklätt brandtal. Det må se ut som om man faktiskt diskuterar en fråga, men det man gör är att hålla tal för sina trogna supportrar. […] vad är poängen med att alltid predika för de redan övertygade? Man riskerar att i farten hoppa över de steg i resonemanget som ’kören’ redan är välbekanta med, och samtidigt med det göra ‘predikan’ oförståelig för de inte redan införstådda. I slutändan bidrar det bara till den polarisering vi ser i dagens debattklimat. Den polarisering som gör att folk tänker: ’jag är ju för jämställdhet och självklart ska alla ha lika möjligheter i livet, men jag är inte feminist, de är ju tokiga’.” http://ordochord.wordpress.com/2013/04/04/nar-man-inte-predikar-for-kyrkokoren/

Det handlar om att förklara för de som inte har förstått. För henne är alternativet att motparten är okunnig, inte har någon riktig position i frågan, utan bara behöver upplysas om hennes egen världsbild. ”förklara för de som inte vet vad feminismen handlar om. Eller snarare: tror sig veta det, men är väldigt påverkade av olika associationer knutna till ordet. … jag valde att ta diskussionen på allvar och svara så sakligt som jag kunde och kan. Jag upprepade in absurdum vad feminismens grund är, och jag insåg att det är en ganska viktig del av feminismen som ofta tas för självklar. Så självklar för oss som kallar oss feminister att vi har svårt att tänka oss att andra kan kalla sig ‘antifeminister’ i ett ställningstagande mot ‘oss’, trots att de är för jämställdhet.” / ”Är du kritisk, skeptisk, avogt inställd, eller kanske rent av feministhatare? Det är dig jag vill snacka lite med, och berätta för dig vad feminismen handlar om”

Naturligtvis måste man även göra det, förklara sin egen världsbild, inte bara argumentera för den, men vad händer när motparten redan är insatt, och redan har en övertygelse?

Seriös debatt?

Parterna kan presentera sina argument för sin egen världsbild, och argumentera mot den andra partens världsbild. Kan man demonstrera att motpartens världsbild är inkompatibel med verkligheten eller innehåller självmotsägelser, och den andra parten faktiskt strävar efter att ha en så sann världsbild som möjligt – och alltså är villig att byta åsikter som motbevisats – så kommer vederbörande korrigera sin världsbild, även om förändringen tar tid.

Ett sådant argumenterande är besvärligt. Man måste förhålla sig till motpartens världsbild, och argumentera mot den mer eller mindre inom densamma. Argumenterar man emot motpartens världsbild utifrån sin egen världsbild blir det inte övertygande för motparten. Man måste visa att den egna världsbilden är ”bättre” än motpartens, även för den som har motpartens världsbild som utgångspunkt.

Ännu besvärligare blir det av bristen på övning. Man debatterar med många som delar ens världsbild, och med många som inte delar den, men inte är intresserade av jobbig argumentation – där man dels verkligen prövar sin egen världsbild mot den andres argument, dels sätter sig in i motpartens. Det är så få personer som verkligen är intresserade av en sådan debatt, att man är mer eller mindre tvungen att anta att motparten inte är sådan, annars blir det i längden bara frustrerande – men resultatet av sådana antaganden blir en lika frustrerande pajkastning.

Lemoine och de inkompatibla världsbilderna

Nedanstående citat från Hannah Lemoine kommer ett antal olika texter, av varierande ålder, t.ex.: http://www.onewaycommunication.co/?p=2610 och http://www.onewaycommunication.co/?p=27971

Lemoine: ”Jag vill utvecklas tillsammans med människor, ta in deras perspektiv, lägga samman deras världsbild med min egen, få ett litet större perspektiv, ett steg i taget.”

Men detta sammanläggande förutsätter en världsbildskompatibilitet. Det kan bara göras med dem som har ungefär samma världsbild. Med ett sådant ideal är man begränsad till att bilda en klubb för inbördes beundran, där alla tycker tillräckligt lika. Om den andra har en signifikant annorlunda världsbild, så att det är konflikt mellan dem, så kan de inte slås samman. Det är här vi normalt hamnar med feminister vs antifeminister. Världsbilder som är så olika att de inte är kompatibla.

Vad skall man göra då?

Om man vill förstå världen, ha så korrekt världsbild som möjligt, har man inget emot att få sin världsbild utmanad i seriös debatt. Till att börja med behöver man förstå den andres världsbild. Sedan blir frågan, kan man säga att den egna världsbilden är mer i överensstämmelse med verkligheten än den andras? Eller är det tvärtom? Man kan inte övertyga med att hävda, att den andres påståenden är fel för att de inte stämmer med ens egen världsbild; det är irrelevant för den andra som utvärderar påståendena utifrån sin egen världsbild. Utan man är tvungen att hitta inkonsekvenser i den andres världsbild eller komma med empiriska data som motsäger den andres världsbild, och om man gör detta utifrån en defekt tolkning av den andres världsbild blir det självklart inte övertygande. Och vice versa, har den egna världsbilden inkonsekvenser eller dålig överensstämmelse med verkligheten?

Det finns de som inte bryr sig om i vilken grad deras världsbild stämmer överense med verkligheten. Åtminstone, den överensstämmelsen är en för låg prioritet för att vara värt besväret kritiskt utvärdera sin egen världsbild. De som tror på vad de känner för att tro på.

De som strävar efter att ha så korrekt världsbild som möjligt, har i allmänhet mycket korrektare världsbild än de som bara väljer att tro på vad de vill tro på.

Lemoine: ”Att försöka förstå människor när de har till synes absolut motsatt världsbild är desto svårare. När jag inte har några som helst tidigare minnesbilder att knyta deras uttalanden till. Eller bara negativa tidigare erfarenheter av samma ämne. När jag inte kan förstå dem, och när de inte kan förstå mig, för att vi talar om saker som betyder något för oss som individer och som är sammankopplat med ett helt livs tidigare erfarenheter.

Och här gjorde jag fel, i många år, och gör det fortfarande, kanske till och med i den här texten. Jag trodde att om människor bara kunde förstå mig, förstå mina upplevelser, så skulle de inte hävda att jag hade fel. Så skulle vi kunna komma överens.

Men förståelse är ju knappast en envägskommunikation, även om jag så ironiskt döpt min blogg till just det. It takes two to tango. Och innan jag kan förvänta mig att andra ska förstå hur jag resonerar, måste jag bemöda mig med att också försöka förstå dem.” (min fetstil) Från inlägget: ”Reflektioner efter gästbloggandet”

Det är min egen erfarenhet att feminister ofta tycker att de som inte håller med, bara inte har förstått vad feministen hävdat, och att hon tror att det blir bättre av att upprepa sig, att förklara tydligare. Att upprepa sig är förvisso det enkla och naturliga sättet att reagera, men det är inte vettigt som ideal.

Men dit Lemoine kommer efter det är jag benägen att tolka som en halvmesyr. Man har sin egen världsbild, och har satt sig in i den andras världsbild, förstår vad vederbörande menar. Skall man då nöja sig där, trivas med sina olika världsbilder, och de felaktigheter som åtminstone en av dem innehåller? Eller skall man se det som en möjlighet till utveckling, antingen egen, om den andre förmår att kullkasta något som man själv trodde på, eller den andres, genom att påvisa på felaktigheter som vederbörande tror på?

Defensiv ”ska fan hitta fel” mentalitet

Lemoine om sitt tidiga bloggande: ”Tonen blev både kaxig och bitsk […] Tills jag mitt under scum-debatten, här i kommentarerna, träffade meningsmotståndare som jag kunde ta till mig av och förstå. Sedan dess är jag inte intresserad av att agera forum för människor som vill skrika och provocera. Hela jävla internet är till för det, och jag återfinns inte heller på någon annan plats och styr och ställer över vad folk får säga eller inte, eller snarare på vilket sätt, så om det inte passar med mina regler så är det bara att låta bli att gå in hit.

Som den uttalade och mycket kloka och trevliga antifeministen Ninnitokan skrev i en diskussion här nyligen: Det finns två sorters människor, de som läser för att hitta fel, och de som läser för att förstå. Jag vill mycket hellre ge plats åt den sistnämnda kategorin, för annars kommer diskussionen aldrig vidare.”

Uppdelningen mellan de som ”skall fan hitta fel” vs de som försöker förstå, handlar inte om samma sak som uppdelningen mellan de som debatterar och de som diskuterar. ”Jag skall fan hitta fel” är en defensiv mentalitet, där man letar efter irrelevanta fel i motpartens position, och gör absurda tolkningar bara för att kunna få det till att bli fel; allt för att slippa beakta bristerna i sin egen världsbild. Och de som försöker förstå, behöver inte alls acceptera felen i det som de förstått, de kan mycket väl vara brutala i sin kritik.

Ninni: ”[goda feminister] tror på sin sak och vill skapa en bättre värld. Tror fan att man blir piss-förbannad när det kommer såna där ”jämställdistsvin” och klagar på ens goda gärningar för att dom inte begriper bättre eller är mansgrisar som gnäller för kvinnor också får makt. Tyvärr så har det hittills inneburit att man bemöter våra åsikter ur ett ”jag ska fan hitta fel”-perspektiv inte ett ”försöka förstå budskapet och väga det mot min egen övertygelse/argument/fakta”-perspektiv. Sociala fenomen är för komplext för att göra 100% skottsäker mot den som är ute efter att leta fel.” http://kvinnaochantifeminist.wordpress.com/2011/11/15/feministisk-ideologi-kontra-vetenskap-del-4a-ii5/

I en kommentarsdiskussion i mars 2012 berättade Ninni för Lemoine att hon först hittade till hennes blogg var i samband med hennes ”granskningsprojekt”, där Lemoine gick igenom källorna för Pär Ströms bok ”Sex feministiska myter”. Lemoine tycker det var synd att inte Ninni började diskutera med henne tidigare, Ninni svarar: ”På min blogg skriver jag ofta “det finns två sorters människor, de som läser för att hitta fel och de som läser för att försöka förstå”. Med den sågningen som du gjorde så hamnade du i den första kategorin. Den gruppen människor vänder inte jag mig till. Det blir bara att man kastar paj mot varandra i en evighetsspiral och det är slöseri med min tid. Idag tillhör du, för mig, dom som läser för att försöka förstå.” http://www.onewaycommunication.co/?p=2438#comment-6230

Alltså, de fel som Lemoine hittade eller påstod i Ströms referenser var inte av sådan art att de på ett meningsfullt sätt ifrågasätter det han förespråkade, eller utgjorde försvar för de positioner som han kritiserade. Det var felhittande för att kunna avfärda honom, inte för att avgöra vilken verklighetsbeskrivning som var mest korrekt.

Att censurera de andras världsbild för att undvika det defensiva

Det är en sak att blocka personangrepp, sådant som strävar efter att missförstå för att kunna avfärda, sådant som håller för låg nivå. Men tar man inställningen att den egna sidans kritik av motpartens världsbild är självklart legitim, men de andras kritik av vår världsbild är oacceptabla personangrepp, de säger ju att vi har fel, då får man en klubb för inbördes beundran.

Lemoine: ”Jag har på senaste noterat att Fanny har börjat hårdmoderera sina kommentarsfält, och att hennes nu är ett av de som jag faktiskt gärna läser. Inte för att ta del av vilda diskussioner, men för att få läsa andra tankar, andra perspektiv, på det hon just skrev. För sällan är hennes inlägg sådana att jag håller med henne till fullo, men det är förbaskat intressanta saker hon tar upp. Och när kommentarsfälten är så fria från hätska påhopp och allmän antifeministisk kritik… ja, då börjar nyanserna synas. Då skriver plötsligt människor långa långa tankegångar och delar med sig av sina personliga erfarenheter av samma, eller motsatta, scenarion. Då kan jag läsa först hennes inlägg, suga lite på det, och sedan läsa vad andra människor tänker kring det. Helt utan att det behöver urarta i debatt.”

Ja. Men då blir det lite av en klubb för inbördes beundran, där alla har tillräckligt likvärdiga världsbilder. Där ”de andra” i själva verket är andra som är ungefär som en själv, som tycker ungefär som en själv. Fanny själv är inte intresserad av att få sin världsbild utmanad: ”Gud jag är så trött på den här grejen med att feminister aldrig någonsin får lägga tid på varandra utan ska hålla på och utbilda ointresserade män dagarna i ändå. Som när folk kritiserar kvinnoseparatism för att män faktiskt behöver få lära sig mer om feminism eller whatever.”

För mig påminner det om Lemoines tidigare: ”Jag trodde att om människor bara kunde förstå mig, förstå mina upplevelser, så skulle de inte hävda att jag hade fel.”

Alltså, man ser sin egen världsbild som så odiskutabel, att interaktion med utomstående är bara en fråga om att utbilda och upplysa de inskränkta människor som inte håller med. Resultatet av en sådan inställning är i själva verket att man blir en inskränkt person, en självvald inskränkthet. Och Fanny är en synnerligen inskränkt person, några exempel:

”Män är inte empatistörda, de är män. […] Det är klart att patriarkatet är något som gör att många män i praktiken blir empatistörda, eftersom de aldrig får lära sig att hantera känslor och eftersom de fått lära sig att det alltid är kvinnors fel om de är ledsna och så vidare.”

”Jag tycker givetvis att det är väldigt viktigt att kvinnor själva får välja sin partner, men jag tycker att det är ganska konstigt hur det ses som typ höjden av frigörelse, att själv få välja sin förtryckare. För det är vad det handlar om.”

”Jag har en väldigt viktigt princip i mitt liv som lyder ”lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck”. Detta är något som jag tycker är mycket viktigt i den feministiska kampen och sant systraskap.”

Hon har rent av som underrubrik till bloggen: ”kom i kontakt med ditt inre hat”.

Vilka människor tror egentligen Lemoine kommer känna sig välkomna till Fannys kommentarsfält? Blir det en bred bild av mänskliga perspektiv? Eller bara perspektiv från de som har en feministisk manssyn? De nyanser som Lemoine talar om, är nyanser av feminism. De långa tankegångarna är långa feministiska tankegångar. Nu skulle förvisso inte Fannys kommentarsfält bli bättre av att vara öppet; vettiga personer är inte intresserade av att debattera mot någon som är så inskränkt, så de antifeminister som kommenterar där torde till stor del vara ovettiga dito. Det kommer åtminstone inte göra sig så mycket besvär med att tänka igenom sina argument, för varför göra sig besväret att argumentera, när hon ändå inte bryr sig om argumenten? Som man ropar får man svar, och hennes rop inspirerar inte.

Lemoine: ”Men jag tror inte att människor lär sig något nytt om de måste bli defensiva. Jag tror att de bara håller hårdare och hårdare fast i sin egen position om någon attackerar dem. Det är mycket mycket svårt för någon att erkänna att de eventuellt var korttänkta om de riskerar att få ett ”HAHA VAD VAR DET JAG SA!?” tillbaka. Och med hård ton skrämmer man dessutom undan många andra med nya perspektiv i diskussionen, om de inte känner att samtalet är öppet och välkomnande. Jag är därför inte intresserad av debatt, jag är intresserad av att så många som möjligt ska få lov att säga vad de tycker, tänker och känner, utan att behöva vara beredda på att gå i krig.”

När två världsbilder möts, blir många defensiva, även om motpartens argumentation är saklig och bra. Man har ju redan tänkt igenom sin världsbild, skall man göra sig besväret att tänka igenom den igen? Och kritik mot ens världsbild implicerar att man gjort mer eller mindre korkade val när man valde att tro på de saker som man tror på.

Är svaret på det att undvika att världsbilderna möts? Att ha sina klubbar för inbördes beundran, där man bara lyssnar på rösterna från de som håller med, som Fannys feministiska kvinnoseparatism? Man lär sig inte så mycket nytt på det viset heller, istället cementerar man bara sina fördommar.

Det har ju sina poänger att dryfta sina idéer bland likasinnade, slipa argumenten och samla kraft, som en förberedelse för det gemensamma samtalet. Men det är det gemensamma samtalet, där olika världsbilder bryts mot varandra, som är själva poängen. Om det man tror på visar sig vara fel, så får man justera sina åsikter. Skippar man det för att undvika defensivitet, då har man skippat själva poängen, då har man bara en klubb för inbördes beundran. Och vad jag förstår så finns det många sådana feministiska klubbar för inbördes beundran, inte bara hårdmodererade bloggar utan även många stängda facebook-grupper och liknande, där feministiska fördommar får vara ifred.

Det må vara jobbigt att få sina fördommar utmanade, men det betyder inte att man skall skydda sina fördommar.

Gunilla Krantz ”backar” om partnervåldet

MiT: ”Ni vet den där lilla studien som handlade om att även män är utsatta [för] våld? Nu har författaren blivit dragen i örat och fått kalla fötter…” http://toklandet.wordpress.com/2013/10/25/ajajaj-hon-ar-dragen-i-orat/

Studien ifråga är: “Men’s and women’s exposure and perpetration of partner violence: an epidemiological study from Sweden” http://www.biomedcentral.com/1471-2458/12/945/

“Over the past 30 years, intimate partner violence (IPV) against women and its health consequences has become a well established research area and is recognized worldwide as a significant public health issue. Studies on IPV directed at men are less explored, however recently women’s use of IPV and men’s victimization is gaining growing attention. Earlier population-based studies performed in Sweden have primarily investigated men’s violence against women, while women’s use of violence and men’s exposure as well as the existence of controlling behaviours have been neglected research areas This explorative study investigated the exposure to and perpetration of intimate partner violence, the use of control behaviours and the associated risk factors among a sample of Swedish men and women.”

Det var så dags att man började beakta båda sidor.

Krantz har även varit med på rapporten: “Self-reported exposure to intimate partner violence among women and men in Sweden: results from a population-based survey” http://www.biomedcentral.com/1471-2458/13/845 (kom dit via http://patersemperest.blogspot.se/2013/10/genus-och-vald-i-nara-relationer.html)

Den studien var större än den förstnämnda, den baseras på svar från 573 kvinnor och 399 män, så jag utgår från den. Liksom den förstnämnda kommer den fram till att utsatthet för partnervåld det senaste året är ganska jämställt. Båda studierna hade högt bortfall: “overall non-response rates were high for both women (38%) and especially for men (54.6%), which suggests caution in the interpretation of the results. The differing response rates among women and men also complicate the comparability of IPV between these two groups.”

Det hela har lett till uppmärksamhet i media om att partnervåldet faktiskt är ganska jämställt.

Efter påtryckningar från nationella sekretariatet för genusforskning, och andra, har hon nu valt att ”backa”. Nationella Sekteriatet för Genusforskning hävdar t.ex. att: ”Men vad jag förstår så handlar det våld som kvinnor utövar om i första hand försvarsvåld. Det är ju en väldig skillnad.” http://www.svt.se/nyheter/sverige/kritik-mot-valdsrubrik-fran-genussekretariat

Den normala tågordningen. Man kämpar för att etablera bilden av att det bara är männen som slår. När det i ett sammanhang inte går att förneka att kvinnorna också slår, hävdas att det huvudsakligen är i självförsvar. Men hur stor andel av respektive köns partnervåld är egentligen självförsvar?

“Reasons for using IPV were given by 9.6% (n = 55) of the women and 8.0% (n = 32) of the men in the total sample. The most common reason was having felt offended and/or hurt (54.5% of the women and 50.0% of the men; Table 6). Other commonly reported reasons for using IPV included fear and self-defence (30.9% of the women and 18.8% of the men), alcohol or drug use (16.4% of the women and 31.3% of the men) and loss of control (18.2% of the women and 25.0% of the men). No statistically significant differences between women’s and men’s responses were observed.”

Alltså, det är ganska lika. Vilket är det normala resultatet. Det är bara i den feministiska propagandan som partnervåldet är så väsensskilt, att kvinnornas våld främst är självförsvar. I verklighetens partnervåld finns inga skillnader som på något som helst sätt kan mäta sig med könsskillnaden i hur samhället ser på partnervåld: mäns våld mot kvinnor ses som ett jätteproblem, medan kvinnors våld mot män bara ses som ett problem i den mån man diskuterar det – i det läget kan det ju hota fokuseringen på mäns våld mot kvinnor. Och det är ett fokus som är viktigt för kvinnolobbyns verksamhet.

Krantz: ”[Jag har] kontaktats av myndigheter och organisationer som menar att vi nu ödelägger ett långt och mödosamt arbete som dessa organ gjort för att minska mäns våld mot kvinnor och man är orolig för att all uppmärksamhet nu ska falla på männen såsom att medel till kvinnojourer minskar etc.” / ”Kvinnor är utsatta för grövre våld än män, har fler och mer allvarliga symtom av att vara utsatta för våld och gör mer drastiska förändringar i sitt vardagsliv än män gör då de är utsatta för våld från en partner. Detta senare här har inte alls uppmärksammats utan allt fokus har lagts på att män skulle vara lika utsatta eller mer än kvinnor – det är en total förvrängning av våra resultat.” http://www.svt.se/nyheter/sverige/en-total-forvrangning-av-vara-resultat

“In total, 10.1% (n = 58) of the women and 6.5% (n = 26) of the men experienced social consequences of having been exposed to IPV […] The differences between women’s and men’s responses were not statistically significant (p > 0.05).”

Jag ser inte var studien mäter våldets grovhet, men ok, antagligen är män överrepresenterade när det gäller det grova våldet, när det gäller skador, och graden av rädsla hos offret. Men det finns ingen grund att hävda att det skulle bero på könsmaktsordningar eller att män skulle vara ondare än kvinnor, saker som har varit feministiska mantran. Det är mer troligt att det handlar om det bland förövarna, precis som hos befolkningen i stort, är relativt vanligt att männen har mer muskler än sina partners, kvinnorna mindre.

Och även i sådana frågor, där vi måhända har en faktor 2-3, så gäller det att där finns inga skillnader som på något som helst sätt kan mäta sig med könsskillnaden i hur samhället ser på partnervåldet. [Dessutom har vi då lämnat de höga frekvenser som kvinnolobbyn alltid utgår från när de diskuterar mäns våld mot kvinnor. Anser de att det är det bara är grova våldet som ska räknas, så är det extremt märkligt hur de utgår från det lindrigare våldet när de diskuterar hur vanligt det är med mäns våld mot kvinnor.]

Studien ägnar sig mycket på utsatthet tidigare i livet, där de får en påtaglig könsskillnad. Jag är övertygad om att självrapportering om sådant som hänt nyligen är mer korrekt, ju äldre det blir desto mer muteras minnena och färgas av normer etc. Skulle även misstänka att män är mer benägna att värdera äldre händelser efter hårdare kriterier. En smäll för en månad sedan, räknas som en smäll, men för att en 15 år gammal smäll fortfarande skall räknas, så måste det ha varit en rejäl smäll. Annars blir det något omanligt och ynkligt över det hela, att åma sig över en skitsak som hände för så länge sedan.

Några ytterligare röster om Krantz och påtryckningarna från genussverige:

Ninni: ”Förfasar Sekretariatet för genusforskning en framtid där det är lika synd om [de drabbade] männen? Jag längtar efter den dagen då vi ser individer istället för kön.” http://genusdebatten.se/sa-var-det-locket-pa/

Larsson: “Jag tycker det är märkligt att man inte vill diskutera resultatet offentligt. Vetenskapens roll i samhället måste vara ett bildningsideal, där man faktiskt försöker sprida det man vet, för att motverka fördomar och ge möjligheten för lekmannen att bilda sig en uppfattning av vad som är rimligt eller inte, när det kommer till politiska beslut som konsekvenser av kunskapen. Jag har ingen förståelse för att man under press då väljer att tiga, för att man anser att vissa kommer missförstå resultatet.” http://flyingmartin.blogspot.se/2013/10/vi-vill-inte-diskutera-vara-resultat.html

Susanna Varis: ”Från bland andra Nationella Sekretariatet för Genusforsknings och kvinnojourers sida vill man alltså inte få någon som helst konkurrens om problemformuleringsprivilegiet och då ska misshagliga studier stoppas ner i byrålådorna och gömmas undan. […] De artiklar jag läst om detta har knappast dragit några stora växlar på detta faktum, det har snarare oftast nyanserats med omständigheter som att kvinnor ändå utsätts för grövre våld och att ofta har den utsatte mannen också själv varit utövare.” http://www.susannavaris.com/blogg/2013/10/inga-nyanser-av-svartvitt/

MiT: ”Myndigheter och organisationer har lagt sig i… Låt mig gissa, det är bl a Roks, SKR och förmodligen Kvinnolobbyn plus några till och dessa har förmodligen också utnyttjat någon runt Arnholm (kanske t o m Arnholm själv) för att lägga press på Krantz. Var det kanske små subtila grejer om minskade anslag? Sen verkar det som om Krantz själv är mycket obekväm med detta och det tycks som om hon markerar med sina mail, varför annars skriva att hon fått påtryckningar från myndigheter!! och organisationer? Jag hoppas i alla fall att det var markeringar från henne! Det hade ju varit bättre att helt enkelt bara hålla käft om sådant om hon verkligen menade det hon sa? Nu fattar ju alla hur det gått till…” http://toklandet.wordpress.com/2013/10/26/lite-genusblandat/

Genusideologi i DN: När mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg

DN har en artikel som heter ”När mansrollerna ifrågasätts höjer pojkarna sina betyg”, om Frejaskolan i Gnesta. http://www.dn.se/nyheter/sverige/nar-mansrollerna-ifragasatts-hojer-pojkarna-sina-betyg/

”Hela personalen på skolan har utbildats så de kan arbeta normkritiskt och reflektera över sitt eget förhållningssätt när det gäller exempelvis kön, sexuell läggning, etnicitet. Och målet är hela tiden att väva in det synsättet på ett naturligt sätt i den dagliga undervisningen.”

”Trots att pojkarnas betyg i våras höjdes rekordmycket ligger de fortfarande långt efter flickorna. Därför kommer regeringens utredare Svend Dahl att lyfta fram pojkars situation i skolan, när han i början av nästa år överlämnar utredningen ”Män och jämställdhet” till regeringen.”

När jag läser är det 105 tweets om artikeln, bland dem är det bara en handfull som är kritiska. De flesta jublar och accepterar det hela som sanning – det är demonstrerat att ifrågasättande av mansrollen hjälper pojkar. Genusfolket på politism har samma inställning: ”För visst är det så, feminism och jämställdhet är bra för alla. Flickor som pojkar. Och det är i skolan avgörande beslut måste tas. Beslut som kan förändra barns liv. Frejaskolan i Gnesta visar att ett aktivt arbete med jämställdhet ökar pojkars betyg. Det är mycket bra.”

Det är en uppenbar invändning att det bara är en skola, vilket gör det omöjligt att dra några säkra slutsatser; vid en enskild skola kan t.ex. en eldsjäl ha stor effekt på resultatet, eller det kan finnas andra faktorer som påverkar. Men ännu värre är att de inte presenterar några siffror ens för den skolan. Det tycker DN att man skall titta efter själv. Eller kanske mera troligt, de tycker att man inte ska göra det.

Antalet elever är ganska lågt, så det är inte bara att man har ”risken” för eldsjälar, underlaget är i vilket fall diskutabelt. Man kan helt enkelt ha tur (eller otur) och få ett utfall hit eller dit.

Lärare F5:

Lärare 6-9:

Lärarantalet är lite mer ögonbrynshöjande. Lärarantalet har höjts från 45.3 läsår 2009/10, till 55.9 läsår 2012/13. Man borde rimligen kunna få bättre resultat när en så liten skola får 10 extra lärare? I årskurs 6-9 har man gått från 14 elever per lärare till 9.6, det är en påtaglig ökning av lärartätheten. Vi kan även konstatera att detta tillskott har ”pedagogisk” högskoleexamen. (Jag använder citationstecken eftersom det är oklart för mig om det egentligen ingår någon riktig pedagogikundervisning i en dylik examen).

Men var är resultaten? Pojkarna slutbetyg har hela tiden legat under snittet i riket, flickornas har i det närmaste sjunkit, och under de senaste tre åren ligger även de under snittet i riket.

Om vi tittar på könsskillnaden i meritvärde vid skolan, så blir det från 2009 till 2013: 35.9, 53.0, 15.2, 15.5, 27.4. Man har alltså under två år haft en könsskillnad som legat under snittet i riket på 21.9. Det blir ju en sjunkande trend om man utgår från siffrorna 2009 och 2010, men då hade man också en väldigt hög könsskillnad.

Och dessa resultat har man åstadkommit med en påtaglig ökning av lärarantalet? Meritvärden för både pojkar och flickor som är under snittet för riket, och könsskillnad i meritvärde som inte är särskilt lågt heller. Är det verkligen meningen att man skall bli imponerad?

Om någon känner för att skylla dåliga snitt på invandring, så funkar det inte. Andel av eleverna som är berättigade till hemspråksundervisning är ca 15% i F5, och knappt 10% i årskurs 6-9. Snittet i riket är i båda fallen 20%. Det är dessutom en väldigt låg andel av de eleverna som är berättigade till det som faktiskt tar hemspråksundervisning. Det är alltså en tämligen svensk skola.

Måhända de har andra resultat i de årskurser som kommer få sina slutbetyg kommande år, sådana provresultat har de ju koll på vid skolan; men DN redovisar inga sådana siffror och fokuserar istället på slutbetygen, så det verkar rimligt att titta på det. Någon kanske tycker att man borde utgå från att resultaten faktiskt är bra, att sådana underliggande siffror säkert finns – det står ju i tidningen att resultaten är bra – men av erfarenhet vet jag att man inte kan lita på genusvetare och dagstidningar. I synnerhet inte när det gäller genusfrågor.

Källa för siffror om Frejaskolan: ”skolblad” från http://siris.skolverket.se

Tillägg:

Resultaten för skolan var mer jämställda 2004-2007 än de har varit 2011-2013.